"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)
"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)
"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)
"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)
"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)
"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)
Buddhismen säger att tillvaron är ett lidande som ständigt upprepas genom själavandringen. Enda sättet att bryta detta dystra kretslopp är genom att utsläcka själva livstörsten. Den ursprungliga buddhismen är ateistisk till sin natur och därför ingen egentlig religion, utan snarare en psykologisk teknik för att utplåna människans personlighet och därmed tillintetgöra själva livet. Buddha menade sig ha uppnått insikt och "upplysning" genom meditation. Grunden till allt lidande var enligt Buddha åtrå och begär. Lösningen på lidandets problem låg därför i en befrielse från alla begär genom en total likgiltighet inför livet och lidandet. Detta tillstånd framkallas genom frigörelse från alla önskningar och genom upplösning av personligheten (nirvana). Tekniken för att nå dithän är meditation, där man med rätt metod kan få medvetandet att upphöra, vilket i sin tur leder till personlighetens och därmed människans förintelse.
Som hjälp gav Buddha (ca 560 f Kr - ca 480 fKr) sina efterföljare den s k åttafaldiga vägen. Den som följde denna väg undvek överdrifter, både när det gällde njutningslystnad och askes. De åtta krav som angavs var: rätt förståelse, rätt tänkande, rätt tal, rätt handling, rätt levebröd, rätt strävan, rätt urskiljning och rätt koncentration. Rätt handling innefattar t ex förbud mot att döda och föreskrifter om välgörenhet och allmosor samt vänlighet mot allt levande. Det är ingen tvekan om att den åttafaldiga vägen innehåller underbara principer och levnadsregler. Om alla människor följde dessa regler, skulle världen otvivelaktigt vara en oerhört mycket bättre värld att leva i än vad den är idag. Personligen hyser jag mer sympati för buddhismen än för någon annan religion eller livsåskådning med undantag för kristendomen förstås.
Tyvärr kan inte buddhismen, lika lite som några andra mänskliga filosofier, lösa människans problem, hur sympatisk den än verkar. Skulle människorna leva efter tio Guds bud, finge vi också en helt annan och bättre värld. Problemet är att ingen människa klarar av vare sig att följa den åttafaldiga vägen eller tio Guds bud. Människan är så fallen i synd och ondska att enda lösningen är att hon blir en ny människa, dvs föds på nytt. Detta var Jesu radikala och unika budskap.
I Buddhas egen förkunnelse fanns inte något gudsbegrepp, men inom buddhismen dyrkas i själva verket många olika gudomliga väsen, bl a Buddha själv (trots att denne aldrig gjorde anspråk på att vara gudomlig). Detta är en tydlig illustration av den österländska synen på sanning. Eftersom allt är sant, kan jag själv välja vilka gudar jag vill tro på. För en normal västerlänning är det svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur sådana gudar som man själv hittat på, skulle kunna ha någon verklig och objektiv existens.
Inte heller inom buddhismen finns någon egentlig moral. Moral blir här liktydig med självförnekelse. Buddhistmunkens gåtfulla leende innebär inte någon form av kärlek, utan visar på ett avskiljande från världen. Det är som Janis Joplin en gång sjöng i Me and Bobby MacGee, "Freedom is where nothing's left to lose (frihet är där inget finns kvar att förlora)". På Svenska Dagbladets IDAGsida den 11/11 2004, i en artikel med rubruken "Nu accepterar jag det onda som hänt", skriver en zenbuddhist:
Det underbaraste i denna medvetenhet är att det inte längre finns någonting som skulle kunna skada mig eller göra mig rädd. Elden bränner mig inte för jag står konstant under svalkande vattendrag.
Vackra ord förvisso, men vackra ord löser inte lidandets och ondskans problem. Den kärlek som Bibeln talar om, är som en intensiv svetslåga. Den blir upprörd inför lidandet. Den säger "Det får helt enkelt inte vara så att barn svälter". Och den inte bara säger, den handlar också. Sann kärlek är handling, medan likgiltighet är frånvaro av handling. Kärleken försvarar mobboffret. Kärleken kommer med mat till den hungrande och vatten till den törstande. Likgiltigheten står bredvid och ser på. Den älskande människan är inte immun mot fruktan eller att skadas, men övervinner sin fruktan och ger sig in i striden för sanningen och rättfärdigheten, även om hon vet att hon kan bli skadad och till och med dödad. Kärleken engarerar sig i andra människors lidanden och lider tillsammans med dem. Den sant älskande människan är därför, till skillnad från den likgiltiga människan, sårbar. Om det inte längre finns någonting som kan skada mig eller såra mig, har jag ställt mig vid sidan av livet. Likgiltigt betraktar jag lidande och död i stället för att dra blankt svärd mot lidandet och ondskan.
Idealet tycks vara att bli så fri från alla begär och bindningar till denna världen, att man kan se sina egna barn torteras ihjäl framför sina ögon och endast reagera med ett gåtfullt, outgrundligt leende på läpparna. Något som är ganska uppenbart, och kanske också buddhismens största svaghet, är att en sådan likgiltighet inför lidande och död aldrig kan befria världen från lidande och död. Att hela mänskligheten begår ett slags massjälvmord genom att utplåna sig själv i nirvana, är enligt min mening så långt ifrån en sann lösning på människans problem som man överhuvudtaget kan komma! Konsekvenserna ser vi också i de länder där buddhismen dominerar i form av fattigdom, ojämlikhet och förtryck.
Du kan läsa mer om de olika religionerna och deras förhållande till kristen tro i: Islam