"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Intelligent design — vad är det?

(en längre artikel om id, skriven av mig, finns att läsa i Ars Medicina, nr 3-4 2006)

Har du kommit hit via Kornhalls bok Skapelsekonspirationen? Läs då det här innan du går vidare!

Begreppet intelligent design, ofta förkortat ID (fortsättningsvis kommer vi i allmänhet att använda denna förkortning), har under de senaste åren alltmer börjat dyka upp i debatten skapelse/evolution. I flera artiklar på min hemsida diskuterar jag kortfattat olika aspekter av ID (den intresserade kan använda min lokala sökmotor och söka på "intelligent design"). Vad intelligent design innebär är inte helt väldefinierat. Olika författare använder begreppet lite olika och deras terminologi skiljer sig också åt (mer eller mindre).

Själva grundidén bakom ID är inte på något sätt ny. Redan Aristoteles ansåg att ändamålsenligheten i naturen talar för att det måste finnas en intelligent designer. Tanken återfinns också i ett av de medeltida gudsbevisen, det s k teleologiska gudsbeviset. Enligt detta visar den ordning och synbara planläggning som tycks känneteckna universum, att det rimligen måste finnas en planerare, en designer, bakom allting. Det är denna designer de troende kallar Gud. Företrädarna för ID-rörelsen har formulerat detta i mer moderna termer, och utifrån den moderna vetenskapssynen.

ID är inte begränsat till arternas utveckling utan omfattar också universums uppkomst (som handlar om fysik och inte om biologi — darwinismen/evolutionsteorin kan givetvis inte förklara universums uppkomst ur ingenting) samt livets uppkomst (som inte heller kan förklaras av darwinismen — livets uppkomst innebär att död materia på något sätt sammansatts till en levande cell — vilket inte har med biologi utan med kemi att göra). Darwinismen förutsätter således att det redan existerar ett universum och att detta innehåller primitiva levande organismer.
Många av förespråkarna för ID menar att evolutionsteorin ger en plausibel förklaring till arternas utveckling men att universum och livet kräver en intelligent designer för sin uppkomst. Det har inte varit ovanligt att astronomer och fysiker tyckt sig se en designer bakom universum (t ex Newton och Einstein och för att nämna någon nutida forskare, George Smoot — nobelpristagare i fysik 2006). Detta har knappast väckt några reaktioner alls från ateisterna. Det är först under 1980-talet och framåt som forskare i molekylärbiologi, utifrån molekylärbiologins upptäckter av det oerhört komplexa cellmaskineriet, börjat tala om design även inom biologin. Detta innebär ett hot mot den heligaste av alla heliga teorier, evolutionsteorin, och har lett till oerhört skarpa och överdrivna reaktioner (se t ex mina artiklar om ID-debatten).

Carl von Linné skriver i inledningen av sin berömda bok Systema naturae:

Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hissnade. Jag spårade efter hans fotsteg över naturens fält och märkte utur vartenda, även i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkomlighet.

Det är intressant att notera, att under Linnéåret 2007 har man gjort allt för att dölja Linnés kristna tro och hans tro på en Skapare. Jag har besökt ett antal utställningar här i Uppsala under Linnéåret och även sett en del TV-program på samma tema. Inte med ett enda ord har man nämnt att Linné tyckte sig se en designer i naturen. "Ja, men", kanske någon invänder, "Linné var ju ett barn av sin tid och alla trodde ju på en Skapare på den tiden, så det är ointressant att nämna Linnés skapelsetro." Jaha, men varför var det då så intressant att med viss kritik ta upp Linnés kvinnosyn i flera av dessa program? Det var ju så man tyckte på den tiden (även de politiskt korrekta journalister som kritiserat Linné för vissa uttalanden om kvinnor, hade garanterat haft precis samma kvinnosyn om vederbörande levat på den tiden, ja antagligen hade de varit ännu värre — Linné hade en för sin tid ganska modern syn på kvinnan). Så den invändningen håller inte. Det handlar helt enkelt om att man inte vill att folk skall få reda på att det finns intelligenta, framgångsrika forskare som tycker sig se en designer bakom universum, livet och de olika arterna. Skulle detta bli allmänt känt, blir det ju svårare att idiotförklara alla som ser ID som ett trovärdigt och möjligt alternativ.

Intelligent design handlar inte om religion i sig. Även om vi skulle kunna konstatera att allt talar för att det finns en intelligent designer bakom det vi kallar kosmos, innebär inte detta i sig att man gör ett religiöst påstående (även om ett sådant konstaterande givetvis skulle stödja tron på en Skapare). Teoretiskt kan man tänka sig andra designers än en övernaturlig Gud. Det behöver överhuvudtaget inte handla om något övernaturligt. Det kan ju t ex existera en oss totalt överlägsen civilisation, som i sina laboratorier har förmågan att till och med framställa hela universa.

