"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Biokemi och evolution

Har du kommit hit via Dan Larhammars hemsida? Läs då det här innan du går vidare!

(för den läsare som inte känner till grunderna i genetik ges förklaringar av de grundläggande begreppen på olika ställen i texten eller i länkar)

Darwin var långt ifrån den förste som föreslog att de levande arterna kommit till genom en naturlig utveckling. Redan vissa av de gamla grekiska filosoferna hade framfört liknande tankar. Här rörde det sig emellertid inte om några biologiska teorier utan om allmänna spekulationer. Den förste som gjorde ett allvarligt försök att ställa upp en verklig teori för hur utvecklingen gått till, var den franske naturforskaren Jean Baptiste de Lamarck, ofta bara kallad Lamarck. Enligt hans teori — lamarckismen — hade den ändamålsenlighet som råder i naturen uppkommit genom att organismerna hade anpassat sig till ett visst levnadssätt, och att de egenskaper de på så sätt förvärvat sedan gått i arv till avkomman. En muskel som inte används, resonerade Lamarck, förtvinar och ärvs sedan som förtvinad till nästa generation. Det mest kända exemplet är kanske giraffens hals, som enligt Lamarck förlängdes på grund av att föregångaren till giraffen sträckte sig efter savannträdens högt sittande blad. Den förlängda halsen ärvdes sedan vidare. För varje generation ökade halslängden något på grund av denna mekanism. Hur bestickande Lamarcks teori än verkar, är den likafullt felaktig. Det är visserligen sant att organ som stimuleras genom flitig användning fungerar allt bättre och växer till i storlek. Ett talande bevis på detta är den moderna kroppsbyggarkulten. Den moderna genetiken har emellertid visat att förvärvade egenskaper inte går i arv. Barn till en kroppsbyggare får inte större muskler bara för att pappan eller mamman tillbringat tusentals timmar på gymmet. Arvsanlagen påverkas således inte direkt av miljön på det sätt som Lamarck antog.

När Darwin vid 1800-talets mitt lade fram sin teori om utveckling genom variation och naturligt urval, innebar detta en helt annan förklaring än Lamarcks. Här handlade det inte om att miljön förändrade arvsanlagen, utan i stället så "valde" miljön ut lämpliga, redan existerande anlag. Darwin hade dock ingen direkt förklaring till hur detta gick till eller vad som åstadkom variationerna inom arterna. Även om den österrikiske munken Gregor Mendel, utan att Darwin kände till det, just var i färd med att upptäcka de genetiska lagarna, skulle det dröja åtskilliga år innan hans upptäckter kom till allmän kännedom. När så småningom Darwins teori förenades med Mendels genetik, tyckte man sig äntligen förstå den innersta mekanismen bakom utvecklingen. Genom omkombinationer då könscellerna bildades (rekombination) och mutationer skapades arternas variation. Båda dessa mekanismer antogs vara slumpmässiga.

Rekombination kan liknas vid att blanda en kortlek. Om man blandar tio kortlekar, som från början är ordnade i färger och sviter, så kommer med all sannolikhet ordningen i de tio lekarna att vara olika efter blandningen. Den genetiska motsvarigheten till kortblandning — överkorsning och rekombination — inträffar vid den s k meios, vilket är den speciella typ av celldelning som sker då könscellerna — hos djur kallar vi dessa för spermier och ägg — bildas. Vid befruktningen så förenas ju som bekant en spermie och ett ägg, vilket betyder att dessa celler måste ha halva antalet kromosomer jämfört med normala kroppsceller. Annars skulle ju det befruktade ägget få dubbelt så många kromosomer som föräldrarna.[1]

Inuti de celler som producerar spermier och ägg paras kromosomerna ihop före meios. När de två kromosomerna i ett par pressas ihop, kan de gå av på olika ställen och byter då ut bitar av sitt genetiska material mot motsvarande delar hos partnern. När kromosomparen sedan splittras upp (varje del går till var sin könscell), så har varje kromosom plockat upp genetiskt material från den andra kromosomen i paret. Den ena kromosomen kommer från individens "pappa" och den andra från "mamman". Vid meios blandas således anlag från båda föräldrarna i de könsceller som bildas. Varje ägg och varje spermie hos en viss individ skiljer sig således åt en aning, vilket leder till variation hos denna individs avkomma.

Den vanliga celldelningen, som t ex sker då en organism växer, kallas mitos. I detta fall kommer de två dottercellerna att ha exakt lika många kromosomer (hos människan 23 par, dvs 46 stycken) och exakt samma genetiska information som modercellen (den cell som ursprungligen delade sig). (Klicka här för att läsa mer om celldelning och DNA.)

Genom biokemins fantastiska framsteg under de senaste decennierna har det nu blivit möjligt att mer direkt undersöka gener och proteiner hos olika arter. Man vet idag att kromosomerna är uppbyggda av jättelika DNA-molekyler, vars unika dubbla spiralstruktur upptäcktes av de båda engelska biokemisterna James Watson och Francis Crick i slutet av 1950-talet.

DNA-molekylen fungerar helt enkelt som ett slags minne, där enorma mängder information kan lagras. Informationen beskriver i detalj hur de olika proteiner som bygger upp en organism skall sättas ihop. Som läsaren kanske vet, så består proteiner av långa kedjor av aminosyror. Man har funnit att 20 olika sådana aminosyror utgör byggstenarna för allt liv på jorden. Mellan DNA-molekylens två spiraler finns fyra olika slag av s k kvävebaser; adenin, guanin, cytosin och tymin, vanligen förkortade A, G, C och T. Kvävebaserna binder således ihop de två spiralerna och är alltid kopplade till varandra i kombinationerna A och T respektive C och G (se figur). Tre kvävebaser i följd (i den ena spiralen) kodar för en viss aminosyra. Man har också lyckats knäcka koden för de 20 olika aminosyrorna. Allt liv visar sig ha i stort sett samma DNA-kod, baserad på exakt samma kvävebaser.

En kromosom är helt enkelt en lång DNA-molekyl som består av några miljoner till några hundra miljoner kvävebaser.[2] En bit av en kromosom kan t ex ha följande utseende: CGTAAATCAAGTCA. De första tre kvävebaserna CGT är t ex koden för aminosyran alanin, medan AAA är koden för fenylalanin etc. Vad den givna DNA-strängen säger är således helt enkelt; tag en molekyl alanin och sätt ihop den med en molekyl fenylalanin, och så vidare. Läsaren inser säkert att det måste krävas något mer än DNA för att en organism skall kunna byggas upp utifrån den information som finns lagrad där. Det måste givetvis också finnas någon form av mekanism, som för det första läser av DNA-informationen och sedan hämtar in de rätta aminosyrorna och sätter ihop dem enligt instruktionen. Vi skall inte gå in närmare på detta, den intresserade läsaren hänvisas till någon lämplig biologibok. Kortfattat och förenklat kan dock nämnas att informationen avläses genom speciella molekyler, s k mRNA ("m" står för "messenger", dvs budbärare) vilka i sin tur ger i uppdrag åt tRNA ("t" står för "transfer", dvs överförare) att hämta lämpliga aminosyror och sätta ihop dessa till proteiner. Den totala mekanismen för allt detta är minst sagt mirakulös, och jag har personligen svårt att förstå hur någon kan tro att en så fantastisk "anordning" har kunnat uppstå av sig själv, enbart på grund av fysiska och kemiska lagar i kombination med slumpen. Vi kommer att diskutera detta mer ingående i samband med genomgången av de olika teorierna för livets uppkomst (här beskrivs några ytterligare intrikata mekanismer i cellen).

Här kan läsaren ta del av några filmer som på ett pedagogiskt sätt visar en del av cellmaskineriet i aktion (engelsk text och speakerröst).

