"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
 (John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
 (Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
 (Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
 (Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
 (Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
 (Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
 (Okänd)

Senast ändrad: 2024 08 05 17:08

Om vetenskapens glada amatörer

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Nästan alla som undervisar eller forskar i teoretisk fysik och angränsande ämnen, eller som skrivit en bok om modern fysik, får då och då brev eller e-mail från allmänheten. Ibland är det intresserade ungdomar som har frågor om relativitetsteori eller kvantmekanik. Oftast handlar det om vetgiriga unga människor som försöker förstå vad Einstein egentligen menade. Ibland är det brev från smarta gymnasister, vilka tycker sig ha hittat luckor och motsägelser i teorierna och frågorna kan vara synnerligen kluriga och välformulerade. Dessvärre bygger de så gott som alltid på okunskap eller bristande förståelse, vilket är helt naturligt. Sannolikheten att en gymnasist skall kunna upptäcka en verklig svaghet, som ingen annan upptäckt, i t ex relativitetsteorin, är så nära noll man överhuvudtaget kan komma. Denna teori har ju testats av mängder av framstående fysiker och filosofer, och de motsägelser man ibland tyckt sig finna, har alla kunnat redas ut. Men nu var det inte om vetgiriga gymnasister det skulle handla.

Emellanåt så innehåller breven inte frågor, utan alternativa teorier, vilka gör anspråk på att förklara samma sak som relativitetsteorin eller kvantmekaniken, fast enklare och bättre (det är oftast dessa två teorier det handlar om). Visserligen är gravitation, svarta hål och elementarpartiklar också något som är spännande, men teorierna för dessa fenomen utgår från relativitetsteori och kvantmekanik, så även där rör det sig grundläggande om relativitetsteori och kvantmekanik.

(Det finns i själva verket två stycken relativitetsteorier — den speciella och den allmänna. Den förstnämnda handlar om föremål som rör sig med extremt höga hastigheter, medan den andra framför allt behandlar fenomenet gravitation. När inget annat nämns, så är det fortsättningsvis den speciella teorin som avses.)

Kvantmekaniken och relativitetsteorin verkar ha en outtömlig förmåga att både fascinera och uppröra människor. Fascinera, eftersom dessa teorier sysslar med de djupaste grunderna i vårt fysikaliska vetande. De handlar ju väsentligen om rum, tid och materia. Uppröra, eftersom både kvantmekanik och relativitetsteori tycks gå rakt mot sunt förnuft. Jag minns en elev, som under en föreläsning i kvantmekanik blev argare och argare och till slut inte kunde hålla sig längre, utan plötsligt utbrast med hög röst, "Det får helt enkelt inte vara så!". Niels Bohr, kvantmekanikens fader, visste vad han talade om när han sa, "Den som inte blir förvånad och upprörd över kvantmekanikens paradoxala resultat, har inte förstått kvantmekaniken". Så min elev hade uppenbarligen förstått kvantmekaniken, åtminstone i Bohrs mening. Det är sant att både kvantmekanik och relativitetsteori kan upplevas stötande för det sunda förnuftet, som förutsätter att allt kan åskådliggöras i enkla bilder av kolliderande bollar som har bestämda storlekar, färger och hastigheter etc. Och där den enda matematik som behövs är de fyra räknesätten, möjligen kompletterad med lite gymnasiematematik som kvadratrötter och trigonometri.

Låt oss fortsättningsvis kalla upphovsmännen till de alternativa, fysikaliska teorierna för amatörfysiker. Observera, jag lägger inget nedvärderande i ordet "amatör". Amatör kommer från latinets "amare", som betyder "älska". En amatör är således en person som sysslar med något, på grund av kärlek till detta något, till skillnad från en professionell, vilken gör samma sak för pengar. Detta utesluter givetvis inte att den professionelle också älskar sitt arbete. Begreppet amatör har inget med en persons skicklighet att göra (klåpare och amatör är således inte samma sak). Det finns t ex musikaliska amatörer, som är lika skickliga som duktiga proffs.

Relativitetsteori, kvantmekanik och modern fysik överhuvudtaget verkar ha en förmåga att väcka starka känslor. Det som kännetecknar alla amatörfysikaliska teorier jag tagit del av, är att de försöker hitta enkla, intuitiva, alternativa förklaringar. Att den egna teorin inte blivit allmänt accepterad tillskriver man de etablerade forskarnas illvilja, inskränkthet och avundsjuka (och visst finns sådant i forskarvärlden i alldeles för hög grad, men som tur är tycks sanningen segra till slut). Många amatörfysiker tycks tro sig vara offer för en gigantisk, vetenskaplig konspiration.

På något sätt vill man att verkligheten skall kunna förklaras med hjälp av de fyra räknesätten, och att det skall vara möjligt att genom enkla, intuitiva, helst mekaniska modeller förklara alla fenomen i universum. Kolliderande bollar och olika tillämpningar av vågor är mycket populära i amatörernas värld. Det finns dock ingen objektiv grund för en sådan inställning. Det finns inget som säger att alla grundläggande fenomen kan förstås med hjälp av enkla, intuitiva modeller. Låt mig citera vad jag själv skriver i min bok Den Moderna Fysikens Grunder (se litteratur- förteckningen), när det gäller svårigheten att hitta intuitiva förklaringar till atomära fenomen:

Det är uppenbart att den atomära verkligheten ofta uppför sig på ett sätt som inte alls stämmer överens med vår vardagserfarenhet eller vårt sunda förnuft. Vare sig man tror att människan är en produkt av evolution genom anpassning eller skapad av en intelligent skapare, verkar det rimligt att anta att det sunda förnuftet är anpassat för att hjälpa oss handskas med våra direkta sinnesintryck. När vi upplever atomära fenomen som onaturliga, förutsätter vi omedvetet att de processer som försiggår i mikrokosmos (den atomära verkligheten), låter sig beskrivas i termer och modeller hämtade från makrokosmos (den med våra sinnen direkt observerbara verkligheten). Vi använder ju hela tiden i vår beskrivning begrepp som; partikel, våg, hastighet etc, vilka alla är hämtade från vår intuitiva upplevelse av det vi kan iaktta med våra sinnen.
Det är allmänt bekant att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för en vuxen person att lära sig uttala ett nytt språk perfekt. En starkt bidragande orsak till detta är att man som vuxen har mycket svårt att lära sig åstadkomma helt nya ljud. Man försöker istället hitta något ljud man redan kan och som är så likt det nya ljudet som möjligt. En svensk kan t ex lära sig uttala spanska mycket bra, eftersom man där använder ungefär samma ljud som vi. En amerikan, hur duktig han än är på spansk grammatik och glosor, har nästan alltid ett förskräckligt spanskt uttal, vilket antagligen beror på att de ljud som används i amerikanska språket har mycket litet gemensamt med spanskans ljuduppsättning. När vi studerar mikrokosmos står vi inför ungefär samma problem som en amerikan som skall lära sig spanska. Vi har till vårt förfogande ett antal begrepp, alla hämtade från makrokosmos (vårt eget språk), och försöker med hjälp av dessa att uttala ett totalt annorlunda språk. Det är inte konstigt att vi får problem! En elektron är naturligtvis varken våg eller partikel utan någonting i sig. Problemet är bara att detta någonting inte låter sig uttalas på "makroskopiskt språk".
Vi måste tydligen acceptera att de begrepp vi använder för att beskriva den makroskopiska verkligheten inte nödvändigtvis är tillämpbara då vi försöker beskriva andra områden av verkligheten. Erfarenheter som bygger på våra sinnesupplevelser (syn, hörsel etc) är helt enkelt inte användbara då vi försöker tolka observationer i mikrokosmos. Vi tvingas därför att frigöra oss från våra sinnen och med logikens hjälp försöka konstruera ickevisuella, abstrakta, matematiska modeller.

Paul Dirac, nobelpristagare och kvantmekaniker, skriver i sin bok Principles of Quantum Mechanics, Oxford 1961, sid 10,

Huvudändamålet med fysikaliska modeller är inte att förse oss med bilder utan att formulera lagar, vilka styr olika fenomen, och att tillämpa dessa lagar för att upptäcka nya fenomen. Om en bild existerar, så mycket bättre, men huruvida en bild existerar eller ej är av underordnad betydelse.

