Moderna stridsplan (och även en del moderna passagerarplan) har en s k HUD (Head Up Display). Detta innebär att de viktigaste flyginstrumenten projiceras på en genomskinlig skärm mellan piloten och vindrutan. Piloten behöver således inte titta ned på instrumentpanelen för att se fart, höjd etc. Dessutom projiceras hud-data på oändligt avstånd, vilket innebär att piloten inte behöver fokusera om för att se det som presenteras på HUD. Färg och ljusstyrka på HUD kan ändras beroende på bakgrunden och ljusförhållanden.
Bilden ovan visar Head Up Display (HUD) på en F-18C strax före landning på ett hangarfartyg. Den flygplansliknande symbolen (rund ring med "vingar" och "stjärtfena") är "velocity vector", vilken visar vart planet är på väg. Alldeles till vänster om velocity vector ser vi en symbol som ser ut som ett utdraget "E" (med väldigt korta tvärstreck). Denna symbol visar AoA (anfallsvinkeln — se artikeln om varför flygplan flyger). Vid landning riktar piloten, med hjälp av spaken, velocity vector mot den punkt på landningsbanan, där han vill sätta ned planet. Sedan håller han, med hjälp av throttlarna (F-18 är tvåmotorigt), det mittersta strecket på "E:et" mitt för velocity vector (i höjd med de symboliska vingarna). Detta gör att planet kommer att ha rätt AoA (och därmed rätt fart) under hela inflygningen. Om E:et rör sig uppåt eller nedåt i förhållande till velocity vector, ökar eller minskar man motorpådraget tills E:et ligger mitt för velocity vector.
Klicka här för att se en kort video, som visar Head Up Display (HUD) under en hangarfartygslandning. Högst upp ser vi kursen, som från början är ca 100°. Planet ligger inledningsvis på den s k medvindslinjen (kontrariktningen mot banans riktning). I rektangeln till vänster visas fart (ca 147 knop) och i den till höger höjd (drygt 500 ft). "R" till höger om höjdrektangeln står för radarhöjd. W-symbolen högt upp i mitten anger boresight, dvs planets nosriktning (vid landningen ser vi att denna är ca 5° nose up). Planet gör direkt en 180° sväng åt vänster och riktar upp sig mot fartygets landningsbana. Velocity vector ligger hela tiden något under den långa horisontlinjen, vilket visar att planet sjunker (vilket också framgår av höjdmätaren). Vi ser hur "E:et" (som anger AoA, dvs anfallsvinkeln) hela tiden hålls i höjd med velocity vector (genom att reglera motorpådraget). Plötsligt dyker ett horisontellt streck upp. Detta är en del av ILS-symboliken, och visar om planet ligger rätt i höjdled inför landningen. Vi ser själva hangarfartyget lite suddigt och när planet går ur svängen inför landningen (kursen är nu ca 300°) så dyker ett vertikalt streck upp. Detta, som också ingår i ILS-symboliken, visar om planet ligger rätt i sidled (för närmare förklaring av dessa begrepp se min artikel om PFD!). När planet ligger rätt på finalen (i höjd och sidled och med korrekt AoA) ligger centrum av velocity vector (den lilla punkten i mitten av cirkeln) över ILS-linjernas skärningspunkt (plus att velocity vector ligger mitt för E:ets mittersta tvärsteck).
Vi noterar också i filmen att piloten håller velocity vector lite till höger om banan. Detta beror på att banan är vinklad 14° åt vänster i förhållande till fartygets längdaxel och att fartyget dessutom rör sig med ca 25 knop eller mer, vilket man således måste kompensera för. Vi noterar också att landningen verkar ganska hård. När man landar på hangarfartyg planar man inte ut utan "flyger planet" ner i banan (för att få så kort landningssträcka som möjligt). Flygplan avsedda för hangarfartyg har landningsställ som klarar av detta. Planet bromsas in efter knappt 100 meter, med hjälp av en krok i planets stjärt som fångar upp en vajer, vilken går tvärs över däck. Man har totalt 4 vajrar (de modernaste fartygen har bara tre) och man strävar efter att fånga in den näst sista vajern. Vajrarna är kopplade till enorma hydraulcylindrar som sköter om inbromsandet. Cylindrarna ställs in, för varje landande flygplan, efter planets vikt.
Hangarfartygslandningar anses vara bland den svåraste utmaningen för en pilot (speciellt nattetid). Det hela blir ju inte direkt lättare av att landningsbanan hela tiden rör på sig (speciellt när det är höga vågor eller dyningar). Man brukar säga att det finns få ateister bland hangarfartygspiloter. Ganska ofta missar "kroken" alla fyra landningsvajrarna och man måste gå om (detta händer även de allra skickligaste piloterna — de bästa piloterna har ca 1,25 landningsförsök per lyckad landning). Så fort hjulen touchar banan drar man på för fullt (med full ebk=efterbrännkammare). En jetmotor svarar inte lika snabbt på pådrag som en kolvmotor och man måste göra så för att överhuvudtaget ha en chans att gå om (annars hamnar man i vattnet). Vajersystemet är så kraftfullt att det inte spelar någon roll om man har fullt motorpådrag. Planet bromsas in lika snabbt ändå. Att banan är vinklad åt vänster beror på att främre delen av däcket normalt är fullt av parkerade (eller startande) flygplan (utrymmet på ett hangarfartyg är ju ganska begränsat). Vid start och landning styrs hangarfartyget med hög fart (ca 30 knop) mot vinden. Planen startar och landar således i motvind (eller nästan motvind), vilken kan vara så hög som 50 knop eller mer (om vindhastigheten är 20 knop och fartygets hastighet 30 knop, blir luftens hastighet över däck 50 knop). Farten hos startande och landande flygplan, relativt fartyget, kan således i detta fall hållas 50 knop lägre än om det vore vindstilla. Även vid vindstilla har startande och landande flygplan en motvind på ca 30 knop. Detta är nödvändigt för att kunna starta och landa jetplan på så korta sträckor som det handlar om.
Som kuriosa kan nämnas att de ångdrivna katapulter som används vid start har en maximal effekt på mer än 100 000 hästkrafter (effekten ställs in efter det startande planets vikt). Katapulterna är så kraftfulla att även om piloten glömt att släppa på parkeringsbromsen, skickas planet iväg ändå (med eventuella skador på däck och bromsar). USA:s hangarfartyg är kärnkraftdrivna och "tankas" bara ca en gång per 22 år. Ett enda amerikanskt hangarfartyg har större slagkraft än 75 procent av världens flygvapen. Och USA har 13 st!
Klicka här för att se en video (ca 5,5 minuter), där du får följa med ett par F-18F (tvåsitsiga Superhornet) som övningsflyger (man får se katapultstart och sedan flyger planen en sväng runt hangarfartyget och gör några landningar — mycket vackra flygbilder, som visar planen både utifrån och inuti cockpit).
Tillbaka till huvudartikeln "Varför flyger flygplan?"
Tillbaka till Kristers Flygsida