1. Bearbetning av den genetiska informationen i prokaryota och eukaryota celler

2. Proteinsyntesen

3. Hur cellmaskineriet filtrerar bort informationen i intronerna (diskuteras nedan — intronerna kodar inte för proteiner och kallas ibland "skräp-DNA")

När jag ser de tre filmerna ovan så upplever jag att de fullkomligen skriker ut "Design". Jag kan omöjligen tro att enbart slump och blinda naturlagar skulle kunna åstadkomma ett så komplext system som filmerna antyder. Speciellt med tanke på att livet (de första cellerna) inte kan ha uppkommit genom en gradvis evolution bestående av många små förändringar. En gradvis utveckling förutsätter nämligen existensen av en (komplex) minnesmekanism som kan lagra konfigurationer och gradvisa förändringar av denna (och denna minnesmekanism kan inte ha existerat innan den uppstod). En sådan minnesmekanism måste rimligen ha uppkommit i ett enda gigantiskt och oerhört osannolikt slumpsprång (så osannolikt att man lika gärna kan tro på "tomtar och troll" för att använda ett uttryck som ateister ofta tillämpar när det gäller den kristna tron). Även om de första cellerna med all sannolikhet var betydligt enklare än moderna celler, måste de ändå ha uppvisat en förbluffande komplexitet med tanke på de egenskaper de måste ha (skydda cellens inre genom att endast släppa in och ut de molekyler som skall släppas in och ut, kunna tillverka energi, kunna reglera tillverkningen av de nödvändiga byggstenarna och dessutom kunna kopiera sig själva etc, etc). Den som tycker sig se en Designer bakom livets mekanismer blir ofta idiotförklarad och demoniserad av de militanta ateisterna (och inte bara av dem utan också av media, läroböcker etc). En inställning som jag personligen har svårt för att ta på allvar. För den övertygade ateisten tycks det vara lika självklart att cellmaskineriet uppkommit av sig självt som att Jorden är ett klot. Låt mig ge ett exempel. I läroboken Biologi 2 för gymnasieskolan (Liber 1999) berättar man inledningsvis om cellen och är djupt imponerad av dess mekanismer. Och så skriver man på sidan 4:

Det är lätt hänt, att man talar om cellen som om den hade konstruerats med en viss avsikt. Så är naturligtvis inte fallet [fetstil tillagt av mig]. I stället är cellen resultatet av flera hundra mijoner års evolution.

Så om det tycks som att ett hus är rött så är huset naturligtvis inte rött?! Denna formulering visar klart och tydligt hur svenska skolan sysslar med ateistisk indoktrinering. Formuleringen är direkt orättfärdig och dessutom oerhört ovetenskaplig (tyvärr ligger mycket av biologins vetenskapsfilosofi på denna infantila nivå). Vad man borde skrivit, om man hade varit ärlig och ödmjuk, vore något i stil med, "Det är lätt hänt att man talar om cellen som om den hade konstruerats med en viss avsikt. Så behöver inte vara fallet, även om det finns forskare som ser det på detta sätt. Majoriteten av forskarna menar emellertid att cellen är resultatet av flera hundra miljoner års evolution". Det hade varit ärligt och dessutom med sanningen överensstämmande. Men i den politiskt korrekta sfären är sanningen knappast prioriterad.

Efter ovanstående kortfattade diskussion av cellmaskineriet kan det vara på sin plats att förklara begreppet mutation lite närmare. Läsaren har nu förhoppningsvis fått tillräckliga förkunskaper för detta. De mutationer som är intressanta ur evolutionär synpunkt är de som sker i arvsmassan. Det finns flera olika kända mekanismer som orsakar mutationer. En sådan är felkopiering av DNA-koden vid könscelldelningen, där t ex en bokstav i den genetiska koden byts ut mot en annan (punktmutation), eller hela bitar av DNA:t tappas bort eller kastas om. Kemiska gifter och olika typer av strålning — röntgen, radioaktiv och kosmisk strålning — kan också orsaka mutationer. Ju intensivare strålning, desto fler mutationer. Både rekombinationer och mutationer är slumpmässiga processer, men till skillnad från rekombination, där det bara sker en omblandning av redan existerande anlag, så kan mutationer skapa helt nya och oväntade anlag. Problemet är emellertid, att de allra flesta av dessa är mer eller mindre skadliga. Det är ju egentligen ganska självklart att en slumpmässig förändring av en art, som under lång tid anpassats till en viss miljö, oftast måste vara negativ. Man behöver ju bara tänka på vad som skulle hända om vi släpper in Pelle, 5 år, med en avbitartång i en superdator. Med tanke på Pelles hälsa stänger vi givetvis av strömmen först. Antag att vi låter lille Pelle härja fritt inuti datorn i 5 minuter. Hur stor är nu sannolikheten att datorn förbättrats genom dessa slumpmässiga "mutationer"? Förvisso finns en oerhört liten chans att Pelle, genom att klippa av två trådar, förbättrat datorn, liknande har ju faktiskt inträffat i teknikens historia, men den måste ändå vara försvinnande liten. Ytterst få mutationer är således positiva. Det man möjligen kan hoppas på, är att mutationerna skapar anlag som i bästa fall är neutrala eller bara lite skadliga, och att dessa anlag sedan så småningom eventuellt kan bli fördelaktiga efter en miljöförändring.

Den moderna biokemin har gett oss möjlighet att i detalj analysera DNA- och proteinstrukturer hos alla levande varelser. I den mån man finner intakta DNA-bitar i fossil, kan man också få kunskap om dessa utdöda djurs arvsmassa. Man är således inte längre begränsad till att enbart undersöka de synliga, anatomiska och fysiologiska strukturerna hos levande organismer, utan kan också jämföra deras molekyler.

Varje proteinmolekyl (gäller även enzym) består, som vi nyss konstaterat, av en lång kedja av aminosyror i en speciell sekvens (följd). Olika aminosyresekvenser ger olika tredimensionell struktur hos proteinet (enzymet) och denna struktur bestämmer proteinets (eller enzymets) funktion (klicka här för en mer ingående diskussion av hur proteiners tredimensionella struktur bestämmer deras funktion). Ett visst protein, t ex blodfärgämnet hämoglobin, som förekommer hos ett stort antal arter, kommer att skilja sig mer eller mindre åt mellan arterna när det gäller aminosyresekvenserna. Varje art har således sitt eget hämoglobin. Skillnaden mellan ett proteins uppbyggnad hos två arter kan kvantifieras och uttryckas matematiskt genom att man räknar antalet positioner där aminosyrorna skiljer sig åt. Antag t ex att ett visst protein består av 100 aminosyremolekyler[3] (100 positioner), och att då man jämför två arter, 80 av dessa positioner är identiska medan 20 skiljer sig åt. Man säger då att divergensen mellan de studerade arterna, med avseende på detta protein, är 20 procent (20/100). Med hjälp av datorprogram, som bl a utnyttjar s k diskret algebra, kan man direkt överföra divergenstalen till släktträd.

Låt oss t ex jämföra proteinet cytokrom c hos några olika arter. Vi betecknar de olika aminosyrorna med förkortningar, t ex Gly, Leu, Fen, ..., där Gly står för glycin, Leu för leucin och Fen för fenylalanin etc. Om vi nu väljer ut ett kort avsnitt av cytokrom-c-molekylens aminosyresekvens (11 aminosyror långt, totalt innehåller cytokrom c ca 100 aminosyror) för häst, tonfisk och jästsvamp, får vi följande:

Häst: Gly-Leu-Fen-Gly-Arg-Lys-Thu-Gly-GluNH₂-Ala-Pro
Tonfisk: Gly-Leu-Fen-Gly-Arg-Lys-Thr-Gly-GluNH₂-Ala-Glu
Jästsvamp: Gly-Ile-Fen-Gly-Arg-His-Ser-Gly-GluNH₂-Ala-GluNH₂

Tabellen visar motsvarande avsnitt av cytokrom-c-molekylen för de tre arterna. Som framgår så skiljer sig sekvenserna för häst och tonfisk åt endast obetydligt (2 positioner, vilka markerats med kursiv stil).