Alla framgångsrika vetenskapsmän måste vara ödmjuka och fullständigt öppna för det oväntade. Den som baserar sitt tänkande på förutfattade meningar och som är oemottaglig för nya tankar är automatiskt utestängd från vetenskapens rike. Den framstående ärftlighetsforskaren Sir Julian Huxley skrev i ett brev till en kollega en gång följande tänkvärda rader:

Det synes mig som om vetenskapen på det mest otvetydiga sätt understöder den kristna uppfattningen att vi bör fullkomligt underkasta oss Guds vilja. Vetenskapen säger: Sätt dig ner som ett litet barn inför fakta. Var villig att uppge varje förutfattad mening. Var villig att följa naturen vart den än leder. I annat fall kommer du inte att förstå någonting.

Det tycks som om de verkligt kreativa och nyskapande forskarna har en speciell förmåga att vara förutsättningslösa och tänka i nya banor. "Att se det som alla redan sett, men tänka det som ännu ingen har tänkt om det man ser — det är få förunnat", som någon lär ha sagt. Einstein själv trodde att hans speciella fallenhet för oortodoxt tänkande berodde på att han egentligen var som ett litet barn, som inte vet att vissa frågor inte får ställas.

Det är således viktigt att inte ha några förutfattade meningar alls när man närmar sig verkligheten. Här syndas det givetvis mycket från alla håll och både etablerade forskare och amatörforskare brister i detta avseende.

Även de amatörer, som framför synnerligen okonventionella teorier, har stora brister när det gäller att vara förutsättningslösa. Oftast har de inte matematisk kompetens att till fullo förstå den teori de kritiserar. Att i detalj förstå den matematiska apparaten bakom relativitetsteorierna och kvantmekaniken kräver många års intensiva matematikstudier på heltid. Och är man inte ett unikt matematikgeni, krävs att man har duktiga lärare som kan hjälpa en på vägen, eftersom en del av matematiken är mycket svår. Att sitta ensam hemma och försöka sätta sig in i avancerad matematik, leder dessvärre alltför ofta till att man kanske tror sig förstå, men i själva verket har missuppfattat viktiga delar av de matematiska teorierna. Det är fullt förståeligt att man som amatör varken har tid eller möjlighet till sådana studier. Men, utan dessa kunskaper blir man oerhört begränsad, och saknar egentligen möjlighet att till fullo förstå de teorier man kritiserar. Risken finns att man helt enkelt avfärdar den avancerade matematik, som ligger bakom den moderna fysiken, såsom varande felaktig, onödigt komplicerad eller rent nonsens (surt sa räven om rönnbären). "Så komplicerat kan det inte vara", är något man ibland hör. Men varför inte? Det kan mycket väl vara precis så komplicerat! Att ha förutfattade meningar om hur komplicerat något kan vara, visar att man inte är förutsättningslös. Risken finns att man därmed kritiserar sin egen missuppfattning av den moderna fysiken, i stället för att kritisera den moderna fysiken.

Ofta saknar amatörfysikerna dessutom övergripande kunskap om den helhet i vilken en viss teori ingår. Även om de t ex kan hitta alternativa förklaringar till vissa relativistiska fenomen, så är dessa alternativ oförmögna att förklara hela problemkomplexet.

Den största bristen hos amatörfysikerna verkar vara att de inte förstått vetenskapens verkliga natur. Väldigt ofta gör de anspråk på att deras teori inte bara är en modell av verkligheten, utan att den är lika med verkligheten själv. Dvs, det handlar om absolut sanning, varandets innersta natur. Den absoluta sanningen ligger emellertid utanför vetenskapens kompetensområde. Vetenskap sysslar endast med att ställa upp användbara modeller, som avspeglar verkligheten. Förutom att modellerna skall överensstämma med observationer, kräver man att de skall vara motsägelsefria (allt detta diskuteras på mina sidor om vetenskap). Förklaringar som gör anspråk på att ge absoluta sanningar, hör inte till vetenskapens domän, utan då handlar det om metafysik eller religion. Personligen menar jag att många amatörfysiker, genom sina teorier, försöker ersätta religionens förmåga att ge trygghet och visshet på ett enkelt och jordnära sätt. De utgör helt enkelt ett nytt prästerskap.

(Det är vanligt att forskarna använder ordet "sann" när de talar om sina teorier, men det beror snarare på slarvighet än att de verkligen menar att deras teorier är sanna i någon absolut mening. När ordet "sann" fortsättningsvis används om vetenskapliga teorier, så betyder det egentligen "användbar".)

Ofta anklagar amatörfysikerna forskarna för att dölja sina teoriers svagheter. De menar att både speciella relativitetsteorin och kvantmekaniken innehåller uppenbara motsägelser, som varje ärlig människa direkt inser. Och så brukar de räkna upp några sådana. Vid olika tillfällen har elever kommit till mig med liknande invändningar mot relativitetsteorin. En del av dem har de själva kommit på, andra har de läst i någon tidning eller på Internet. Jag har hittills inte mött en enda sådan invändning, som inte kunnat redas ut. De allra flesta av dessa skenbara paradoxer klargjordes bara några år efter det att speciella relativitetsteorin publicerades. Innan en ny teori accepteras, så testas den på alla sätt genom att man med tankeexperiment försöker hitta motsägelser och ofullkomligheter. Sedan måste den givetvis också testas genom experiment och observationer.

Amatörfysikerna verkar i detta avseende ha missuppfattat vetenskapens status. Existensen av en enda motsägelse gör att en teori faller, det är helt korrekt. Kan de hitta en enda verklig motsägelse i den teori de kritiserar, så faller den teorin direkt. Detta har de inte lyckats med när det gäller kvantmekanik och relativitetsteori. Allt tyder på att dessa båda teorier är motsägelsefria. Men att en teori är motsägelsefri bevisar inte att den är "sann" (vare sig i absolut mening eller rent vetenskapligt = användbar). Så även om nu alla påstådda motsägelser i t ex relativitetsteorin kunnat redas ut, utgör detta inget bevis för att denna teori är sann. Det visar bara (eller kanske snarare tyder på) att den är motsägelsefri. Att en teori är motsägelsefri visar inte att den avspeglar verkligheten. Motsägelsefrihet och sanning är inte ekvivalenta begrepp. Detta argument kan även vändas mot amatörfysikerna. Även om deras teorier är motsägelsefria, så visar det inte att de är sanna.

Ovanstående påminner en aning om den ständiga debatten mellan Einstein och Bohr. Vid varje större fysikkonferens på 1920- och 1930-talen så kom Einstein, som var motståndare till kvantmekaniken i Bohrs tappning (trots att han själv varit med om att lägga grunden för den), med något klurigt tankeexperiment som verkade leda fram till att kvantmekaniken innehöll motsägelser och därmed var oacceptabel. Vissa av Einsteins argument var oerhört skarpsinniga. Ibland blev Bohr alldeles vit i ansiktet och drog sig omedelbart undan för att försöka lösa problemet. Efter någon eller några dagar gav han en föreläsning, där han visade att Einsteins tankeexperiment var förenligt med, och kunde förklaras utifrån, kvantmekaniken. Vid ett tillfälle använde han t o m Einsteins egen relativitetsteori för att reda ut begreppen. Under nästa konferens upprepades samma sak. Till slut gav Einstein upp och accepterade att kvantmekaniken förmodligen var motsägelsefri. Detta innebar inte att den accepterades av honom, utan han försökte nu i stället visa att kvantmekaniken var ofullständig, dvs att det fanns objektivt existerande fenomen, vilka inte kunde förklaras med hjälp av denna teori. Detta kulminerade 1935 i den berömda EPR-paradoxen (Einstein-Podolsky-Rosen-paradoxen), som fortfarande debatteras.

(Här ser vi för övrigt ett exempel på hur ingående kvantmekaniken har granskats, när det gäller bl a motsägelsefrihet. Amatörfysikernas tal om att vetenskapen utgör en konspiration av föreningen för inbördes beundran, motbevisas av de debatter av den här typen som hela tiden förekommit och förekommer bland forskarna, både när det gäller kvantmekanik och relativitetsteori.)

Oavsett alla invändningar så är kvantmekaniken idag det mest använda redskapet när det gäller att "förstå" och förutsäga den mikroskopiska verkligheten. Bohrs omstridda filosofiska tolkningar lämnar man numera ofta därhän, och nöjer sig med den mer pragmatiska synen att teorin fungerar, dvs kan förklara och förutsäga alla våra observationer. Och här ser vi en avgörande skillnad mellan amatörfysiker och etablerade fysiker. De senare nöjer sig med att deras teori kan förklara det den kan förklara. Amatörfysikerna lägger ofta oerhört stor vikt vid de icke observerbara fenomen (odetekterbara vågor etc) som ligger till grund för deras teori. För amatörerna handlar det inte bara om användbara modeller av verkligheten, utan om absoluta sanningar, där man tycker sig förstå verklighetens innersta natur. Man kan säga att normal vetenskap handlar om epistemologi (vad som är möjligt att veta objektivt) medan amatörfysikernas vetenskap handlar om ontologi (det innersta varandet). Med andra ord handlar amatörfysik i första hand inte om vetenskap utan om metafysik.

