"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Är det inte si, så är det väl så i stället

En av evolutionslärans kanske absolut största svagheter, vetenskapligt sett, är dess oförmåga att förutsäga.[1] Theodosius Dobzhansky, av Gould kallad "vårt århundrades främste evolutionist", skriver i sin bok Evolution:

Vi kan inte förutsäga evolutionens framtida riktning bortsett från några få väl studerade situationer och även då är endast kortsiktiga förutsägelser möjliga. Vi kan inte heller, åter med några få isolerade undantag, förklara varför gångna evolutionära händelser har ägt rum som de har gjort. En predikativ [förutsägande] evolutionsteori är ett mål för framtiden.[2]

Stephen Jay Gould uttrycker ungefär samma sak i en intervju i boken The End of Science:

Som varande en historisk vetenskap, kan evolutionsbiologin endast komma med retrospektiva [i efterhand] förklaringar och inte förutsägelser, och ibland kan den inte komma med något alls på grund av otillräckligt faktaunderlag.[3]

Inom fysik och kemi kan man normalt förutsäga ett systems framtida tidsutveckling. Detta är avgörande när det gäller att falsifiera eller bekräfta en teori. Stämmer inte förutsägelserna, faller teorin (om man nu inte gjort något annat fel). Oförmågan att förutsäga är en genomgående brist hos de "mjukare" vetenskaperna. Inom beteendevetenskaper som sociologi, psykologi, nationalekonomi och vissa områden av biologi, får man ofta nöja sig med att i efterhand försöka förklara varför det gick som det gick. En slags omvänd kausalitet (orsak och verkan) med andra ord.

Problemet har en fysikalisk analogi. Känner vi i ett visst ögonblick hastighet och läge för varje atom i en gasmassa, kan vi beräkna tryck och temperatur etc. Känner vi å andra sidan gasens tryck och temperatur, är det omöjligt att utifrån detta beräkna de enskilda atomernas rörelser. Det finns nämligen ett i det närmaste obegränsat antal olika konfigurationer av läge och hastighet hos atomerna som ger samma tryck och temperatur. Vi kan således bara gå i ena riktningen. En liknande analogi är en gas i jämvikt. När gasmassan inte är i jämvikt, kan vi beräkna dessa framtida utveckling, eftersom den garanterat kommer att gå mot sitt jämviktsläge. Så fort gasen uppnått denna jämvikt, så "glömmer den bort" sitt tidigare tillstånd, vilket innebär att det är omöjligt att gå i motsatt riktning och utifrån observationer av ett system i jämvikt beräkna dess tidigare tillstånd.

Mig veterligen har nationalekonomerna inte en enda gång lyckats förutsäga någon större ekonomisk förändring. Varje gång blir de tagna på sängen. Sedan kommer de så småningom med någon mer eller mindre rimlig efterhandsrekonstruktion till varför det blev som det blev. Denna nya teori misslyckas sedan med att förutsäga nästa förändring etc. Även här kan vi, precis som i exemplen ovan, bara gå i en riktning. Samma sak gäller psykologi. Vi kanske i efterhand kan "förklara" en brottsling med att han växte upp i en alkoholistfamilj och fick mycket stryk. Å andra sidan kan vi aldrig förutsäga, i det enskilda fallet, att en pojke som växer upp under svåra förhållanden kommer att bli en brottsling. Det finns många exempel på skötsamma, välanpassade människor som haft en synnerligen svår barndom.

På engelska heter förutsägelse "prediction" (pre lika med "före"). Vissa filosofer brukar kalla den typ av "förutsägelse" som förekommer inom beteendevetenskaperna för "retrodiction" (retro lika med "efter"). Man kan således bara "förutsäga" bakåt i tiden inom dessa vetenskaper. I efterhand kan man förklara (eventuellt) varför det blev som det blev.

