"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Bibelns skapelseberättelse — en analys

Existensen av en Skapare förklarar mycket bättre än slump, materia och blinda naturlagar den fysiska världens skönhet, moralen i form av samvetets röst samt människans evighetslängtan och hennes absoluta särställning i skapelsen. Bibeln, som är en väldigt praktisk bok, handlar i främsta rummet emellertid varken om vetenskap, historia eller filosofi, utan om frälsning. Ordet frälsning har för övrigt tyvärr fått en lite löjlig klang av inskränkt egoism och självgodhet. Ett sätt att fegt undgå konsekvenserna av sina egna handlingar. Frälsning innebär emellertid oerhört mycket mer än ett personligt salighetsrus och en sörgårdsidyll i den egna lilla isolerade vrån. Den inbegriper hela Guds plan för att återlösa och återupprätta människosläktet, ja hela skapelsen. Att en gång för alla utplåna lidande, sjukdom och död. Bibeln ger oss all information vi behöver för att förstå och kunna bli en del av det som Gud har planerat. När en människa blir en verklig Jesu lärjunge, får detta därför alltid konsekvenser långt utanför det egna personliga planet.

Hur som helst så var skapelseberättelsen inte tänkt att fungera som en lärobok i kosmologi eller fysik. Här målas i stället upp ett övergripande scenario, där en transcendent Gud ur intet skapar ett universum, vars skönhet och rikedom övergår allt mänskligt förstånd. Bibelns beskrivning utgör ett perspektiv på skapelsen, och utan tvekan det för oss, i egenskap av människor, viktigaste perspektivet, eftersom vi där får reda vem som har skapat, vad syftet med skapelsen var och vilka vi själva är. Det finns emellertid också andra möjliga och meningsfulla perspektiv på alltings ursprung. Det råder ingen tvekan om att vetenskapen, rätt använd, kan komplettera Bibelns skapelseberättelse. I 1 Mos 1:1 står t ex att Gud sade, "Varde ljus" och det blev ljus. Detta förklarar ju inte vad Gud egentligen sade eller vad han gjorde, även om det ger andemeningen åt hans ord. Kanske sa han i själva verket:

Detta är de berömda Maxwells ekvationer, vilka i detalj beskriver hur ljus och annan elektromagnetisk strålning (radio, infrarött, röntgen etc) beter sig. Ur dessa ekvationer kan t ex hela optikens lagar härledas. Ovanstående ekvationer talar inte på något sätt emot Bibeln, utan utgör bara ett annat perspektiv på skapelsen. Om Bibelns texter handlar om mening, så berättar Maxwells och liknande ekvationer om mekanismer. Det ena utesluter inte det andra. Att människan i någon mån lyckats utrannsaka hur delar av skapelsen fungerar, förminskar inte Gud eller gör honom överflödig. Ingen menar väl t ex att det faktum att vi kan förklara hur en bilmotor fungerar, bevisar att det inte finns någon konstruktör bakom den. Människans oerhörda intelligens och fantasi visar i stället att Bibeln har rätt när den säger att vi är skapade till Guds avbild. "Lite lägre än Gud" som grundtexten i Psalm 8, vers 6 säger.

Tittar vi nu lite närmare på skapelseberättelsen finner vi att dess övergripande skapelseordning, när det gäller de olika arterna, stämmer väl överens med fakta. Först skapas växterna, sedan de vattenlevande djuren och så de landlevande djuren. Allra sist, på den sjätte dagen, skapas människan.

Då man undersöker den hebreiska grundtexten finner man något mycket intressant. Hebreiskan har två olika ord för "skapa" eller "göra" och det är "baráh" respektive "asáh". Det första ordet betyder ungefär att "föra till existens det som inte funnits förut, att skapa ur intet" medan "asáh" har innebörden att "tillverka något ur det som redan finns, dvs omforma redan existerande material". "Baráh" används endast om Gud och förekommer tre gånger i skapelseberättelsen, nämligen när Gud skapar följande:

1. Himmel och jord, dvs universum (vers 1). Här skapar således Gud det materiella ur intet.
2. De första havslevande djuren (vers 21). Bibeln säger att djur har en själ. Det nya som här skapas är således själen, vilken med all sannolikhet är samma sak som medvetandet, dvs förmågan att uppleva någonting, att vara ett jag.
3. Människan (vers 27). I kapitel 2 vers 7 står att Gud "inblåste livsande" i människan. Det nya som Gud skapar vid detta tillfälle är tydligen människans ande, ett icke-materiellt fenomen, som ger människan unika egenskaper bland allt skapat. En konsekvens av anden är att människan fick ett självmedvetande, dvs en förmåga att inte bara vara medveten om sin omgivning utan också om sig själv. En ytterligare följd av att människan är en andlig varelse, är hennes samvete och hennes längtan efter det eviga, som i själva verket är en längtan efter Gud.