Förutom motsägelser menar amatörfysikerna att kvantmekaniken och relativitetsteorin innehåller uppenbara absurditeter, vilka strider mot allt "sunt förnuft". De framställer ofta t ex speciella relativitetsteorins längdkontraktion och tidsdilation (enligt vilka längd och tid är olika för olika observatörer beroende på deras relativa rörelsetillstånd) som rena dumheter. Det är sant att dessa fenomen är kontraintuitiva. Icke desto mindre är de användbara begrepp, som möjliggör för oss att konstruera t ex avancerade partikelacceleratorer etc. Att man sedan kan förklara samma fenomen med hjälp av andra modeller, är självklart. Ingen annan modell har emellertid visat sig vara lika "enkel" och fruktbar som relativitetsteorin.

Den speciella relativitetsteorin verkar mer populär att angripa än kvantmekaniken (den allmänna relativitetsteorin återkommer vi till alldeles strax). Antagligen beroende på att kvantmekaniken är mycket svårare rent matematiskt. I den speciella relativitetsteorin kommer man långt med vanlig gymnasiematematik. Sådan matematik är helt otillräcklig för att förstå kvantmekaniken. Dessutom verkar en del amatörfysiker reta sig på Einstein som person (bakom kvantmekaniken finns många forskare, medan Einstein ensam skapade relativitetsteorin — kanske är det enklare att ha ett hatobjekt än flera). Dessutom har ju den åldrade Einstein, med sin gråa kalufs och pipan i munnen, kommit att bli en slags ikon för den sanne forskaren. Ibland finns det säkert ett stygn av avundsjuka med i bilden.

Kanske finns det också antisemitism inbakad i en del kritik. Det är inte helt ovanligt att amatörfysiker anser att det bakom relativitetsteorin finns en jättelik judisk sammansvärjning (det är sant att det finns många nobelpristagare i fysik som är judar — men detta betyder inte att dessa sammansvurit sig för att stoppa alla andra teorier). Och är det inte judarna, så kanske det i stället är så att hela vetenskapen utgör en megakonspiration mot sanningen. En dylik inställningen måste betraktas som allvarligt paranoid. Visst finns det enskilda forskare som missbrukar och undertrycker sanningen av olika skumma skäl, men i det stora hela finns inget belägg för sådana påståenden. Under min tid vid olika universitet och högskolor har jag förvisso sett många små maktfullkomliga akademiker, som värnat om sin lilla vrå, och självklart finns det professorer, vilka aldrig skulle släppa igenom en avhandling som talar mot deras egen favoritteori. Men som sagt, dessa småpåvar arbetar var för sig och drar åt var sitt håll, så på sikt kan de aldrig stoppa en värdefull teori.

Vid ett tillfälle då jag var på KTH, fick jag mig tillsänt en artikel som gjorde anspråk på att bevisa att Michelson-Morleys försök (ett experiment som utgör en av grundstenarna för speciella relativitetsteorin) kunde förklaras på annat sätt än vad Einstein gjorde. För det första var artikeln helt felaktig ur vetenskaplig synvinkel, eftersom den utgick från att superpositionsprincipen (detta är för den initierade läsaren — jag avstår från att förklara vad superposition är — den vetgirige läsaren kan lätt hitta en förklaring genom att söka på ordet "superposition" på Internet) inte gällde (visst finns det extrema situationer när denna princip inte gäller, men detta är inte tillämpbart i fallet Michelson-Morleys interferometer). När författaren sedan påstod att relativitetsteorin var en produkt av den judiska världssammansvärjningen för att ta kontroll över mänskligheten, höll jag nästan på att ramla ur stolen. Det påminner mig om när i Nazityskland, innan Einstein 1933 fråntogs sin professur, 100 fysikprofessorer sammanträdde och sedan kom ut med en vitbok med titeln Hundra professorer visar att Einstein hade fel (de framstående tyska fysiker, som sedan försökte framställa en atombomb åt Hitler, utgick dock från att Einstein hade rätt). Albert Einsteins lakoniska kommentar till detta var, "Om jag hade haft fel, hade det räckt med en!"

Vissa amatörfysiker försöker också hävda att det inte var Einstein som kom på relativitetsteorin, utan att det var hans första hustru Mileva. Jag antar att detta görs för att nedvärdera honom. Det finns inget som bevisar att detta påstående skulle vara sant. Det är riktigt att de studerade fysik tillsammans, men verkligheten visar att Mileva var en medelmåttig fysiker, som knappast hade kapacitet att komma på något så fullständigt revolutionerande som speciella och allmänna relativitetsteorin. Visst kan hon på olika sätt ha inspirerat Einstein, men vi vet att det framför allt var några personliga fysikervänner, bl a Marcel Grossmann och Michele Besso, vilka bidrog till hans teorier (speciellt Grossman betydde mycket, eftersom han var expert på differentialgeometri, vilken var den matematiska teori som kom att utgöra grunden för den allmänna relativitetsteorin).

Isaac Newton lär en gång ha sagt om sig själv, "Att jag sett så långt som jag gjort, beror på att jag stått på jättars axlar". Han menade, att utan föregångare som Galilei och andra, hade han inte kunnat komma så långt som han gjorde. Detta gäller självklart också för Einstein. Utan tidigare matematikers och fysikers bidrag hade det varit omöjligt för honom att formulera relativitetsteorierna. Det är också självklart att han fick idéer och inspiration från forskarkollegor och vänner och förmodligen också från sin fru. Einsteins anteckningar finns bevarade, och man kan följa hans tankekedjor och härledningar detaljerat. Det råder knappast någon tvekan om att Einstein är den som skall ha äran för upptäckten av speciella och allmänna relativitetsteorin. Huruvida någon annan, samtida fysiker, hade kunnat göra samma bedrift, spelar ingen roll. Säkert hade någon annan kunnat vara den förste att sätta foten på månen, men nu var det Neil Armstrong som gjorde det, och sedan finns det inte så mycket mer att tillägga.

Är en teori korrekt är den korrekt, oberoende av vem som formulerade den. Och samma sak om den är felaktig. Att både påstå att relativitetsteorin är felaktig och samtidigt hävda att den inte kommer från Einstein, verkar dessutom vara synnerligen ologiskt. Åtminstone om man strävar efter att hitta fel hos honom. Om nu relativitetsteorin är felaktig, är det väl snarare en merit att inte ha varit den som kom på den! Det hela verkar ungefär lika motsägelsefullt som när nynazisterna förnekar koncentrationslägren, samtidigt som de tycker att judarna skall utrotas. Då borde man väl i stället vara stolt över det Hitler gjorde och skryta med det, och möjligen beklaga att han inte hann fullborda sitt verk (som vissa arabiska debattörer gör just nu i arabiska massmedia — se mina sidor om konflikten judar-araber). Summa summarum verkar vara att det ibland tycks finnas ytterligare motiv till att kritisera Einstein än de rent vetenskapliga.

Som påpekats ovan, och mer detaljerat diskuteras på andra ställen på min hemsida, så finns det inte några sanna teorier i absolut mening. Vetenskapen handlar inte om någon absolut, yttersta sanning. Det finns bara mer eller mindre användbara teorier. En teori är användbar om den är motsägelsefri och stämmer överens med observationer och experiment. I den bemärkelsen är både den speciella och den allmänna relativitetsteorin samt kvantmekaniken användbara. Ingen seriös forskare påstår att dessa teorier är uttryck för någon yttersta sanning. Men än så länge har vi inga teorier som bättre kan förklara våra observationer. Kvantmekanik och speciell relativitetsteori kan idag förklara alla fenomen utom gravitation, intill mätnoggrannheten. Och vad kan man egentligen mer begära!? Idealet är givetvis att finna en teori som kan förklara alla fenomen, och just nu arbetar man på att formulera sådana teorier.

