"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Peer-review, garanti för korrekthet — frågan är bara, är det vetenskaplig eller politisk korrekthet?

(Mycket av fakta och tankar på dessa sidor har jag hämtat från artikeln "Refereed Journals; Do They Insure Quality or Enforce Orthodoxy?", ISCID Archive June 30 2003, av Frank J Tipler, professor i matematisk fysik vid Tulane University i New Orleans. Hela Tiplers artikel kan läsas här.)

Ordet "peer" betyder ungefär kollega, och med "peer-reviewed" menas att de artiklar, som sänds in till en vetenskaplig publikation, granskas av två eller flera experter inom området, vilka kallas "referees". Dessa kontrollerar artikelns vetenskaplighet (dvs de granskar fakta, eventuella matematiska härledningar, slutsatser etc) samt om artikeln är relevant, intressant och originell (artiklar som t ex upprepar redan kända resultat är ju knappast intressanta). Om "referees" anser att artikeln uppfyller alla krav man kan ställa (plus eventuella ytterligare policykrav som tidskriftens redaktionskommitté kan ha), rekommenderar de att den skall publiceras. Detta system anses garantera att artiklar i vetenskapliga publikationer håller hög vetenskaplig standard. Och visst, systemet är säkert nödvändigt för att sortera bort mycket smörja som skickas in. Men, peer-review processen har också baksidor. Den tenderar att framtvinga politisk korrekthet, där jag med politisk korrekthet menar att endast ortodoxa (renläriga) artiklar släpps fram. Problemet är att nya och banbrytande teorier definitionsmässigt är oortodoxa, och därför riskerar att refuseras vid peer-reviewprocessen.

Under senare år har ett antal nobelpristagare klagat över att de haft svårigheter att få sina revolutionerande artiklar publicerade. Jag skulle kunna ge mängder av exempel på detta. Günter Blobel, nobelpristagare i medicin 1999, klagade t ex under en presskonferens, i samband med att namnen på 1999 års nobelpristagare offentliggjorts, över hur anslag och artiklar ofta stoppas "på grund av att någon korkad referee förkastar ens teorier av dogmatiska skäl". Enligt New York Times (12/10 1999, A29), drog Blobels kommentarer ned "dundrande applåder från hundratals av sympatiserande kollegor och yngre vetenskapsmän i auditoriet". Ett annat exempel är den framstående geofysikern Tuzo Wilson, som har formulerat den idag allmänt accepterade teorin för hur Hawaiiöarna bildades. När han sände in sin artikel till Journal of Geophysical Research refuserades den. Motiveringen var att den inte innehöll någon matematik, inga nya fakta och att den inte stämde med den allmänt accepterade synen. Suck!.

I en artikel i Twentieth Century Physics, en bok utgiven av American Physical Society för att beskriva 1900-talets framsteg inom fysiken, berättar matematikern Mithcell J Feigenbaum hur hans revolutionerande artiklar om kaosteori togs emot:

Båda artiklarna refuserades, den första ett halvår efter att den sänts in. Då, 1977, hade tusen kopior av det första utkastet (preprint) redan distribuerats. Detta är min allmänna erfarenhet. Artiklar om allmänt vedertagna ämnen accepteras omedelbart. Varje ny artikel av mig, utan undantag, har förkastas under peer-review processen. Läsaren inser säkert att jag anser denna process vara en falsk väktare och slösaktigt oärlig (Volume III, p 1850).

Förutom bristande begåvning hos många referees, är säkert en bidragande orsak till motståndet mot att publicera nya teorier, att auktoriteterna inom det aktuella området riskerar att tappa prestige om den nya teorin slår igenom (även forskare är givetvis människor med allt vad det innebär av både goda och dåliga egenskaper, där vi bland de senare finner; avundsjuka, prestige, bristande intelligens, maktbegär och ibland ren och skär ondska). Peer review innebär tyvärr alltför ofta att "intellektuella giganter" granskas och kontrolleras av "intellektuella pygméer", vilka refuserar allt de inte förstår eller som inte stämmer med vad som är politiskt korrekt.