Även DNA:t kan undersökas på liknande sätt som proteiner. I stället för aminosyresekvenser studerar man då sekvenser av de fyra kvävebaser som ingår i DNA:t. Även här kan skillnaden uttryckas i divergenstal.

De molekylärbiologiska undersökningarna ger liknande släktträd som man tidigare fått fram genom anatomiska jämförelser. När det gäller DNA är detta egentligen ganska självklart, eftersom DNA:t utgör "ritningen" på en viss organism. Att människans DNA är mer likt schimpans-DNA än vad det är likt DNA:t hos en potatisplanta, är inte mer anmärkningsvärt än att ritningen på en Boeing 747 jumbojet är mer lik ritningen på en DC9:a än vad den är lik ritningen på en gräsklippare.

Något som komplicerar det hela, är att man i flera fall har upptäckt att arter som anatomiskt sett är väldigt lika, skiljer sig åt ganska mycket när det gäller DNA- och proteinuppbyggnad. Man har därför delvis reviderat de tidigare släktträden. Något som ställer till ytterligare problem, är att det inte alltid verkar finnas något direkt samband mellan den molekylära och anatomiska skillnaden mellan två arter. Alla grodor är ju t ex ganska lika varandra anatomiskt, medan det visar sig att deras proteiner skiljer sig lika mycket åt som de gör hos däggdjuren. Detta trots att den senare gruppen innehåller så olika former som fladdermöss, valar och människor.[4] Analys av vissa proteiner visar till och med att schimpanserna är mer lika människan än vad de är lika andra apor. Det sistnämnda har givetvis tacksamt tagits emot av de reduktionistiska forskare som hävdar att människan inte är något annat än en intelligent apa. I Blueprints: Solving the Mystery of Evolution konstaterar författarna förnöjt att:

Fastän människor kanske ser helt annorlunda ut än schimpanser och gorillor, är dessa olikheter endast på ytan. Där det verkligen betyder något [min kursivering] — i generna — är alla tre till 99 procent identiska.[5]

Detta uttalande är ganska karakteristiskt för materialistiska evolutionister. "Där det verkligen betyder något..." skriver de. Men vad är det som säger att generna är det enda som betyder något? Den åsikt som Maitland och Johanson för fram, är ju bara ett metafysiskt uttalande, avsett att bevisa det de redan från början antagit, nämligen att människan bara är ett djur. Eftersom människan bara är ett djur, bortser vi från allt som säger motsatsen, och tar bara hänsyn till det som bekräftar vårt antagande. Objektivt sett finns det emellertid inget som säger att generna är det mest betydelsefulla och att allt annat är meningslöst. Ovanstående utgör ett typfall av hur vetenskap har övergått till ideologi!

Svagheten med Maitlands och Johansons argumentering är att de utgår från att vår kunskap om livet och världen är komplett. Det vore emellertid ganska underligt om just vi, som lever på 2000-talet, skulle råka leva i den tid då mänskligheten äntligen vet allt. Självklart är det inte så! Om hundra år kommer forskarna att dra på munnen, eller rent av gapskratta, åt våra tafatta teorier inom vissa områden. Även om vi gjort enorma framsteg i genetik och biokemi, innebär detta inte att vi vet allt. Att människor och schimpanser är så olika, trots att vissa proteiner är nästan identiska, eller att grodor är så lika trots att deras proteiner uppvisar mycket stora olikheter, kanske snarare tyder på att vi än så länge är långt från att till fullo kunna förklara livets mysterium. Det finns f ö fortfarande många olösta gåtor när det t ex gäller den embryologiska utvecklingen. Den s k celldifferentieringen är en sådan. Alla celler hos ett embryo har ju samma DNA-uppsättning. Hur kommer det sig då att vissa celler under fosterutvecklingen utvecklas till hudceller, medan andra blir skelettceller eller lungvävnad? Något fullständigt svar på detta har man ännu inte, även om man gjort vissa lovande framsteg.

Hade Maitland och Johanson resonerat utan förutfattade meningar, dvs som verkliga forskare bör resonera, hade de inte truimfatoriskt dragit sådana växlar på att människans DNA till 99 procent är identiskt med schimpansens DNA, och samtidigt helt bortsett från de enorma skillnader som de facto finns mellan de högre aporna och människan. Då hade de i stället vänt på problematiken och frågat sig hur skillnaden mellan schimpans och människa kan vara så gigantisk, trots att den genetiska likheten är så stor. Hos en förutsättningslös och objektiv forskare hade detta lett till följdfrågan om det möjligen skulle kunna vara så att våra nuvarande teorier om DNA är felaktiga eller i varje fall grovt ofullständiga (om Maitland och Johanson hade resonerat objektivt, hade de framstått som vetenskapliga pionjärer i stället för inskränkta ideologer — senare forskning har visat att våra teorier när det gäller DNA:t var gravt ofullständiga vid den här tiden — se diskussion längre fram i denna artikel).

Att nästan helt bortse från den faktiska skillnaden mellan högre djur och människa (en skillnad som är avgrundslik — djur skriver inte poesi och musik, ställer inte upp vetenskapliga teorier och funderar inte över sitt eget ursprung), visar hur ideologiskt man resonerar. Biologi har blivit biologism, dvs en ideologi bland andra ideologier. I stället för att dra objektiva slutsatser utifrån fakta, tolkar man fakta för att slutsatsen skall stämma överens med vad man redan på förhand bestämt (det finns ingen Gud, allting vi kan observera är resultatet av enbart slump och naturlagar). Man låter således slutsatsen bestämma diskussionen medan i sann vetenskap diskussionen bestämmer slutsatsen. Det här visar tydligt på många evolutionsbiologers vacklande vetenskapssyn. För dessa har vetenskap (omedvetet) blivit ideologi eller religion — det är inte för inte som jag brukar tala om det evolutionära prästerskapet. Astrofysikern John Barrow sade en gång, under en debatt med Richard Dawkins (en av vår tids mest aggressiva evolutionister och kristendomshatare), "Ditt problem Richard, är att du inte är någon riktig vetenskapsman, du är biolog". Någon kanske tycker att detta är kränkande mot biologer. Tja, i så fall tycker jag biologerna skall ändra sig, så att de kan bli en del av vetenskapssamhället (jag talar då om biologer och evolutionen — när biologer räknar ståndare på blåsippor och liknande är de redan en del av detta samhälle). Vad Barrow menade var att biologer snarare är naturhistoriker än vetenskapsmän, dvs de ser bara till vad som händer på ytan, men bortser från de yttersta orsakerna till det som händer. Hade biologerna varit sanna vetenskapsmän, hade de, enligt Barrow, ställt sig frågan varför vårt Universum har naturlagar som leder till den spontana uppkomsten av något så komplext som liv, och sedan driver primitiva livsformer att utvecklas till varelser som till och med kan ställa upp teorier för sitt eget ursprung. Nu tar biologerna dessa mycket speciella initialvillkor som självklarheter. Men för den sanne forskaren finns inga självklarheter. Allt måste förklaras.

Nya studier tycks visa att sekvensskillnaden mellan schimpans- och människo-DNA är betydligt större än man tidigare trott (Britten, R.J., 2002, "Divergence between samples of chimpanzee and human DNA sequences is 5 % counting indels", Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America(PNAS), 99(21):13633-13635, m fl). Orsaken till de nya resultaten är att man tidigare bortsett från s k indels (insertioner och deletioner) och bara tagit hänsyn till substitutioner. Det senare innebär att en kvävebas (A, G, C eller T) bytts ut mot en annan kvävebas. Indels innebär att det antingen har tillkommit en eller flera extra kvävebaser (insertion) hos den ena arten eller också saknas det en eller flera kvävebaser hos den ena arten (deletion).

