"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2018 03 05 15:53

Gaskammare och krematorier i Auschwitz-Birkenau

 

Med anledning av att förintelseförnekarna ofta skjuter in sig på gaskamrarna/krematorierna och hävdar att dessa aldrig fanns i lägren utan byggdes efter kriget, alternativt användes för andra ändamål än utrotning av oskyldiga människor, vill jag ge några argument mot detta. Jag koncentrerar mig på anläggningarna i Auschwitz II (Birkenau), eftersom det var i detta läger som de flesta av offren mördades och kremerades. Förintelseförnekarnas argumentering är av naturliga skäl riktad mot just Auschwitz, eftersom detta läger stod för merparten av mördandet.

Vi vet bortom varje rimligt tvivel att krematorierna och vissa delar av gaskamrarna i Auschwitz II projekterades av det tyska företaget J. A. Topf und Söhne (J. A Topf och Söner). Det finns mängder av bevarade dokument, både från SS och från företaget självt som visar detta.

J. A. Topf und Söhne (i fortsättningen kallat Topf und Söhne) grundades 1878 i Erfurt av Johann Andreas Topf och dennes son. Deras devis var "Stets gern für Sie beschäftigt", vilket betyder "Vi står alltid gärna till er tjänst". Företaget specialiserade sig på utveckling och tillverkning av högeffektiva värmepannor, siloanläggningar, utrustning för bryggerier samt anläggningar för tillverkning av malt. Från och med 1914 hade företaget en mindre avdelning som utvecklade och byggde krematorier. Topf und Söhne tillverkade också skorstenar och gastäta dörrar och fönster (dvs de tillverkade i princip nästan allt som SS behövde för att kunna genomföra Förintelsen — gastäta dörrar och fönster passar ju bra i gaskammare och skorstenar behövs till krematorieugnar).

I början av Andra Världskriget fick Topf und Söhne likviditetsproblem, eftersom efterfrågan på företagets produkter minskade. I oktober 1941 började företaget samarbeta med SS-Hauptsturmführer Karl Bischoff, som var byggansvarig i Auschwitz. Eventuella moraliska betänkligheter lades åt sidan för att rädda företaget från konkurs. Det första samarbetsprojektet mellan SS och Topf und Söhne gällde uppbyggnaden av Krematorium II med fem trepipiga ugnar i Auschwitz-Birkenau, även kallat Auschwitz II (Krematorium II var det första krematoriet i Birkenau, vilket sedan kom att följas av ytterligare tre krematorier — Krematorium I låg i Auschwitz I). Innan dess hade Topf und Söhne levererat krematorieugnar till lägren Dachau, Gusen, Auschwitz I och Mogilev.

Ritning på konstruktören Georg Werkmanns[1] första design av ett nytt krematorium i Auschwitz-Birkenau (Krematorium II), hösten 1941 (Osobyi Archive, Moscow, coll. 502/2, file 146). Förbränningshallen med fem trepipiga ugnar upptar mitten av byggnaden. Till vänster ligger förvaringsrum för bränsle och rum för de fångar som arbetade i anläggningen (Sonderkommandot). Till höger ligger bl a två dissektionsrum (det var här som Dr Nyizli arbetade som assistent åt Dr Mengele — se punkt 23 i min artikel om Förintelsen) och en tvådörrars hiss, som kan öppnas både mot förbränningshallen och mot det första dissektionsrummet, och som går ned till bårhuset en våning ner.
Bilden visar en tredimensionell rekonstruktion av Krematorium II. I förhållande till föregående bild är denna bild spegelvänd. I mitten ser vi de fem krematorieugnarna (se bild under punkt 15 i min artikel om Förintelsen) och vid 6 den hiss som nämns i föregående bildtext. Intill denna ligger de två dissektionsrummen (4 och 5). 8 (högst upp till vänster i bilden) är bårhus, där liken förvarades i väntan på att brännas (när man så småningom kommit fram till hur mördandet skulle ske så effektivt som möjligt, blev 8 det rum där offren klädde av sig innan de gick in i gaskammaren) och 9 är gaskammaren (som från början också var avsedd att användas som bårhus — man hade initialt inte helt klart för sig hur dödandet skulle gå till, det var i Auschwitz som man första gången testade Zyklon B — när de tre ytterligare dödsanläggningarna i Birkenau byggdes fanns inte längre några oklarheter, utan man visste precis hur man skulle göra). Längst till höger är bostadsutrymme för Sonderkommandot. (Källa: Dwork Deborah and Robert Jan Van Pelt, Auschwitz: 1270 to the Present, W.W. Norton & Co, 1996)

