"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Tidigare svensk minister)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2018 05 15 14:57

Uttåget ur Egypten — myt eller fakta?

 

Då och då får jag mail med ungefär följande innehåll:

Jag har flera gånger hört att det inte finns några arkeologiska eller historiska belägg för att Israeliterna varit förslavade till egyptierna. Sen har jag också hört att Egyptierna inte ens hade slavar över huvud taget. Och att man inte hittat några spår efter att Israeliterna har vandrat runt i öknen. För det borde ju funnits några spår efter dom.
Är detta sant? Eller finns det bevis för att Israeliterna har varit slavar för Egyptierna eller att Israeliterna har vandrat runt i öknen?

På sista tiden har jag fått ovanligt många sådana mail. Kanske ateisterna driver någon slags kampanj just nu, vad vet jag. Eftersom tydligen många funderar över ovanstående tar jag tillfället i akt att försöka reda ut det hela.

Låt mig först kommentera påståendet om att egyptierna inte hade slavar. Detta påstående är mycket osannolikt. Alla folk vid den här tiden hade slavar. Att egyptierna inte skulle haft det faller på sin egen orimlighet (jag återkommer till detta senare i texten). Däremot så tycks många av pyramidbyggarna inte ha varit slavar utan bönder som säsongsarbetade på pyramiderna. Men det betyder inte att man inte också använde slavar. Dessutom påstår inte Bibeln att judarna deltog i byggandet av pyramiderna. Enligt bibeltexten arbetade de judiska slavarna med att bygga Faraos förrådsstäder, Pitom och Raamses (jag skall strax diskutera dessa städer närmare).

Det är sant att det tidigare inte funnits några direkta arkeologiska och historiska bevis för Gamla Testamentets berättelser om judarna i Egypten och deras uttåg därifrån. Men att påstå att det helt saknats historiska belägg (dvs skrivna dokument och arkeologiska fynd) är fel.

Det finns faktiskt ett mycket viktigt dokument, som talar om en judisk närvaro i Egypten, och det är Gamla Testamentet självt. Bibeln överhuvudtaget utgör en viktig historisk källa. Gamla Testamentet innehåller, förutom olika religiösa texter, det judiska folkets historia. Varför skulle man inte lita på Bibeln lika mycket som på andra historiska källor? Här anar man en stark vinkling från ateistiskt håll. Om någonting står i Bibeln går det inte att lita på, eftersom allt som står där i princip är uppdiktat, tycks vara utgångspunkten. Ett förhållningssätt som inte är speciellt vetenskapligt, och som man knappast tillämpar på någon annan antik skrift. Hittar man uppenbara fel eller motsägelser i andra sådana dokument gör man allt för att försöka förstå vad författaren har försökt säga. När det gäller Bibeln tycks man utgå från att författarna egentligen inte har något att säga, i varje fall inget som har med verkligheten att göra.

En vanlig invändning mot Bibeln är att den bygger på hörsägen, eftersom judarna inte hade något skriftspråk vid den här tiden (påstår man). Detta brukar liberalteologerna formulera i den s k dokumenthypotesen. Enligt denna så dröjde det flera århundraden efter att den judiska nationen grundades tills judarna skrev ned någonting av sin historia och sina lagar och sin religion. Ett synnerligen märkligt argument, eftersom det är väl känt att israelernas grannar dokumenterade sin historia och religion långt före Mose tid. Mose adopterades av Faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet. Självklart måste han då ha lärt sig att skriva enligt det egyptiska systemet. Sådana här argument har man svårt att ta på allvar, eftersom de tyder på ren illvilja mot Bibeln, jämfört med alla andra antika dokument. En synnerligen berättigad fråga är varför det judiska folket skulle vara det enda folk i området som inte kunde skriva.

Men det finns ytterligare indicier i Gamla Testamentet, som tyder på att judarna verkligen bott i Egypten och var väl bekanta med landets kultur och natur. Det förekommer i texten flera egyptiska ord och hänvisningar till egyptiska sedvänjor som går tillbaka till 2000 f Kr. Den växtföljd som t ex beskrivs i 2 Mos 9:31—32 är egyptisk och inte israelisk. Träd och djur som omnämns är till största delen sådana som förekommer i Egypten eller på Sinaihalvön, men inte i Israel. Dessutom så återfinns fler egyptiska låneord i de fem Moseböckerna än någon annanstans i Bibeln, precis som man skull förvänta sig om Mose var författaren (han var ju uppvuxen vid det egyptiska hovet och "undervisad i egypternas hela visdom").

