"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Senast ändrad: 2011 08 11 01:03

Darwinismen — en historisk vetenskap

Vi har tidigare konstaterat att det är mycket svårt att vetenskapligt studera icke upprepbara fenomen. Eftersom arternas utveckling är ett exempel på något som inte kan upprepas, ligger studiet av denna i gränsområdet mellan vetenskap och spekulation. Att utvecklingen inte är upprepbar torde de flesta forskare vara överens om. Utvecklingen är ju i viss mening slumpmässig, eftersom råmaterialet — den genetiska variationen — är ett resultat av slumpmässiga omkombinationer eller förändringar av arvsanlag. Det är därför mycket troligt, att om utvecklingen skulle börja om igen från samma utgångspunkt, så skulle resultatet bli helt annorlunda. Ursprungsvetenskaperna hör kunskapsteoretiskt till de historiska vetenskaperna. Skillnaden är att man inte har några historiska urkunder att läsa i. Sådana urkunder gör det givetvis oerhört mycket lättare för historikerna att dra rätt slutsatser. Som redan påpekats så behöver därför inte utvecklingsläran vara sann, även om den vore en rimlig teori, som stämde väl överens med observationer och fakta. I bästa fall kan utvecklingsteorierna förse oss med möjliga scenarion. Vi kan dock aldrig med absolut visshet veta om det verkligen gått till på detta sätt.

(Bilden till vänster) Olika musselfossil som visar evolutionära förändringar under ca 10 miljoner år. Som synes handlar det om ganska obetydliga förändringar och vi har här ett typexempel på mikroevolution.

De flesta evolutionister förnekar kategoriskt att studiet av arternas utveckling (och de andra ursprungsfrågorna) är av samma natur som övriga historiska vetenskaper. Och inte nog med det, man försöker till och med göra gällande att evolutionsscenariot inte bara är en tolkning av fakta, utan att det självt är ett faktum. Biologen Kerstin Jansson skrev för några år sedan i Forskning och Framsteg en populär artikel om hur strandsnäckan Littorina saxatilis utvecklats. Inledningsvis säger hon "[Att] de arter som finns idag inte alltid har funnits utan har uppkommit genom en successiv utveckling från en urcell är nu ett faktum bortom allt tvivel".[1] Samtidigt så visar hennes artikel (ur vilken bilden till vänster är hämtad) att den studerade snäckan är synnerligen stabil och att ingen artbildning för närvarande pågår. Hennes egen forskning talar således emot hennes personliga, filosofiska övertygelse om evolutionens absoluta sanning.

Att evolutionsforskning är att jämföra med historiska vetenskaper är inte någon åsikt utan ett faktum. Även om vi på ett laboratorium skulle kunna åstadkomma vissa förmodade utvecklingsprocesser, så innebär inte detta att evolutionsprocesserna är upprepbara, vilket de måste vara för att kunna studeras enligt allmänt vedertagna naturvetenskapliga kriterier. För att ta en liknelse, även om vi skulle rekonstruera slaget vid Lützen med hjälp av skådespelare och statister, skulle inte detta innebära att vi upprepade detta slag. Även om rekonstruktionen var korrekt in i minsta detalj, så vore den inte lika med slaget vid Lützen. Marianne Rasmuson, tidigare professor i genetik vid Umeå Universitet, sade i en artikel hon skrev för Forskning och Framsteg om darwinismen:

Inför dessa frågor uppstår genast en svårighet som gäller alla vetenskaper som berör historiska skeenden. Hur skall man angripa problem som ligger utanför vår tidsskala? Det är omöjligt att genom experiment pröva och bekräfta hypoteser om arternas utveckling.[2]

Om professor Rasmuson har rätt, måste uppenbarligen Kerstin Jansson ha fel när hon påstår att utvecklingen är ett "faktum bortom allt tvivel".

Vad finns det då för möjligheter att bevisa, eller snarare troliggöra, att darwinismen utgör den korrekta förklaringen till de olika arternas ursprung? Ja, låt oss börja med att studera följande fyra möjligheter:

1. Att observera idag pågående utveckling, antingen i naturen eller i ett laboratorium.

2a. Att hitta i stort sett kompletta fossilserier, som visar hur en art gradvis övergår i en annan.

2b. Att komplettera dessa fossilserier med nu levande mellanformer, s k "levande fossil".

