"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2022 04 15 16:54

Klimatet — en alltför viktig fråga för att låta känslor styra

Den som inte tror på Bibelns Apokalyps måste tydligen uppfinna sin egen apokalyps. Eller hur skall man annars tolka den strida ström av katastrofscenarion som avlöser varandra i vår tid?
            Okänd skribent på Internet

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

 

En artikelserie under ständig uppdatering

Under de senaste månaderna har jag mottagit ganska många mail, i vilka jag ombetts att skriva något om klimatet. Eller kanske snarare var jag, personligen, står i denna fråga. Sagt och gjort, så gör jag nu mina läsare till viljes.

I skrivande stund (november 2019) framstår den globala uppvärmningen och dess påverkan på klimatet såsom varande den viktigaste frågan för mänskligheten. Ja inte bara den viktigaste, utan helt avgörande för människans och jordens framtid. Enligt många som gör anspråk på att vara experter (eller i varje fall pålästa) så är uppvärmningen helt eller till största delen orsakad av människan. Dvs huvudsakligen icke naturlig.

Observera! Det är viktigt att skilja mellan klimat och miljö. Dessa är två helt olika saker. Det som är skadligt för miljön (t ex gifter) behöver inte påverka klimatet. Och det som skadar klimatet behöver inte vara miljöfarligt. Koldioxid (i de halter vi har på jorden) är inget miljöproblem och asbest och DDT påverkar inte klimatet. Föreliggande artikelserie handlar i första hand om klimatet och inte om miljön.

Det är också viktigt att skilja mellan väder och klimat. Väder handlar helt enkelt om kortperiodiska atmosfäriska processer medan klimat handlar om långperiodiska processer. Mekanismerna är huvudsakligen desamma. Skillnaden ligger således i tidsperspektivet och inte i de bakomliggande mekanismerna. Man brukar säga att vädervariationer under maximalt en trettioårsperiod handlar om statistiska fluktuationer av det normalfördelade vädret. Vädertrender som fortgår under mer än 30 år brukar hänföras till klimatvariationer (självklart är denna 30-årsgräns ungefärlig och måste tas med en nypa salt — det kan säkert någon enstaka gång hända att en 50-årig vädertrend förklaras av statistiska väderfluktuationer, men ju längre trenden fortgår desto större blir sannolikheten att det handlar om en förändring av klimatet).

Enligt de mer extrema uttolkarna av den framtida klimatutvecklingen kommer mänskligheten och stora delar av djurlivet att gå under, alternativt att vi passerar point of no return, inom ca 10 år, om vi inte omedelbart vidtar drakoniska åtgärder. Inför världsdiktatur, slutar använda fossila bränslen, minskar köttkonsumtionen drastiskt etc, etc.

Enligt andra förståsigpåare är den uppvärmning vi just nu menar oss observera huvudsakligen resultatet av naturliga variationer och även om den har negativa konsekvenser, så kan människan inte göra så mycket åt det hela (annat än anpassa sig). Lika lite som vi skulle kunna stoppa en annalkande istid.

En tredje grupp, som också gör anspråk på att förstå vad de talar om när det gäller klimat, accepterar att det förekommer en uppvärmning och att en stor del av denna orsakas av människan. Men de ser inte denna uppvärmning som exceptionellt farlig och även om de menar att människan måste agera så anser de att vi har läget under kontroll och att det inte behövs några drastiska åtgärder. Det räcker med de åtgärder som redan finns planerade (när det gäller övergång till fossilfria drivmedel etc).

Vem av dessa har rätt? Eller kanske att de alla har lite rätt? Eller kanske ingen har rätt? Det är det jag nu skall försöka reda ut i denna serie artiklar.

