"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Fakta (mätningar) och teori (modell)

När man diskuterar vetenskap är det mycket viktigt att klargöra skillnaden mellan begreppen fakta och teori. Fakta är ju de direkta observationer eller mätningar, som i allmänhet alla kan vara överens om, oberoende av vilka slutsatser man sedan drar, medan en teori, en hypotes eller en modell utgör en tolkning av dessa fakta. I och för sig kan vissa ”fakta” ibland vara omstridda och själva bygga på tolkningar, men det är en annan historia, som vi inte behöver gå närmare in på här.

Utan en bakomliggande modell/teori blir en uppsättning fakta/data bara en meningslös ström av siffror. Man kan välja vilken modell man vill använda, komplex eller enkel, men man kommer alltid att använda en modell (medvetet eller omedvetet).

Den kanske vanligaste formen av fakta i vetenskapliga sammanhang är ”mätningar”. Då man mäter försöker man bestämma storleken på olika storheter, som karakteriserar det objekt man studerar. Det kan vara; hastighet, läge, energi, elektrisk ström, elektronspinn etc. Utan en bakomliggande teori, med vars hjälp mätresultaten kan tolkas, är det omöjligt att dra slutsatser av de gjorda mätningarna.

Låt mig ta ett enkelt exempel. Antag att en mätning av två storheter A och B (t ex ström och spänning i en elektrisk krets) givit följande resultat (se vänstra figuren nedan):

Den vänstra figuren visar mätresultatet utlagt i form av punkter i ett koordinatsystem. Dessa punkter utgör objektiva fakta[1]. Varje mätpunkt svarar mot en samtidig mätning av A och B.[2] I den första punkten från vänster är t ex A≈0 och B≈0 medan vi i nästa punkt har värdena A≈1 och B≈3. Att bara mäta olika storheter är emellertid inte vetenskapligt intressant. Man vill också försöka hitta samband mellan dem. I den högra figuren har vi anpassat en rät linje till mätpunkterna, vilken uttrycker ett möjligt samband mellan A och B. Tar man hänsyn till eventuella mätfel, verkar det ju inte orimligt att detta är den typ av graf som bäst beskriver sambandet mellan A och B. Att punkterna i stort sett ligger på en rät linje, tyder på att B är proportionell mot A, dvs att sambandet är av typ B = k·A, där k är en konstant (jfr Ohms lag U = RI, där resistansen R är konstant då vi mäter på ett visst motstånd).

En möjlig tolkning av mätdata ovan (eller en möjlig modell för hur dessa mätdata är relaterade till varandra) är således att B är proporionell mot A (B=kA). Det är kanske den modell som ligger närmast till hands men det finns också andra möjliga modeller som kan beskriva sambanden mellan mätdata (se nästa figur). Vilken modell man väljer är därför inte helt objektivt, vilket man alltid måste vara medveten om!

Ibland drar man en rät linje i anslutning till ett antal mätpunkter, trots att dessa kanske ligger betydligt mer spridda kring denna linje än fallet är ovan. Detta är något som skolelever ofta har svårt att förstå. ”Varför kan man inte lika gärna dra en krökt kurva, som kanske ännu bättre ansluter till mätpunkterna?”, frågar de sig. Svaret på detta är att vi alltid tolkar våra mätningar utifrån någon bakomliggande teori (modell). Om denna säger att B bör vara proportionell mot A, ja då utgår vi från att sambandet mellan A och B ges av en rät linje och drar därför en sådan linje, även om punkterna inte alls ser ut att ligga på en rät linje.[3] Säger teorin att vi har något annat samband mellan A och B, så försöker vi i stället anpassa denna typ av kurva till mätpunkterna. Finns ingen teori överhuvudtaget, ja då blir mätningarna i stort sett omöjliga att tolka.

