"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)
"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)
"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)
"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)
"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)
"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)
Även om nu evolutionsteorin, vilket definitivt inte är fallet, utgjorde en möjlig och kanske till och med rimlig förklaring till hur Jordens olika livsformer utvecklats ur den första enkla encelliga organismen, så innebär inte detta att vi en gång för alla gjort oss av med behovet av en Skapare. Livets uppkomst utgör ett oerhört mycket större vetenskapligt problem än vad arternas utveckling någonsin gör. Att arter kan förändras på grund av genetisk variation och naturligt urval råder ingen tvekan om. Frågan är bara hur stora förändringar som kan ske på detta sätt. I detta fall existerar emellertid ett fullt färdigt och oerhört komplext cellmaskineri, som har förmåga att lagra information och sprida denna information vidare genom olika processer (vanlig celldelning och könscelldelning mitos och meios). Innan något sådant maskineri fanns är det emellertid svårt att förstå hur någon typ av utvecklingsprocess gradvis skulle kunna sätta samman kemiska föreningar till alltmer komplexa strukturer. Att antaga att en primitiv cell, även om den skulle vara betydligt mindre komplicerad än nu existerande celler, skulle ha uppstått i ett enda steg, genom att de rätta kemikalierna av en slump "råkade" kombineras, måste kräva minst lika stor, för att inte säga större, tro på det mirakulösa än vad tron på en Skapare gör.
Innan vi går in på frågan om livets uppkomst skall vi, för att få rätt perspektiv på problemet, göra en liten resa in i cellens egen miniatyrvärld.[1]
En vuxen människa består av mellan 50 000 och 100 000 miljarder celler. Hos människan finns flera hundra olika typer av celler, vilka samarbetar så att kroppen kan fungera som en helhet. De flesta celler är mindre än en hundradels millimeter i diameter. Nervceller kan dock bli flera meter långa. Olika celler har olika livslängd. Vissa tarmceller lever bara några dagar, hudceller i några veckor, en röd blodkropp kan leva i cirka fyra månader och muskelceller och nervceller lever i flera år. Varje dygn nybildas mer än tusen miljarder celler, samtidigt som ungefär lika många celler dör genom s k programmerad celldöd (om inga celler dog, skulle vi svälla upp till gigantiska monster). Epitelcellerna i mag-tarmkanalens slemhinna ersätts mer än 4000 gånger under en människas livstid medan hudcellerna omsätts cirka tusen gånger. Under en normal livstid producerar benmärgen hos en människa 3000 kg blodkroppar. Imponerande eller hur?!
Låt oss nu förstora upp en ordinär cell ca 1 miljard gånger, så att vi med blotta ögat kan se vad som försiggår i och runt denna. Cellen kommer nu att likna en gigantisk luftballong med en diameter av ca 20 kilometer. Vad vi ser framför våra ögon är ett föremål av oförliknelig komplexitet. På ytan ser vi miljoner öppningar som öppnar och sluter sig för att låta en kontinuerlig ström av material flyta ut och in i cellen. Om vi tar oss in genom en av dessa öppningar, möts vi av en värld av så överlägsen teknologi att den verkar direkt hämtad ur någon avancerad sciencefictionfilm. Alla Volvos fabriker tillsammans skulle verka nästan passiva jämfört med den aktivitet som försiggår i vår cell. Överallt sker hundratusentals komplicerade processer. Om vi gav oss in i själva cellkärnan, skulle vi upptäcka, i snyggt ordnade staplar, kilometervis med minnesmoduler bestående av upprullade DNA-molekyler. Överallt skulle vi se robotlika maskiner i perfekt samarbete, strängt sysselsatta med att tillverka komplexa proteiner. Undersökte vi dessa mer i detalj skulle vi se att de bestod av tusentals och hundratusentals atomer ordnade i tredimensionella strukturer. Vi skulle se hur det komplicerade cellmaskineriet först läste av DNA:ts beskrivningar av olika proteiner, ungefär som att läshuvudet på en hårddisk läser av den information som finns lagrad där, för att sedan skicka ut robotar att hämta in de rätta aminosyrorna och sätta ihop dessa till ett färdigt protein. Trots att vi, med all vår avancerade teknologi, ännu inte kan tillverka ett enda funktionellt protein (utan att använda genteknik och därmed ett fullt färdigt cellmaskineri), skulle vi bara stå där och gapa när hundratusentals olika proteiner på ett nära nog magiskt sätt sattes ihop inför våra ögon.
Vi skulle upptäcka att nästan alla de typer av maskiner och teknologier som vi själva är så stolta över att ha uppfunnit, var verksamma inuti den cell vi studerar: Minnen (i form av DNA), långt mer effektiva än några mänskliga dataminnen, artificiella språk (DNA-koden t ex) med avkodning, kontrollsystem reglerande den automatiska sammansättningen av proteiner, felkontrollenheter för kvalitetskontroll och avancerade tillverkningsprocesser som utnyttjar både prefabrikation och sammansättning av moduler.
Vad vi skulle se var helt enkel en "fabrik", större än en storstad, där kanske lika mycket eller betydligt mer aktiviteter ägde rum än i städer som New York eller Tokyo. Ändå är ovanstående nästan trivialt jämfört med det faktum att hela denna oerhört komplexa struktur kan kopiera sig själv på bara några få timmar.
