"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Vem är människan?

Som avslutning på diskussionen om arternas ursprung är det nu dags att titta lite närmare på människan — skapelsens s k krona.

Åtskilliga gånger har man sett braskande förstasidesrubriker i stil med, "NU ÄR DEN FELANDE LÄNKEN FUNNEN. MÄNNISKAN KOMMER FRÅN APORNA". I helsidesuppslag kan man sedan läsa om hur forskarna funnit fossila rester av ännu en hominid[1], dvs en mellanform mellan den moderna människan och någon ännu äldre, antagen förfader. Ofta får fyndet något gulligt namn som t ex "dear boy", "Lucy" eller "Lucy's child". På muséer runt om i världen börjar det inom något eller några år efter fyndet att dyka upp skickligt gjorda utställningar, där man t ex får se hela familjen Lucy, eller vad de nu kan heta, sitta i sin grotta vid kvällsfikat och ha det mysigt tillsammans. Detta ger givetvis allmänheten en föreställning om att problemet med människans ursprung nu äntligen är definitivt löst.

Något som emellertid inte ger lika braskande rubriker, eller åstadkommer stora specialutställningar på de naturhistoriska muséerna, är när forskarna några år senare kommer fram till att det som antogs vara en felande länk, i själva verket var en utdöd apa. Förmodligen förvisas denna triviala nyhet till en obetydlig liten notis på sidan 35 i morgontidningen, om den nu överhuvudtaget publiceras. Det är emellertid inte för inte som en helsidesannons är oerhört mycket dyrare än en radannons på två rader. Det enda allmänheten i långa loppet därför kommer att minnas, är att de gång på gång läst stort uppslagna reportage om att människans ursprung nu äntligen är klarlagt. Få människor erinrar sig att de någonstans sett att detta skulle vara ifrågasatt, och att vissa av de "sensationella" fynden senare visat sig vara något annat än vad de från början påstods vara.

Problemet med människans ursprung torde vara en av de förmodligen mest kontroversiella och brännande frågeställningar som finns. Det är därför inte svårt att förstå massmedias entusiasm och villighet att ge ämnet så mycket uppmärksamhet. Det torde knappast råda någon tvekan om att lösnummerförsäljningen rakar i höjden när löpsedlarna talar om sensationella fynd av våra förfäder. Man kan också förstå varför diskussioner om människans ursprung väcker så starka känslor. Det handlar ju om svaret på en av de frågor som sysselsatt filosofer och andra tänkande människor i tusentals år. Vem är människan? Är hon bara ett djur, kanske rent av bara en viljelös, biomekanisk robot? Eller är hon en andlig varelse med fri vilja, samvete och ansvar för sina handlingar? Få, om någon, torde vara helt vetenskapligt objektiv och neutral, när han eller hon tar ställning till de olika antaganden och teorier som finns om människans härkomst. Det är viktigt att fortsättningsvis hålla detta i minnet.

Något som verkar ha undgått de flesta evolutionister är att alla vetenskapliga teorier om ursprung till sin natur är historiska teorier. I skolans historieböcker får man t ex lära sig att Gustav II Adolf dog 1632 i slaget vid Lützen. Hur kan man veta att detta verkligen är sant? Ja, låt oss först göra tankeexperimentet att vi inte hade tillgång till några historiska dokument, utan var begränsade till att enbart använda naturvetenskapliga observationer. "Upptäckten" av slaget vid Lützen skulle då antagligen börja med att man av en slump råkade gräva på den plats där slaget ägde rum. Man skulle då givetvis hitta diverse rester efter slaget. Skelettdelar med olika typer av skador, rostiga vapendetaljer, mynt etc. Genom dateringar, t ex kol-14-metoden, skulle man kunna bestämma att det med all sannolikhet förekommit ett slag på denna plats någon gång mellan, låt säga, 1603 och 1655. Jämförelser med olika typer av fynd i Sverige (enligt förutsättningarna för vårt lilla tankeexperiment så får dokument inte användas), t ex liknande vapendelar med samma metallegeringar som hos fynden vid Lützen, skulle så småningom leda fram till slutsatsen att svenskar deltagit i slaget. Och så vidare. Du förstår säkert vart jag vill komma. De vore mycket svårt att på detta sätt med säkerhet konstatera detaljerna kring slaget vid Lützen. Att svenska vapen varit inblandade, behöver t ex inte innebära att svenskar deltagit i själva slaget, utan skulle kunna bero på att vår vapenexport var omfattande redan vid den här tiden. Att med säkerhet fastställa att Gustaf II Adolf personligen varit med i och stupat i slaget vid Lützen, eller varför Sverige överhuvudtaget deltog i trettioåriga kriget, torde vara helt omöjligt utan tillgång till historiska dokument. Orsaken till att vi är helt övertygade om att Gustaf II Adolf existerat och varit aktiv i trettioåriga kriget, är existensen av historiska dokument. En överväldigande mängd av sådana dokument, en del skrivna av kungen själv (han förde bl a mycket noggrann dagbok), andra av ögonvittnen eller å tjänstens vägnar av ämbetsmän, talar alla samma språk.

En avgörande skillnad mellan att studera mänsklighetens historia under de senaste 5 000 åren, och att studera historien före denna tid, är tillgången på dokument, skrivna av ögonvittnen eller personer som åtminstone haft nära anknytning till de händelser som skildras. Problemet när det gäller arternas, livets och universums ursprung är att vi, precis som när det gäller den äldre historien, saknar varje form av skriftlig dokumentation.[2] Som påpekats tidigare gör detta att vi i bästa fall kan ställa upp möjliga scenarion för hur det hela kan ha gått till. Vi kan aldrig med visshet bevisa att det verkligen gått till på ett visst sätt. Hur rimlig en förklaring än kan verka, så utgör detta inget tvingande bevis för att den är sann. Att gå från möjlig till sann förklaring, kräver att det man studerar antingen kan upprepas (konventionell naturvetenskap) eller att det existerar tillförlitliga dokument (historia).[3] Inget av detta är uppfyllt när det gäller studiet av arternas, livets och universums uppkomst. Problemet påminner en aning om att rekonstruera Jules Vernes En Världsomsegling under Havet utifrån ett fragment av en utriven sida ur boken.

Något som vi också måste hålla i minnet är att varje teori utgår från vissa filosofiska och metafysiska antaganden. Detta gäller i särskilt hög grad alla ursprungsteorier. Utan en sådan utgångspunkt är det omöjligt att tolka de observationer som görs. Utgångspunkten för evolutionsläran och de andra materialistiska ursprungsteorierna är antagandet att allting uppkommit av naturliga, inomvärldsliga orsaker. Även om det finns observationer som talar för en intelligent konstruktör, utesluter man denna möjlighet, inte av vetenskapliga, utan av metafysiska skäl. "Det kan helt enkelt inte existera något övernaturligt. Det är absurt!", menar man

Som vi alldeles strax skall se flera exempel på, så tolkas alla fossilfynd utifrån evolutionsscenariot som övergripande modell. Detta scenario förutsätts definitionsmässigt vara sant. Det finns en genomgående tendens att fossil, som direkt verkar tala emot evolutionen, förkastas, omdateras eller omtolkas. Omtolkningen kan ske på olika sätt. Vissa fossil nedgraderas, för att de skall framstå som evolutionära föregångare till människan, medan de i själva verket kanske är lämningar av fullt utvecklade människor. Andra fossil graderas i stället upp för att passa in i det mänskliga utvecklingsträdet, trots att dessa fossil lika gärna kan härröra från t ex utdöda apor eller något liknande. Gareth Nelson vid American Museum of Natural History gjorde i Wall Street Journal den 9/12 1986 följande uttalande:

"Vi måste ju ha några förfäder. Vi väljer dom här." Varför? "Därför att vi vet att förfäderna måste existera och dom här är de bästa kandidaterna." Detta beskriver i stora drag hur det har fungerat. Jag överdriver inte.