I Expressen kunde man den 9/9 1993 läsa om schimpansen Ola som deltagit i en aktietävling vilken startade den 3 augusti. Ola och fem av Sveriges främsta börsanalytiker satsade då 10 000 kr var i fem olika företag. Eftersom Ola inte kunde tala, meddelade han vilka aktier som skulle köpas genom att kasta pil på en börslista. Efter en månad hade Olas aktieportfölj ökat i värde med 1 542 kr. Schimpansen Ola hade därmed besegrat de fem professionella ekonomerna med god marginal!

Skillnaden mellan beteendevetenskap och naturvetenskap framgår här kanske tydligare än någonsin. Skulle vi låtit Ola konstruera rymdfärjan enligt liknande principer som ovan (t ex genom att kasta pil på Claes Ohlsson-katalogen), hade naturligtvis aldrig denna lämnat startplattan vid Cape Kennedy. Naturvetenskapsmän och ingenjörer är oerhört mycket mer kompetenta när det gäller att förutsäga hur tekniska kontruktioner kommer att fungera, än pilkastande schimpanser. Att samma sak inte alltid gäller inom områden som psykologi, sociologi eller ekonomi, beror givetvis på att mänskligt beteende inte lika lätt som död materia låter sig fångas i formler och lagar.

Evolutionsteorin lider av liknande svagheter som beteendevetenskaperna. Genom sin oförmåga att förutsäga, blir den nästan immun mot falsifiering. Det är av denna anledning som jag ifrågasätter om evolutionsläran verkligen deltar i "det vetenskapliga spelet". Det här blir speciellt tydligt när man skall förklara det typiskt mänskliga. Varför har evolutionen lett fram till ett samvete? Varifrån kommer människans gudslängtan och hennes sökande efter en mening med sitt liv? Varför upplever så många människor lidande, sjukdom och död som onaturliga, om dessa företeelser är en naturlig del av evolutionen? Och vad har vi för nytta av vårt medvetande? Det enklaste är givetvis, att som många materialister gör, totalt förneka existensen av allt detta. Medvetandet är bara en bieffekt av neurala processer (elektrokemiska processer) i hjärnan. Sökandet efter mening är bara inbillning. Etc. Inga av dessa argument är emellertid speciellt övertygande. De hundratals människor som varje år begår självmord[4] bara i Sverige på grund av att allt verkar meningslöst, upplever nog inte frågan om mening som oviktig eller inbillad. Förnekandet av alla dessa för människan så viktiga frågeställningar, utgör i själva verket ett exempel på den allra värsta sortens reduktionism.

En ytterligare, och fatal svaghet, hos de olika varianterna av darwinismen (jag räkna då också in den punkterade jämviktsteorin) är avsaknaden av trovärdiga mekanismer, som kan förklara hur t ex fåglar rent praktiskt har utvecklats ur kräldjur (detta problem har tidigare diskuterats i avsnittet "Darwinismen en historisk vetenskap"). Även om anatomiska likheter och molekylärbiologiska studier (aminosyrekonvergenser etc) kan tyckas utgöra stöd för evolutionsteorin, så gäller detta bara under förutsättning att man kan ange mekanismer som i små, små steg, gradvis kan åstadkomma dramatiska förändringar. Jag menar att sådana mekanismer saknas, åtminstone trovärdiga sådana. Mikroevolutionen är utan tvekan bevisad. Att bara extrapolera detta och hävda att makroevolution är inget annat än många små mikroevolutionssteg, är att göra det lätt för sig, och dessutom är det inte ens trovärdigt. Man måste antingen genom observationer, experiment och simuleringar visa att makroevolution fungerar, eller åtminstone teorietiskt kunna ange någon konkret mekanism, genom vilken kräldjurens fjäll blivit flygfjädrar hos fåglar, kräldjurens in-ut-lungor blivit fåglarnas komplexa andningssystem med genomströmningslungor och luftsäckar etc. Man måste alltså kunna ange hur dessa förändringar åstadkommits genom små, små utvecklingssteg, där varje steg haft en liten fördel jämfört med föregående steg, och allt detta enbart genom mekanismerna slumpvisa mutationer och naturligt urval. Detta har man inte lyckats med (annat än möjligen i undantagsfall) och därför utgör inte anatomiska och molekylärbiologiska observationer något absolut bevis för evolutionen. Michael Behe, professor i biokemi och omnämnd på andra ställen på denna site, skriver i sin bok Darwin's Black Box, (se litteraturförteckningen) när det gäller utveckling på den molekylärbiologiska nivån (men samma sak gäller generellt för all makroevolution):

