"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)
"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)
"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)
"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)
"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)
"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)
Jag upphör aldrig att förundras över den brist på ödmjukhet, ja rent ut sagt högmod, som vissa materialistiska evolutionister uppvisar. Om jag själv läser ett vetenskapligt arbete, t ex en fackbok i kvantmekanik, skriven av en berömd fysiker, och då inte förstår vissa saker, så utgår inte jag i första hand från att det är fel på boken eller författaren. Det kanske helt enkelt är mig det är fel på. Självklart så upptäcker man ibland både tryckfel och faktafel även i mycket bra läroböcker, men detta är undantag och inte regel. De allra flesta gånger man inte förstår, så beror det helt enkelt på att man av olika skäl inte förstår. Man kanske har otillräckliga förkunskaper, teorierna kanske helt enkelt är så svåra att man måste läsa igenom texten flera gånger, eller så måste man till och med ta hjälp från någon som kan mer än en själv. De flesta har säkert gjort samma erfarenhet som jag i detta avseende. En sund inställning när man läser en lärobok, skriven av någon som är oerhört mycket mer kompetent än vad man själv är och som kanske dessutom är betydligt mer begåvad, måste vara att man primärt utgår från att boken har rätt och man själv fel.[1]
Det märkliga är nu att när ateister läser "skapelsens bok", dvs Bibeln, så reagerar de helt annorlunda när de inte förstår. Då plötsligt insisterar de på att det måste vara fel på "författaren". De flesta ateistiska invändningar mot Gud går ut på, att eftersom "jag" inte förstår Gud, så kan han inte finnas. Om "jag" inte med mitt förnuft kan fatta hur Gud t ex kan existera utanför tiden eller hur han kan vara treenig, ja då kan han helt enkelt inte existera utanför tiden eller vara treenig. Därmed upphöjer man sitt eget förnuft till det högsta i hela universum. Den kände amerikanske evangelisten Billy Graham sade en gång, att om vi kunde förstå Gud med våra hjärnor, så vore han inte större än våra hjärnor och vore då inte värd att tillbe. 1600-talsmatematikern och filosofen Blaise Pascal uttryckte ungefär samma sak i sitt stora verk Tankar, när han skrev:
Förnuftets sista steg består i att erkänna hur oändligt mycket det finns som ligger utanför dess räckvidd.
För en tid sedan upptäckte man med Hubbleteleskopet (rymdteleskopet, se bilder nedan) ungefär 50 miljoner nya galaxer. En galax eller vintergata innehåller hundratals eller tusentals miljarder stjärnor, många ofantligt mycket större än vår sol. Att en liten begränsad människa, som bor på ett pyttelitet klot, vilket kretsar kring en av universums biljoner och åter biljoner solar, en människa, som enligt materialismen bara är en elektrokemisk protoplasmaklump, ett resultat av slump och meningslösa naturlagar och vars fysiska liv bara varar en sekund av evigheten, att hon skulle vara så förmäten så att hon menar sin hjärna och sitt förnuft vara den yttersta normen för vad som är möjligt och troligt, måste betraktas som hybris i högsta potens. Det är inte utan att man skulle vilja ställa samma fråga till Milton Rothman och Richard Dawkins (se föregående avsnitt) och deras åsiktsfränder, som Gud ställde till Job när denne ifrågasatte Guds godhet.
Och Herren svarade Job ur stormvinden och sade: Vem är du som stämplar vishet som mörker, i det du talar så utan insikt. Omgjorda nu som en man dina höfter. Jag vill fråga dig, och du må ge mig besked. Var var du när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. (Job 38:1-4)
Med Hubbleteleskopet upptäckte man nyligen ca 50 miljoner nya galaxer (varje ljusfläck i bilden är en galax). Att människan, som bebor ett litet stoftkorn i det nästan oändliga kosmos, insisterar på att det hennes förnuft inte kan förstå, det kan helt enkelt inte existera, måste sannerligen karakteriseras som hybris av högsta potens! Att tro att människans förnuft är kapabelt att förstå allt och att människans förnuft således begränsar vad som kan vara sant och möjligt, blir speciellt absurt och motsägelsefullt i det materialistiska perspektivet. Enligt detta är människan till 100 procent resultatet av slump och blinda naturlagar, vilka optimerat människan för att överleva i sin omedelbara omgivning. Det finns i detta perspektiv ingen som helst anledning att tro att människans slutsatser om kosmos och alltings ursprung är korrekta. Ateistens och materialistens närmast fanatiska övertygelse om sin förmåga till säker kunskap om de yttersta frågorna vilar inte på någon som helst logisk grund.
