"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Vetenskap och metafysik.

Normal naturvetenskap är begränsad till att studera regelbundna (upprepbara) fenomen i det fysiska universum, eller om man vill uttrycka det lite mer fackmässigt, "i den fysiska rum-tiden". Inom naturvetenskapen är man således begränsad till att studera regelbundenheter i den materiella verkligheten. I boken Time, its Structure and Role in Physical Theories skriver fysikern och filosofen Peter Kroes:

Vid studiet av den fysikaliska verkligheten, koncentrerar sig fysikerna på reproducerbara [upprepbara] fenomen och de eliminerar allt som gör ett fenomen unikt. Speciellt så bortser de från det faktum att en händelse äger rum "här och nu".[1]

Först när ett experiment eller en observation observerats flera gånger och av olika forskargrupper, accepteras det som ett "faktum". Händelser, vilka är begränsade i rum och tid, t ex unika skeenden som mirakler och ursprungsfenomen (universums, livets och arternas uppkomst) ligger således definitionsmässigt utanför den normala naturvetenskapens egentliga kompetensområde. Detta är ingen svaghet hos naturvetenskapen och innebär inte någon negativ vetenskapssyn. Vetenskapen förser oss helt enkelt med användbara modeller som beskriver observerade regelbundenheter. Dessa modeller är inte lika med verkligheten, utan representerar denna mer eller mindre väl. Huruvida en teori är absolut sann eller ej, kan inte och kommer heller aldrig vetenskapen att kunna svara på. Detta är både en styrka och en svaghet hos den vetenskapliga metoden. Styrkan ligger i att vetenskapliga uttalanden — genom att de bygger på modeller i stället för spekulationer om en oåtkomlig, bakomliggande absolut verklighet — får ett visst mått av objektivitet, medan svagheten naturligtvis är att denna oåtkomliga, bakomliggande, fysikaliska verklighet ständigt gäckar oss. Man kan säga att vetenskapens styrka ligger i dess begränsning! Vi köper helt enkelt objektivitet till priset av realitet. Genom att avstå från metafysiska[2] spekulationer blir vetenskapen i viss mening objektiv.

Relationen mellan vetenskap och metafysik kan illustreras genom vidstående figur. I ena ändan av "sanningsskalan" har vi matematiken, vars sanningar är absoluta och fullständigt objektiva.[3] Priset vi fått betala för detta är oerhört högt. Matematiken, som har en unik ställning bland vetenskaperna, handlar överhuvudtaget inte om verkligheten, utan utgör ett slutet logiskt system, ungefär som schack.[4] I andra ändan av skalan har vi metafysiken, som handlar om det innersta varandets natur och vars kompetensområde täcker hela verkligheten. Här har vi emellertid förlorat varje form av objektivitet, och metafysiken kan närmast klassificeras som en slags "naturpoesi". Någonstans mittemellan ligger de olika vetenskaperna, som således både handlar om verkligheten, samtidigt som de i viss mening är objektiva. Fysiken, som anses vara den mest objektiva vetenskapen ligger ganska långt åt vänster. Sedan kommer kemi, biologi, psykologi, sociologi etc allt eftersom vi går åt höger på skalan.

Genom att välja bort vissa delar av verkligheten (det innersta varandet, det andliga etc) har vi "köpt" ett visst mått av objektivitet till priset av ett begränsat kompetensområde. Ju större område av verkligheten vi försöker greppa över, desto närmare metafysiken hamnar vi, och ju mer vi väljer bort av verkligheten desto mer objektiva blir vi.

Att vetenskapen i huvudsak är begränsad till att enbart syssla med regelbundenheter, dvs upprepbara fenomen, innebär att när vetenskapen exempelvis försöker uttala sig om, och beskriva de fundamentala frågorna om alltings ursprung, kan slutsatserna aldrig bli lika säkra som inom "normal" vetenskap, där det man studerar kan upprepas gång på gång vid olika tidpunkter och av olika forskargrupper.