Molekylär utveckling grundar sig inte på vetenskaplig auktoritet. Ingen har publicerat en uppsats i någon välrenommerad tidskrift, facktidning, eller bok — som beskriver hur komplexa, biokemiska system har utvecklats eller över huvud skulle kunna utvecklas. Det finns påståenden att sådan utveckling äger rum, men inte något enda av dessa kan stödjas med hänvisning till experiment eller matematiska beräkningar... Trots jämförande och matematiska modeller, har molekylär forskning aldrig tagit upp frågan om hur komplexa strukturer uppstått. I själva verket har det aldrig publicerats något om hur en darwinistisk teori skulle fungera på den molekylära nivån, och därför bör denna teori dö. (sid 185-186)

Michael Behe har t ex granskat alla artiklar som publicerats under flera år i den ansedda tidskriften Journal of Molecular Evolution. Där finns olika typer av artiklar, vilka huvudsakligen handlar om livets uppkomst, matematiska evolutionsmodeller och analyser av aminosyresekvenser. Men som Behe skriver i sin bok (sid 176), "Men själva kärnfrågan förblir obesvarad: Vad har orsakat att dessa komplexa system uppstått? Ingen har någonsin på ett detaljerat, vetenskapligt sätt förklarat hur mutationer och naturligt urval kunnat bygga de komplexa, intrikata strukturer som diskuteras i denna bok". Det är visserligen sant att vissa datorsimuleringar lyckats åstadkomma evolutionsliknande processer i datorn. Problemet med sådana simuleringar är att vi inte vet i vad mån de verkligen är representativa för den biologiska evolutionen. Både datorn själv och programvaran innehåller mängder av information, som man inte kan förutsätta existerar i naturen. Matematiska modeller är endast användbara om de avspeglar den fysiska verkligheten, hur intressanta de sen än kan vara rent matematiskt.

Själv har jag inte heller någonsin, någonstans sett en konkret förklaring till mekanismerna bakom makroevolutionära utvecklingssteg. Det enda man möter är dimridåer i stil med lång tid, små steg etc. Egentligen kan jag inte förstå hur man inom en vetenskaplig disciplin kan vara så slapp, att man nöjer sig med dylikt.

1973 gjorde Dobzhansky följande uttalande, "Ingenting inom biologin är förståeligt utom i ljuset av evolutionen". Enligt min inte alltför ringa mening är detta påstående helt felaktigt. Man kan mycket väl förstå hur människokroppen fungerar, hur olika organismer fortplantar sig etc, utan att på något sätt ta ställning till hur människan och dessa organismer en gång uppkommit. Egentligen är det ganska litet inom den etablerade biologin som är beroende av (makro)evolutionsteorin. Uppkomsten av bakteriers resistens kan t ex förklaras som mikroevolution, men denna är det knappast någon som bestrider. När det gäller beskrivande eller användbar biologi — som t ex anatomi, kirurgi, medicin, växtförädling etc — finns, såvitt jag känner till, ingenting som skulle förändras om de levande organismerna vore resultatet av en skapelse i stället för en makroevolution. En blåsippa har det antal ståndare den har, oberoende av hur den kommit till. En hjärttransplantation skulle inte gå annorlunda till, även om läkarna trodde på skapelse. Genetikens lagar skulle vara desamma. Etc.

