"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)
"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)
"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)
"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)
"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)
"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)
Främst bland denna religions gudomligheter står Sjiva och Visjnu samt den senares inkarnationer (förkroppsliganden) Krisjna och Rama. Enligt hinduismen, som utvecklats ur Upanishadernas läror, har allt som finns en och samma natur, vilket brukar kallas "monism" (= allt är ett). Verkligheten och det rationella (förnuftiga) är bara illusioner ("maya"). Allt som existerar som separata objekt, t ex en bil eller en stol, är maya (illusion) och existerar därför egentligen inte. Den brukliga åtskillnaden mellan rätt och fel, sant och falskt, ljus och mörker, liv och död, manligt och kvinnligt är enligt hinduismen skenbar. Målet är befrielse från jaget genom att förneka sig själv. Människans problem får sin slutliga lösning när jaget eller själen ("atman") förenar sig med det universella ("brahman") och det individuella utsläcks. Reinkarnation, eller återfödelse, är en viktig del i denna process.
Motivet till att dela ut allmosor och att göra gott är för en hindu inte i första hand kärlek, utan är ett sätt att förbättra sin "karma", dvs höja sig själv till en högre andlig nivå, så att man kan återfödas till bättre förutsättningar i nästa liv.[1] Människan blir här sin egen "frälsare". Av denna anledning dyrkas heliga män, s k gurus, eftersom de genom sina andliga övningar och goda gärningar kommit längre på vägen mot det gudomliga än vad vanliga människor gjort.
Hinduismens yttersta mål är således befrielse från den dualistiska (tudelade) världen och livscykeln (de ständiga återfödelserna) genom övergången till en inre enhet. Denna enhet innebär att alla distinktioner upphör, till och med åtskillnaden mellan varande och icke-varande. Madelaine Katz skriver i En bok om Indien:
Det gamla Indien har inga historiska verk, inga biografier heller, ingen porträttmålning [eftersom den enskilda människan saknar all betydelse]. Indierna ser personligheten som en slöja att riva bort... Varför skulle man skriva biografier... när ingen kan bidra till utvecklingen, eftersom ingen utveckling existerar historien leder ingenstans, den har inget mål, ingen början, inget slut.
Eftersom allt är ett, existerar enligt hinduismen ingen moral. Inget är följaktligen rätt eller fel. Den amerikanske massmördaren och djävulsdyrkaren Charles Manson, som hade starka sympatier för det österländska tänkandet, kommenterade t ex de mord han begått med, "Om allt är ett, vad är då fel?"
Tron på alltings enhet medför att allt i universum är perfekt. Kärleken är perfekt. Lidandet är perfekt. Krig är perfekt. Etc. Hermann Hesse beskriver detta i sin bok Siddharta:
Världen, Govinda, är inte ofullkomlig eller utvecklas långsamt längs en lång process av perfektion. Nej, den är perfekt i varje ögonblick; varje synd bär redan nåd inom sig, alla små barn är potentiella gamla gubbar, alla dibarn har döden inom sig, alla döende människor evigt liv... Därför, verkar det för mig som om allt som existerar är gott döden såväl som livet, synden såväl som heligheten, visheten såväl som dårskapen.[2]
För mig personligen är sådant tal inget annat än tomt pladder. Det är en sak att sitta i sin bekväma favoritfåtölj och över en kopp te komma med alla möjliga filosofiska spekulationer. När man själv, eller någon nära anhörig, drabbas av ondskans konsekvenser i form av sjukdom och lidande brukar det emellertid bli en annan låt i skällan. Jag hävdar att varje människa i sitt allra innersta vet att lidandet är något onaturligt och ondskefullt. Hinduismens attityd till lidandet innebär att man i stället för att ta itu med det, flyr från det genom att intala sig att det är normalt. Det påminner mig om en film jag såg för många år sedan. Den handlade om några hippies med starka sympatier för österns mystik. Vid ett tillfälle hade de kommit fram till att smärta egentligen inte fanns utan bara var en illusion. Den ena hippins flickvän, spelad (om jag inte missminner mig) av Jodie Foster, måste varit betydligt sundare i sitt tänkande än pojkvännen. Hon blev nämligen så arg att hon hällde en kanna kokande kaffe över honom. När han ylande och skrikande sprang därifrån, var hennes hånfulla kommentar, "Jag tyckte du sa att det inte fanns någon smärta!"
Det finns många vägar från maya till den sanna verkligheten och enheten med kosmos. Var och en kan finna sin egen väg. Alla människor anses enligt hinduismen vara gudomliga i sitt allra innersta. Meditation utgör en kanal till den inre människan och är därför tillsammans med askes en av vägarna till brahman. Även andra religioner kan leda till slutmålet under förutsättning att man har rätt inställning.
Eftersom hinduismen går ut på att personligheten förintas, förstår man varför ett individuellt liv betyder så lite i ett land som Indien och varför människolivet överhuvudtaget där tillmäts ett så lågt värde. Hinduismens förnekande av individens betydelse och dess likgiltighet inför lidandet leder ofrånkomligen till fasansfulla konsekvenser (Här kan du läsa om Indiens fruktansvärda kvinnosyn).
Du kan läsa mer om de olika religionerna och deras förhållande
till kristen tro i:
Buddhismen