"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Mer om makroevolution

I föregående avsnitt har vi undersökt några möjligheter att finna avgörande bevis på makroevolution. Vi skall nu översiktligt granska den samlade mängden bevis för evolutionen. För att få en så färsk och fullständighet uppräkning som möjligt av de olika bevisen, har jag via Internet gått in i University of Minnesota's dator och tittat på de hemsidor som hör till deras General Biology Program. Dessa sidor innehåller bl a en ganska omfattande och väldigt bra översikt i evolutionsbiologi och är uppdaterade senast i juni 1996. Man kan således förmoda att de uppgifter som finns där är i högsta grad aktuella. Följande bevis för evolutionen anges:

1. Jämförande anatomi, vilket innebär studiet av likheter och skillnader i de anatomiska strukturerna hos två eller flera arter.

2. Fossil. Följder av geologiska sedimentlager visar en ökning i mångfald och komplexitet. Små modifieringar från ett lager till ett annat stöder teorin om en långsam evolution. Förekomsten av fossila nu utdöda arter och mellanformer är också bevis på en evolution.

3. Biogeografi. Studiet av nutida och utdöda arters fördelning över världen. Varför skulle t ex olika arter skapas för liknande miljöer, frågar man sig.

4. Molekylärbiologi. Studiet av DNA och vissa proteiner, t ex cytokrom c, visar att ju mer närliggande varandra två arter är enligt anatomiska och andra utvecklingsbiologiska studier, desto mera lika är också deras DNA och aminosyresekvenserna i olika proteiner.

5. Jordens ålder. Fossilfynd, radiometriska dateringar, förändringar i jordens magnetfält och sediment talar tillsammans för att jorden är ca 5 miljarder år gammal, vilket man menar är oförenligt med skapelsescenariot.

6. Växt- och djurförädling. Visar att variation och urval kan förändra en art.

Låt oss nu granska ovanstående punkter, en i taget. Om vi börjar med punkt 6, så har vi redan visat att förädling, dvs avel, är synonymt med mikroevolution och det är ingen som förnekar att sådant förekommer även i naturen. 6 visar således endast att en art kan anpassa sig till en föränderlig miljö.

De mellanformer som nämns i punkt 2 har vi alldeles nyss diskuterat. Dessa utgör i allmänhet bevis på mikroevolution. Alla mellanformer när det gäller makroevolution är omtvistade och mycket osäkra. Utdöda arter varken bevisar eller motbevisar evolutionen. Även vid en skapelse kan man mycket väl tänka sig att arter dör ut så småningom. Det är förvisso sant att man i sedimentlagren, då man går från äldre till yngre lager, finner en allt större mångfald av arter, som dessutom blir mer och mer komplexa. Detta menar man utgör ett tvingande bevis, om inte för darwinismen, så åtminstone för utvecklingsscenariot. Inte heller detta är en korrekt slutsats. I Bibelns skapelseberättelse talas i stora drag om att Gud först skapade växterna, sedan de havslevande djuren och så småningom också landlevande djur. Vi återkommer senare till detta, men kan redan nu konstatera att även Bibelns scenario är fullt förenligt med den observerade fördelningen av fossil i olika bergarter.

Punkt 5 talar om jordens ålder. För det första är dateringar mer eller mindre osäkra. Alla dateringsmetoder kräver att vissa förutsättningar är uppfyllda för att fungera. Att så varit fall kan man aldrig veta med absolut visshet. Mycket talar för att jorden är flera miljarder år gammal, det är förvisso sant, men det finns också andra möjligheter att tolka fakta. Det är inte heller självklart att en gammal jord är oförenlig med en skapelse. Men mer om detta senare.

Vi har således nu klarat av punkt 2, 5 och 6. Inga av dessa observationer utgör några tvingande bevis, vare sig för det allmänna utvecklingsscenariot eller darwinismen. Bortsett från frånvaron av mellanformer strider de inte direkt mot evolutionen, men är precis lika förenliga med teorin att allting har kommit till genom en skapelse.