Låt oss bara titta på en liten detalj, som vi återfinner vi i 2 Mos 5:7:

Ni skall icke vidare såsom förut ge folket halm till att göra tegel. Låt dem själva gå och skaffa sig halm.

Här beskrivs hur egyptierna gjorde tegel. De judiska präster i Jerusalem, som påstås ha hittat på dessa berättelser, byggde sina hus i sten. Frågan är hur dessa präster kunde veta att egyptierna använda halm som armering i sitt tegel. Det verkar inte sannolikt. Ovanstående vers tyder på att den som skrev den var väl bekant med den egyptiska kulturen.

Överhuvudtaget finns mycket goda skäl att lita på Bibeln som historisk källa. Härvidlag är Bibeln unik jämfört med alla andra religiösa urkunder. Många arkeologer i Mellanöstern använder Bibeln i sitt arbete och ett flertal arkeologiska fynd har gjorts utifrån bibeltexten (vilket jag skriver om i mina artiklar om Bibelns trovärdighet) och bekräftar dess historiska autenticitet. Låt mig ge ett ganska färskt exempel. I Nature [Vol 425] (11 September 2003, sid 169-171) fanns en artikel med rubriken ”Radiometric dating of the Siloam Tunnel, Jerusalem”. Artikeln inleds med orden, ”Den historiska trovärdigheten hos bibeltexterna ifrågasätts ofta vid jämförelse med arkeologiska fynd från Järnåldern”.

Sedan tar man upp problemet med att med avgöra den historiska tillförlitligheten hos strukturer som nämns i bibeltexten, speciellt med tanke på osäkerheten när det gäller att identifiera dessa fynd. Författarna skriver, ”På grund av dessa problem har ingen välidentifierad biblisk struktur blivit radiometriskt daterad förrän nu”.

Siloamtunneln är en ca 500 m lång tunnel som användes för att transportera vatten in i Jerusalem. Den omnämns i Bibeln i bl a 2 Kon 20:20. Där står:

Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter, och om hur han anlade dammen och vattenledningen och ledde vatten in i staden, det finns upptecknat i Juda konungars krönika.

Kung Hiskia regerade mellan 727-698 f Kr, dvs tunneln bör vara konstruerad under denna period. Att den tunnel man funnit verkligen är Hiskias tunnel, bevisas av inskriptioner som finns i den. Vad blev då resultatet av dateringen (man använde flera olika radiometriska dateringsmetoder)? Artikelförfattarna skriver, ”…vi drar slutsatsen att bibeltexten presenterar en korrekt historisk bild av Siloamtunnelns konstruktion”. Resultatet av de olika radiometriska mätningarna konvergerar mot ca 700 f Kr, dvs helt i enlighet med den bibliska dateringen.

Att helt negligera Bibeln som historisk källa är djupt oärligt, speciellt med tanke på att inga andra antika dokument behandlas på samma sätt.

Så slutsatsen blir, att eftersom Gamla Testamentet talar om judarna som slavar i Egypten, så finns starka skäl att ta detta på allvar. Givetvis kan det finnas detaljer som kan ifrågasättas, men att totalt förkasta Bibelns berättelser om Mose och det judiska folket i Egypten, är oförnuftigt.

Låt oss, efter dessa allmänna reflektioner om Bibelns tillförlitlighet, gå vidare och titta mer detaljerat på judarna i Egypten och deras uttåg därifrån.

Det är sant att det inte finns några kända egyptiska dokument som talar om judarnas närvaro i Egypten och deras exodus. Men det finns, förutom vad som nämnts ovan, ytterligare indirekta bevis i Bibeln själv. I 2 Mos 1:11 står följande:

Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.