Vi har tidigare sett exempel på biokemiska mekanismer, som verkar hart när omöjliga att förklara med hjälp av en gradvis evolution, t ex synsinnet, blodets koagulering och vissa bakteriers elektriska motorer. Michael Behe menar att biokemister nästan aldrig talar om evolutionen (vilket visar att Dobzhanskys uttalande inte alls är korrekt). Han anser att detta beror på att man inom biokemin till fullo inser svårigheterna. För att bevisa sitt påstående har han kontrollerat trettio av de mest använda universitetsläroböckerna i biokemi, vilket redovisas i Darwin's Black Box. Han har där studerat det index, som alltid finns i slutet av bra läroböcker. Där räknas de viktigaste nyckelord och personnamn, som ingår i texten, upp i bokstavsordning med sidhänvisning. Ett index gör att en bok blir oerhört mycket mer användbar, eftersom man då kan slå upp det man söker, utan att bläddra igenom hela boken. Index ger en mycket representativ bild av innehållet i en bok. Det är ungefär som när man kommer hem till en person man inte känner. Genom att titta igenom hans bokhylla och CD-samling, får man en ganska bra bild av vederbörandes intressen och smak. Resultatet av Behes undersökning kan du se här. Behe upptäckte att det förekom ytterst få hänvisningar till evolution i dessa index (en reresentativ siffra är ca 10 ord med kopplingar till evolution av totalt ca 10 000 uppslagsord). Och de som fanns var ganska intetsägande. På ett ställe står t ex "Evolution, anpassning av kaskelotvalen". Går man till den angivna textsidan, ges där en beskrivning av denna märkliga val, och sedan avslutar man med, "Vi ser således hos kaskelotvalen en anmärkningsvärd anatomisk och biokemisk anpassning, fulländad av evolutionen". Ingen förklaring av hur denna perfektion skett rent konkret, utan bara ett konstaterande att så är fallet. Att det är evolutionen som åstadkommit detta, vet man ju, det är ett" absolut faktum". Att man sedan inte kan ange hur det gått till, är tydligen inget som oroar. Och det är klart, sitter man inne med den absoluta sanningen, kan man ju koppla av, och behöver inte oroa sig. Problemet är, att då handlar det inte längre om vetenskap utan om tro!

Det kanske allra största problemet för evolutionsteorin är att förklara människans självmedvetande. Sin förmåga att uppleva sig själv. Att kunna stå utanför och betrakta sig själv utifrån. I ett nummer av Nature, recenseras neurologen och nobelpristagaren Sir John Eccles' bok Evolution of the Brain, Creation of the Self[5]. Eccles säger där, "Den moderna darwinistiska evolutionsteorin är ofullständig, eftersom den inte ens erkänner detta utomordentligt svåra problem.". Artikeln fortsätter:

Han [Eccles] argumenterar, att eftersom alla "materialistiska lösningar misslyckats med att förklara vår upplevelse av att vara unika, så tvingas jag förklara denna upplevelse av att vara ett jag eller en själ med en övernaturlig, andlig skapelse..."

Richard Gregory, professor i neurofysiologi och föreståndare vid Brain and Perception Laboratory vid University of Bristol, skriver när det gäller materialistiska evolutionisters försök att bortförklara medvetandet som en pseudofenomen (någonting skenbart, som inte har någon verklig existens):

Här finner vi något av en paradox, för om medvetandet inte har någon effekt — om medvetandet inte är någon orsakande kraft — verkar det vara oanvändbart och borde inte ha utvecklats under det evolutionära trycket. Om å andra sidan, det är användbart, så måste det utgöra en orsakande kraft: men i så fall kan den fysiologiska beskrivningen av medvetandet som enbart neural aktivitet inte vara fullständig.[6]

De evolutionister, som nu inte förnekar medvetandet och andra typiska mänskliga egenskaper, försöker i stället att hitta någon efterhandsrekonstruktion till varför dessa egenskaper existerar. Och visst är det möjligt att denna rekonstruktion är korrekt, men till sin natur blir resonemanget spekulativt, eftersom det normalt inte kan verifieras.

Det är ungefär som om vi har facit till en matematikbok och skall försöka rekonstruera bokens problem utifrån detta. Står det t ex 221,5 i facit till uppgift 50 i en matematikbok, begriper vem som helst att det finns oändligt många problem med just detta svar, t o m om man begränsar sig till så enkla problem som addition av två tal. Och även om jag nu lyckas hitta på ett problem som har 221,5 som svar, är det ytterst osannolikt att detta problem är exakt detsamma som uppgift 50 i boken.