Krematorium II konstruerades för att totalt kunna bränna 4 416 lik per dygn, vilket var en anmärkningsvärt hög kapacitet. Anläggningen installerades av företagets ingenjörer, vilka också stod för eventuella större reparationer. Dessutom levererade Topf und Söhne också avluftningsanläggningen för gaskammaren, vilken skulle möjliggöra snabbare utsugning av cyanvätegasen. Varje gasningscykel tog på så sätt mindre tid.

Ingenjörerna från Topf und Söhne fick under sitt arbete i Birkenau inblick i massmorden. Heinrich Messing och Karl Schultze var t ex närvarande den 14/4 1943 när de första massmorden utfördes i Krematorium II. Ritningar, där arbetet med "avklädningskällaren" beskrivs, samt levereranser av gastäta fönster och dörrar och mätutrustning för blåsyrarester (för att undvika olycksfall när Sonderkommandot gick in för att tömma gaskammaren) visar att man på Topf und Söhne var medveten om vad som försiggick i lägret.

Chefsingenjör Kurt Prüfer utvecklade förbättringar av krematoriet. Bl a något som kallades "Expressarbeit", dvs "Expressarbete". Detta innebar att tre lik brändes samtidigt i en ugn. En annan planerad "förbättring" som föreslogs av Fritz Sander (Prüfers chef) var att man genom att bygga en ugn i fyra våningar skulle kunna göra processen självgående genom att fettet som trängde ut från kropparna under förbränningen, via rännor lededes in i själva eldhärden och på så sätt fungerade som bränsle. Systemet hann dock aldrig implementeras innan kriget var slut (för mer detaljer se utdraget ur Sanders vittnesmål nedan).

För att Zyklon B skulle avge sin gas tillräckligt snabbt för en effektiv avlivningsprocess, måste temperaturen i gaskammaren vara ganska hög. Helst 26°C eller mer. Detta kunde ibland vara svårt att uppnå när det var kallt ute eller gaskammaren inte var helt full. Kurt Prüfer, som den duktige ingenjör han var, kom då på att man kunde leda varmluft från krematorierna in i gaskamrarna, för att på så sätt höja temperaturen där. Herr Prüfer var uppenbarligen en mycket driftig person. Jag vet inte i vad mån detta system infördes men idén innebar utan tvekan en möjlig effektivisering av versamheten i dödslägren.

Topf und Söhne förstatligades efter kriget av den östtyska kommunistregimen och bytte namn ett antal gånger. 1994 gick företaget, som då hette "VEB Erfurter Mälzerei- und Speicherbau", i konkurs. 2004 brann byggnaderna ner till grunden. I Topf und Söhnes tidigare adminstrationsbyggnad finns idag ett museum, vilket är det enda museum som relaterar till ett privat företags medverkan i Förintelsen.

Efter kriget åtalades flera av de ingenjörer som varit involverade i Auschwitz. Chefsingenjör Kurt Prüfer greps av amerikanarna men släpptes efter förhör. Ryssarna arresterade honom en tid senare och dömde honom till 25 års fängelse. Han dog i Gulag 1952. Ludwig Topf, en av ägarna under kriget, begick självmord i maj 1945, medan hans bror flydde till Västtyskland (fakta om Topf und Söhne hämtade från Wikipedia).