Studiet av ursprungsfrågorna har stora likheter med en rättegång. Vid brottsutredningar används vetenskapliga (kriminaltekniska) metoder som; DNA-analys, fingeravtryck, skrapspår efter verktyg, fotavtryck etc för att försöka komma underfund med hur brottet gått till. Med hjälp av dessa tekniska metoder i kombination med vittnesbevisning kan man bygga upp indiciekedjor, vilka mer eller mindre säkert binder en misstänkt till brottet. Det är ett ofrånkomligt faktum att oskyldiga tyvärr ibland blir dömda. Skulle vi kräva absolut, hundraprocentig bevisning, vore det i praktiken omöjligt att fälla någon mot sitt nekande. Det går alltid att hitta ytterst osannolika men teoretiskt möjliga förklaringar till varför den misstänktes fingeravtryck råkar finnas på det blodiga mordvapnet, trots att denne är oskyldig. Rättssystemet skulle emellertid i så fall helt upphöra att fungera, eftersom man då automatiskt blev frikänd så fort man nekade till det man är anklagad för. I praktiken nöjer man sig därför med att kräva en bevisning "bortom varje rimligt tvivel". Vad det innebär, och var gränsen för rimligt tvivel går, är givetvis mycket subjektivt. Ibland visar det sig därför att det som ansågs orimligt ändå har inträffat. Fingeravtrycket på mordvapnet betydde inte, hur osannolikt det än verkade, att den misstänkte var skyldig. Den mest rimliga förklaringen var i detta speciella fall inte lika med den sanna förklaringen. En oskyldig har därför än en gång fått sona ett brott han inte begått.

Speciellt svårt är det naturligtvis i samband med brott som våldtäkt och incest, där ofta teknisk bevisning saknas och ord står mot ord. För att med absolut visshet ta reda på vad som egentligen hänt, finns det egentligen bara två möjliga metoder. Den första är att konstruera en tidsmaskin och sedan bege sig till brottsplatsen vid den tidpunkt då brottet begicks. Detta alternativ har ännu ingen lyckats förverkliga och det är osannolikt att sådana maskiner någonsin kommer att kunna tillverkas. Det andra alternativet är en absolut tillförlitlig rapportör, ett vittne, som själv var med då brottet förövades. Problemet här är självfallet hur vi skall kunna veta att denne verkligen är tillförlitlig och talar sanning. Brottslingen, som naturligtvis var närvarande då brottets begicks eller åtminstone vet hur brottet gick till, kan vi av uppenbara skäl normalt utesluta som trovärdig rapportör.

Ovanstående resonemang kan direkt överföras på de olika ursprungsfrågorna, vilka i likhet med brott är exempel på icke upprepbara företeelser. Här används också vetenskapliga metoder för att analysera fakta, t ex astronomiska observationer eller datering av fossil och bergarter. Även om nu evolutionsläran till och med vore en rimlig tolkning av dessa fakta, behöver den för den skull inte vara sann. Det mest rimliga är ju, som vi sett ovan, inte nödvändigtvis lika med sanningen.[5] Även här är man hänvisad till en tidsmaskin eller en tillförlitlig rapportör för att komma underfund med hur det verkligen gått till. Tidsmaskinen har vi redan tidigare avfärdat. Några mänskliga vittnen till dessa händelser finns naturligtvis inte. Enligt den kristna tron har vi emellertid i detta fall tillgång till en hundraprocentigt tillförlitlig rapportör, som själv var med då universum, livet och de olika arterna skapades. Denne rapportör är naturligtvis ingen mindre än Gud själv! Hans rapport finns att läsa i de tre första kapitlen i Gamla Testamentet.

