"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Skapelse — evolution

Generellt anses det vara fel att blanda ihop vetenskap och religion. Många reagerar därför starkt när skapelsetroende kristna kritiserar evolutionsteorin. Skapelse är ju ett religiöst begrepp medan evolutionsteorin är vetenskaplig, menar man[1]. Det finns emellertid mycket starka skäl till att diskutera evolutionsfrågan i kristna sammanhang. Det viktigaste skälet är helt enkelt att många evolutionister hävdar att deras teori motbevisat Guds existens.

Ett exempel på detta är Richard Dawkins, den idag kanske mest kände företrädaren för evolutionsteorin och som skrivit ett flertal populärvetenskapliga böcker i ämnet. Denne ondgör sig gång på gång i böcker[2] och artiklar över hur skapelsetroende blandar ihop vetenskap och religion, för att i nästa ögonblick själv göra sig skyldig till precis samma försyndelse, när han envetet hävdar att utvecklingsläran bevisat att det inte existerar någon Skapare och att all religiös tro är falsk. Självklart måste man som kristen ha rätt att bemöta ett av de allvarligaste angreppen på sin tro.

Debatten skapelse-evolution är intimt kopplad till frågan om existensen av friskolor i allmänhet och kristna friskolor i synnerhet. Från bl a socialistiskt håll framförs ofta åsikten att man i de kristna skolorna bedriver hjärntvätt och propaganda, och att man frångår allmänt accepterad vetenskap genom att förneka att universum och människan är resultatet av slumpgenererade, naturliga processer. Ett vanligt argument mot föräldrarnas rätt att välja skola för sina barn, är att den allmänna skolan är tillräckligt objektiv för att alla skall kunna ha sina barn där. Då kristna föräldrar invänder mot detta, får de ofta svaret, "Ja men vi (dvs motståndarna till fria skolor) anser att skolan är tillräckligt objektiv". Dvs vissa politiker menar sig tydligen ha rätt att bestämma vad föräldrar skall eller får tycka. Detta är knappast förenligt med den demokratiska principen. De enda som har rätt att avgöra om skolan kan anses vara tillräckligt objektiv, är givetvis föräldrarna själva.

Den dystra sanningen är dessvärre att man, som vi tidigare sett flera exempel på, i den vanliga skolan predikar materialism och ateism med samma glöd som man i en väckelseförsamling predikar Jesus Kristus. Man gör det bara lite mer diskret. Effektiviteten är dock förödande ur kristen synvinkel. Hur många barn från kristna hem har inte förlorat sin tro i skolan?! Och därvid har biologiundervisningen, där man framställt utvecklingsläran, inte som en teori, utan som ett bevisat faktum, bidragit på ett avgörande sätt.

De flesta svenska läroböcker är fulla av vinklade, för att inte säga helt felaktiga påståenden när det gäller ursprungsfrågorna. I andra artiklar på denna hemsida ges ett flertal exempel på detta.
I gymnasieboken Naturkunskap av Sune Brynolf m fl, utgiven på Studium, påstås i vanlig ordning att alla arters gemensamma DNA-kod är ett bevis för evolutionen. Detta är givetvis ett helt felaktigt påstående. Att alla arter har samma (eller i det närmaste samma) DNA-kod, talar visserligen inte emot evolutionsscenariot, men det kan lika väl förenas med skapelseperspektivet. Det är väl ändå ingen som hävdar att den moderna datorn har uppkommit genom naturliga utvecklingsprocesser, bara för att alla datorer har ungefär samma grunduppbyggnad och arbetar med samma binärkod. Gemensam DNA-kod talar således lika mycket för skapelse som för evolution.
Vidare påstår man att Bibeln säger att Gud har skapat alla arter och att de sedan inte har förändrats. Detta är helt fel. Bibeln säger inte någonstans att de arter som Gud skapade inte har förändrats (detta diskuteras närmare i andra artiklar på denna hemsida). Man kan i denna lärobok således inte ens presentera skapelsetron på ett rättvisande sätt. Övriga s k evolutionsbevis utgörs av samma mellanformer som alltid åberopas, men som i själva verket endast visar på förekomsten av mikroevolution (björkmätarfjärilen i Manchester etc). Man påstår också på sidan 205 att "Fossil är ofrånkomliga bevis för att en utveckling skett". Detta är vetenskapsteoretiskt osunt. Även om en rimlig tolkning av fossilen är att någon form av evolution förekommit, utgör fossilen inga ofrånkomliga bevis för att encelliga organismer utvecklats till människor. Fossilen utgör fakta. Att en evolution förekommit — och speciellt då en evolution som inte bara innebär en anpassning, utan som gjort att en encellig organism kunnat utvecklas till något så komplext som människan — innebär en tolkning av dessa fakta.