I början av 1900-talet fungerade processen mycket bättre, eftersom det då inte fanns så många forskare. Om en fysiker sände in en artikel till någon av de större facktidskrifterna i fysik, var sannolikheten ganska stor att artikeln granskades av en högt kvalificerad forskare inom ämnet, ja kanske till och med en nobelpristagare. Något sådant är ytterst ovanligt idag. Antalet fysiker har ökat med en faktor 1000 sedan år 1900. På den tiden fick 10 procent av fysikerna nobelpriset. Chansen var således stor i början på 1900-talet att en insänd artikel granskades av en nobelpristagare eller i varje fall en nobelpriskandidat. När t ex Einstein försökte publicera sin speciella relativitetsteori granskades artikeln av Max Planck och Wilhelm Wien, vilka båda senare fick nobelpriset. Det tycks som om vi idag har en stor majoritet av medelmåttor inom fysiken. Trots att antalet fysiker ökat med en faktor 1000 sedan 1900 har antalet nobelpriskandidater (sådana som nomineras till priset som tänkbara pristagare) bara ökat med en faktor tre (observera, antalet som kan nomineras till nobelpriset är obegränsat, det är antalet pristagare som är begränsat). Inom kemin har vi ungefär samma situation. Enligt American Chemical Society har inte antalet kemiska patent ökat i takt med att antalet kemister svällt enormt. Antalet kemiska patent har snarare stått still de senaste decennierna. Forskning tycks ha blivit en medelmåttornas lekstuga. Tipler skriver i sin artikel:

...den ökande centraliseringen av vetenskaplig forskning har tillåtit mäktiga men medelmåttiga vetenskapsmän att undertrycka alla idéer som skulle kunna minska deras prestige. Alla nya teorier minskar ju definitionsmässigt "experternas" prestige.

Tipler tar också upp en annan viktig aspekt, nämligen hur vissa ämnen och perspektiv är totalförbjudna. Han berättar om vad som hände när hans bok The Physics of Immortality kom ut. I denna bok försöker Tipler, utifrån fysikens lagar, förutsäga hur universum kommer att utvecklas i det långa loppet. Argumenteringen är strikt vetenskaplig, men i slutet berör han teologiska spörsmål. Han skriver:

Mina vetenskapliga kollegor, ateister allihop, var rasande. Trots att teorin om universums sluttillstånd enbart involverar känd fysik, vägrade mina kollegor att ens diskutera teorin. Om fysikens kända lagar implicerar att Gud existerar, kan detta bara innebära att det är fel på fysikens lagar, enligt deras åsikt.

Tipler berättar också om vad som hände när han bjöd in Bill Dembski (matematiker och filosof — se min litteraturförteckning) till Tulane University för att debattera med en darwinist (som lustigt nog hade det passande namnet Steve Darwin). Detta väckte stor anstöt och många forskare blev upprörda. Tipler skriver om en kollega, också evolutionist, som numera "...stirrar på mig varje gång han ser mig. Innan debatten var vi vänner. Nu betraktar han mig som ett monster av moraliskt förfall".

Ett intressant exempel på vetenskapssamhällets förutfattade meningar var när en av världens ledande Newtonkännare föreslog att man skulle ge ut Isaac Newtons samtliga, hittills opublicerade, verk, varav största delen är av teologisk natur. Man sökte anslag till detta hos NSF (National Science Foundation), som sade nej. Orsaken var, enligt initierade kretsar, att det skulle vara dåligt för vetenskapen om det blev allmänt känt att alla tiders störste vetenskapsman i själva verket trodde på Gud. Nu kan man givetvis mena att vetenskap inte skall syssla med religiösa frågeställningar och att det därför var naturligt att NSF inte vill vara med och betala. Men det handlade ju inte om att presentera Newtons teologiska tankar som fysikaliska teorier. Det handlade om att bättre kunna förstå personen Newton. När man skriver biografier över framstående fysiker är det inte alls ovanligt att man citerar deras privata brev och dagböcker (om dessa finns tillgängliga). Det är ingen som reagerar över detta. Vill man förstå Einstein, så måste man också förstå människan Einstein, det är inget märkligt med det. Och vill man förstå Newton, måste man självklart också förstå hans religiösa grubblerier. Men för att detta skall vara möjligt, måste ju dessa grubblerier finnas publicerade.

