"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
 (John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
 (Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
 (Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
 (Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
 (Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
 (Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
 (Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Evolutionsteorin — vår tids religion

Även den smartaste och mest välmenande vetenskapsman kan gå vilse utan den disciplin det innebär att behöva övertyga skeptiker.
      Lee Smolin i boken the trouble with physics
Före Darwin var det omöjligt att vara en intellektuellt hederlig ateist
      Richard Dawkins

 

I Skolverkets kommentarer till gymnasiets naturvetenskapsprogram påpekas hur viktigt det är att eleverna lär sig skilja mellan vetenskap och metafysik. Det framhålls också att ingen vetenskaplig modell är helt objektiv eller värderingsfri.

I ett av den svenska, obligatoriska skolans grundläggande styrdokument, LPO 94, finns följande skrivning när det gäller saklighet och allsidighet:

Skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den skall framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen skall vara saklig och allsidig. Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.
Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

"Öppen för skilda uppfattningar" måste rimligen innebära att man presenterar skilda uppfattningar för eleverna. Och om skolan skall ge "möjlighet" till "personliga ställningstaganden" förutsätter detta att eleverna får ta del av olika perspektiv (hur skall de annars kunna ta ställning — det blir ju i så fall som valen i Sovjet, alla fick rösta, men det fanns bara ett parti att rösta på). Att "eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta…" kräver att eleverna får tillgång till fakta och inte bara färdiga tolkningar av fakta, dvs teorier (som t ex evolutionsteorin), och att de tränas i att vara kritiska. Och då även kritiska mot evolutionsteorin (huuh så hemskt, hur kan jag bara skriva så — fy på mig!). Varför skulle denna teori inte vara underställd de vanliga spelreglerna inom vetenskapen? I så fall deltar ju inte evolutionsteorin i det vetenskapliga spelet. Då har denna teori övergått från att vara en vetenskapligt teori till att bli en totalitär ideologi.

"Alla föräldrar skall…", enligt LPO 94, "…med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan…" och "alla" måste rimligen också inkludera kristna föräldrar. Skolan skall således inte vara en ateistisk indoktrineringsanstalt (lika lite som den skall indoktrinera eleverna till någon viss religion — även ateistiska föräldrar skall kunna skicka sina barn till skolan "förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade…").

Skolminister Carl Tham sade i samma anda, i en intervju för NOT-bladet[1], då han kommenterade vikten av att bibringa eleverna en sunt kritisk hållning till vetenskapen:

Det finns fortfarande en utbredd auktoritetstro vad gäller forskare och forskningsresultat. Forskningsresultat ska inte sväljas med hull och hår, och skolan har en mycket viktig roll i att träna eleverna till ett kritiskt och självständigt tänkande. Eleverna måste tidigt få lära sig att undersöka premisser och sammanhang innan de drar sina egna slutsatser.

Trots dessa vällovliga strävanden att vara objektiv, så verkar det som om vissa teorier av Skolverk och massmedia anses höjda över varje form av kritik och granskning. Och då menar jag evolutionsläran och teorierna för livets och universums uppkomst. Inom dessa modeller existerar tydligen varken värderingar eller osäkerheter, eftersom den som tvivlar på någon av dem omedelbart klassas som okunnig eller ovetenskaplig. Evolutionslärans utgångspunkt, enligt vilken allt som existerar enbart är resultatet av inomvärldsliga processer, presenteras i alla läroböcker som ett grundläggande faktum, medan det i själva verket handlar om ett filosofiskt antagande, en premiss. I svenska skolans läroplaner, från lågstadium upp till gymnasium, påpekas att evolutionsperspektivet skall ligga till grund för all undervisning. Denna övertro på de vetenskapliga ursprungsteorierna är synnerligen anmärkningsvärd med tanke på att alla sådana teorier lider av samma grundläggande svaghet, nämligen att de fenomen de försöker beskriva inte går att upprepa. Upprepbarhet anses ju i allmänhet vara en förutsättning för att den vetenskapliga metoden skall fungera fullt ut. Man kan med fog undra hur det kan komma sig att teorier som studerar icke-upprepbara engångsföreteelser tydligen anses vara så höjda över varje tvivel, att den som inte accepterar dem nästan betraktas som en fara för samhället, medan det samtidigt anses sunt och riktigt att vara skeptisk till alla andra teorier, vilka kan verifieras med oerhört mycket större säkerhet (genom noggranna mätningar och observationer). Både skolpolitiker och läroboksförfattare verkar vara överens om att eleverna till varje pris måste bibringas uppfattningen att det inte finns någon skapare och att den moderna biologin bortom allt rimligt tvivel bevisat att människan inte är något annat än en intelligent apa. Varför, kan man undra!

Under de två sista dagarna i november 2002 anordnade Uppsala Universitet två studiedagar för gymnasielärare i NO-ämnen (natuvetenskapliga ämnen). Lärarna kunde välja mellan olika föreläsningar. På SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) erbjöds biologilärarna bl a ett seminarium med titeln "Evolutionsbiologi och kreationism". Föreläsare var Staffan Ulfstrand, professor emeritus i ekologisk zooekologi samt "populärvetenskaplig författare". Ett 70-tal biologilärare hade sökt sig till Ulfstrands seminarium. Inledningsvis angav Ulfstrand temat för sitt anförande genom att fråga sig hur en lärare skall hantera problemet med troende elever som går till "angrepp mot evolutionsläran". Existensen av troende elever är således, enligt professor Ulfstrand, ett allvarligt problem för den svenska skolan (det kan tyckas ganska motsägelsefullt att Ulfstrand samtidigt är motståndare till konfessionella skolor — skulle man stänga dessa blev det ju ännu fler kristna elever i den kommunala skolon och därmed ännu mer "problem" på biologitimmarna).

I Trons Värld 22/2202 fanns ett långt reportage om Ulfstrands föreläsning. Jag hämtar några axplock från denna artikel. Invävda i detta är mina kommentarer. Direkta citat av Ulfstrand anges med "(Ulfstrand)".

"Jag skall alltså tala om kreationismen — och det gör mig lite bekymrad, för jag önskar att jag inte skulle behöva tala om detta. Men det blir mest en "pep-talk", för ni är ju alla biologilärare." Så inledde Staffan Ulfstrand sin föreläsning. Och en pep-talk skulle det bli, eller om man hellre vill, ett väckelsemöte för de redan frälsta. Här handlade det nämligen inte om att vetenskapligt beskriva vad kreationsimen är och sedan vederlägga densamma. I stället målades en nidbild av skapelsetro upp av professor Staffan Ulfstrand, en nidbild han sedan angrep — i betydelsen förlöjligade, häcklade.
Och som lydiga medlemmar i klubben satt biologilärarna och nickade instämmande eller lät höra förfärade suckar över hur stupida de — efter professor Ulfstrands förklaringar — nu förstod att skapelsetroende verkligen är. "Dom är ju inte kloka", hördes en troligtvis behörig biologilärare som läst åtskilliga år på universitetet okritiskt sucka snett bakom mig.
Elever som vill att skapelsetro skall behandlas vetenskapligt på biologilektioner — vid sidan av evolutionsteori — är per definition en "militant kreationist" i professor Ulfstrands vokabulär.