Det finns givetvis en styrka i att inte göra religion av en teori. Religioner ligger definitionsmässigt utanför vetenskapens spelregler (som inte tillåter införandet av övernaturliga orsaker och krafter). Detta innebär inte att religiösa påståenden är mindre sanna än vetenskapliga påståenden. Religiösa sanningar är dock av en helt annan natur än vetenskapliga sanningar. När man säger att en vetenskaplig teori är sann, avser man inte någon absolut sanning. Man menar helt enkelt att teorin är användbar, dvs att den avspeglar verkligheten tillräckligt väl, för att vi skall kunna använda den för att beskriva och förutsäga fysiska fenomen. Religioner, speciellt judendom, kristendom och islam, vilka alla har sina rötter i Gamla Testamentet, handlar å sin sida om absoluta sanningar. Till skillnad från vetenskapliga sanningar är religionens sanningar inte objektivt kommunicerbara, eftersom de till stor del bygger på personliga upplevelser och tolkningar.

Genom att avstå från uttalanden om det övernaturliga, får ID-teorin potential att komma med påståenden som ligger inom vetenskapens ramar. Genom att inte blanda in Gud eller någon speciell religion, kommer man förbi de blockeringar som många människor har när det gäller existensen av något övernaturligt, och speciellt då existensen av Gud. Därmed handlar det inte enbart om personliga erfarenheter (som i och för sig kan vara lika sanna som vetenskapliga observationer), utan om objektivt kommunicerbara observationer och slutsatser.

En ytterligare styrka i ID-perspektivet är att man inte behöver peta i detaljer. Evolutionister och skapelsetroende kan slå fossil och andra fynd i huvudet på varandra hur länge som helst utan att egentligen komma fram till något. Hela tiden görs nya fynd av fossiler och evolutionsteorins detaljer ändras i takt med detta, och denna typ av debatt kan fortsätta hur länge som helst. Även om man vann debatten igår, väntar en helt ny debatt i morgon, utifrån nya förutsättningar. Nya argument tillkommer, och hela tiden måste man sätta sig in i evolutionsteorins senaste fynd och hjälphypoteser för att kunna bemöta den. Intelligent design handlar om övergripande perspektiv och påverkas inte av några detaljer. Även om vi skulle hitta hela fossilkedjor av mellanformer, bevisar detta inte att dessa arter är resultatet av en evolution. För att den slutsatsen skall vara korrekt, måste man kunna ställa upp trovärdiga och detaljerade modeller för hur denna evolution skett. Hur nya organ och kroppsplaner kan uppkomma etc. Allmänna scenarion, spekulationer "om det inte var si är det väl så i stället", stämningsfulla uttalanden som att små steg och lång tid kan förklara allt etc, är otillräckliga. Dessa har inget med vetenskap att göra. Och det är här ID-teorin kommer in. Om vi objektivt kan avgöra vad slump och naturlagar kan åstadkomma, och vad som kräver en intelligent designer för sin uppkomst, har vi kommit en bra bit på väg när det gäller att få en sann förståelse för universums, livets och arternas ursprung.

Grundfrågan gäller nu om vi på något sätt, utifrån objektiva kriterier, kan avgöra vad som är designat, dvs vad som är skapat/tillverkat av en intelligent designer. Om någon hittar t ex en räknedosa eller en klocka ute i skogen, konstaterar vederbörande direkt att den är konstruerad av en konstruktör. Här behövs inga definitioner eller teorier. Även betydligt enklare saker, som t ex en gaffel eller en osthyvel, leder ofelbart till slutsatsen att dessa objekt är konstruerade och inte resultatet av naturliga processer (naturlagar i kombination med slump). Visst kan man tänka sig scenarier som på ett naturligt sätt skulle kunna leda fram till en gaffel, men dessa framstår som så osannolika, att ingen vettig människa skulle anse dem för rimliga.

Man kan t ex tänka sig följande: Vi har ett våldsamt åskväder. Blixten slår ned i ett träd, som splittras och till stora delar förkolnar. En stund senare slår blixten ned i ett järnhaltigt stenblock alldeles intill trädet. Värmen blir så hög att järnet smälter och rinner ut. Detta blandas med koldamm från trädet och rinner ned i mycket finkornig sand nedanför stenblocket. Av en ren slump har myrorna gjort gångar i sanden som har formen av en perfekt gaffel. Det råkar också slumpa sig så att det finns små upphöjningar i sandgropen som bildar texten "Made in Eskilstuna" spegelvänt. Och se, därmed har vi fått en gaffel utifrån enbart slump och naturlagar! Scenariot är ingalunda omöjligt, men ytterst osannolikt (dagens understatement). Ibland inträffar dock otroligt osannolika händelser. Jag är emellertid övertygad om att ytterst få människor skulle acceptera scenariot ovan som en trovärdig förklaring till en i skogen upphittad gaffel.