Ett bra exempel på ovanstående är de två teorier som försöker förklara varför människan, till skillnad från djuren, har s k dold ägglossning. Hos alla djur så signalerar honorna genom dofter eller färger att de är mottagliga för befruktning. Varför fungerar inte människan så? Ja, det finns två konkurrerande teorier som försöker förklara detta. Enligt den ena så har dold ägglossning utvecklats som ett sätt att kartlägga faderskapet och förstärka monogamin. Enligt den andra teorin är dold ägglossning i stället ett sätt att dölja vem som är fadern och på så sätt avskaffa monogamin. Suck! Vetenskapsjournalisten John Horgan uttrycker ungefär samma kritik mot detta sätt att resonera i den tidigare nämnda boken The End of Science:

Nobelpristagaren Herbert Simon föreslog i Science (21/12 1990) att foglighet [docility] kunde förklara varför människor lyder religiösa regler som kuvar deras sexualitet... Om ett givet beteende stämmer med Darwins lärosatser, utmärkt; om inte, avspeglar beteendet helt enkelt vår foglighet. Teorin blir immun mot falsifiering — och bekräftar därmed Chomskys kritik att darwinismen kan förklara allt.[7]

På sid 173 i mitt exemplar av Dawkins' Den själviska genen har jag i denna anda, som kommentar till ett liknande exempel, skrivit "Om fadern överger ungen beror det på si och om fadern inte överger ungen beror det på så". Dvs vilken iakttagelse man än gör, så har man en tänkbar förklaring. Är det inte si så är det väl så. Överlever en art så har den lyckats anpassa sig. Dör den ut, har den inte lyckats anpassa sig. Filosofen Tomas Nagel har uttryck evolutionslärans svävande natur på följande sätt:

Vissa kan frestas att erbjuda, eller åtminstone att föreställa sig, en evolutionär förklaring, så som bruket är i dessa dagar för allt under solen. Evolutionärt viftande är ett exempel på tendensen att ta en teori som har varit framgångsrik inom en domän och tillämpa den på vad som helst annat som man inte begriper — ja inte ens tillämpa den, utan vagt föreställa sig en sådan tillämpning.[8]

Om någon av de olika evolutionsteorierna kunde göra verkliga förutsägelser, t ex att det omöjligen kan finnas arter med vissa speciella egenskaper, så vore man i en helt annan situation. En sådan teori vore direkt falsifierbar. Fann man ett enda exempel på en art med denna "omöjliga" egenskap, så skulle teorin omedelbart falla. En sådan teori skulle ha rätt "tågordning" för att kunna kallas vetenskaplig. Först förutsäger man, sedan observerar man. Men en teori som hela tiden konsekvent gör tvärtom, dvs först observerar och sedan anpassar sig till det observerade, förtjänar på sin höjd att kallas pseudovetenskap. [9]

Efter att under många år diskuterat evolutionsteorin med diverse evolutionister, och efter att ha läst mängder av böcker och artiklar i ämnet, har jag gjort följande iakttagelse; Evolutionister förnekar nästan konsekvent att deras teori skulle ha några som helst svagheter och att den inte skulle kunna förklara det man påstår den kan förklara. Anför man bristen på fossila mellanformer eller avsaknaden av sannolikhetsberäkningar som stöder evolutionsteorin eller någon annan kritik, förnekas detta ihärdigt, och dessutom oftast väldigt aggressivt. Några år senare, kan emellertid samme evolutionist, som så övertygat förnekade den framförda kritiken, erkänna att kritiken faktiskt var välbefogad, men att man nu hittat en förklaring. Dvs, man verkar endast kunna erkänna en svaghet hos evolutionsteorin i efterhand, när man tror sig täppt till luckan i sin teori. Förmodligen bottnar detta i rädsla för att kreationisterna skall få vatten på sin kvarn. Det finns hur många exempel som helst på denna tendens. I Nature den 5/7 2001 fanns en artikel med titeln "Cryptic evolution in a wild bird population" av Merilä, Kruuk och Sheldon. Artikeln börjar:

Mikroevolution förväntas vara vanlig, trots detta finns det få dokumenterade fall av mikroevolution i vilda populationer.