 

Snön faller och alla vägar bär till Apokalypsen

Johan Hakelius skrev ett intressant kåseri i Expressen den 30/1 2021 med ovanstående rubrik. Han tar där bl a upp att det är viktigt att skilja mellan väder och klimat (vilket jag också påpekar ovan). Hans kåseri utgår från vädret i Stockholm just nu. För ovanlighetens skull snöar det i Stockholm och är mycket kallt (det var visst -15°C i natt — själv bor jag ju i Lissabon och är lyckligt förskonad från dylika traumatiska upplevelser) och folk har tagit fram sina längdskidor som förmodligen stått undanställda i flera år. Klimatskeptikterna ser detta som ett bevis för att allt tal om en global uppvärming är nonsens, eller i varje fall överdrivet. Själv har jag idag fått flera triumferande mail från klimatskeptiker på detta tema. Denna slutsats är emellertid felaktig, eftersom det vi ser just nu i bl a Stockholm är en väderhändelse. Och väderhändelser säger inget om klimatförändringar. Vare sig åt det ena eller det andra hållet. Hakelius skriver i sin artikel:

Men vi vet förstås också att det [att klimatskeptikerna nu tycker sig ha fått vatten på sin kvarn] är det töntigaste av skitskalleargument att blanda ihop väder och klimat. Ett kraftigt snöfall bevisar ingenting. Eller mer exakt: ett kraftigt snöfall bevisar inte att klimatkatastrofen är överdriven.
Det märkliga är ju detta: man får inte blanda ihop väder och klimat om man tvivlar en aning på de värsta katastrofscenarierna, men vill man leda i bevis att allt går åt helvete, finns inga sådana hinder.
Mer regn? Klimatkatastrof. Mindre regn? Klimatkatastrof.
Varmare? Klimatkatastrof. Kallare? Klimatkatastrof.
Ingen snö? Klimatkatastrof. Mer snö? Klimatkatastrof.
Alla vägar bär till apokalypsen.

Det ligger oerhört mycket i vad Hakelius skriver här. Argumenteringen när det gäller klimatkatastrofen är synnerligen asymmetrisk. Hela tiden tar klimatalarmisterna väderhändelser som bevis (eller i varje fall indicier) för den globala uppvärmingen (jag har flera exempel på detta i mina klimatartiklar). Samtidigt förnekar man klimatskeptikerna rätten att använda värderhändelser som argument mot den globala uppvärmningen. Tänkvärt!!! Hakelius övergripande slutsats blir:

Varje tid har sina dogmer. Vi inbillar oss ibland att det inte gäller oss. Att om vi bara gör som Greta säger och ”lyssnar på forskarna”, kan vi lyfta oss ur vår egen närsynthet, flockmentalitet och kanske ur själva historien. Att vetenskapen är ett slags vaccin mot att vara mänsklig.

Problemet med vetenskapens roll som sanningssägare och världsfrälsare är att den har många bottnar. Hakelius använder i sin artikel uttrycket "den partriarkala-koloniala väckelserörelsen" (se förklaring i nästa stycke) om de som är drivande bakom det klimatapokalyptiska perspektivet. Han påpekar att denna rörelse har sitt starkaste fäste just på universiteten. Dvs "...de ställen där de där forskarna, som vi ska lyssna på, jobbar. Där världens sanna natur fastställs. Där vetenskapen blir till". Det är synnerligen oroväckande att så många forskare drivs så starkt av ideologiska motiv (oftast med kantring åt vänster), även inom sin forskning. Detta gäller speciellt inom humaniora och i någon mån övergripande naturvetenskaper som klimatologi, ekologi, medicin och liknande (vi behöver ju bara tänka på alla tyska läkare som under WW2 med stor entusiasm deltog i Förintelsen både när det gällde rasbiologi och vid mördandet av miljoner och åter miljoner människor och genom att göra medicinska experiment t o m på barn) — inom matematik eller grundläggande naturvetenskaper som fysik och kemi finns inte samma spelrum för ideologier.