Låt oss tänka oss ett ännu enklare objekt än en gaffel. Vi hittar tio stenar som ligger i något som nästan är en cirkel. Är detta en fornlämning eller är det resultatet av slumpmässiga, naturliga processer? Kan t ex stenarna ha hamnat där på grund av inlandsisen, som ju förflyttade enorma mängder både små och stora stenblock?! Någon enstaka gång borde isen rimligen ha avsatt stenar i en nästan perfekt cirkel. Ja, här är svaret inte längre lika uppenbart. I detta och många andra fall torde det vara svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att avgöra om det vi studerar är resultatet av slump eller design. Stenblocken i sig är otillräckliga för att säkert dra slutsatsen att det rör sig om design (i kombination med andra observationer kan givetvis tanken att stenarna är utplacerade av människor stärkas — man kanske t ex hittar rester av en grav inuti stenringen). När det gäller arkeologiska fynd, utgår tolkningarna ofta från en mängd olika pusselbitar, som tagna var för sig är svårtolkade, men vilka tillsammans ger en klarare helhetsbild.

Även saker, som inte alls ser designade ut, kan ibland vara orsakade av en designer. Man kan placera ut grus på en grusgång, så att det ser ut som om varje gruskorn ligger där det ligger på grund av slumpen. Liknande förekommer rutinmässigt vid filminspelningar, där man försöker skapa en miljö som ser så naturlig ut som möjligt, men som i själva verket är mycket noggrant planerad för att se just naturlig ut. När man med hjälp av datorgrafik försöker skapa landskap som ser verklighetstrogna ut (t ex strandlinjer, bergsformationer), använder man s k fraktaler. Trots att dessa utgör exakta matematiska samband, ser graferna slumpmässiga och därmed verklighetstrogna ut.

När det gäller vissa objekt och fenomen, kan vi således med stor säkerhet konstatera att dessa är orsakade av en bakomliggande intelligens. I andra fall kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt att avgöra om något är resultatet av slump eller design. Frågan är nu, var går gränsen? När övergår säkerhet i ovisshet och tvärtom? Finns det någon exakt definierbar skiljelinje? Det är det vi nu skall försöka avgöra.

Tar man bort en enda del av råttfällan så fungerar den inte lite sämre, den fungerar inte alls.

Olika företrädare för ID-rörelsen har valt lite olika utgångspunkter och terminologi. Michael Behe (professor i biologi vid Leigh University i Bethlehem, Pennsylvania — hans specialitet är biokemi) använder ofta begreppet irreducibelt komplexa system. Därmed avses system som består av många delar, och som för sin funktion förutsätter att alla delarna finns och fungerar. Ett enkelt exempel är en råttfälla. Tar man bort en enda del (fjädern, ostbiten etc) så fungerar inte råttfällan lite sämre. Den fungerar inte alls.

Ett annat exempel är synsinnet. Det räcker inte med en ljuskänslig cell för att skapa ett användbart "synsinne". Den information som tas emot i det ljuskänsliga organet (hur enkelt detta än är), måste överföras till hjärnan eller motsvarande. Det krävs således nervförbindelser mellan "ögat" och det organ som skall ta emot informationen. Men inte heller detta är tillräckligt. Det organ som tar emot informationen (t ex hjärnan), måste kunna tolka denna korrekt och dessutom måste individens beteende förändras så att individen reagerar adekvat på den mottagna informationen (t ex flyr från rovfisken och inte simmar rakt in i gapet på den). Tar man bort en enda del av synsinnet (t ex klipper av synnerven), blir det inte 25 procent sämre. Det fungerar överhuvudtaget inte alls. Richard Dawkins (evolutionsteorins överstepräst) brukar säga att fem procents syn är bättre än ingen syn alls, tio procents syn är bättre än fem procent etc, och menar att detta tillfredsställande förklarar hur synsinnet långsamt kunnat utvecklas i små steg. Resonemanget är starkt missvisande, eftersom det inte kan förklara hur det hela startade. Givet ett primitivt fungerande synsinne (där alla ovannämnda delar finns och fungerar), ligger det givetvis något i Dawkins sätt att resonera. En individ som ser lite bättre har därmed lite större möjligheter att upptäcka både byte och hot, och får därmed större chans att överleva. Men Dawkins argument kan inte förklara hur det första primitiva synsinnet uppstod, eftersom detta inte kan ha skett i små steg, där en del i taget uppstår. Alla delarna måste finnas innan synsinnet överhuvudtaget fungerar och därmed ökar chansen att överleva!