Vid substitution är en eller flera kvävebaser utbytta. Vid deletion har en eller flera kvävebaser försvunnit och vid insertion har en eller flera kvävebaser lagts till.

Britten visar att om man också tar hänsyn till indels, så är sekvensskillnaden mellan människa och schimpans ca 5 procent. Även Brittens undersökning har svagheter. Han utvecklade ett datorprogram som kunde upptäcka indels som var upp till 10 000 baser långa. Man tror emellertid att det finns längre indels än så. Vissa forskare menar att det finns en deletion hos människan på 69 000 baser och en hos schimpansen på 128 000 baser. Britten och hans grupp skriver därför i en andra rapport (Britten, R. J. et al, 2003, "Majority of divergence between closely related DNA samples is due to indels" PNAS, 100(8):4661-4665):

Det verkar troligt att flera stora indels och omarrangerade regioner återstår att observera. Skillnaden på 5 % mellan människans och schimpansens DNA, som redan har publicerats, är därför sannolikt en underdrift, kanske med en faktor två.

Den genetiska skillnaden mellan människa och schimpans kan alltså vara så stor som 10 %. En annan artikel (Anzai, T. et al, 2003, "Comparative sequencing of human and chimpanzee MHC class 1 regions unveils insertions/dletions as the major path to genomic divergence", PNAS, 100(13):7708-7713) anger t o m ännu större skillnader, 13,3 %. De skriver:

Vår tidigare uppfattning om en sekventiell divergens på endast 1 % mellan dessa två arter verkar vara felaktig, eftersom detta projekt, tillsammans med andra nyligen publicerade analyser, placerar arterna längre från varandra, mer än 10 % här och ungefär 5 % i en annan och nyligen publicerad studie [man syfter här på Britten].

Om nu skillnaden mellan schimpansers och människors DNA är så stor som 10 %, uppstår problem för den nuvarande synen på människans ursprung. Nu finns det säkert de som tycker att 10 % likhet är fullt tillräckligt. Är människan till 90 % en schimpans, ja då kan man verkligen tala om släktskap, menar man. Problemet är att 90 % likhet när det gäller DNA inte nödvändigtvis innebär en verklig likhet av 90 %. Likheten i DNA mellan människa och ringmaskar är t ex 75 procent och mellan människa och banan ca 50 %. Ingen skulle väl vilja ta detta som intäkt för att påstå att människan till 75 % är en ringmask eller till 50 % en banan.

---

Nyhet

Nature 28/1 2010 (Volume 463, number 7280) innehöll en intressant artikel med följande rubrik:

Schimpansens och människans y-kromosomer är anmärkningsvärt divergenta i struktur och geninnehåll [y-kromosomen är den könsbestämmande kromosom som ger manligt kön]

I sammanfattningen (abstract) läser vi:

Föga är känt om den senaste utvecklingen av y-kromosomen, eftersom endast den mänskliga y-kromosomen har blivit fullständigt sekvensbestämd (kartlagd). Kartläggandet av det manligt-specifika området av y-kromosomen (MSY) hos schimpansen och jämförelse mellan MSY:t hos dessa två arter avslöjar nu att de skiljer sig radikalt i sekvensstruktur och geninnehåll, vilket indikerar en snabb evolution under de senaste 6 miljoner åren.

Intressant som sagt. Här ser vi hur allt talar för evolutionen. Är skillnaden mellan schimpansens och människans kromosomer liten, ja då tyder det på nära släktskap. Är skillnaden stor, utgör detta inget argument mot nära släktskap (dvs mot darwinismen). Det visar bara att evolutionen måste ha gått anmärkningsvärt snabbt efter att människa och schimpans skildes åt från sin gemensamma förfader. Hur vet man det? Jo, eftersom man vet att evolutionen är sann, finns helt enkelt ingen annan möjlighet. Dvs vad man än observerar, är detta förenligt med utvecklingsläran. Något som visar att utvecklingsläran inte enbart är en vetenskaplig teori, utan också har ideologiska undertoner. Eftersom man redan vet att evolutionen är sann (ja till och med utgör en absolut sanning), måste alla observationer böja sig under evolutionsperspektivet. Observationerna tolkas således utifrån antagandet att evolutionen utgör den korrekta och kompletta förklaringen till de olika existerande arterna. Inom alla vetenskaper, med undantag för biologin, kallas detta sätt att resonera för cirkelbevis.

---

Med tanke på att genomet fungerar som en komplex dator på flera nivåer (gener arbetar tillsammans för att bestämma olika anlag), vilket strax kommer att diskuteras, är det inte svårt att förstå att små skillnader i genomet kan ge enorma skillnader i fenotypen, dvs den fysiska organismen (ovanstående uppgifter hämtade från en intressant artikel av Sebastian Ibstedt, "Vad säger DNA-likheterna om människan och hennes ursprung", Genesis, 4/2003).

I oktober 2004 publicerades resultatet av en omfattande studie som gjorts i samarbete mellan 20 olika forskningsinstitut i USA, Europa och Asien. Resultatet uppmärksammades av både vetenskapliga publikationer och vanliga media, eftersom det var så pass anmärkningsvärt. Det visar sig nämligen att människan endast har ca 23 000 gener, dvs betydligt färre än vad man hittills ansett. Tidigare har man trott att det mänskliga genomet bestått av ca 100 000 gener, vilka kodar för ungefär lika många proteiner och enzymer. De nya siffororna tycker jag ytterligare styrker att genomet fungerar som en dator, där olika kombinationer av gener kodar för olika proteiner. Hur skulle annars 23 000 gener kunna koda för 100 000 proteiner? Genetik och molekylärbiologi tycks bli allt mer förvirrade och komplexa. Den ursprungliga, enkla bilden av genetik, som man fick i gymnasiet, där en gen kodar för ett visst anlag, har för länge sedan övergivits och ersatts med tanken att en gen kodar för ett protein, och att sedan kopplingen mellan proteiner och anlag kan vara ganska komplex. Nu måste även den bilden förkastas. Begreppet "gen" tycks bli allt diffusare. Och den genetiska apparaten alltmer komplicerad. Den likhet mellan schimpansens och människans DNA, som Edey och Johansen drog så stora växlar på ovan, tycks säga allt mindre och mindre. Vi återkommer alldeles strax till detta.

Vid genetiska försök, som gjorts på bananflugan Drosophila, har många intressanta iakttagelser gjorts. Denna fluga har en muterad, recessiv gen, som om den finns hos båda föräldrarna, kan ge upphov till avkomma som saknar ögon. Om sådana ögonlösa flugor korsas med varandra, blir deras avkomma med nödvändighet också ögonlös. Inom några få generationer börjar emellertid individer med normala ögon att dyka upp. Att dessa nya ögon skulle vara resultatet av darwinistisk utveckling kan utan vidare avfärdas. Olika försök har gjorts att förklara ovanstående, men oavsett om dessa förklaringar är riktiga eller ej, så tyder de gjorda observationerna på att det finns ett övergripande kontrollprogram i aktion. Ett program som "vet" att bananflugan skall ha ögon, även fast anlag för detta saknas i genpoolen. Någon förklaring till hur sådana kontrollprogram har uppstått, eller hur de fungerar är det ingen som vet. Mycket talar således för att våra kunskaper när det gäller DNA:t och dess funktion är synnerligen ofullständiga.

