"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Från organiska ämnen till liv

Låt oss nu bortse från ovannämnda svårigheter och anta att Millers scenario i princip är korrekt. Hur tänker man sig då övergången från organiska föreningar till den första levande cellen eller strukturen, eller vad man nu vill kalla den? Ja det finns flera olika scenarion. De allra flesta forskare verkar vara överens om att livet uppstod i havet. Utgående från Millers försök, tänker man sig att fler och fler organiska ämnen bildades i havet; aminosyror, kvävebaser och så småningom enkla proteiner och nukleinsyror. Långsamt ombildades havsvattnet till en slags urbuljong eller ursoppa. Eventuellt kan något isolerat havsområde ha börjat torka ut, varvid urbuljongen långsamt koncentrerades alltefter som vattnet dunstade bort. Fler och fler kemiska processer ägde då rum på grund av den ökande koncentrationen, och så småningom uppstod primitiva strukturer av organiska föreningar med förmåga att reproducera sig själva. I gymnasieläroboken BIOLOGI N3 beskrivs livets första stapplande steg på följande, målande sätt:

Den viktigaste kemiska processen i samband med livets uppkomst var utvecklingen av nukleinsyror som kunde fördubblas genom självkopiering och på så vis bildade en bro mellan livlöst och levande. Av proteiner med långa kedjor, RNA och polysackarider i vattenlösning, bildades genom inverkan endast av fysikaliska krafter små bollar, mikroblåsor. I liknande bildningar har möjligen nukleinsyra-proteinkomplex blivit inneslutna så att de sedan kunnat fungera som primitiva livsformer, urceller.[1]

Man tror att det kanske rent av uppstod flera olika sådana strukturer, vilka konkurrerade om de organiska föreningarna i urbuljongen. De urceller, som själva kunde producera sådana föreningar som det blev ont om, fick en urvalsfördel och kunde därmed breda ut sig på andra celltypers bekostnad. En slags evolutionsprocess startade. Denna brukar gå under namnet den kemiska eller biokemiska evolutionen.

De tidigaste livsformerna var antagligen, enligt det allmänt accepterade scenariot, bakterieliknande, anaeroba[2] organismer. I den tidiga atmosfären fanns ju inget syre (forskarna är inte eniga om detta, det tycks som om fler och fler forskare nu tror att atmosfären hade en relativt hög syrehalt, vilket leder till andra svåra problem när det gäller livets uppkomst — se t ex föregående avsnitt), varför livet under detta skede var tvunget att utnyttja andra processer än oxidation genom syre för sin energiproduktion.

Biologerna är övertygade om att de första självreproducerande molekylerna helt enkelt var enkla RNA-molekyler.[3] RNA är ju en nukleinsyra, precis som DNA, och laboratorieförsök har visat att vissa RNA-sekvenser kan fungera som katalysatorer. Dessutom har man funnit att RNA-sekvenser också kan fungera som enzym, vilka bildar nya RNA-sekvenser. Denna process av självkopiering är givetvis en förutsättning för liv.[4]

Den första urcellen hade, tänker man sig, RNA som genetiskt material. Den gav så småningom upphov till tre huvudlinjer av liv; prokaryoter (vanliga bakterier), arkaebakterier (en mycket speciell och tämligen nyupptäckt grupp av bakterieliknande organismer samt eukaryoter. Den senare gruppen innefattar resten av alla levande organismer, dvs encelliga organismer (amöbor etc), svampar, växter och djur.

De första spåren av liv på Jorden har man hittat i bergarter som anses vara 3,5 miljarder år gamla. Dessa fynd utgörs av prokaryota fossil.[5] Jorden anses allmänt ha uppkommit för ca 4,5 - 5 miljarder år sedan. Man menar att jordklotet var tillräckligt avsvalnat för att oceanerna skulle kunna bildas för ca 3,8 miljarder år sedan. Detta innebär att slumpen haft ungefär 300 miljoner år på sig för att åstadkomma livet. Ja förmodligen betydligt kortare tid än detta, eftersom det bör ha tagit åtskilliga miljoner år för "ursoppan" i havet att bildas och bli tillräckligt koncentrerad, så att de antagna, slumpmässiga, kemiska processer, vilka så småningom ledde fram till livet, kunde starta. Dessutom måste de prokaryota organismerna rimligtvis ha föregåtts av enklare, självreproducerande molekyler. Den tidrymd slumpen haft till sitt förfogande ter sig, ur evolutionistens perspektiv, oroväckande kort.