Med "den partriarkala-koloniala väckelserörelsen" menar Hakelius de vänstermarxistliberala ideologier (som rent funktionellt har mycket gemensamt med fascismen när det gäller aggressivitet, intolerans och fanatism), som frodas i den akademiska miljön i Västvärlden, och enligt vilka roten till allt ont i världen är vita, heterosexuella, kristna män, vilka i sin djävulska ondska uppfunnit patriarkatet och kolonialismen och slaveriet etc, etc. Enligt denna historielösa världsbild är det således enbart vita, heterosexuella, kristna män som haft slavar eller överhuvudtaget gjort onda saker. Inga andra folk eller religioner på jorden har någonsin haft slavar eller erövrat imperier eller förtryckt kvinnor, utan de är enbart offer för onda, kristna, vita, heterosexuella män (skall man skratta eller gråta över en sådan grotesk okunnighet i historia alternativt medveten historieförfalskning?)! Att Djingis Khans rike och Romarriket var imperier, med miljoner och åter miljoner slavar, är således påhittade sagor (när det var som störst så omfattade Djingis Khans imperium ungefär lika stor areal som det brittiska imperiet, ca 22% av jordens landyta, och man räknar med att ca 40 miljoner människor slaktades under hans erövringståg)? Och att islam under 1000 år hämtade slavar (uppskattningsvis minst 12 miljoner och förmodligen mycket mer) från Afrika är också påhittat (trots att detta beskrivs i islams egen historieskrivning)? De svarta afrikanerna hade f ö själva slavar och vissa afrikanska folk hade specialiserat sig på att sälja slavar till de europeiska slavskeppen som kom till Afrikas västkust. Minst 90% av de slavar som transporterades över Atlanten hade förslavats av andra afrikaner (vilka tjänade stora pengar på detta). Detta försöker den partriarkala-koloniala väckelserörelsen hemlighålla (eller också känner de inte till det).
Klimataktivisten Greta Thunberg verkar dessvärre på senare tid alltmer ha närmat sig den partriarkala-koloniala väckelserörelsen (se nästa artikel, dvs del 1 i min klimatserie).

Sammanfattningsvis; låt oss enas om att inte använda väderhändelser för att dra slutsatser (vare sig åt ena eller andra hållet) om storskaliga och långsiktiga klimatförändringar! Väder är ett normalfördelat fenomen och stora variationer, som varar under längre perioder, kan förekomma utan att detta säger något om de eventuella klimatförändringar som pågår.

 

IPCC — en inte helt fläckfri aktör

En organisation som ofta citeras i klimatsammanhang, och som allmänt räknas som en stor auktoritet, är IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). Denna mellanstatliga organisation, som etablerades 1988, utgör FN:s klimatpanel. IPCC utför ingen egen forskning utan dess uppgift är att publicera utvärderingar av forskningsläget när det gäller klimatförändringar orsakade av människan. Själva uppdraget kan ses som diskutabelt, eftersom forskning inte kan begränsas till ett enda perspektiv (antropogen/mänsklig påverkan på klimatet). Forskning, värd namnet, måste vara förutsättningslös och kan inte inskränkas till att enbart studera vissa parametrar. Detta måste även gälla utvärdering av forskning. IPCC kan således snarare betraktas som en utredningsorganisation (där man fått ett visst uppdrag) än en forskningsorganisation. Vilket i och för sig inte behöver vara fel, så länge som man redovisar att det inte handlar om objektiv forskning utan forskning utifrån ett visst perspektiv.

Här finns desvärre ett problem. Eftersom IPCC:s uppdrag är att undersöka antropogen påverkan på klimatet, skulle skälet till deras existens försvinna om man kom fram till att det inte förekommer någon antropogen klimatpåverkan. Därmed skulle man avskaffa sig själv. Eftersom att vara anställd på IPCC säkerligen är mycket förmånligt på många sätt (FN brukar ge sina anställda rejäla löner, ofta handlar det om rena fantasilöner), kan man misstänka att det finns en tendens (kanske omedvetet) att framhäva allt som talar för att människan har stor negativ påverkan på klimatet och samtidigt kanske underdriva det som talar för motsatsen. Det vore fullt mänskligt. Och sådant kan ske omedvetet så att man tror sig vara absolut objektiv eller i varje fall ha rena motiv för att tänja lite på sanningen. Om i stället IPCC:s uppdrag enbart hade varit att övervaka jordens klimat, utan några speciella riktlinjer, hade man sluppit misstanken att IPCC inte är objektiva. Då hade IPCC varit en organisation, vars framtida existens inte var beroende av vilka slutsatser man kommer fram till.