Som absoluta bevis för evolutionen anförs ofta utveckling av antibiotikaresistens hos bakterier och liknande. De anförda exemplen visar att en redan existerande art har förmåga att anpassa sig till en förändrad miljö, något som kan betraktas som vetenskapligt bevisat. Denna begränsade förändring, som ibland kallas mikroevolution, är att jämföra med växtförädling och avel. I det senare fallet är det människan och inte naturen som står för urvalet. Att extrapolera existensen av mikroevolution, och mena att denna bevisar att människan har utvecklats ur en encellig organism, enbart genom slump och naturlagar, dvs makroevolution, är emellertid att missbruka vetenskapen. Som kristen bestrider man inte existensen av en evolution, men man måste kunna diskutera hur stora förändringar denna evolution kan åstadkomma och även vilka tidsperspektiv det handlar om.

Ett ofta använt argument mot skapelsetro är att skapelsetroende aldrig får några artiklar publicerade i s k "peer-reviewed journals", dvs faktagranskade, vetenskapliga publikationer.

För det första bygger detta argument på missuppfattningen att skapelsetro gör anspråk på att vara vetenskap. Om en övernaturlig Skapare ingripit i de processer som lett fram till universum, livet och arterna, kan dessa ingripanden omöjligen beskrivas eller förklaras vetenskapligt. Vare sig kristna eller ateistiska forskare kan studera det övernaturliga vetenskapligt. Det övernaturliga ligger definitionsmässigt utanför vetenskapens kompetensområde. Denna invändning får ofta ateister att genmäla, att i så fall kan inte skapelse vara sann, eftersom vetenskapen inte kan beskriva skapelse. Detta bygger på en ytterligare missuppfattning som alltför många ateister har. De tycks tro att vetenskapen är verkligare än verkligheten själv och bortser från att vetenskapen är en mänsklig artefakt. Vetenskapen är en metod, formulerad av människan, för att studera den fysiska verkligheten så objektivt som det bara är möjligt. Det finns ingenting som säger (mer än möjligen människans högmod) att det inte kan finnas något utanför den fysiska verkligheten. Om den absoluta sanningen är att skapelseprocessen helt eller delvis drivits av övernaturliga orsaker, är detta sant oberoende av om vetenskapen kan studera detta eller ej. Den yttersta verkligheten låter sig inte begränsas av mänskliga filosofier eller metoder.

Men, det finns faktiskt möjligheter att koppla ihop det vetenskapliga studiet av vårt ursprung med tron på en Skapare. Antag att det skulle vara möjligt att ställa upp objektiva kriterier på vad som definierar objekt och system, designade av en intelligent konstruktör, och att man utifrån dessa kriterier, med hundra procents säkerhet, skulle kunna skilja mellan det som är resultatet av intelligent design (maskiner, konstverk etc) och det som kanske ser ut att vara designat, men som är resultatet av slump och naturlagar (snöflingor, kristaller etc). Om man nu, med hjälp av dessa kriterier, kunde visa att levande organismer är resultatet av intelligent design, så måste detta vara ett mycket starkt indicium för skapelse (vem Skapare är kan givetvis inte avgöras på detta sätt, det skulle t ex kunna vara en överlägsen civilisation som skapat livet på jorden). Det finns flera forskare som arbetar på att försöka formulera sådana kriterier. Man brukar tala om intelligent-design-rörelsen eller ID-rörelsen.