I punkt 1 talas om jämförande anatomi. Man skiljer där mellan homologi och analogi. Då det rör sig om homologi har de organ som liknar varandra hos två arter samma embryologiska ursprung (utvecklas på samma sätt hos de olika arternas foster). Analogi innebär likhet i form och funktion, utan att den embryologiska utvecklingen är densamma. Ett exempel på analogi är utvecklingen av de främre extremiteterna hos ryggradsdjur (se figur nedan). Dessa extremiteter, som dessutom ofta i läroböcker påstås vara homologa, liknar varandra på många sätt rent anatomiskt, men behöver inte ha samma embryologiska utveckling. Hos vattenödlor utvecklas de t ex från kroppssegment 2, 3, 4 och 5, medan de hos människan utvecklas från segmenten 13, 14, 15, 16, 17 och 18.[1]

Figuren ovan, där motsvarande extremiteter hos olika ryggradsdjur jämförs, illustrerar begreppet homologi. Allmänt anses homologi utgöra ett bevis på en evolution. Detta är emellertid inte någon nödvändig slutsats. Datorer, bilar, flygplan etc uppvisar liknande "homologier" utan att detta på något sätt visar att dessa maskiner uppkommit av sig själva.

Analogi är givetvis inte något bevis på en evolution. Eftersom analoga organ utvecklas på olika sätt hos olika arters foster, har de olika genetisk bakgrund. Evolutionen verkar emellertid genom att förändra generna, och organ som på grund av evolution är likartade, bör därför styras av samma gener och ha likartad embryonal utveckling. Men inte heller homologi är ett absolut bevis på evolution. Självklart kan en skapare låta flera arter ha likartade organ med likartad fosterutveckling. En bra lösning på någonting kan ju användas flera gånger. Mänsklighetens skapelser; bilar, datorer etc, kännetecknas alla av likartade lösningar. De flesta bilar har t ex ungefär samma framvagnsupphängning och de flesta datorer har i stort sett samma arkitektur. Även maskiner av olika typ kan ha vissa lösningar gemensamma. T ex så har både bilar och flygplan skivbromsar. Inget av detta bevisar att bilar eller datorer har kommit till genom en blind evolution. Varför skulle då homologa organ hos levande organismer bevisa detta?

Här kan det kanske vara på sin plats att nämna lite om de s k utvecklingsträden. En inte ovanlig missuppfattning är att sådan träd är bevis på en evolution. Det är helt fel. Tvärtom så utgår de från att evolutionen är sann. Stephen Jay Gould, professor i geologi och paleontologi vid Harvard University, uttrycker detta mycket klart:

De familjeträd som pryder våra läroböcker baseras på slutledningsresonemang, om än aldrig så rimliga, men inte på fossil [dvs fakta].[2]

Det vore t ex fullt möjligt att ställa upp ett "utvecklingsträd" för flygplan:

Ett tänkbart utvecklingsträd för flygande maskiner. En gren (den åt vänster) visar flygplan som fungerar enligt principen "lättare än luft", dvs som helt enkelt utnyttjar Arkimedes princip för att flyta på luften. Vi har där två huvudgrenar; organismer som passivt driver med luften (ett slags luftplankton med andra ord) och sådana som kan förflytta sig i förhållande till luftmassan, dvs luftskepp eller som man idag säger, "blimpar". Man skulle kunna göra ytterligare indelningar utifrån vilken gas som används för att skapa lyftkraften (helium, vätgas eller varmluft). Till höger på trädet ser vi de arter som är tyngre än luft och som får sin lyftkraft genom att pumpa luft nedåt. De två första grupperna av arter till höger om huvudstammen har roterande vingar (den vänstra av dessa utgör arten "autogiro", en slags föregångare till helikoptern — man känner till många välbevarade fossil av denna art). Sedan följer de arter som har fasta vingar, och som hela tiden måste röra sig för att inte störta (ungefär som att de fiskar som saknar simblåsa alltid måste simma för att inte sjunka). Läsaren kan säkert själv fylla i övriga detaljer.

