"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Vad är det för speciellt med kristendomen

Jag skall nu ta upp några punkter, där kristendomen är unik och där den på ett avgörande sätt skiljer sig från alla andra religioner. Enligt min mening utgör dessa punkter mycket starka för att inte säga avgörande indicier för att kristendomen är sann och att den kristna tron utgör enda vägen till Gud.

 

1. Gud är absolut pålitlig.

Bibelns Gud är till skillnad från alla andra gudar fullständigt pålitlig. Han är bunden av sina löften, inte för att han inte har makt att bryta sitt ord, utan därför att hans karaktär är sådan att det är helt uteslutet att han skulle kunna svika ett löfte.

Gud är inte en människa, så att han kan ljuga, inte en människoson, så att han kan ångra något. Skulle han säga något och inte göra det, tala något och inte fullborda det? (4 Mos 23:19)

Som kristen kan man därför veta att man är frälst. Man kan också veta att Gud hör en när man ber och att han handlar utifrån ens böner. Han har ju bundit sig genom olika löften till oss — i Bibeln finns över 33 000 sådana löften. Och Gud kan inte svika sina löften. I Heb 10:23 läser vi, "Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty han som gett oss löftena, han är trofast". Jesus Kristus innebar fullbordandet och uppfyllandet av alla dessa löften. Paulus säger om Jesus:

...han var inte både ja och nej, i honom fanns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. (2 Kor 1:19-20)

Eftersom Gud sagt att den människa blir räddad, "som med sin mun bekänner Jesus som herre och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda", är det så. Den som uppfyller detta är frälst, punkt slut! En muslim kan däremot aldrig vara helt säker på att han kommer till paradiset, eftersom frälsningen är suveränt bestämd av Allah. Det enda han kan göra är att underkasta sig Allah och sedan hoppas på det bästa. "Om Allah vill...", torde vara ett av de vanligaste uttrycken i muslimvärlden.

De flesta religioner kännetecknas mer av fruktan för Gud än av kärlek till Gud. Man försöker göra sig acceptabel för honom genom att utföra olika religiösa handlingar. Men man kan ändå aldrig vara säker på att det räcker. Hur annorlunda är inte kristendomen. Jesus kallar på flera ställen Gud för "Abba", vilket var det arameiska ord som små barn använde för att tilltala sin pappa. Paulus säger att även vi har söners rätt, så att vi, precis som Jesus, kan säga "Pappa" till vår Fader i himlen.

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!" (Rom 8:15)

I Joh 17:23 säger Jesus att Fadern till och med älskar oss lika mycket som han älskar sin egen son.

Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

Kristendomen befriar på ett unikt sätt människor från all fruktan. Den som har fått möta den levande Guden behöver aldrig mera vara rädd, vare sig för människor eller andliga makter. Aposteln Johannes säger:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. (1 Joh 4:18)

 

2. Ingen annan Gud har sår!

Detta är något som har talat oerhört starkt till mig personligen! Jag tänker då på när Jesus stod inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, förödmjukad och blödande. Där stod således Gud själv, universums och jordens skapare, framför en liten, ynklig människa, låt vara att denna lilla människa var representant för en enorm världsmakt. I Joh 19:8-11 läser vi:

...Pilatus sade då: "vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den från ovan..."

Vid Golgata utlämnade den allsmäktige Guden sig själv på nåd och onåd till människan, att göra vad hon ville med Honom — plåga, tortera och döda. Hade han inte själv velat ge sitt liv, hade ingen kunnat ta det. Men han ville ge sitt liv för oss, på grund av sin kärlek. Till varje människa säger Gud:

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig. (Jer 31:3)

Att Gud själv skulle bli människa och gå i döden för vår skull och genom denna handling sona vår ondska, utgör ett mysterium. Att en världsreligion skulle födas genom att dess grundare dör en neslig död på ett träkors, är en tanke som är allt för fantastisk för att någon skulle ha kunnat hitta på den! I 5 Mosebok 22:22-23 står det följande:

Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden och han så bliver dödad och du hänger upp honom på trä skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse är den, som har blivit upphängd...