IPCC sammanställer forskningsresultat från hundratals forskare från hela världen, att användas som underlag för beslutsfattare och media. Flera exempel visar att IPCC tidvis överdriver hoten i sina sammanfattningar. Några exempel är "Hockeyklubban" 1998 (se del 4 i denna artikelserie), "Himalaya-skandalen" 2007 och "Climategate" 2009 (se del 4).

Det som brukar kallas Himalayaskandalen har följande bakgrund: Enligt en rapport från IPCC 2007 fanns stor risk att Himalayas glaciärer skulle vara borta redan 2035 om inget gjordes åt den globala uppvärmningen. I sin rapport skrev IPCC:
...glaciärerna i Himalaya smälter bort fortare än på någon annan plats på jorden och att om jordens uppvärmning fortsätter kommer glaciärerna med stor sannolikhet att vara borta 2035.
Resultatet av denna avsmältning av glaciärerna skulle, enligt rapporten, kunna bli både förödande översvämningar, torka och sötvattenbrist för miljontals människor i närliggande områden. När journalister började undersöka de dramatiska förutsägelserna visade det sig att de byggde på en telefonintervju, som tidskriften The Scientist gjort 1999 med den indiske glaciologen Syed Hasnain. Denne har senare erkänt att det handlade om rena spekulationer från hans sida. Senare forskning har dessutom visat att många indiska glaciärer är stabila eller har vuxit och att avsmältningstakten för många andra glaciärer inte har ökat. IPCC har senare erkänt sitt misstag. Men det hade varit mer klädsamt om IPCC aldrig publicerat de felaktiga påståendena eller åtminstone själva kommit på att de gjort fel. Nu avslöjades de i stället av vaksamma journalister, vilket kastar en mörk skugga över IPCC (här hittar läsaren mer detaljer i ämnet).

"Men det finns faktiskt senare indikationer på att Himalayas glaciärer, trots allt, kan vara hotade", kanske någon invänder. Ja det är möjligt, men det spelar ingen roll för mitt resonemang ovan. Skandalerna handlar inte om huruvida påståendena är sanna eller falska, utan om att IPCC i detta och några andra fall inte agerat i enlighet med beprövad vetenskap, trots att man gör anspråk på att göra detta (det är ju förutsättningen för att man skall sätta tilltro till IPCC:s uttalanden).

Ett ytterligare problem när det gäller IPCC är att deras sammanställningar görs av andra personer än de som skrivit själva forskningsrapporterna, vilket är en stor, stor svaghet och öppnar upp för oavsiktliga missförstånd och även ren manipulation. Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC (exempel ges i den följande texten). En del menar att organisationen är politiskt styrd och inte kan ses som en opartisk, vetenskaplig institution. Och även om IPCC inte själva sysslar med forskning, utan bara sammanställer forskningsresultat, så kommer deras uppdrag (att studera antropogen klimatpåverkan) att påverka de sammanställningar man gör.

Ovanstående har tyvärr skadat trovärdigheten hos IPCC (läs t ex följande sammanfattning av kritiken mot IPCC, publicerad i Science 15/2 2010). Dvs IPCC tycks lida av samma sjuka som alltför många andra FN-organ. I skrivande stund har f ö WHO (Världshälsoorganisationen) hamnat i blåsväder efter att man uppenbarligen helt gått i Kinas ledband i samband med Coronapandemin, vilket lett till att USA fryst sina bidrag till WHO. Australien har uttryckt mycket, mycket skarp kritik mot både WHO och Kina. Bl a har det i australiensisk TV påståtts att WHO:s General Director, etiopiern Tedros Adhanom Ghebreyesus, tillsatts genom en lobbyingkampanj av Kina och att därför WHO helt och hållet (i praktiken) kontrolleras av Kina (och av detta skäl mörkar Kinas skuld till Coronapandemin). Korruption, nepotism, tvivelaktig människo- och demokratisyn och politiskt motiverade beslut är en följetong bland de olika FN-organen. Tyvärr är detta en helt naturlig följd av att majoriteten av FN:s medlemsländer antingen är rena skurkstater (flertalet av de muslimska länderna, Nordkorea, och delvis Kina) eller "nyttiga idioter" (som Sverige och en del andra fega EU-länder, som alltför ofta stöder skurkstaterna eller lägger ned sin röst vid kontroversiella omröstningar)!