I augusti 2004 lyckades ett av de tunga namnen inom ID-rörelsen, Stephen Meyer, få in en lång artikel i en faktagranskad vetenskaplig tidskrift, Proceedings of the Biological Society of Washington. Detta fick givetvis evolutionisterna att tugga fradga, och man gjorde allt för att förringa betydelsen av Meyers artikel. Man hävdade att Proceedings var en helt betydelselös tidning, vilket den inte är, eftersom den sorterar under Smithsonian, USA:s mest ansedda vetenskapsmuséum. Man påstod också att orsaken till att artikeln kommit in var att det skett en miss i peer-review-processen, vilket inte är så sannolikt, eftersom artikeln granskades av tre fackmän som alla är verksamma vid framstående universitet (dvs det är i så fall lika sannolikt att vilken vetenskaplig artikel som helst har publicerats av misstag). Man försökte också göra gällande att Proceedings' chefredaktör var inkompetent. Inte heller det argumentet är speciellt trovärdigt med tanke på att denne har två doktorsgrader, en i molekylär evolution och en i systemteori och teoretisk biologi. Det här är ju ganska typiskt. Eftersom evolutionen definitionsmässigt är sann, måste det vara fel på varje form av kritik mot denna. Typiskt för evolutionister är att man så gott som alltid går till personangrepp och talar om hur dum, okunnig, ond, illvillig etc den person måste vara, som skriver eller publicerar artiklar som har mage att kritisera den heliga evolutionen.

Om kreationister inte får in artiklar i vetenskapliga publikationer, så bevisar detta att kreationismen är falsk. Om kreationister får in artiklar i vetenskapliga publikationer, ja då bevisar det också att kreationismen är falsk (eftersom det måste bero på misstag eller slarv om sådana artiklar slinker igenom). Slutsatsen blir; kreationismen är inte falsk på grund av vad den säger, utan på grund av att den motsäger evolutionsteorin, som tydligen utgör en absolut sanning, som endast den som är spritt språngande galen eller ond skulle kunna betvivla (här kan du läsa mer om peer-review och Meyers artikel).

Ett annat argument mot skapelse, som evolutionister inte så sällan anför i läroböcker och andra sammanhang, är att mycket i naturen är suboptimalt, dvs inte perfekt. En intelligent Skapare hade givetvis skapat allting perfekt. Ett exempel man ofta tar är att näthinnan hos däggdjuren är "bak och framvänd" (till skillnad från t ex bläckfisken som har rättvänd näthinna). De ljuskänsliga cellerna sitter vända bort från ögats lins, så att ljuset först måste passera flera lager av celler innan det når näthinnans ljuskänsliga receptorer. En del ljus absorberas således innan det når näthinnan, med lägre ljusstyrka som följd. "Hade ögat varit resultatet av en intelligent Skapare, så hade denne inte konstruerat ögat så. Det vore som att vända filmen baklänges i kameran, säger man. Steve Jones, professor i genetik vid University College, London, hytter med näven åt Gud, när han i sin bok Almost Like a Whale: the Origin of Species updated, (Doubleday, London, 1999, sid 140) säger om ögat, "den ynkligaste ingenjör skulle kunna förbättra det". Enligt honom är ögat "ett instrument som visar tecken på att vara byggt av en klåpare och inte av en tränad ingenjör" (man undrar varför evolutionister nästan alltid är så arga, hånfulla och aggressiva — försöker man kanske ersätta fakta och verkliga argument med skrämsel och demagogi?!).

Problemet med dylika resonemang är att saker och ting kan vara mer komplexa än vad som framgår direkt. Det kanske ibland kan finnas goda skäl till varför vi finner lösningar, som vid en första anblick tycks suboptimala. Kanske har dessa lösningar andra fördelar, som vi först så småningom kommer att inse. När det gäller näthinnan, så visar det sig att en viktig del av bildbehandlingen sker redan i näthinnan. De olika cellagren är logiskt hopkopplade (med och/eller/inte-funktioner) på ett sådant sätt att föremålens konturer förstärks, vilket är nödvändigt för att uppfatta olika strukturer och mönster. Näthinnan är således något mycket komplicerat, och det är tveksamt om vi till fullo förstår hur den fungerar. Men redan utifrån vad vi vet idag, finns flera möjliga förklaringar till näthinnans placering.

För det första kan vi konstatera att däggdjurens öga, trots bakvänd näthinna, fungerar alldeles utmärkt. Till skillnad från en kamera, kan ett öga klara de mest skilda ljusförhållanden. Det som kännetecknade flygarässen under andra världskrigets luftstrider var bl a exeptionellt god syn. Den som upptäckte motståndaren först, hade ett stort övertag. Vissa piloter kunde upptäcka ett annat plan på över 20 km avstånd, vilket låter nästan otroligt. Jag har dock sett liknande själv.