Precis som när det gäller växter och djur så finns det "utdöda" flygplan, dvs sådana som inte används längre. Vissa av dessa finns bevarade i "fossil" form på olika flygmuséer världen över. Ett sådant träd skulle visa hur vingarna utvecklats från enkla vingprofiler till alltmer avancerade sådana. Så småningom har olika hjälpmedel tillkommit för att förbättra deras lågfartsegenskaper, t ex klaffar, framkantsslots och spoilers. "Fötterna" har också blivit mer avancerade. Från fasta, farthämmande landningsställ har utvecklingen gått mot infällbara sådana, med fjädring som tål hårda sättningar och ABS-bromsar för att snabbt få stopp på ett plan i utsatta situationer.

Man skulle också i detta träd finna olika familjer och släkten, t ex flygplan med fasta vingar, flygplan med roterande vingar (helikoptrar och den numera "utdöda" autogiron) etc. Ett sådant träd skulle vara intressant på många sätt, eftersom det skulle ge en god sammanfattning av flygets utveckling. Det finns ju inget som hindrar att man vid sidan av trädet dessutom placerar en tidsaxel, så att man direkt kan se när man t ex slutade använda turbojetmotorn på passagerarplan och övergick till turbofläktmotorer. Ingen vill väl emellertid hävda att ett sådant flygplansträd skulle vara ett bevis på att flygplan tillkommit, inte genom människans skapande förmåga, utan genom en helt naturlig utvecklingsprocess.

En vanlig invändning mot denna liknelse brukar vara att det inte finns några kända mekanismer, genom vilka en spontan flygplansutveckling skulle kunna ske (flygplan kan ju t ex inte få barn, vilket en kritiker syrligt påpekade), och därför är bilden felaktig. Denna typ av kritik missar emellertid vad jag försöker säga. Det är nämligen precis det som är vitsen med liknelsen. Det faktum att vi kan ställa upp ett släktträd för flygplan, bevisar inte i sig att flygplan kommit till genom en naturlig, spontan utveckling. Varför då? Jo, det finns ingen känd mekanism som skulle kunna åstadkomma detta. Överfört på evolutionen så kan vi med hjälp av homologi och aminosyrekonvergenser mm ställa upp evolutionära släktträd. Frågan är dock om vi verkligen känner någon mekanism genom vilket en sådan utveckling skulle kunna ske. Jag underkänner den ortodoxa, darwinistiska förklaringen, där mekanismerna är variation och naturligt urval. Darwinismens mekanismer kan bevisligen åstadkomma stora förändringar av en art, och med all sannolikhet även skapa nya arter. Jag anser det emellertid inte vara bevisat att dessa mekanismer kan förklara hur en encellig organism kunnat utvecklas till något så komplext som människan. Jag utmanar den läsare, som menar att jag har fel, att detaljerat förklara hur t ex fåglar kunnat utvecklas från dinosaurier i små, små steg, där varje steg, dvs mellanform, haft en överlevnadsfördel jämfört med sin föregångare, och där de enda drivande mekanismerna varit slumpvisa variationer och naturligt urval. I och med denna avsaknad av trovärdiga mekanismer, blir det evolutionära släktträdet lika intetsägande som släktträdet för flygplan och bevisar, precis som Gould påpekar ovan, egentligen ingenting.

Någon läsare kanske menar att det är orimligt att kräva en sådan detaljerad förklaring av evolutionära processer, som jag kräver ovan. Jag anser dock att det är absolut nödvändigt. Hur ofta har inte trollformeln "lång tid och små steg" fått ersätta den detaljerade förklaring av evolutionära processer, som man måste kunna begära, om evolutionsteorin verkligen skall kunna räknas som en vetenskaplig teori. Utan sådana förklaringar reduceras evolutionsbiologin till metafysik.