3. Att kunna rekonstruera viktiga mellanformer.

Som vi sett ovan så har mikroevolutionen bevisats bortom varje rimligt tvivel med hjälp av 1, 2a och 2b. Vi har både observerat pågående mikroevolution och hittat tämligen fullständiga serier av fossil eller nu levande mellanformer när det gäller vissa viktiga artbildningar.

Att ingen makroevolution har observerats i historisk tid, dvs under de senaste 5 000 åren, anses bero på att sådana processer kräver hundratusentals eller miljontals år. Det kan dock ifrågasättas om detta argument verkligen håller rent allmänt. I det tidigare givna exemplet med E colibakterien, visades ju att varje gen hos denna bakterie muterar ca 100 miljoner gånger dagligen! Här borde det inte vara helt uteslutet att även kunna observera pågående makroevolution. När det gäller mer högstående organismer är det emellertid knappast möjligt att göra sådana observationer. Generellt sett kan vi således inte förvänta oss att kunna verifiera makroevolutionen enligt punkt 1 ovan.

När det gäller fossilserier och makroevolution har vi redan konstaterat att det är sparsamt med fossila eller nu levande mellanformer. Paradexemplen Archaeopteryx och kvastfeningen är omtvistade, och anses knappast längre vara några verkliga mellanformer.


Den 30/7 2011 kunde man på den vetenskapliga tidskriftens Natures nyhetssida läsa följande, skrivet av Matt Kaplane (jag klipper lite här och där, eftersom artikeln är ganska lång):

NYHETER
Archaeopteryx är inte längre den första fågeln
. Allt fler bevis visar att de berömda fossilen är mer besläktade med Velociraptor.
Upptäckten av Wiaotingia zhengi har petat ned Archaeopteryx från sin plats som den första fågeln.
Analys av fossila detaljer pekar mot att Archaeopteryx inte är någon fågel överhuvudtaget.
Efter att ha analyserat fossil av Xiaotingia och dess släktingar, menar Xu och hans kollegor att Archaeopteryx uppvisar mer likheter med dinosaurierna Velociraptor och Microraptor än med tidigare fåglar och därför tillhör dinosauriesläktet.

Publicerandet av den nya synen på Archaeopteryx har väckt blandade känslor bland forskarna. Många har direkt accepterat Xus teori och menar att man redan innan funnit många argument mot Archaeopteryx som den första fågeln. Andra bemöter den nya teorin med stor skepsis.

Evolutionsföreträdarna har gjort stor sak när det gäller Archaeopteryx och har framställt detta fynd som ett mycket starkt bevis för makroevolutionen. Oavsett om Wus slutsatser är korrekta eller ej, visar de i alla fall på att man kanske inte alltid skall vara så säker på sin sak, när man uttalar sig i svåra frågor.

Om det nu visar sig att de nya teorierna är korrekta, skall det bli intressant att se hur länge det dröjer innan skolans läroböcker uppdateras. Jag misstänker att det kommer att dröja väldigt, väldigt länge. Den politiska korrektheten fungerar nämligen på så sätt, att politiskt korrekta påståenden alltid är sanna även om de inte är sanna i någon verklig mening, medan politiskt inkorrekta påståenden alltid är falska även om de i själva verket är sanna. Den politiska korrektheten, som gäller i skolsammanhang, är sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv. Det är därför det är så svårt att i skolans värld få en meningsfull debatt när det t ex gäller frågan om skapelse/evolution. Man skulle önska att man i skolorna kunde ha en lika öppen debatt som man har i vetenskapliga sammanhang. Eleverna skall ju lära sig kritiskt tänkande — eller hur? Men i skolans perspektiv är tydligen evolutionen höjd över varje form av kritik. Och därmed har man gjort vetenskap till ideologi, vilket är ett svek mot eleverna!


1993 gjorde man ett uppseendeväckande fynd, kallat Ambolucetus, som påstods vara en mellanform mellan landlevande däggdjur och valar men detta fynd är också kontroversiellt. Darwin var själv oroad över frånvaron av mellanformer och skriver i sitt epos Om Arternas Uppkomst:

Varför är då inte varje geologisk formation och varje stratum [lager] fullt av sådana mellanformer? Geologin uppvisar sannerligen inte någon sådan kontinuerlig och gradvis, organisk utvecklingskedja, och detta är kanske den mest uppenbara och allvarligaste invändning som kan resas mot min teori.