 

Några brasklappar

Klimatfrågan innehåller många, många olika aspekter. Det finns mängder av tekniska lösningar för att minska eller eliminera utsläppet av växthusgaser i samband med olika mänskliga aktiviteter. Jag kan omöjligen gå in på tekniska detaljer när det gäller alla klimatsmarta lösningar. Vissa saker kommer att behandlas mer i detalj medan andra bara kommer att nämnas kortfattat och ytterligare andra kommer inte att nämnas alls. Klimatscenariet förändras ju hela tiden. Nya tekniska lösningar föreslås medan andra visar sig inte hålla måttet i alla aspekter och på Internet hittar man hur mycket som helst. Den läsare som vill hålla sig uppdaterad eller som vill tränga in i detaljer om hur t ex elbilar och bränsleceller fungerar, rekommenderas att googla på lämpliga ord och uttryck. Söker man på engelska finns mycket mer information, men jag är imponerad av hur mycket som faktiskt finns på svenska. Läsaren uppmanas att vara försiktig, eftersom det finns mycket som är oseriöst. Detta gäller både Internetsidor som företräder konsensusperspektivet (klimatalarmismen — om man får säga så) och sidor som företräder kritik mot klimatalarmismen (men som inte nödvändigtvis kan klassas som klimatförnekare, eftersom de erkänner att det finns ett problem, men inte tror att undergången är nära).

Huvudfåran i min argumentering är inte i första hand att diskutera klimatsmarta lösningar och andra detaljer utan att visa att våra klimatteorier och därmed våra klimatsimuleringar är osäkra och måste tas med viss skepsis. Att så är fallet är ingen åsikt, utan en följd av matematiska, metodologiska och obsevationella svårigheter och begränsningar.

En viktig grundprincip är försiktighetsprincipen. Denna kan tillämpas oavsett vilka slutsatser vi drar om den globala uppvärmningen. Om man inte är helt säker på att något är ofarligt skall man, enligt denna princip, behandla detta något som potentiellt farligt. Dvs om vi inte är helt säkra på att våra utsläpp är klimatmässigt ofarliga, bör vi vidtaga åtgärder för att minska utsläppen så mycket som möjligt. Detta ger dessutom en positiv miljöeffekt (och när det gäller miljön så vet vi att vissa utsläpp, t ex bilavgaser i storstäder, är direkt farliga).

Föreliggande serie av artiklar avser att belysa klimatfrågan objektivt och försöka avgöra vad som är känslor och panikångest och vad som är vetenskap och fakta. I den allmänna debatten framstår domedagsperspektivet (som verkar omfattas av majoriteten) ganska så sekteristiskt, där svansföringen förvisso är hög, men där fakta och logiska resonemang inte alltid har företräde framför starka känslor och anspråk på moralisk överlägsenhet.

Observera att min klimatserie inte gör anspråk på att vara en vetenskaplig text. En sådan måste uppfylla alla vetenskapens spelregler (vilket ofta innebär källförteckningar som är längre än själva texten etc).

I stället för att ha hundratals länkar i en artikel, föredrar jag, med vissa undantag, att kortfattat försöka förmedla innehållet i de källor jag använder (sedan får läsaren avgöra om denne vill lita på mig eller ej). Problemet är nämligen att länkar tenderar att bli döda. Efter ett år eller två kanske bara hälften av länkarna fungerar. Om då en stor del av argumenteringen finns i dessa länkar, blir således artikeln på ganska kort tid mer eller mindre oläslig. Och det kan ju vara ok i en blogg, som sysslar med aktuella nyheter och som ingen läser en vecka efter att den skrevs. Men på min hemsida försöker jag ha artiklar som är mer beständiga än så. Alltså vill jag vara så lite beroende av länkar som möjligt.