Topf und Söhnes historia är väl känd och att förneka ovanstående är knappast möjligt. Det finns dokumenterade vittnesmål från bl a flera av Topf und Söhnes ingenjörer (se bl a nedan). Ritningar, konstruktionsanvisningar etc för krematorier och gaskammare finns delvis bevarade. Skisser och beskrivningar av gaskammare och krematorier gjordes också av fångar som tillhörde Sonderkommandot (de judar som fick göra grovjobbet i gaskammare och krematorier) under det att Förintelsen pågick. En del av dessa skisser smugglades ut från lägret och hamnade hos polska motståndsrörelsen och kom att tjäna som bevis efter kriget. Andra grävdes ner och återfanns efter kriget. Sedan har vi vittnesmål från överlevande Sonderkommandemedlemmar. Inga andra fångar fick någonsin komma i närheten av krematorierna. Dessa låg i utkanten av lägret och skymdes av trädplanteringar. De enda fångar, förutom Sonderkommandot, som fick se anläggningarna på nära håll, var de som skulle gasas, och de kan av förklarliga skäl inte vittna. Men det kunde medlemmarna i Sonderkommandot — om de tilläts överleva. Därför gasades de regelbundet (ca var fjärde månad) och ersattes med nya fångar. Ingen utanför SS fick bevittna Förintelsen och överleva. Några Sonderkommandomedlemmar lyckades emellertid fly under den sista dödsmarschen från Auschwitz (strax innan ryssarna intog lägret) och kunde således berätta sin historia för omvärlden.

Ett SS-foto av Krematorium III i Auscwitz-Birkenau från 1943. Denna anläggning hade precis samma kapacitet som Krematorium II. Man ser arbetande fångar i förgrunden. Man lade ned mycken möda på att det skulle se välvårdat ut runt gaskamrarna med välansade gräsmattor och lummiga träd. Detta hade ett lugnande inflytande på de som skulle avlivas.

Nedan följer utdrag ur förhörsprotokoll, från förhör med två av Topf unde Söhnes ingenjörer.

Vittnesmål avgivet av ingenjör Kurt Prüfer, 5/3 1946 (F. = förhörsledare V.= vittnets svar)

F. Vem bortsett från Er deltog i konstruktionen av ugnarna?
V. Från 1941 - 1942 konstruerade jag ugnarna. De tekniska ritningarna gjordes av Herr Keller. Ventilationssystemet i krematorierna [Prüfer använder här förkortningen "Kremas"] konstruerades av Chefsingenjör Karl Schultze.
F. Hur ofta och i vilket syfte besökte ni Auschwitz?
V. Fem gånger. Första gånger var i början av 1943 för att få instruktioner av SS-kommandot var krematorierna skulle byggas. Andra gången var under våren 1943 för att inspektera byggarbetsplatsen. Tredje gången var hösten 1943 för att undersöka ett fel i konstruktionen av en krematorieskorsten. Fjärde gången var i början av 1944 för att inspektera den reparerade skorstenen. Femte gången var i september-oktober 1944, när jag besökte Auschwitz i samband med att man avsåg att flytta krematorierna från Auschwitz, eftersom fronten ryckte allt närmare. Krematorierna flyttades inte, eftersom det inte fanns tillräckligt med arbetare.
F. Var Ni den ende ingenjören från Topf i Auschwitz våren 1943?
V. Nej. [Chefsingenjör Karl] Schultze var tillsammans med mig i Auschwitz under denna tid. Jag såg personligen omkring 60 kroppar av kvinnor och män i olika åldrar som förbereddes för kremering. Det var klockan 10 på morgonen. Jag bevittnade bränningen av sex kroppar och drog slutsatsen att ugnarna fungerade som de skulle.
F. Såg Ni en gaskammare intill krematoriet?
V. Ja, jag såg en sådan intill krematoriet. Mellan krematoriet och gaskammaren fanns en förbindelsebyggnad.
F. Visste Ni att det skedde likvidering av oskyldiga människor i gaskammare och krematorium?
V. Jag har vetat sedan 1943 att oskyldiga människor likviderades i Auschwitz' gaskammare och att deras kroppar därefter brändes i krematorierna.
F. Vem designade ventilationssystemen till gaskamrarna?
V. Schultze var den som designade ventilationssystemen till gaskamrarna och han var den som installerade dem.
F. Varför skadades tegelisoleringen så snabbt?
V. Teglet skadades efter sex månader, eftersom påfrestningarna på ugnarna var enorm.

Källa: Kurt Prüfer, chefsingenjör vid Topf und Söhne, när denne vittnar i Erfurt, Tyskland. Citerat från förhörsprotokoll översatta av Professor Gerald Fleming vid Universitet i Surrey och redovisade i New York Times (18/6 1993).