Ovanstående scenario beskrivs mycket övertygande i alla läroböcker. Ofta framställs det som att man i stort sett vet att det gått till på detta sätt, vilket inte alls är sant. Det handlar om synnerligen osäkra spekulationer och hypoteser. För det första talar mycket för att Millers och liknande försök långt ifrån producerar alla de för livet nödvändiga organiska ämnena. Huvudsakligen så bildas vid dessa försök en enda aminosyra, glycin[6] (de andra aminosyrorna bildas i betydligt mindre kvantiteter). Dessutom blir, som konstaterats i föregående avsnitt, de bildade aminosyrorna både höger- och vänstervridna, medan den absoluta merparten av aminosyrorna i levande organismer är vänstervridna. Geologiska observationer talar också emot att atmosfären skulle varit sammansatt på det sätt som Oparin antog (man har letat efter gasrester från den prebiotiska atmosfären i bergarter som daterats till den period då man menar att livet uppstod, men aldrig lyckats finna rester av de gaser som Oparin utgick från — dvs ammoniak, metan och väte).

För det andra kan man tycka, att om hela världshavet varit fullt med ursoppa, så borde några spår av dessa organiska molekyler finnas kvar i bergarter från den här tiden. Några sådana spår har emellertid inte hittats, trots att man gjort ihärdiga försök. Man har bl a undersökt mycket gamla bergarter, som daterats till mellan 3,9 och 3,5 miljarder år, utan att finna några som helst spår av någon ursoppa. Detta måste betraktas som ett allvarligt indicium mot "ursoppe"-hypotesen.

Ett ytterligare problem är den ultravioletta strålningen. Innan atmosfären innehöll syre (det syre som finns i atmosfären anses ha bildats genom växternas fotosyntes — men som nämnts så är många forskare idag av en annan åsikt), fanns inget ozonskikt som skyddade mot denna farliga strålning. Även om en självkopierande struktur hade uppstått slumpmässigt, så hade den med all sannolikhet omedelbart förstörts på grund av UV-strålningen. Denna strålning är skadlig ända ner till 10 meters djup i havet. Livet måste således ha bildats på större djup än så, vilket gör att scenariot med den uttorkande vattenpölen verkar orealistiskt.

Men det kanske fanns syre i atmosfären, invänder någon. Syret kan ju ha bildats på annat sätt (vilket som sagt är vad många tror idag). Och det är sant. Problemet i så fall är att syre, på grund av sin oxidationsförmåga, utgör ett gift för en oskyddad cell. Hade atmosfären varit syrerik, hade med all säkerhet de bildade komplexa, organiska föreningarna (aminosyror etc) mycket snabbt brutits ned. Även ammoniak bryts snabbt ner i en syrehaltig miljö, vilket ställer till problem för Oparin-Millers scenario.

För att komma tillrätta med ovanstående svårigheter har andra, alternativa scenarion föreslagits. För att förklara förekomsten av organiska byggstenar, har man i stället för ursoppeteorin tänkt sig att organiska ämnen har transporterats till Jorden genom kometer och andra himlakroppar som fallit ned på vår planet. Även interplanetariska dammpartiklar, som hela tiden regnar ned över Jorden i stora kvantiteter, kan ha fört med sig organiskt material. En idé är att själva övergången från organiska molekyler till liv sedan skett på havsbotten intill s k undervattensgejsrar, där det läcker ut hett vatten från Jordens inre. Vid sådana gejsrar har man idag funnit primitiva bakterier, vilka tydligen trivs i en kombination av hög temperatur och högt tryck. Enligt ett annat scenario har livet i stället uppkommit i de bubblor som finns i skummande havsvatten. Man har uppskattat att ungefär 5 procent av havsytan ständigt är täckt av skum. I sådana bubblor tror man att de molekyler, som varit nödvändiga för livets uppkomst, kunnat koncentreras för att så småningom sättas samman till en primitiv cell. En ytterligare möjlighet är att livet uppstod i lermineral, vilket bl a föreslagits av kemisten A G Cairns-Smith vid University of Glasgow. Vissa mineral av denna typ består av regelbundna kristallmönster som upprepas om och om igen. Man har funnit att när en defekt uppträder i ett sådant mönster, så kommer denna också att upprepas. Strukturerna kopierar så att säga sig själva och "förökar" sig på så sätt. Detta har liknats vid hur en mutation kan spridas genom arvsmassan hos levande organismer. Anhängarna av detta scenario menar att lermineralen bl a har kunnat fungera som katalysatorer för viktiga prebiotiska reaktioner, t ex syntes av socker, och att så småningom organiska molekyler kopierat mineralens struktur.

Alla ovanstående scenarion är spekulativa och mycket svåra att bevisa. Självklart kan alla svårigheter övervinnas genom att man inför ett tillräckligt antal obevisbara och spekulativa hjälphypoteser. Med tillräckligt komplexa antaganden (jämför med epicyklerna och den geocentriska världsbilden) kan i stort sett vad som helst "bevisas". Ovanstående är ett exempel på hur man redan från början bestämt sig för ett visst grundscenario — livet har uppstått av sig själv — och sedan utifrån detta scenario inför ett lämpligt antal mer eller mindre obevisbara hjälphypoteser för att "bevisa" det man från början hade bestämt sig för!