Något som kännetecknar alla amatörfysikers teorier, som jag hittills tagit del av, är att det uteslutande handlar om att man utgått från en grundläggande idé (det kan vara vätskeströmning, vågor eller partiklar eller något annat — ofta är dessa vågor eller vad det nu är, omöjliga att detektera). Ibland kan teorin utgå från en övernaturlig uppenbarelse. Och sedan har man anpassat denna idé eller uppenbarelse till redan kända observationer. En slags efterhandsrekonstruktion med andra ord. Problemet är, att varje vetenskapligt område kan förklaras med hjälp av oändligt många olika teorier — som kan utgå från nästan vad som helst — och vilka alla är motsägelsefria och stämmer med dittills gjorda observationer. Genom att använda tillräckligt många lämpliga hjälphypoteser, kan man alltid anpassa vilken teori som helst till redan känd kunskap. Det som emellertid karakteriserar en fruktbar teori, är dess förmåga att förutsäga nya och helt oväntade fenomen — fenomen som ibland kan tyckas så absurda att det verkar svårt att tro att det verkligen skulle kunna vara på detta sätt. Både kvantmekaniken och relativitetsteorin har gång på gång visat sig ha denna egenskap.

När t ex den tidigare nämnde Paul Dirac 1927 försökte förena speciella relativitetsteorin med kvantmekaniken (genom att skriva om Schrödingerekvationen så att den blev lorentzinvariant) kom han fram till den s k diracekvationen. Genom denna ekvation fick elektronspinnet sin förklaring (detta hade observerats experimentellt, men det fanns ingen förklaring till det — och diracekvationen tillkom inte i ett uttalat försök att förklara spinnet, dvs ett försök till anpassning). Dessutom förutsade Diracs ekvation existensen av antipartiklar, vilket var helt oväntat, men sedan bekräftades experimentellt några år senare.

Ett annat exempel var när kvantmekaniken förutsade att K0-mesonen (en elementarpartikel) hade två olika sönderfallshastigheter. Något som verkade helt absurt (ungefär som att påstå att en och samma sten både väger 67 kg och 102 kg samtidigt), och de flesta fysiker avfärdade existensen av två sönderfallshastigheter som fullständigt utesluten. Senare experiment visade dock att förutsägelsen var korrekt.

Bilden visar vad som händer vid K0-mesonens sönderfall. Nära mesonkällan sker merparten av sönderfallen till två partiklar, medan vi längre bort oftast får sönderfall till tre partiklar. Utifrån avstånden från mesonkällan kan man beräkna de två olika livslängderna. De mesoner som sönderfaller till tre partiklar har uppenbarligen större livslängd (=lägre sönderfallshastighet), eftersom de hinner längre innan de sönderfaller. De uppmätta livslängderna visade sig stämma väl överens med de teoretiskt förutsagda värdena.

Einsteins berömda formel E=mc2, den kanske mest berömda av alla fysikaliska formler (så berömd att den till och med har citerats i Kalle Anka), säger att materia och energi är olika uttryck för en och samma sak. Denna upptäckt, som följer av speciella relativitetsteorin, var fullständigt oväntad, och det dröjde decennier innan man började förstå att man faktiskt rent praktiskt skulle kunna omvandla materia för att utvinna enorma mängder energi.

Vi får inte heller glömma bort att kvantmekaniken låg bakom konstruktionen av transistorn och allt vad denna inneburit. Genom de kvantmekaniska teorierna kunde man förutsäga möjligheten att med hjälp av dopade (förorenade) halvledare (ofta kisel och germanium) konstruera en anordning som skulle kunna förstärka elektriska signaler och även användas som en oerhört snabb "switch" (strömbrytare), och som därför skulle kunne ersätta de utrymmes- och energikrävande vakuumrören (ett vakuumrör var något mindre än en mobiltelefon, medan vi idag får plats med ungefär 600 miljoner transistorfunktioner på några få kvadratcentimeter!!!). Att utan någon bakomliggande teori, enbart genom trial-and-error, komma fram till transistorn hade antagligen varit omöjligt. Konstruerandet av transistorn ledde i förlängningen till integrerade kretsar och mycket annat. Moderna hårddiskar, som rymmer hundratals gigabyte, bygger också på kvantmekaniken (dessa utnyttjar ett kvantmekaniskt fenomen som kallas "magnetoresistans" — upptäckten av detta gav ett nobelpris för några år sedan). Oavsett hur vi ser på kvantmekaniken, fungerar den. Dess användbarhet har uppenbarligen, till skillnad från amatörfysikernas teorier, förändrat både vår världsbild och hela vårt sätt att leva.

Dessa och många andra exempel visar vilken oerhörd potential det finns i kvantmekaniken och relativitetsteorin.

Ingen amatörteori jag tagit del av har haft en enda förutsägelse av något nytt och helt oväntat fenomen, utan innebär enbart anpassning till redan kända data. Jag har utmanat amatörfysiker att ange någon enda förutsägelse som deras teori gör av något oväntat, men aldrig fått något svar.

Allmänna relativitetsteorin (läs mer om denna teori här), som bl a handlar om fenomenet gravitation, har inte varit lika kritiserad som den speciella relativitetsteorin. För att kunna förstå den förstnämnda teorin, vilket ju är nödvändigt för att t ex hitta motsägelser i den, krävs mycket avancerade matematikkunskaper (i bl a tensoranalys och differentialgeometri), något som saknas hos de amatörfysiker jag känner till. I stället för kritik har man därför i allmänhet valt att avfärda allmänna relativitetsteorin totalt, utan någon närmare logisk motivering, för att sedan komma med olika adhocförklaringar till gravitationen. Dessa förklaringar inbegriper ofta dolda partiklar eller vågor som orsakar att föremål attraheras till varandra. Inte heller här ger de alternativa teorierna några förutsägelser av nya och oväntade fenomen.

Allmänna relativitetsteorin har däremot förutsagt mängder av oväntade fenomen; avböjning av ljus som passerar nära solen, existensen av neutronstjärnor, existensen av svarta hål etc, etc. Många forskare var länge skeptiska till denna teori, men allt eftersom nya observationer görs med hjälp av satelliter, rymdteleskop etc, så bekräftas den mer och mer.

Låt oss för ett ögonblick bli lite mer konkreta och titta på några avgörande tester av allmänna relativitetsteorin. Det kan kanske vara intressant för läsaren att se vad man menar när man säger att en teori stämmer med verkligheten. Observera att denna teori inte tillkom som ett försök att anpassa någonting till kända observationer. Allmänna relativitetsteorin utgår från ett helt nytt sätt att betrakta verkligheten, och bygger på vissa grundläggande antaganden om rum-tiden. Grunden är att gravitation och acceleration är ekvivalenta fenomen, samt att förekomsten av massa gör att rum-tiden kröks. Det vi kallar gravitationskraft, är enligt denna teori. en konsekvens av rum-tidens krökning. Dessa grundantaganden leder till Einsteins s k fältekvationer, vilka i sin tur ger upphov till vissa förutsägelser som kan testas. Nedan följer några sådana:

1. Planeternas periheliumförskjutning (innebär att den ellips som planeterna rör sig längs, själv roterar). Observationer visar att Merkurius, Venus och Jorden har en sådan förskjutning på 43,11±0,45", 8,4±4,8" respektive 5,0±1,2" per sekel, vilket är värden som inte kan förklaras av Newtons gravitationsteori (" betyder här bågsekunder. 1 bågsekund är lika med 1/3600 grad). Einsteins teori förutsäger 43,03", 8,6" respektive 3,8" per sekel, dvs alla värden ligger inom mätnoggrannheten. Det handlar som synes om små värden, men de är fullt mätbara.

2. Ljusets avböjning. 1972 gjordes t ex en bestämning av avböjningen vid solen med hjälp av radiostjärnor och interferometri, varvid man fick resultatet 1,82±0,14". Det förutsagda värdet är 1,75". Flera andra mätningar bekräftar detta.

3. Relativitetsteorin förutsäger att ljuset från massiva objekt blir rödskiftat. Flera observationer av ljuset från vita dvärgar visar att så är fallet. Även experiment utförda på jorden visar på samma sak.

4. Teorin förutsäger också en tidsfördröjning vid radaravståndsmätning p g a gravitationella effekter. Detta har bekräftats av mätningar som gjorts både på planeterna Mars och Venus samt på olika rymdfarkoster.

5. Jämförelser mellan atomur som befinner sig i olika gravitationsfält bekräftar relativitetsteorins förutsägelse att tiden går långsammare med ökande gravitation. Bl a så kan man se att de atomur som finns vid tidsnormalstationerna i England och USA går olika fort. Den brittiska stationen ligger i Greenwich, som ligger nästan på havsytans nivå, medan den amerikanska stationen, som ligger i Boulder, Colorado, ligger ganska högt över havet och således har lägre gravitation. Det visar sig att atomuren vid Greenwich saktar sig hela tiden jämfört med uren i USA i enlighet med de relativistiska förutsägelserna.