När jag arbetade till sjöss på 1960-talets slut som radiotelegrafist på ett kylfartyg, seglade jag några månader tillsammans med en andrestyrman som verkligen hade exeptionellt god syn. Jag minns en gång i Stilla Havet, när jag stod på bryggan och pratade med honom om ditt och datt (jag hade en högtalare från radiohytten på bryggan, så jag kunde passa mina radioapparater därifrån). Plötsligt pekade han och sade, "Ser du tankbåten borta vid horisonten?" Jag såg ingenting, så jag gick och hämtade en 7x50 kikare och tittade i den riktning han pekat. Efter en stund kunde jag nätt och jämt urskilja några master och en halv skorsten som stack upp över horisonten. Avståndet till sjöhorisonten, uttryckt i nautiska mil, är lika med 2,08 gånger kvadratroten av ögonhöjden, mätt i meter. Om vi antar att brygghöjden på fartyget var 13 m blir avståndet till sjöhorisonten 13,9 km (1 nautisk mil = 1,852 km). Eftersom bara masterna stack upp, befann sig tankbåten en bra bit bortom horisonten, kanske 20 km från oss. Hade jag inte sett detta med egna ögon hade jag knappast trott det. Så ögat tycks, trots att det kanske är suboptimbalt, ändå vara ett fantastiskt instrument, som på många sätt överglänser människans bästa konstruktioner.

Låt oss nu jämföra ögat med en bra kamera när det gäller förmåga att klara av olika ljusförhållanden. Eftersom jag är ganska flygintresserad har jag ett antal dvd, som är inspelade på flightdeck (eller i cockpit som man sade förr), där man får se hur piloterna arbetar. Vissa av dessa filmer är väldigt ambitiöst gjorda och piloterna går igenom nästan varenda knapp och strömbrytare och display och förklarar hur allt fungerar. Filmerna spelas in med mängder av kameror, så att man kan se piloternas arbete från olika vinklar. Bildkvaliteten är oftast mycket god (det är inte några amatörkameror som används). De två bilderna nedan är hämtade från en film om Polynesian Air. Planet är en Boeing 737-800. Bildkvaliteten är som synes inte mycket att hurra för. Men det beror på att jag helt enkelt fotograferat av min tv-skärm med min mobilkamera. Jag har en mycket bra TV med excellent bild, så i verkligheten är det inte något fel på bildkvaliteten. Det jag vill visa framgår dock tydligt, nämligen de problem som en vanlig videokamera har vid stora skillnader i ljusstyrka i olika delar av bilden. Eftersom det här avsnittet av filmen är inspelat dagtid under start från Samoa i Polynesien, kan man anta att det var mycket starkt solljus. Dvs utanför cockpit var det mycket ljust och inne i cockpit betydligt mörkare.

Bilden är tagen när planet står berett att starta. Eftersom man vill att den som ser filmen skall se vad som händer utanför planet, har man ställt in kamerans ljuskänslighet så att man får lagom ljus externt. Vi ser då att intrumentpanelen blir i det närmaste helt svart.
Den här bilden är tagen lite senare, när planet kommit upp i luften. Utanför finns bara moln och himmel. Det man vill visa här är instrumentpanelen och man har därför ställt in ljuskänsligheten så att instrumenten framträder så bra som möjligt. Eftersom det är betydligt ljusare utanför planet ser vi nu ingenting genom vindrutan. Det är bara ett bländande ljus.

Kameror har svårt att klara komplicerade ljusförhållanden. Detta kunde tidigare skapa stora problem när man vid filminspelningar (jag tänker då på spelfilm) ville ha en bild där man både såg vad som hände i en mörk del av bilden (kanske ett område med skugga), samtidigt som man skulle se vad som hände i en mer upplyst del av bilden. Dessutom ville man kanske att bilden skulle ha bra skärpa både för närliggande och avlägsna objekt, vilket ytterligare försvårar. Idag kan man säkert, eftersom man inte längre använder våtfilm (såvitt jag vet), och allt är digitalt, med hjälp av datorprogram manipulera varje enskild bildruta, så att den blir som man vill ha den. Förr fick man använda olika trick, t ex att filma en nattscen med stark belysning, och sedan underframkalla filmen så att man fick den nattscen som man ville ha.