De olika fossila mellanformer som har ansetts, och nu anses bevisa, människans utveckling ur aporna kan delas in i fyra kategorier:

1. Direkta. avsiktliga falsarier (Piltdownmänniskan), eller fynd som visat sig vara helt felaktiga utan att vara medvetna falsarier (Nebraskamannen).
2. Fossil av utdöda människoraser, dvs varianter av människosläktet och inte mellanformer mellan apa och människa (Neanderthalmänniskan).
3. Fossil av numera utdöda apor (Lucy är t ex en möjlig kandidat).
4. Fynd som möjligen skulle kunna utgöra någon mellanform. Huruvida så är fallet eller ej, är till stor del en tolkningsfråga.

 

Låt oss börja med den första kategorin och det förmodligen mest kända fallet av vetenskapligt falsarium, Piltdownmänniskan. I Piltdown, som ligger drygt sex mil söder om London, gjordes i början av detta sekel några uppseendeväckande fynd. Det hela började med att en arbetare i ett grustag i Piltdown hittade en del av en människoliknande skalle som han lämnade vidare till en amatörgeolog vid namn Charles Dawson. Under sommaren 1912 så började man ytterligare utgrävningar på platsen. I dessa deltog bl a den (i andra artiklar på min hemsida nämnde) katolske prästen och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin, känd för sin minst sagt fanatiska tro på evolutionen. Förutom fler skallfragment hittade man rester av däggdjur, bl a en elefantkindtand. Så småningom, efter en tids grävande, gjorde man ytterligare ett sensationellt fynd, en underkäke som verkade höra till den tidigare funna skallen. Ett halvår senare publicerades upptäckten under namnet Eoanthropus dawsoni, mer allmänt känd som Piltdownmänniskan.

Skallen var ganska stor och modern i sin morfologi (form) medan underkäken var mycket primitiv och aplik. Även om det fanns forskare som tvivlade på att skalle och underkäke hörde ihop, accepterades fyndet allmänt som en primitiv förfader till den moderna människan. 1915 gjordes ytterligare ett fynd, Piltdown II. Genom en fantastisk slump (dvs medveten bluff) innehöll detta fynd precis de delar som saknades för att med säkerhet para ihop skalle och käke hos Piltdown I.

Så småningom, på 1930-talet, genom fyndet av bl a Pekingmänniskan, där också Teilhard de Chardin var inblandad, började man mer och mer tvivla på Piltdownmänniskans roll som vår förfader. Antingen fanns flera utvecklingslinjer som ledde fram till människan, eller också var det något fel på fyndet i Piltdown. Och nu kommer vi till skandal nummer två, en skandal som nästan är värre än den ursprungliga. British Museum of Natural History, där Piltdownfynden förvarades, gjorde allt för att hindra tvivlande forskare att undersöka dessa. I trettiofem år vakade man som hökar över sina dyrgripar, och såg till att endast en utvald skara fick titta närmare på dem. 1953 kunde i alla fall Kenneth Oakley, Joseph Weiner och Wilfred Le Gros Clark visa att Piltdownmänniskan var ett medvetet bedrägeri. Det är mycket möjligt att själva skallen var ett äkta fynd. Kol-14-datering visade att skallen var 520 till 720 år gammal. Eftersom platsen där skallen hittades hade använts som begravningsplats under den stora pesten 1348-49, så kom skallen antagligen från ett av pestens offer.

De andra fynden, benrester och vissa verktyg, hade utan tvekan placerats ut. Benen hade också behandlats för att få samma mörkbruna färg som skallen. Käkleden hade brutits av, för att det inte skulle framgå att käke och skalle inte passade ihop. Tänderna på underkäken hade filats ner för att passa till tänderna i överkäken. 1982 kunde man genom collagentest visa att käken kom från en orangutang.

Vem låg då bakom falsariet? Ja, ingen vet. En del tror att Dawson var inblandad. Andra menar att denne inte var tillräckligt smart för att gå iland med en sådan bluff. Många är övertygade om att Teilhard de Chardin antingen ensam låg bakom, eller åtminstone var inblandad. Enligt John Winslow var Sir Arthur Conan Doyle, dvs författaren till böckerna om Sherlock Holmes, mannen bakom bedrägeriet. Doyle, som ju var läkare, bodde bara några kilometer från Piltdown och tyckte mycket om practical jokes. Kanske började det hela som ett skämt, och när det sedan gick för långt, vågade han inte avslöja sanningen.

Litteraturen om Piltdownfynden är enorm. Det påstås att över femhundra doktorsavhandlingar skrevs om dessa fynd. Sir Arthur Keith, den kanske främste anatomen på 1920-talet, publicerade mer än någon annan. Hans stora arbete The Antiquity of Man handlar till största delen om Piltdownmänniskan. När han var 86 år gammal kom Oakley och Weiner hem till honom för att berätta att det fossil som i fyrtio års tid varit hans huvudintresse i själva verket var en ren bluff. Detta var givetvis en oerhörd tragedi för Keith.

Det var ju Sir Arthur Keith som i förordet till 1928 års upplaga av Darwins Origin of Species skrev, "Evolutionen är obevisad och obevisbar. Vi tror på den eftersom enda alternativet är skapelse, vilket är otänkbart.". Med sitt eget liv bevisade Keith sannerligen hur adekvat hans uttalande var.

Huruvida Keith verkligen skrev detta diskuteras flitigt på Internet. Jag har undersökt det hela och det är i varje fall säkert att han skrev förordet till 1928 års upplaga av Origin of Species. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på något exemplar av just den upplagan och inte heller hittat den på Internet (första upplagan finns t ex utlagd i sin helhet på flera hemsidor). Jag har emellertid inte hittat något som motbevisar att Keith skrev ovanstående. Om citatet är felaktigt borde någon kunnig biolog, som har tillgång till 1928 års upplaga, ha scannat in förordet och lagt ut detta på nätet, så hade ju saken varit ur världen. Nu spelar det egentligen inte så stor roll om Keith verkligen skrev ovanstående. Min argumentering bygger inte på hans uttalande på något som helst sätt. Jag hoppas att jag så småningom får möjlighet att kontrollera hur det verkligen förhåller sig. Tills dess har jag med denna brasklapp.

Piltdownbluffen utgör självklart inget bevis för att dagens teorier om människans ursprung är felaktiga. Den visar dock att det bakom "vetenskapliga" upptäckter kan finnas starka drivkrafter som är allt annat än vetenskapliga. Det allra mest oroväckande är kanske hur British Museum of Natural History agerade. Att en bluffmakare bluffar ligger liksom i sakens natur. Men när ett välkänt museum svartsjukt vakar över sina dyrgripar och hindrar forskare från att undersöka dessa, ja då handlar det inte om vetenskap utan om politik. Det finns inget som säger att liknande inte skulle kunna förekomma i vår tid.

Nästa exempel handlar inte om någon medveten förfalskning, men visar ändå hur lätt det är att forskarnas känslor rusar iväg när de tror sig ha gjort "den stora upptäckten". 1922 hittades en ensam tand i marken i västra Nebraska. Dr Henry Osborn vid Columbia University och föreståndare för American Museum of Natural History kom, efter att ha undersökt tanden, fram till slutsatsen att den hade vissa karakteristiska drag som påminde om både schimpans, Javamänniska och modern människa. Ur detta drog han slutsatsen att tanden kom från en förhistorisk människa, en felande länk, som fick det imponerande namnet Hesperopithecus haroldcookii, också kallad Nebraskamannen. Flera framstående forskare stödde Osborn till fullo, bl a Sir Grafton Elliot Smith, professor i anatomi i Manchester.