Peer review anses vara förutsättningen för, och garanten av, vetenskaplighet. Evolutionister har därför ofta avfärdat skapelsetroende med motiveringen att de senare aldrig fått några artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Alltså är deras argument värdelösa.

För det första är det inte svårt att förstå varför skapelsetroende inte får artiklar i skapelsetro publicerade i vetenskapliga sammanhang. Skapelsetro i sig är inte vetenskap. Om en Skapare ingripit övernaturligt vid olika tillfällen i universums historia, ligger dessa speciella tillfällen utanför vad som kan beskrivas vetenskapligt. Vare sig kristna eller ateistiska forskare kan förklara övernaturlig skapelse (i så fall vore den inte övernaturlig). Vetenskapen kan bara handskas med det som är upprepbart, och den kan bara studera fenomen som involverar materia och energi i rum och tid och växelverkningar genom de fyra naturkrafterna (stark kraft, elektromagnetisk kraft, svag kraft och gravitation). Vetenskapen är således en metod som sysslar med en begränsad del av verkligheten. Att övernaturlig skapelse inte kan beskrivas vetenskapligt, bevisar inte att skapelse är en omöjlighet eller att skapelsescenariot är falskt. Vetenskapen kan överhuvudtaget inte uttala sig om det övernaturliga. Att skapelsetroende aldrig får sina artiklar publicerade i erkända vetenskapliga tidskrifter, är således helt naturligt och säger ingenting om huruvida skapelsescenariot är sant eller falskt.

Det finns en riktning bland skapelsetroende som brukar kallas "intelligent design"-rörelsen. Denna intar en mellanställning mellan skapelsetro och ren vetenskap. Man menar här att det går att ställa upp objektiva, vetenskapliga kriterier med vars hjälp man kan avgöra om något är designat, eller om det är resultatet av naturliga processer. Vetenskapen kan således "känna igen" vad som är designat. Man är mycket noga med att påpeka att detta inte är religion. Man tar ingen som helst ställning till vem som är den intelligente Designern. En av de främsta företrädarna för "intelligent design"-rörelsen är Stephen C Meyer, som är direktor vid "Center for Science and Culture" vid Discovery Institute i Seattle. Han har lyckats med det som ingen evolutionskritiker hittills lyckats med, nämligen få in en artikel i en peer-rewieved vetenskaplig tidskrift, Proceedings of the Biological Society of Washington (117(2):213-239. 2004), vilken sorterar under Smithsonian, USA:s kanske förnämsta vetenskapsmuséum. Artikelns rubrik är "The origin of biological information and the higher taxinomic categories" (jag tänker inte diskutera själva artikeln här, eftersom detta skulle föra oss utanför ämnet — läsaren kan själv läsa den via länken ovan).