Jag har aldrig någonsin hört en evolutionist erkänna att så är fallet. Mikroevolution framställs i läroböcker etc som bevisad och observerad bortom varje rimligt tvivel. Nu erkänner man plötsligt att de observerbara bevisen inte är särskilt starka. Varför då? Jo nu tror man att man hittat en förklaring. Man menar i artikeln att evolutionen kan maskeras på grund av motsatta förändringar i miljön. Och detta vill man ge beteckningen "kryptisk evolution". Och visst finns denna möjlighet. Men man kan sannerligen undra varför naturen konsekvent skulle förändras på ett sådant sätt att den nästan alltid motverkar observerbara evolutionära förändringar (vilket ju måste vara fallet om mikroevolution är mycket vanlig i vilda populationer men nästan aldrig observeras). Här finner vi ännu ett exempel på evolutionsteorins spekulativa natur, där man i efterhand anpassar sin modell till nya observationer utan att någonsin vara beredd att på allvar ompröva sin modell. Kontentan av ovanstående är således (om man vill vara en aning elak); antingen går evolutionen så långsamt att den inte syns (ortodox darwinism) eller också går den så fort att man inte kan se den (punkterad jämvikt) eller också är den helt enkelt osynlig (kryptisk evolution). Men den finns där, det vet man ju. Eller hur?

Någon kanske tycker att jag är orättvis mot darwinister och andra evolutionsforskare. Det ligger ju i sakens natur att det är nästan omöjligt att förutsäga evolutionära processer. Således är det inte rimligt att begära att evolutionsteorierna skall ha någon förutsägande kraft. Etc, etc. Visst, jag har full förståelse för detta. Att studera hur någonting kommit till är oerhört svårt, och jag har den största respekt för dem som forskar inom sådana områden. Dvs respekt för dem som vetenskapsmän, inte som filosofer eller som grundare av nya religioner eller antireligioner. När man inom ett område som är så svårstuderat — där man inte kan upprepa det som skett och där man tvingas rekonstruera icke-observerbara händelser utifrån vaga indicier — gör anspråk på att den teori eller det scenario man ställt upp utgör en absolut sanning, ja rent av är ett vetenskapligt faktum, då har man sannerligen anledning att reagera kritiskt.

För att förtydliga mig: Om evolutionsforskare och läroböcker kunde erkänna att ursprungsteorierna utgör tänkbara scenarion, vilka bygger på fakta tolkade utifrån vissa metafysiska principer — t ex att det som förnuft och logik inte kan förklara, det kan heller inte existera — skulle jag inte ha några som helst invändningar. Men så är tyvärr inte fallet och därför kvarstår min kritik. Jag menar att man i läroböcker och i den allmänna debatten åtminstone borde erkänna att om den fysiska verkligheten (hur orimligt detta nu än tycks vara i materialistens ögon) är skapad av en övernaturlig Skapare, ja då faller de vetenskapliga försöken att förklara alltings ursprung. Jag begär definitivt inte att man måste tro på detta, utan bara att man erkänner möjligheten. Man får gärna säga att skapelsealternativet är ytterst osannolikt, bara man inte säger att det är omöjligt. Jag respekterar att materialisten har en annan syn på världen än vad jag har. Vad jag däremot inte respekterar, är när materialisten hävdar att hans åsikter utgör ett vetenskapligt faktum, och att varje annan åsikt är skrattretande, dum och okunnig.

