"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Senast ändrad: 2011 08 11 00:54

Finns det några bevis för evolutionsteorin?

Generellt kan man säga, att i stort sett allt som enligt läroböckerna anses bevisa evolutionen, utgör exempel på mikroevolution (se iii i föregående avsnitt). Vi skall nu ta upp några exempel på detta.

Ett av de klassiska evolutionsbevisen, som finns med i stort sett i alla läroböcker i ämnet, är den industriella melanismen i England. Observationen av denna utgjorde det första beviset för att genetisk variation i kombination med naturligt urval kan förändra en art. I detta fall rörde det sig om en ganska vanlig björkmätarfjäril, Biston betularia, som förekommer i två varianter, en ljus och en mörk. Den ljusa var ursprungligen den vanligaste på grund av att den var mycket väl kamouflerad, när den dagtid satt och vilade på företrädesvis björkstammar. De fåglar, i vars diet björkmätarna ingick, hade betydligt lättare att upptäcka den mörka varianten, eftersom den avtecknade sig ganska tydligt mot de ljusa stammarna (se figuren nedan). Den mörka varianten var därför sparsamt förekommande. 1848 utgjorde den ca 2 procent av populationen. När man efter industrialismens genombrott i England började elda med kol, både i hushåll och industrier, ledde detta så småningom till att hus och träd[1] runt städerna mörknade på grund av allt sot som avsattes. Plötsligt var det mer fördelaktigt att vara

Den högra bilden ovan visar situationen innan man började elda med kol. Som synes är den ljusa fjärilen mycket väl maskerad. Efter att trädstammar och husväggar börjat mörkna var det i stället den mörka varianten som var väl maskerad. Björkmätarfjärilens förändring är ett typexempel på mikroevolution, dvs anpassning till miljöförändringar.

mörk. Nu var det denna variant som var väl kamouflerad, medan de ljusa fjärilarna lättare hamnade på fåglarnas matsedel. 1898 hade genpoolen förändrats så att t ex 95 procent av fjärilarna i Manchester tillhörde den mörka varianten. Som lägst var den ljusa varianten nere i bara 2 % av populationen. Björkmätarfjärilen hade så att säga bytt färg. Den ljusare varianten, kan i viss mening betraktas som den "normala", eftersom den är mer livsduglig. Bl a så har den större förmåga att fortplanta sig. På grund av detta försvann den aldrig helt, och när man slutade elda med kol och björkstammarna började ljusna igen, återgick allt till det normala. Idag består arten åter igen av huvudsakligen ljusa exemplar. Ovanstående utgör ett klart bevis på att en art kan förändras då den tvingas att anpassa sig till en ny miljö. Eftersom genpoolen förändrades, så var det definitionsmässigt fråga om evolution. Förändringen var dock tämligen obetydlig och den industriella melanismen är ett typexempel på mikroevolution.

Det finns många invändningar mot ovanstående. Den allvarligaste, och som kanske gör att den industriella melanismen blir ointressant som evolutionsbevis, är att man idag känner till att dessa fjärilar inte sitter och vilar eller sover på trädstammar. Den finske zoologen Kauri Mikkola rapporterade t ex 1984 i Biological Journal of the Linnean Society 21, sid 409 - 421, att "den normala viloplatsen för Biston betularia är under mer eller mindre horisontella grenar, antagligen högt upp i grenverket och arten vilar endast i exceptionella fall på trädstammar". De fotografier som tagit (t ex det ovan) visar på antingen döda exemplar som klistrats fast på stammen eller levande exemplar som manuellt placerats där. Björkmätaren är mycket slö dagtid, och stannar då kvar där den placerats. De bilder som förekommer i alla läroböcker för att illustrera den industriella melanismen är således förfalskningar, eller mer diplomatiskt uttryckt, arrangerade. Man är idag inte längre säker på att björkmätarfjärilens färgförändring är ett exempel på mikroevolution. Vissa forskare har t ex sett en korrelation mellan melanism och svaveldioxidhalten i atmosfären. Så förklaringen kan vara en helt annan än vad man tidigare trott. I princip hade säkert mikroevolutionen kunnat åstadkomma den industriella melanismen, om förutsättningarna varit annorlunda, så man kan ju, om man vill vara snäll, säga att den i alla fall utgör ett tänkbart exempel på mikroevolution. Men som sagt, ingen bestrider existensen av mikroevolution, så egentligen spelar det inte så stor roll för min argumentering. Det jag bestrider är att björkmätarfjärilens färgförändring bevisar att en encellig organism kan utvecklas till en människa, utan andra drivkrafter än slump och naturlagar.