När det gäller bilderna ovan så såg givetvis piloterna både ut genom vindrutan och samtidigt instrumenten utan några större problem. Det mänskliga ögat klarar av svåra ljusförhållanden på ett sätt som ingen kamera gör. Videokameran hade utvecklats under 70 år när filmen ovan gjordes (2000). Och kameratekniken var minst 50 år äldre än så. Så trots att skarpa hjärnor (och inte bara "klåpare") under ca 120 år arbetat med att förfina kameratekniken, är fortfarande ögat överlägset. Samma sak gäller för övrigt örat. En mikrofon klarar bara ljudstyrkor som ligger inom ett begränsat område, medan örat med framgång kan detektera ljud allt ifrån en viskning till ett startande jetplan. Om det nu finns en "ingenjör" bakom ögat och örat, så tycks det i alla fall mig som att vederbörande förtjänar ett bättre epitet än "den ynkligaste ingenjör". Att som Steve Jones gör ovan, kalla ögats konstruktör för en "klåpare och inte en tränad ingejör" framstår som både oärligt och okunnigt. Och, om jag skall säga vad jag verkligen tycker, verkar det ganska korkat!

För att återvända till näthinnan, så betraktas denna som en del av hjärnan, en utstjälpning av hjärnan i ögongloben. Jag har läst någonstans att det är naturligt att näthinnan hamnar bak och fram, med tanke på hur ögat växer fram under fosterutvecklingen. Utvecklingen av ett embryo är ju oerhört komplex, och strukturer kan inte bildas hur som helst (bläckfiskens öga har en annorlunda uppbyggnad jämfört med däggdjuren ögon och bildas också på ett helt annat sätt i fostret). Det finns ännu en fördel med "bakvänd" näthinna. De ljuskänsliga pigmenten i stavar och tappar växer till i form av skivor. Dessa skivor ersätts hela tiden. Hos rhesusapan sker detta ca 90 gånger per dygn och hos människan gäller liknande siffror. De förbrukade skivorna absorberas av de epitelceller som finns på ögats baksida. Hade stavar och tappar varit vända framåt, mot det inkommande ljuset, hade det inte funnits några celler som kunde ta hand om de döda pigmentskivorna, vilket hade lett till konstant försämrad syn. Då kan man naturligtvis invända att om nu ändå ljuset måste passera genom näthinnans baksida, kunde man lika gärna vända på näthinnan och låta ljuset passera epitelcellerna, som nu skulle ligga på framsidan. Det skulle ju inte bli någon försämring, eftersom ljuset i alla fall måste passera lager av celler. Visst, men det skulle inte bli någon förbättring heller. Dessutom förser epitelcellerna stavar och tappar med näring, så att nya pigtmentskivor kan bildas, dvs epitelcellerna måste ha god blodtillförsel. Detta måste vara enklare att arrangera om epitelcellerna ligger på baksidan av ögat.

Även av människan konstruerade maskiner kan ibland kan te sig ofullkomliga. Frågar man konstruktören varför han gjort på ett visst sätt, har han ofta en bra förklaring som man själv inte tänkt på (till skillnad från vissa datorprogram — där man undrar om inte dessa kommit till med den uttryckliga avsikten att driva användaren till vansinnets rand). När man konstruerar en maskin handlar det ofta om kompromisser mellan olika parameterar, det är sällan man har alla naturlagarna på sin sida (ett undantag är t ex asynkronmotorn — den vanligaste växelströmsmotorn — där i stort sett allt samverkar till det bästa). Förbättrar man en viss sak, leder detta ofta till negativa bieffekter i något annat avseende. Samma sak måste rimligen gälla vid konstruktionen av en biologisk varelse.

I Nature 417 (9/5 2002), fanns på sidorna 174 - 176 en artikel av James S McLellan m fl, med titeln "Imperfect optics may be the eye's defence against chromatic blur" (Operfekt optik kan vara ögats försvar mot kromatisk oskärpa). Där konstateras att man tidigare utgått från att det kortvågiga ljuset (violett) gett en så oskarp bild på näthinnan, att detta ljus varit i stort sett oanvändbart för rumsseendet. Men som man skriver i en sammanfattning av artikeln

"När man tar hänsyn till alla ögats optiska aberrationer (felbrytningar), mätta vid multipla våglängder, verkar det som om alla synliga våglängder avbildas på näthinnan med ungefär samma kvalitet, eftersom den monokromatiska aberrationen motverkar den kromatiska aberrationen. Om ögat varit optiskt perfekt, hade så inte varit fallet.