Det var vid den här tiden som den berömda Scopes- eller aprättegången pågick i USA (diskuteras ingående här). Åklagare var William Jennings Bryan och åtalad var en lärare vid namn Scopes. Den senare anklagades för att olagligt ha undervisat i evolutionsteori. Bryan blev av massmedia förlöjligad och förödmjukad på grund av sitt motstånd mot evolutionsläran. Om honom skrev Osborn:

...marken har talat till Bryan från hans egen hemstat Nebraska. Hesperopithecustanden är som en stilla, svag röst. Ljudet från den är inte lätt att höra... Denna svaga röst talar emellertid volymer av sanning, i det att den ger bevis för människans härstamning från aporna.[4]

Samma år som fyndet gjordes hade the Illustrated London Times en artikel, där en konstnär hade gjort en mycket skicklig illustration som föreställde herr Nebraskaman med fru. Allt rekonstruerat utifrån en bit av en tand!

Några år senare visade det sig att tanden härrörde från en utdöd grisart. Att denna senare upptäckt fick föga uppmärksamhet i massmedia behöver väl inte påpekas.

 

En förhistorisk människoras som väl ingen har kunnat undgå att höra talas om, är Neanderthalmänniskan. Det första fyndet gjordes 1856 i trakten av Hochdal, som ligger någon mil öster om Düsseldorf i Tyskland. I en dalgång som gick under namnet Neanderthal[5] (Neanderdalen), fann arbetare i ett kalkbrott mänskliga skelettdelar i en grotta. Eftersom man var mer intresserad av att bryta kalk än av arkeologi, så förstördes vad som förmodligen var ett helt komplett neanderthalskelett. Endast skalltaket, några revben och delar av höftbenet räddades. Skelettdelarna var uppenbarligen mänskliga, samtidigt som de såg annorlunda ut. Så småningom hamnade benen hos William King, anatomiprofessor vid King's College, Galway, Irland. King trodde att benen representerade en varelse, så primitiv att den omöjligen kunde tillhöra samma art som människan. Han gav den nyupptäckta arten namnet Homo neanderthalensis. 1908 fick man tillgång till ett ganska komplett skelett, vilket rekonstruerades av Marcellin Boule, berömd paleontolog vid Naturhistoriska Muséet i Paris. Rekonstruktionen var helt missvisande, vilket beskrivs i Bones of Contention av Marwin Lubenow.

Trots att det fanns tecken på att ryggraden var svårt deformerad på grund av reumatism och engelska sjukan, struntade Boule i de patologiska bevisen. Han menade att ryggraden saknade den kurvatur som gör det möjligt för människan att gå upprätt. Han placerade huvudet i ett obalanserat läge på halsen, förskjutet framåt, så att individen antagligen hade brutit nacken om han försökt titta upp mot himlen.[6]

Boule menade också att Neanderthalaren inte hade kunnat sträcka ut sina ben normalt, utan hade gått med böjda knän med tårna pekade inåt, dvs en perfekt bild av en brutal och primitiv apmänniska. Resultatet publicerades sedan i en serie artiklar i Annals de Paleontologie. Denna totalt missvisande bild av Neanderthalmänniskan kom att dominera alla böcker i fyrtiofyra år tills två forskare, William Straus och A J E Cave, 1957 gjorde en ny undersökning av det skelett som Boule tidigare rekonstruerat. De fann då att Boule gjort flera allvarliga misstag och deras undersökningar visade att Neanderthalaren, i friskt tillstånd, stod upprätt och gick på normalt sätt som moderna människor. Dvs ut med Homo neanderthalensis och in med Homo sapiens [7] neanderthalensis. Idag tycks forskarna vara ganska överens om att Neanderthalaren endast ytligt skiljde sig från den moderna människan. Många forskare menar att den moderna människan och neanderthalaren alltmer kom att blandas genetiskt. De kunde således producera fertil avkomma och utgör då definitionsmässigt variationer av en och samma art (om två slags individer kan få fertil avkomma, dvs avkomma som i sin tur kan producera avkomma, anses de tillhöra samma art — hästar och åsnor tillhör t ex olika arter, eftersom deras avkomma, mulan eller mulåsnan, är steril — människa och torsk utgör också olika arter, eftersom de överhuvudtaget inte kan få avkomma tillsammans).

Under många, många år kom Neanderthalmänniskan att presenteras som ett mycket starkt bevis för evolutionen. Alla skolböcker, ja till och med barnböcker, innehöll bilder av denna apliknande varelse som vaggade fram på böjda knän och utstötte gutturala läten. Det tog 44 år innan Boules misstag rättades till. Martin Lubenow berättar i nyss nämnda bok att det sedan tog ett av världens förnämsta naturhistoriska muséer, Field Museum of Natural History i Chicago, ytterligare 20 år innan de korrigerade sin egen neanderthalutställning.

Under den perioden besökta jag muséet kanske femton gånger. Det var inte förrän i mitten av 1970-talet som man tog bort den gamla utställningen med apliknande Neanderthalare och ersatte den med de långa, upprättgående Neanderthalare som finns där idag.

Det finns flera fynd som tyder på att Neanderthalmänniskan begravde sina döda med blommor, vilket tyder på att de hade någon form av religion. De kunde med all sannolikhet tala, eftersom man hos ett neanderthalfynd i Israel funnit det s k hyoidbenet, vilket är ett litet ben vid basen av tungan och som är helt unikt för människan och en förutsättning för vår talförmåga. Fyndet visade sig vara nästan identiskt till storlek och form med motsvarande ben hos den moderna människan.

I den australiska skapelsetidningen Creation (Vol 17, 1995, sid 16-18) fanns en intressant intervju med illustratören Ron J Ervin. Denne är expert på medicinska och anatomiska illustrationer och har gjort illustrationer till läroböcker, tidskrifter etc. Många av uppdragen har inneburit att med pennan "återskapa" forntida människor och djur. Ervin berättar att han ganska fritt kunde teckna utifrån sina egna fantasier. Om uppdragsgivaren inte var nöjd med resultatet fick han ändra tills det stämde med uppdragsgivarens syn på evolutionsteorin. Han säger, "Hela evolutionsgrejen är hur som helst som att illustrera fiction. Man måste fantisera ihop det, eftersom det inte finns några fakta bakom". Den sista meningen utgör kanske en smärre överdrift. Visst finns det någon form av fakta bakom illustrationerna. Vi har dock sett ovan (Nebraskamannen), att dessa fakta kan vara begränsade till en enda tand. Att utifrån detta rekonstruera en hel individ, kräver utan tvekan en stor portion fantasi (i kombination med den förutfattade meningen att evolutionen utgör en absolut sanning).

Vid ett tillfälle fick Ervin i uppdrag från ett universitet att "omskapa" Neanderthalaren. För att förklara den moderna synen på Neanderthalmänniskan, påpekade uppdragsgivaren att om en Neanderthalare idag kom gående på huvudgatan i en storstad, iklädd tredelad kostym, skulle ingen ens lägga märke till honom.

Forskarna vet inte varifrån Neanderthalaren kom och inte heller varför hon försvann så snabbt som hon gjorde. Man anser att hon existerade för mellan 200 000 och 34 000 år sedan. När det gäller sådana dateringar så finns det emellertid stora osäkerheter. När man t ex med hjälp av kol-14-metoden daterade en skalle, känd under beteckningen Amud I, som hittats i Galileen i norra Israel, fick man en ålder på 5710 år vilket ju inte alls stämmer med att Neanderthalarna dog ut för ca 34 000 år sedan. Michael Day vid British Museum of Natural History skrev om detta fynd, "Dessa dateringar anses vara för unga på grund av förorening med yngre kol".[8] Hur vet man då att de prov som daterats är förorenade. Jo, åldern stämmer inte med evolutionsscenariot. Dvs varje fynd som ger för låga eller för höga åldrar är definitionsmässigt förorenat. Och visst kan det vara sant att det förhåller sig så, men samtidigt innebär det att evolutionsscenariot är nästan omöjligt att falsifiera, eftersom allt som talar emot detta scenario förkastas eller omtolkas.