 

Vittnesmål avgivet av ingenjör Fritz Sander, 7/3 1946 (F. = förhörsledare V.= vittnets svar)

V. Jag beslöt mig för att bygga ett krematorium med högre kapacitet. Jag blev klar med detta projekt i november 1942 — ett krematorium för massbränning, och jag framlade mitt projekt för en statlig patentkommission i Berlin. Detta krematorium skulle bygga på en löpandebandprincip. Det vill säga, kropparna skulle transporteras till förbränningsugnarna utan avbrott. När kropparna trycks in i ugnarna faller de ner på ett galler och glider sedan in i ugnen och förbränns. Kropparna fungerar samtidigt som bränsle för upphettning av ugnarna. Detta patent kunde inte accepteras av Huvudpatentkontoret i Berlin på grund av sin klassificering (som statshemlighet).
F. Fastän Ni kände till masslikvideringen av oskyldiga människor i krematorierna, ägnade Ni er åt att designa och skapa krematorieugnar med högre kapacitet — och på eget initiativ.
V. Jag var en tysk ingenjör och nyckelperson i Topfverken och jag såg det som min plikt att använda mina specialistkunskaper på detta sätt för att hjälpa Tyskland att vinna kriget, precis som att flygingenjörer bygger flygplan i krigstid, vilket också är förenat med utplånande av mänskliga varelser.

Källa: Citerat från förhörsprotokoll, översatta av Professor Gerald Fleming vid Universitet i Surrey och redovisade i New York Times (18/6 1993).

Påståendet att det aldrig existerat några gaskammare eller att dessa användes för andra ändamål (t ex avlusning) är inte bara ett felaktigt påstående. Det är ett synnerligen korkat påstående, som fallet nästan alltid är när det gäller konspirationsscenarios typ "Elvis lever fortfarande", "president Kennedy lever fortfarande", "USA har aldrig varit på månen", "det var USA som sprängde World Trade Center" etc. Det är betydligt större sannolikhet att USA aldrig landsatt en människa på månen eller att Elvis fortfarande lever än att Förintelsen inte ägt rum (dessutom har jag visat i huvudtexten om Förintelsen att det egentligen inte spelar någon roll hur människor dog - under alla förhållanden saknades det ca 6 miljoner judar efter Andra Världskriget och nazisterna bär skuld till detta).

När det gäller dödslägret Treblinka nedmonterades hela lägret och alla synliga spår avlägsnades. I Auschwitz hade nazisterna mer bråttom när de lämnade lägret inför de framryckande ryska trupperna. De hann bara delvis förstöra gaskammare och krematorier. Dessutom glömde de i villervallan bort att mörda de fångar som var för sjuka för att följa med på den sista dödsmarschen. Men det finns ett läger som föll i de allierades händer nästan helt intakt, och det var Majdanek, vilket låg i närheten av staden Lublin i östra Polen. Detta var inte ett utpräglat utrotningsläger, utan snarare ett arbetsläger. Det fanns dock gaskammare och krematorium i lägret och periodvis gasades människor även här. Totalt var 300 000 personer fångar i detta läger under kriget. Cirka 59 000 judar mördades i Majdanek, huvudsakligen genom gasning (en del sköts också). Den 3/11 1943 uppskattar man att ca 17 000 - 18 000 judar dödades på en enda dag. Detta var den högsta dagsnoteringen under lägrets historia.

Bilden visar en rysk soldat vid en av de öppningar på taket till gaskammaren i Majdanek, genom vilken Zyklon B hälldes ner. Bilden togs efter att ryssarna intagit lägret.

Majdanek intogs således nästan helt intakt av de ryska styrkorna och utgör idag ett ovedersägligt bevis för att människor systematiskt gasades av nazisterna. Idag är resterna av lägret ett museum. Ett lämpligt resmål för den den som tvivlar på att Förintelsen ägt rum.

 


 

Nytt viktigt fynd!

Nyligen (2008) har man i Tyskland hittat en mapp med 28 gulnade ritningar över Auschwitzområdet och dess olika anläggningar. Ritningarna, som är gjorda i stort format, är daterade den 23/10 1941, dvs innan massutrotningen av judar i Auschwitz-Birkenau kommit igång (gaskamrarna och krematorierna i Birkenau började installeras i januari 1942). Fyndet gjordes när man skulle renovera en gammal lägenhet i Berlin.

