"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Några grundläggande definitioner

På följande sidor kommer de olika vetenskapliga förklaringsförsöken till universums och de levande organismernas ursprung att behandlas.

Jag, som skriver dessa sidor, är till professionen fysiker. En del evolutionsförsvarare kommer säkert att invända att en fysiker, vare sig har kunskap om, eller har rätt att uttala sig, i ursprungsfrågor, och då speciellt inte biologiska sådana. Endast biologer har något att säga i ämnet. Det är emellertid inte så säkert att det är någon större fördel att vara just biolog, när man analyserar de olika teorierna för alltings ursprung.

För det första så ligger tyngdpunkten i min framställning inte på de biologiska frågorna som sådana, utan jag har till stor del valt att granska evolutionsmodellerna utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Mitt mål är bl a att visa att evolutionsteorin och de andra ursprungsteorierna utgör tolkningar av fakta, men att samma fakta också kan tolkas på andra, alternativa sätt. Jag skall dessutom försöka påvisa att de evolutionistiska tolkningarna av fakta bygger på synnerligen osannolika och fantasifulla antaganden om verkligheten. Antaganden som kräver en stark tro på det mirakulösa, och som är minst lika ologiska och långsökta som tron på en Skapare anses vara i vissa materialistiska kretsar.

För det andra så handlar ursprungsfrågorna inte bara om arternas förmodade utveckling, utan också om universums och livets uppkomst. Hur universum kunnat uppstå ur ingenting, eller hur det nu gått till, är inte ett biologiskt problem, utan ett fysikaliskt, så där är jag definitivt på min mammas gata. När det gäller livets ursprung så är detta ett kemiskt eller snarare biokemiskt problem. Inte heller när man studerar detta område är det således någon direkt fördel att vara biolog. De olika försöken att förklara arternas utveckling, slutligen, inbegriper många olika vetenskapsgrenar, inte bara biologi. Den moderna darwinismen stöder sig bl a på så vitt skilda hjälpmedel som matematik, informationsteori, systemteori, genetik, molekylärbiologi, paleontologi och fysik (t ex för dateringar med hjälp av radioaktivt sönderfall). Försöken att förklara arternas utveckling inbegriper således ett flertal vitt skilda vetenskapliga discipliner.

Eftersom en forskare, i egenskap av forskare, är i hög grad specialiserad inom ett relativt begränsat område av vetenskapen, är det tveksamt om någon forskarkategori kan betraktas som experter på evolutionsteorin. Möjligen kan man vara expert på något delområde av denna teori. När en vetenskapsman uttalar sig om något utanför sin egen lilla begränsade specialitet är han lekman, och det han säger betyder inte mer än när vem som helst uttalar sig om samma sak. När en evolutionsbiolog stöder sig på matematiska eller informationsteoretiska resonemang eller på radiometriska åldersbestämningar, tvingas han att lita på att dessa resonemang och bakomliggande teorier är matematiskt eller fysikaliskt korrekta. Han har små, för att inte säga obefintliga, möjligheter att sätta sig in i de olika hjälpteorierna tillräckligt för att kunna upptäcka eventuella felaktigheter. Vare sig han vill det eller ej, så är han utlämnad åt sina forskarkollegors kompetens eller brist på kompetens. En sak är definitivt säker, det finns ingen s k evolutionsexpert som till fullo behärskar alla de vetenskapliga områden som utnyttjas av evolutionsbiologin. Universalgenier som Leonardo da Vinci hör till en svunnen tid. Ingen vetenskapsman, han må vara hur begåvad som helst, har idag tid eller möjlighet eller förmåga att blir expert på samtliga vetenskapliga teorier. Det finns inte ens någon som behärskar all matematik eller all fysik. På sin höjd kan man vara expert inom kanske ett eller ett par matematiska eller fysikaliska delområden, medan man när det gäller resten av matematiken eller fysiken möjligen kan besitta viss allmänbildningskunskap.

Några definitioner: Det är brukligt att använda termen "neodarwinism" för att beteckna den moderna evolutionsteorin, dvs Darwins ursprungliga teori modifierad med de senaste rönen inom genetik, informationsteori, molekylärbiologi etc. Fortsättningsvis kommer jag omväxlande att använda orden "evolutionsteori", "darwinism", "neodarwinism" och "utvecklingslära" synonymt. Med begreppet "kreationism", dvs skapelsetro, avses i det följande teorin att universum, livet och arterna helt eller delvis är resultatet av en övernaturlig skapelse. Till kreationismen räknar jag alla som på något sätt tror på en sådan skapelse, oberoende av om man menar att universum är gammalt eller ungt.

Det är viktigt att skilja mellan de olika utvecklings- och ursprungsteorierna och ett allmänt utvecklingsscenario. Med det senare menas antagandet att det skett någon form av utveckling, men man tar inte ställning till mekanismerna bakom denna. Utvecklingsscenariot utgör således inte någon vetenskaplig förklaringsmodell, utan är en slags övergripande filosofisk utgångspunkt, som varken går att bevisa eller vederlägga. Jag har försökt att i det följande inte blanda ihop dessa olika begrepp.

Orden "utveckling" och "evolution" förekommer i alla möjliga sammanhang. Även om dessa ord används i tid och otid, är det många gånger tämligen oklart vad de egentligen står för. Ibland menar man med evolution en arts anpassning till en förändrad miljö, exempelvis hur en bakterie utvecklar resistens mot en viss form av antibiotika eller hur en djurart som lever i polartrakter får ljusare päls, dvs ganska obetydliga förändringar. Andra gånger syftar man på dramatiska transformeringar av levande organismer, t ex den antagna utvecklingen av kräldjur till fågel, vilken innebär en radikal omstrukturering av den ursprungliga arten. I vissa sammanhang ger man till och med sken av att darwinismen eller någon annan evolutionsteori kan förklara all utveckling; både universums uppkomst, livets uppkomst och arternas utveckling. Det är uppenbart att man måste precisera lite närmare vad man menar. Risken är annars stor att man blir så otydlig och luddig att man egentligen inte säger någonting alls.