Ett ännu tydligare exempel på den relativistiska tidseffekten kan vi hämta från GPS-systemet (vilket, som läsaren givetvis känner till, är ett satellitnavigationssystem med mycket hög precision). Systemets satelliter har banor på ca 20 000 km höjd. Där är gravitationen betydligt lägre än på jordytan (ca 1/4) och atomuren fortar sig enligt allmänna relativitetsteorin med 45 µs (mikrosekunder) per dygn relativt en klocka på jordytan. Samtidigt säger speciella relativitetsteorin att tiden i ett system går allt långsammare i förhållande till en observatör utanför systemet, ju högre hastighet systemet har i förhållande till denna observatör. GPS-satelliterna rör sig med ca 14 000 km/h (3,9 km/s) relativt jordytan, vilket enligt speciella relativitetsteorin gör att satelliternas atomur drar sig efter en klocka på jordytan med 7 µs/dygn. Dvs den totala, relativistiska tidseffekten blir att atomuren på GPS-satelliterna fortar sig, relativt klockor på jordytan, med 38 µs/dygn (45 - 7 = 38).

Observera att det inte är klockorna, som genom några fysikaliska effekter (som påverkar deras mekanismer) saktar in när gravitationen ökar, vilket är ett vanligt missförstånd. Enligt allmänna relativitetsteorin är det tiden själv som saktar in (klockorna avspeglar bara detta).

Dessa relativistiska effekter måste man ta hänsyn till i GPS-systemet. Satelliternas atomur justeras därför innan de sänds upp i sin bana, så att de drar sig efter med 38 µs/dygn. Väl uppe i sin bana kommer atomuren då att gå rätt (varje satellit har 3 atomur). Atomuren justeras dessutom kontinuerligt från ännu noggrannare atomur på marken. GPS-systemets noggrannhet är helt beroende av att atomuren ombord på systemets satelliter går helt rätt (på nanosekunder när, dvs miljarddels sekunder). Skulle man inte ta hänsyn till de relativistiska effekterna, skulle det navigationsfel som systemet ger öka med 10 km per dygn. Efter 2 dygn skulle man således få ca 20 km fel i sin position (den optimala noggrannheten hos GPS-systemet är några centimeter). Så käre läsare, varje gång du använder GPS:en i din smartphone så bevisar du att allmänna relativitetsteorin stämmer! Tack för det!

6. Allmänna relativitetsteorin förutsäger också existensen av gravitationsvågor, som helt enkelt är förändringar i gravitationsfältet vilka utbreder sig med ljusets hastighet och som uppkommer vid gravitaionella störningar. Dessa är mycket svaga och därför svåra att upptäcka. Det krävs ungefär att två svarta hål kolliderar för att man på astronomiska avstånd skall få vågor som är tillräckligt starka för att detektera. Och till detta behövs instrument som är oerhört känsliga. Man har i decennier letat efter gravitationsvågor, men det är först under de senaste åren som det funnits tillräckligt fina instrument. För några år sedan gjordes de första observationerna av gravitationsvågor, vilket belönades med nobelpriset i fysik 2017.

Observera, ovanstående observationer utgör inga bevis för att allmänna relativitetsteorin är någon absolut sanning. De visar bara att den är användbar. Om tillräckligt mycket indicier mot denna teori hopar sig, eller man hittar någon alternativ, enklare eller mer övergripande förklaring till samma fenomen, kommer teorin att falla, eller kanske snarare ersättas (det finns indikationer på att detta kanske redan är på gång — just nu pågår spännande försök att förena kvantmekanik och gravitation till s k quantum gravity).

Något som kännetecknar amatörfysikerna är att de alltid är väldigt säkra på sin teori. Att det samtidigt finns andra amatörer, som har helt andra, väsensskilda förklaringar, och som också är lika säkra på sina teoriers absoluta sanning, tycks inte bekymra. Ofta används uttryck som "det måste rimligen vara så här..." "var och en inser omedelbart...." etc. Många gånger sysslar man med s k "number juggling", dvs bollande med siffror. Genom att på lämpligt sätt multiplicera olika naturkonstanter med lämpliga koefficienter (i stil med "här måste man dela gravitationskonstanten med 3, eftersom rummet har 3 dimensioner") kan man anpassa sin teori till att avspegla alla kända mätresultat. Motiveringen för sin "number juggling" hämtar man utifrån olika kvasiresonemang, som ibland kan tyckas väl så rimliga, men ändå saknar objektiv grund. Ofta låter det väldigt bra, författaren ger intryck av att ha hämtat sin visdom från högre makter, och man känner sig nästan dum och inskränkt när man är skeptisk mot resonemanget och inte förstår varför man skall dela med tre just här. Det intryck man ofta får, när man försöker läsa amatörfysikers alster, är en obehaglig, smygande känsla av att kanske författaren är ett oerhört geni, och att orsaken till att jag inte förstår hans teori, är att hans intelligens ligger så oerhört långt över min egen intelligens. Dvs felet ligger hos mig. Och så skulle det naturligtvis kunna vara. Och det vore ju inte kul att gå till historien som mannen som inte förstod det stora geniet. När man sedan läser vidare, så finner man dock ganska snart stora luckor och missuppfattningar, och man börjar inse att det här nog knappast är det vetenskapliga genombrott som författaren hoppats på.

John Polkinghorne, professor i fysik, skriver i sin bok Science and Creation, New Science Library, 1989, sid 1, följande apropå amatörforskare:

En forskare, utan att vara speciellt framgångsrik eller berömd, får då och då oombedda bidrag från allmänheten, vilka föreslår lösningar på det fysiska universums gåta. Brevskrivaren behöver kanske lite hjälp med matematiken och ett intyg som underlättar publicerandet av hans idéer, men han är övertygad om att hans teori innebär ett stort vetenskapligt framsteg. Tyvärr måste jag säga, att de alster av denna typ som jag fått i min hand, utan undantag visat sig vara värdelösa. Många av dem har varit så otydliga och vaga att man inte ens kunnat säga att de varit felaktiga. Inte heller räcker det med att de uppvisar en viss likhet med vetenskap. Några av de mest ihärdiga och halstarriga brevskrivarna har varit elingenjörer.

Fysikprofessor William Pollard, säger ungefär samma sak i sin bok Physicist and Christian, The Seabury Press, 1961, sid 21:

Inom mitt eget område av fysiken (kvantmekaniken) är det ganska vanligt att man får privat publicerade artiklar sig tillsänd. I dessa utvecklas alla möjliga bisarra teorier om allting, från elektroner och atomer till bevis att Einstein hade fel. När jag var professor vid University of Tennessee, förvarade min institution sådana alster i en "humbuglåda (quack file)". För en icke fysiker verkar dessa artiklar lika välgrundade som en artikel i Physical Review [där alla viktiga forskningsresultat i fysik publiceras]. Men fysiker ser omedelbart att de är fundamentalt annorlunda. De innebär, i ordets strikta bemärkelse, oortodox eller kättersk fysik. På olika smygande sätt, vilket är omöjligt att klart beskriva för en icke fysiker, bryter de implicit mot allting som har gett fysikersamfundet kraft att långsamt och mödofullt skaffa sig verkliga och pålitliga insikter i naturfenomen. Det handlar om ensamvargars arbete, vilket inte prövats och underställts den normala forskardisciplinen, och vilka saknar lojalitet till fysiken som helhet. Oftast är författarna till dessa artiklar helt omedvetna om detta, och lider av en djup känsla av att vara förföljda. De kan inte förstå varför deras teori inte har bemötts på samma sätt som etablerade fysikers teorier. De kan inte förstå varför fysikersamfundet konstant och gång på gång förkastar deras arbete.

Men tänk om en viss amatörfysiker har rätt då! Tänk om dennes teori är den "sanna teorin", och att den motarbetas på grund av att de etablerade fysikerna känner sina egna teorier hotade! Möjligheten finns, det är sant. Det första vi kan konstatera är i alla fall att alla amatörfysikaliska teorier omöjligen kan vara sanna samtidigt, eftersom de motsäger varandra. Dvs, de flesta amatörfysiker måste helt enkelt ha fel, av rent logiska skäl.

Hur skulle man nu kunna överbevisa en amatör att dennes teori inte är korrekt? Jag menar att detta är i det närmaste omöjligt. Problemet ligger i vetenskapens själva natur. Det spelar ingen roll vilka motargument man kommer med, eftersom den "troende" alltid kan ändra sin teori (t ex införa nya hjälphypoteser) för att rädda den (detta gäller såväl etablerad forskning som amatörforskning). Teorin kan således alltid hållas motsägelsefri och i överensstämmelse med alla kända observationer. Enligt min erfarenhet är det så gott som omöjligt att "överbevisa" en normal amatörfysiker om att denne har fel. Så därför är det antagligen bortkastat att ens försöka.