Behes argumentering är nu ungefär följande:

Enligt den ortodoxa evolutionsteorin (som är den allmänt accepterade) sprider sig ett nytt anlag i en population endast om det har någon överlevnadsfördel, och därmed ökar individens förmåga att skaffa avkomma.

Redan här ser vi en stark begränsning av nya anlags förmåga att sprida sig — de måste uppkomma i celler som förs vidare till avkomman, dvs endast genetiska förändringar i de könsceller som ger upphov till avkomma, eller som sker mycket tidigt under individens fosterstadium, och därmed också kommer att finnas i denna individs könsceller, förs vidare till nästa generation — de flesta mutationer, t ex i hudceller, kanske ger cellförändringar men förs inte vidare.

Det nya anlaget måste således direkt ha en överlevnadsfördel för att spridas. Ingen tror dock att en enda mutation skulle kunna ge upphov till något så komplext som ett synsinne (inte ens att extremt primitivt sådant). Utvecklingen av synsinnet måste således ha skett i många steg, genom en följd av mutationer, som passar in i varandra. Problemet är nu att det krävs ett fullt komplett synsinne (enligt beskrivningen ovan) för att individens förmåga att överleva skall öka (synorganet kan vara primitivt men alla delarna måste finnas). Först då förväntar vi oss att det nya anlaget börjar spridas. Eftersom det nya anlaget ensamt inte ökar förmågan att överleva, borde det i stället försvinna ur populationen.

Ingen känd evolutionsteori kan förklara varför ett delanlag till ett synsinne (t ex ljuskänsliga celler), som således ännu inte har någon funktion, bevaras i generation efter generation, trots att detta anlag inte har någon överlevnadseffekt. Och inte bara bevaras, utan dessutom sprids i populationen. Sedan måste man förutsätta att nya genförändringar (mutationer) inträffar, som utgör ytterligare delsteg mot ett fungerande synsinne. Alla dessa anlag måste finnas samlade hos vissa individer i populationen. Det räcker inte att en individ har anlag för ljuskänsliga celler, en annan anlag för synnerv etc. Inte heller dessa anlag tillsammans har ännu någon överlevnadsfördel, och ändå bevaras de individer som bär dessa i högre grad än andra individer (annars skulle ju inte anlaget spridas). Och så till slut inträffar en sista mutation (i en individ som är bärare av alla tidigare delanlagen för ett framtida synsinne). Och bingo! Vi har nu ett fungerande synsinne. Eftersom positiva mutationer är synnerligen ovanliga, måste en mycket stor del av populationen vara bärare av alla hittills inträffade delanlagen för ett synsinne. Endast om den sista mutationen inträffar i en individ som har alla de tidigare synanlagen, blir det bingo.

Nu först förväntar vi oss att anlaget för synsinne börjar spridas. eftersom det först nu innebär en fördel (ändå har vi, enligt resonemanget ovan, måst förutsätta att de tidigare anlagen spridit sig till nästan hela populationen, trots att de inte hade någon som helst överlevnadsfördel). När jag talar om synsinne utgår jag inte från något lika komplext som vad däggdjuren har idag. Även ett betydligt enklare synsinne ("ögon" utan lins etc) skulle kunna öka förmågan att överleva. Visst kan man tänka sig olika komplexa scenarier, där det nya anlaget åker snålskjuts på något annat anlag, eller kanske har en annan funktion från början, men att förklara hela utvecklingen av alla kända arter på detta sätt är inte trovärdigt. För att evolutionen skall kunna utveckla komplexa organ tycks det som om den på något sätt måste vara lagbunden, så att den så att säga kan "planera" för framtiden. Men detta implicerar att det bakom universum måste finnas en intelligens. Varför skulle annars universums lagar vara sådana att de ofelbart (lagbundet) leder fram till något så komplext som människan?! Det tycks som att existensen av irreducibelt komplexa strukturer utesluter en evolution enbart styrd av slumpmässiga mutationer och naturligt urval. I varje fall har vi ännu ingen trovärdig förklaring till hur dessa två mekanismer skulle kunna skapa komplexa strukturer. Om arterna kommit till genom en evolution, tycks det som om denna således måste vara lagbunden, vilket indirekt implicerar en designer, eller skall vi säga Designer. Det andra alternativet är att arterna överhuvudtaget inte uppkommit genom en gradvis utveckling, utan att de är resultatet av en direkt skapelseakt. Men i båda fallen handlar det om intelligent design.