Figuren ovan visar hur man anpassat två olika typer av grafer till en och samma uppsättning mätpunkter. Till vänster har man valt en förstagradskurva (en rät linje) och till höger en andragradskurva (en parabel). Vilken är då den korrekta? Ja det beror på vilken bakomliggande teori som försöker förklara sambandet mellan de olika storheter som mätningen avser. Utan någon teori är det omöjligt att avgöra vilken kurva vi skall välja. Den till höger ser visserligen ut att ansluta sig bättre till mätpunkterna, men om våra mätningar är osäkra kan det ändå vara den vänstra kurvan som är den korrekta.

Det går givetvis alltid att hitta en tillräckligt komplicerad kurva som ansluter exakt till mätpunkterna. Det finns dock inget som säger att kurvan måste gå exakt genom de olika mätpunkterna, tvärtom. Eftersom alla mätningar har osäkerheter kan man endast förvänta sig att grafen skall gå i närheten av mätpunkterna (ju noggrannare mätningar, desto närmare mätpunkterna bör grafen ligga). Då man presenterar vetenskapliga mätningar gör man alltid en feluppskattning (hur stort mätfelet är beror bl a på hur fina instrument man använt och hur många försök som gjorts). Grafen bör då inte ligga längre bort från mätpunkterna än det uppskattade felets storlek.

Fotografiet till vänster visar en ansamling av s k mangannoduler på havsbotten nere vid Antarktis. Medeldiametern hos nodulerna på bilden är 6 cm. Mekanismen bakom bildandet av sådana noduler är än så länge oklar. Grafen till höger visar mätningar av uransönderfall som gjorts på olika avstånd från nodulens yta (nodulerna växer väldigt långsamt — ca 1 cm på flera miljoner år). Sönderfallshastigheten avtar med avståndet från ytan (eftersom nodulen byggs på utifrån), dvs ytskiktet är det yngsta skiktet (och därmed mest radioaktivt). Mätpunkterna består av kors, där den horisontella delen anger mätosäkerheten (maximalfelet) i avståndet till nodulens yta och den vertikala delen visar mätosäkerheten (maximalfelet) i sönderfallshastigheten. Den graf som skall anpassas till mätpunkterna (i detta fall en rät linje) behöver inte gå genom centrum av korsen men måste hålla sig inom det område som definieras av "korsen". Mätfelet (i avstånd och radioaktivitet) kan ju inte vara större än det uppskattade maximalfelet.

För varje mätning görs en felkalkyl, där man tar hänsyn till mätinstrumentens och mätmetodens noggrannhet och hur mätfel fortplantas i de beräkningar som görs. Genom att göra ett stort antal mätningar för varje värde och sedan ta medelvärden kan man minska mätfelet. Som framgår av figuren så varierar mätnoggrannheten från mätpunkt till mätpunkt.

 

Fysikaliska och kemiska mätningar, biologiska observationer, fynd av fossil och dateringar av dessa etc kräver således en bakomliggande teori för att kunna sättas in i ett sammanhang. Är man evolutionist så tolkar man alla fynd utifrån evolutionsscenariot, medan en skapelsetroende tolkar precis samma fynd utifrån sin skapelsetro. Att det är möjligt att tolka ett antal observationer utifrån ett visst scenario utgör emellertid inget bevis för att detta scenario är sant.[4] Det visar bara på möjligheten att det kan vara sant.

[5]Bokstäverna i figuren nedan representerar olika fakta inom något visst vetenskapligt område, låt oss säga ”arternas utveckling”. De ”hela” bokstäverna symboliserar fakta som alla forskare, vare sig de är evolutionister eller skapelsetroende, är överens om, t ex olika välbevarade fossil och liknande. Det ofullständiga tecknet längst ned — som ser ut som ett avklippt ”L” — får representera någon observation eller mätning som är tvetydig, det skulle t ex kunna vara ett svårtolkat fossilt fragment. Läsaren ser säkert att det osäkra fyndet skulle kunna tydas som ett ”L” eller ett ”E” eller ett ”F”. Även andra möjligheter finns, t ex ”T”, även om detta alternativ kanske är något mer långsökt.

En evolutionstroende, icke-kristen forskare skulle kanske ”tolka” ovanstående ”fakta” med hjälp av följande ”modell”:

Den observation som var osäker har av denne tolkats som ett ”E”, vilket givetvis är fullt rimligt. Huruvida det är sant eller ej är ju en annan fråga.