Jag håller faktiskt delvis med Ulfstrand här. Jag anser inte att skapelsetro/skapelseteori skall presenteras som en alternativ, vetenskaplig teori på bioloiglektioner och kanske få lika mycket plats som evolutionsteorin (detta motiveras nedan).

(Ulfstrand) Och vi talar då inte om två olika vetenskapligt baserade inställningar. Den ena är en fullt vetenskapligt baserad naturvetenskap — evolutionsläran — medan den andra är en ideologi som inte är intresserad av sakskäl, jämfört med bolsjevismen och andra.

Evolutionsteorin är i bästa fall "en fullt vetenskapligt baserad naturvetenskap". Huruvida så i praktiken är fallet kan ifrågasättas (diskuteras ingående på mina sidor om skapelse/evolution och vetenskap/tro). För att den vetenskapliga metoden skall fungera fullt ut krävs, som nyss nämnts, att de fenomen man studerar kan upprepas obegränsat. När det gäller historiska fenomen, t ex Ceasars död, hur pyramiderna byggdes eller alltings ursprung, handlar det generellt om icke-upprepbara händelser. I bästa fall kan historiska teorier som evolutionsteorin komma med möjliga scenarion. Nu talar jag om den rent vetenskapliga evolutionsteorin. I verkligheten har evolutionsteorin (evolutionismen) också starkt ideologiska aspekter. Kritiker utmålas som okunniga, korkade, fanatiska eller onda (se längre fram i texten). Deras sakskäl bemöts sällan eller aldrig. Om evolutionsteorin vore strikt vetenskaplig, skulle man inte försöka skrämma kritikerna till tystnad. Man skulle bemöta dem med vetenskapliga argument. Den militanta evolutionismen är, som jag ser det, fullt jämförbar med "bolsjevismen" ("den som sa't han va't", som vi sa när jag var liten).

Skapelse är inte en vetenskaplig teori (vilket tyvärr ibland påstås av skapelsetroende). Här har professor Ulfstrand helt rätt. Men detta är inget argument mot skapelse. Om den absoluta sanningen är att en övernaturlig Skapare skapat universum, livet och människan, ja då måste man gå utanför vetenskapen för att finna sanningen. Det övernaturliga ligger defintionsmässigt utanför vetenskapens kompetensområde. Problemet för den som avfärdar skapelse som en möjlig förklaring till alltings ursprung, med motiveringen att skapelse inte är en vetenskaplig teori, är att metoden då blir viktigare än sanningen. För Ulfstrand och hans meningsfränder tycks det vara viktigare att hålla fast vid den vetenskapliga metoden än att hitta sanningen. Då är man inte förutsättningslös, utan har bestämt redan på förhand vad som kan, eller snarare får, vara sant.

(Ulfstrand) Vi har alltså en fanatisk ideologi på andra sidan och det är ett väldigt problem när människor dyker upp i klassrummet med dessa åsikter. Det går inte att föra en diskussion med dem. Vetenskapliga belägg är irrelevanta, eftersom deras religiösa övertygelse är en överideologi.

För det första tycks evolutionismen själv uppfylla definitionen av att vara en fanatisk ideologi (vilket strax kommer att visas exempel på). Vetenskapliga belägg är inte alls irrelevanta för en skapelsetroende (undantag finns givetvis, men är inte representativa). Som framkommer på många ställen av min hemsida så finns professorer, nobelpristagare etc som på olika sätt tror på en skapande intelligens bakom universum, livet och arterna. Skulle vetenskapliga belägg vara irrelevanta för dessa? Nonsens!!! Det handlar inte om att bortse från vetenskapliga fakta. Det Ulfstrand inte tycks känna till är att vetenskapliga teorier handlar om att tolka fakta. Och dessutom, att tolka fakta utifrån en övergripande världsbild (ideologi/paradigm). Fakta kan alltid tolkas på flera olika sätt. Vissa tolkningar kan tyckas vara enklare eller mer självklara än andra, men det finns inget som säger att den enklaste tolkningen, eller den tolkning som stämmer med allmänna opinionen, eller den tolkning som jag av olika skäl personligen tycker är mest rimlig, är lika med den absoluta sanningen. En av orsakerna till min evolutionskritik är att jag inte kan se hur de mekanismer, som enligt evolutionisterna driver utvecklingen, skulle kunna skapa komplexa biologiska system, t ex synen, som inkluderar öga, synnerv, syncentrum och förmåga att tolka den information som kommer in via synnerven. Saknas en enda del i detta komplexa system fungerar det inte alls. Jag var kritisk till evolutionen redan när jag gick på gymnasiet (då var jag ateist, och var således inte emot evolutionen av ideologiska skäl). Min kritik var enbart vetenskaplig. Jag tyckte inte klyschan "lång tid och små steg" var en tillräcklig förklaring till alla existerande arter.

Det är sant att man som kristen har en överideologi. Och att man tolkar världen utifrån denna. Men detta gäller i lika hög grad ateisten och evolutionisten. Alla forskare utgår från ett paradigm [den övergripande tankebyggnad som vid en viss given tidpunkt är rådande och som av de flesta hålls för absolut självklar] och tolkar sedan fakta utifrån detta paradigm. Det är så det måste vara. Det betyder inte att man inte är mottaglig för kritik. Sitt paradigm väljer man genom att efter bästa förmåga (förhoppningsvis) analysera sin omgivning och sedan undersöka vilket paradigm som bäst kan förklara det man ser. Orsaken till att jag blev kristen, dvs lämnade det ateistiska paradigmet och gick över till det kristna paradigmet, var att jag inte tyckte att det ateistiska paradigmet kunde föklara det som det gjorde anspråk på att kunna förklara. Egentligen väljer man inte vilken teori man vill tro på. Man väljer vilket paradigm man vill hålla för sant. Detta paradigm bestämmer sedan vilka teorier man accepterar som möjliga och sanna.

(Ulfstrand) Problemet är att de [kreationisterna] vill ta tid från ett ämne [biologi] och använda det till ett annat. Det är som om militanta biologer skulle begära att vi skall få presentera Darwin på religionstimmarna.