Att vetenskapen, som visats ovan, är begränsad till att enbart syssla med regelbundenheter, dvs upprepbara materiella fenomen, i rum och tid, innebär således att vetenskapen inte kan ge något entydigt och definitivt svar på de fundamentala ursprungsfrågorna. Varifrån kommer allt? Hur har universum, livet och de olika arterna uppkommit? Eftersom det till stor del handlar om icke upprepbara engångsföreteelser — universum har ju t ex bara uppkommit en enda gång — ligger dessa frågor i det vetenskapliga kompetensområdets utmarker.

Fungerade evolutionen på liknande sätt som radioaktivt sönderfall, vore däremot saken helt annorlunda. Antag t ex att det vore så, att varje gång som man isolerar 1 000 gorillor i en bur under 100 år så bildas mellan 3 och 7 människor. Då skulle man kunna beräkna gorillornas "halveringstid" etc. Löjligt exempel kanske någon tycker. Säg inte det! Låt oss i stället vända på situationen och anta att en enda gång i världshistorien så har en uranatom sönderfallit till bly. Det vore naturligtvis då omöjligt att dra slutsatser om uranets radioaktiva sönderfall på samma övertygande sätt som man kan göra idag, när man kan upprepa sina observationer obegränsat. Våra kunskaper om uransönderfall skulle i detta fall vara lika ofullständiga och osäkra som våra kunskaper idag är när det gäller människans ursprung.

Antagligen vore det meningsfullt att dela in naturvetenskapen i konventionell naturvetenskap, som sysslar med upprepbara fenomen, där försök kan göras gång på gång vid olika tider och av olika forskargrupper, samt ursprungsvetenskap, som studerar engångsföreteelser och där slutsatserna inte alls är lika säkra. Risken för missförstånd när man diskuterar skapelse kontra evolution skulle då antagligen minska betydligt.

Sammanfattningsvis — Även om kosmologi, molekylärbiologi och evolutionsbiologi, skulle ha trovärdiga, naturliga förklaringar till universums, livets och arternas uppkomst, vilket knappast är fallet för närvarande, utgör detta således inget absolut tvingande bevis för att det verkligen gått till på detta sätt. Att t ex vissa kemiska processer, vilka antas ha samband med livets uppkomst, kan återskapas i laboratoriemiljö, medför inte att dessa processer verkligen lett fram till livets uppkomst eller ens att de förekommer i naturen. Det visar bara på möjligheten att de kan ha förekommit.

Tillbaka till Vetenskap och tro.

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
En modell för människans olika kunskapskällor

---

[1] D Reidel Publishing Co, Studies in Epistemology, volume 179, Dordrecht, sid 208.
[2] Enligt Norstedts Uppslagsbok 1973 definieras metafysik som "läran om tingens yttersta grunder och förändringens yttersta orsaker".
[3] Detta är inte helt sant enligt Gödels oavgörbarhetssats. I förhållande till övriga vetenskapsgrenar intar dock matematiska påståenden en särställning när det gäller objektivitet och visshet.
[4] Det faktum att verkligheten så väl låter sig beskrivas med matematikens hjälp är därför ett mysterium om man utgår från att allting uppkommit slumpmässigt. Många framstående forskare, t ex Albert Einstein, har tagit detta som ett indicium på att universum har ett intelligent ursprung. Matematikens osannolika användbarhet behandlas i nästa avsnitt.
[5] Stephen Jay Gould, professor i geologi och paleontologi vid Harvard University och själv framstående evolutionsforskare, skrev i Paleobiology, volume 3 1977 (sid 34), "Fossilexperter (och evolutionsbiologer i allmänhet) är kända för den lätthet varmed de hittar på rimliga historier; men de glömmer ofta bort att rimliga historier inte nödvändigtvis är sanna". Enligt vissa kritiker gör jag mig här skyldig till missbruk av citat, eftersom jag, enligt dem, rycker citatet ur sitt sammanhang. Jag anser inte att så är fallet, vilket jag förklarar närmare i inledningen till mina sidor om skapelse och evolution.