De biogeografiska bevisen, enligt punkt 3 ovan, innefattar flera olika typer av observationer. En viktig sådan är de s k ringarterna. Det klassiska exemplet på ringarter är de arktiska trutarna. I Sverige och Västeuropa är den s k silltruten (Larus fuscus) ganska vanlig. Då man går österut förändras dessa trutar gradvis. Från Västeuropa till Sibirien kan silltruten ordnas i fyra underarter. Dessa skiljer sig något åt men parar sig alla med varandra. Den ostligaste av dessa parar sig i sin tur med den sibiriska labben. Går vi vidare österut så fortsätter den gradvisa förändringen av silltruten och när vi så småningom kommer tillbaka till Västeuropa, efter att ha gått varvet runt, så utgörs motsvarande underart av gråtruten (Larus argentatus). Men silltruten och gråtruten parar sig inte med varandra och betraktas därför som olika arter. Trots att skillnaden mellan angränsande underarter är så gradvis och jämn, är således slutprodukten så olika att det handlar om två olika arter. Man känner till minst 22 olika ringarter. Förekomsten av ringarter anses i många läroböcker vara ett starkt bevis för att en art kan övergå i en annan art genom evolution. Och det är givetvis en helt korrekt slutsats. Problemet för evolutionsteorin är att det återigen handlar om mikroevolution. Även om silltrut och gråtrut kan anses utgöra olika arter rör det sig bara, som namnet antyder, om olika varianter av trutar.

Två olika evolutionära släktträd, som båda försöker beskriva utvecklingen av släkten tillhörande familjen metazoa (flercelliga djur med differentierade vävnader). Det vänstra släktträdet är enligt Jagersten och det högra enligt Hyman.[3] Som synes finns det många olika sätt att försöka passa in de olika arterna i dylika trädstrukturer. Den s k kladistiska skolan anser, trots att man där i grunden tror på evolutionen, att det är meningslöst att försöka beskriva arternas utveckling genom släktträd. Det blir alltför spekulativt. Det är bättre att försöka upptäcka mönster hos naturen, som den i själva verket är just nu, än att syssla med obevisbara spekulationer om det som varit, menar man. Kladisterna ordnar därför arterna i "kladogram", vilka konstrueras genom att man observerar gemensamma särdrag hos olika arter och släkten, utan att ta hänsyn till deras eventuella utvecklingshistoria och evolutionära släktskap.

Ett ytterligare exempel på biogeografi är Australiens speciella flora och fauna. I Sydamerika och Afrika förekommer samma klimat som i Australien. Ändå har Australien ett mycket egenartat djurliv — jag tänker då framför allt på de olika pungdjuren — som inte förekommer någon annanstans på jorden.

Den stora frågan är nu, menar evolutionisten, varför en intelligent skapare skulle valt att skapa olika arter för samma miljö. Det är knappast något hållbart argument mot skapelsescenariot och inte heller något argument för evolutionen. Varför måste en skapare vara begränsad till att enbart skapa det mest funktionella? Tänk bara på naturens skönhet. Tropiska fiskar, färgprunkande fåglar, kolibris, för att inte tala om alla underbara, doftande blommor och frukter. Varför skulle inte Skaparen också vara konstnär? Att den som skapat allt det vackra som finns i naturen, också valt att skapa originella arter i en viss del av världen är väl inte speciellt förvånande eller anmärkningsvärt! Vad som däremot är både märkligt och svårt att förklara utifrån evolutionsperspektivet, är att man i Australien och Sydamerika hittar nästan identiska arter, bortsett från att det i första fallet handlar om pungdjur och i andra fallet om däggdjur. Darwinismen kan definitivt inte förklara detta anmärkningsvärda faktum.