På den tiden var ju fossilletandet ganska nytt, och han tröstade sig med att man nog så småningom skulle hitta de saknade mellanformerna. Problemet kvarstår dock än idag, trots intensivt sökande. Norman Newell, tidigare föreståndare vid avdelningen för historisk paleontologi vid American Museum of Natural History, säger t ex följande:

...erfarenheten visar att de gap som skiljer de mest högt stående arterna åt kanske aldrig kommer att överbryggas med fossil. Många av diskontinuiteterna tenderar att bli mer och mer tydliga ju mer fossil som samlas in.[3]

I den engelska tidskriften The Guardian Weekly förekom för ett antal år sedan en artikel med anledning av en debatt mellan saltationister och gradualister[4]. Artikeln utgick från en intervju med den kände evolutionsforskaren Niles Eldredge:

Om livet hade utvecklats till all sin förunderliga rikedom av arter, steg för steg, menar Dr Eldredge, så skulle man förvänta sig att hitta fossila övergångsformer, vilka vore lite lika sina föregångare och lite lika det som kom efter. Men ingen har hittills funnit något bevis på sådana övergångsformer. Detta anmärkningsvärda faktum har tillskrivits luckor i de fossila fynden, luckor som gradualisterna [darwinisterna] förväntade sig skulle fyllas i när bergarter från rätt tid hade analyserats. Under det senaste årtiondet har emellertid geologerna hittat berglager från alla delperioder av de senaste 500 miljoner åren, och inga övergångsformer fanns i dessa.[5]

Vad Eldredge säger här är således att inga fossila mellanformer styrker förekomsten av en makroevolution. För att förklara frånvaron av mellanformer har Eldredge tillsammans med Stephen Jay Gould ställt upp en alternativ teori, vilken vi återkommer till senare.

Den möjlighet som återstår är tydligen alternativ 3, dvs att rekonstruera viktiga mellanformer. Om man hypotetiskt, genom att uppfinna övertygande serier av funktionella mellanformer, hade kunnat visa att de olika makroevolutionsstegen — fisk till landlevande djur, kräldjur till fågel, däggdjurens uppkomst, etc — åtminstone vore teoretiskt möjliga, skulle detta tala starkt för en evolution även i avsaknad av fossila bevis. Observera, det räcker inte med att rekonstruera mellanformer. Dessa måste givetvis också visas vara funktionella, dvs livsdugliga. Ingen har hittills på ett övertygande sätt lyckats med detta. Låt oss som exempel ta steget kräldjur till fågel.

Forskarna är helt överens om att dagens fåglar utvecklats ur kräldjuren. Exakt hur detta gått till vet man inte. De flesta forskare verkar dock vara överens om att fåglarnas förfader varit någon liten dinosaurie. Det finns flera saker som talar för detta. För det första ligger det nära till hands att anta att fåglarnas fjädrar har utvecklats ur de fjäll som täcker alla kräldjur. Och det verkar ju bestickande. Dessutom vet man att flera dinosaurier gick på bakbenen. Eftersom frambenen inte användes för förflyttning, kunde dessa utvecklas till andra organ, t ex vingar. I princip finns nu två möjliga scenarion.

Enligt det första så utvecklades fåglarna från en marklevande dinosaurie. Man tänker sig att vissa exemplar hade lite större fjäll på frambenen. Dessa kunde kanske användas för att fånga insekter och gav på så sätt en överlevnadsfördel. Genom mikroevolution fick arten allt större fjäll på frambenen. Till slut kanske dessa var så stora att vissa individer, genom att flaxa med frambenen, kunde få lite extra fart eller till och med hjälp att hoppa långt och högt. Detta bidrog till att de hade lättare att undkomma fiender och själva jaga byte. De individer som hade störst fjäll och starkast muskler i frambenen, kunde hoppa längst och högst och hade därmed störst förmåga att klara sig. Så småningom hade muskler och framben utvecklats tillräckligt för att regelrätt flygning skulle vara möjlig.

Det andra scenariot utgår från en trädlevande dinosaurie. Den hoppade från gren till gren och träd till träd när den jagade eller själv blev jagad. Vissa individer hade genom genetisk variation lite större fjäll på och mellan framben och bakben. Dessa kunde fungera som enkla bärplan för glidflygning, och de individer som hade störst sådana fjäll kunde därför "hoppa" längst, vilket ledde till att detta anlag blev alltmer vanligt. Så småningom utvecklades arten till en veritabel glidflygare, ungefär som flygande hundar. Efter många miljoner år hade till slut dessa bärplan blivit riktiga vingar och muskler och skelett hade utvecklats så att muskeldriven flykt var möjlig.