Ritningarna, som är gjorda av SS-tekniker och lägerfångar (dvs fångar som arbetade på SS' byggnadskontor), visar lägrets olika anläggningar; "Häftlingsbaracken" (fångbaracker), "Entlausungsanlage mit Gaskammer" (avlusningsanläggning med gaskammare), "Krematorium" och översiktsritningar på det som kallades "Interessengebietes der SS" (SS' intresseområde). En av planritningarna över hela lägret är med all sannolikhet undertecknad med grönt bläck av SS-chefen och organisatören av Förintelsen, Heinrich Himmler.

En av de återfunna ritningarna visar Auschwitz I, dvs det mindre läger som fanns innan man började bygga Auschwitz-Birkenau.
Känns bilden igen? Exakt samma ritning som första bilden i den här artikeln, dvs ytterligare ett bevis för existensen av gaskammare och krematorier.

Fyndet, som publicerades av den tyska tidningen BILD på 70-årsdagen av Kristallnatten (denna inträffade natten mellan den nionde och tionde december 1938), betraktas som en sensation, eftersom det visar att nazisterna tidigt hade planer på att utrota judar i stor skala.

En del av den ritning som visar gaskammaren

Ett av dokumenten (se bild ovan) visar ritningar på ett rum, 11,66 m gånger 11,20 meter, betecknat "Gaskammer" (gaskammare). Tyskarna var, som påpekats på olika ställen i mina artiklar om Förintelsen, mycket noga med att aldrig öppet tala om utrotning, gasning etc, utan man använde olika omskrivningar som "särbehandling" (Sonderbehandlung) och liknande. På ritningen med ordet "Gaskammer" står "Planerad avlusningsanläggning". Zyklon B användes ju också för desinfektion och man vill alltså här göra sken av att gaskammaren användes för detta ändamål. Enligt BILD visar hela ritningen ett avklädningsrum (Auskleideraum), vilket leder till ett tvätt och duschrum (Wasch- und Brauseraum). Därifrån finns dörrar till ett påklädningsrum (Ankleideraum). Så långt skulle man kanske kunna acceptera att det bara handlar om en avlusningsanläggning. Men från påklädningsrummet går två luftslussar "Schleusen" (med gastäta dörrar) in till det rum som är märkt "Gaskammer". Dvs anläggningen är som gjord för att gasa människor. I Zyklon B fanns en mycket starkt luktande och irriterande tillsats för att människor inte av misstag skulle komma i kontakt med gasen. SS speciallbeställde stora kvantiteter Zyklon B utan denna tillsats (se punkt 29 i min huvudartikel om Förintelsen). Varför gjorde man det om man enbart skulle desinficera kläder?!
Chefsarkivarien vid Bundesarkiv (tyska riksarkivet) i Berlin, Dr Hans-Dieter Kreikamp, tillskriver dokumentfyndet en "utomordentlig betydelse" och säger till BILD, "Ritningarna utgör ett autentiskt bevis på det systematiskt planerade folkmordet på Europas judar".

Tidningen BILD skriver med anledning av de nyupptäckta ritningarna:

Dessa dokument avslöjar att alla som hade någonting att göra med planerandet och konstruktionen av koncentrationslägret, måste ha vetat att människor skulle gasas ihjäl där i industriell skala. Dokumenten motbevisar en gång för alla de som förnekar att Förintelsen ägt rum.

För den som vill veta lite mer om vad som skedde under gasning och kremering kan jag rekommendera boken Inside the Gas Chambers — Eight Months in the Sonderkommando of Auschwitz av Shlomo Venzia (polity, 2009). Venzia, som var italiensk jude och bodde i Grekland (komplicerat) hamnade i Auschwitz och uttogs till Sonderkommandot, dvs att utföra det praktiska arbetet i krematorierna (hjälpa offren att klä av sig, att plocka ut kropparna ur gaskammaren, att skura golvet och kalka väggarna i gaskammaren (gjordes mellan varje gasning, eftersom golv och väggar blev starkt nedsmutsade av avföring och blod och det skulle varit svårt att få människor att tro att det handlade om duschrum), att klippa håret av kvinnorna, att ta ut guldtänder, att samla ihop kläderna och att kremera offren och sedan mala askan). Få medlemmar av Sonderkommandot överlevde, eftersom nazisterna inte ville ha några vittnen, men när ryssarna snabbt närmade sig och Auschwitz utrymdes, fick tyskarna panik. Många av medlemmarna i Sonderkommandot lyckades blanda sig med övriga fångar som tvingades ut på dödsmarscher till läger närmare Tyskland (många dog under dessa marscher). Men Veznia och en del till lyckades överleva fram tills att de befriades av de Allierade.