Sombrerogalaxen, officiellt kallad M104, taget med Hubbleteleskopet. Denna galax ligger på 28 miljoner ljusårs avstånd från jorden, har en diameter av 50 000 ljusår och innehåller ca 800 miljarder stjärnor.
Våra sinnen och våra observationer visar på en värld, som är synnerligen motsägelsefull. Blandat med hänförande skönhet finns ett oändligt lidande. Om hela sanningen bakom allting enbart är iskalla fysikaliska lagar och evolutionens grymma mekanismer, ja då är allt meningslöst. Även om de evolutionstroende försöker trösta sig genom att stava naturen med stort N, dvs "Naturen", och talar om hur ändamålsenligt Naturen "konstruerat" allt, så låter detta ihåligt och tomt. Innerst inne vet man att det materialistiska perspektivet leder till en synnerligen pessimistisk världsbild. Till och med Richard Dawkins, som i sina många böcker gång på gång i närmast lyriska ordalag beskrivit den "fantastiska evolutionen" och allt vad den kan göra, verkar numera inse konsekvenserna av sin egen fasansfulla världsbild. För inte så länge sedan avslutade han en artikel i Scientific American med följande dystra ord:
Den totala mängden lidande i världen per år överstiger all mänsklig fattningsförmåga. Under den minut det tar mig att författa denna mening äts tusentals djur upp levande, många andra flyr för sina liv, kvidande av fruktan, andra förtärs långsamt inifrån av parasiter, tusentals individer av alla slag dör av svält, törst och sjukdom. Det måste så vara. Om det någon gång skulle förekomma en period av överflöd leder detta automatiskt till en ökning av populationen tills att det naturliga tillståndet av svält och misär är återställt.
I ett universum av elektroner och själviska gener, blinda fysikaliska naturkrafter och genetisk fortplantning, kommer vissa människor att lida, andra kommer att ha tur, och ingen kommer att se någon rim och reson i det hela och inte heller någon rättvisa. Det universum som vi observerar har precis de egenskaper som vi skulle förvänta oss om det bakom allting varken finns någon plan, någon mening, något ont eller något gott, ingenting annat än skoningslös likgiltighet. Eller som den olycklige poeten A E Housman framställde det:
DNA varken bryr sig om eller är medveten om någonting. DNA bara är. Och vi dansar till dess musik.[2]För naturen, den hjärtlösa, dåraktiga naturen,
varken bryr sig om eller är medveten om någonting.
Till skillnad från de flesta materialister så är Richard Dawkins ärlig. Han försöker inte skönmåla utan erkänner att darwinismen och den mekaniska världsbilden leder till en fasansfull syn på världen, fullständigt oförenlig med varje form av biblisk kristendom. Hur någon kan tro att en god Gud skulle valt att skapa genom de mekanismer som Dawkins så dramatiskt och träffande beskriver ovan, är för mig fullständigt oförklarligt.
Dawkins säger i slutet av citatet att "Det universum vi observerar har precis de egenskaper som vi skulle förvänta oss om det bakom allting varken finns någon plan [eller] någon mening" Denna slutsats är emellertid inte korrekt. Vi observerar nämligen också motsatsen. Människor som offrar sina liv för att rädda andra, som osjälviskt satsar tid och välstånd för att strida mot "svält, törst och sjukdom" och som skapar musik och litteratur som får våra hjärtan att jubla eller gråta. Ibland upplever vi ögonblick av så fantastisk lycka att vi tror att vi skall sprängas inifrån. Eviga ögonblick när vi får hålla om den vi älskar och tiden och världen utanför försvinner, när vi ser barn som tryggt leker och skrattar och fnissar och är fullständigt bekymmersfria eller när vi en stjärnklar natt blickar ut mot kosmos oändliga djup. Livet, naturen och världsalltet ter sig ibland så hänförande sköna att vi tycker oss se Gud själv uppenbara sig inför våra ögon. Med andra ord, vi ser en blandning av skönhet och fulhet, lycka och misär, liv och död, trygghet och fruktan, människokärlek och egoism, godhet och fasansfull ondska. Dessa motsägelsefulla egenskaper stämmer snarare överens med vad vi skulle förvänta oss om världen en gång skapats av en intelligent, god Skapare till att vara fullkomlig och skön, utan lidande och död, men sedan korrumperats och fallit i synd och ondska, vilket också är det scenario som Bibeln målar upp.
Är det inte för övrigt ganska anmärkningsvärt att ingen någonsin frågar sig varifrån det goda kommer, när samtidigt så många människor, både filosofer och lekmän, i alla tider ställt sig frågan varifrån ondskan kommer. Detta tyder, som jag ser det, på att alla innerst inne vet att det goda är det ursprungliga och naturliga, och att det onda är som en cancersvulst i Skapelsen.