Studiet av ursprungsfrågorna kan grundläggande delas in i tre väsensskilda delproblem:

1.           Universums uppkomst
2.           Livets uppkomst
3.           De olika arternas uppkomst

Dessa tre kategorier måste studeras var för sig och förklaras utifrån helt olika vetenskapliga discipliner.

Den vetenskapsgren som sysslar med universums uppkomst och utveckling går under namnet kosmologi. Ibland gör man en distinktion och låter kosmologi beteckna det vetenskapliga studiet av kosmos i största allmänhet, medan man reserverar ordet kosmogoni för att ange studiet av universums ursprung. Kosmogonin, som således är en gren av kosmologin, vilken i sin tur utgör en underavdelning av fysiken, har föga gemensamt med de vetenskapliga discipliner som försöker förklara livets och arternas ursprung. Universums utveckling kommer vi i fortsättningen att benämna den kosmologiska utvecklingen. Vi inkluderar då både universums "födelse" och den därpå följande utvecklingen. De vetenskapliga teorier som ligger till grund för kosmogonin och kosmologin är bl a allmän relativitetsteori, kvantmekanik, kvantfältteori och partikelfysik. Ingen av dessa teorier har någon direkt relevans när det gäller studiet av livets uppkomst eller arternas utveckling.

Livets uppkomst innebär en övergång från icke levande kemiska föreningar och system till någon form av enkel levande organism med förmåga till metabolism (energiproduktion) och reproduktion (fortplantning). Oavsett hur forskarna tror att den första levande organismen såg ut, torde de flesta vara överens om att steget mellan död materia och liv är oerhört stort. Det vetenskapliga studiet av livets uppkomst hör till biokemin, som är en gren av kemin. Ofta använder man termen den kemiska eller biokemiska utvecklingen för att beteckna övergången från icke-liv till liv. För att få ett konsekvent språk, kallar vi den gren av kemin som studerar livets uppkomst för kemogoni.

Med arternas utveckling eller som man ofta säger, den biologiska utvecklingen, menar man slutligen den utveckling som antas ha skett från den första levande, primitiva organismen eller cellen, ända fram till människan. De teorier som försöker förklara den biologiska utvecklingen, t ex darwinismen, kan inte förklara livets uppkomst. Dessa teorier utgår ju från att det redan finns levande organismer med arvsmassa och fortplantning. Först då kan deras mekanismer träda i funktion. Studiet av arternas utveckling, utgör en gren av biologin, vilken vi i enlighet med ovan angivet språkbruk, kan kalla för biogoni.[1]

Sammanfattningsvis så har vi således tre problem att förklara: den kosmologiska utvecklingen, den kemiska utvecklingen och den biologiska utvecklingen. De vetenskapsgrenar som försöker göra detta är i tur och ordning: kosmogoni, kemogoni respektive biogoni. Teorierna för arternas utveckling, vilka hör till biogonin, kan varken förklara livets eller universums ursprung, och teorierna för livets uppkomst kan inte förklara hur universum eller de olika arterna uppstått.

Innan vi går vidare kan det vara värt att komma med ett enkelt påpekande. När det gäller kosmogoni, som alltså är en gren av fysiken, är denna givetvis betydligt mer spekulativ än vad den konventionella fysiken är. För det första är det svårt att göra experiment på kosmos. Man är därför till största delen hänvisad till passiva observationer. För det andra har, så vitt vi vet, universum uppstått en enda gång. Under alla förhållanden kan vi inte upprepa universums födelse laboratoriemässigt. Kosmogonins slutsatser kan därför aldrig bli lika säkra som den normala fysikens slutsatser, där man gång på gång kan mäta på identiska system och variera försöksbetingelserna på olika sätt. Men om nu de kosmogoniska slutledningarna är mer osäkra och spekulativa än fysikens slutledningar, måste motsvarande givetvis gälla för kemogoni i förhållande till kemi och biogoni i förhållande till biologi. Det finns således all anledning att vara försiktig och ödmjuk inför ursprungsfrågorna, oavsett vilken grundläggande världsbild man bekänner sig till.

Vi kommer nu att studera de tre ursprungsproblemen och börjar då bakifrån. Tågordningen blir således; biologisk utveckling, kemisk utveckling och kosmisk utveckling. Orsaken till detta är att problemet bara blir värre och värre när vi går i denna ordning. Även om nu evolutionsläran utgjorde en rimlig förklaring till arternas utveckling, så står vi i så fall inför ett ännu större problem, nämligen att förklara livets spontana uppkomst ur död materia. Och skulle vi så småningom även kunna förklara detta, så återstår det formidabla problemet att svara på frågan hur kosmos uppkommit ur ingenting. Och dessutom att förklara varför kosmos fått de ytterst osannolika och speciella egenskaper som tillåter livet att existera. Ett problem som får de två övriga att framstå som närmast triviala!

Tillbaka till Skapelse kontra evolution

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Evolutionsteorin, vår tids religion

---

[1] Normalt brukar man använda termen evolutionsbiologi. Begreppen utvecklingslära, darwinism och evolutionslära används normalt endast i samband med den biologiska utvecklingen.