Här har Ulfstrand delvis rätt. Jag anser att man skall undervisa i biologi på biologitimmarna och i religion på religionstimmarna. Men han har inte helt rätt. Det talas idag mycket om ämnesintegration. Jag tycker det är ganska naturligt att man, när man diskuterar arternas ursprung, också nämner andra uppfattningar utöver darwinismen. Och när man i ämnet religion talar om skapelse, är det väl fullt naturligt att man också nämner att det finns vetenskapliga försök att föklara hur allting kommit till, och att dessa försök i viss mån konkurrerar med den bibliska förklaringen. En duktig biologilärare undervisar givetvis om hur evolutionsteorin vuxit fram historiskt. Det är väl självklart att man då också tar upp att det finns människor som tror på skapelse som förklaring. En duktig och objektiv lärare talar då om skapelseteorin med respekt, hånar inte de elever som eventuellt tror på skapelse, målar inte upp en falsk nidbild av skapelsetroende etc. En sådan lärare presenterar skapelsetron så att de skapelsetroende känner igen sig och kan säga, "Just så, det är precis så vi tror". Det är inte speciellt konstigt att skapelsetroende elever reagerar (om de vågar — de flesta vågar inte ens utan tiger och lider) när läraren presenterar en nidbild av skapelsetro, som ingen (eller nästan ingen) skapelsetroende tror på, och sedan förlöjligar de skapelsetroende utifrån denna nidbild. En sådan orättfärdig lärare får faktiskt skylla sig själv om kristna elever då reagerar skarpt. En verkligt duktig lärare nämner dessutom att vetenskapen inte kan utesluta existensen av en Skapare, utan att det handlar om tro. Jag tycker detta vore synnerligen rimligt. Lärare kan t ex inleda sin undervisning om evolution med något i stil med, "Nu skall vi börja tala om hur de olika arterna kommit till. Det finns en vetenskaplig teori för detta, evolutionsteorin. Det finns emellertid många människor runt om i världen som inte tror på evolutionen. De menar att de olika arterna åtminstone delvis är resultatet av en skapelse. Det är viktigt att komma ihåg, att när det gäller det som skett för miljoner år sedan, kan vi aldrig var helt säkra på att våra tolkningar är korrekta. Vi kan inte upprepa det som skett, utan endast försöka tolka spåren av det som varit. Vi kan inte utesluta skapelsealternativet i någon absolut mening. Majoriteten av biologerna menar dock att det finns synnerligen starka bevis för evolutionsscenariot, och det är detta vi nu skall tala om. Förhoppningsvis kommer du att kunna bestämma vad du själv vill tro, efter att den här kursen är klar." Eller något likande. Det vore rättfärdigt. Kristna elever skulle nog inte ha så mycket att invända då. Varför skulle sedan inte en lärare kunna anordna t ex en debatt mellan de elever som tror på skapelse och de som tror på evolution? Skolan vill ju uppmana till kritiskt tänkande, eller...? Så jag kan egentligen inte se något problem här. Det är i själva verket militanta, ateistiska biologilärare som skapar de eventuella problem som finns.

Ulfstrand nämner inte i sin föreläsning att alltings ursprung givetvis handlar om mer än bara arternas ursprung. Även universums och livets ursprung kräver sin förklaring. Detta måste givetvis också inkluderas i problemkomplexet. Men mer om detta på annan plats.

När en sådan auktoritet som Staffan Ulfstrand målar upp en nidbild av skapelsetroende inför en samling biologilärare, ställer han till stor skada. För det första är han orättfärdig, eftersom hans bild av skapelsetro är falsk. För det andra kommer med all sannolikhet flera av de närvarande lärarna att nu bli ännu mer hånfulla, föraktfulla och aggressiva mot skapelsetroende elever ("Dom är ju inte kloka!"). Detta borde inte få förekomma i den allmänna skolan i ett demokratiskt land. Det heter ju att att alla föräldrar med tillförsikt skall kunna skicka sina barn till svenska skolan (det är ju ett av argumenten mot kristna skolor — de anses vinklade medan den kommunala skolan påstås vara objektiv — jo ja tackar jag!). I en demokrati skall alla åsikter respekteras, så länge de inte hotar andra människors liv, hälsa, frihet, egendom eller säkerhet. Varför skall man då inte respektera skapelsetroende elevers åsikter?!

Det råder knappast någon tvekan om att det i den svenska skolan pågår en medveten och konsekvent påverkan i materialistisk och ateistisk riktning. I religionsläroboken Religion och Liv, som under lång tid varit dominerande på marknaden och som finns för alla stadier, utgår man t ex från att den kristna tron är grundad på sagor och myter och därför inte är sann. Litteraturkritikern Mats Gellerfelt kommenterade i en recension i Kyrkans Tidning nr 17 1991 en passus i denna bok på följande sätt, "Detta mina kära läsare är ingenting mindre än en grov hädelse, en spottloska i ansiktet på bekännande kristna. Den boken bör omedelbart dras bort från undervisningen". När det gäller svenska biologiläroböcker är det om möjligt ännu värre. I de allra flesta av dessa ger man, precis som Staffan Ulfstrand ovan, bilden av skapelsetroende kristna som efterblivna och okunniga, och evolutionsläran hyllas som en av vetenskapens säkraste teorier, ja ibland till och med som ett ovedersägligt faktum.

En allmän tendens i svenska läroböcker är att man sällan eller aldrig skiljer mellan vetenskap och metafysik och oftast framställer metafysiska hypoteser om alltings ursprung som om de vore vetenskapliga fakta. Detta går ju uppenbarligen stick i stäv mot Skolverkets höga ambitioner när det gäller objektivitet. Det råder nog ingen tvekan om att svenska läromedel internationellt sett har mycket låg vetenskaplig standard i detta avseende. Det finns en himmelsvid skillnad mellan t ex svenska och engelska läroböcker när det gäller just objektivitet. En av de mest använda engelska gymnasieböckerna i biologi är Biological Science.[2] I del 2 av denna bok diskuteras de olika teorierna för livets uppkomst. Förutom de vanliga teorierna om biokemisk evolution och att livet kom till jorden utifrån rymden etc, anger man övernaturlig skapelse som en möjlighet. Avsnittet om gudomlig skapelse skildrar den kristna synen på ett mycket rättvisande sätt. Det betyder inte att författarna tror på detta alternativ, men som goda vetenskapsmän så försöker de framställa alla alternativ så korrekt som möjligt utan att förvanska eller förlöjliga. I förordet till evolutionskapitlet skriver de:

Traditionellt har studiet av livets ursprung varit förknippat med anklagelser om indoktrinering. Indoktrinering kan definieras som ett medvetet försök att inprägla en orubblig övertygelse om en viss trosföreställning eller doktrin. En sådan inställning är inte bara antivetenskaplig utan också intellektuellt oärlig och ansträngningar har gjort för att undvika detta i denna bok (sid 857).