I en artikel i National Geographic (March 6 2003) med titeln "Did Neandertals Lack Smarts to Survive?" skriver Hillary Mayell:

Tills för ca 50 000 år sedan delade Neanderthalarna i Europa och människorna i Afrika många kulturella drag. Båda hade full kontroll över elden, dieten var huvudsakligen baserad på kött och de hade förmågan att tillverka stenverktyg. Båda grupperna begravde sina döda, åtminstone ibland, och tog hand om sina skadade.

Men gapet mellan de två kulturerna vidgades snabbt under de ca 15 000 år som människorna, kallade Cro-Magnon efter den plats i Frankrike där de första fossilen hittades, och Neanderthalarna samexisterade i Europa, sade Klein (en paleontolog vid Stanford University som intervjuas i artikeln).

Även om de två grupperna utvecklades åt olika håll, och Cro-Magnonmänniskan tog över, visar ovanstående i alla fall på mycket stora likheter mellan de två grupperna. Neanderthalaren var uppenbarligen inte någon primitiv apmänniska, utan en högt utvecklad varelse, som stod på samma nivå som dåtidens människor. Visst fanns det anatomiska skillnader, men det finns också stora anatomiska skillnader mellan de olika idag existerande varianterna av homo sapiens.

Vetenskap är kunskap under utveckling. Teorier kommer och går. Under en period i början av 1900-talet, var en del forskare inne på att Neanderthalarens anatomiska särdrag kunde tillskrivar medfödd syfilis eller var resultatet av D-vitaminbrist eller av reumatism (orsakad av det kalla klimatet i Europa — Neanderthalaren bodde ju huvudsakligen i Europa medan de moderna människorna anses ha utvecklats i Afrika). De undersökningar som senare gjorts av Neanderthalskelett stöder inte sådana tolkningar.

Men som sagt, teorier kommer och går. På 1990-talet var en vanlig teori att Neanderthalarna starkt uppblandades genetiskt under den tid som de levde sida vid sida med Cro-Magnongmänniskan och sedan försvann. Idag är denna teori inte lika inne, och man menar att den genetiska blandningen var ganska begränsad. Men sista ordet är inte sagt, och vem vet vad forskarna anser om 10 år från och med nu.

Sammanfattningvis utgör inte Neanderthalaren något starkt stöd för att människan utvecklats från en primitiv apa. Neanderthalaren visar att människosläktet har förändrats anatomiskt och genetiskt under sin historia, men det strider inte nödvändigtvis mot tanken att människan är skapad av Gud. Hur Gud skapat, när detta skett och hur lång tid det tagit är mindre viktiga detaljer. Den stora skiljelinjen går mellan att människan är resultatet enbart av slump och naturlagar, eller att människan är avsiktigt skapad av en övernaturlig Skapare.

Det finns flera andra exempel på fossil som ursprungligen klassificerats som felande länkar men som senare visat sig kunna tolkas som varianter av den moderna människan. Både den berömda Javamänniskan (Pithecanthropus erectus) funnen av Eugene Dubois och Pekingmänniskan (Sinanthropus), som båda är varianter av Homo erectus (den upprättgående människan), kan mycket väl ha varit olika varianter eller raser av människosläktet. När det gäller Javamänniskan verkar det även här ha förekommit foul play. Bl a så hade Dubois gjort ett ytterligare fynd, kallat Wadjak, som direkt talade emot att Javamänniskan var en felande länk. Detta fynd gömde han undan i trettio år. Ingen fick granska det och han undanhöll till och med forskarna illustrationer och beskrivningar av fyndet.

Gör man en fullständig datering av allt fossilt material från Neanderthal, Homo erectus och Homo sapiens (den moderna människan), så finner man att alla tre med all sannolikhet levde samtidigt under långa tidsperioder.[9] Förklaringen till detta kan helt enkelt vara att människosläktets variation tidigare var betydligt större än vad den är idag. Kanske beroende på en avsevärt rikare genpool. Dessutom talar denna iakttagelse emot evolutionen, eftersom den visar att den mänskliga anatomin varit anmärkningsvärt konstant.[10]

---

En liten nyhet 18/9 2009. Följande program sändes denna dag på History Channel (ur programtablån):

14:00
Förhistoriska astronomer
Fransk dokumentär från 2007. De förhistoriska Neandertalarna beskrivs allt som oftast som en samling primitiva grymtare vars huvudsakliga sysslor i stora drag begränsades till att jaga, samla och para sig. Men tänk om våra utdöda förfäder var klipska nog att utveckla vetenskapliga teorier?. I den här dokumentären får vi ta del av häpnadsväckande material som antyder att denna underart till människan faktiskt ägnade sig åt astronomi. Chantal Jègues-Wolkiewiez, en fransk astronom och etnolog, har tillbringat de senaste 20 åren med att försöka bevisa att Neandertalmänniskorna var mycket väl införstådda med himlakropparnas lägen. Bland annat valde de boplats efter solens rörelse, skapade en slags månkalender och ristade kartor över himlavalvet. Producerat år 2007.

---

En ytterligare nyhet, från Scientific American den 8/1 2010. Artikelrubriken löd, "Höga ögonbågar, hög konst?: Nyligen upptäckta målade snäckskal visar att Neanderthalmänniskan var Homo Sapiens' mentala jämlike." I texten läser vi:

Nyligen upptäckta målade musselskal och snäckskal i Spanien är de första starka bevisen för att Neanderthalmänniskan tillverkade smycken. Dessa fynd visar att människans närmaste, utdöda släktingar kan ha varit kababla till symbolik, något som sopar bort de sedan gammalt accepterade föreställningarna att de var ointelligenta.

...Dessa upptäckter, i kombination med tidigare fynd av neanderthalprydnader och begravningsseder, antyder att Neanterhalarna hade samma kapacitet för symbolism, fantasi och kreativitet som moderna människor.

...Antropologen Erik Trinkaus vid Washington University i Saint Louis, som inte deltog i föreliggande undersökninger, konstaterar, "Jag hoppas att detta leder till att man en gång för alla begraver den teori som florerat i 100 år — att Neanderthalarna dog ut eftersom de var dumma".

---

Och så ännu en nyhet — hämtad från Text-TV den 6/5 2010

Neandertalare bland våra förfäder
Våra egna förfäder hade sex med Neandertalmänniskor. Bevisen bär vi alla inom oss — en del av vårt DNA har vi ärvt från Neandertalarna.

En kartläggning av arvsmassan hos vår utdöda släkting som publiceras i tidskriften Science kommer som en total överraskning för de flesta forskare. 99,7 procent av generna är gemensamma.

Få hade trott att de båda arterna korsade sig med varandra. Sexutbytet ska ha skett för cirka 60 000 år sedan, sannolikt i Mellanöstern. Hos människor av afrikanskt ursprung har inga neandertalgener hittats.

---

Och så till sist

I augustinumret 2010 av Scientific American fanns en artikel av Michael Shermer med följande rubrik: "Våra Neandertalbröder: Varför de inte var en separat art. Sekvensundersökning av genomet har visat på vår gemensamma mänsklighet".

Texterna ovan torde tala för sig själva. Synen på Neandertalaren förändras — från dreglande best till astronom och konstnär och dessutom så genetiskt lik oss att Neandertalare och vi kan få fertil avkomma tillsammans. Och varför inte? Det enda som är säkert när det gäller vetenskapliga teorier är att de förändras. Detta gäller tydligen till och med teorier om alltings ursprung (som ju normalt inte får ifrågasättas). Våra kära biologer skulle må bra av att då och då påminna sig om att vetenskap är kunskap under utveckling. Då kanske de inte skulla uttala sig så kategoriskt och inte heller behandla den som ifrågasätter så föraktfullt som de så ofta gör.