Genom Jesu offerdöd kan vi klart se Guds oändliga kärlek och också förstå hur dyrbar varje individ måste vara i hans ögon. Vi undgick förbannelsen genom att han tog den på sig i stället:

Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig... (Gal 3:13)

Att Gud själv skulle låta sig dödas på detta, det mest förödmjukande sätt som en jude kunde tänka sig, och på så sätt bli en förbannelse, var naturligtvis oerhört svårt att acceptera. Den Messias som judarna hade föreställt sig, skulle komma som den segrande konungen och lägga hela världen under sina fötter. Paulus säger i 1 Kor 2:21:

Ty, eftersom världen omgiven av Guds vishet inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. ... Vi förkunnar en Kristus, som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.

 

3. Den kristna nåden.

Enligt Nya Testamentet är kristendomen nådens i stället för gärningarnas religion. Människans frälsning är ett resultat av Guds nåd och inte av något som hon presterar genom att leva ett perfekt liv. Frälsningen är sålunda en gåva från Gud. Genom Jesu död och uppståndelse befriades vi inte bara från synden, utan även från lagen! I Romarbrevet, kapitel 1, skriver Paulus om den gudlösa människans situation och det straff som väntar henne. De egenrättfärdiga, självgoda och alla som lever under lagen applåderar detta kapitel. "Rätt åt de ogudaktiga hedningarna, nu får de vad de förtjänar!", jublar man.

När vi sedan kommer in på kapitel 2 i Romarbrevet tystnar plötsligt applåderna. "Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv...(vers 1)". Det visar sig här att på sätt och vis är den lagiska människan i en ännu värre situation än hedningen. Att tillbe Bibeln och lagen är avgudadyrkan av värsta slag. Detta leder nämligen ofelbart till att vi börjar tillbe våra egna gärningar, dvs vår egen förträfflighet. Lagen gavs ju inte i första hand för att hållas, utan för att visa att det är omöjligt att hålla den. Den är, som flera gånger tidigare påpekats, en spegel som Gud håller upp framför oss människor. Avsikten är att driva oss till sådan förtvivlan inför insikten om vår fallna natur och vår hjälplöshet, att vi förstår att det enda som återstår är att vädja till Guds nåd.

Ty av nåden är ni frälsta genom tro, och det icke av er själva. Guds gåva är det, icke av gärningar för att ingen skall berömma sig. (Ef 2:8-9)

Det finns många underbara exempel i Bibeln på Guds gränslösa nåd för de människor som vädjar till den. I Hebréerbrevets elfte kapitel berättas om trons hjältar; Abraham, Mose etc. En av hjältarna som omtalas där är skökan Rahav. Den ursprungliga berättelsen om henne återfinns i Josua bok kapitel 2 och 6, där hon omnämns i samband med israelernas erövring av staden Jeriko. Hebréerbrevets författare skriver:

Genom tron undgick skökan Rahav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. (Heb 11:31)

Detta visar hur oerhört radikal Bibeln är. Den enda som räddades i staden Jeriko var en prostituerad! En person som i Jerikobornas ögon antagligen var den största syndaren i hela staden och som säkert de flesta rynkade på näsan åt. Men Gud ser till hjärtat och inte till det yttre. Han såg att Rahav i tro ödmjukade sig inför honom och böjde sig för hans vilja. Ännu mer radikalt är kanske att denna Rahav finns med i Jesu släktregister i Matteusevangeliet (Matt 1:5). Vår Frälsare, Jesus Kristus, har alltså en prostituerad i släkten. När Gud förlåter gör han det sannerligen rejält! Det gamla är totalt borta. Det finns inte mer, eller som det står:

Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg. (Jer 31:34)

Guds nåd är oändligt mycket större än vad vi människor kan ana och förstå. I Johannesevangeliets åttonde kapitel berättas om en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott, vilket enligt Moses lag var belagt med dödsstraff. De skriftlärda och fariséerna släpade henne inför Jesus och sade, för att sätta honom på prov, "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du? (vers 4-5)". Jesus svarade inte först utan böjde sig ner och ritade på marken med fingret. Inte förrän de upprepade frågan, svarade han.