Under en debatt jag hade med en evolutionsbiolog (2/12 2008), kritiserade denne mig för att jag inte nämner på min hemsida, att det finns en ganska nypublicerad, omfattande undersökning som klart bevisar den industriella melanismen Jag har letat på Internet och inte lyckats hitta någon artikel som stöder detta påstående. Men det spelar egentligen ingen som helst roll för min argumentering. Det framgår ju klart ovan att jag accepterar existensen av mikroevolution, och den industriella melanismen (om den nu fungerar) utgör ett strålande exempel på denna typ av evolution. Och om den inte fungerar, så finns ju mängder av andra exempel på mikroevolution.


Till vänster ses en normal bananfluga, till höger en muterad sådan med diminutiva vingar.

Ett annat ofta använt exempel i läroböckerna är experiment som gjorts på bananflugan, Drosophila. Denna fluga är speciellt tacksam att göra genetiska försök på, eftersom den förökar sig snabbt. Man har med hjälp av bl a intensiv röntgenbestrålning åstadkommit mängder av olika mutationer (slumpmässiga förändringar i den genetiska koden) hos dessa bananflugor. De muterade individerna har sedan parats med varandra efter diverse principer, och man har hoppats att på så sätt få fram nya flugarter.

Man har som resultat av dessa försök fått bananflugor med stora vingar, med små vingar, utan vingar eller missbildade på diverse andra sätt. Man har emellertid aldrig fått någonting annat än bananflugor! Dessutom har det visat sig att dessa mutanter nästan utan undantag varit underlägsna de normala individerna i avseenden som livslängd, livskraft och förmåga att föröka sig. Då man parat deformerade bananflugor med varandra har det efter några generationer dessutom börjat dyka upp normala flugor bland avkomman. Detta visar att om de muterade flugorna lämnats åt sig själva, så hade de förmodligen så småningom ersatts av "normala" och mer livsdugliga individer!

Experiment som gjorts med bananflugor och andra insekter utgör inga som helst bevis för evolutionens skapande kraft. Det är helt klart att mutationer kan åstadkomma att det t ex växer ut ben i stället för antenner på en bananfluga. Mutationer kan också "skapa" ett extra vingpar hos en insekt som redan har vingar eller ta bort vingpar hos en sådan insekt. Däremot har man aldrig lyckats producera ett vingpar hos något vinglöst djur på detta sätt (eller något annat sätt överhuvudtaget). Att slumpmässiga förändringar i arvsmassan kan åstadkomma degeneration, eller att redan existerande organ byter plats är inte svårt att förstå utifrån de kunskaper vi idag har om olika mutationsmekanismer (hoppande gener, genfördubbling, överkorsning och omkombination, pleiotropisk mutation, polyploidi etc — en del av dessa mekanismer kommer att diskuteras mer utförligt senare). Antagandet att slumpmässiga mutationer kan skapa nya organ, nya kroppsplaner etc har inte bevisats genom några genetiska experiment med bananflugor (eller några som helst andra arter), vare sig växter eller djur. Det är ett antagande som i själva verket utgör en mycket vågad extrapolation, eller uttryckt i klarspråk, ett önsketänkande.


Även moderna hästar kan skilja sig åt högst avsevärt vilket visar att avel och därmed även mikroevolution kan åstadkomma mycket stora förändringar

Ett ytterligare paradexempel, som anses bevisa att evolution förekommer, är hästens utveckling. Man har hittat en serie fossil, där man menar sig se hur urhästen Eohippus steg för steg utvecklas till den moderna hästen. Eohippus var ungefär lika stor som en räv och hade fyra tår på framfötterna och tre på bakfötterna. I det allmänt accepterade utvecklingsträd som ställts upp för hästen, kan man se hur den under tidens lopp ökat i storlek, fått ett längre och större huvud, tänderna har förändrats och antalet tår har reducerats till en per fot. Då man ordnat de olika fossilen i detta träd har man givetvis hela tiden haft utvecklingsperspektivet i bakhuvudet. Dvs under förutsättning att en utveckling verkligen ägt rum, kan de olika fossilen vara besläktade på det sätt som anges. Att man kan ordna olika arter i utvecklingsträd utgör emellertid inget bevis vare sig för darwinismen eller evolutionsperspektivet. Dessa träd utgår i stället från att evolutionen är sann.

När det nu gäller hästens utveckling, kan man för det första konstatera att det handlar om ganska begränsade förändringar. Genom avel har ju människan lyckats få fram t ex hundraser som skiljer sig minst lika mycket i storlek och utseende som vad de olika leden i hästens utveckling gör. Förändringen från Eohippus till den moderna hästen är av ganska begränsad omfattning, och kan därför betraktas som ännu ett exempel på mikroevolution och inget annat. Dessutom är det inte riktigt så enkelt som skolans läroböcker ofta försöker göra gällande. Bl a så har man hittat fossil som är äldre än Eohippus men ändå är mer lika dagens häst än vad Eohippus är.