Kapitlet om livets uppkomst avslutas med följande, föredömligt ärliga och ödmjuka kommentar:

Trots den förenklade redogörelse som getts ovan, så kvarstår problemet med livets uppkomst. Allt som skisserats ovan är spekulativt och trots enorma framsteg i biokemi så förblir problemet hypotetiskt.... Detaljerna om övergången från komplexa icke-levande ämnen till enkla levande organismer förblir ett mysterium (sid 862).

Man skulle verkligen önska att svenska läromedel uppvisade samma objektivitet och vetenskapsteoretiska insikt. När det gäller arternas utveckling, säger man i samma anda bl a:

Vissa av de processer som anförs som bevis för evolutionen kan återskapas under laboratorieförhållanden, men det varken bevisar eller bekräftar att de ägt rum i det förflutna; det visar bara på möjligheten att de kunnat äga rum (sid 866).

En stor svaghet bland många evolutionister är det förakt man uppvisar mot varje form av kritik mot sin älskade teori. Detta är en synnerligen osund inställning och gör att man har all anledning att vara skeptisk mot de olika teorierna för alltings ursprung i allmänhet och evolutionsläran i synnerhet. Något som är ganska typiskt är att man sällan bemöter kritik med sakliga argument, utan i stället hemfaller åt personliga angrepp på den som kritiserar. Ofta anklagar man tvivlaren för att ha missuppfattat teorin eller också inte satt sig in i den ordentligt. Ett exempel på detta var när en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer (kanske den mest inflytelserike), Karl Popper, vid ett tillfälle i sin bok Unended Quest (1976) kritiserade evolutionsteorin.

Jag har kommit fram till slutsatsen att darwinismen inte är en testbar vetenskaplig teori, utan ett metafysiskt forskningsprogram — en möjlig ram för testbara vetenskapliga teorier (sid 168).

Detta väckte upp ett veritabelt getingbo bland evolutionisterna. Popper blev så skakad att han modifierade sitt uttalande. Frågan är dock om han verkligen ändrade åsikt. Vid den sista intervjun med honom, som publicerades i Scientific American ett år innan hans död, fick han frågan om hur han numera såg på evolutionsteorin, men han svarade mycket undvikande att han kanske gått lite för långt i sin kritik. Detta nämns också i boken The End of Science av John Horgan (se litteraturförteckningen), som var den som gjorde intervjun med Popper. [3]. I sin berömda Darwinföreläsning ("Natural Selection and the Emergence of Mind", Dialectica, Vol 32, no 3-4, 1978, sid 341 - 344), där han delvis tar tillbaka sin evolutionskritik, säger Popper angående vetenskap i allmänhet (vilket givetvis också innefattar evolutionsteorin):

Min inställning är, mycket kort uttryckt, följande: Jag står på vetenskapens och förnuftets sida, men jag vänder mig mot de överdrivna anspråk som vetenskapen ibland haft, och som med all rätt fördömts som "scientism" [tillbedjan av vetenskap som ett uttryck för den yttersta sanningen], Jag står på sanningssökandets sida och sympatiserar med intellektuell våghalsighet när det gäller att söka sanningen; men jag är mot intellektuell arrogans, och speciellt mot det missriktade anspråket att vi har sanningen i en liten ask eller att vi kan närma oss absolut visshet...
Jag tror att vetenskapsmän, hur skeptiska de än må vara, kan erkänna att universum eller naturen eller vad vi nu må kalla det, är skapande. För universum har producerat människan; det har producerat Shakespeare och Michelangelo och Mozart, och därmed indirekt deras verk. Det har producerat Darwin, och på så sätt skapat teorin för naturligt urval. Naturligt urval har förstört beviset för det övernaturliga specifika ingripandet av en Skapare. Men det har lämnat oss med undret av universums skapande förmåga, av livet och av det mänskliga intellektet. Även om vetenskapen inte har något att säga om en personlig Skapare, kan knappast existensen av nyskapande och kreativitet förnekas...

Vetenskapen uppnår aldrig, enligt Popper, den slutgiltiga, absoluta Sanningen. Därför är titeln på Poppers självbiografi Unended Quest (Sökande utan slut). Evolutionisternas anspråk på att darwinismen utgör en absolut sanning, ett faktum som inte kan ifrågasättas, har således ingen vetenskaplig grund, och även om Popper accepterade evolutionen i princip, accepterade han definitivt inte att man tilldelar vetenskapliga teorier status av absolut sanning.

Gång på gång noterar man hur minsta tvivel på darwinismen leder till enorma reaktioner från evolutionismens företrädare, ja rena hatkampanjer. När man i Kansas för ett par år sedan bestämde att man i skolan också skulle nämna skapelseperspektivet, gick evolutionisterna i taket. Jag vet inte hur många mail jag fick, där rasande evolutionister påstod att Kansas nu förbjudit undervisning i evolutionsteori, och att man fortsättningsvis enbart skulle undervisa om skapelse, dvs ut med vetenskapen och in med Bibeln på biologitimmarna. Detta var inte sant. Det handlade om att i undervisningen också nämna att det fanns människor som trodde på en skapelse, och att det också fanns observationer som talade för skapelseperspektivet. Underförstått var att man inte behövde vara idiot för att tro på en Skapare, något som man definitivt påstår i svenska skolans biologiböcker (visserligen mellan raderna — men det är ingen tvekan att man påstår just detta). Efter mycket kritik ändrade Kansas efter något år läroplanen tillbaka till den gamla ordningen, där enbart evolutionismen nämns i undervisningen.

Den 14/10 2002 beslöt skolöverstyrelsen i delstaten Ohio, USA, att ändra läroplanen i den kommunala skolan. Skolan skall fortsättningsvis undervisa eleverna om att det finns vetenskaplig kritik mot evolutionsteorin och att det finns vetenskapliga alternativ till darwinismen (t ex "intelligent design"). Beslutet har föregåtts av en mycket hård debatt mellan företrädare för den s k "intelligent design" rörelsen och darwinisterna. Återigen talar evolutionisterna om att medeltidens mörker sprider sig i skolan.

