"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Utomjordiskt liv

Intresset för utomjordiskt liv är enormt. Skulle man upptäcka att det finns liv på andra planeter så menar många att detta vore ett avgörande bevis för att liv kan uppstå av sig självt. Det faktum att man hittills inte observerat några livsyttringar från rymden anses bero på att avstånden är för stora eller att vi kanske inte haft turen att lyssna på rätt frekvenser med våra radioteleskop etc.

Foto av marsytan tagen av den första marslandaren Viking 1, vilken landade på den steniga slätten Chryse Planitia (Gyllene Slätten) den 20/7 1976.

Flera experiment har utförts för att leta efter liv i universum. Förutom de nyss nämnda försöken att med radioteleskop fånga upp utomjordiska radiosignaler, så sände man under 1970-talet två rymdsonder till Mars, Viking 1 och Viking 2, vilkas uppgifter bl a var att leta efter tecken på liv. Att planeten Mars är speciellt intressant beror på att den ligger så pass nära oss att vi relativt lätt kan studera den. Dessutom verkar Mars en gång i tiden ha haft lämpliga förutsättningar för att hysa liv. Även idag, trots en isande kyla och trots att det mesta av atmosfären försvunnit, finns en chans att enkla organismer, t ex bakterier, skulle kunna existera där.

Det var säkert med stor spänning som man sensommaren 1976 väntade på att få de första resultaten från den Vikingsond som precis landat. Vikingfarkosterna var utan tvekan tekniska underverk. I en volym av några kubikdecimeter (ca 30 dm3) hade man lyckats pressa ihop 40 000 komponenter — sensorer, pumpar, filter, elektronik etc — som tillsammans kunde utföra nästan lika avancerade experiment som ett fullskaligt biologilaboratorium på ett universitet. För att hitta eventuella livsformer gjordes fyra olika experiment. Ett av dem gick ut på att upptäcka organiska föreningar. Ett grusprov togs från marsytan och analyserades sedan med hjälp av gaskromatografi och en liten masspektrometer. Instrumenten var så känsliga att de kunde upptäcka så lite som en biljondels gram av vissa ämnen. Alla experimentella data sändes sedan via radiosignaler till kontrollstationen på Jorden.

Till en början verkade vissa försöksresultat tyda på biologisk aktivitet och lyckan hos forskarna visste inga gränser. Mer ingående analyser visade dock så småningom att det fanns icke-biologiska förklaringar till alla mätresultat. De känsliga testerna med gaskromatograf och masspektrometer lyckades inte heller påvisa ens det allra minsta spår av organiska föreningar i marsgruset. Ett år efter att Vikingfarkosterna hade landat på Mars var de flesta forskare överens om att planetens yta inte innehöll några livsformer.

Enligt det biokemiska utvecklingsscenariot, så borde liv uppstå överallt där det finns minsta förutsättning och om tillräckligt lång tid förflutit. Den extrema kyla som råder på Mars och avsaknaden av vatten ansågs vara orsaken till att man inte hittade några livsformer där. Vissa tecken tyder dock på att klimatet på Mars var betydligt bättre för länge sedan. Det finns t ex spår av till synes uttorkade flodbäddar, vilket talar för att vatten förekommit. Liv borde således ha uppkommit på Mars, om nu det biokemiska scenariot är riktigt. En möjlighet är förstås att livet helt enkelt dött ut på grund av klimatförsämringar etc. Men i så fall borde de ytterst känsliga instrumenten åtminstone ha påvisat organiska föreningar, vilket de inte gjorde. Hur som helst så menade man att Vikingsondens negativa resultat varken bevisade eller motbevisade existensen av utomjordiskt liv. Även om inget liv observerades just där sonderna landade, fanns ju dessutom möjligheten att liv existerade på andra ställen på Mars.

I augusti 1996 var förstasidesnyheten att man nu äntligen hade funnit liv på Mars. I de kortfattade pressmeddelanden som förekom i tidningar och TV framgick att man i Antarktis hade hittat en meteorit som härstammade från Mars. På grund av att någon större himlakropp slagit ned på denna planet, hade material från ytan kastas ut i rymden och delar av detta hade så småningom hamnat på Jorden. I den funna meteoriten hade man nu, enligt massmedia, hittat fossila bakterier, vilket således bevisade existensen av utomjordiskt liv. Äntligen var saken klar! "Vi är inte ensamma i universum."

Som vanligt visade det sig, att då man läste forskarnas egen rapport, så var det hela inte lika solklart. Hur visste man för det första att meteoriten, som fått det vetenskapliga namnet ALH84001, kom just från Mars. Ja, man känner till en speciell klass av meteoriter, s k Shergotty-Nakhla-Chassigny-meteoriter, som man tror kommit till Jorden på grund av nedslag av stora himlakroppar på marsytan. Dessa innehåller instängda gaser som har samma sammansättning som marsatmosfären, enligt de mätningar som gjordes på denna av Vikingsonderna. Överensstämmelsen är mycket god och den rimligaste förklaringen är säkert att dessa stenar härstammar från Mars, även om det naturligtvis också kan finnas andra tänkbara möjligheter.

