"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Mänsklighetens bästa är alltid
tyrannens alibi!"

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Om du ropar "Gud är stor"
samtidigt som du spottar på
skändade kroppar av judiska
kvinnor, så hävdar jag att
din gud inte är en gud värd
att tillbe!

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Människan ett bräckligt kärl — om konsensus, en av ondskans viktigaste vapendragare

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

På portugisiska Quora hittade jag en artikel om den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis, skriven av Rosimeire Vieira. Jag har gjort en fri översättning av artikeln, som jag tycker är mycket intressant, eftersom den säger så mycket om hur människor fungerar (inte alltid, men alltför ofta).

I mitten av 1800-talet var Wien världens medicinska huvudstad. Men på Förlossningsklinik nummer 1 vid Allmänna Sjukhuset lurade en osynlig fiende. "Barnsängsfebern" dödade upp till 30 procent av de kvinnor som födde barn där. De dog i obeskrivlig ångest några dagar efter förlossningen, med extremt hög feber och olidliga smärtor.

Ignaz Semmelweis var en 29-årig ungersk förlossningsläkare, briljant och djupt empatisk. Till skillnad från sina mer erfarna kollegor, som betraktade dessa kvinnors död som "Guds vilja" eller som orsakad av "miasmer" [gifter i luften som varken kunde upptäckas av våra sinnen eller genom kemisk analys], dvs som en ofrånkomlig del av livet, upprördes Semmelweis av den höga dödligheten hos nyblivna mödrar. Han kunde helt enkelt inte acceptera detta som ett oundvikligt faktum.

Semmelweis gjorde ganska snart en avgörande observation: Sjukhuset hade två förlossningsavdelningar. Den första sköttes av läkare och medicinstudenter medan den andra sköttes av barnmorskor. Dödligheten på läkarnas avdelning var upp till tio gånger högre än på barnmorskornas avdelning. Ironin var grym: att vara i händerna på Europas mest välutbildade läkare var farligare än att föda utan dem.

Semmelweis försökte allt. Han ändrade patienternas kost, förbättrade ventilationen och bad till och med prästen att ändra sin väg när han gick genom korridorerna med sin pinglande klocka för att besöka de kvinnor som skulle ha sista smörjelsen. Detta för att inte skrämma patienterna. Ingenting fungerade. Döden var fortfarande lika närvarande i förlossningssalarna.

År 1847 avled hans vän och kollega Jakob Kolletschka plötsligt. Denne höll på att obducera en kvinna som hade avlidit av barnsängsfeber när en student av misstag råkade sticka honom med en använd skalpell.

När Semmelweis granskade obduktionsrapporten för sin vän blev han chockad. Jakobs inre organ uppvisade exakt samma tecken som fanns hos de kvinnor som avlidit efter förlossningar. Det var då han förstod hur allt hängde ihop. Läkarna och studenterna inledde dagen i dissektionssalen, där de hanterade ruttnande lik med bara händer. Sedan, utan att tvätta sina händer, gick de för att ta hand om de kvinnor som skulle föda. För att undersöka deras kroppar och förlösa dem.

De förde själva döden från liken till mödrarna.

Barnsängsfeber orsakades av en svår infektion i livmodern efter förlossningen, som snabbt spred sig i blodet och utvecklades till akut blodförgiftning. Infektionen överfördes från liken till mödrarna genom bakterier. Vid den här tiden kände man ännu inte till existensen av bakterier. Semmelweis kallade det som överfördes av läkarna från döda kroppar till de kvinnor som skulle föda för "likpartiklar".

För att förhindra överförandet av "likpartiklar" installerade han ett handtvättställ vid ingången till förlossningskliniken och införde en strikt regel. Alla läkare och studenter skulle tvätta händerna och skrubba naglarna med en kloridlösning innan de rörde vid någon patient.

Resultatet var dramatiskt! I april 1847 låg dödligheten hos födande kvinnor på 18,3 procent. I juli, efter att handtvätt enligt Semmelweis procedur införts, sjönk den till 1,2 procent. Året därpå fanns det månader då dödligheten var noll. Semmelweis hade upptäckt hur man kunde sätta stopp för den höga dödligheten hos födande kvinnor. De statistiska bevisen för att han hade rätt var överväldigande.

Man skulle kunnat förvänta sig att han skulle hyllas som en hjälte. Men det blev i själva verket tvärtom.

Wiens medicinska elit kände sig anklagad. Semmelweis påstod ju att läkarna själva (även om det var oavsiktligt) var orsak till sina patienters död, vilket majoriteten av läkarna i Wien vägrade erkänna. Läkare ansågs ju vara respektabla män med hög etisk standard, och tanken att deras händer skulle vara smutsiga — och värre än så, att de skulle vara ansvariga för så många dödsfall — var helt enkelt oacceptabel. Hans chef, professor Johann Klein, avfärdade hans slutsatser och kallade dem överdrivna.