Darwins finkar utgör ännu ett ofta använt evolutionsbevis. När Darwin under sin jordenruntresa kom till Galapagosöarna, observerade han att det fanns olika arter av finkar på de olika öarna. Dessa hade något varierande utseende och färg. En del hade t ex lite grövre näbb medan andra hade längre och smalare näbb, vilket var kopplat till deras olika matvanor etc. Att det inte var någon större skillnad mellan dessa olika finkvarianter visas av att de allihop kallas finkar. Darwin antog att de olika finkarterna härstammade från en och samma art, vilken på grund av olika miljöfaktorer utvecklats i skilda riktningar på de olika öarna. Detta är säkert en helt korrekt slutsats, men som i ovannämnda fall så utgör den ytterligare ett exempel på mikroevolution och inget annat.

Hästens utveckling. Figuren visar hur skalle, hovar och hela djuret förändrats. Föregående figur (fotot ovan) visar att variationen även inom den moderna hästen kan vara tämligen stor. Hästens utveckling är åter igen ett exempel på mikroevolution och utgör således inget bevis för att alla nu levande arter utvecklats från en urcell genom darwinismens mekanismer.

En amerikansk biolog gav mig en gång följande intressanta exempel. Han började med att berätta att i Afrika så är nästan inga män färgblinda. För Nordeuropa och Grönland är motsvarande siffror ca 10 respektive 40 procent. Egentligen är ordet färgblind inte korrekt, eftersom verklig färgblindhet är mycket sällsynt. Det handlar i stället oftast om s k röd-grönblindhet, dvs oförmåga att skilja mellan närliggande röda och gröna nyanser. Mer korrekt är därför att använda termen "defekt färgsinne". Kvinnor har mycket sällan denna defekt, eftersom den är kopplad till könsbestämningen. Hur som helst så hade biologen funderat över varför defekt färgsinne blev vanligare ju längre norrut man kom. Förklaringen fick han då han och hans fru en gång var ute och plockade bär tillsammans med en färgblind vän. Vännen fick inte speciellt mycket bär plockade, eftersom han var tvungen att känna sig fram, i stället för att direkt gå till de tuvor som lyste röda. Så småningom hade biologen och hans fru sina korgar fulla och de började gå tillbaka. Det hade börjat skymma och nu inträffade något mycket märkligt. Den gode vännen började nu plocka bär. Vid dessa dåliga ljusförhållanden var tydligen färgsinnesdefekten en fördel. På Grönland, där det är mörkt halva året, måste det således tidigare, då man enbart levde av jakt och fiske, ha varit en så stor fördel att ha denna defekt, att den än i dag förekommer hos nästan hälften av den manliga befolkningen.

Det sistnämnda exemplet utgör ännu ett bevis på att naturligt urval kan förändra egenskaper hos en art. Mikroevolution är således något som de facto förekommer i naturen. Detta talar inte på något sätt mot existensen av en Skapare. Snarare så visar det på vilken intelligens som ligger bakom hela skapelsen, där alla levande organismer således fått den värdefulla förmågan att kunna anpassa sig till en föränderlig miljö.

I skolans läroböcker gör man ett stort nummer av ovanstående observationer. Vi skall senare möta fler exempel på detta. Även om nu läroböckerna påstår annorlunda, så visar den observerade förekomsten av mikroevolution egentligen bara på två saker:

  1. En art kan, precis som Darwin sa, anpassa sig till en föränderlig miljö genom genetisk variation och naturligt urval. I stort sett alla fakta, som anses stödja evolutionen, utgörs av olika observationer av mikroevolution. Det kan då antingen vara fossil eller idag pågående mikroevolution. Ett speciellt exempel på mikroevolution är avel, där människan och inte naturen står för urvalet.
  2. En art är synnerligen stabil, vilket bl a framgår av studier av E coli (se föregående artikel) och bananflugor (se ovan). Det är med andra ord mycket svårt att förändra en art. Observationer visar således att mikroevolution (enligt punkt iii i föregående avsnitt) förekommer i naturen. Den stora frågan är nu om existensen av mikroevolution kan anses bevisa att också makroevolution (punkt iv i föregående avsnitt) är möjlig.

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Makroevolutionen


[1] En ytterligare orsak till att björkstammarna mörknade var att svaveldioxidutsläppen som orsakades av koleldningen dödade de ljusa lavar som växte på trädstammarna. Detta ledde till att den mörkare barken blottades. Denna mörknade sedan ytterligare på grund av sotutsläppen.
© Krister Renard