Behes infallsvinkel är biologisk (vilket är naturligt, eftersom han är biolog) och mycket intressant. Det är dock svårt att exakt definiera vad man menar med irreducibelt komplexa system. Behe ger i och för sig många exempel på sådana system i sin bok Darwins Black Box (se litteraturförteckningen), men i vissa fall kan det bara oklart om ett system verkligen uppfyller kravet på att vara irreducibelt komplext. Enkla system bestående av ett fåtal byggstenar, där alla dessa är nödvändiga för funktionen, kan säkert uppkomma ibland av en slump. Andra gånger kan det säkert finnas utvecklingsvägar som vi inte tänker på, där utvecklingen skett genom olika omvägar, som i sig inte har något med slutprodukten att göra (att generellt förutsätta sådana scenarion förefaller dock föga övertygande).

William Dembski (doktor både i matematik och i filosofi, och har forskat bl a på Princeton och MIT — den senare en av världens främsta tekniska högskolor) har en annan infallsvinkel. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på att hans vetenskapliga bakgrund är helt annorlunda än Behes. Dembskis tankar kompletterar Behes och gör resonemanget mer exakt och stringent. Det är dock något svårare att enkelt förklara Dembskis kriterium för att något är designat. För den som mer i detalj vill sätta sig in i Dembskis teori rekommenderas hans bok Intelligent Design (se min litteraturförteckning).

Ateister brukar ofta (triumferande) ta följande exempel för att visa på slumpens förmåga att även skapa ytterst osannolika system: Antag att vi har en trädgård med en grusgång. Grusgången innehåller miljoner och åter miljoner gruskorn i olika storlekar. Sannolikheten för att gruskornen skall ligga på exakt det sätt de ligger just nu är oerhört liten (extremt nära noll). Ändå ligger de på detta sätt. Alltså kan slumpen skapa synnerligen osannolika konfigurationer. Detta sätt att resonera kan kanske låta bestickande, men är totalt missvisande. Att något är osannolikt i sig. bevisar inte att det är designat. Gruskornens aktuella konfiguration är helt enkelt bara en av alla nästan oändligt många möjliga konfigurationer av dem, och någon av dessa konfigurationer måste ju inträffa. Och varför inte just denna?! Att något är osannolikt har i sig inget att göra med huruvida det är designat eller ej.

Enligt Dembksi måste två saker (kriterier) vara uppfyllda för att man skall kunna konstatera att det handlar om intelligent design.

1. Systemets eller föremålets konfiguration måste vara mycket osannolik. Det måste alltså finnas enorma mängder andra sätt att konfigurera byggstenarna (t ex atomerna) som ingår i systemet. Med enorma mängder avses då 50-siffriga tal och uppåt. Tar vi en omfattande bok, som innehåller 1 Mbyte (dvs som precis får plats på en diskett), finns det 10 upphöjt till 2 400 000, dvs en etta följd av 2,4 miljoner nollor, olika sätt att konfigurera de bokstäver som ingår i boken (detta visas här). Om jag säger att tio upphöjt till hundra (en etta följd av hundra nollor = 1 gogol) på ett ungefär anger antalet elektroner som tättpackade får plats i hela det kända universum, förstår läsaren säkert hur ofantligt stort tio upphöjt till 2,4 miljoner är.

Grusgången uppfyller utan tvekan detta kriterium. Även en klocka, Keopspyramiden, en bok, en TV och en dator uppfyller detta.

2. Systemet eller föremålet måste uppfylla kravet på specificitet. Detta innebär att systemet måste uppvisa en ordning eller struktur som inte enbart är en konsekvens av systemets delar och deras inneboende egenskaper. Denna ordning måste kunna härledas till något utanför systemet, som inte är en nödvändig följd av systemets byggstenar och deras egenskaper.

Punkt 1 och 2 tillsammans kallar Dembski för komplex specificitet. Tagna var för sig säger de två kriterierna ingenting när det gäller ursprung, men tillsammans pekar de mot en Designer.

En snöflinga eller en saltkristall (hur vackra dessa den än kan vara och hur osannolika de än må vara) uppfyller inte kravet på specificitet. Snöflingans struktur och saltkristallens form är helt och hållet en nödvändig följd av de ingående atomernas egenskaper.