Eftersom man inte hittat ”Faraos förrådsstäder Pitom och Raamses” togs detta som bevis för att bibeltexten är otillförlitlig. Man har länge känt till en annan av ”Faraos förrådsstäder”, nämligen Tanis i norra Nildeltat (Tanis hade en hamn — en faraonisk förrådsstad måste givetvis ha en hamn). Denna stad är emellertid från fel tidsperiod, ca 1100 f Kr, när judarna redan lämnat Egypten (i varje fall bodde de inte i Egypten då). Hur vet man då att judarna inte bodde i Egypten 1100 f Kr (om de nu överhuvudtaget någonsin bodde där)? Jo, man har hittat en stentavla med inskriptioner, som berättar om Egyptens olika krig med sina grannar. Där nämns bl a att Egypten krigade med Israel (således finns egyptiska dokument som nämner det judiska folket). Stentavlan har daterats till ca 1200 f Kr, och om judarna hade ett eget land 1200 f Kr kunde de knappast samtidigt, eller hundra år senare (1100 f Kr), vara slavar i Egypten. De måste således ha lämnat Egypten tidigare än 1200 f Kr. Alltså kan inte Tanis vara ett annat namn på Pitom eller Raamses.

Beträffande den berömda stentavla av granit, där Israel nämns, så kallas den "The Merneptah Stele (Merneptahs stentavla)" Den kallas också "The Israel Stele". Fyndet gjordes 1896 i Thebe och tavlan finns att beskåda på Egyptiska Muséet i Kairo. Den består av ett granitblock 3,18 m högt och 1,63 m brett med inskriptioner på båda sidor. Inskriptionerna har daterats till 1208 f Kr, dvs under farao Merneptahs regering.
Mernepthas stentavla
Merneptah var Ramses II:s trettonde son och regerade i 10 år (1213 till 1203 f Kr). Han blev farao först när han var nästan 60 år gammal, eftersom hans far regerade i 66 år och levde till 99 års ålder (enligt vissa uppgifter). Orsaken till att inte någon av hans äldre bröder blev farao var helt enkelt att Ramses II levde så länge att de äldre bröderna hann dö innan deras far dog.
Texten på stentavlan inleds med en beskrivning av Mernepthas storslagna segrar i olika krig. Israel nämns helt kort i meningen, "Kanaan är tillfångatagen under klagan, Ashkelon är erövrad, Gezer betvingad, Yanoam finns inte längre och Israel [Isrir] är tillspillogivet, och all deras säd förstörd".
Den del av texten på Mernepthas stentavla som nämner Israel
Det väckte oerhört stor uppmärksamhet när man lyckades tolka texten och då fann ordet Israel. Det var den första text från det gamla Egypten där Israel nämndes.
Av texten att döma beskrivs inte Israel som ett land eller rike utan mer som ett folk. De andra namn som nämns ovan (Kanaan etc) föregås av en speciell symbol (en kastpinne plus tre berg) vilket betecknar ett främmande land, medan Israel föregås av en kastpinne plus en man och en kvinna över tre små vertikala streck. Detta tecken betyder ett främmande folk.
Om Ramses II var den farao som nämns i Bibeln, kan det maximalt ha gått 60 år (om Exodus inträffade i början av Ramses II:s tid som farao) från det att judarna lämnade Egypten till dess att texten skrevs. På 60 år (förmodligen betydligt mindre) kan inte Israel ha hunnit etableras som en utvecklad stat. Det tar ju tid att bygga och befästa städer, anlägga jordbruk, vägar etc. Dessutom hade israelerna irrat omkring i öknen i 40 år och det tog också tid innan man hade erövrat området från Kananéerna. Så att Israel under Merneptahs regeringstid mer sågs som ett folk än som en stat faller sig ganska naturligt.
Texten i det sammanhang där Israel nämns tycks skildra ett fälttåg i Kanaan/Israel. Påståendet att "Israel är tillspillogivet" behöver inte tolkas bokstavligt. Det kan röra sig om "skryt" från Merneptahs sida. Forskarna är oeniga när det gäller huruvida Merneptah verkligen deltog i något fälttåg i Kanaan/Israel eller om det snarare handlar om en beskrivning av vilka folk som fanns i området och huruvida dessa utgjorde något hot mot Egypten. Att Israels säd skildras som förstörd, kan tolkas som att judarna var så militärt svaga vid den här tiden att Egypten inte behövde oroa sig för någon attack från deras sida.