I norska Aftenposten den 22/12 1999 fanns en artikel av två geologer med titeln "Forskere och pseudovitenskap". Man diskuterar där kreationismens starka ställning i bl a USA och är oroad över detta. Men man citerar också Philip Cambell, redaktör för Nature, när denne varnar för farorna med att framställa naturvetenskapen som en uppsättning fakta och inte en mängd kunskap i ständig utveckling. Cambell menar att förmedling av vetenskapens resultat, där naturvetenskapliga teorier framställs som obestridliga fakta, kan verka tvärtemot vad som var avsett. Det kan leda till motvilja mot naturvetenskapen och bli en katalysator för pseudovetenskap.

Astonomen och författaren Carl Sagan sa en en gång ungefär följande, "Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis". Påståendet att universum, livet och de olika arterna uppkommit enbart genom en kombination av blind slump och naturlagar måste betraktas som ett synnerligen "extraordinärt påstående" (dagens understatement!). För att detta påstående skall anses vara bevisat, måste man således kräva exceptionella bevis. De indicier och efterhandsrekonstruktioner som evolutionsteorin bygger på, uppfyller inte detta. Långt därifrån. Biologernas trosvissa uttalanden att evolutionen utgör ett faktum rimmar därför väldigt illa med verkligheten!

Tvärsäkra uttalanden, där vetenskapliga teorier och modeller framställs som obestridliga fakta eller absoluta sanningar, är något som är helt främmande för verklig vetenskap. Det är i stället något som utmärker olika former av pseudovetenskap, t ex UFO-teorier, olika konspirationsteorier som flödar överallt, förintelseförnekare och många amatörfysiker. Evolutionister älskar att kalla skapelsetro för pseudovetenskap (vilket är helt fel, skapelsetro är inte vetenskap överhuvudtaget. Ingen vettig kristen gör anspråk på att kunna förklara Guds övernaturliga ingripanden vetenskapligt). Genom många evolutionisters tvärsäkra uttalanden riskerar evolutionsbiologin själv att reduceras till en pseudovetenskap.

Låt mig som avslutning ge några tankar ur en artikel i Skolverkets NOTbladet (nr 35 mars 2002), med titeln "Vacker vetenskap idag!". Där intervjuas Dick Kasperowski, forskare på institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet. Kasperowski ger följande bild av vetenskapens historia

Kunskapen monopoliserades i akademiernas elfenbenstorn. Galileo hade utmanat kyrkans världsbild och på ett par hundra år var Gud definitivt detroniserad [Gud är knappast detroniserad, annat än i ateisternas tankevärld — Kristers kommentar]. Positivisterna bekände sig till empirin och ett systematiskt insamlande av kvantifierbara sinnesdata. Vetenskapen befäste sin ställning som den nya religionen — det sterila laboratoriets askes, kalibreringen av instrumenten som bön, det kontrollerade och upprepade försökets liturgi, experiment som kulthandling, forskargeneration efter forskargeneration, i faderns, sonens och den heliga kumulationens namn.

Vi läser vidare i artikeln

Forskning är fortfarande starkt idealiserad, menar Dick Kasperowski. Där finns bilden av forskaren som en medborgare höjd över alla människor. Som om inte fusk och fiasko förekom, karriärhets, kotterier, konkurrens om anslag och anseende, patent och prestige. Forskare är inte mer än människor. Verksamheten har en vardaglig sida med rutingöromål, tristess, strejkande kaffeautomater och hämtning på dagis. I botten på all mänsklig verksamhet finns de stora livsfrågorna, de eviga existentiella och ontologiska spörsmålen. En gigantisk osäkerhet.

...Forskningen vet inte alltid sitt eget bästa, säger Dick Kasperowski. Den lutar sig gärna mot en populariserande featurejournalistik vars utövare påminner om äldre tiders hovkrönikörer. De alltför hängivna riskerar att göra forskningen en otjänst genom att torgföra en oproblematisk sanning [om du är biolog, var vänlig läs detta stycke en gång till! — Kristers kommentar].

... Sanningen är åtminstone delvis en social konstruktion i tid och rum. Det är Dick Kasperowskis huvudtes. Han släpper pennan mot bordet för att visa vad han menar. Om jag frågar dig varför den faller svarar du att det beror på tyngdlagen. För tvåtusen år sedan hade du sagt att lika söker lika och om tvåtusen år — vem vet? Vissa kunskaper består nog. Men säkra kan vi inte vara. Det är poängen i mitt resonemang. Vetenskapliga sanningar är provisiorier som ständigt revideras. Det är det enda vi kan vara säkra på.