När Gud skapar växterna används verbet "asáh", vilket verkar tyda på att växter bara är ett slags oerhört komplicerade maskiner. En växt är således helt enkelt ett materiellt fenomen, utan några själiska eller andliga egenskaper. I den ursprungliga skapelsen förekom endast växtätare, enligt vad vers 29 - 39 i 1 Mos 1 säger. Det enda som var tillåtet att äta var således det som inte hade något emot att bli ätet. Hur långt ifrån darwinismens, och tyvärr också den fallna skapelsens, skräckscenario av fruktan och rädsla och ond bråd död, ligger inte detta. Det står att Gud såg på sitt verk och fann att det var mycket gott!

Att "baráh" endast används då Gud skapade de första djuren i havet, men inte när han skapade resten av djuren, borde rimligen innebära att Gud sedan på något sätt skapade nya arter genom att omskapa det som redan fanns, dvs redan existerande arter. Här finns naturligtvis en öppning för den som vill tro att Gud använt någon typ av evolution under vissa delar av skapelseprocessen.

Ovanstående resonemang styrks av att Bibeln på flera ställen framhåller att människan består av både kropp, själ och ande. Skapelsens slutprodukt måste givetvis innehålla alla fundamentala egenskaper. Växter är tydligen ett slags maskiner, eftersom de endast är materiella (de innehåller materia plus information[1]). De har ju skapats genom att Gud omformade det som redan fanns, nämligen materia och energi. Djuren, som har en själ och därmed ett medvetande, kan inte reduceras ned till enbart materia plus information. De består av materia, information och själ. Själen utgör således ett icke-materiellt fenomen, vilket man också kan inse av andra orsaker. Det är t ex svårt att förstå hur ett materiellt system skulle kunna vara medvetet om sig självt. Hur skulle det kunna finnas något eller någon i ett sådant system som upplever något? Människan, slutligen, består av alla de tre fundamentala byggstenarna i skapelsen; materia, själ och ande (plus information, som inte är en grundläggande byggsten, eftersom information skapas av själen = förnuftet).

Ett problem som många hakat upp sig på, är att det i Första Mosebokens två första kapitel verkar finns två olika skapelseberättelser. Detta är emellertid inte alls speciellt anmärkningsvärt. De flesta vetenskapliga publikationer idag inleds med en s k abstract, dvs ett sammandrag. Det är uppenbart att man kan betrakta den "första skapelseberättelsen" (1 Mos 1), där hela skapelsen från universums till människans skapelse skildras, som ett sådant kortfattat sammandrag. I kapitel två ges sedan en mer detaljerad redogörelse för människans skapelse, vilken ju är speciellt intressant för oss. Här är fokus inställt på människan och allt berättas utifrån detta perspektiv. Därav en något annorlunda skapelseordning. Det förekommer ju även idag att man berättar vad som hänt i fel tidsordning. Ofta börjar man med det viktigaste först och berättar sedan mindre betydelsefulla händelser, trots att dessa tidsmässigt kanske inträffat före den viktigare händelsen.

I sin bok Det skapande ögonblicket skriver framlidne Tryggve Kronholm, professor i semitiska språk, i samband med att han analyserar en psaltarvers:

Liksom huvuddelen av all äldre hebreisk poesi har denna vers en parallellistisk form: första hälften säger något som varierat upprepas i andra. Just i detta fall bildar versen en klimaktisk parallellism: tanken rör sig från ett lägre plan till ett högre.

Parallellismen var således vanligt förekommande i äldre judisk litteratur. Nu kan man invända att skapelseberättelsen inte är poesi. Personligen tror jag att den är bådadera. Poesi är att försöka uttrycka, med hjälp av ord, det som inte går att utrycka i ord. Beskrivningen av hur Gud skapar ur intet, utgör ett försök att beskriva det oförklarliga, det som judarna på den tiden inte hade någon som helst möjlighet att förstå förnuftsmässigt (och som vi inte heller i dag förstår i egentlig mening — även om vi kan förstå delar av skapelsen). Detta betyder inte att skapelseberättelsen enbart är symbolisk. Även poesi kan handla om verkliga händelser. De två skapelseberättelserna utgör således ett exempel på parallellism. Skapelseberättelse nummer två, ligger på ett annat plan än den första berättelsen, eftersom den koncentrerar sig på människan, hennes tillkomst och natur.

Tillbaka till Det kristna skapelsescenariot

Du kan läsa mer om skapelsescenariot i:
Kristna skrönor och annat

---

[1] Se tidigare diskussion om information den tredje storheten.

© Krister Renard