Evolutionen talar om om en fullständigt meningslös tillvaro fylld av ett ofattbart lidande, som kommer att vara ända till dess att allt liv så småningom dör ut i universum, medan kristendomen vittnar om en fallen värld som skall återupprättas. Bibeln förkunnar en Gud som älskar varje människa och som har beslutat sig för att rädda mänskligheten och den fallna skapelsen. Medan evolutionen betraktar svält, sjukdom och död som någonting naturligt, ja rent av nödvändigt, säger Bibeln att detta är något onaturligt, ja att det utgör ett brott mot skapelseordningen.
Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen. (Rom 8:18-20)
Precis som Hitler sade, så innebär kristendomen "ett uppror mot naturlagarna, en protest mot naturen" Dock inte någon protest mot den ursprungliga skapelsen, som enbart var god, utan mot den fallna, perverterade skapelsen. Bibeln säger att det är varje människas plikt att aktivt strida mot alla former av lidande, död och misär.
Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv utan gärningar är den död. (Jak 2:15-17)
Det kanske allra starkaste argumentet mot evolutionsperspektivet är människan själv. Varför skulle en varelse som till hundra procent är en produkt av en blind och meningslös evolution, vilja (och kunna) göra uppror mot den evolution som skapat henne? Hur kommer det sig att så många människor upplevde Hitlers dödshjälpsprogram som så fruktansvärt, när allt han gjorde var helt i enlighet med utvecklingens mekanismer? Och varför skulle miljoner och åter miljoner människor skänka tid och pengar och ibland till och med ge sina liv för att lindra svält och sjukdom, om nu detta är de mekanismer som skapat själva livet?
Richard Dawkins börjar ett av kapitlen i boken The Blind Watchmaker med följande ord:
Vi vet inte exakt hur den naturliga utvecklingen började på jorden. Detta kapitel har det blygsamma målet att enbart försöka förklara hur det måste (min kursivering) ha gått till.[3]
Att så många förnuftiga människor kan tro att universum uppstått av sig självt ur intet, att livet uppstått ur död materia och att de olika arterna kommit till genom en planlös, naturlig utveckling trots att alla sannolikhetsberäkningar talar emot, beror på, precis som Dawkins skriver, att det måste ha gått till på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen annan möjlighet. Eftersom det inte kan existera någon övernaturlig Skapare, måste universum plötsligt ha uppkommit ur intet, trots att all vår erfarenhet säger oss att allt som sker måste ha en orsak. Vi har tidigare sett hur försvinnande liten sannolikheten är att t ex naturkonstanterna i universum av en slump skulle råka få exakt de värden som är nödvändiga för livets existens, eller för att en enkel självreproducerande molekyl skulle bildas i ett hav av ursoppa. Trots att allt talar emot, både sannolikhetsuppskattningar och vår erfarenhet, är människor ändå beredda att tro att allting skapats av slumpen i kombination med blinda naturlagar. Och detta trots att många av mänsklighetens skarpaste hjärnor varit beredda att erkänna att universum måste ha ett intelligent ursprung. Albert Einstein, som väl knappast kan beskyllas för att ha varit okunnig eller obegåvad, har bl a sagt följande:
En sak är säker, det är en övertygelse jämförbar med en religiös känsla av att världen är uppbyggd rationellt och intelligent som ligger bakom allt avancerat vetenskapligt arbete. Denna starka tro, en tro kopplad till en djup känsla, på ett överlägset intellekt som uppenbaras i naturen, representerar mitt gudsbegrepp.
Rent instinktivt skulle man förvänta sig att världen vore kaotisk och omöjlig för tanken att analysera. Vetenskapen förutsätter emellertid en värld full av ordning, vilket vi egentligen inte har någon anledning att förvänta oss. Däri ligger miraklet som blir mer och mer uppenbart allt eftersom vår kunskap utvecklas... och här ligger svagheten hos ateisters och positivisters inställning, vilka är lyckliga då de tror att de lyckats tömma världen på det gudomliga och det mirakulösa.[4] (Fritt översatt)
Vetenskap och filosofi var ursprungligen uttryck för människans sökande efter absolut sanning. De var hjälpmedel för att få svar på de yttersta frågorna. När man så småningom kom underfund med logikens och förnuftets begränsningar, så växte insikten fram att vetenskapliga och filosofiska teorier mer handlade om vår kunskap om verkligheten än om verkligheten själv, eller som Niels Bohr uttryckte det, "Vetenskap handlar inte om det som är, utan om det vi kan veta om det som är".