Ja, vad skall man säga om evolutionisternas absoluta maktanspråk? För mig framstår det som självklart att inga vetenskapliga teorier handlar om absoluta sanningar, inte ens darwinismen. Vetenskapen utgör ett förutsättningslöst sökande efter sanningen, oavsett hur den ser ut. Oavsett om den bekräftar eller motbevisar den egna favorithypotesen. Evolutionisterna vill gärna framstå som de sanna vetenskapsmännen, som utifrån enbart logik och observationer objektivt undersöker verkligheten. Varför då så mycket upprörda känslor? Varför allt detta hat och tuggande av fradga? Att försöka strypa all kritik mot evolutionsteorin innebär att man strävar efter att strypa yttrande- och tankefriheten. Men käre evolutionst, sann vetenskap innebär en fri och öppen debatt, där man respekterar den som har andra åsikter (även den som har åsikter som du inte håller med om), och genom en förutsättninglös och ärlig debatt försöker närma sig sanningen. Det maktspråk som alltför många evolutionister använder, hör inte hemma i en vetenskaplig debatt. Det hör inte ens hemma i en ovetenskaplig debatt.

Det pågår för närvarande liknande diskussioner om evolutionsundervisningen i andra delstater än Ohio, t ex Kansas, Michigan, Pennsylvania och Nebraska. Vem vet, kanske får vi så småningom ett systemskifte.

Evolutionisternas maktfullkomlighet är grandios. Varje form av kritik mot "den heliga evolutionen" måste näpsas i sin linda. Man är inte nöjd med att 99,9 procent av biologiundervisningen utgår från evolutionsperspektivet och att en lärare kanske i förbifarten nämner att det finns svagheter hos evolutionsteorin. Att andas om att det finns saker som denna teori inte kan förklara tycks vara tabu. Inom vilket annat vetenskapsområde är det så? Jag känner inte till något annat ämne (jo möjligen i ämnet "Stalins gudomlighet" vid 1930-talets sovjetiska universitet) där det är så illa ställt med öppenhet och yttrandefrihet. Just detta talar mot evolutionsteorin! Det talar mycket starkt mot evolutionsteorin!

Betyg och kursbevis i vetenskapliga sammanhang utdelas enbart efter kunskaper och färdigheter och inte efter den personliga inställning man har till sitt ämne. Man kan t ex få högsta betyg på en kurs i speciell relativitetsteori, även om man är starkt kritisk till denna teori. Det enda som bedöms är kunskaper och förståelse i speciell relativitetsteori (David Bohm är ett utmärkt exempel på en fysiker som inte trodde på den ortodoxa kvantmekaniken, men ändå skrev en utmärkt lärobok i detta ämne och dessutom lämnade väsentliga bidrag till fysiken). Ingen kräver heller att man måste tro på Jesu uppståndelse eller jungfrufödseln för att man skall kunna tilldelas högsta betyg i ämnet teologi. Det är kunskaperna som räknas. Har man lärt sig allt som krävs och uppvisar en grundläggande och djup förståelse av de teologiska sammanhangen, ja då får man automatiskt högsta betyg oavsett om man är ateist eller varmt troende.
Av en präst, mullah eller pastor etc kräver man däremot inte bara kunskaper om den religion denne representerar, utan också att vederbörande tror på den religion han/hon företräder (ärkebiskopar utgör tydligen ett undantag från denna regel). Och detta är väl egentligen ganska självklart. Hur skulle man på ett rättvist sätt kunna företräda och fömedla ett budskap från Gud om man inte själv har fått möta Gud?!
Om evolutionsteorin enbart vore en vetenskaplig teori, utan filosofiska eller religiösa övertoner, förväntar man sig därför att kunskaper i evolutionsteori är det enda som ligger till grund för betyg och rekommendationer i ämnet. Däremot, om evolutionsteorin, förutom att vara en vetenskaplig teori, också har en religiös aspekt, då skulle man förvänta sig att inte bara kunskaper vägs in i bedömningen, utan att även trosaspekten vore viktig. Att så är fallet finns många exempel på.
Den 21/1 2003 skrev amerikanska justitiedepartementet till Texas Tech University och krävde att universitetet skulle förklara varför en professor där, Michael Dini, vägrade skriva rekomendationsbrev till de biologistudenter som inte tror på evolutionsteorin (källa Världen idag, 7/2 2003 sid 10). Bakom skrivelsen ligger en stämning mot universitet från Liberty Legal Institute (LLI). "Studenterna nekas rekommendationer, inte på grund av deras kompetens när det gäller att förstå evolutionsteorin, utan enbart på grund av deras religiösa tro", säger LLI:s chefsrådgivare Kelly Schackelford. Till saken hör att rekommendationsbrev är synnerligen viktiga i USA och ofta kan betyda mer än själva betyget. Biologer, som öppet deklarerar att de inte tror att evolutionen utgör hela förklaringen till människans uppkomst, stoppas således i sin karriär. Även om detta kanske är ett extremfall, är det nog ganska klart att en biolog som öppet uttrycker kritik mot evolutionsteorin som princip (det är tillåtet att kritisera enskilda delar av teorin, men inte själva principen — paradigmet), begår yrkesmässigt självmord (fler exempel på detta finns här). För en svensk biolog, som gör sig skyldig till något sådant, är antagligen högstadielärare i biologi i Karesuando den mest framstående tjänst vederbörande någonsin kan hoppas på.
Ett ytterligare exempel på samma tema: Vid ett tillfälle, när jag vare ute och talade om skapelse/evolution, kom det fram en kvinna efter att föredraget var slut. Hon berättade att hon läst till biologilärare vid en av lärarhögskolorna i Sverige. Då hennes handledare fick veta att hon tänkte skriva en uppsats som var kritisk mot evolutionen, blev reaktionen mycket negativ. Handledaren sade att om han fick klart för sig att hon grundläggande inte trodde på evolutionen, så skulle han se till att hon inte fick ut sin lärarexamen. Hon blev så skrämd att hon inte vågade annat än att byta ämne. Jag frågade varför hon inte polisanmälde sin handledare. Det måste ju vara olagligt att komma med ett sådant hot. Hon berättade då att hon inte hade vågat anmäla honom, eftersom hon trodde att i så fall hade hon fått hela kollegiet emot sig.
Ovanstående visar, eller snarare bevisar, att evolutionsteorin, förutom att vara ett vetenskapligt försök att förklara de olika arterna, också har starkt filosofiska och religiösa övertoner, där man precis som när det gäller präster, inte nöjer sig med kunskaper, utan också kräver den rätta tron.

Så gott som alltid så ifrågasätter evolutionisterna motiven bakom varje form av kritik mot evolutionsteorin. Förmodligen är man så övertygad om att evolutionsteorin utgör "den stora sanningen", att man automatiskt utgår från att var och en som tvivlar på denna teori antingen måste vara galen, okunnig eller illvillig. Detta är kanske i och för sig inte så konstigt, eftersom det ligger helt i linje med den tidigare nämnda Kuhns paradigmteori. För 350 år sedan fick Galilei betala priset för att ha ifrågasatt det då dominerande paradigmet, den geocentriska modellen för solsystemet. Precis som dåtidens katolska kyrka, anser sig tydligen dagens evolutionister ha rätt att bestämma vilka frågor som får ställas för att frågeställaren skall anses vara värd att tas på allvar.