Den naturliga konsekvensen av det som hänt vore, kan man tycka, att evolutionisterna nu skulle ändra sin attityd gentemot skapelsetroende, åtminstone lite grand. I och med att Meyer fått in en artikel i en faktagranskad, vetenskaplig tidskrift, har han ju visat att det går att argumentera vetenskapligt för skapelsescenariot. Men evolutionisterna har inte blivit det minsta imponerade! Meyers artikel har väckt en våldsam debatt på olika håll. Många evolutionister är rosenrasande (och tuggar som vanligt fradga). Förutom att man avfärdar Meyers artikel som nonsens (jag har själv läst den och anser inte att den är nonsens), har man öst galla över att en vetenskaplig tidskrift släppt fram någonting så förskräckligt. Man har också försökt förringa artikeln genom att framhålla att Proceedings of the Biological Society är en helt betydelselös tidskrift. I Nature (9 september 2004) framhålls t ex att Meyers artikel publicerats i en "relativt oansenlig tidskrift", vars redaktör sägs ha samröre med en kreationistisk organisation. Och sedan skriver man att den vetenskapliga granskningsprocedur artikeln genomgått inte alltid är en garanti för precision och att det Meyer avhandlar redan vederlagts på en evolutionistisk webbsida (definitionen på att peer review fungerar är således att de artiklar som slipper igenom är politiskt korrekta — vilket ju precis är vad Tipler säger i sin kritik av peer review och det är ju precis det som är svagheten med peer review). Man har också inkompetensförklarat tidskriftens chefredaktör, Dr Richard Sternberg, vilket är fullständigt löjligt. Sternberg har två doktorsgrader, en i molekylär evolution och en i systemteori och teoretisk biologi. Sternberg har dessutom publicerat mer än 30 artiklar i peer-reviewed publikationer och har själv faktagranskat flera hundra artiklar i egenskap av redaktör. Meyers artikel granskades dessutom av tre experter som alla har fakultetsbefattningar i biologiska ämnen vid framstående universitet.

Det här är ju så typiskt. Så fort någon dristar sig att kritisera evolutionen, svarar det evolutionära prästerskapet med att ifrågasätta kritikern som person. Han är antingen oärlig, vinklad, inkompetent eller allmänt förvirrad. Eller också är det hela ett misstag. En normal evolutionist tycks vara helt omedveten om att man faktiskt kan dra olika slutsatser utifrån samma fakta. Utifrån samma logik och samma fakta kan således två lika intelligenta och vetenskapligt ärliga personer komma fram till olika resultat. Men icke så när det gäller arternas ursprung. Då finns, enligt evolutionisterna, bara en enda möjlig slutsats.

Någon tid efter att den omstridda artikeln publicerats, tvingades Dr Sternberg att lämna sin post som chefredaktör för Proceedings of the Biological Society. Det evolutionära prästerskapet har ännu en gång offrat sanningen på den politiska korrekthetens altare. I Nature (401:423, 1999) kunde man för några år sedan läsa följande, och i sammanhanget upplysande, uttalande: "...även om alla data pekar på en intelligent designer, måste en sådan hypotes uteslutas från vetenskapen, eftersom den inte är naturalistisk". Kan det uttryckas klarare? Knappast! Kontentan är att om den absoluta sanningen är att universum är resultatet av intelligent design, så måste detta alternativ uteslutas, eftersom det inte ryms inom vetenskapens begränsade kompetensområde. På så sätt gör man vetenskapen verkligare än verkligheten själv. Metoden blir viktigare än sanningen. Frågan är om detta är till gagn för sanningen. Eller ens för vetenskapen. Även om frågan om intelligent design ligger i gränsområdet mellan vetenskap och filosofi, måste man kunna diskutera också sådana frågor i en vetenskaplig tidskrift. Och speciellt när det gäller så svåra frågor som alltings ursprung. Att även inkludera filosofiska aspekter är fullt normalt inom vissa områden av fysiken (kvantfysik, kosmologi etc). Varför då inte inom biologin? Biologin tycks i vår tid ha fått alltför starka ideologiska undertoner på bekostnad av ödmjukhet och öppenhet. Något som knappast kommer att gagna biologins framtida utveckling eller trovärdighet.