Ett protein som undersökts mycket ingående är det tidigare nämnda cytokrom c, vilket består av en ca 100 aminosyror lång sekvens. Detta protein förekommer hos de flesta levande organismer, både växter och djur. I flera standardverk, t ex Dayhoffs Atlas of Protein Structure and Function[6] finns tabeller där man kan slå upp den procentuella cytokrom-c-divergensen mellan olika arter. När man med hjälp av sådana tabeller jämförde cytokrom c hos bakterien Rhodospirillum rubrum med cytokrom c hos diverse olika högre organismer, fann man något mycket märkligt. Det visade sig att de observerade divergenserna var i stort sett oberoende av med vilken art bakterien jämfördes. Begränsar man sig t ex till alla arter från insekt till människa, ligger divergensen inom intervallet 64 till 66 procent, dvs i stort sett ingen skillnad. Utvidgar vi jämförelsen till att även inkludera växter och så primitiva organismer som jästsvampar, ökar intervallet något och blir nu 64 till 69 procent. Studiet av cytokrom c verkar tyda på att det evolutionära avståndet mellan bakterier och så vitt skilda arter som jästsvampar, solrosor, silkesmaskar, tonfiskar, kycklingar och människor är i stort sett detsamma. Alla dessa arter skulle således vara lika närstående släktingar till bakterierna, en slutsats som verkar helt absurd utifrån evolutionsperspektivet.

Vad kan då förklaringen vara? Ja, en möjlig förklaring vore givetvis att darwinismen är en falsk teori. Men som vi tidigare konstaterat så överger man inte utan vidare ett dominerande paradigm. In i det längsta försöker man bibehålla det genom att införa nya hjälpteorier. Läsaren kommer säkert ihåg de olika epicyklerna som introducerades allt eftersom nya observationer verkade tala mot den geocentriska världsbilden (klicka här och scrolla ned till mitten av artikeln för att läsa mer om detta). Allt för att man skulle slippa överge denna "absoluta sanning". Jag påstår inte att det är fel att vetenskapen fungerar på detta sätt. Den kanske till och med måste fungera så. Det är dock viktigt att hela tiden hålla i minnet att varje teori bara är en modell av verkligheten, med allt vad det innebär, och således inte utgör något uttryck för den yttersta sanningen.

För att inom evolutionsteorins ramar kunna förklara ovannämnda observationer var man uppenbarligen tvungen att introducera någon hjälpteori. Räddningen blev Motoo Kimuras neutrala teori. Enligt denna så är de flesta mutationer neutrala, vilket innebär att de inte påverkar en organisms överlevnadsförmåga och därmed inte heller organismens form och fysiologi[7]. Man vet t ex att vissa variationer hos proteiners aminosyresekvenser inte verkar ha någon inverkan på dessa proteiners funktionsduglighet (deras tredimensionella form påverkas inte av dessa variationer). När det gäller DNA så innehåller detta långa strängar som inte tycks koda för några proteiner, enzymer etc. Dessa delar av arvsmassan brukar kallas nonsens-DNA eller skräp-DNA eller kort och gott introner (de delar av arvsamassan som kodar för proteiner etc kallas exoner). Intronerna utgör över nittio procent av DNA:t. Huruvida intronerna verkligen kan betraktas som onödig information, som inte kodar för någonting meningsfullt, kommer alldeles strax att diskuteras.

Antag nu, resonerade Kimura, att cytokrom c (och vissa andra molekyler) långsamt förändras hos alla organismer, och att detta sker med i stort sett konstant hastighet, oberoende av evolutionen. Denna regelbundna förändring skulle kunna bero på mutationer, som sker mer eller mindre periodiskt med klocklik precision. Att cytokrom-c-divergensen mellan nyssnämnda bakterie och vitt skilda växt- och djurarter är ungefär densamma, förklaras således av att de neutrala mutationerna "tickat på" med ungefär samma hastighet hos alla dessa arter. Kimuras hypotes om neutrala, regelbundna förändringar av vissa molekyler (proteiner, DNA och RNA) ledde så småningom fram till teorin om de molekylära klockorna. Under förutsättning att man på något sätt kunde kalibrera dessa "klockor" (dvs bestämma de neutrala mutationernas hastigheter), hoppades man att genom jämförelser mellan motsvarande molekyler hos två arter, kunna avgöra för hur länge sedan dessa knoppades av från sin antagna, gemensamma förfader. Alla molekyler som undergår neutrala mutationer kan användas som molekylära klockor. Kalibreringen av dessa sker genom att jämföra med kända evolutionära händelser, vilka daterats på annat sätt, t ex genom fossilstudier. Här finns naturligtvis en osäkerhet. Är dessa dateringar osäkra eller felaktiga, kommer också de molekylära klockorna att behäftas med motsvarande fel.

De molekylära klockorna har bl a använts på människan ursprung. Tidigare antog man att människan avskiljdes från aporna för ca 15 miljoner år sedan. Enligt de molekylära klockor som analyserats, när det gäller människans utveckling, skedde detta för ca 7 miljoner år sedan. Genom att undersöka s k mitokondrie-DNA hos olika människoraser — mitokondrierna är de delar i cellen som står för energiproduktionen — har Allan Wilson och Rebecca Cann vid University of California kommit fram till en mycket intressant slutsats. På grund av att mitokondrie-DNA:t endast ärvs från mor till dotter, menar de sig kunna dra slutsatsen att alla kvinnor härstammar från en gemensam urmoder som levde i Afrika för mindre än 200 000 år sedan. Senare, och mer noggranna undersökningar, av japanska forskare har preciserat detta till att "Eva", som urmodern ofta kallas på grund av de uppenbara likheterna med Bibelns skapelsescenario, levde för ca 143 000 år sedan. Robert Dorit vid Yale University har gjort en motsvarande studie av människans urfader genom att undersöka en del av den könsbestämmande y-kromosomen, vilken bara överförs från far till son. Han anser sig kunna konstatera att "Adam" levde för ungefär 270 000 år sedan. Det finns flera ytterligare undersökningar som stöder detta scenario, vilket ofta kort och gott kallas Eva- eller lustgårdsteorin.

Nyhet — 6/8 2013
I Nature News den 6/8 2013 kunde man läsa en artikel med rubrik "Genetic Adam and Eve did not live too far apart in time" (De genetiska Adam och Eva levde inte alltför åtskilda i tiden). Där redogör man för några av de senaste rönen när det gäller lustgårdsteorin. Enligt flera olika modeller så kan det mycket väl vara så att de genetiska "Adam" och "Eva" (dvs den urfader och urmoder som studiet av y-kromosom respektive mitokondrie-DNA pekar på) levde i det närmaste samtidigt. I artikeln nämns bl a Paolo Francalacci, populationsgenetiker vid University of Sassari (Italien), som studerat y-kromosomen hos 1200 män från Sardinien. Denne har funnit 7000 tidigare okända variationer i y-kromosomen och använt detta för att skapa en egen molekylär klocka, vilken "visar" att "Adam" levde för 180 000 till 200 000 år sedan. Detta är, enligt Francalacci, samma tidsperiod som "Eva" levde under (enligt de senaste tolkningarna av de mitokondrie-DNA-observationer som gjorts). Nu ogillar de forskare som sysslar med den här typen av undersökningar att man knyter an till Bibeln (även om detta bara är symboliskt). Men oavsett vad man anser, så motsäger inte ovanstående Bibelns Skapelseberättelse. Inte heller motsäger det evolutionsteorin. Som när det gäller så mycket annat så stöder strikt vetenskapliga observationer och tolkningar i sig vare sig ateism eller kristen tro.