De som kritiserar evolutionsteorin brukar av det "evolutionära prästerskapet" definitionsmässigt delas in i följande fyra kategorier:

  1. De okunniga, som inte orkat sätta sig in i teorin.
  2. De ointelligenta, som helt enkelt är för korkade för att förstå teorin.
  3. De fanatiskt religiösa, som inte bryr sig om logiska argument och fakta.
  4. De allmänt illvilliga, som är emot allting (t ex "Sällskapet för Platta Jorden").

Richard Dawkins, den kanske för närvarande mest kände populärvetenskaplige förespråkaren för darwinismen, gör ungefär denna indelning i diverse olika sammanhang. I en recension i New York Times, (den 9/4 1989, sec 7, sid 34) av Donald Johansons och Maitland Edeys bok Blueprints, skriver Dawkins följande, "It is absolutely safe to say that if you meet somebody who claims not to believe in evolution, that person is ignorant, stupid, or insane (or wicked, but I'd rather not consider that) [Man kan med absolut säkerhet säga och om man möter någon som säger sig inte tro på evolutionen, så är denna person okunnig, dum eller galen (eller ond, men jag föredrar att bortse från detta alternativ)]". I boken The Blind Watchmaker för Dawkins fram ungefär samma åsikter (sid 250) [4]. I samma bok talar han på sidan 284 om "...kreationister (skapelsetroende) och andra, som har ett aktivt intresse av att sprida lögner". Kritikerna av evolutionsläran är således, enligt Dawkins, enbart intresserade av att sprida lögner. På sidan 250 säger han också att "Det finns människor som desperat inte vill tro på darwinismen". Det är frestande att vända på detta och säga, "Det finns människor som desperat vill tro på darwinismen". Dawkins framstår här snarare som en fanatisk och hängiven överstepräst än som företrädare för objektiv vetenskap.

Att Dawkins har fel i det han säger ovan, kan mycket enkelt bevisas. Här hittar läsaren ett upprop underskrivet av hundratalet forskare inom diverse olika områden (fysik, biologi, biokemi etc), där man uttrycker tvivel på att slumpmässiga mutationer och naturligt urval kan förklara livets komplexitet och mångfald. Observera, jag påstår inte att detta upprop motbevisar Darwins evolutionsteori. Jag är full medveten om att majoriteten av forskarna har en annan åsikt. Vad jag vill visa är bara att man mycket väl kan vara både kunnig och intelligent, och ändå tvivla på evolutionens skapande förmåga. Vilket Dawkins och många andra militanta evolutionister uppenbarligen förnekar. Och där har de fel! Dessutom, majoriteten har inte alltid rätt. Att en åsikt är politiskt korrekt utgör ingen garanti för att den är sann!

Självklart omöjliggör Dawkins inställning varje konstruktiv dialog. Vad sägs förresten om följande uttalande, hämtat ur artikeln "Revolution i evolutionsläran" av J Bergström, Biologen nr 2, 1982:

Man måste vara blind och koppla bort logiken fullständigt för att inte inse att evolutionen är ett faktum, motsatsen är lika befängd som att tro att månen är en ost som hänger i ett snöre. Tyvärr är emellertid ett förnekande av fakta målet för den förljugna svartkonst, som utövas av kreationisterna (sid 4).

Författaren till detta kan tydligen inte skilja mellan fakta och teori. Antagandet att allt uppkommit genom en långsam evolution, är en teori och inte ett faktum. De flesta skapelsetroende är naturligtvis överens med evolutionisterna om fakta. Det vore ju rätt korkat att förneka att ett fossil är ett fossil. Det är tolkningen av dessa fakta som skiljer sig åt. Dateringar är t ex något som kan diskuteras, eftersom de alltid bygger på tolkningar.

1992 utkom en bok av den engelske vetenskapsjournalisten Richard Milton med titeln Facts of Life.[5] Milton, som är vetenskapsjournalist, hade under många år skrivit om paleontologi (läran om utdöda djur) men hade så småningom börjat tvivla på att darwinismen kunde förklara det den gjorde anspråk på att förklara. Han ägnade tio år åt att sammanställa observationer som talade mot evolutionsteorin. Resultatet publicerades i form av ovannämnda bok. Den väckte stor uppmärksamhet och en del evolutionister tuggade bokstavligen fradga av raseri i sina recensioner. När Richard Dawkins recenserade boken i New Statesman, kallade han den för "galenskap", "dumheter" och "smörja" och dess författare för ett "harmlöst original" som är i behov av "psykiatrisk hjälp". Dawkins ägnade två tredjedelar av recensionen åt att angripa Miltons förlag, som hade mage att ge ut en bok som kritiserar evolutionen. I den resterande tredjedelen öste han sedan galla över författaren själv. Milton kommenterar Dawkins språkbruk i förordet till en senare upplaga av sin bok på följande sätt; "Dawkins är anställd vid ett av Storbritanniens mest framträdande universitet och är ansvarig för utbildningen av framtida generationer av studenter. Detta är emellertid inte en ansvarsfull forskares sätt att uttrycka sig. Det är språket hos en religiös fundamentalist, vars allra heligaste tro har släpats i smutsen".

Till och med evolutionister själva reagerar ibland på de överdrivna anspråk som vissa propagandister för evolutionen gör. 1981 öppnades på British Museum of Natural History i London en utställning innehållande viss kritik mot evolutionsteorin. Detta ledde till en debatt i den ansedda vetenskapliga tidningen Nature. I en ledare påstods då bl a att evolutionen var ett faktum. Detta fick 22 biologer från muséet att skriva följande inlägg:

Hur kommer det sig att en tidskrift som är ägnad vetenskapen och dess utövning kan förorda att en teori skall presenteras som faktum? Detta är en fördom och inte vetenskap och såsom vetenskapsmän är vår grundläggande inställning att visa ett öppet sinne gentemot det som vi inte vet någonting om. Annorlunda skulle det väl inte kunna vara? Ni påstår att de flesta av oss hellre skulle förlora sin högra hand än att börja en mening med frasen, "Om evolutionen vore sann..." Skall vi ta detta som att evolutionen är ett faktum bevisat till yttersta gränsen av vad rigorös vetenskap tillåter? Om det är detta ni menar, måste vi vara i allra högsta grad oense.
Vi har inga absoluta bevis för evolutionsteorin. Vad vi har är överväldigande indicier till dess fördel och vi har ännu inget bättre alternativ, men evolutionsteorin skulle överges i morgon om en bättre teori kom fram.[6]