Det har i alla fall kommit ut en del positiva effekter av Meyers artikel Flera forskare har uttalat sig kritiskt mot "evolutionspolisen", som rycker ut så fort någon vågar komma med minsta kritik mot evolutionsteorin. Och det är ju så det är. Om skapelsetroende inte får artiklar publicerade, ja då bevisar det att skapelsetro är felaktig. Och får en skapelsetroende en artikel publicerad, ja då är det antingen ett misstag eller också är redaktionen inkompetent (och måste följaktligen avskedas). För skapelsetro är ju definitionsmässigt falsk. Denna slutsats tycks vara oberoende av fakta och logik

Finns det då något bättre system än peer review? Tipler menar att man trots alla brister kanske måste ha detta system som en bas. Han skriver så här:

De flesta referees är "korkade" (för att använda nobelpristagare Blobels adjektiv), i varje fall i förhållande till de författare vars banbrytande arbeten vi helst skulle vilja se i de ledande vetenskapliga publikationerna. Men jag erkänner att de "korkade" referees tjänar ett syfte i det vetenskapliga samhället, om detta fortsätter att förbli så stort som det är idag. De flesta artiklar som skrivs av de flesta medlemmarna i vetenskapssamhället är värdelösa (de flesta artiklar citeras aldrig av andra forskare). Dessa skräppublikationer skrivs på grund av att det på universiteten gäller att "publicera eller gå under" [publish or die — det normala är att en forskare får anslag i proportion till hur många artiklar han publicerat i peer-reviewed journals]. En referee, även en korkad sådan, kan åtminstone hindra att de värsta skräpartiklarna publiceras. Men vi vill inte förväxla geniala arbeten med skräp, vilket är exakt vad den typiske refereeen gör.

Så jag föreslår att de ledande tidskrifterna inrättar ett tvålagers system. Det första lagret är det konventionella systemet med peer review. Det nya lagret innebär att man automatiskt publicerar en artikel i tidskriften om artikeln åtföljs av brev från flera ledande experter inom området, som säger, "denna artikel bör publiceras". Crick och Watson följde denna procedur när det gällde deras berömda artikel om DNA:s dubbelspiralstruktur. Artikeln sändes aldrig till referees utan åtföljdes av ett brev från Sir Lawrence Bragg vid Cavendish Laboratory vid Cambridge University. Bragg var själv nobelpristagare.

Tipler tar också upp en annan aspekt av själva systemet med forskningsanslag. Han menar att vetenskapen har blivit för centraliserad. Under den tyska fysikens gyllene år mellan 1900 och 1930 (när både kvantmekanik och relativitetsteori utvecklades i Tyskland) finansierades forskningen av varje delstat via anslagen till universiteten. Det var omöjligt för en liten grupp av maktmänniskor att kontrollera vilka tankar som fick tänkas genom ett strypgrepp på universitetens ekonomi. Detta ändrades när Hitler kom till makten 1933. Forskningen centraliserades och universiteten tvingades att avskeda alla professorer vars åsikter inte stämde överens med statsmaktens (tyvärr tycks vi ha ett liknande system i Sverige, där regeringen tillsätter professorer och kontrollerar forskningsanslagen, och där politiskt inkorrekta forskare stoppas i sin karriär).

Jag tror att det Tipler tar upp i sin artikel är synnerligen viktigt för vetenskapens framtid. Om politisk korrekthet är viktigare i vetenskapliga sammanhang än sanning, då befinner sig vetenskapen i en farlig utförsbacke. Då upphör vetenskapen att vara ett förutsättningslöst sökande efter sanning och reduceras till en metod vars huvudsakliga uppgift är att bekräfta våra förutfattade meningar. Detta kan knappast gynna vetenskapen. Och inte heller mänskligheten.