"När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade, "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen". Och han böjde sig ner och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer." (Joh 8:7-11)

Jag hörde berättas om en judisk man som blev kristen efter att ha läst denna berättelse. Mannen, som befann sig på en lång sjöresa, hade inget att göra. Den enda bok ombord som han inte redan hade läst, var en Bibel. Nya Testamentet var helt obekant för honom och av nyfikenhet började han läsa i Johannesevangeliet. Så småningom kom han till berättelsen om äktenskapsbryterskan och den punkt i skildringen där Jesus skulle till att svara. Han slog då igen Bibeln. Eftersom han själv var jude och mycket kunnig i Gamla Testamentet och den judiska lagen, trodde han sig kunna räkna ut en passande replik som skulle täppa till munnen på fariséerna. Under flera dagar gick han och grubblade och skrev ned olika lämpliga svar. När han sedan fortsatte att läsa och såg vad Jesus i själva verket svarade, brast han i gråt. Jesu svar var helt annorlunda än de tänkbara repliker han själv kommit på. Han förstod att det var Gud själv som hade talat. Ingen människa kunde ha hittat på ett sådant svar.

Gud kräver inte att en människa skall vara perfekt. Han vet att detta är omöjligt. Det enda han begär är att hon skall böja sig för honom genom att vädja till hans nåd.[1] Den nåd vars fysiska uttryck är Jesus Kristus.

Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh 3:17)

 

4. Ingen annan religionsstiftare gör såna anspråk om sin egen person som Jesus!

Ett vanligt sätt att avfärda Jesus brukar vara att hävda att han var en stor vishetslärare, ja kanske rent av den finaste och visaste människa som någonsin levat, men han var inte Gud. Många gånger jämförs han med Buddha, som också anses ha varit en ovanligt högtstående vishetslärare. Låt oss därför undersöka vad Buddha och Jesus hade för uppfattningar om sig själva! Buddha sade bl a, "Följ mig och jag skall visa er vägen!" I Joh 14:6 säger Jesus, "Följ mig, jag är vägen, sanningen och livet! Ingen kommer till Fadern utom genom mig!" Den stora skillnaden mellan Jesus och alla andra religionsstiftare är att Jesus hävdar att det är inte hans lära som är svaret på människans problem, utan att det är han själv som är detta svar!! Han kom inte för att visa vägen. Han var vägen! I Joh 6:35 säger Jesus vidare:

Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Och i vers 54 i samma kapitel:

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

Dessa ord från Jesus är ingen uppmaning till kannibalism, utan innebär att det är genom hans blod, dvs hans offer, som vi får evigt liv. Jesu anspråk var så oerhörda och så stötande att många anhängare lämnade honom på grund av detta.

Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra honom?" (Joh 6:60)

Den som säger det som Jesus sade om sig själv är ingen stor vishetslärare! Antingen är han en sinnessjuk galning, i stil med dårar som tror sig vara Napoleon eller Gud, eller också är han den han säger sig vara, nämligen Gud själv! Möjligheten att betrakta honom som enbart en stor vishetslärare bland många andra, lämnade han aldrig åt oss!

 

5. "Låt barnen komma till mig."