Figuren till vänster visar några exempel på likheten mellan motsvarande pung- respektive däggdjur. Likheterna är som synes slående. Allmänt menar man att om evolutionen skulle starta om igen, så skulle den inte ge upphov till samma arter som idag, även om förhållandena vad gäller klimat, tillgång av föda etc, varit desamma. Varför skulle då evolutionen i olika delar av världen, även om klimaten är likartade, ge upphov till arter som är nästan identiska, bortsett från att de är pung- respektive däggdjur? Om dessa olika arter verkligen är resultatet av en evolution, talar likheterna för att evolutionen i så fall är lagbunden. Ingen av de allmänt accepterade evolutionsteorierna menar dock att så är fallet.

Richard Milton ställer sig följande befogade fråga när det gäller likheten mellan gamla och nya världens djurliv:

Hur kan en musliknande varelse utvecklas till två identiska vargliknande varelser (och två identiska mullvadar etc) på två olika kontinenter? Fordrar inte detta sammanträffande, inte bara synnerligen osannolika mutationer, utan till och med mirakulösa sådana?[4]

Tanken att slumpmässiga mutationer, via två helt av varandra oberoende evolutionskedjor, skulle ge upphov till nästan identiska arter, verkar alltför osannolik för att kunna tas på allvar.

Det finns många exempel på komplexa organ och processer, där man sannerligen kan ställa sig frågan hur dessa organ eller processer kunnat uppkomma i små, små steg genom slumpvisa mutationer och naturligt urval, och där varje steg haft en överlevnadsfördel jämfört med tidigare steg. Låt mig ge ett exempel som jag hämtat från Kjell Ulanders hemsida (flera liknande exempel ges senare):

"Bakterier simmar framåt med hjälp av långa trådformade rörelseorgan s k gissel, som utgår från cellplasman. Rörelsen hos dessa trådar hålls igång av små elmotorer. (Se bild) Dessa biokemiska elmotorer är de enda rotationsmotorer som påträffats i naturen. Motorena drivs av en protonström framställd på kemisk väg och kan rotera ända upp till 5000 varv i minuten. Precis som en vanlig elmotor har dessa motorer en stator, en rotor, en propeller, två lagerringar och ett batteri med spänningen 0,2 volt. Hur dessa minityrmotorer tillkommit genom en darwinistisk steg-för-steg process är en gåta utan svar. Precis som det är omöjligt att tänka sig en successiv uppbyggnad av en vanlig elmotor (med bibehållen funktion i varje utvecklingsfas), är det omöjligt att föreställa sig hur dessa biokemiska mini-motorer kunnat utvecklas genom små darwinistiska utvecklingssteg [där vart och ett av stegen dessutom måste ha inneburit en omedelbar överlevnadsfördel]. Kan verkligen naturligt urval av slumpvisa förändringar (mutationer) åstadkomma detta?" Klicka här för att se en mer detaljerad bild av "bakteriemotorn".

Någon undrar säkert varför jag inte ovan tar upp "likheter i fosterutveckling" och "förekomsten av rudimentära organ" som bevis för evolutionsteorin. För den som inte känner till dessa begrepp, kan nämnas att man i många äldre läroböcker hävdar att olika arters liknande fosterutveckling (ontogenés) bevisar evolutionen. Ibland görs det till och med gällande att man hos människofoster under en viss fas av fostrets utveckling kan se tydliga gälspringor, vilket skulle visa på vår släktskap med fiskarna. Man menar då att evolutionen återupprepas under fosterutvecklingen. Detta brukar kallas Haeckels "biogenetiska lag".

Den tyske biologen Ernst Haeckel (1834 - 1919). har ibland kallats Darwins bulldog på grund av sitt ofta aggressiva försvar av Darwins teori. Enligt Haeckel så rekapitulerades en arts evolutionära historia under fosterutvecklingen genom att fostret genomlöper de evolutionära förfädernas vuxenstadier. Haeckel kallade detta för den "biogenetiska lagen". I Darwinism Illustrated av George Romane, utgiven 1892, illustrerar Haeckel den biogenetiska lagen genom följande teckning.