Det finns också en ytterligare viktig aspekt. Människor i vårt samhälle har en enorm tilltro till vetenskap. Begreppet "peer review" var totalt okänt bland allmänheten för 10 år sedan. Idag känner till och med många gymnasister till begreppet. Bland annat så försöker man genom gymnasisets så kallade projektarbete träna eleverna i att arbeta vetenskapligt och undervisar eleverna i hur man skriver vetenskapliga artiklar med allt vad det innebär av faktagranskning, källförteckning, källkritik, peer review etc. Allt detta är i sig inget problem. Men, vilket är ett stort problem, man ger eleverna uppfattningen att den vetenskapliga metoden utgör en absolut garanti för att alla vetenskapliga resultat är objektiva och helt korrekta. Ovan har vi sett att detta är en sanning med modifikationer. Det är viktigt att människor förstår detta. Man måste alltid vara skeptisk, även mot forskningsresultat. Denna attityd är synnerligen viktig i en demokrati. Annars kan medborgarna i ett land manipuleras till nästan vad som helst, i vetenskapens namn. Det var ju ungefär vad som skedde i Hitlers Tredje Rike, där rasbiologi framställdes som en tillförlitlig vetenskap. Att opponera sig mot utrotningen av långtidssjuka, mentalsjuka, handikappade, judar etc, var enligt nazisterna inte bara omoraliskt, det var ovetenskapligt, eftersom vetenskapen bevisat att dessa grupper var "lebensunwertige" (livsodugliga).

Till sist, en liten muntration: Tre forskare vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) har knåpat ihop ett intressant program som heter SCIgen — An Automatic CS Paper Generator. Programmat skapar falska vetenskapliga artiklar, vilka innehåller grammatikaliskt felfri text med till synes vederhäftiga figurer och diagram och referenser. Trots att texten är rena rappakaljan ser den ytligt betraktad ut som om den är seriös. Programmet innehåller mängder av just nu populära inneord och inneuttryck inom området nätverk och systemteori, vilka sätts samman slumpmässigt, men samtidigt styrs processen av vissa regler. MIT-forskarna skickade en av sina artiklar med den imponerande rubriken "Rooter: A Methodology for the Typical Unification of Access Points and Redundancy" (vad det nu betyder) till en vetenskaplig konferens (WMSCI i Orlando, Florida). Det roliga var att artikeln blev antagen och författarna inbjöds att föreläsa i ämnet under konferensen. De som skulle granska artikeln blev tydligen så imponerade av denna, som givetvis var helt omöjlig att förstå, eftersom det inte fanns något att förstå, att de släppte igenom den. Stor skandal med andra ord (källa: NY TEKNIK, 4/5 2005 nr 18, del 2, sid 14)!

Läsaren kan själv generera en sådan nonsensartikel genom att gå till http://pdos.csail.mit.edu/scigen/. Det är bara att fylla i sitt eget namn, följt av några imponerande titlar samt ytterligare några namn på t ex kompisar (som medförfattare) och sedan trycka på en knapp, så genererar programmet en imponerande artikel, som dels ges i html, och som sedan kan laddas ned antingen i pdf eller postscript (precis som riktiga vetenskapliga artiklar). När jag testade blev jag "författare" till en artikel med titeln "Decoupling Simulated Annealing from RAID in Scheme". Enligt sammandraget i början så handlar artikeln om:

Many scholars would agree that, had it not been for client-server algorithms, the simulation of B-trees might never have occurred. After years of key research into Smalltalk, we argue the simulation of scatter/gather I/O. in this position paper we better understand how neural networks can be applied to the deployment of telephony.

Hela "min" artikel kan läsas här (i pdf-format). Jag kan rekommendera läsaren att själv testa programmet. Jag fick i alla fall ett riktigt gott skratt när jag läste lite i min artikel. Texten påminner om läroplanerna för svenska skolan (och är antagligen lika relevant som dessa). Även referenserna ser korrekta ut. Bl a så förekommer mitt och några av mina "medförfattares" namn bland referenserna, vilket normalt är fallet. Ha det så kul!

Tillbaka till Vetenskap och tro
Tillbaka till "Skapelse — evolution"
Tillbaka till avsnittet "Intelligent design — vad är det?"

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Kunskapsluckornas Gud