Det enda vi således kan vara säkra på är att vetenskapliga teorier är "provisorier som ständigt revideras". All sund vetenskap arbetar utifrån detta. Den allmänt accepterade vetenskapliga teorin inom ett visst område utgör helt enkelt den bästa modell vi för närvarande har när det gäller att beskriva detta område. Hela tiden måste vi bara beredda på att nya kunskaper och insikter kan medföra att vår favoritteori faller med dunder och brak, eller i varje fall, att den måste genomgå en omfattande revidering. Detta gäller vanlig vetenskap, där vi kan utföra experiment och upprepa dessa obegränsat. Hur mycket mer måste dessa begränsningar då inte gälla de vetenskaper som sysslar med icke upprepbara historiska händelser, som t ex universums, livets och arternas ursprung! Evolutionsbiologernas trossvissa anspråk på att teorierna för livets och arternas uppkomst inte bara är teorier, utan att de utgör absoluta sanningar, är inte förenligt med den moderna synen på vetenskap.

(är du intresserad av att läsa mer om vetenskap hittar du mycket matnyttigt i min avdelning om vetenskap och tro)

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa om människans utveckling i:
"Vem är människan?

---

[1] Darwinister blir ofta upprörda när någon påstår att deras teori saknar förutsägande förmåga. Huruvida denna reaktion är befogad eller ej, beror givetvis på hur man definierar begreppet förutsäga. Om man menar förmåga att utifrån kända förutsättningar kunna förutsäga den framtida utvecklingen, är det helt klart att darwinismen saknar denna förmåga. I så fall vore evolutionen lagbunden, vilket den enligt darwinismen inte är. Skulle utvecklingen börja om igen utifrån samma utgångspunkt, skulle den med all sannolikhet ta en helt annan väg, därom torde de flesta biologer vara överens. Vad man däremot kan säga är att darwinismen är testbar i den meningen, att om den är sann så borde vissa observationer styrka detta (t ex fossil och molekylärbiologiska observationer). Ovan har vi konstaterat att de flesta sådana observationer verkar lysa med sin frånvaro. Oavsett om man håller med om detta eller ej, så utgör i varje fall observationerna inga tvingande bevis för att en evolution ägt rum.
    De lagbundna evolutionsmodellerna (t ex självorganisation) borde däremot kunna komma med någon form av förutsägelser. Än så länge är dessa teorier dock alltför outvecklade för att kunna testas på detta sätt.
[2] W H Freeman and Co 1977, sid 129-130. Dobzhansky var för övrigt den som förenade Darwins ursprungliga teori med genetiken.
[3] Av John Horgan, Broadway Books, 1997, sid 124.
[4] Enligt WHO:s statistik från 1996 så begår omkring 800 000 människor självmord varje år i världen. Antalet som dör i krig under samma period är ca 300 000.
[5] Nature, vol 344, 8/3 1990 sid 117. Boken är utgiven på Routledge 1989.
[6] Hämtat ur artikeln "Consciousness" i The Encyclopedia of Ignorance, Pergamon Press, 1977, sid 277.
[7] Broadway Books, 1997, sid 276.
[8] Utsikten från ingenstans, Nya Doxa, Nora, sid 97.
[9] Jämför detta med kvarkteorin, som säger att vissa elementarpartiklar är uppbyggda av s k kvarkar. Enligt denna teori kan vissa typer av partiklar omöjligen existera. Om man t ex skulle upptäcka en elementarpartikel med laddning -2 och särtal 0, så skulle hela kvarkteorin falla. Några sådana partiklar (vilka döpts till exotiska partiklar) har inte hittats, trots att man letat intensivt efter dem. Kvarkteorin är därmed en teori, som till skillnad från evolutionsteorin, är falsifierbar och således verkligen deltar i det vetenskapliga spelet.