"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)
"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)
"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)
"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)
"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)
"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)
I DN den 2/7 2002 hade man föjande sammanfattning av UNDP-rapporten:
Dystra FN-slutsatser om arabvärlden. Inte i något enda arabland finns det politiska oppositionspartier som på laglig väg kan utmana odemokratiska makthavare och av egen kraft bilda en regering. Det är en av många dystra slutsatser i en färsk rapport om tillståndet i arabvärlden. I Irak finns blott ett politiskt parti - Baathpartiet, anfört av Saddam Hussein som tillika är president, premiärminister och militär överbefälhavare. Algeriet, däremot, stoltserar med ett 40-tal tillåtna partier, därav ett halvdussin i regeringsställning. Men oavsett vilka som innehar ministerposter råder ingen tvekan om att landets styrs av ett kotteri av tämligen anonyma generaler. Också Jordanien har ett 40-tal politiska partier. Men ministrarna är opolitiska och utsedda av kungen, vars makt i sista hand vilar på en väldrillad beduinarmé. I Libyen finns inga partier alls, blott den mystiske översten Muammar Khadaffi som utan formella politiska titlar alls härskar enväldigt över sina undersåtar. Exemplen kan verka extrema. Men inte i något enda arabland finns det politiska oppositionspartier som på laglig väg kan utmana odemokratiska makthavare och av egen kraft bilda en regering. Det är en av många dystra slutsatser i en färsk rapport om det skrämmande tillståndet i arabvärlden som offentliggörs i dag vid Arabförbundets högkvarter i Kairo. "Arab Human Development Report 2002" är den första från FN:s utvecklingsprogram UNDP som inriktar sig på just Arabförbundets 22 medlemsländer från Atlanten till Persiska viken. -- I arabländerna kommer rapporten att bli den i särklass mest kontroversiella som UNDP någonsin har gett ut. Våra tidigare enskilda landrapporter har aldrig kunnat bli riktigt ärliga eftersom vi av nödvändighet måste samarbeta med respektive lands myndighet. Och då blir slutsatserna lätt tama, säger med viss självkritisk uppriktighet doktor Zahir Jamal som förhandspresenterar rapporten i de nordiska länderna. För att inte demokratifientliga arabregimer ska kunna tysta ned UNDP:s bistra analys kommer den att läggas ut permanent på Internet i engelsk, fransk och arabisk version. Därtill har satellitkanalen al-Jazirah erbjudit sändningstid för en serie debatter mellan arabiska och utländska experter om nyckelavsnitt i rapporten. Det lär kunna bli hetsiga tv-konfrontationer som når betydligt fler arabiska tittare än de ytterligt få som har tillgång till nätet. De 22 arabländerna med nära 300 miljoner människor utgör nämligen den region i världen där nätsurfandet är allra minst utbrett, till och med mindre än i Afrika söder om Sahara. Och långtifrån alla araber är i stånd att läsa UNDP-rapporten, på nätet eller i tryck. Hela 43 procent av arabvärldens vuxna befolkning är analfabeter, drygt dubbelt så stor andel som det globala genomsnittet och betydligt mer än u-landsgenomsnittet på 29 procent. Över huvud taget är läsandet föga utbrett, åtminstone om man bortser från Koranen och andra religiösa texter. Årligen översätts blott drygt 300 utländska böcker i hela arabvärlden, vilket exempelvis kan jämföras med den femdubbla siffran enbart i Grekland. Förvisso utges en mängd tidningar och tidskrifter i alla arabländer. Men med ytterst få undantag är de propagandaorgan för regimerna eller hårt censurerade, liksom i ännu högre grad tv och radio. Rapporten citerar Press Freedom Survey 2001 som slår fast att inte i någon enda arabstat existerar fria massmedier. Det korresponderar väl med UNDP:s egenkomponerade "mänskliga frihetsindex", där arabvärlden hamnar i särklass sist av världens regioner, långt efter Afrika söder om Sahara och södra Asien. Ändå har arabregimerna satsat mer på utbildning än andra länder i tredje världen. UNDP-rapporten är dock kritisk mot utbildningens innehåll, framför allt vid de allt fler religiösa gymnasieskolorna och universiteten [vilka är plantskolor för blivande terrorister -- Kristers kommentar]. Resultatet är hundratusentals arbetslösa och missnöjda "akademiker" som flockas i storstäderna utan en chans till anställning på arbetsplatser som kräver gediget yrkeskunnande. Flertalet arabländer har därtill försummat investeringar i forskning och utveckling (FoU), med undantag för den militära sektorn. Som andel av bruttonationalprodukten spenderade arabvärlden i genomsnitt blott 0,4 procent, jämfört med exempelvis 1,26 för Kuba, 2,35 för Israel samt 2,9 procent för Japan. Resultatet av bristfällig utbildning och forskning är att arabländerna hamnat dramatiskt på efterkälken i förhållande till många andra u-landsekonomier. 1960 var bruttonationalprodukten per capita i arabvärlden markant högre än den var hos de asiatiska "tigrarna" Sydkorea, Taiwan och Singapore. I dag har producerar en arabisk arbetare i snitt blott hälften av vad en sydkoreansk arbetare gör. Enbart Sydkorea med drygt 50 miljoner invånare har högre BNP än samtliga arabländer med nära 300 miljoner invånare -- trots arabvärldens väldiga oljeresurser! Utan politisk pluralism, utan intellektuell frihet och med ekonomin i fritt fall förvånar det knappast att många av regionens invånare röstar med fötterna. Tiotals miljoner araber har flytt utomlands, många av dem numera med arbete i Västeuropa och USA . Och i en opinionsmätning bland arabiska ungdomar år 2001 uttryckte över hälften av de tillfrågade att de skulle föredra att tillbringa resten av sina liv utomlands. Per Jönsson (per.jonsson@dn.se), DN:s korrespondent
De 22 arabländerna som undersökningen talar om, är:
Algeriet, Bahrain, Comorerna, Djibouti, Egypten, Förenade arabemiraten, Irak, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Mauretanien, Marocko, Oman, Palestinska myndigheten, Qatar, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien. Tunisien)"
Hela rapporten återfinns på:
http://www.undp.se/article.asp?Article_id=1416&Category_Id=Press_rel