Låt mig använda grusgången för att visa vad Dembski menar med specificitet. Antag att gruskornen inom ett område av gången ligger ordnade i små högar, där första högen innehåller 2 gruskorn, nästa 3, nästa 5, nästa 7 och de följande högarna innehåller 11, 13, 17, 19, 23, 29, 31, 37, 41, 43 och 47 gruskorn. Dessa tal utgör de 15 första primtalen (primtal är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva — 2 är det minsta och enda jämna primtalet). Sannolikheten att gruskornen självmant skall ordna sig på detta sätt är försvinnande liten, dvs kriterium 1 ovan är uppfyllt. Dessutom kan strukturen kopplas till något som inte är en nödvändig följd av egenskaperna hos de byggstenar som ingår i systemet. Systemet av primtal är inte på något sätt kopplat till egenskaperna hos gruskorn eller de atomer som ingår i dessa. Således är även kriterium 2 uppfyllt och slutsatsen blir att de 15 små grushögarna uppfyller kravet på komplex specificitet och är därmed sannolikt resultatet av intelligent design.

Ett alternativt sätt att uttrycka detta är att säga att systemet måste innehålla information (detta begrepp diskuteras närmare här) för att vi skall dra slutsatsen att det är designat. Information är inte materia eller energi (även om information kräver materia och energi för att lagras och kommuniceras). Innehållet i en bok är inte en nödvändig följd av bläck- och pappersatomernas egenskaper. Bläck- eller trycksvärtemolekyler har ingen inneboende strävan efter att ordna sig i form av bokstäver, som tillsammans bildar en meningsfull text på något existerande språk (författaren tvingar atomerna att anta en sådan konfiguration). Atomerna i en cell har ingen inneboende strävan att ordna sig till en levande cell (informationen i DNA:t styr dem till att göra detta). Atomerna i en dator har ingen inneboende strävan efter att ordna sig till en dator, etc. Dessa atomer har genom en yttre styrmekanism (författarens penna, DNA:t och cellmaskineriet i cellen, de verktyg som tillverkar datorns olika delar, dvs indirekt informationen i datorns ritning) tvingats att anta den konfiguration de har. Skulle man genom hög värme förgasa boken, cellen eller datorn, har vi kvar exakt samma atomer. Skillnaden är bara konfigurationen. Denna kan nu inte längre kopplas till något utanför systemet, utan atomernas konfiguration i gasen är helt och hållet resultatet av kvantmekanikens lagar (vilka helt enkelt uttrycker atomernas och de atomära partiklarnas egenskaper). Skillnaden mellan cellen etc och gasen är inte materiell utan ligger på informationsnivån. All information är nu borta, eller om vi så vill, all specificitet är nu borta. Man kan också uttrycka det som att entropin (oordningen) uppnått sitt maximum. Allt i enlighet med termodynamikens andra lag. Intelligent design innebär således ett brott mot termodynamikens andra lag (denna, enligt vilken ett system som är isolerat från sin omgivning alltid går mot maximal entropi, dvs maximal oordning eller kaos, diskuteras här)

Att förklara existensen av en klocka genom att hävda att den bara utgör en av många möjliga konfigurationer av de atomer som ingår i klockan, och varför skulle inte just den konfigurationen kunna inträffa lika gärna som någon annan, håller således inte. Klockan har en funktion (tidmätning, samt att den dessutom presenterar tiden i en för oss förståelig form), som inte är en nödvändig följd av de i klockan ingående atomernas egenskaper. Således är klockan inte bara en osannolik konfiguration av atomer. Den är en mycket speciell, osannolik konfiguration av atomer! Den uppfyller således både kriterium 1 och 2 ovan och slutsatsen blir därför att den är designad av en intelligent konstruktör. Vilket vi ju också vet är fallet.

Ateister och evolutionister har gjort många försök att vederlägga begreppet intelligent design. I vissa fall handlar det om retoriska tirader, utan någon substans. Alltför ofta tycks man inte förstå de resonemang som ligger till grund för ID-teorin (ibland upplever jag det som att många biologer skulle behöva gå en kurs i logik — deras logiska förmåga tycks vara synnerligen outvecklad). Jag har inte tagit del av något trovärdigt argument som jag kan se slår undan fötterna på ovanstående.

Ett tredje känt namn inom ID-rörelsen är Stephen C Meyer (filosof och direktor vid "Center for Science and Culture" vid Discovery Institute i Seattle). Han har betytt mycket när det gäller att göra ID-teorin känd och är mycket duktig på att sammanfatta och förklara. Han har lyckats med det som ingen evolutionskritiker hittills lyckats med, nämligen få in en artikel i en peer-rewieved vetenskaplig tidskrift, Proceedings of the Biological Society of Washington (117(2):213-239. 2004), vilken sorterar under Smithsonian, USA:s kanske förnämsta vetenskapsmuséum (den som vill ha en förklaring till vad peer-review innebär, kan läsa mer om detta här).