När man för drygt tio år sedan gjorde en noggrann geologisk kartläggning av Nildeltat, upptäckte man en tidigare gren av Nilen som torkat ut. Vid denna uttorkade flodarm har man hittat resterna av en stad, ca 50 km från Tanis, som verkar vara en av de städer som Bibeln talar om. Inskriptioner visar att denna stad först hette Avaris men sedan bytte namn till Ramses (egentligen Pi-Ramses). Staden bör rimligen på något sätt vara relaterad till Ramses II — det fanns visserligen 11 faraoner vid namn Ramses, men dateringar gör att Ramses II framstår som den mest troliga kandidaten när det gäller uppbyggandet av Pi-Ramses. Utgrävningar har visat att Avaris/Ramses var en mycket stor stad, ca 5000 hektar och dessutom var Faraos huvudstad vid den här tiden. Man har under utgrävningarna bl a hittat ett tempel tillägnat Ramses samt rester av stora byggnader som mycket väl kan ha varit förrådshus.

Om nu den bibliska berättelsen om judarnas vistelse i Egypten och deras uttåg därifrån fantiserades ihop långt senare, bara några hundra år före Kristi födelse, verkar det betydligt mer troligt att judarna skulle kallat Faraos förrådsstad för Tanis, och inte Ramses (Pitom har ännu inte hittats, men antagligen är det bara en tidsfråga innan man också finner denna stad). Namnet Ramses var för ju för länge sedan bortglömt (och staden övergiven, eftersom hamnen försvann när Nilen torkade ut). Hur skulle de judiska skrivare, som enligt liberalteologerna hittade på alltihop nästan tusen år senare, så korrekt kunna ange stadens namn till Ramses? Förmodligen fanns det få egyptier som då kände till denna övergivna stad. Jag har nämnt ovan hur Bibeln beskriver egyptiska växter, sedvänjor etc. Det är samma sak här. Judarna i Jerusalem kunde inte ha känt till dessa detaljer om Egypten ca 1000 år senare. Så vi ser att bibeltexten bekräftar sig själv indirekt på ett mycket övertygande sätt.

När judarna flydde från Farao säger 2 Mos 14:7, ”han [dvs Farao] tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest funnos i Egypten, och kämpar på dem alla”. Dessa skulle tvinga flyktingarna att återvända. Vissa forskare har menat att denna vers måste vara fel, eftersom Farao omöjligen kan ha haft tillgång till så många stridsvagnar. Man har dock vid utgrävningar i Ramses hittat stenar med hål, avsedda att binda hästar i, navkapslar för vagnar och rester av stallar för nästan 500 hästar. Så siffran 600 vagnar är inte alls orimlig på något sätt. Ännu en gång 1-0 till Bibeln!

Men om det nu fanns hundratusentals judiska slavar i Egypten och dessa sedan flydde från landet under dramatiska omständigheter, varför finns inte detta omnämnt i egyptiska dokument? En förklaring kan vara att egyptierna gärna skrev mycket om sina fantastiska segrar eller om sina gudar. Nederlag brukade de däremot tona ned eller så nämndes dessa inte alls (på liknande sätt som assyriska dokument aldrig har erkänt att Assyrien förlorade något slag). Och inte heller negativa saker överhuvudtaget. Farao Akhnaton, som införde soldyrkan i stället för de klassiska egyptiska gudarna, är ett exempel på detta. Nästan alla bilder på honom och alla inskriptioner som man tror har syftat på honom är borttagna eller förstörda. Man har t ex hittat statyer, som man tror föreställt Akhnaton, där ansiktet är borthackat. Man ville helt enkelt utplåna alla spår efter denne förhatlige Farao, efter att han dött (nu lyckades man inte helt, för i så fall hade vi ju inte vetat att han existerat). Så frånvaron av dokument som nämner israelerna är precis vad vi skulle förvänta oss. Uttåget ur Egypten var ju knappast någon seger för egyptierna. Tvärtom! Det måste ha varit oerhört förödmjukande för Ramses II (eller vem som nu var Farao vid judarnas uttåg).