 

Om Neanderthalmänniskan är en kändis, så måste Lucy nog betraktas som en superkändis. 1974 så fann Don Johanson under utgrävningar i Etiopien ungefär 45 procent av ett mycket gammalt fossilt skelett, vilket fick namnet Lucy. Det påstås att namnet kom sig av att man precis då fyndet gjordes, i lägerhögtalarna spelade Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds". Av storleken på skelettet drog man slutsatsen att det rörde sig om en kvinna eller kanske snarare hona, beroende på vad man tror om fyndet. Dateringar verkade tyda på att Lucy levat för mer än tre miljoner år sedan. Så småningom tilldelades hon det imponerande latinska namnet Australopithecus afarensis.

Utifrån studier av Lucy och andra fossil drog Johanson och andra forskare slutsatsen att Lucy var vår äldsta kända förfader (eller förmoder). Det dröjde inte länge förrän alla naturhistoriska muséer med självaktning hade en specialutställning på temat Lucy, där man oerhört realistiskt fick se Lucy med familj sitta och ha det trivsamt en lördagkväll.

När det gäller sådana skickligt gjorda rekonstruktioner måste man komma ihåg att det enda som normalt bildar fossil, är skelettdelar. Det är mycket sällsynt att mjukdelar, brosk och organ bevaras som fossil. Att rekonstruera hur en art sett ut, när man bara har tillgång till skelettdelar är en formidabel uppgift. I Lucys fall hade man visserligen tillgång till nästan ett halvt skelett, men många gånger har man bara hittat några fragment av en skalle eller en armbåge, och då inser vem som helst att varje försök till rekonstruktion måste bli synnerligen spekulativt.

Det finns exempel på hur olika forskare kommit till helt olika resultat när de utifrån en fossil skalle, försökt rekonstruera hur den ursprungliga ägaren till denna sett ut. Den ene forskaren har kanske fått fram en människoliknande individ medan den andre modellerat fram något som ungefär ser ut som en vanlig apa. Ett exempel på detta är det berömda skallfossilet KNM-ER 1470[11], vilket har utgjort ett stort problem för forskarna när det gäller klassificeringen. Denna skalle hittades fragmenterad i hundratals delar. Stora delar av den saknades och då man försökte pussla ihop den fick man fylla i de saknade bitarna med gips. Richard Leakey, som var ansvarig för rekonstruktionen, menade att skallen hade satts ihop på det enda sätt som var tänkbart. Roger Lewin, vilken vid flera tillfällen samarbetat med Leakey, skriver i sin bok Bones of Contention: Controversies in the Search of Human Origin om rekonstruktionen av 1470-skallen:

Ett osäkerhetsmoment var vinkeln mellan ansiktet och kraniet. Alan Walker minns ett tillfälle när han, Michael Day och Richard Leakey studerade de två delarna av skallen. "Du skulle kunna skjuta överkäken framåt och ge den ett långt ansikte, eller du skulle kunna skjuta den bakåt och göra ansiktet kort.", minns han. "Hur du placerade den berodde i själva verket på din utgångspunkt." ...Leakey minns händelsen också, "Ja, om du höll den på ett sätt så såg den ut som en sak och höll du den på ett annat sätt, så såg den ut som något annat.[12]

För några år sedan ägnade Vetenskapens Värld i TV1 tre hela entimmesprogram åt människans ursprung. Ett av dem kretsade till stor del kring Lucy. Det kanske viktigaste indiciet på att Lucy ingick i den mänskliga utvecklingslinjen var enligt programmet att man ansåg att hon gått mer eller mindre upprätt. Detta kom man fram till bl a genom att studera bäckenbenet. Det visade sig dock att denna slutsats involverade en del vågade tolkningar. Som bäckenbenet såg ut när det hittades vittnade det inte alls om upprätt gång. En forskare tänkte sig då att hela bäckenet hade deformerats under fossilbildningen på grund av marktrycket. Och självklart är detta en tänkbar möjlighet. Han visade sedan genom datorsimulering att man kunde bryta isär bäckenet och sätta ihop det igen på ett sådant sätt att det nu tydde på att Lucy hade haft upprätt gång.

Något som inte brukar framgå av de böcker och artiklar som behandlar Lucy är att den knäled, som haft stor betydelse för teorin att Lucy gick upprätt, hittades ca tre kilometer från, och dessutom i ett jordlager 80 meter under den nivå, där de övriga fynden gjordes. Då Don Johanson 1987 föreläste i Kansas City och fick frågan hur kan kunde vara så säker på att knäleden hörde ihop med resten av skelettdelarna, svarade han "Anatomisk likhet". Och visst kan han ha rätt. Men han kan ju också ha fel.

1995 publicerade Martin Häusler och Peter Schmid från universitetet i Zürich en uppseendeväckande artikel i Journal of Human Evolution. Häusler och Schmid hade gjort ingående analyser av Lucys bäckenparti och kommit fram till att detta var alldeles för trångt för att kunna komma från en hona. Om deras slutsats är korrekt, skakas det mänskliga stamträdet om ordentligt.

Förutom Lucy har man hittat fossil efter avsevärt större individer, vilka också klassificerats som afarensis. Man har antagit att de storvuxna individerna varit hannar medan de småvuxna, t ex Lucy, varit honor. Men om nu Häusler och Schmid har rätt, och Lucy var en hanne, vilka var då de större individerna? Ja, ingen vet. Häusler själv föreslog lite skämtsamt att Lucy kanske borde döpas om till Lucifer (ett av Bibelns namn på Djävulen).

Vi ser här klart hur mycket spekulationer och antaganden som finns bakom de slutsatser som så självsäkert presenteras som fakta i skolans läroböcker. Det finns inget som utesluter att Lucy i själva verket var en numera utdöd apart. Matt Cartmill vid Duke University samt David Pilbeam och Glynn Isaac vid Harvard University skriver t ex i en artikel i American Scientist, "Australopithecussläktet sjunker snabbt tillbaka till status som säreget specialiserade apor".[13]

Ett annat mycket omskrivet fossil är KP 271 som hittades 1965 i Kanapoi i norra Kenya av Bryan Patterson vid Harvard University. KP 271 består av nedre delen av ett vänster överarmsben och är utomordentligt väl bevarat. Dateringar ger en ålder på ca 4,5 miljoner år, vilket gör fyndet till det äldsta hominidfossil som någonsin hittats, äldre än till och med Lucy. Frågan var nu vilken art man skulle hänföra fossilet till.

Patterson och en kollega vid namn Howells använde datoranalys för att försöka identifiera KP 271. Man lät datorn jämföra det fossila överarmsbenet med nedre delen av överarmsben från människan, schimpans och de olika fossil som fanns vid den här tiden. Analysen visade att överarmsbenet var "slående likt" motsvarande ben hos moderna människor, vilket Patterson och Howell också medgav. Ändå beslöt de sig för att klassificera fyndet som en trolig Australopithecus africanus.[14] Detta motiverade de med att överdelen av africanus' och den moderna människans överarmsben är lika. Nu fanns inte övre delen med i KP 271 och någon nederdel av ett överarmsben från africanus hade man inte tillgång till. Det hela byggde således på ren spekulation.