[1] Den observante läsaren kommer antagligen att lägga märke till att Werkmann inte nämns i den fortsatta texten. Flera personer var involverade i planering och byggnation av gaskammare/krematorier. När SS planerade det första stora krematoriet i Birkenau (Krematorium II), gjordes den initiala planeringen av tre personer; SS-Sturmbannführer Karl Bischoff, (anställd vid Auschwitz Zentralbauleitung — Centrala Byggnadskontoret i Auschwitz); Chefsingenjör Kurt Prüfer (vid Topf und Söhne) och arkitekt Georg Werkmann (denne arbetade vid SS-högkvarteret i Berlin).

De olika byggnadsprojekt som genomfördes i Auschwitz och dess omgivningar följde normala civila rutiner, vilket innebar att byggandet av läger, krematorier etc genererade ett stort antal dokument; ritningar, budgetar, brev, telegram, anbud, förhandlingar, rekvisitioner etc. Många av dessa dokument finns kvar idag och utgör givetvis ett starkt argument mot de som försöker förneka Förintelsen.

Som påpekats så hade man till en början inte riktigt klart för sig hur utrotningsprocessen skulle organiseras för att vara optimalt effektiv. Men testade sig fram och Krematorium II modifierades flera gånger. I januari 1942 anställde man ytterligare en arkitekt, Walther Dejaco, för att förbättra Werkmanns ursprungliga design. Dejaco förfinade metoden att låta offren självmant gå in i gaskammaren. Denna metod tillämpades i alla lägren och förutsatte att offren inte insåg vad som skulle hända förrän de redan befann sig i gaskammaren och dörrarna stängts. På grund av detta utvecklade man olika trick för att lugna offren och intala dem att de kommit till ett arbetsläger och inte ett utrotningsläger — orkester som spelade vid ankomsten (i Treblinka), grönskande träd runt gaskamrarna, falska tvålar etc. Tyskarna tänkte på alla detaljer. Man lät t ex 20-30 stora manliga fångar vara de sista som gick in i gaskammaren. Dessa tvingades in med påkar och slag och var starka nog att tränga sig in den redan överfulla gaskammaren. Detta för att få in så många människor som möjligt (gasningen blev effektivare ju mer tättpackat det var, eftersom Zyklon B var beroende av hög temperatur för att avges snabbt). Hade barn och kvinnor varit de sista att gå in i gaskammaren, hade de inte haft förmåga att tränga sig in, oavsett hur mycket tyskarna slog dem. Här kan man verkligen tala om vetenskaplig avlivning och tysk grundlighet.

Överhuvudtaget så har jag gett en väldigt förenklad bild av bakgrunden till Auschwitz (en fullständig redogörelse är en uppgift för ett omfattande verk på flera band). Ursprungligen var Auschwitz-Birkenau avsett att vara ett läger för ryska krigsfångar, men efter Wannseekonferensen i januari 1942, där Förintelsen slutgiltigt bestämdes, och på Himmlers order, så ändrades planerna. Auschwitz-Birkenau skulle bli ett kombinerat arbets- och förintelseläger för i huvudsak judar. Inledningsvis byggde man i mars 1942 om en bondgård som låg strax utanför lägret så att den fick två gaskammare och några träbaracker, vilka tjänade som avklädningsrum för de som skulle gasas. I juni byggde man på liknande sätt om ytterligare en bondgård som låg några hundra meter bort från den första gården. Den fick fyra gaskammare. Till en början begravdes liken i massgravar. Snart gick man över till att bränna liken, vilket gjordes i stora gropar. Asken maldes i kvarnar, eftersom det är svårt att fullständigt bränna upp en kropp (höftbenet brukar t ex bli kvar ganska intakt). Precis som på många andra ställen grävdes liken i massgravarna så småningom upp och brändes. Ovannämnda anläggningar kallades "röda huset" och "vita huset". Detta provisorium användes i väntan på att de industriella krematorieanläggningarna (Krematorium II-IV) skulle bli färdigbyggda.

 

Tillbaka till huvudartikeln om Förintelsen.
© Krister Renard