Enligt massmedia hade man hittat "fossila bakterier" i ALH84001. Detta visade sig vara en grov överdrift. Vad man hade funnit var vissa kemiska föreningar och strukturer, som mycket väl kan uppstå på ett naturligt sätt genom oorganiska processer, men som också kan bildas genom biologiska processer. Bl a så visade sig meteoriten innehålla polycykliska aromatiska kolväten (PAH) samt s k kolglobuler. Författarna skriver att utvalda kolglobuler innehåller finkorniga, sekundära faser av enkel-domän magnetit och järnsulfid. "Kolglobulerna liknar till struktur och storlek kolutfällningar som åstadkoms av jordiska bakterier."[1] Man säger vidare, "Trots att oorganisk bildning är möjlig, kan bildning av globulerna genom biogena [biologiska] processer förklara många av de observerade egenskaperna..." På ett annat ställe skriver man "Det är möjligt att alla de beskrivna egenskaperna hos ALH84001 kan förklaras med oorganiska processer, men en sådan förklaring verkar kräva speciella förhållanden."[2]

En möjlig tolkning av de observerade kemiska strukturerna är att meteoriten kan ha förorenats med jordiskt, biologiskt material under de ca 10 000 till 20 000 år som man anser att den legat i den antarktiska isen. Författarna erkänner att denna möjlighet inte kan uteslutas, även om de samtidigt anser sig genom sina mätningar ha visat att detta är osannolikt.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att det för det första inte är helt säkert att meteoriten verkligen kommer från Mars. Även om detta verkar troligt så finns flera frågetecken. För det andra kan den ha blivit förorenad av jordiskt material under de tusentals år den befunnit sig på Jorden och för det tredje kan de kemiska strukturer som observerats mycket väl ha formats genom icke-biologiska processer. Vi skall alldeles strax se att det finns en ytterligare och mycket intressant möjlighet.

Massmediahysterin i samband med ALH84001 ledde till ett nyvaknat intresse för rymdfärder hos allmänheten. Bara någon vecka efter publicerandet av upptäckten att "det finns liv på Mars", tillkännagavs att man omedelbart skulle planera för att snarast sända nya rymdsonder till denna planet. Dessa kommer att göra betydligt mer avancerade observationer än tidigare, och eventuellt kommer man också att försöka hämta hem marsgrus och marsstenar för mer ingående analyser. Man kan utgå från att NASA är mycket nöjda med att få sina ekonomiska anslag höjda rejält som en följd av allt rabalder kring ALH84001. Till saken hör att undersökningarna av meteoriten till stor del utförts vid ett NASA-laboratorium vid Johnson Space Center, dvs av NASA själva, och av forskare direkt knutna till NASA. Det är inte uteslutet att det också kan ha funnits direkta ekonomiska baktankar när man valde att publicera undersökningarna av ALH84001 så pass dramatiskt som man gjorde, och dessutom precis innan Kongressen skulle besluta om nya anslag till NASA. Detta har hävdats av flera kritiker.

Antag nu att de kemiska strukturer som observerats i ALH84001 verkligen är lämningar av mikroorganismer som en gång levat på Mars, eller att de rymdfarkoster som kommer att sändas ut om några år visar att liv finns eller har funnits på planeten. Är det därmed en gång för alla bevisat att livet har uppstått av sig självt och att liv finns överallt i kosmos, där de rätta förutsättningarna är uppfyllda? En övertygad materialist skulle förmodligen svara ja på denna fråga. Flera populärvetenskapliga författare och vetenskapsjournalister har t ex både i böcker, radio och TV deklarerat att upptäckten av liv på Mars vore ett avgörande bevis för att livet uppstår och utvecklas ganska enkelt genom naturliga processer.

Det finns emellertid ett mycket starkt argument mot denna typ av resonemang. Det är nämligen inte alls osannolikt att mikroorganismer kan ha transporterats från Jorden till Mars, dvs att marslivet i själva verket kommer från Jorden. Kan det gå åt ena hållet så borde det väl kunna gå åt andra hållet. Mycket talar för att vissa mikroorganismer skulle kunna överleva en sådan resa. Låt oss titta på några intressanta fakta:[3]