Det torde knappast råda någon tvekan om att åtskilliga evolutionister predikar sin lära med minst samma glöd som en väckelsepredikant predikar Jesus Kristus. I den omdebatterade boken Svindlande perspektiv — en kritik av populärvetenskap hävdar författaren, professor Sven Öhman, att evolutionsläran fått religiösa övertoner. Han säger bland annat:

... Jag menar nu att det bara är som myt som evolutionsläran kan komma i konflikt med religionen, inte som vetenskap. De religiösa fundamentalisternas protester mot den moderna darwinistiska biologiundervisningen i skolorna vilar därför på en riktig intuition. Dessa protester är noga taget riktade mot de populärvetenskapliga, mytologiska versionerna av biologin. De troende förnimmer intuitivt och inte utan rätt en religiös konkurrent i dessa versioner. Konflikten står mellan en äldre, judisk-kristen religion och den moderna populärvetenskapliga andan — vår tids religion![7]

Sven Öhman är långt ifrån ensam i sina åsikter. Mycket skarp kritik framförs, både mot evolutionsläran som sådan och dess religiösa anspråk, i Den tidlösa utvecklingen av Jan Adriansson. Författaren, som är docent i sociologi, menar att evolutionsläran idag är minst lika dogmatisk som kyrkan någonsin varit:

Men å den andra sidan kom den [evolutionsläran] så småningom själv att inta religionens plats som ledande officiell dogm. Den begränsade och i grunden mekanistiska syn på tillvaron som evolutionsläran står för kommer så att mer och mer cementeras och legitimeras som den stora "sanningen".[8]

Det religiösa draget hos evolutionsläran framgår med all önskvärd tydlighet hos den katolske prästen och paleontologen Teilhard de Chardin, som minst sagt var en fanatisk propagandist för Darwins teori (och dessutom mycket kritisk till biblisk kristendom).

Är evolutionen en teori, ett system eller en hypotes? Den är mycket mer: den är ett allmänt villkor, som alla teorier, alla hypoteser, alla system hädanefter måste böja sig för, och som de måste uppfylla för att kunna vara tänkbara och sanna. Evolutionen är ett ljus som belyser alla fakta, en kurva som alla linjer måste följa.[9]

På sidan 140 i samma bok går han ännu längre och påstår när det gäller bevisen för evolutionen, att de "hädanefter står över all verifikation, liksom de är immuna mot varje senare motsägelse genom erfarenheten".

De flesta evolutionister torde knappast hålla med Teilhard de Chardin i hans överdrivna uttalanden. Ovanstående visar emellertid klart och tydligt hur viktig evolutionsläran är för den som i likhet med Teilhard de Chardin vill förneka den Gud som uppenbaras i Bibeln. För gudsförnekaren är evolutionsteorin inte bara en neutral, vetenskaplig teori, utan också en oumbärlig grundval för dennes hela livsåskådning.

Eftersom normal naturvetenskap endast sysslar med upprepbara fenomen, följer, som påpekats flera gånger tidigare, att teorierna om universums, livets och arternas uppkomst ligger i gränslandet mellan vetenskap och spekulation. Rent definitionsmässigt kan därför inte utvecklingsläran vara en av vetenskapens säkraste teorier, oavsett vad som påstås i skolans läroböcker. T o m i Darwins egen bok Om Arternas Uppkomst erkänns indirekt att evolutionsläran inte är bevisbar i vedertagen vetenskaplig mening. I förordet till 1928 års upplaga av denna bok skriver t ex Sir Arthur Keith, som var sin tids främste expert på teorierna om människans ursprung:

Evolutionen är obevisad och obevisbar. Vi tror på den eftersom enda alternativet är skapelse, vilket är otänkbart.
(Huruvida Keith verkligen skrev detta diskuteras flitigt på Internet. Jag har undersökt det hela och det är i varje fall säkert att han skrev förordet till 1928 års upplaga av Origin of Species. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på något exemplar av just den upplagan och inte heller hittat den på Internet (första upplagan finns t ex utlagd i sin helhet på flera hemsidor). Jag har emellertid inte hittat något som motbevisar att Keith skrev ovanstående. Om citatet är felaktigt borde någon kunnig biolog, som har tillgång till 1928 års upplaga, ha scannat in förordet och lagt ut detta på nätet, så hade ju saken varit ur världen. Nu spelar det egentligen inte så stor roll om Keith verkligen skrev ovanstående. Min argumentering bygger inte på hans uttalande på något som helst sätt. Jag hoppas att jag så småningom får möjlighet att kontrollera hur det verkligen förhåller sig. Tills dess har jag med denna brasklapp.)

Biokemisten Ernest Kahane uttrycker ungefär samma sak, när han säger:

Det är absurt och absolut vansinnigt att tro att en levande cell skulle kunna uppstå av sig själv; trots detta så tror jag det i alla fall, eftersom jag inte kan föreställa mig att det gått till på något annat sätt.[10]

Ernst Haeckel, ofta kallad Darwins tyska bulldog på grund av sitt aggressiva försvarande av darwinismen, sade en gång när det gällde livets uppkomst, "att uralstring[11] måste vara det riktiga, annars bleve det nödvändigt att tro på en skapare". Dessa tre exempel utgör en mästerlig sammanfattning av hur det ligger till. Eftersom man från början uteslutit en skapare — det är ju otänkbart — måste det finnas någon annan förklaring till livet och de olika arterna. Hur osäker eller orimlig denna förklaring än är, måste man hålla fast vid den, annars tvingas man ju erkänna att det kanske finns en skapare trots allt. När man påstår att evolutionsläran bevisat att Gud inte finns, gör man sig därför skyldig till ett cirkelresonemang. "Eftersom det inte kan finnas någon skapare, har jag härmed bevisat att det inte finns någon skapare", säger man egentligen.

Bakom detta sätt att resonera ligger upplysningstänkandet och den positivistiska filosofin, vilka behandlas på annan plats på min hemsida (använd t ex min lokala sökmotor). Matematikern L K Frank gav en gång, under en konferens i cybernetik (systemteori), följande utmärkta sammanfattning av positivismens program:

Mysteriet med ändamålsenligt beteende och teleologi [målstyrt beteende] har sedan lång tid tillbaka förknippats med en mystisk, självförbättrande eller målsökande förmåga eller yttersta orsak, vanligen av övermänskligt eller övernaturligt ursprung. För att även kunna studera sådana fenomen, var det vetenskapliga tänkandet tvunget att förkasta denna tro på ändamål och målstyrning och ersätta den med en strängt mekanisk och deterministisk syn på naturen.