Två typer av felbrytningar motverkar således varandra, och ger en optimal lösning. Även om det vid en första analys kan tyckas som om ögat är behäftat med alla möjliga brister, så visar det sig här att det är förvånansvärt optimalt designat.

Det finns en ytterligare aspekt som kan förklara varför vi observerar suboptimala organ och individer. Det som kännetecknar en cancercell är att den förökar sig effektivare än de omkringliggande, normala cellerna. Den breder ut sig mer och mer, vilket till slut leder till organismens död, och därmed också till att cancercellerna dör. Det är ett exempel på hur en framjgångsrik varelse kan ta över helt och hållet. Om vi överför detta på naturen, så pågår där en mikroevolution, där arter anpassar sig till förändringar och konkurrerar med varandra. Regelbundet konkurreras arter ut och dör ut. Om man nu tänkte sig ett rovdjur som var helt optimerat, utan några som helst svagheter (ungefär som Alien — om du sett speciellt den första Alienfilmen förstå du vad jag menar), så skulle det rovdjuret konkurrera ut alla andra rovdjur i samma niche. I värsta fall skulle arten ta död på alla bytesdjur och så själv gå under. Eller också uppstår en balans, där vi har mycket få, nästan perfekta arter av rov- och bytesdjur (kanske bara en av varje). Skaparen älskar uppenbarligen mångfald. Kanske är suboptimaliteten helt enkelt en del av det reglersystem som är nödvändigt för att behålla mångfalden?! Det skulle vara intressant att göra datorsimuleringar av detta. Man kanske redan har gjort sådana, och i så fall vore det intressant att ta del av dem (kanske läsaren kan tipsa mig).

 


SENASTE NYTT

New Scientist hade i sitt majnummer 2010 (6/5, nr 2759) synnerligen intressanta nyheter när det gäller den bakvända näthinnan hos däggdjuren. I en artikel skriven av Kate McAlpine redovisas nya forskningsresultat som gjorts genom försök på bl a marsvin. Man har upptäckt att det finns vissa celler som fungerar som optiska fibrer och som hjälper till att filtrera och fokusera ljuset och gör bilden klarare med skarpare färger (detta kanske är förklaringen till det som James S McLellan skriver om ovan).

Det visar sig att de s k glialcellerna, som transporterar näring och bär upp neuronbädden (där de ljuskänsliga cellerna, stavar och tappar, finns), också fungerar som optiska fibrer. Dessa celler, som också kallas Müllerceller, är rörformade med vida öppningar som täcker näthinnans yta och långa, tunna väggar, som leder ljuset till receptorerna på näthinnans baksida.

Müllerceller återfokuserar rött och blått ljus så att det hamnar på samma tapp.

Två forskare, Amichai Labin och Erex Ribak vid Technion-Israel Institute i Haifa, har använt data från mänskliga ögonceller för att göra en simulering av näthinnans funktion. Dessa simuleringar visar att det finns flera fördelar med att sända ljus via Müllerceller i stället för direkt till tappar och stavar:

1. Det finns minst två olika typer av ljus inuti ögat; dels ljus som bär optisk information, vilket kommer direkt genom pupillen, och dels "brus" som redan har reflekterats många gånger inuti ögat. Simuleringen visade att Müllercellerna överför en större proportion av den första typen till stavarna och tapparna, medan den senare typen av ljus läcker ut. Cellerna fungerar således som ljusfilter och ger klarare bilder (det icke informationsbärande ljusbruset stör ögat).
2. Det ljus som läcker ut från en Müllercell har liten sannolikhet att tas upp av en närliggande cell, eftersom de omgivande nervcellerna sprider ut det, och vad som är ännu mer intressant; Müllercellernas inre optiska egenskaper verkar avstämda för just synligt ljus, och våglängder utanför det synliga området läcker mer (dvs försvagas mer innan de når de ljuskänsliga cellerna) än synligt ljus.
3. Müllercellerna verkar också hjälpa till att fokusera olika färger. En lins bryter olika våglängder lite olika, vilket gör att vissa våglängder blir oskarpa på näthinnan (kromatisk aberration). Simuleringarna visade att Müllercellernas vida öppningar gör att de genom ögats lins separerade färgerna samlas ihop och återfokuseras på samma tapp (det är tapparna som känner av färgerna i ljuset, medan stavarna bara har gråskala), vilket garanterar att alla färger i bilden blir skarpa.