En skapelsetroende, kristen forskare kanske tolkar exakt samma fakta på följande, helt annorlunda vis:

Här har i stället den osäkra observationen tolkats som ett ”L”, vilket är lika rimligt som att tolka den som ett ”E”.

De svarta bokstäverna i de två modellerna ovan representerar ”säkra” fakta, medan de ofyllda bokstäverna symboliserar vetenskapsmännens egna antaganden eller hjälphypoteser, inspirerade av deras egen grundläggande världsåskådning eller paradigm. De halvfyllda bokstäverna (E respektive L) illustrerar hur vissa tvetydiga fakta kan få olika innebörd, beroende på utifrån vilken teori de tolkas.

Båda ”modellerna” är ”vetenskapligt” sett lika rimliga och lika intellektuellt hederliga. Den senare modellen är till och med något mer trolig, eftersom den innehåller färre obevisade hjälphypoteser (ofyllda bokstäver).

Vi antar nu att vetenskapsmännen gör följande upptäckt:

Efter att den skapelsetroende forskaren tagit hänsyn till det nya fyndet, ser hans hypotes nu ut på följande sätt:

Det nya fyndet stöder hans hypotes, eftersom ett av hans tidigare antaganden nu visats vara korrekt (det ofyllda T-et har nu blivit fyllt).
Den evolutionstroende forskaren tvingas å andra sidan att förändra sin hypotes en aning för att det nya fyndet ska passa in denna, tex:

Om vi jämför de två nya modellerna så ser vi att det finns betydligt fler obevisade antaganden i den senare. Den har alltså mindre observationellt stöd än den första modellen.

Så småningom gör forskarna ytterligare fynd, som de försöker passa in i sina modeller. Observationer kanske visar att den tidigare funna, otydliga bokstaven i själva verket är bokstaven ”L”. Dessutom finner man ytterligare tre bokstäver; ”L”, ”I”, ”U”.

Den skapelsetroende forskaren har nu alla bevis han/hon behöver för att stödja sin hypotes. Alla spekulativa antaganden (ofyllda bokstäver) har nu verifierats genom observationer. Därmed har hypotesen övergått till en bevisad teori.[6]

Evolutionisten tvingas ändra ytterligare en gång på sin hypotes för att de nya fynden ska passa in.

Jag vill uppmärksamma läsaren på att den sistnämnde nu har tvingats införa inte mindre än nio hjälphypoteser (nio ofyllda bokstäver) i sin modell, vilket är tre fler än från början. Alla dessa är overifierade och motiveras endast genom att evolutionisten redan från början bestämt sig för att den enda möjliga förklaringen till arternas ursprung är evolution. Hans grundläggande paradigm är evolutionsparadigmet och detta överges inte i första taget.

Ovanstående exempel visar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att få en person, som har bestämt sig för en viss åsikt, att ändra sig.[7] Läsaren kanske erinrar sig hur astronomerna som fick titta i Galileis kikare valde att förneka vad de såg, eftersom detta inte stämde in i deras världsbild. Jupiters månar kunde helt enkelt inte kretsa kring Jupiter, eftersom allt måste kretsa kring Jorden.

I stället för att böja sig för fakta och acceptera att den geocentriska världsbilden var felaktig, valde forskarna att bortförklara det man såg i kikaren. Nere på jorden fungerade kikaren ”underbart” menade man, men den var ”bedräglig” då man riktade den ut mot universum. Man hade redan bestämt sig för en världsbild och inga observationer kunde sedan omkullkasta denna. Kartan kan det ju inte vara fel på, som man skämtsamt brukar säga i det militära. Stämmer inte kartan med verkligheten, gäller därför kartan!