De molekylära klockorna förs ofta fram som det slutgiltiga beviset för evolutionen. På grund av dess tekniska natur är klockteorin svår att genomskåda för en lekman, vilket naturligtvis gör att dess beviskraft blir så mycket mer övertygande. Ju mer komplicerat, desto mer imponerande! Men oavsett alla tekniska detaljer, som givetvis tar lång tid att sätta sig in i, så inser den vetenskapsteoretiskt kunnige lekmannen ganska snart att de molekylära klockorna, för att fungera, bygger på att evolutionsscenariot är korrekt. Den molekylära klockteorin innebär således inget avgörande test av evolutionsteorin. Dess huvudsakliga syfte är i stället att rädda evolutionsparadigmet.

I många läroböcker kan man läsa att "proteiner förändras med konstant hastighet, vilket tillåter oss att använda dem som molekylära klockor för att på så sätt avgöra när olika divergenser i det evolutionära trädet inträffat". Detta låter mycket övertygande men är knappast ärligt. Diskussionens vågor går nämligen höga kring klockteorin. För det första får man olika dateringar då man använder olika molekylära klockor. Den molekylära proteinklockan och den molekylära RNA-klockan verkar t ex gå med olika hastighet. Ett ytterligare problem är hur de olika klockorna skall kalibreras. För kalibreringen måste man utgå från andra dateringar, vilka i sin tur är osäkra. Jeff Palmer, molekylärbiolog vid Indiana University säger i en artikel i Science:

Det hela är baserat på antagandet att den molekylära klockan är konstant, trots att ju mer inträngande vi tittar på molekylära förändringar, desto fler bevis får vi för att det inte är på det viset.[8]

Francisco J Ayala[9], professor i evolutionsgenetik, säger på sin hemsida på Internet:

Mina kollegor och jag har analyserat genkodningen för superoxiddismutas (SOD) och har funnit att denna utgör en mycket felvisande molekylär klocka. Förändringen av SOD hos däggdjur, under de senaste 100 miljoner åren, verkar ha gått fem gånger snabbare än under tidigare skeenden.

De molekylärbiologiska fakta, som enligt min mening starkast talar för en evolution, är vissa observationer som gjorts på nonsens-DNA. Som nyss konstaterats är nonsens-DNA de sekvenser i arvsanlagen som inte har någon funktion, dvs som inte är aktiva i proteinsyntesen — så vitt vi för närvarande vet, är kanske bäst att tillägga. Största delen av detta DNA innehåller upprepningar av sekvenser, vilka ibland tycks vara helt meningslösa, medan de andra gånger utgör koden för kända proteiner. I det senare fallet är koden ofta mer eller mindre förvanskad. Man har t ex funnit en icke funktionell gen för etaglobin, som är förstörd på samma sätt, hos både schimpans, gorilla och människa. Evolutionister tar detta som ett avgörande indicium för att denna gen förstördes innan de tre arterna skildes åt. Enda tänkbara förklaringen till att dessa arter har samma odugliga gen, är således att de har ett gemensamt ursprung.

Det är ingen tvekan om att denna observation är väl förenlig med evolutionsscenariot. I varje fall talar den inte emot detta scenario. Men frågan är om den utgör ett bindande bevis för evolutionen. Det finns flera invändningar man kan komma med. Det kanske är så att beteckningen "nonsens-DNA" säger mer om vår okunskap än det säger något om naturen som sådan!

Många biologer drar stora växlar på våra nuvarande kunskaper i genetik och biokemi. Att trosvisst deklarera att nonsens-DNA:t inte har någon väsentlig funktion, visar att man fallit offer för den alltför vanliga villfarelsen att tro sig leva i den tid när man för första gången i mänsklighetens historia vet allt. Entusiasmen över evolutionsteorin tycks göra att man glömmer bort all grundläggande vetenskaplig försiktighet. Vetenskapliga teorier är kunskap under utveckling och utgör inte absoluta, eviga sanningar. Det enda som är evigt sant, är att vetenskapens teorier förändras. Precis som att vi ibland skrattar åt, eller i varje fall ler överseende åt, vissa förr allmänt accepterade vetenskapliga teorier, kommer självklart människor om hundra år att fnissa uppsluppet när de läser om vissa av dagens teorier. Att tro något annat är att göra sig skyldig till den värsta formen av högmod.

Genteknik har setts som den nya vägen till det förlovade landet. Kloning är ordet på modet. Vissa forskare har aviserat att de snart kommer att börja klona människor, oavsett om detta är tillåtet eller ej. Forskarna har trott sig ha i stort sett full kontroll över de genetiska mekanismerma. Dessa anspråk har dock visat sig komma på skam. Den 11/3 2003 kunde man i Svenska Dagbladet, (sid 8) läsa en artikel om det första klonade fåret, Dolly. Rubriken var "Dolly dog av sällsynt virus. Forskare misstänker nu att alla klonade djur är missbildade". Lite längre fram läser vi, "Nu finns misstankar om att inte ett enda av de tusentals försöksdjur som därefter klonats är normalt". Man hänvisar också till en artikel i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, enligt vilken kloningsverksamheten utgör en "teknologisk lekstuga" utan betydelse och de miljarder som satsats på denna i stället borde använts till mer meningsfulla projekt.

Mycket talar för att livets innersta hemligheter är mer komplexa än vi tidigare kunnat ana. Något som gör det än mer osannolikt att livet uppkommit spontant, som en produkt av enbart slump och blinda naturlagar. Det är tveksamt om Darwin vågat föreslå att livet kommit till av sig självt, om han verkligen vetat hur oerhört komplex även den enklaste cell är.

Antag t ex att nonsens-DNA:t har någon funktion, vilket alltfler forskare idag (år 2001) verkar anse. I så fall behöver likheten hos ovannämnda etaglobingen inte vara mer anmärkningsvärd än att schimpans, gorilla och människa uppvisar stora likheter när det gäller andra funktionella gener och proteiner. Att vi för närvarande inte till fullo (eller nästan inte alls) känner till någon funktion hos nonsens-DNA:t, utgör inget absolut bevis för att det saknar funktionalitet. Vad man idag tror sig veta är att nonsens-DNA-sekvenserna påverkar de omkringliggande genernas aktivitet. Vissa evolutionister har föreslagit att nonsens-DNA:t ökar kombinationsmöjligheterna vid meiosis och således ger större variation hos en art. Förslag finns också på att dessa sekvenser har en korrigeringsfunktion mot skadliga mutationer och dylikt. Enligt en modell utgörs åtminstone en del av nonsens-DNA:t av avstängda gener, vilka kan aktiveras om den ordinarie genen skadas. Detta skulle t ex kunna förklara varför de ögonlösa bananflugorna så småningom börjar utveckla ögon igen. Dessutom är mutationer knappast helt slumpstyrda. Precis som att visa typer av tryckfel är vanligare än andra typer, så kan strukturen hos en viss gen påverka hur lätt en mutation sker i denna. Att samma "tryckfel" finns hos närbesläktade organismer kan således förklaras av att generna hos dessa är likartade och därför har större sannolikhet att mutera på samma sätt.

Man kan tycka att själva existensen av nonsens-DNA talar mot evolutionsscenariot. Om det inte har någon funktion, borde det antingen aldrig uppstått eller också borde det så småningom försvunnit, eftersom det krävs mycket energi för att producera detta icke-funktionella DNA. Kromosom 21 väger t ex ca 53,5 miljoner gånger mer än en glykosmolekyl (sockermolekyl) och denna kromosom finns i alla kroppens miljarder och åter miljarder celler. Om mer än 90 procent av kromosomerna (DNA:t) inte används, verkar det obegripligt att inte evolutionen gjort sig av med denna synnerligen energikrävande barlast, med tanke på hur mycket energi som krävs för att tillverka den. Enda möjligheten verkar vara att nonsens-DNA:t faktiskt har en funktion. Och skulle så vara fallet, ja då utgör inte likheterna i nonsens-DNA mer bevis för evolutionen än vad likheterna i det funktionella DNA:t gör.