Ytterligare undersökningar har gjorts, vilka bekräftar likheten mellan människans överarmsben och KP 271. Henry McHenry vid University och California säger t ex: "Resultatet visar att Kanapoifyndet, som är 4 till 4,5 miljoner år gammalt, är omöjligt att skilja från moderna homo sapiens (dvs människor)".[15] Trots detta så fortsatte man att betrakta KP 271 som ett fynd av Australopithecus africanus. Fjorton år senare, dvs 1981, skriver Howards, dvs en av de som gjorde den ursprungliga analysen:

Överarmsbenet från Kanapoi, som daterats till ca 4,4 miljoner år, kunde inte skiljas från Homo sapiens morfologiskt (dvs anatomiskt) eller genom datoranalys av Patterson och mig själv 1967 (eller genom senare, mer ingående analys). Vi föreslog att det kunde representera Australopithecus, eftersom dateringen gjorde att klassificeringen Homo verkade orimlig, trots att den varit korrekt bortsett från tidsfaktorn.[16]

Dvs eftersom evolutionsperspektivet är sant, kan inte människor ha existerat för 4,5 miljoner år sedan. Tillförlitliga data är således sådana data som stöder evolutionsteorin, medan otillförlitliga och felaktiga data är sådana som talar emot.

Ingen vet vilken slags individ KP 271 kommer ifrån. Och ingen kan heller påstå att KP 271 utgör ett bevis eller indicium för evolutionen. Snarare tvärtom!

 

Det sista exemplet vi skall ta är de fossila fotavtryck som upptäcktes av Mary Leakey 1978 i Laetoli i norra Tanzania. Det sedimentära lager som låg över fotavtrycken har daterats till 3,6 miljoner år, medan lagret under daterats till 3,8 miljoner år. Avtryckens ålder bör därför ligga mellan dessa två värden. Fotspåren, som gjorts i nybildad vulkanisk aska från en intilliggande vulkan, består av tre parallella spår, gjorda av tre individer, varav en gått i den andres fotspår. Totalt finns 69 fotavtryck på en sträcka av ungefär 10 meter. Att avtrycken konserverats så väl beror på en serie ytterst osannolika, gynnsamma omständigheter.

Fotspåren har orsakat en stor mängd publikationer och böcker. Allmänt menar man att det är individer av samma art som Lucy, dvs Australopithecus afarensis, som gjort dem. Trots detta erkände Mary Leakey ett år efter upptäckten att avtrycken var "anmärkningsvärt lika moderna människors".[17] Det mest ingående studiet av Laetoliavtrycken har utförts av Russel Tuttle vid University of Chicago. Eftersom man inte tidigare studerat människor som normalt går barfota, började han med att studera Machiguengaindianerna, ett folk i Peru. Han undersökte mer än sjuttio individer från 7 till 67 års ålder, både män och kvinnor. Bl a så gjorde han avgjutningar av indianernas fotavtryck när de gick i fuktig sandjord. Hans slutsats var att avtrycken från Laetoli var anmärkningsvärt lika avtryck från moderna människor som vanemässigt går utan skor.

Under alla förhållanden kan vi lägga åt sidan de lösa antaganden som säger att Laetoliavtrycken gjordes av individer av samma art som Lucy, Australopithecus afarensis. Fotavtrycken från Laetoli antyder att åtminstone ytterligare en hominid strövade omkring i Afrika vid samma tid.[18]

Tuttle erkänner också att "om man inte var säker på att avtrycken var så gamla, så skulle vi omedelbart dra slutsatsen att de hade gjorts av individer tillhörande människosläktet". Det enda som avhåller Tuttle från att anse att avtrycken är mänskliga, är således att dateringen inte stämmer med evolutionsperspektivet.

Albert Einstein sade en gång att "det krävs en teori för att kunna tolka fakta". Och så fungerar vetenskapen. Utan en bakomliggande teori blir observationer och mätningar meningslösa. Den vetenskapliga metoden bygger på denna och liknande principer. Fördelen med sådana "spelregler" är att vetenskapliga resultat därmed blir kommunicerbara. Nackdelen är att vetenskapen begränsas till att ställa upp modeller av verkligheten i stället för att vara ett uttryck för verkligheten själv. Ingen har emellertid lyckats hitta på något bättre system. Att Laetoliavtrycken och andra fynd tolkas utifrån evolutionsscenariot är således helt i sin ordning. Men, och här vill jag verkligen komma med ett men, det innebär samtidigt av avtrycken också kan tolkas utifrån andra modeller. En sådan är skapelsemodellen.

Samtidigt som dateringsmetoderna anses vara mycket säkra, har vi nu sett två exempel på fossil, som trots att de är mycket gamla, verkar komma från moderna människor. En slutsats kan givetvis vara att de inte alls kommer från moderna människor. I så fall är de ingående studier (anatomiska etc) som gjorts av fynden, felaktiga. En annan möjlighet är att dateringarna inte stämmer. En tredje möjlighet är att både dateringar och analyser stämmer, men att evolutionsscenariot är felaktigt. Vilken tolkning vi väljer, beror uppenbarligen på vilken utgångspunkt vi har. Den mest vetenskapliga tolkningen, där vi helt enkelt accepterar de vetenskapliga observationerna och utgår från att både dateringar och analyser är korrekta, talar således emot evolutionen.

Förhoppningsvis har det vid det här laget framgått vilka svårigheter och osäkerheter som de olika teorierna för människans ursprung brottas med. Forskarna är långt ifrån överens om hur människans utvecklingslinje ser ut. Det man är överens om, är själva evolutionsscenariot. Frågan är således inte om fossilen bevisar att människan utvecklats från lägre stående arter. Att människan är ett resultat av en gradvis utveckling, det "vet" man ju redan. Materialismens heliga princip säger detta. Nej frågan gäller i stället vems fossil som utgör våra sökta förfäder. Den forskare som råkar hitta "den felande länken" kommer givetvis att skörda både berömmelse och pengar.

Om nu forskningen kring människans ursprung vore så objektiv och förutsättningslös som man vill göra gällande, skulle man t ex förvänta sig att varje kompetent forskare hade tillgång till alla de olika fossil som hittats. Så verkar långt ifrån alltid vara fallet. Svartsjukt bevakar man de benbitar man varit tursam nog att finna. Och framför allt är man mycket tveksam till att låta forskare med kritiska synpunkter granska de fossil på vilka man byggt sina egna teorier. Paleoantropologen[19] Adrienne Zihlman vid University of California, Santa Cruz, berättar t ex om när hon vid ett tillfälle skrev till Don Johanson och bad att få se de fossil han hittat i Etiopien (bl a Lucy). Johanson svarade att hon skulle få tillstånd endast om han fick förhandsgranska varje artikel hon skulle skriva om dem. Hon avböjde, eftersom hon uppfattade detta som en form av censur.[20]

---

Lite nyheter — 16/2 2011

I Svenska Dagbladet kunde man den 16/2 2011 läsa en artikel med rubriken "Tidiga människor inte så olika oss". Jag klipper:

Homo sapiens nu. Homo sapiens då. Skillnaden mellan de två är inte så stor som man tidigare trott, föreslår ny forskning. En typisk föreställning av den tidigaste människan är en grottvarelse vars talförmåga består av grymtningar och enstaviga ord. Men är den bilden korrekt? Var verkligen de tidigaste människorna så olika oss? Svaret är nej, enligt en studie som har publicerats i senaste numret av tidskriften Current Anthropology. I den hävdar arkeologen John Shea vid universitetet i Stony Brook, New York, att arkeologer har använt fel utgångspunkt för att analysera mänskligt beteende.

Problemet, menar Shea, är att arkeologer har letat efter bevis för "modernt mänskligt beteende". Istället borde man ha fokuserat på beteendemässiga variationer, som förekommer hos alla djur. Fossiler av Homo sapiens från den övre paleolitiska perioden (12000-45000 år sedan) har hittats tillsammans med komplexa sten- och benverktyg, avancerade eldtekniker, projektilvapen och andra personliga tillhörigheter. Beteendena är antingen universella, eller väldigt lika de hos de senaste människorna.