Jag vänder mig till vanliga människor som inte är vana att läsa vetenskapliga texter, och mängder av källor och fotnoter skulle bara förvirra och göra texten svårläst. Jag har med ett urval av källor, och generellt kan den läsare som vill, hitta källor till det mesta genom att googla på väl valda sökord. Jag ger mig inte in i detaljerade resonemang, eftersom detta skulle leda till en ännu mycket längre text (tusentals sidor), vilket givetvis inte är något alternativ. I stället försöker jag hålla resonemangen enkla och koncisa så att läsaren kan följa med och själv dra slutsatser. Jag hoppas och tror att den bild jag ger av klimatfrågan övergripande är korrekt. Jag tar tacksamt emot korrigeringar av faktafel i texten (och givetvis också stavfel, vilka aldrig går att undvika helt).

Vissa läsare klagar över att jag i mina artiklar på hemsidan (och då bl a i föreliggande artiklar om klimatet) enbart ger argument mot den allmänt accepterade uppfattningen (t ex klimatalarmismen). Man menar således att jag inte sysslar med objektiv vetenskap utan med propaganda. Jag håller inte alls med i denna kritik. Att företräda alla åsikter hör hemma i en lärobok. Vissa artiklar på min hemsida har karaktär av lärobok, t ex flertalet av artiklarna om flyg. En del av innehållet i mina klimatartiklar har också undervisande karaktär (en stor del av innehållet i del 3, 5 och 6 är av den typen). Men många artiklar utgör debattinlägg. En stor del av texten i min klimatserie är av denna typ (framför allt i del 1 och 7). Det betyder inte att jag kommer med felaktiga fakta, i varje fall inte avsiktligt (fel kan man hitta överallt — även i de bästa läroböcker). I ett debattinlägg måste man inte företräda alla åsikter. Dvs jag behöver inte ha 50% text som försvarar det jag kritiserar och 50% som kritiserar det jag kritiserar. Eftersom media huvudsakligen (åtminstone hittills) företrätt klimatalarmismen mycket ensidigt, finns ingen som helst anledning att jag skall ha ungefär lika många argument för som mot klimatalarmismen i mina texter. Läsaren har ju matats med det klimatalarmistiska perspektivet så fort vederbörande satt på TV:n eller slagit upp sin dagstidning. Min text om klimatet är lång redan som den är. Skulle jag dessutom ge lika mycket utrymme till konsensusperspektivet så skulle texten bli dubbelt så lång. Plus att läsaren dessutom skulle tycka att det blir tjatigt, eftersom läsaren redan känner till alla dessa argument.

Dessutom anser jag inte att jag ensidigt företräder något visst perspektiv. Jag har med mängder av argument för och emot och är öppen för olika möjligheter (vilket framgår om man läser mina artiklar noggrant). Det jag framför allt kritiserar är att politisk aktivism (med tydlig dragning åt vänster) smugit sig in i klimatdiskussionen och att man drar väldigt långtgående slutsatser utifrån osäkra observationer och klimatmodeller (det är ju precis så ideologi fungerar). Den politiska aktivismen avslöjar sig bl a i hur man demoniserar den som har "fel" åsikt när det gäller klimatet. Detta i enlighet med Godwins Regel, som lite fritt formulerat säger: "När en känsligt ämne diskuteras under en längre tid, kommer sannolikheten att närma sig 1 för att någon av parterna börjar jämföra motparten med nazisterna och Adolf Hitler. Jämförelsen utfaller dessutom inte sällan till nazisternas och Hitlers fördel."

I viss mån kan man se mina klimatartiklar som en kritisk granskning av de klimatalarmistiska teorierna (samtidigt som jag försöker ge en översikt av hela klimatkomplexet). En sådan granskning går ut på att hitta fel och brister. Detta är en viktig del av det vetenskapliga spelet. Vid en doktorsdisputation är t ex opponentens huvuduppgift inte att försvara avhandlingen, utan att kritiskt granska den. Försvaret sköts av den som disputerar. Och på samma sätt sköts försvaret av klimatalarmismen av merparten av media och institutioner runt om i vårt land och i världen. Och jag är opponenten. Huruvida "klimatavhandlingen" (alarmscenariot) skall godkännas eller ej, överlåter jag åt läsaren att avgöra.