Berättelsen om Galilei och astronomerna illustrerar en tyvärr alltför vanlig reaktion när människor konfronteras med nya och oväntade fakta, vilka inte stämmer överens med den modell av verkligheten man redan har. I princip finns det tre möjliga förhållningssätt i ett sådant läge:

1. Man förändrar sin världsbild, så att den också kan innefatta de nya observationer man gjort.

2. Man omtolkar det man observerat, så att det passar in i den gamla världsbilden.

3. I likhet med astronomerna ovan, förnekar man helt och hållet de nya observationer som gjorts och kan således hålla fast vid sin gamla världsbild utan några som helst förändringar.

Med stigande ålder blir som bekant alternativ 2 och 3 allt vanligare, även om unga människor många gånger också kan vara nog så fastlåsta och förstockade i sina åsikter.

Överfört på skapelsefrågorna så illustrerar ovanstående hur de olika evolutionsteorierna utgör tolkningar av fakta. De är således inte själva fakta, vilket ju ofta evolutionister gör gällande. Skapelsescenariot utgör en annan tolkning av fakta, som är lika möjlig, lika intellektuellt hederlig och lika trolig, ja ännu mer trolig med tanke på de olika sannolikhetsuppskattningar som redovisats på andra ställen på denna site. Enda orsaken att så många människor utesluter skapelse som ett tänkbart alternativ, är att de på förhand bestämt sig för att detta alternativ är omöjligt. Detta beslut är emellertid inte vetenskapligt grundat utan är baserat på den materialistiska världsbildens credo, ”det får helt enkelt inte finnas något som människans förnuft inte kan förstå”. De gamla grekerna hade utan tvekan ett mycket passande ord för en dylik inställning, ”hybris”.

Tillbaka till Vetenskap och tro.

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Lite grundläggande (natur)vetenskapsteori

---

[1] Detta är inte helt sant. Varje mätning innebär ju samtidigt själv en tolkning. Speciellt då man undersöker objekt som endast indirekt kan observeras, t ex atomära partiklar, kan man många gånger fråga sig vad det egentligen är man mäter. Att ett mätinstrument, som antas mäta en viss storhet, t ex energi, gör ett visst utslag, bevisar inte att det studerade föremålet verkligen har denna egenskap. Kanske ställer vi, genom våra mätningar, ibland frågor till naturen, som det egentligen inte finns något svar på. Meningslösa frågor får ju som bekant meningslösa svar.
[2] Det kan t ex vara en mätning av spänningen över och strömmen genom ett motstånd. Enligt Ohms lag, som gäller i detta fall, är spänningen proportionell mot strömmen, varför vi förväntar oss att mätpunkterna ligger på en rät linje.
[3] Om alltfler mätningar skulle visa att detta inte stämmer, överger man så småningom den etablerade teorin och försöker hitta en annan teori (och därmed annan typ av graf) som bättre stämmer överens med fakta. Så länge det går försöker man dock tolka alla observationer inom det rådande ”paradigmet”.
[4] Det kanske är vetenskapligt sant, eller med andra ord användbart. Detta utgör dock inget bevis för att scenariot är absolut sant. Läsaren hänvisas till diskussionen om vetenskaplig sanning, där dessa begrepp diskuteras närmare.
[5] Exemplet hämtat från en artikel av Lennart Fryxelius med titeln ”Samma fakta olika tolkningar” i Genesis, nr 1, 1992, sid 13.
[6] Ovanstående är ett förenklat resonemang. I själva verket är gränsen mellan hypotes och teori tämligen flytande. Popper menade till och med att dessa två begrepp egentligen är samma sak. Detta är dock detaljer som saknar betydelse i sammanhanget.
[7] Någon kanske tycker jag varit partisk när jag formulerat ovanstående modell. Den skapelsetroende forskaren vann ju, så att säga. Och visst är denna invändning korrekt. Att jag lät evolutionisten förlora, bevisar naturligtvis inte att evolutionsteorin är felaktig. Men det spelar ingen roll, eftersom ovanstående inte på något sätt försöker bevisa vilken teori som är sann, utan enbart har till uppgift att illustrera skillnaden mellan fakta och teori. Det senare är ju något som evolutionister ofta bortser från å det allra grövsta när de hävdar att evolutionen är ett faktum.