De äldsta fossilerna av Homo sapiens å andra sidan härstammar från mellan 100 000 och 200 000 år sedan (i ett fall har arkeologer i Israel hittat vad man tror är 400 000 år gamla kvarlevor), utan samband med tecken på modernt mänskligt beteende. Detta har fått arkeologer att tala om en "mänsklig revolution", som i grunden ska ha förändrat människans biologi och beteende, även om åsikterna om tiden, takten, orsakerna och egenskaperna för denna revolution går isär. I sin studie testade John Shea hypotesen att den finns beteendemässiga variationer mellan tidigare och senare Homo sapiens genom att undersöka stenverktyg från perioden 6 000-250 000 år sedan. Men enligt arkeologen visade en systematisk jämförelse av tillverkningsstrategin hos föremålen inga tecken på någon beteendemässig revolution i människans historia. Istället var den prov på en bred variation av tillverkningssätt som kan förklaras med skillnader i kostnader och fördelar av olika metoder, konstaterade han. Med andra ord menar Shea att det inte finns något sådant som "moderna människor", utan endast en population av Homo sapiens med en stor variation i beteende.

Lite mer nyheter — 27/3 2011

Världens absolut första människa tappade tydligen redan för 400 000 år sedan tänderna i Qesem-grottan nära Rosh Ha'ayin i Israel. Eller fick dem utslagna i ett slagsmål. Nu har forskare från universitetet i Tel Aviv i alla fall hittat gaddarna i grottan.

Tidigare har de flesta trott att det var i Afrika den första människan bodde. Det beror på att forskare har hittat rester där av människor som levde för 200 000 år sedan. Det är ju ingenting mot de 400 000 år som tänderna i Israel har på nacken. Det finns ingen tydlig likhet mellan tänderna i Qesem och gamla vanliga neanderthaltänder. Det lustiga med fyndet är att tänderna ser ut som vanliga moderna tänder (Menorah nr 1 2011, sid 45).

Som sagt, människan tycks ha varit människa sedan lång tid tillbaka. Något som stämmer helt överens med Bibelns scenario. Gud skapade människan till sin avbild och människor är vad de alltid varit — människor. Man kan givetvis undra varför människan inte utvecklats biologiskt/evolutionärt under de senaste 400 000 åren. Får man tro evolutionisterna beror det på att evolutionen går så långsamt att man inte kan se den (ortodox darwinism). Eller också går den ibland så snabbt att man inte kan se den (punkterad jämvikt). Men att den utgör enda möjliga förklaringen till de olika arterna inklusive människan det vet vi, eftersom vi redan på förhand, i den "objektiva" vetenskapens namn, bestämt oss för att det inte kan (eller får) finnas någon annan förklaring.

 

Om det är något som karakteriserar det mänskliga släktträdet så är det ordet "förändring". Forskarnas syn på hur vi är besläktade med aporna revideras ständigt. Under de senaste 25 åren har man t ex ansett att människans och schimpansens gemensamma förfader levde för cirka 6 miljoner år sedan. Helt nyligen publicerade ett forskarlag vid avdelningen för evolutionär molekylär systematik i Lund en artikel i Journal of Molecular Evolution, där man redovisade undersökningar av förändringar i arvsmassan hos schimpans och människa (den i föregående avsnitt nämnda molekylära klockan). Forskarnas slutsats var att schimpans- och människolinjerna varit åtskilda i minst 13 miljoner år, dvs mer än dubbelt så länge som man ansett tidigare. Om denna syn blir allmänt accepterad, kommer den att ställa till stor oreda för paleoantropologerna, eftersom alla dateringar måste ändras. Många forskare har naturligtvis avfärdat resultaten och tidskriften Nature refuserade artikeln.[21]

Olika tolkningar och dateringar av kända fossil leder fram till flera olika tänkbara scenarion. Hösten 1996 såg det mänskliga utvecklingsträdet ut ungefär så här:

Åtminstone är det ungefär denna släktkedja som presenteras i skolans läroböcker. Detta ger en starkt förenklad bild av hur forskarna ser på saken. Det är inte alls så enkelt som att arterna ovan nödvändigtvis utgör en obruten kedja från vänster till höger. Det är inte ens säkert, menar vissa forskare, att någon av ovanstående arter gett upphov till nästa art i släktträdet. Det handlar bara om likheter. Ingen vet egentligen om någon av dessa arter verkligen är våra förfäder. Många fossilexperter menar att de kanske bara är kusiner till våra verkliga förfäder.

När det gäller Australopithecus africanus så har dess roll i den mänskliga utvecklingen omvärderats flera gånger. Vi har redan avhandlat ett känt fynd av africanus, nämligen KP 271 och sett att forskarna hade stora problem med klassificeringen. Det första fyndet av africanus, en skalle, gjordes emellertid redan 1924 i kalkbrotten i Taung i Sydafrika. Från början möttes detta fynd med misstro, men när ytterligare fossil av africanus hittades och Piltdownmänniskan dessutom avslöjades som bluff, blev Taungskallen, som daterades till mellan 2 och 3 miljoner år, mer och mer accepterad som en avgörande länk mellan apa och människa. Ända till dess att Lucy upptäcktes 1974 så ansågs africanus vara vår äldsta förfader.

1973 publicerade den sydafrikanske geologen T C Partridge undersökningar som tycktes visa att Taungskallen var mycket yngre än man dittills trott. Hans studier visade att grottan där skallen hittats inte kunde ha bildats tidigare än för 0,87 miljoner år sedan.[22] Vid denna tid fanns redan fullt utvecklade människor i Afrika. När det mänskliga släktträdet reviderades 1979 av Don Johanson och Tim White så degraderades Australopithecus africanus till att utgöra en sidogren, som så småningom dog ut. Några år senare, 1986, flyttades emellertid africanus tillbaka till huvudgrenen igen och fick åter status som mänsklig förfader.

Hur gick det då med Partridges datering på 0,87 miljoner år? Om denna är riktig kan africanus omöjligen vara vår förfader. Tja, man valde helt enkelt att i vanlig ordning bortse från denna besvärande datering. I Encyclopedia of Human Evolution and Prehistory skriver författarna att Partridges datering utgjorde "ett ogrundat försök till geomorfologisk datering under tidigt 70-tal..."[23] Varje observation som talar emot evolutionen utgör således "ett ogrundat försök". Richard Klein vid University of Chicago erkänner dock indirekt att detta sätt att argumentera innebär ett cirkelresonemang när han skriver, "...en datering av Taung på 2 miljoner år eller mer verkar mest trolig, men argumentet är uppenbarligen ett cirkelbevis och den verkliga åldern förblir osäker".[24]

Africanus utgör således inte heller någon säkert identifierad mänsklig anfader. Det är fullt möjligt, om man inte från början bestämt sig för att evolutionsperspektivet är sant, att i likhet med afarensis (Lucy) klassificera africanus som ytterligare en utdöd apa.

När det gäller Homo habilis så har turerna varit många. Det skulle föra alltför långt att gå in på de olika problem som studiet av denna förmodade art medfört. Skolböckernas framställning av Homo habilis som en mänsklig förfader kan starkt ifrågasättas. Under senare delen av 1980-talet upptäckte man att det man dittills kallat Homo habilis förmodligen utgjordes av två olika arter. Martin Lubenow skriver i Bones of Contention:

1986 upptäckte Tim White, som arbetade med Don Johanson och andra vid Olduvai Gorge, ett ofullständigt skelett av en vuxen [Homo habilis] individ, som fick beteckningen OH62 och daterades till ca 1,8 miljoner år. Kraniet och tänderna hos OH62 var mycket lika de betydligt mindre Homo habilisskallarna 1805, 1813 och OH24 och klassificerades därför på samma sätt som dessa. Det här var emellertid första gången man hade hittat fossila skelettdelar i så omedelbar närhet till en Homo habilisskalle [tidigare hade man bara funnit kranier och käkar och visste således inte hur skelettet såg ut]. Det överraskande var att kroppen av denna vuxna Homo habilisindivid inte var stor, vilket man antagit att Homo habilis var. Den var i själva verket mindre än Lucy — strax under 90 cm lång. Vi har således starka bevis för att den art som är känd under beteckningen Homo habilis inte är någon verklig art, utan består av en blandning av material från åtminstone två olika arter — en stor och en liten.[25]

Lubenow menar att de storväxta Homo habilisfynden mycket väl kan klassificeras som Homo sapiens medan de småväxta fynden (t ex OH62) bäst beskrivs som en variant av Australopithecus.