Den som förutsättningslöst försöker finna sanningen, måste därför vara öppen för att denna sanning kanske ligger bortom vad förnuft och logik kan förstå och förklara. Att av "vetenskapliga skäl" utesluta möjligheten att universum, livet och människan är resultatet av en intelligent och medveten skapelse, innebär att vetenskapen inte längre utgör ett objektivt sökande efter sanning, utan att vetenskapen blivit slav under en filosofisk doktrin. Dess uppgift blir då inte längre att förutsättningslöst söka närma sig sanningen, utan att bekräfta våra förutfattade meningar!
Kepler, Galilei, Newton, Linné, Maxwell och Einstein såg alla spåren av Skaparen, då de studerade det skapade. Romarbrevet 1:19-21 säger att varje människa kan veta att Gud finns. Hela skapelsen vittnar om Skaparen.
Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom.
Den fallna människan vill till varje pris bli av med Gud för att kunna gå sina egna vägar. Evolutionsteorin är en mycket viktig pusselbit i detta. Richard Dawkins sa en gång så här, "Före Darwin var det omöjligt att vara en intellektuellt hederlig ateist". Han menade uppenbarligen, att om vi inte kan förklara hur allting kommit till på ett naturligt sätt, måste vi anta att det finns en Skapare. För att bli av med Gud, var människan således tvungen att till varje pris hitta en inomvärldslig förklaring till universum, livet och de olika arterna. Aldous Huxley (1894 - 1963), samhällskritiker och moralfilosof och kanske mest känd som författare till framtidsvisionen Brave New World, skriver i artikeln "Bekännelse av en erkänd ateist", publicerad några år efter hans död (Report juni 1966):
Jag hade motiv att inte vilja att världen skulle ha en mening; följaktligen antog jag att den inte hade någon, och kunde utan svårighet hitta tillfresställande skäl för detta antagande... För mig, precis som för utan tvekan många av mina samtida, var meningslöshetens filosofi huvudsakligen ett instrument för frigörelse. Den frigörelse vi eftersträvade var en frigörelse både från ett visst politiskt och ekonomiskt system, och frigörelse från ett visst moraliskt system. Vi vände oss mot moralen, eftersom den stod i vägen för vår sexuella frihet.
För att frigöra sig från Guds ordningar, och leva ut sina drifter och lustar ansvarslöst, kortsiktigt och egoistiskt måste människan ha "tillfredsställande skäl". Människan vill alltid ha skäl för det hon gör. Även förbrytare menar sig ha skäl för att de agerar som de gör. Hitler ansåg sig ha skäl för det han gjorde, Stalin likaså. Den som överger och sviker sin fru och sina barn anser sig oftast ha ett fullgott skäl för detta. Det är så människan fungerar. Vad man än vill göra, så börjar man med att hitta på ett (svep?)skäl som låter bra, så att man både inför sig själv och inför andra kan motivera och förklara sitt handlande (psykopaten är den absoluta mästaren i detta avseende). Det råder ingen tvekan om att evolutionsteorin utgör just ett sådant "tillfredsställande skäl", för att vi "med hedern i behåll" skall kunna bli av med Gud och ersätta den heliga treenigheten Fadern, Sonen och den Helige Ande med den oheliga treenigheten jag, mig och mitt. Orsaken till att evolutionister så ofta reagerar känslomässigt med aggressivitet, hånfullhet, sarkasm, förakt, ja till och med hat när någon dristar sig att kritisera deras älskade teori, är att problemet i första hand inte är intellektuellt eller vetenskapligt, utan att det grundläggande är andligt. Jag har gång på gång sett övertygade evolutionister, inför mina argument, reagera ungefär som figurerna i Sagan om Ringen reagerar, när de utsätts för Härskarringens mörka kraft hatet fullständigt lyser i deras ögon och de spottar väsande fram orden. Precis samma reaktion ser man idag när man i Sverige försvarar Israels rätt att existera. För mig råder det ingen tvekan om att det är onda andemakter som ligger bakom sådana reaktioner. Det handlar helt enkelt om att välja sida Gud eller Djävulen; det Goda eller det Onda! Det går inte att välja båda. Och det går inte heller att låta bli att välja. Och detta är just människans dilemma.
I 5 Mos 30:15, 19 säger Gud till oss:
Se jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, och döden och vad ont är.
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet...
Det finns inget tredje val. Antingen väljer man liv eller död, antingen väljer man Gud eller Djävulen. Något annat val existerar inte.
Tillbaka till det kristna skapelsescenariot