1. Ballonguppstigningar på 1960-talet visade riklig förekomst av mikroorganismer på höjder från 10 000 m till 43 000 m.
2. Den s k solvinden[4] kan "blåsa" mikroskopiska livsformer (storlekar från 0,2 µm till 1 µm) ut genom solsystemet och förmodligen även få dem att lämna solsystemet.
3. Många mikroorganismer kan förvaras i flytande luft (- 200 [ring]C) utan att förlora sin förmåga att föröka sig.
4. Vid ett experiment utsattes flera arter av mikroorganismer i fem dygn för det vakuum som finns ute i rymden utan att förlora sin livsduglighet.
5. Vissa mikroorganismer kan absorbera 600 kilorad röntgenstrålning utan att förlora sin livsduglighet.
6. Även små mängder grafit (av vilket det finns mer än nog ute i rymden) skyddar mikroorganismer mot skadlig ultraviolett strålning.
7. Meteoriter som är tillräckligt stora för att åstadkomma kratrar med mer än 96 km diameter har tillräckligt med energi för att jordiska stenar etc skall kastas ut med sådan kraft att de blir fria från Jordens gravitationsfält. Enligt statistiska beräkningar kommer utav 1000 sådana utkastade stenar; 291 att träffa Venus, 20 dras in i Merkurius gravitationsfält, 17 träffar Mars, 14 Jupiter och 1 beräknas nå Saturnus. Så stora meteoriter har många gånger slagit ned på vår planet under dess långa historia.

Det är således inte bara möjligt utan till och med sannolikt att tusentals, ja kanske rent av miljontals stenar och mindre klippblock slungats ut från Jorden under tidernas lopp, för att så småningom falla ned på Mars. En del av dessa har kanske förbränts i marsatmosfären om de varit relativt små. Det beror ju också på hur tät marsatmosfären varit tidigare. Att åtskilliga av dessa stenar fört med sig levande mikroorganismer från Jorden, av vilka en del överlevt både transporten och den hårdhänta landningen på marsytan, verkar långt ifrån osannolikt med hänsyn till de fakta som presenterats ovan. Man kan givetvis också tänka sig varianter på detta scenario. T ex att mikroorganismerna dött under transporten och sedan hamnat på Mars. Stora meteoriter som fallit ned på denna planet har sedan åter kastat ut dessa stenar i rymden och slutligen har en del av dem fallit ned på Jorden igen. Denna möjlighet kan i och för sig verka lite långsökt, men knappast mer långsökt än att livet skulle uppstått genom oerhört osannolika, slumpmässiga processer.[5]

Inte ens om man så småningom skulle få definitiva bevis för att liv existerar på andra himlakroppar, som är så avlägsna att detta liv omöjligen kan ha kommit dit från jorden, kan existensen av en Skapare uteslutas. Det finns ju inget som säger att en Skapare inte kan ha skapat liv på flera olika ställen i universum.

Tillbaka till Livets uppkomst

Du kan läsa mer om livets uppkomst i:
Sammanfattning


[1] David S. McKay, Everett K. Gibson Jr. etc, "Search for Past Life on Mars: Possible Relic Biogenic Activity in Martian Meteorite ALH84001, Science, August 16, 1996. Då jag hämtat ovanstående från Science's hemsida på Internet har jag inga sidhänvisningar. Observera att författarna skriver "Possible Relic", vilket betyder "möjliga lämningar". De är således inte lika säkra på sin sak som vissa massmedia.
[2] Bara ett par månader efter att nyheten om marsmeteoriten publicerats kom en artikel i Scientific American (October 1996) med rubriken "Bugs in the data", där man var synnerligen skeptisk till fyndet. Läsaren påmindes om en liknande meteorit år 1961, som väckte lika sensationella rubriker, men där man så småningom visade att alla de s k "tecknen på liv" i själva verket var substanser som kom från Jorden. När det gäller det senaste fyndet skriver man, "Trots en allmän entusiasm över de slutsatser som publicerats i Science, har många ledande forskare som studerar meteoriter och livets uppkomst bedömt bevisen som föga övertygande. 'Det finns icke-biologiska tolkningar av McKay's data som är mycket sannolikare', säger Derek Sears, redaktör för tidskriften Meteorites and Planetary Science."
[3] Uppgifterna bl a hämtade från: Fred Hoyle och Chandra Wickramasinghe Evolution from Space, Simon and Schuster 1981, sid 39-61 och Josef S Shklovskii and Carl Sagan, Intelligent Life in the Universe, Holdenday 1966, sid 207-211. Se också Hugh Ross, The CREATOR and the COSMOS, Navpress, Colorado Springs, 1993.
[4] Solvinden utgörs av elektroner och andra laddade partiklar som sveper fram som en vind genom solsystemet.
[5] En ytterligare möjlighet, som bl a föreslagits av den svenske fysikern och kemisten Svante Arrenhius, är att mikroorganismer transporteras högt upp i atmosfären av luftströmmar (att detta är möjligt framgår av punkt 1 ovan). En del av dessa har sedan kunna lämna Jordens gravitationsfält för att genom solvinden föras ut till andra delar av solsystemet. Arrenhius menade att detta sker hela tiden och att ett fint regn av mikroorganismer från Jorden oavbrutet faller på marsytan.
© Krister Renard