Dean Falk, som undersökt avgjutningar av insidan av kranierna från två homohabilisfossil, KNM-ER 1470 (denna skalle har tidigare diskuterats i samband med Lucy) och KNM-ER 1805, kom fram till följande slutsats, som helt stöder Lubenows åsikt:

De fakta som presenterats... visar att KNM-ER 1805 inte hör till homo... formen på avgjutningarna från KNM-ER 1805 är liknande som hos en afrikansk apa av släktet Pongidae, medan avgjutningarna av KNM-ER 1470 har samma form som hos en modern människa.[26]

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de olika hominidfossil som hittats antingen kan klassificeras som utdöda primater (människoapor) eller varianter av fullt utvecklade människor. Inga fossila fynd bevisar med tvingande nödvändighet att människan har utvecklats från aporna[27]. Det mänskliga utvecklingsträd som i många läroböcker presenteras som ett faktum bygger i själva verket på antagandet att evolutionen är sann och utgör således inget bevis för evolutionen. Ja knappast ens något indicium, eftersom både datorer och flygplan också skulle kunna ordnas upp i liknande trädstrukturer utan att detta för den skull vore något bevis på att de uppstått av sig själva.

I Dagens Nyheter den 28/9 1994 fanns en artikel med rubriken "Bilden av människans ursprung allt otydligare". Underrubriken var, "Fler fynd gör vår tidigaste historia till en härva av svårtolkade benknotor". Inledningsvis kunde man läsa följande:

För inte så länge sedan var det vanligt att forskarna ritade upp detaljerade stamträd och målade upp levande beskrivningar av de avlägsna förfädernas sociala liv. Vad grundade de sina antaganden på? Oftast inte mer än ett par käkhalvor eller en hög med efterlämnade stenredskap. Utifrån sina egna förutfattade meningar läste de helt enkelt in vad de ville i det magra bevismaterialet. Så gott som samtliga paleoantropologer har begått gruvliga misstag, som de fått äta upp i efterhand.

Artikeln slutar med följande ord:

Bara en sak är säker: vårt stamträd liknar alltmer en vildvuxen buske och våra utdöda släktingar en förvirrande samling av tvåbenta särlingar.

Lord Solly Zuckermann, känd paleoantropolog vid University of Birmingham och expert på just Australopithecus, diskuterar i en av sina böcker olika vetenskapsgrenars objektivitet. Trots att han själv arbetar inom området, är han uppenbarligen skeptisk till många av de självsäkra slutsatser, som vissa av hans kollegor alltför ofta drar.

Vi rör oss sedan ut från den objektiva sanningen in i de områden av påstådd biologisk vetenskap, som extrasensorisk perception [tankeläsning och liknande] eller tolkningen av människans fossila historia, där allt är möjligt för den troende — och där den som har en brinnande tro ibland kan tro på flera motsägande saker på samma gång.[28]

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa om livets uppkomst i:
Inledning

---

[1] Begreppet hominid används av evolutionister för att beteckna människan och hennes evolutionära förfäder.
[2] Skapelseberättelsen i Bibeln gör anspråk på att vara en sådan dokumentation, nedskriven av Skaparen själv (eller snarare berättad för Mose som sedan skrev ned den). Eftersom vi just nu diskuterar vetenskapliga observationer, räknar jag inte in Bibelns skapelseskildring i ovanstående resonemang. Denna kommer att diskuteras senare.
[3] Vi bortser då från förekomsten av tidsmaskiner.
[4] M Bowden, Ape-Men — Fact or Fallacy?, Sovereign Publications, Bromley Kent, UK, 1977, sid 46.
[5] I modern tyska så stavas detta Neandertal.
[6] Baker Book House, 1992, sid 37.
[7] Homo sapiens (den vetande människan) är den latinska beteckningen på den moderna människan.
[8] Michael Day, Guide to Fossil Man, Fourth Edition, University of Chicago Press, 1986, sid 128-29.
[9] Martin Lubenow, Bones of Contention, sid 83.
[10] Ovanstående resonemang styrks av en artikel i Science, vol 274, den 13/12 1996, skriven av Carl C Swisher m fl med titeln "Latest homo erectus of Java: Potential contemporaneity with homo sapiens in South East Asia". Författarna föreslår i denna artikel att homo erectus fortfarande levde på Java åtminstone 250 000 år efter att hon ansetts vara utdöd. Swisher och hans medarbetare bygger detta på kalium-argon-dateringar av två viktiga fossil. Om denna slutsats är riktig, måste enligt artikeln, en kvarleva av homo erectus ha levt samtidigt som moderna människor och neanderthalare.
[11] KNM står för Kenya National Museum och ER för East Rudolf, dvs östra sidan av Lake Rudolf i norra Kenya.
[12] Simon and Schuster, New York, 1987, sid 160.
[13] "One Hundred Years of Paleoanthropology", American Scientist 74, July-August 1986, sid 419.
[14] Det finns två varianter av Australopithecus, nämligen africanus och afarensis. Lucy är ett exemplar av afarensis.
[15] "Fossils and the Mosaic Nature of Human Evolution", Science, 31/10 1975, sid 428.
[16] "Homo erectus in human descent: ideas and problems", Homo Erectus, Papers in Honor of Davidson Black, Becky A Sigmon and Jerome S Cybulski, editors. University of Toronto Press 1981, sid 79 - 80.
[17] "Footprints in the Ashes of Time", National Geographic, april 1979, sid 446.
[18] Russel H Tuttle, "The Pitted Pattern of Laetoli Feet", Natural History, mars 1990, sid 60 - 65.
[19] Paleoantropologi är den vetenskap som studerar mänskliga fossil.
[20] Ellen Ruppel Shell, "Flesh and Bone", Discover, December 1991, sid 41.
[21] Uppgifterna hämtade ur Metro, 23/10 1996.
[22] "Geomorphological Dating of Cave Openings at Makapansgat, Sterkfontein, Swartkrans and Taung", Nature, 246 (9 Nov 1973), sid 75 - 79.
[23] Tattersall, Delson and Couvering eds, Garland Publishing, New York, 1988, sid 571.
[24] The Human Career: Biological and Cultural Origins, University of Chicago Press, 1989, sid 113.
[25] Baker Book House, 1992, sid 164-165. Man har alltså gjort andra fynd av betydligt mer storväxta individer, som också klassificerats som homo habilis. Ett försök att förklara detta är att anta att hannar och honor var olika stora (jfr den tidigare diskussionen om Lucy). Detta är dock omtvistat.
[26] Dean Falk, "Cerebral Cortices of East African Early Hominids", Science, 221, 9/9 1983, sid 1073.
[27] En vanlig missuppfattning är att människan enligt darwinismen utvecklats ur schimpanser eller gorillor. Detta är helt fel. Forskarna menar att både människan och människoaporna har sitt ursprung i någon numera utdöd apart.
[28] Solly Zuckerman, Beyond the Ivory Tower, Taplinger Publishing Company, New York, 1971, sid 19.