I Sovjetunionen var det normalt att ändra i historieskrivningen, allt eftersom det passade makthavarna. Tidigare ledare, vilka senare kom att betraktas som landsförrädare, som t ex Trotskij, raderades fullständigt ut i de sovjetiska uppslagsverken etc. På alla bilder, där Trotskij fanns med, retuscherades han bort (om inte hela bilden togs bort). Han blev helt enkelt en person som aldrig existerat. Segraren skriver historien brukar man ju säga. Även i Sverige har detta tillämpats. Den svenska järnmalmsexporten till Nazityskland, som enligt vissa historiker förlängde Andra Världskriget med ett år (och kostade flera miljoner människoliv), talas det väldigt tyst om i svenska historieböcker (jag undrar om det finns någon av dagens tonåringar som känner till detta). Däremot känner de flesta till Folke Bernadottes "vita bussar", vilka räddade fångar ur koncentrationslägren. Vad få vet är att chaufförerna hade order att enbart rädda skandinaver och inte judar. Nu bröt många chaufförer mot detta och tog också med judiska fångar (och för detta har Folke Bernadotte orättvist fått äran). Vad ännu färre vet är, att den som antagligen skall ges största äran för de fångar som räddades av de Vita Bussarna, är Himmlers personlige läkare, Felix Kersten (denne, som hade finska rötter, bosatte sig i Sverige efter kriget). Vissa historiker menar att Kersten kan ha räddat så många som 60 000 judar undan Förintelsen (efter kriget fick Kersten bl a ta emot Hederslegionen och Hollands högsta utmärkelse). Det var Kerstens förhandlingar med Himmler, som gjorde det möjligt för Bernadottes bussar att köra ned till koncentrationslägren och hämta fångar. Men Sverige behövde en hjälte (med tanke på att vi inte deltagit aktivt i kriget — det var inte förrän det stod helt klart att tyskarna skulle förlora som vi slutade stödja dem), och vi gjorde allt för att alla skulle glömma vårt pronazistiska agerande i början av kriget, alltså kom Berndadotte väl till pass.
På faraonernas tid var det givetvis mycket enklare att sudda i historien, eftersom det var Farao själv som skrev den (via sina skrivare). Det fanns inte fler dokument än de som Farao lät skriva. Vanliga människor ägde ju inte böcker vid den här tiden. Och inte heller kunde de skriva. Det var inte förrän boktryckarkonsten uppfanns på 1440-talet som gemene man hade råd att köpa en bok. Idag, när det finns böcker, datorer, dvd-skivor etc i varje hem, och de flesta i åtminstone i-länderna är läs- och skrivkunniga, skulle det vara i det närmaste helt omöjligt att radera historien på det sätt man kunde göra under antiken.

Men nu kommer något minst lika intressant och viktigt som ovan. James Hoffmeier, professor i Bibelns och Mellanösterns arkeologi vid Trinity International University, har under de senaste åren gjort utgrävningar i Sinai (som ju till stor del är ett ökenområde). Där finns ett berg, Serabit el-Khadim, vilket ligger i sydvästra Sinai. Hoffmeier m fl har här hittat grävda grottor och tunnlar som är rester av egyptiska turkosgruvor. I dessa gruvor arbetade slavar (alltså hade egyptierna slavar). Gångarna är fulla av graffiti, som slavarna klottrat (om nu enkla slavar från olika folk kunde skriva, varför skulle då inte judarna kunna skriva?). Man har här hittat judisk graffiti, som klart kan faställas vara judisk. Således kunde judarna skriva och således hade egyptierna judiska slavar! Q E D (vilket skulle bevisas).

Nu kan man tycka att om 100 000-tals judar vandrade omkring i Sinaiöknen för ca tretusen år sedan, borde man idag hitta lämningar efter deras läger etc. Varför har man då inte gjort det? Tja, en förklaring kan ju vara att Bibeln ljuger. En annan förklaring kan vara att judarna aldrig vandrade omkring i den del av Sinaiöknen, där man sökt efter spår. Dessutom har man inte haft tillfälle att göra så många utgrävningar där i modern tid. Efter sexdagarskriget 1967 låg allt arkeologiskt arbete i Sinai nere i flera decennier. Det är först under de senaste tio åren det kommit i gång på allvar igen.

Den hittills vanligaste tolkningen, som bygger på gammal tradition, är att det som Bibeln kallar Guds berg, där Mose fick de tio budorden, är det berg som på engelska heter Mount Sinai (Gebel Musa). Vid foten av detta berg ligger ett av världens äldsta kloster, St Cathrine, uppkallat efter kejsar Konstantins mamma, som var en varm kristen och reste runt i Mellanöstern för att försöka lokalisera alla de heliga platserna, så att de skulle kunna bevaras till eftervärlden.