 

Tips

Jag är den förste att erkänna att min klimatserie består av väldigt mycket text (totalt ca 100 A4-sidor). Men det som är svårt låter sig inte alltid sägas kortfattat. En alltför kort text riskerar att bli helt meningslös, eftersom det då blir omöjligt för en lekman att i grunden förstå det författaren försöker förmedla. Tanken är att även den som inte har goda grunder i matematik och naturvetenskap skall få möjlighet att förstå sammanhangen och på så sätt själv kunna dra sina slutsatser. Därför diskuterar jag också mer allmänna vetenskapliga frågeställningar. Den som inte förstår kan ju inte själv dra några slutsatser utan är hänvisad till att (precis som Greta Thunberg) lita blint på vad andra säger. Den läsare som är kunnig i vetenskap och matematik kan ju hoppa över dessa avsnitt för att spara tid.

Artikelrubrikerna säger, hoppas jag, tillräckligt för att ge läsaren en uppfattning om innehållet. Del 6 borde intressera i stort sett vem som helst. Där går jag bl a igenom olika typer av elbilar och tar upp praktiska frågor som hur hur snabbt ett elbilsbatteri tappar i kapacitet och hur ofta man måste byta detta och hur mycket ett batteribyte kostar, dvs sådant som är praktiskt att veta för den som funderar på att skaffa sig en elbil. Jag diskuterar också i denna artikel olika fossilfria energikällor som vindkraft och solkraft och mycket annat (eldrivna flygplan, eldrivna fartyg, plastpåsar mm). I del 7 sammanfattar jag de tidigare artiklarna och redovisar min egen ståndpunkt. Här hittar också läsaren en relativt detaljerad genomgång av kärnkraft (både fissionskraft och fusionskraft). Del 7 innehåller hänvisningar till tidigare artiklar, så att läsaren kan ta del av de mer detaljerade resonemang som finns där. Så orkar du bara läsa två delar, rekommenderar jag att du läser del 6 och del 7. Men, om du inte själv vet väldigt mycket om matematik och vetenskap, tycker jag att du även skall läsa övriga delar. Speciellt del 2 och del 3 ger en nödvändig bakgrund så att man kan förstå problemen med simuleringar och den matematik som är involverad i den matematiska beskrivningen av klimatet. I del 4 går jag igenom en del påståenden som görs om klimatet och undersöker också hur temperaturer, vattenstånd och koldioxidhalt varierat under hela vår planets historia. I del 5 diskuterar jag klimatmodeller och alternativa förklaringar till den globala uppvärmning som pågår just nu. Del 1, slutligen, handlar om klimatdebatten, där politisk aktivism och ideologi och starka känslor blandas med vetenskap. Jag försöker där ge en förklaring till varför det tycks vara så svårt att i vår tid föra en sansad och meningsfull debatt i Sverige (inte bara om klimatet utan rent allmänt).

Innan du går vidare med nästa artikel rekommenderar jag dig att titta på denna video (58 min) med den danske forskaren och skribenten Bjørn Lomborg. Denne anser att den globala uppvärmningen är ett problem, som måste åtgärdas, men att dagens debatt är oerhört överdriven och att klimatalarmisternas linje riskerar att orsaka allvarlig skada, speciellt för världens fattiga länder. Hans senaste bok heter False Alarm: How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet (Falskt Alarm: Hur Klimatförändringspaniken Kostar Oss Biljoner, Skadar de Fattiga, och Misslyckas med att Fixa Planeten). Titeln ger en bra sammanfattning av hans ståndpunkt. Lomborgs resonemang är baserade på kalla fakta och en del av hans kritik går ut på att debatten idag till alltför stor del bygger på känslor (vilket således kommer att skada mer än hjälpa). Videon är mycket värdefull som komplement till min text, eftersom den tar upp många aspekter (bl a ekonomiska) som jag (av utrymmesskäl) inte berör. En av hans käpphästar (som han delar med mig) är att vi skall satsa mycket mer på utveckling av helt nya tekniker (dvs inte bara förbättra det som redan finns) och mindre på att bygga fler enheter av redan existerande teknik. Det ger mycket mer "bang for the bucks" (mer utdelning för satsat kapital).

 

Mina klimatartiklar

 


Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.

© Krister Renard