Ungefär samma sak uttrycker Richard Lewontin, genetiker och evolutionsentusiast ("Billions and billions of demons", The New York Review, January 9, 1997, sid 31):

Vi tar parti för vetenskapen trots notoriska absurditeter hos vissa av dess teorier, trots dess misslyckande att uppfylla många av dess extravaganta löften om hälsa och liv, trots accepterandet inom vetenskapssamhället av substanslösa "om det inte är si så är det väl så i stället"-historier (just-so stories), eftersom vi har en förpliktelse, en förpliktelse mot materialismen. Det är inte så att vetenskapens metoder och institutioner på något sätt tvingar oss att acceptera en materialistisk förklaring till fenomenen i världen, utan tvärtom, vi tvingas av att vi a priori håller fast vid materiella orsaker för att skapa en undersökningsmetodik och en uppsättning begrepp, som producerar materiella förklaringar, oberoende av hur kontraintuitiva och oberoende av hur mystiska de är för den oinitierade. Materialismen är en absolut sanning, eftersom vi inte kan tillåta en gudomlig fot i dörren.

Antagandet att alla fenomen, alltifrån fysikaliska händelser till mänskligt beteende, är resultatet av inomvärldsliga orsak- och verkansamband, och att de därför till fullo kan förklaras med förnuftets hjälp, bygger således inte på vetenskapliga fakta, utan på en önskan att så skall vara fallet. Insisterar man på att vetenskapen skall kunna studera alla existerande fenomen, måste man helt enkelt förkasta varje form av tro på övernaturliga ingripanden i naturens skeenden (oavsett om sådana fenomen existerar eller ej).

Då man studerar den fysiska verkligheten finns det i princip två förhållningssätt att välja mellan. Den ena är att erkänna att det kanske existerar fenomen som inte kan studeras med den vetenskapliga metoden. Det innebär inte att man är antivetenskaplig, utan bara att man accepterar att varje verktyg har ett begränsat användningsområde. Detta alternativ säger således att vetenskapen fungerar utmärkt inom sitt kompetensområde, men att detta område inte täcker den totala verkligheten. Det andra alternativet är att insistera på att det omöjligen kan existera något som inte kan studeras och förklaras vetenskapligt. Det senare alternativet är inte mer logiskt eller mer förnuftigt än det första, snarare tvärtom. Den vetenskapliga metoden utgår ju från "spelregler" som människan själv formulerat för att kunna studera verkligheten så objektivt som möjligt. Att påstå att dessa spelregler sätter gränser för vad som kan existera, är ungefär lika ologiskt som att påstå att schackreglerna sätter gränser för hur en verklig häst kan röra sig!

En vanlig kommentar så fort någon börjar tala om en Skapare, är "Men du fuskar ju! Du inför ju en Skapare, dvs någonting utanför systemet! Du följer inte vetenskapens spelregler!" Och det är på sätt och vis en korrekt invändning. Problemet är emellertid, att om universum, livet och arterna helt eller delvis är skapade, så måste man frångå vetenskapens spelregler för att komma fram till sanningen. Den fråga vi borde ställa oss är inte huruvida det är fel att frångå vetenskapens spelregler eller ej. Den avgörande frågan är i stället, om vi verkligen kan vara hundraprocentigt säkra på att varje meningsfull fråga har ett vetenskapligt svar. Påståendet "Vetenskapen har inte upptäckt att det finns någon skapare" är kanske lika naivt som att säga, "Efter att ha riktat mitt mikroskop ut mot kosmos, har jag inte sett vare sig planeter eller stjärnor. Således finns inga sådana himlakroppar." Ett mikroskop är lika användbart för astronomiska observationer (ja förmodligen mer) som vad vetenskapen är när det gäller att observera Gud. Verkligt förnuft innebär att ta hänsyn till det studerade objektets natur!

Alla framgångsrika vetenskapsmän måste vara ödmjuka och fullständigt öppna för det oväntade. Den som baserar sitt tänkande på förutfattade meningar och som är oemottaglig för nya tankar är automatiskt utestängd från vetenskapens sanna rike. Den framstående ärftlighetsforskaren Sir Julian Huxley skrev i ett brev till en kollega en gång följande tänkvärda rader:

Det synes mig som om vetenskapen på det mest otvetydiga sätt understöder den kristna uppfattningen att vi bör fullkomligt underkasta oss Guds vilja. Vetenskapen säger: Sätt dig ner som ett litet barn inför fakta. Var villig att uppge varje förutfattad mening. Var villig att följa naturen vart den än leder. I annat fall kommer du inte att förstå någonting.

Om universum och livet är resultatet av en övernaturlig skapelse, så kommer de forskare som bortser från denna möjlighet aldrig någonsin att komma fram till sanningen om vårt ursprung.

Tillbaka till Skapelse kontra evolution
Tillbaka till "Det stora samförståndets tystnad"

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Uniformismen, evolutionsteorins utgångspunkt

[1] Nr 7 1996. NOT-bladet utges av Skolverket för att främja tekniska och naturvetenskapliga ämnen.
[2] N P O Green m fl, Cambridge University Press, 1985.
[3] Filosofen Michael Ruse skriver t ex då han i ett sammanhang bemöter Poppers kritik av evolutionsläran, "Popper can draw his conclusions only because he i abysmally ignorant of the current status of biological thought... (Popper kan dra sina slutsatser bara för att han är avgrundslikt okunnig när det gäller den moderna biologins tänkande)" Så typiskt att använda ett uttryck som "avgrundslikt okunnig" om en man som samtidigt bevisligen hade så djup förståelse för kvantmekanik och relativitetsteori att hans tankar kom att påverka dessa teorier, trots att han var filosof och inte fysiker. Man kan verkligen undra varför Popper skulle ha så svårt att sätta sig in i och förstå just evolutionsläran, när han samtidigt klarade av att förstå teorier som bevisligen är betydligt mer svårförståeliga och abstrakta? Dessutom kom Poppers kritik så småningom att till viss del påverka darwinismen.
[4] (Den Blinde Urmakaren på svenska) Longman, 1986.
[5] Corgi Books. Se också litteraturförteckningen.
[6] Nature, vol 290, 1981, sid 82.
[7] W & W, 1993, sid 74-75.
[8] Nya Doxa 1992, sid 13.
[9] Phenomenon of Man, Harper, New York 1965, sid 219.
[10] Wenn Tiere Reden Könnten... av professor Werner Gitt, Hänssler Verlag, 1990, sid 115.
[11] Teorin om uralstring kommer att diskuteras i samband med de olika teorierna för livets uppkomst.
© Krister Renard