För att förstå vad detta innebär, låt oss i tanken försöka att själva kopiera en cell manuellt. En typisk cell innehåller ungefär 10 biljoner atomer (1013). Antag nu att vi vill bygga en exakt kopia av en cell. Med den förstoring vi har (1 miljard gånger) så är varje atom ungefär lika stor som en tennisboll. Vi kan alltså plocka atomerna en i taget med våra händer eller med hjälp av verktyg. Låt oss säga att vi bygger vår cell i en takt av 1 atom var tjugonde sekund. Det kommer då att ta oss över 6 miljoner år att fullborda modellen. Även om vi inte arbetar med atomer som byggstenar utan i stället använder färdiga aminosyror, kommer bygget ändå att ta många hundratusen år.
Åtskilliga gånger när jag sett TV-filmer som handlat om celler och deras funktion, har jag nästan känt mig alldeles matt efteråt. Det är knappt att man kan förstå hur något så komplicerat kan fungera år efter år. Och våra kroppar består ju inte bara av en cell, utan av biljoner och åter biljoner celler. Den fråga som omedelbart dyker upp i ens sinne är huruvida det är rimligt att tro att slumpmässiga processer verkligen skulle kunna ge upphov till så oerhört komplexa strukturer som celler och organismer, oavsett hur lång tid slumpen haft på sig.
Den övertygade materalisten tenderar att reducera problemet och menar ofta att livets uppkomst är i det närmaste trivialt, så självklart är det. Detta tyder på att man antingen är oärlig eller också att man inte är medveten om problemets komplexitet. I Biologi 2 för gymnasieskolan (Molander Wickman, utgiven på Liber 1995) kan man på sidan 4 läsa följande i inledningen till ett avsnitt om cellen och dess funktion:
Trots alla olikheter som finns mellan olika slag av celler, föreligger det vissa grundläggande drag i alla cellers sätt att arbeta. De tar upp och avger ämnen, tillverkar nya ämnen, sönderdelar ämnen, utvinner energi, transporterar ämnen i cellen och rör sig. Dessutom samordnar de alla dessa processer, vilket gör att cellen fungerar som en enhet. Det här svsnittet behandlar vissa grundläggande egenskaper i cellens arbetssätt.
Det är lätt hänt, att man talar om cellen som om den hade konstruerats med en viss avsikt. Så är naturligtvis [min markering] inte fallet. I stället [min markering] är cellen resultatet av flera hundra miljoner års evolution.
"Naturligtvis"?! "I stället..."!? Vadå "naturligtvis"? Vadå "I stället..."? Detta är ett paradexempel på psudovetenskap när den är som allra värst. Kombinationen "naturligtvis" och "i stället" är typisk för just pseudovetenskap. I förintelseförnekares och plattajordensällskapets alster förekommer denna ordkombination i överflöd. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett denna ordkombination i en lärobok eller fackbok i fysik eller matematik (och jag har inte läst få sådana). Det är ynkligt att läroboksförfattare skall syssla med ateistisk propagande i läromdel avsedda för den allmänna skolan. När till och med Francis Crick (en av 1900-talets absolut främsta biologer) erkänner att livets uppkomst (dvs uppkomsten av den första cellen) ter sig nästan som ett mirakel, verkar det synnerligen förmätet att avfärda ett så oerhört svårt problem med ordet "naturligtvis". I sin bok Life itself (Simon and Schuster, New York, 1981) skriver Crick:
En hederlig person, beväpnad med all kunskap som för närvarande står oss till buds, kan endast konstatera att i viss mening så ter sig livets uppkomst nästan som ett mirakel, så många är de villkor som måste ha varit uppfyllda för att få igång det hela (sid 88).
Om livet verkligen uppkommit utan ingrepp av en skapande intelligens, vilket författarna till Biologi 2 för gymnasieskolan påstår, så vore det inte "naturligtvis"! Det vore i så fall ett oerhört mirakel med tanke på hur extremt liten sannolikheten för detta måste vara (vilket behandlas längre fram). Ett mirakel som ter sig mycket mer otroligt än att en medveten intelligens designat livet!
Om ovannämnda lärobok sysslat med vetenskap och inte med ideologi (vilket den definitivt gör i detta fall), skulle man kanske skrivit ungefär så här:
Det är lätt hänt, att man talar om cellen som om den hade konstruerats med en viss avsikt. Så behöver dock inte vara fallet. Merparten av forskarna menar att cellen är resultatet av flera hundra miljoner års evolution.
Dessutom borde man nämna, om man nu vill försöka vara objektiv, vilket man självklart skall vara i en lärobok (att inte vara objektiv i en lärobok är ett direkt brott mot både grundskolans och gymnasiets läroplan), att det finns framstående forskare, som t ex Francis Crick, vilka tvivlar på att slumpen skulle kunna skapa något så komplext som en cell, åtminstone utifrån de förutsättningar som man menar fanns på jorden när livet uppstod.
Du kan läsa mer om livets uppkomst i:
Från oorganiska till organiska ämnen