Låt oss nu titta på några av svårigheterna med dessa modeller. Ett grundläggande problem med båda scenariorna är hur fjädrar har kunnat utvecklas ur kräldjursfjäll. Att fjädrar är synnerligen komplicerade organ är det knappast någon som förnekar. De fjädrar som används för flykt är oerhört avancerade konstruktioner med fanstrålar och bistrålar. På de senare sitter hakar som greppar in i varandra för att bistrålarna på intill varandra liggande fanstrålar skall hållas ihop. Fjädern blir därför "lufttät", dvs släpper inte igenom någon luft. På detta sätt kombineras låg vikt med bärande förmåga.

Vingfjädrarna överlappar delvis varandra och när en flygande fågel rör sina vingar uppåt, öppnas fjädrarna och släpper igenom luften, ungefär som att den som ror lyfter upp årorna när han för dem framåt (annars skulle ju båten bara åka fram och tillbaka). Då fågeln rör vingarna nedåt, sluts fjädrarna genom att de pressas mot varandra. De släpper då inte längre igenom luften, utan den trycks nedåt i stället för att passera genom vingarna. På så sätt åstadkommes lyftkraften.


Figuren visar en del av en vingfjäder i förstoring.

Hur fjäll har kunnat utvecklats till fjädrar, som är funktionella för flygning, har inget kunnat förklara. Endast ett i stort sett fullt färdigt fjädersystem, som släpper igenom luften då vingarna förs uppåt och sedan sluter sig då vingarna förs nedåt, fungerar. Det är svårt att förstå hur en mellanform mellan fjäll och färdig fjäder skulle kunna vara bättre än det ena eller det andra. Någon sådan mellanform har heller aldrig hittats hos något fossil. Det enda man funnit är antingen fjäll eller fullt färdiga fjädrar. Archaeopteryx har t ex fullt utbildade fjädrar. Nu finns i och för sig andra tänkbara scenarion, enligt vilka fjädrar skulle kunna bildas. Enligt ett sådant var dinosaurierna varmblodiga och utvecklade fjädrar som värmeisolering. En annan möjlighet är att fjädrar utvecklades som utsmyckning för att attrahera det motsatta könet. Men även om nu dunliknande bildningar kanske kunde ha uppstått på detta sätt, är det i alla fall svårt att förstå hur dessa sedan kunde utvecklas vidare till moderna fåglars komplicerade flygfjädrar.[6]

Något som ytterligare talar mot att fjäll skulle utvecklats till fjädrar, är att fågelfjädrar växer ut från speciella växtcentra i ett hudlager som ligger under det yttersta lagret, medan kräldjurens fjäll bildas genom förhorning av det ytligast liggande hudlagret. Om de var besläktade med varande, tycker man att de borde bildas på samma sätt.

Nästa stora problem, som också gäller båda scenariorna, är vingmuskulaturens utveckling. Muskeldriven flykt kräver enorma muskler och muskelfästen och dessutom en oerhört effektiv ämnesomsättning för att ge tillräcklig energi till musklerna. Hur en marklevande eller trädlevande dinosaurie skulle kunnat utveckla sådan muskler och muskelfästen är inte lätt att inse. Glidflygare behöver definitivt inte denna typ av muskler. Hur övergången skett mellan glidflykt och muskeldriven flykt är därför minst sagt ett mysterium.

När det gäller den marklevande varianten så är det inte helt uppenbart att jättestora fjäll på frambenen är någon fördel. Ingen har väl hört talas om en hundrameterslöpare som springer med ett uppfällt paraply i vardera handen. Förvisso kan det vara en fördel med stora fjäll på frambenen, men det är långt ifrån självklart.

Ett stort problem med glidflygarscenariot är varför dessa individer utvecklat fjädrar. Om vi bortser från ovan diskuterade svårighet med fjädrarnas utveckling rent allmänt, kan man sannerligen undra av vilken anledning en glidflygare skulle utveckla sådana. Alla kända arter som kan glidflyga — flygfiskar, flygande hundar etc — har, precis som segelplan, odelade bärplan. Varje uppsprickning av fjällen kommer ju att göra dem genomsläppliga för luft, med direkt försämrad glidflygförmåga. Att tänka sig att det komplicerade systemet med fjädrarnas krokar och hakar utvecklats på en enda gång vore att begära det mirakulösa av evolutionen.