Det är sant att ovanstående också gäller etablerade teorier, som inte heller överges utan vidare. Många forskare har ju lagt ned hela sin karriär i en viss teori, och det är givetvis oerhört frustrerande att erkänna att denna teori inte håller. Trots dessa mänskliga svagheter går i alla fall fysiken långsamt framåt. Skillnaden mellan etablerade fysiker och amatörfysiker är att de förstnämnda inser när det är dags att sluta lägga till hjälphypoteser för att rädda sin teori (det är ungefär som när man har en begagnad bil — skall man fortsätta att reparera den när det dyker upp fel hela tiden, eller är det dags att skrota den?). När mängden hjälphypoteser, som krävs för att rädda en fallande teori, tenderar att göra teorin immun mot falsifiering, då är det definitivt dags att sätta stopp. Den gränsen inser inte amatörfysikerna, utan de fortsätter glatt att lägga till hjälphypoteser. Och därmed går deras teori inte längre att falsifiera. Många amatörer upplever detta som ett bevis på den egna teorins förträfflighet, vilket visar att de inte förstått vad vetenskap är. I och med att den inte längre är falsifierbar, har den lämnat den vetenskapliga arenan. Definitionen på att en teori är vetenskaplig är nämligen att den är falsifierbar, dvs att det finns någon observation, som vid ett visst utfall, får teorin att falla (den läsare som vill veta lite mer om vetenskapens natur kan klicka här).

Jag tänker inte på dessa sidor ta upp någon konkret kritik mot någon viss amatörfysikers teori. Det finns tre skäl till detta. Dels ovanstående, dvs det är ingen idé, det hjälper inte. För det andra är det inte detta som är syftet med det jag skriver. Här vill jag bara belysa vad vetenskap handlar om, som en del av min diskussion om tro och vetande. För det tredje har jag sällan försökt sätta mig in i detalj i någon sådan teori. Men är inte det oärligt? Nej, det anser jag inte! Det handlar helt enkelt om tid. Dygnet har 24 timmar. Man har ingen möjlighet att läsa allt man skulle vilja läsa. Därför måste man sovra. Det är nödvändigt att använda sin intuition för att försöka välja vad som är värt att läsa. Ofta räcker det med att skumma igenom några sidor i en amatörfysikalisk teori, så känner man bara "urrkk". Den känslan kan ju vara fel, men den risken måste man ta. Det vore tragiskt att kanske ägna månader av sitt liv åt något som är rent nonsens.

De två mest kända amatörfysikerna i Sverige är förmodligen Ove Tedenstig (elingenjör) och Olof Sundén (kemist). De har lagt ner otroligt mycket arbete på sina respektive teorier, vilket man måste beundra dem för. Tedenstigs teori finns publicerad i boken Matter Unified, utgiven privat (texten är skriven både på svenska och på engelska i två parallella spalter). Tedenstig har också en hemsida, där man kan läsa mer om hans teorier (hela boken finns bl a där). Sundéns teori förklaras i boken TIME-SPACE-OSCILLATION — The Hidden Mechanism behind Physics, utgiven på St Petersburg University Press 1999. Jag tänker inte gå in på några detaljer om dessa teorier, även om jag satt mig in något i Sundéns teori. Båda kännetecknas av att de tycks kunna förklara mycket av vad den moderna fysiken kan förklara, men utifrån helt olika utgångspunkter. Vissa mekanismer i teorierna framstår dock för mig som helt absurda.

Sundéns teori postulerar t ex att koncentriska "vågbubblor" ständigt är på väg inåt från universums yttersta gräns, och att elementarpartiklarna skapas kontinuerligt när dessa bubblar "kollapsar" i sitt centrum. Därifrån reflekteras vågorna utåt, fast i en annan, oåtkomlig, dimension (mer exakt: i ett annat rum, med tre tids- och en längddimension), för att återigen reflekteras inåt vid universums yttersta gräns. Sundén anser att denna teori kan förklara även det mänskliga medvetandet. Enligt min mening leder dock teorin till oöverstigliga logiska svårigheter (plus att den knappast är verifierbar genom experiment). t ex så förutsätter den att alla atomära partiklar i min hand till existens och läge bestäms av dessa koncentriska vågor, som kommer från universums yttersta gräns. När jag väljer att klia mig i huvudet, dvs flyttar min hand, kan detta endast ske på grund av att de vågor som definierar elementarpartiklarna i min hand, och som sänds ut från universums yttersta gräns, ändras redan vid utsändandet. Att jag väljer att klia mig i huvudet måste därför vara förutbestämt, redan när vågorna sänds ut — åtminstone om vi vill hålla fast vid den normala defintionen av kausalitet. Sundéns teori tycks därmed bl a utesluta existensen av fri vilja.

Ove Tedenstig har varit vänlig nog att själv sammanfatta sin teori på några rader:

"Matter Unified" är en fysikaliskt enhetsteori, varmed menas en teori som kan härleda och förklara allt inom fysiken med hjälp av några få men enkla lagar som utgångspunkt. Dessa lagar är i huvudsak Newtons andra lag för kraft, de hydromekaniska strömningslagarna samt bevarandelagarna för massa, impuls och energi. Med detta som utgångspunkt härledes vakuums egenskaper genom permeabilitetskonstanten respektive dielektricitetskonstanten för vakuum, E=mc2, samt samtliga relationer inom elektrofysiken och Maxwells ekvationer. En ny atomteori härleder kvantlagarna, Plancks konstant och den atomiska finstrukturkonstanten, Bohrs kvantvillkor och Shrödingerekvationen. En ny modell för atomkärnans uppbyggnad som förklarar det periodiska systemet på kemisk atomnivå. En ny tolkning av ljusets natur enligt W. Ritz' emissionsteori där ljusets hastighet endast är konstant i relation till källan, en ny gravitationsteori som beräknar gravitationskonstanten G med association till Hubblekonstanten (H) och rymdens termiska bakgrundsstrålning (T=2.7K), en ny teori för de elementära partiklarna som beräknar och förutsäger deras massor. En ny dimensionsanalys av fysikaliska konstanter som gör det möjligt att uttrycka alla enheter (även de elektriska enheterna) inom ramen för MKS-systemet, Meter, Kilogram och Sekund.

Svagheten i båda teorierna är, enligt min mening, för det första att många av resonemangen är adhoc, dvs tycks mer vara resultatet av intuition och uppenbarelse än av normal vetenskaplighet (Olof Sundén har i några av sina skrifter erkänt att han fick idén till sin teori genom en uppenbarelse). Nu är det ju så att en uppenbarelse skulle kunna vara sann, men då handlar det inte längre om vetenskap. Dvs, som jag ser det, hör båda teorierna till gränslandet mellan tro och vetande. Skall man vara rättvis så har i och för sig många etablerade teorier tillkommit genom intuitiva resonemang, som fungerar ungefär som en slags uppenbarelse. Intuition bygger ju på en omedelbar upplevelse av att någonting är på ett visst sätt. Men även om "uppenbarelse" och intuition kan ha sin plats under en teoris framväxt, måste den slutgiltiga teorin baseras enbart på exakt formulerade postulat och definitioner, samt logiska slutledningar utifrån dessa.

För det andra kännetecknas de två teorierna av den tidigare diskuterade bristen på förutsägelser av nya och oväntade fenomen (åtminstone har jag inte kunnat finna några sådana). Tedenstig hävdar att hans teori kan härleda mängder av redan kända fysikaliska fakta, samt att den t o m kan förutsäga elementarpartiklarnas massor. Det senare är mer än vad någon etablerad teori kan (i varje fall inte fullt ut), men de nya kvantgravitationsteorierna förefaller ha potential att göra detta. Hur som helst, även om Tedenstig har rätt, så är det precis som jag säger, det går alltid att anpassa varje godtycklig teori till redan kända fakta. Förutsägelsen av elementarpartiklarnas massor, innebär inte att något nytt och oväntat förutsägs, eftersom dessa massor redan är väl kända. Båda teorierna faller därmed platt till marken (åtminstone i sin nuvarande form), enligt min mening, såsom varande vetenskapligt ointressanta.