I stället för att acceptera Semmelweis upptäckt förlöjligade den medicinska världen honom. Han avskedades och tvingades till slut att återvända till Budapest. Trots att han gav ut en bok med solida, statistiska bevis för att hans teori var korrekt, blev han föremål för kritik och hån och förföljelse. Stoltheten och prestigen hos majoriteten av läkarkåren vägde tydligen tyngre än patienternas liv.

Förföljelsen mot honom och tragedin i att de höga dödstalen fortsatte, trots de starka statistiska bevisen för att hans teori var korrekt, bröt sakta men säkert ned hans psykiska hälsa. Han blev alltmer irriterad, besatt och desperat. Han gick till och med så långt att han skrev brev där han kallade andra läkare för "oansvariga mördare" [påståendet var ju inte helt fel]. Hans beteende började betraktas som instabilt. Vilket det kanske var, men detta hade inget med huruvida hans teori var sann eller falsk att göra. Bevisen för den var som sagt överväldigande.

År 1865, vid 47 års ålder, lurades han av kollegor och till och med av sin fru (som av Semmelweis kolleger intalats att han hade blivit galen), att besöka ett medicinskt institut av något svepskäl. I själva verket förde de honom till ett mentalsjukhus. När han försökte fly blev han misshandlad, fastbunden och inlåst i en mörk cell.

Misshandeln orsakade ett allvarligt sår i hans hand. Infektionen utvecklades till kallbrand. Två veckor senare dog mannen som upptäckt hur man förebygger blodförgiftning i samband med förlossningar, ensam och övergiven och oförstådd.

Mer än 20 år senare bevisade forskare som Louis Pasteur och Joseph Lister existensen av bakterier och bekräftade att Semmelweis hade haft rätt hela tiden!

Så långt den tragiska historien (från Quora) om doktor Ignaz Semmelweis. Den är på många sätt intressant och illustrerar mycket av det jag skriver i andra artiklar (om dummeligens, om intellektuella etc). Behandlingen av Semmelweis, efter hans upptäckt av orsaken till den höga dödligheten i samband med förlossningar och hur dödssiffrorna sjönk dramatiskt efter att han infört rigorös handtvätt, visar på mindre smickrande egenskaper hos människan. Och här talar vi då om högutbildade läkare, varav de flesta antagligen hade hög IQ. Trots den dramatiska minskningen av dödstalen efter att läkarna började tvätta händerna innan de gick från patient till patient, ja till och med från lik till patient, kunde man inte erkänna detta.

Man undrar hur de läkare som förföljde och motarbetade Semmelweis, och som fortfarande levde när Pasteur och Lister bevisade att Semmelweis hade rätt, tänkte och kände när de insåg att de hade förföljt och förlöjligat en person som haft rätt hela tiden och vars teorier räddade så många kvinnors liv. Erkände de att de haft fel och skämdes och ångrade sig eller framhärdade de i att de haft rätt hela tiden? Eller förnekade de att de förföljt Semmelweis, typ "jag tyckte som Semmelweis hela tiden"? Människan är ju expert på att bortförklara sina egna svagheter. Oavsett vilket så kan jag inte nog framhålla vikten av att man ständigt granskar och kritiserar sina ställningstaganden. Och hela tiden ifrågasätter. För att undvika att glida allt snabbare utför ondskans snorhala backe.

Forskare, som studerat konformismen i Tyskland och Österrike under nazisttiden, vilken fick ett helt folk att falla ned i ondskans bottenlösa avgrund, har kommit fram till att det allvarligaste hotet mot det mänskliga förnuftet inte är öppet hat. Utan det är längtan efter att hålla sig inom den tillåtna opinionens gränser och att slippa hamna utanför flockens trygga värld. Vid valet mellan att se verkligheten som den är och att hamna utanför gemenskapen, väljer de allra flesta gemenskapen. Oavsett konsekvenserna (utrotande av hela folkgrupper, startande av ett världskrig med tiotals miljoner döda, etc, etc).

Intelligens kan vara en användbar egenskap. Men intelligens innebär bara logiska konklusioner och kan inte hjälpa oss att välja rätt väg. Annat än när det gäller väldigt enkla, praktiska beslut. Svåra val inkluderar faktorer som moral och rättfärdighet och sanning. Och erfarenhet. Vishet är att lägga sin intelligens under sanningen. Ja att till och med att stå på sanningens och rättfärdighetens sida mot sig själv.

På min blogg (som jag inte skriver på längre men som finns kvar och innehåller många intressanta och viktiga artiklar) har jag en artikel som belyser vikten av att det finns människor som inte prioriterar flockens tänkande. Händelserna i Tyskland 1933-1945 visar hur illa det kan gå om ett helt samhälle går inte under flockmentaliteten. Resultatet blir "den banala ondskan", som Hannah Arendt uttrycker det. Vare sig intelligens eller stora kunskaper kan rädda ett sådant samhälle från att bli en del av ondskan. Klicka här för att läsa!

Tillbaka till "Dagens adrenalinkick"