Information, intelligent design, komplexitet och entropi tycks vara storheter som är oupplösligt förenade och som har stor relevans när man diskuterar alltings ursprung. Svårigheten att ge entydiga, klara definitioner av dessa storheter beror antagligen på att man här försöker beskriva och definiera något som ligger i vetenskapens gränsland, där den vetenskapliga metoden och det vetenskapliga språket är otillräckligt för att både formulera problemen korrekt och förklara dem. Intelligent designteorin är ett försök att närma sig dessa frågeställningar från det vetenskapliga hållet. Det finns givetvis svagheter i ID-teorin. En sådan är att avgöra var gränsen går rent sannolikhetsmässigt för att någonting skall anses vara möjligt att generera spontant utan en designer. Att bestämma en exakt gräns för detta torde vara helt omöjligt. Men om man nu vill få argument för att det bakom kosmos finns en designer, räcker det med att hitta några få fall, där vi med säkerhet kan hävda att slumpen omöjligt skulle kunna generera dessa. På olika ställen på min hemsida ger jag exempel på detta. Universums uppkomst och livets uppkomst anser jag definitivt utgöra sådana klara fall.

Det är viktigt att komma ihåg, att även i de fall där slumpen kanske i princip skulle kunna skapa en process eller ett föremål, kan det i alla fall finnas en designer bakom. ID-teorin kan således konstatera att komplexa processer och objekt är resultatet av design. För processer och objekt som inte är lika osannolika, kan man i alla fall inte utesluta existensen av en konstruktör, vi kan bara inte bevisa den. ID-teorin kan således bevisa att något är designat, men den kan inte bevisa att något inte är designat. Den fungerar således bara i ena riktningen.

När man testar teorier brukar man alltid använda exempel, där man redan vet svaret. Det är normalt i t ex matematik. Man kanske har tagit fram en ny metod för att lösa mycket svåra differentialekvationer. Det första man gör är att testa metoden på enklare differentialekvationer, som vi kan lösa med andra metoder. Om den nya metoden ger fel resultat här, förkastas den givetvis. För att testa ID-teorin kan man på samma sätt använda den på sådant som man vet är konstruerat, dvs olika mänskliga artefakter. Och här fungerar Dembskis två kriterier utomordentligt bra. Som jag antytt ovan visar dessa klart att böcker, maskiner, Egyptens pyramider, datorer etc är resultatet av intelligent design (de uppfyller både kravet på ytterst liten sannolikhet för den aktuella konfigurationen samt specificitet). Jag utmanar läsaren att ge mig ett enda exempel på något som vi vet är designat, där Dembskis kriterier missar att identifiera detta som designat.

Jag anser det vara helt klart att man utifrån Dembskis kriterier måste dra slutsatsen att både universum och livet är resultatet av intelligent design. Ingen av dessa kan ha uppkommit gradvis och långsamt förädlat sina egenskaper (att livet sedan utvecklats är en annan historia — jag talar om uppkomsten av den första cellen). Båda utgör synnerligen osannolika konfigurationer av sina beståndsdelar, som kan kopplas till något utanför beståndsdelarnas inneboende egenskaper. Sannolikheten för att ett slumpgenererat universum skall tillåta kolkemi (och därmed liv) är försvinnande liten (diskuteras här). På samma sätt utgör även den enklast tänkbara levande cell en oändligt osannolik konfiguration av sina byggstenar, och den är inte heller en nödvändig följd av de ingående atomernas egenskaper. (sannolikheten för att liv skall uppstå spontant diskuteras här).

När det gäller evolutionen är det kanske inte lika enkelt. Mikroevolution kan förändra arter och med all sannolikhet bilda nya arter. Exakt hur stora förändringar som mikroevolutionen kan åstadkomma har jag ingen klart uttalad åsikt om, eftersom jag helt enkelt inte vet. Jag menar dock att ID-teorin kan tillämpas på uppkomsten av irreducibelt komplexa system. Jag tror att sådana system, för att bildas, måste på något sätt styras till detta av en intelligens. Huruvida denna intelligens direkt ingripit, eller styrt utvecklingen genom att evolutionen är lagbunden, har jag inte heller någon bestämd åsikt om. Ingen av dessa möjligheter kan uteslutas. Men båda innebär intelligent design.