Kristendomen är antagligen den enklaste av alla religioner. Att bli kristen är inget som har med kunskap, vishet, intelligens eller social ställning att göra. Som tidigare visats upplever många det kristna budskapet som en dårskap, eller som något som väcker förargelse, ja ibland till och med hat. Ofta är det enkelheten man hänger upp sig på. Detta att vi själva inte kan bidra till vår egen frälsning, utan att den till hundra procent enbart beror på vad Gud har gjort för oss. Bibeln, och även kyrkohistorien, är fulla av exempel på hur svårt det kan vara för högt bildade människor, eller för sådana som har mycket pengar eller en framträdande social position, att böja knä för Jesu okomplicerade budskap. Ju mer beundrad och uppsatt man är i samhället, desto större är risken att man drabbas av högmod. För vissa människor blir detta högmod ett avgörande hinder när det gäller att ta till sig evangeliernas enkla undervisning. I Markusevangeliet talar Jesus om detta:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark 10:13-16)

I Lukasevangeliet säger han ungefär samma sak, fast ännu mer uttalat, "Jag prisar dig fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja så har du bestämt". Vi måste alltså ta till oss evangeliernas budskap som barn. Inte på ett barnsligt sätt, men med barnets ödmjukhet och öppenhet. Paulus lägger ut ämnet mer i detalj i Första Korintierbrevet, där han skriver:

Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. (1 Kor 1:19-21)
Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. (1 Kor 1:27-29)

Gud är den sanne demokraten. Hans väg för människans räddning är så enkel att varje människa kan ta till sig den. Det krävs ingen boklig bildning, inga akademiska examina, inte något medlemskap i "Mensa" , inte åratal av studier, fastande, bön, eller meditation för att bli ett Guds barn. Den är öppen för var och en som med ett ödmjukt hjärta vänder sig till Gud och vädjar till hans nåd.

Det är inte svårt att förstå hur de flesta religioner kommit till. De är uppenbart produkten av mänskligt önsketänkande kopplat till en viss kulturell bakgrund. Hur annorlunda och unik är inte kristendomen. Ingen människa skulle kunnat hitta på en så "dåraktig" religion som den kristna. Hade denna varit en mänsklig konstruktion, hade den definitivt sett totalt annorlunda ut. Vem skulle t ex uppfinna en religion som börjar med att dess gudom avrättas som en simpel förbrytare! Och vem skulle hitta på ett trossystem, där ingen människa får någon ära eller upphöjelse![2] Där till och med Messias kom för att tjäna och ge sitt liv till lösen.

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall var de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt 20:26-27)

Här avslöjas med kristallklar tydlighet skillnaden mellan död, religiös kristendom, där påvar och biskopar upphöjer sig själva och ibland till och med låter sig tillbes, och levande väckelsekristendom, där pastorn eller predikanten är allas tjänare, som är beredd att ge sitt liv för sina församlingsmedlemmar eller för att rädda de ofrälsta själarna.

 

6. "Uppfyllandet av Bibelns profetior."

De bibliska profetiorna och deras uppfyllande är gör kristendomen unik bland alla religioner. Du kan läsa mer om detta här.

Du kan läsa mer om de olika religionerna och deras förhållande till kristen tro i:
Lite om judendomen och Talmud


[1] Att man enligt den kristna tron inte blir frälst genom att göra goda gärningar, betyder inte att sådana är oviktiga. Vi har ju alldeles nyss tagit del av vad Jakob har att säga om detta, nämligen att "tron utan gärningar är död". Vi måste dock förstå vad som är orsak och vad som är verkan. Av Guds nåd kommer frälsningen. Genom vår tro tar vi emot den. På grund av vår lydnad, när vi handlar i enlighet med Guds vilja, får vi del av Guds löften. Skriften säger nämligen på flera ställen att en förutsättning för att Gud skall välsigna oss är att vi hör hans röst och håller hans bud (t ex 5 Mos 28:1).
[2] Mänsklig ära och upphöjelse hittar vi inom kristendomen först när den börjar urarta och man lämnar Bibelns budskap och ersätter detta med mänskliga doktriner. I väckelsesammanhang finns aldrig något sådant.
© Krister Renard