Kräldjurslunga                     Fågellunga                 

Även om man nu så småningom skulle kunna reda ut ovanstående och andra inte nämnda svårigheter, återstår ett ännu värre problem, nämligen hur fåglarnas lungor utvecklats. Kräldjur, har precis som däggdjur, lungor där luften sugs in, gasutbyte sker och luften slutligen blåses ut i samma ända som den sögs in. Det hela påminner en aning om en vanlig bilmotor. När det gäller fåglarna så sker andningen på ett helt annorlunda sätt. Luften sugs in i luftsäckar som finns i olika delar av kroppen. Från dessa luftsäckar passerar luften lungorna till andra luftsäckar för att slutligen andas ut. Fågellungor är således, till skillnad från kräldjurs- och däggdjurslungor, av genomströmningstyp, ungefär som en jetmotor. Luftsäckssystemet är synnerligen komplicerat. De olika säckarna drar ihop sig och utvidgas på ett så listigt sätt att en i stort sett kontinuerlig luftström passerar lungorna, vilket ger optimal syresättning av blodet hela tiden (nedan ges en mer detaljerad förklaring). Detta säger en hel del om vilken enorm energiåtgång och vilken specialisering det innebär att flyga. Hos inget annat ryggradsdjur förekommer lungor som på något sätt liknar fågellungan.

Fåglarnas andning är oerhört komplex. Andningen sker i två faser eller cykler (ungefär som en fyrtaktsmotor). Första gången fågeln andas in (inandningsfas 1), sugs luften in genom öppningar ovanför näbben och går till luftsäckar i bakkroppen (en liten del av denna luft går direkt in i lungorna). När fågeln sedan andas ut (utandningsfas 1), strömmar luften från de bakre luftsäckarna in i lungorna bakifrån och framåt. Blodströmmen genom lungornas kapillärkärl går i motsatt riktning mot luftströmmen, vilket ger ett mycket effektivt gasutbyte. Nästa gång fågeln andas in (inandningsfas 2), strömmar luften ut från lungornas främre öppning till de luftsäckar som finns i kraniet (samtidigt som ny luft sugs in genom näbböppningarna — se nästa stycke), och vid utandning nummer två (utandningsfas 2) går denna luft från luftsäckarna i kraniet ut genom näbböppningarna.
Det sinnrika luftsäckssystemet i en fågel. De flesta fåglar har nio luftsäckar.
Samtidigt som den andra in- och utandningsfasen transporterar luften från lungorna till kraniets luftsäckar och sedan ut, sker fas 1, dvs ny luft sugs in genom näbböppningarna till bakre luftsäckarna och sedan in i lungorna. Fåglar andas således in och ut samtidigt, vilket ger ett nästan konstant gasutbyte i lungorna. Däggdjurs- och kräldjurslungor har dubbelriktat flöde, vilket innebär att "gammal", kvarvarande (stagnant), förbrukad luft i lungorna hela tiden blandas med ny luft. Detta medför att luften i lungorna har lägre syrehalt än ytterluften (liknande problem har man vid snorkling — om man t ex tänker sig att man har en snorkel som har lika stor volym som lungorna, kommer man aldrig att andas in frisk luft, utan samma luft går bara fram och tillbaka i snorkeln, vilket leder till att man långsamt kvävs — snorkelns volym kallas i dykarsammanhang "skadliga rummet" och en snorkel måste vara kort och smal för att inte vara farlig). Fågellungor å sin sida har enkelriktat flöde (genomströmning) och den luft som kommer in i lungorna har huvudsakligen samma syrehalt som ytterluften, dvs ger en effektivare syresättning av blodet. Fåglar har relativt små lungor, men genom den sinnrika mekanism som beskrivits ovan, blir fågellungan oerhört effektiv i förhållande till sin storlek.
Utifrån diskussionen ovan, ter sig övergången från dubbelriktade kräldjurslungor till enkelriktade fågellungor, med hela det komplexa luftsäckssystemet, som synnerligen svårförklarlig. Åtminstone om vi kräver att denna övergång skall vara styrd enbart av slumpvisa mutationer och naturligt urval, och att dessutom varje nytt delsteg måste innebära en omedelbar överlevnadsfördel. Det är ju precis detta som är nödvändigt för att evolutionen i Darwins tappning skall fungera.