Den 9/12 2004 hade ett telegram från AP följande intressanta rubrik

ABC News
Famous Atheist Now Believes in God
One of World's Leading Atheists Now Believes in God, More or Less, Based on Scientific Evidence

(ABC News
Framstående ateist tror nu på Gud. En av världens ledande ateister tror nu på Gud, mer eller mindre, och baserar sin tro på vetenskapliga bevis)

I texten läser vi:

New York Dec 9, 2004 — En brittisk filosofiprofessor, som har varit en ledande ateist under mer än ett halvsekel, har ändrat sig. Han tror nu på Gud, och detta är mer eller mindre baserat på vetenskapliga bevis, och berättar detta på en video som släpptes i torsdags. Vid 80 års ålder, efter att i decennier har insisterat på att tron innebär ett misstag, har Antony Flew dragit slutsatsen att en intelligens eller första orsak (first cause) måste ha skapat universum. En superintelligens är den enda trovärdiga förklaringen till livets uppkomst och naturens komplexitet, sade Flew i en telefonintervju från England. Flew sade att han kan bäst karakteriseras som en deist, i likhet med Thomas Jefferson, vilkens Gud inte var aktivt involverad i människors liv. "Jag tänker mig en Gud som är mycket annorlunda än den kristna Guden och oerhört avlägsen islams Gud, eftersom båda framställs som allsmäktiga, orientaliska despoter, kosmiska Saddam Husseins", sade han. "Det kunde vara en person i den meningen att Gud har en intelligens och en avsikt, förmodar jag."

Under årens lopp proklamerade Flew att det saknades bevis för Guds existens, när han undervisade vid universiteten i Oxford, Aberdeen, Keele and Reading, då han besökte många universitet i USA och Canada och i böcker, artiklar, föreläsningar och debatter. Det var inte en plötslig förändring utan en slutsats som gradvis växt fram under de senaste månaderna hos Flew, en spröd gammal man som fortfarande förnekar ett liv efter detta. Ändå menar han, i den nya videon, "Har vetenskapen upptäckt Gud?", att biologins undersökningar av DNA "har visat, genom den nästan otroliga komplexiteten i de strukturer som är nödvändiga för att producera liv, att en intelligens måste ha varit involverad". Flew berättade för Associated Press (AP) att hans nuvarande idéer har likhet med de tankar som förts fram av de amerikanska intelligent-design-teoretikerna. Han accepterar Darwins evolution, men tvivlar på att den kan förklara livets ursprung.

Flew har med andra ord dragit samma slutsatser som jag själv drog för nästan 30 år sedan. Sedan har han ju dragit vissa andra slutsatser än vad jag gör. Han accepterar t ex evolutionsteorin (sedan kan man fundera på vad han menar med det — även jag accepterar denna teoris förmåga att förklara viss artbildning och anpassning) och han har en annan gudsbild. Men han har ju precis nyligen ändrat sig, och vem vet vilken gudsbild som så småningom kommer att växa fram hos honom. Det intressanta är i alla fall orsaken till att han ändrat sig.

(En längre intervju med Flew kan läsas här)

Det är ingen tvekan om att ID-rörelsen har åstadkommit oro hos det evolutionära prästerskapet. Det finns ett otal hemsidor som försöker argumentera mot intelligent design. I några amerikanska delstater har man lyckats få in i skolans läroplan att man vid sidan av evolutionsteorin också skall ta upp ID-teorin (varför inte? — jag tycker detta är självklart — varför skall man inte nämna alternativa teorier till evolutionsteorin, eller är denna den enda teori som inte får kritiseras?). Jag är övertygad om att själva utgångspunkten för ID-rörelsen, nämligen att inte göra religion av det hela, medför att man kommer att påverka oerhört mycket mer än vad de konventionellt skapelsetroende gjort och kommer att göra, och speciellt då de som benhårt kräver att alla måste tro på en viss tolkning av Bibelns skapelseberättelse (t ex att universum är ca 6 000 år gammalt). Den viktiga frågan är inte exakt hur Gud skapade, när Han skapade eller hur lång tid skapelsen tog. Skiljelinjen går mellan slump och avsikt. Är vi här som resultatet av meningslösa slumpprocesser och blinda naturlagar, eller är vi resultatet av en medveten, intelligent skapelse? Man kan ju börja med att enas om detta, innan man börjar diskutera detaljerna. Och det är just detta som intelligent designrörelsen tagit fasta på. När människor väl börjat accepterat existensen av en Designer kommer detta säkert att leda till att de frågar sig vem denne Designer är. Förhoppningsvis leder detta till att många kommer att finna den sanne Designern. Den som med ärligt hjärta söker sanningen kommer också att finna den.

Tillbaka till Skapelse kontra evolution
Tillbaka till avsnittet "Skapelse — evolution"

Tillbaka till "Intelligent Design"