På senare tid har det dykt upp allt fler indikationer på att genomet fungerar som en molekylär dator och att nonsens-DNA:t kan vara en viktig del av detta. Låt mig ge två exempel:

1. Följande artikel "Junk DNA Yields New Kind Of Gene: Regulates Neighboring Gene Simply By Being Switched On" är hämtad från nyhetsbrevet New Release från Harvard Medical School Office of Public Affairs, Juni 2004:

I en del av DNA:t, som länge betraktats som en genetisk ödemark, har forskare vid Harvard Medical School upptäckt en ny klass av gener. De flesta gener tillverkar en produkt — ett protein eller ett enzym. Detta gäller för de gener som tillverkar kroppens råmaterial, de strukturella generna. Den nya genen, som hittats hos jäst, producerar inte ett protein. Den utför sin funktion, i detta fall att reglera en närliggande gen, genom att helt enkelt aktiveras.

Joseph Martens, Lisa Laprade och Fred Winston fann att de, genom att aktivera den nya genen, kunde stoppa den intilliggande strukturella genen från att uttryckas.

Jag kan inte tänka mig en annan regulatorgen som den här", sade Winston, HMS (Harvard Medical School) professor i genetik. Forskarna har bevis för att den nya genen, SRG1, fungerar så att den fysiskt blockerar transkriptionen. av den intilliggande genen SER3. De fann att transkriptionen av SRG1 hindrar bindningen av en kritisk del hos SER3:s transkriptionsmaskineri.

[Översättningen från DNA till protein sker i två steg — först från DNA till RNA. Det är detta steg som kallas transkription. Nästa steg, dvs RNA till protein, kallas translation.]

Upptäckten ger upphov till spännande frågor. Hur sker denna genblockering? Förekommer samma mekanismer hos däggdjur, inkluderande människan?

Samtidigt ger SRG1 ledtrådar till en nyupptäckt gåta. Forskare har på senare tid börjat misstänka att de långa strängarna av till synes oanvändbart DNA (skräp-DNA) kan ha en dold funktion. Under de senaste åren har bevis hopat sig, inte bara från jäst utan även från däggdjur, att dessa skenbart tysta områden producerar RNA, vilket associeras med transkriptionsaktivitet.

Ändå har ingen hittat några associerade proteiner. "För oss är det enkelt att titta på dessa fynd och säga, 'Nåväl, kanske detta är exempel på vad som sker här i jäst,'" säger Martens.

Om så är fallet ger oss dessa fynd ett viktigt budskap för "the post-human genome era" (dvs eran efter HUGO-projektet, där det mänskliga genomet — HUman GenOme — kartlades), nämligen att forskarnas försök att omforma de mängder av data som framkommit genom HUGO-projektet, till en förståelse av vad som verkligen händer i den mänskliga kroppen, kan visa sig vara betydligt mer komplext än förväntat. En av de största utmaningarna är att förklara hur och när gener aktiveras och avaktiveras under normal utveckling och vid sjukdomar. Hellre än att bara titta på hur gener regleras av proteiner, måste man vända uppmärksamheten mot en ny och antagligen mer svårobserverad form av kontroll. Och med tanke på att skräp-DNA:t utgör 95 procent av kromosomerna, kan denna mekanism vara ganska vanlig.

Som många forskare har Winston och hans kollegor undermedvetet känt på sig att de en dag skulle vara tvungna att ta itu med skräp-DNA:t....

2. I Nature (Vol 408, 23 Nov 2000, sid 419) kunde man läsa följande i artikeln "Control by combinatorial codes" av Arjumand Ghazi och K VijayRaghavan:

Studier av bananflugor stöder tanken att regulatorområden hos gener kontrollerar utvecklingen genom att verka som molekylära "datorer", vilka beräknar cellens framtid utifrån den kombinerade effekten av flera signalvägar.

Under utvecklingen är en cells öde bestämt av yttre signaler, vilka leder till speciella förändringar i hur generna uttrycker sig inuti cellen.

Deras [man avser här tre olika forskargrupper som publicerat artiklar i ämnet] resultat styrker synen på genreglering som avkodning av en kombinatorisk kod, där kvaliteten och kvantiteten hos signalerna direkt känns av och beräknas av de reglerande delarna i målgenen.

Men även om nu nonsens-DNA:t trots allt som talar för motsatsen, inte skulle ha någon funktion alls (vilket verkar ytterst osannolikt), kan man tänka sig andra möjligheter. För det första så kan det finnas vetenskapliga förklaringar, som vi helt enkelt just nu är alldeles för okunniga för att komma på. För det andra så är Bibelns skapelsescenario ett övernaturligt scenario. Bibeln talar om ett syndafall, när hela skapelsen förvanskades. Att detta inte utgör någon vetenskaplig förklaring har ingen betydelse. Frågan är inte vad som är vetenskapligt acceptabelt, utan vad som är sant. Materialismens trosartikel, att inget övernaturligt kan ingripa i naturen, är inte överordnad sanningen. Det handlar ju bara om en trosartikel, formulerad av begränsade människor. Har Gud skapat, så har han, oberoende av vad läsaren eller jag själv tycker. Hur som helst, vad Bibeln säger är att sjukdom och död kom in i världen vid syndafallet. Detta kan ha orsakats av kraftiga nedbrytningar av arvsanlagen hos både människor, djur och växter. Nonsens-DNA:t kan t ex ha uppstått som en biprodukt av dessa processer.

I början av detta kapitel konstaterade vi att människan har 23 par av kromosomer, dvs totalt 46 kromosomer. En mygga har 6 kromosomer, lök har 16 och tomat 24. Om nu evolutionen skett från enkla till mer komplicerade organismer, kan man tycka att antalet kromosomer borde öka då vi går från det enkla till det komplexa. Människan borde rimligtvis ha det största antalet kromosomer. Så är dock inte fallet. Tobak har t ex 48 kromosomer, bomull 52, hästen 66, och det finns räkor som har inte mindre än 254 kromosomer. Skapelsetroende brukar anföra detta som ett argument mot evolutionen, eftersom en räka knappast är fem gånger mer komplicerad än en människa. Hur förklarar då biologerna detta? Jo, de menar att förklaringen är hybridisering, vilken ibland kan leda till kromosomfördubbling, -fyrdubbling etc. Ett exempel är pipdån, som uppkommit genom att två närbesläktade växter, hampdån och munkdån, med 16 kromosomer vardera, hybridiserat med kromosomfördubbling. Pipdån har därför 32 kromosomer, 16 från munkdån och 16 från hampdån. Men dessa 32 (= 16+16) kromosomer innehåller ungefär lika mycket information som de ursprungliga 16 kromosomerna, eftersom de två kromosomdelarna från hampdån och munkdån (16 och 16) är ganska lika. Det handlar således om ungefär samma information i dubbel uppsättning (två exemplar av en bok innehåller lika mycket information som ett exemplar). Räkornas stora antal kromosomer visar således inte att de är mer komplexa än en människa, eftersom räkornas kromosomer totalt innehåller betydligt mindre information än människans. Det handlar bara om samma information som är upprepad många gånger. Ovanstående står inte i något motsatsförhållande till skapelsetro, eftersom hybridisering är ett exempel på mikroevolution (klicka här för en mer ingående diskussion av ovanstående ur informationsteoretiskt perspektiv).

De genetiska och biokemiska argumenten är förenliga med en evolution. Å andra sidan är det svårt att tänka sig någon observation som inte vore förenlig med evolutionen (bortsett från Guds eldskrift på himlen eller liknande övernaturliga manifestationer). Evolutionsteorin kan alltid anpassas till nya observationer.

Inga genetiska eller biokemiska observationer utesluter skapelsescenariot. Som vanligt handlar det om vilken världsbild man utgår från.