Ögats konstruktör kanske inte är den klåpare eller "ynkliga ingenjör" som Richard Dawkins och hans lärjungar vill få det till.

Självklart kommer denna upptäckt inte att påverka det evolutionära prästerskapet. Man har redan kommit med en (bort)förklaring till den sinnrika mekanism som redogjorts för ovan. Evolutionen har helt enkelt först lett fram till en undermålig produkt (bakvänd näthinna) och Müllercellerna är sedan evolutionens sätt att korrigera för detta. Ett argument som kanske kan låta bestickande men knappast är vetenskapligt. Även om det i princip skulle kunna vara sant, utgör det en ren spekulation, som utgår från det materialistiska perspektivet som en absolut sanning. Oavsett vilken ståndpunkt man har, tycks i alla fall ögat vara anmärkningsvärt komplext. Det tror jag även Richard Dawkins kan erkänna.


 

Sammanfattningsvis:

De bevis för darwinismen, som förs fram i skolans läroböcker, är antingen (dessa bevis diskuteras närmare på andra ställen på denna site — använd sökmotorn för att hitta):

1. Felaktiga, eller i varje fall diskutabla (likheter under fosterutvecklingen, rudimentära organ).

2. Neutrala (att alla arter har samma DNA-kod och uppvisar anatomiska och molekylärbiologiska likheter är lika förenligt med skapelse som med evolution — av människan skapade maskiner, som datorer och bilar, uppvisar också liknande likheter utan att för den skull vara slumpgenererade).

3. Bevis eller indicier på förekomsten av mikroevolution (urfågeln Archaeopteryx, fjärilarna i Manchester, bakteriers förmåga att bli resistenta mot antibiotika, organismers förmåga att anpassa sig till en föränderlig miljö etc. Otvetydiga observationer av makroevolution, där det handlar om uppkomsten av nya organ, kroppsplaner etc saknas i stort sett helt).

4. Övertygande, detaljerade förklaringar till hur komplexa organ och processer, som exempelvis knäleden, ögat, fåglarnas flygfjädrar, blodkoagulering etc uppkommit genom några kända biologiska mekansmer saknas helt. I stället motiveras makroevolutionen i svepande ordalag, som "lång tid", "många små steg" etc, något som i själva verket utgör ren pseudovetenskap.

Det kanske allvarligaste felet med skolundervisningen och läroböckerna är att man inte skiljer mellan metafysik, dvs filosofiska spekulationer om de yttersta tingen, och vetenskap. Man framställer metafysiska antaganden om universums uppkomst och struktur som om dessa vore objektiva, mätbara, vetenskapliga fakta. Förmodligen är läroboksförfattarna så övertygade om evolutionens absoluta sanning, att de tycker att fakta talar för sig själva. Det finns helt enkelt ingen annan möjlig tolkning. Fakta talar emellertid aldrig för sig själva. De tolkas alltid i ljuset av någon teori, något paradigm eller någon världsbild. Det råder knappast någon tvekan om att majoriteten av författarna till svenska biologiläroböcker är i akut behov av en grundläggande kurs i vetenskapsteori.

Tillbaka till Det kristna skapelsescenariot

Du kan läsa mer om skapelsescenariot i:
En strid på olika villkor


[1] Och underförstår därmed att evolutionsteorin är sann, eftersom den är vetenskaplig, medan skapelseteorin, som tillhör religionens område, definitionsmässigt är av mytologisk natur, dvs inte sann.
[2] T ex Den Själviska Genen utgiven 1992 på Prisma. På flera ställen i denna bok ger Dawkins sig in i teologiska diskussioner. På sidan 303 diskuterar han t o m Jesu jungfrufödsel och försöker visa att berättelserna om denna utgör ett senare tillägg till Skriften. På sidan 364 skriver han "Jag har som väntat fått en brevström från trons offer [min kursivering], som protesterar mot min kritik av densamma." Kallar man alla som tror för "trons offer" är det inte svårt att förstå vad man har för inställning till varje form av religiös tro.
© Krister Renard