Hur ett sådant lungsystem skulle kunnat utvecklas gradvis ur en konventionell kräldjurslunga är oerhört svårt att föreställa sig. Precis som att flygfjädrarna inte fungerar förrän bistålar och hakar är perfekt anpassade till varandra, så fungerar inte fågellungan förrän luftsäckssystem och lungor fungerar tillsammans. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur ett mellanting mellan kräldjurslungor och fågellungor skulle kunna ge en överlevnadsfördel. Varje mellanting måste rimligen fungera sämre än begynnelse- eller slutstadiet i denna utvecklingskedja. Och en icke-fungerande lunga leder ju till döden på några få minuter. Darwinismens mekanismer har uppenbarligen stora svårigheter att på ett övertygande sätt förklara ovanstående. Enligt vissa teorier så fungerade dinosauriernas lungor precis som fågellungor. Detta är ingen förklaring av hur dubbelriktat luftflöde kunnat utvecklas till enkelriktat luftflöde, utan innebär bara att man skjuter problemet ett steg bakåt, eller helt enkelt sopar det under mattan.

Båda scenariona för fåglarnas utveckling, som diskuterats ovan, har sina anhängare. De som ansluter sig till den ena varianten är mycket starkt kritiska till den andra, och tvärtom. Om nu darwinismen verkligen vore det säkra faktum, som vissa företrädare för evolutionen och vissa läroböcker vill göra gällande[7], kan man tycka att forskarna borde vara helt ense i en så viktig fråga.

Att man ännu inte lyckats rekonstruera någon mellanform eller hitta någon fossil sådan utgör givetvis inget bevis för att man aldrig någonsin kommer att kunna förklara fåglarnas ursprung, men å andra sidan utgör det inte heller något bevis för motsatsen. Att darwinismen skulle vara bevisad bortom varje rimligt tvivel är under alla förhållanden inte sant. Det finns mycket stora svårigheter och luckor i denna modell och man skulle önska att skolans läroböcker kunde medge detta.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att mikroevolution bevisligen förekommer i naturen, och att denna mekanism med all sannolikhet kan åstadkomma tillräckligt stora förändringar hos en art för att det skall vara adekvat att tala om artbildning, dvs att en ny art har uppstått. Det rör sig dock hela tiden om ganska begränsade förändringar. Makroevolutionen, dvs utvecklingen av nya komplexa organ och strukturer, är fortfarande obevisad.

Tillbaka till Arternas utveckling
Tillbaka till avsnittet "Är det inte si, så är det väl så i stället

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Mer om makroevolution


[1] nr 2 1986.
[2] "Hundra år efter Darwin", Forskning och Framsteg, nr 8, 1987.
[3] Newell, N D, "The Nature of the Fossil Record", Proceedings of the American Philosophical Society, 103 (2), 1959, sid 267.
[4] Saltationisterna tror att utvecklingen skett i stora språng medan gradualister menar att den skett gradvis och kontinuerligt. Darwinismen är till sin natur gradualistisk.
[5] The Guardian Weekly, 26 November 1978, vol 119, no 22, sid 1.
[6] I slutet av oktober 1996 basunerade massmedia ut nyheten att man hittat en befjädrad dinosaurie och att därmed släktskapen mellan dinosaurier och fåglar är bevisad. Går man till vetenskapliga publikationer blir dock bilden betydligt mer nyanserad. I Science, Volume 274, Nr 5288,1 November 1996, sid 720-721 diskuterades detta fynd kortfattat i en artikel med titeln "Downy dino (Den duniga dinosaurien)". För det första visar det sig att det ännu inte är verifierat att det verkligen rör sig om fjädrar. På fossilet, som är ganska otydligt, kan man se en mörk linje längs hals och ryggrad, som då man tittar närmare ger intryck av dunlika strukturer, ca en halv centimeter långa. Man skriver i artikeln, "Men att bekräfta att det rör sig om fjädrar, fjäll eller något annat kan visa sig alltför svårt". Två forskare, som båda är experter på fåglarnas utveckling, Alan Feduccia och Larry Martin uttrycker båda sina tvivel och Feduccia säger, "Det är biofysiskt omöjligt att utveckla flygförmåga från sådana stora tvåbenta varelser med förkortade framben och tunga, balanserande svansar". Sista ordet är säkert inte sagt i denna fråga, men i varje fall är det inte så enkelt, som entusiastiska journalister i massmedia försöker göra gällande.
[7] I boken Darwinism Defended (Reading, Mass,: Addison-Wesley, 1982, sid 58) skriver t ex filosofen och evolutionisten Michael Ruse följande "Evolutionen är ett faktum, faktum,FAKTUM!"
© Krister Renard