Betänker man hur komplexa cellens genetiska mekanismer är, verkar det dock svårt att förstå hur något så fantastiskt kunnat uppkomma av sig självt, utan någon styrande intelligens. Nyligen har man, som nämnts ovan, avslutat det s k Hugoprojektet (human genome project), där man kartlagt hela det mänskliga genomet, som består av ca 3 miljarder kvävebaser, innefattande ungefär 23 000 gener. I Ny Teknik, nr 10 2001, fanns en artikel med titlen "Hackern som räddade Hugo". Den handlade om Jim Kent, biolog och programmerare, som med hjälp av sitt program Gigassembler, lyckats sammanfoga de olika genfragmenten. Jim Kent säger i artikeln,

Det som fascinerar mig mest inom biologin är det reglersystem som finns i arvsmassan. Många gener är självreglerande, andra styrs av andra delar av genomet som de i sin tur påverkar. I slutändan fungerar vårt DNA som ett neuralt nätverk i tre-fyra nivåer över varandra. Det är en dator i soppform.

Jim Kent är således inne på samma linje som många andra forskare idag. Generna fungerar som en extremt komplicerad dator. I vissa fall krävs flera gener för att trigga en annan gen (AND), i andra fall kan en gen stoppa en process (NOT) etc. Det hela kan liknas vid funktionen hos AND/OR/NOT-grindar. Allt detta sker dessutom i upp till 4 nivåer. Att påstå att naturen, med enbart slump och naturlagar som drivande kraft, skulle lyckats konstruera en dator, jämfört med vilken människans datorer framstår som något man knåpat ihop på dagis, låter sig göras. Men det kräver en god portion tro på det mirakulösa. Något som ateisten sannerligen inte saknar.

I en krönika i MetroStockholm 28/4 2003 skrev professorn i biokemi, Mikael Oliveberg, följande:

Men det märkliga med proteiner är egentligen inte att de kan orsaka fel utan att de fungerar över huvud taget. Proteinmolekylerna är i grunden långa kedjor med flera hundra länkar som är feta och vattenlika om vartannat, som ett brokigt pärlshalsband. Länkarna i halsbandet är aminosyrorna och deras ordningsföljd bestäms av arvsmassans bokstavskod. Lösa aminosyror fångas upp av arvsmassan och länkas sedan ihop.

En proteinkedja har bildats och det är ett av livets paradnummer — tricket som gäckat både fysiker, kemister och medicinare i decennier. Inom bråkdelen av en sekund har den fladdriga proteinkedjan vecklats ihop till ett nystan med en unik form och funktion. Alldeles av sig själv....

Från början ansågs proteinveckningen vara en paradox, någonting näst intill omöjligt. Beräkningar visade att den borde ta längre tid än universums ålder: det finns helt enkelt för många tillstånd att prova sig igenom. Men proteiner provar sig inte fram, de hittar sin rätta form direkt. Hur är det ännu ingen som riktigt förstår.

En del av förklaringen tycks vara att vissa aminosyror sitter i vägen så att felaktiga knutar aldrig bildas. Men plockas dessa grindvakter bort kan allt slå snett. Kartläggningen av de här mekanismerna är viktig för att man ska kunna veta precis vad som händer när proteiner dras samman till skadliga fibrer.

Visst är det väl självklart att någonting så komplext uppstått av sig självt? Bara poppat upp så där utan vidare! Det är ju det minsta man kan begära av slumpen, eller hur?

Att så många evolutionister hävdar att evolutionen är ett faktum, när det samtidigt finns så mycket som är oförklarat, ytterst osannolikt eller som direkt motsäger evolutionen, visar att man från början bestämt sig för att evolutionsperspektivet är det enda tänkbara och acceptabla.

Vem har inte hört talas om Carl von Linné, Sveriges kanske internationellt sett mest berömde naturvetare? Det var ju han som 1735 i sitt stora verk Systema Naturae ställde upp den än idag använda klassificeringen av växter och djur. Både anatomiska och molekylärbiologiska studier stöder till stora delar Linnés system. Man kan därför lika gärna säga att homologi och molekylärbiologi bekräftar Linné som att säga att dessa vetenskaper bekräftar Darwin. Linné räknade t ex in människan bland primaterna, dvs människoaporna, på grund av de fysiska likheter som otvivelaktigt finns. Homologi och molekylärbiologi visar på samma sak, nämligen att människan och schimpansen är anmärkningsvärt lika i vissa avseenden, samtidigt som de är anmärkningsvärt olika i andra avseenden. Varken homologi eller molekylärbiologi säger oss emellertid något om hur dessa likheter och olikheter uppstått.

Evolutionister talar ofta om den enorma samstämmighet som råder inom evolutionsbiologin (vilket ju också måste vara fallet om evolutionsbiologin utgör ett absolut faktum). I Nature, den 20 juli 2000, fanns en artikel med titeln "Bones, molecules...or both?". Underrubriken var (översatt till svenska), "Släktträd konstruerade genom molekylärbiologiska studier skiljer sig ofta avsevärt från de träd som baseras på morfologi (likhet i anatomi). Kan dessa olika släktträd någonsin förenas frågar sig Trisha Gura". Lite längre fram i artikeln läser vi, "Om molekylärbiologiska data har skapat starka reaktioner bland de forskare som är intresserade av valarnas utveckling, är detta ingenting jämfört med det getingbo som väckts upp bland paleoantropologer (de som studerar människans utveckling)". Knappast något som talar för den enorma samstämmighet som man påstår finns.

Det är således inte sant att molekylärbiologin bortom varje rimligt tvivel har bevisat utvecklingen i allmänhet och darwinismen i synnerhet. De molekylärbiologiska resultaten är minst lika förenliga med en skapelse som vad de är förenliga med en naturlig utveckling.

Tillbaka till Arternas utveckling
Tillbaka till inledningen av livets uppkomst
Tillbaka till "Från organiska ämnen till liv"
Tillbaka till "Två tillämpningar av Shannons informationsteori"

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Alternativa teorier

---

[1] Kromosomerna, som är uppbyggda av DNA, innehåller de olika gener som bestämmer avkommans egenskaper. Människan har 23 par av kromosomer, dvs totalt 46 kromosomer, där varje kromosom är en DNA-molekyl. Ägg och spermier, som bildas genom meios, kommer efter denna typ av celldelning att innehålla 23 enkla kromosomer. Vid befruktningen tillför spermien 23 kromosomer till äggets 23, varför det befruktade ägget får 46 kromosomer (23 par). Genom denna listiga mekanism ärver avkomman egenskaper från båda föräldrarna.
[2] Om allt DNA i en människokropp skulle sträckas ut maximalt, så skulle det räcka från Jorden till Jupiter ca 60 gånger. Detta ger kanske en antydan om hur oerhört komplicerad en människa är.
[3] Ett protein kan innehålla hundratals eller tusentals aminosyremolekyler, där varje molekyl utgörs av någon av de 20 olika aminosyror som bygger upp allt liv.
[4] Den som är kristen reagerar kanske över att jag räknar människan till däggdjuren. Detta är emellertid den allmänt accepterade indelningen rent biologiskt, men som vi sett tidigare sett, så ger inte biologin hela sanningen om vem människan är.
[5] Denna bok är författad av Maitland Edey och DonJohanson.
[6] National Biomedical Research Foundation, Silver Spring, Maryland, Vol 5, Matrix 1, sid D-8.
[7] I facklitteratur används begreppen genotyp och fenotyp. Med genotyp menar man den genetiska uppsättningen medan man med fenotyp avser anatomi och fysiologi, dvs de direkt observerbara egenskaperna. Genotyp plus miljö bestämmer fenotypen.
[8] Virginia Morell, "Proteins 'Clock' the Origins of All Creatures — Great and Small", Science, vol 271, 26 jan 1996, sid 448.
[9] E-mailadress fjayala@uci.edu