Haeckels ursprungliga illustration av embryon

I översta raden ser vi embryon, som är anmärkningsvärt lika. Trots likheten handlar det om så olika arter som från vänster; fisk, salamander (en ödla), sköldpadda, kyckling, gris, kalv, kanin och människa. De följande raderna visar olika, senare stadier av fosterutvecklingen, och vi kan se hur embryona blir allt mer olika och så småningom kan man skönja respektive arts vuxenkarakteristika. Att så pass skilda arter ändå är så lika under den tidiga fosterutvecklingen tolkade Haeckel som ett stöd för sin teori och därmed för Darwins evolutionsteori. Ovanstående illustration, eller varianter av den, förekommer i de flesta biologiläroböcker på alla stadier än idag.

Ändå har det varit känt bland biologer i över hundra år att Haeckel förfalskade sina teckningar, eller skall vi säga manipulerade fakta, om vi vill vara snälla. För det första valde han bara arter där det fanns en stor likhet mellan embryona under ett visst stadium av fosterutvecklingen. Detta gäller långt ifrån alla arter. Hade han i stället för salamander valt en groda, hade illustrationen inte varit lika övertygande (se figuren nedan). Dessutom förvrängde han de embryon han valt, för att de skulle se mer lika ut. 1995 skrev Michael Richardson i artikeln "Heterochrony and the Phylotypic Period" i Developmental Biology 172, sid 412 - 421, om Haeckels teckningar, "Dessa berömda bilder är felaktiga och ger en missledande bild av fosterutvecklingen". Nedanstående figur visar hur det i själva verket ser ut.

Översta raden visar Haeckels teckningar, medan rad två visar hur dessa embryon verkligen ser ut under detta fosterstadium. Dessutom är vissa av dessa embryon tio gånger större än de minsta, vilket gör skillnaden ännu större. Salamanderembryot i förra figuren är här utbytt mot ett grodembryo för att visa hur stora skillnaderna i själva verket kan vara. (bilden från Icons of Evolution av Jonathan Wells — se litteraturförteckningen).

Likheten mellan de olika embryona är inte längre så övertygande.

Dessutom ändrade Haeckel storleken på embryona så att de skulle se lika stora ut. I själva verket skiljer de sig rejält åt storleksmässigt, De minsta är mindre än en millimeter medan de största är nästan 10 millimeter (dvs tio gånger större). I en intervju 1997 i Science, (nr 277, sid 1435), efter att Richardson publicerat en jämförelse mellan Haeckels teckningar och verkliga embryon, sade Richardson, "Det verkar som det handlar om en av de mest berömda förfalskningarna i biologins historia".

Men inte nog med detta, Haeckel valde inte de tidigaste stadierna av fosterutvecklingen för sin jämförelse. Där borde, enligt hans teori, likheten varit störst för att sedan minska under embryonas vidare utveckling. Det visar sig emellertid att embryona inte alls är speciellt lika initialt, utan att likheten är maximal under ett senare stadium, för att sedan återigen minska. Och inte ens då är de speciellt lika, vilket framgår av figuren ovan. Det var just detta optimala stadium som Haeckel valde för sin illustration, och som han dessutom förvanskade för att embryona skulle se ännu mer lika ut. Hur många elever och även vuxna har inte förförts av dessa teckningar. De verkar ju bortom allt tvivel bevisa evolutionen. Bara för några månder sedan (maj 2001), när jag höll ett föredrag om skapelse/evolution, förde en biolog (forskare vid ett ansett universitet i Sverige) fram just fosterutvecklingen som ett starkt bevis för evolutionen.