Alla känner vi ju till hur judarna tågade över Röda Havet, som torrlagts, och hur sedan vattenmassorna kom tillbaka och dränkte de förföljande egyptierna. Röda Havet är en översättning av hebreiskans ”Yam Suph”, vilket betyder Vasshavet och inte Röda Havet. Vissa forskare menar att ordet ”suph”, när den hebreiska grundtexten översattes till grekiska, felaktigt översattes till ”röd” medan det således i själva verket betyder ”vass”. Detta har sedan hängt med när bibeltexten översatts vidare till latin, engelska etc. Den amerikanske teologen James Moffat gjorde under 1920-talet en egen, mycket noggrann översättning av GT och NT från grundspråken (utan att utgå från tidigare grekiska eller latinska översättningar). I hans översättning står ”Reed Sea”, dvs ”Vasshavet” ("reed" betyder "vass") och inte Red Sea (Röda Havet).
Och vad kan Vasshavet då vara? Ja, längst upp i norr, i Nildeltat, har vi en blandning av öppet vatten och stora vassruggar. Det kan mycket väl vara här som judarna gick över. Här är det så grunt att en stark nordostlig vind (som enligt Bibeln blåste när judarna gick över) kan torrlägga hela området. Oceanografiska beräkningar som gjorts visar, att om vinden slutar blåsa, kommer vattnet tillbaka med våldsam kraft. En annan möjlighet till torrläggningen skulle kunna vara en tsunami. Vi vet ju att vattnet då först drar sig tillbaka och sedan kommer åter med våldsam kraft. Även om dessa mekanismer i sig är naturliga, ligger det ju något övernaturligt i att vattnet drog sig tillbaka precis när judarna skulle gå över och sedan återkom med stor kraft i rätt ögonblick. Dessutom finns inget som uteslutar att havet blev torrlagt genom Guds övernaturliga ingripande (om nu Gud finns och om Han är allsmäktig).

Om nu judarna lämnade Egypten längre norrut än man tidigare trott (det verkar ju också ganska rimligt med tanke på att Ramses låg uppe i norra Nildeltat) kan ju Guds berg ligga längre norrut än Mount Sinai. Och det finns en tänkbar kandidat, nämligen berget Har Karkom, som ligger på gränsen mellan Egypten (Sinai) och Israel. Berget är ca 4000 m högt med en platå högst upp. Intressant är att namnet betyder just ”Guds Berg”. Men inte nog med det. Vid foten av detta berg har man hittat mängder av cirkulära stenformationer, som tros vara rester av bosättningar. Man har också hittat en stenformation bestående av 12 uppresta stenar i en oval (se bakgrunden i nedanstående bild).

I 2 Mos 24:4 läser vi:

Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.

Slående eller hur? Dessutom har man intill denna plats hittat följande inristning:

Det judiska altaret hade fyra ”horn”, som satt i altarets fyra hörn. Sett rakt från sidan brukar ett sådant altare avbildas med två horn (precis som ovan). Vi ser också att rutorna tillsammans med de två hornen blir tio stycken fält, vilket skulle kunna symbolisera 10 Guds Bud (mer om Har Harkom finns att läsa här — just denna hemsida fungerar inte så bra i Firefox 3, använd Internet Explorer i stället).

Huruvida Har Karkom verkligen är Guds Berg vet vi inte säkert, men det verkar inte helt orimligt (det finns också andra kandidater, bl a Mount Baggir i Saudiarabien nära Aqabaviken). En sak är i alla fall säker. Bibelns berättelse om det judiska folkets öden i Egypten och deras uttåg därifrån är inte på något sätt vederlagd. Tvärtom så talar mycket för att Bibeln är tillförlitlig som historisk källa (vilket ju inte är Bibelns enda uppgift — dess huvuduppgift är att vara Guds Ord till människan).

Ovanstående utgör ett ytligt axplock av några intressanta detaljer. För den som vill veta mer om Serabit el-Khadim och Har Karkom kan jag rekommendera följande två böcker:

James K. Hoffmeier (omnämnd i texten ovan), Ancient Israel in Sinai — The Evidence for the Authenticity of the Wilderness Tradition, (Oxford University Press).
Emmanuel Anati (professor emeritus i paleoetnology vid Universitet i Lecce, Italien), The Riddle of Mount Sinai — Archaeological Discoveries at Har Karkom.

Tillbaka till Problem och motsägelser i Bibeln

© Krister Renard