Den nyss citerade läroboken, BIOLOGI N3, svävar sannerligen inte på målet. Trots de svårigheter som redovisats ovan och trots att många olika scenarion försöker beskriva hur livet kan ha kommit till, presenteras här ett synnerligen förenklat budskap. "Den viktigaste kemiska processen i samband med livets uppkomst var utvecklingen av..." Dvs inte "kanske var" utan "var"! "Evolutionen fortskred från urceller till cyanobakterier...", fortsätter man lite längre fram. Så var det helt enkelt. Det är inget att diskutera. På detta sätt ger man eleverna en helt förvrängd bild av den vetenskapliga ståndpunkten.

Discovery visades den 7/8 2002 kl 12.30 ett program som tog upp frågan om utomjordiskt liv. En av de intervjuade forskarna sade, "Så fort jorden fick flytande vatten — Bam! — så var livet där. Och om nu liv uppstår så lätt, ja då borde det finnas överallt i universum." Vadå uppstår så lätt? Hur vet han det?! Jo, han bara vet det. Det är liksom självklart. Han förutsätter således att livet måste ha uppkommit av sig självt (och det måste ju ha gått till så, eller hur?), och eftersom det gick fort på jorden, ja då måste sannolikheten för att liv skall uppkomma var som helst vara mycket stor om de rätta förutsättningarna är uppfyllda (flytande vatten, rätt temperaturintervall etc). Vi ser här ännu ett exempel på ett synnerligen slappt och ovetenskapligt resonemang, och hur lätt det kan vara att blanda ihop entusiasm med vetenskap, speciellt när man intervjuas i TV.

De flesta seriösa forskare är betydligt mer ödmjuka än vad läroböcker och massmedia brukar medge. I The Talk Origins Archive,[7] som är en stor databas på Internet, där olika typer av ursprungsfrågor diskuteras, skriver man i inledningen till ett sammandrag om livets uppkomst och arternas utveckling:

Detta avsnitt skall betraktas som den bästa hypotes som vetenskapsmännen har när det gäller vår planets historia. Materialet som presenteras här sträcker sig från sådant som är tämligen säkert till sådant som inte är något annat än intelligenta gissningar. När det gäller vissa saker finns det också motstridiga hypoteser. ...Generellt sett, ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannolikare är berättelsen ofullständig eller felaktig.[8]

Denna databas är inte skapelsetroende och ser bl a som sin uppgift att försvara utvecklingsläran mot skapelsetron. De flesta som bidragit med material är övertygade evolutionister, och då bl a Chris Colby som skrivit ovanstående.

Det största problemet med det vetenskapliga studiet av livets uppkomst är svårigheten att hitta spår av de postulerade urcellerna. Det ligger i sakens natur att sannolikheten att hitta sådana måste vara nästan noll. Vi är därför hänvisade till teoretiska spekulationer och laboratorieförsök. Men även om vissa sådana försök skulle kunna upprepa en del av de antagna processer som eventuellt ingått i livets utveckling, så bevisar inte dessa försök att det verkligen gått till på detta sätt. De visar bara på möjligheten att det skulle kunna ha gått till på detta sätt.

Läsaren erinras också om den engelska biologilärobok som tidigare citerades i samband med att darwinismens religiösa aspekter behandlades. Jag upprepar vad man där avslutningsvis skrev efter att man gått igenom de olika teorierna för livet uppkomst.

Trots den förenklade redogörelse som getts ovan, så kvarstår problemet med livets uppkomst. Allt som skisserats ovan är spekulativt och trots enorma framsteg i biokemi så förblir problemet hypotetiskt.... Detaljerna om övergången från komplexa icke-levande ämnen till enkla levande organismer förblir ett mysterium.[9]

Tillbaka till Livets uppkomst

Du kan läsa mer om livets uppkomst i:
Ytterligare möjligheter


[1] Författare till denna bok är Peinerud och Almlöf och den är utgiven på Bonniers. Sid 204.
[2] Anaeroba bakterier tål inte syre utan förstörs i sådan miljö. Många även idag existerande bakterier är anaeroba.
[3] Se avsnittet om "Biokemi och Evolution" för en närmare förklaring av vad RNA är.
[4] Det är mycket svårt att syntetisera RNA till och med under ideala laboratorieförhållanden. Att RNA skulle bildas spontant i den prebiotiska soppan är därför ytterst osannolikt. När det gäller RNA:ts förmåga till självkopiering, sker denna endast efter mycket noggrann och medveten kemisk styrning utifrån.
[5] Även dessa fynd är idag ifrågasatta. En del forskare menar att det inte alls handlar om fossil utan om strukturer som uppstått genom icke-biologiska, kemiska processer.
[6] Gordon Schlesinger och Stanley Miller, "Prebiotic Synthesis in Atmospheres Containing CH, CO and CO2", Journal of Molecular Evolution 19, 1983, 376-382.
[7] URL (dvs internetadressen) till denna site är: http://earth.ics.uci.edu:8080/
[8] "Introduction to Evolutionary Biology, Version 2", av Chris Colby.
[9] Biological Science, N P O Green m fl, Cambridge University Press, 1985, sid 862.
© Krister Renard