Även om Tedenstig och Sundén anför helt olika mekanismer som förklaring till de fysikaliska fenomenen, finns mycket stora likheter i deras sätt att förhålla sig till verkligheten och till vetenskapen, som bekräftar och belyser mycket av det jag säger ovan. Båda har i sina böcker en introduktion, där de ger en bakgrund till sina respektive teorier och en sammanfattning av dem. Här hittar du en jämförelse i tabellform mellan dessa introduktioner, vilken visar på en slående likhet mellan de två amatörforskarnas världsbild. Tabellen torde tala för sig själv. Eftersom Sundéns bok är skriven på enbart engelska medan Tedenstigs bok är skriven både på engelska och svenska, har jag valt att låta jämförelsen vara på engelska — jämförelsen blir ju tydligare om den sker på samma språk. Dessutom slipper jag då översätta Sundéns texter till svenska.

Internet är ett veritabelt eldorado för amatörforskare. På Internet hittar man hela spektrumet av amatörfysiker. I ena ytterligheten finner man kunniga amatörer som föreslår fullt rimliga omtolkningar av, eller alternativ till, de etablerade teorierna. I andra ändan av skalan finner man teorier som är så knäppa att det förefaller närmast omöjligt att förstå hur en hjärna som kan formulera något så absurt, samtidigt kan vara i stånd att skapa en fungerande hemsida. För den som vill veta lite mer om amatörfysikernas värld finns en mycket bra länk till en site som heter Crank Dot Net ("crank" betyder ungefär "udda person" — varje fysikinstitution värd namnet har en "crank file", där alla amatörfysikaliska bidrag som kommer till institutionen, samlas). Här hittar man länkar till internetsajter med alla möjliga och omöjliga alternativa teorier om nästan allting, från fysik och matematik till historia (t ex förintelseförnekarna). För den som vill begränsa sig till fysik finns en särskild avdelning med titeln Einstein was wrong (vissa människor tycks närmast besatta av hat och avsky mot Einsteins teorier). Botanisera gärna bland dessa sajter och du kommer att hitta oerhört stora likheter med Tedenstigs och Sundéns tankegångar. Kontentan är ungefär; Det är något allvarligt fel med fysiken, den är absurd, det måste finnas en mycket enklare förklaring som bara innefattar de fyra räknesätten, genom en uppenbarelse förstod jag plötsligt hur allt hängde ihop... etc, etc. Låt mig som avslutning ta ett slumpvis utvalt exempel från Crank Dot Net. Det är hämtat ur inledningen till Michael Spirits hemsida, som handlar om dennes teori, "Grand Universe":

När jag var tolv år, sent en kväll, medan jag brottades med min hemläxa i matematik och euklidisk geometri, fick jag plötsligt som en uppenbarelse. Jag ritade en liksidig triangel och sedan en annan upp och nedvänd liksidig triangel inuti den första, och omedelbart insåg jag att den upp och nedvända triangeln hade exakt halva storleken som den rättvända. Så jag ritade en annan triangel inuti denna och sedan ytterligare en annan. Därefter ritade jag en cirkel runt varje triangel och plötsligt, som en blixt, slet Zenos paradox sönder mitt linjära tänkande för att uppenbara i all sin ofullkomliga härlighet en virvel av irrationella tal och varje aspekt av de attraherande och repellerande sambanden mellan rum, tid, materia, energi och rörelse. Från och med detta ögonblick och framåt fann jag ingen ro ... ett livslångt sökande hade börjat.

I ett svar till en amatörfysiker, med anledning att ett kritiskt brev denne sänt till mig, skrev jag för några år sedan:

Jag upphör aldrig att förundras över den brist på ödmjukhet, ja rent ut sagt högmod, som många amatörforskare uppvisar. Om jag själv läser ett vetenskapligt arbete, t ex en fackbok i kvantmekanik, skriven av en berömd fysiker, och då inte förstår vissa saker, så utgår inte jag i första hand från att det är fel på boken eller författaren. Det kanske helt enkelt är mig det är fel på. Självklart så upptäcker man ibland både tryckfel och faktafel även i mycket bra fackböcker, men detta är undantag och inte regel. De allra flesta gånger man inte förstår, så beror det helt enkelt på att man av olika skäl inte förstår. Man kanske har otillräckliga förkunskaper, teorierna kanske helt enkelt är så svåra att man måste läsa igenom texten flera gånger, eller så måste man till och med ta hjälp från någon som kan mer än en själv. De flesta har säkert gjort samma erfarenhet som jag i detta avseende. En sund inställning när man läser en lärobok, skriven av någon som är oerhört mycket mer kompetent än vad man själv är, och som kanske dessutom är betydligt mer begåvad, måste vara att man primärt utgår från att boken har rätt och jag fel.
Så bäste N.N., en ytterligare möjlighet, förutom ovannämnda scenario, där alla fysiker är inkompetenta eller illvilliga, är att du helt enkelt inte förstått speciellt mycket av den moderna fysiken. Att Bertel Laurent [bortgången teoretisk fysiker vid Stockholms universitet] och jag är övertygade om att du har fel, trots att vi inte läst din bok, är inte alls speciellt förvånande. Precis som han, så har jag bläddrat i din bok. Dessutom har jag försökt att så förutsättningslöst som möjligt ta del av dina argument i de brev du sänt mig. Och precis som så många andra alster av amatörforskare så känns det helt fel när man läser dem. Din argumentering är full av overifierade adhocantaganden; "gravitationen tar tid", "ljushastigheten normaliseras vid kontakt" etc. Att alla dessa antaganden av författaren etiketteras som "rimliga" etc, är bara ointressant känslopjunk, och har ingen vetenskaplig grund. När man sedan dessutom finner rena felaktigheter, vilka alla bygger på bristande kunskaper i de teorier som angrips, tappar man snabbt intresset för att ägna månader åt att läsa en bok skriven av samme författare. Tyvärr. Alla dessa anklagelser om konspirationer och hur uppenbart det är att relativitetsteorin är felaktig etc, späder bara på misstron och oviljan att kasta bort dyrbar tid på det som förmodligen är rent nonsens. Självklart tar man här en risk. Visst finns chansen att den missförstådde amatörforskaren är ett geni och att det enda jag och Bertel Laurent kommer att bli kända som inför eftervärlden, är "nollorna som inte förstod N.N.". Men jag är beredd att ta den risken.

Jag kan på sätt och vis förstå amatörfysikernas frustration när de upplever att deras teorier inte accepteras. Eftersom jag själv är kristen, tror jag fullt ut vare sig på de etablerade förklaringsförsöken när det gäller universums och livets uppkomst eller arternas utveckling. Och där kan man verkligen tala om förutfattade meningar hos många forskare. Lustigt nog finns en del kritik mot t ex evolutionsläran hos fysiker och matematiker, medan biologerna har svårt att förstå hur någon skulle vilja kritisera deras älskade teori, som de f ö inte verkar se som en teori utan som ett vetenskapligt faktum. Jag brukar ibland använda begreppet "det evolutionära prästerskapet" när jag talar om biologer i stil med Richard Dawkins. Här kan man dock förstå varför objektiviteten ofta lyser med sin frånvaro. Det handlar ju om grundläggande livsåskådningsfrågor — en direkt konfrontation mellan biblisk kristendom och militant ateism. Är kristendomen sann, kan omöjligen darwinismen i sin helhet vara sann och är darwinismen sann, ja då kan omöjligen kristendomen vara sann. Åtminstone inte den kristendom som Jesus Kristus undervisar om i Evangelierna. Kan det för övrigt finnas någon annan kristendom?! (Varför bibeltrogen kristendom och darwinismen är svåra, för att inte säga omöjliga att förena, diskuteras närmare här)

När det gäller fysikaliska teorier har vi inte detta problem. De är fullständigt neutrala när det gäller grundläggande livsåskådningsfrågor. Därför är det svårt att förstå varför forskarna medvetet skulle ljuga eller undertrycka sanningen. Självklart kan en viss forskare ha intresse av att försvara sin egen teori, men att hela fysikersamhället, mot bättre vetande, skulle försvara teorier som de innerst inne vet är felaktiga, framstår som ytterst osannolikt.