Trots att kritik framfördes mot Haeckels teckningar redan i slutet av 1800-talet förekommer dessa fortfarande i många moderna läroböcker, t ex i 1998 års upplaga av Futuyamas (en mycket berömd evolutionist) universitetslärobok Evolutionary Biology. I en annan bok, Biology, av Raven och Johnson, där Haeckels illustrationer också finns med, läser vi, "Några av de starkaste bevisen för evolutionen kommer från jämförelse av hur organismer utvecklas". Efter kritik publicerade Futuyma i februari 2000 ett inlägg på en Internetsite där han sade sig varit omedveten om att Haeckels teckningar var missledande och han skulle ta hänsyn till detta i kommande upplagor av sin bok. Biologer, som konfronteras med detta, säger ungefär som så, "det var ju tragiskt, men det visar också att vetenskapen är självkorrigerande". Tja, det kanske är sant, med det visar också att felaktigheter tenderar att bibehållas, så länge som de säger precis det som majoriteten av forskarna vill höra.

Bilden ovan är hämtad ur en av de vanligaste biologiböckerna för svenska högstadieskolor, Biologi, av Anders Henriksson, utgiven av Gleerups 1995, sid 291. Alla svenska biologiböcker, som jag granskat, har med liknande bilder.

Det tog således ungefär 100 år innan ett känt, felaktigt bevis för evolutionien rättades till. Antag att i stället alla läroböcker i evolutionsbiologi hade innehållit ett felaktigt argument mot evolutionen. Jag har svårt att tro att det skulle dröjt 100 år innan detta korrigerades. Snarare hade det handlat om mikrosekunder. Förmodligen hade man till och med samlat in böcker innehållande detta fel och bränt dem på bål. Vetenskapen självkorrigerande? Tjaa...? Objektiv? Tjaa...? Ibland vinklad? Ja!!!

Något annat som påstås vara rester av tidigare, evolutionära utvecklingsteg, och därmed ytterligare bevis på en evolution, är förekomsten av rudimentära organ, dvs icke fungerande organ — t ex blindtarm och svanskota. Det finns emellertid också andra möjliga tolkningar. Bland annat så har senare undersökningar visat att många av de s k rudimentära organen faktiskt har en funktion. Av detta skäl opererar man t ex numera inte gärna bort blindtarmen om det kan undvikas.

Det faktum att vare sig biogenetiska lagen eller rudimentära organ finns med i den inledande uppräkningen av evolutionsbevis (se början av föreliggande artikel), hämtad från University of Minnesota, visar att dessa argument, åtminstone bland seriösa forskare, inte längre anses utgöra bevis på en evolution.

Ingen av de observationer vi hittills granskat utgör något absolut bevis för makroevolution, åtminstone inte i neodarwinismens tappning. Inte heller utgör de något bevis mot en skapelse. Snarare talar våra observationer för intelligent design än att allting skulle ha sitt ursprung i slump och blinda naturlagar.

Vad som nu återstår att undersöka är det molekylärbiologiska argumentet, dvs punkt 4, vilket numera anses utgöra det kanske starkaste beviset för evolutionsläran. Det finns därför all anledning att studera detta argument lite mer ingående.

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Biokemi och evolution

---

[1] De Beer, G, Homology: An Unsolved Problem, 1971, Oxford University Press, sid 8. Självklart kan man hävda att det i alla fall rör sig om homologi. Man kan ju tänka sig ett evolutionsscenario, där även den embryologiska tillväxten utvecklas. Under alla förhållanden är det i varje fall inte självklart att det rör sig om homologi. Oavsett vilket, så spelar detta ingen roll för resonemanget i stort. Inte ens homologi något absolut bevis för en evolution.
[2] Gould är en av upphovsmännen till den redan omnämnda evolutionsteori som brukar kallas "Punctuated equilibrium" (avbruten eller punkterad jämvikt). Denna teori kommer att behandlas senare. Citatet är hämtat ur "The return of the hopeful monsters", Natural History, vol 86, juni/juli 1977, sid 13.
[3] J W Valentine, "General Patterns of Metazoan Evolution", Patterns of Evolution as Illustrated by the Fossil Record, Elsevier Scientific Pub Co, 1977, sid 29.
[4] Facts of Life, sid 201.