I slutet av november 2002 anordnades på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) studiedagar för NO-lärare. En av föredragshållarna var professor Dan Larhammar. Förutom att vara professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala Universitet, är Larhammar också en ivrig förkämpe för evolutionsteorin och ateismen (han är bl a engagerad i den ateistiska organisationen Humanisterna, vars mål är att motverka det religiösa inflytandet i Sverige). Larhammars föredrag handlade om pseudovetenskap, och vad som skiljer denna typ av "vetenskap" från verklig vetenskap. Enligt Larhammar kännetecknas pseudovetenskap bl a av:

  1. Auktoritetstro
  2. Experiment som inte kan upprepas
  3. Handplockade exempel och anekdoter som stämmer med de egna åsikterna
  4. Ovilja till prövning
  5. Man bortser från motsägande fakta
  6. Undanflykter
  7. Icke-falsifierbara och icke testbara teorier
  8. Förklaringar överges utan att ersättas

(källa; Trons Värld 22/2002 samt en artikel av Larhammar i BI-LAGAN nr 2 september 2003 med titeln "Pseudovetenskapens frestelser")

Jag har inget att invända mot ovanstående. Larhammar och jag har ungefär samma uppfattning om vad som kännetecknar pseudovetenskap, vilket också framgått i den tidigare texten. Vår uppfattning går däremot isär när det gäller vad som är pseudovetenskap.

Larhammar menar att skapelsetro är ett typexempel på pseudovetenskap. Det är helt fel. Skapelsetro är inte vetenskap överhuvudtaget. Om en övernaturlig Skapare skapat, kan vare sig troende eller icke troende forskare förklara hur skapelsen gick till. Det övernaturliga ligger definitionsmässigt utanför vetenskapens kompetensområde. Men att skapelse ligger utanför vetenskapens område motbevisar inte skapelse. Om det är sant att Gud skapat, ja då måste vi helt enkelt gå utanför vetenskapen för att få reda på hur allting kommit till. Det handlar således om sanning. Att definitionsmässigt avfärda skapelsealternativet på grund av att det är "ovetenskapligt", är i sig ovetenskapligt. Då är man inte längre förutsättninglös, utan utgår från den förutfattade meningen att allt som existerar i princip kan förklaras vetenskapligt.

Det intressanta är nu att alla de kännetecken på pseudovetenskap som Larhammar räknar upp, också är tillämpliga på evolutionsteorin. Eller snarare på evolutionsideologin, som dessvärre, dvs dessvärre för vetenskapen, kommit att bli evolutionsteorins ansikte utåt. På mina sidor om Skapelse och Evolution ger jag mängder av exempel på detta. Hur man t ex hänvisar till auktoriteter och hur man genom aggressivitet, hån och personangrepp försöker tysta allt motstånd. Beträffande upprepbarhet så är universums, livets och arternas ursprung lika lite upprepbara vare sig man tror på skapelse eller evolution. Det handlar i alla dessa fall om engångsföreteelser. Och även om man kunde uppepa evolutionen, så bevisar inte det att allt skedde på detta sätt. Det skulle bara visa att det kunde ha skett på detta sätt. Man sysslar också med att handplocka exempel. I skolans läroböcker väljer man t ex ut de observationer som talar för evolutionen, men är ytterst obenägen att ta upp de problem som finns. Det finns en ovilja till prövning, vilket visas av att man gång på gång hävdar att evolutionen är ett faktum. Motsägande fakta, t ex existensen av komplexa strukturer som inte kan byggas upp stegvis, eftersom de upphör att fungera om en enda byggsten är frånvarande, avfärdas lite lättvindigt med allmänna fraser om "lång tid och små steg". Evolutionsteorin är en gummibandsteori som kan förklara allt, och det man inte kan förklara, t ex människans självmedvetande, avfärdar man som icke-existerande eller som ett pseudoproblem. Och frågan är om evolutionsteorin överhuvudtaget är falsifierbar. Jag anser inte det (enstaka delar av teorin kan vara det, men inte teorin som helhet). Detta påpekade också Popper, men blev så attackerad, bl a genom personangrepp, att han backade. Låt mig förtydliga mig. Den strikt vetenskapliga evolutionsteorin, som sysslar med ren vetenskap, som inte påstår sig vara ett faktum och som kan erkänna möjligheten att den kan vara felaktig, har jag inget otalt med. Det jag vänder mig emot är evolutionismen, dvs evolutionsteorins religiösa förlängning, där det "evolutionära prästerskapet" förkunnar evolutionen ungefär som en gammaltestamentlig profet förkunnade Herren Jehova. "Tro på mig, eller brinn i ?????? (jag vet inte vad ateisternas motsvarighet till helvetet är)", tycks vara budskapet. Är inte det pseudovetenskap, ja då vet jag inte vad som är det.

 

Låt mig nu sammanfatta:

1. En vetenskaplig teori är "sann" (= användbar) om den är motsägelsefri (konsistent) och avspeglar verkligheten korrekt (korrespondens). Detta krav uppfylls av de bästa amatörfysikaliska teorierna. Motsägelsefrihet har dock inget med "sanning" att göra. Varje teori kan dessutom fås att avspegla verkligheten med godtycklig noggrannhet, om man inför tillräckligt många lämpliga hjälphypoteser. Därför räcker det inte med motsägelsefrihet och överensstämmelse med verkligheten för att avgöra om en teori är intressant eller ej.

2. Något som kännetecknar nästan alla amatörteorier är förekomsten av "dolda mekanismer" (se titeln till Sundéns bok, där det talas om "The Hidden Mechanism" [den dolda mekanismen]). Verklig vetenskap sysslar inte med sådant. Mekanismer som inte kan observeras direkt används aldrig (annat än som tillfälliga arbetshypoteser). Dvs man kan använda fenomen, vars detaljer man inte förstår, men man försöker då inte hitta några dolda fenomen bakom som förklaring. I detta fall så accepterar man fenomet som ett grundfenomen, åtminstone så länge. Sann vetenskap är pragmatisk, dvs "går det så går det". Fungerar det, så fungerar det. Av detta skäl avstod t ex Newton från att försöka ge en bakomliggande förklaring av gravitationsfältet, utan lät detta fält vara ett grundfenomen.

3. Oändligt många olika teorier kan förklara samma sak, åtminstone i princip. Men för att en viss teori skall föredras framför en annan teori, kräver man förutom punkterna i 1 ovan, att den är optimalt enkel, att den inbegriper ett så stort område som möjligt av verkligheten, att den är förenlig med resten av fysiken, etc, etc.

4. Och sist men inte minst, för att en ny teori skall konkurrera ut en äldre teori, krävs att den förutsäger nya och helt oväntade fenomen. Detta bevisar nämligen att teorin inte bara utgör en anpassning till redan kända fakta, utan att den på ett djupare sätt än de tidigare teorierna avspeglar verkligheten. Det räcker således inte med att teorin kan förklara exakt samma sak som de redan etablerade teorierna, fast utifrån en annan utgångspunkt (oavsett hur intuitivt tilltalande mekanismerna bakom den nya teorin än må vara).

Orsaken till att amatörfysikernas teorier förkastas är inte en konspiration eller att de etablerade fysikerna är inskränkta och korkade, utan att amatörfysikernas teorier inte uppfyller kraven på en vetenskaplig teori. Visserligen uppfyller de ofta punkt 1 ovan, vilket de måste göra för att de överhuvudtaget skall vara tänkbara. Det de faller på är; förekomsten av dolda mekanismer, att de inte är förenliga med fysiken som helhet och att de aldrig förutsäger några nya och oväntade observationer.

Om amatörfysikerna verkligen vill att deras teorier skall prövas, måste de försöka spela enligt fysikens spelregler. De måste klart formulera sina postulat (premisser), något som nästan aldrig görs, och sedan härleda sina resultat enbart utifrån dessa postulat med hjälp av logik (och inte operation övertalning). Dvs, "bevisen" får inte bygga på användandet av ord som "rimligt" etc och bevisningen måste ske utan en massa lösryckta adhocantaganden, som inte kan föras tillbaka till postulaten. Om teorin då, inom sitt kompetensområde, ger en konsistent bild av alla observerbara fenomen, samt stämmer överens med alla observationer och är mer generell och enklare än någon redan etablerad teori, och om den dessutom kan förutsäga nya, oväntade fenomen som är möjliga att observera, ja då kan ingenting hindra teorin att ha framgång. Visst kan det faktum att fysiker är människor, med allt vad det innebär av avundsjuka, prestige, ovilja att bli tillrättavisade av en amatör, etc fördröja att teorin slår igenom, men på sikt kommer den utan tvekan att segra. Så var lugn, käre amatörfysiker (om du nu läser detta)! Om din teori verkligen är värd framgång, kommer den att få det. Om inte, ja då kommer den att försvinna i glömskans hav, precis som den förtjänar.

Tillbaka till Vetenskap och tro
Tillbaka till avsnittet "Är det inte si, så är det väl så i stället"
Tillbaka till avsnittet "Biokemi och evolution"

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Peer-review, garanti för korrekthet — frågan
är bara, är det vetenskaplig eller politisk korrekthet?

© Krister Renard