"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Kärlek — en jämförelse mellan Bibeln och Koranen.

(nedan anges suror och verser enligt Yusuf Alis översättning, vilken bland muslimer anses vara en av de bästa, ja kanske till och med den allra bästa engelska koranöversättningen)

I en artikel i New York Times den 2/3 2002 med titeln "Radical New Views of Islam and the Origins of the Koran" säger en amerikansk forskare som vill vara anonym, "Mellan fruktan och politisk korrekthet är det inte möjligt att uttrycka något annat om islam än sockersött nonsens".

I dagens debattklimat råder en nästan total tystnad när det gäller islam som religion. Islamismen är i någon mån tillåten att diskutera, och till och med kritisera, under förutsättning att man avslutar med att säga något i stil med, "Det är västvärldens likgiltighet som provocerar fram muslimska våldshandlingar", "Man kan förstå om muslimer i desperation tar till vapen för att försvara sin frihet" etc. Att undersöka eller till och med kritisera religionen islam är dock i det närmaste totalförbjudet. "Varför skall vi provocera i onödan?" "Men kristendomen då? Tänk på häxbränning och korståg!", heter det. Och precis som den anonyme forskaren ovan säger, så fungerar både fruktan för våldsamma reaktioner från muslimskt håll och en vilja till politiskt korrekthet som starkt återhållande faktorer. Det enda som återstår blir därför "sockersött nonsens" där man, utan att egentligen veta någonting om islam, talar om hur fredsälskande och kärleksfull islam är och att islam inte alls har utbretts genom våld och tvång.

Naturligtvis måste det vara tillåtet att analysera och kritisera en religion, som börjar få ett allt större inflytande i Europa, och som på sikt strävar efter att lägga hela världen under sig. Humanisterna i Sverige drar sig knappast för att kritisera den kristna tron. Tvärtom så är man ofta synnerligen skarp i sin kritik, både av kristna och den kristna tron. Även Gud och Jesus får sin släng av sleven och kallas för "despoter", "kärlekslösa förtryckare", "onda" etc. Att komma med liknande skarp kritik mot islam, Muhammed och Allah förekommer överhuvudtaget inte (min gissning är att detta till stor del beror på feghet, vilken man maskerar genom att försöka framstå som en stor humanist, full av tolerans). Jag stöder ateisternas rätt att kritisera kristendomen. Det är en självklar rätt i en demokrati, där yttrande-, åsikts- och tryckfrihet utgör grundvalar. Men då måste man rimligen också ha rätt att granska ateismen. Och även andra religioner än den kristna, t ex islam.

Dessutom hävdar Koranen att kristendomen är en falsk religion, även om Koranen samtidigt betraktar Mose, Jesus etc som stora profeter. Men Koranen säger uttryckligen att Jesus aldrig korsfästes (sura 4:157), att han inte är Guds son (sura 4:171 m fl) och att han därför inte heller är vår frälsare (vilket utgör centrala punkter i den kristna tron). Självklart måste den som är kristen ha rätt att försvara sin tro när den kritiseras och till och med ogiltigförklaras. Om det nu är ett historiskt faktum att Jesus korsfästes (vilket de allra flesta teologer anser), ja i så fall har Koranen fel när den säger att han inte korsfästes. Och då måste jag också ha rätt att säga att Koranen har fel i detta avseende! Eller hur?

Ovanstående borde egentligen vara onödigt att påpeka, eftersom det är så självklart, men känns ändå som nödvändigt med tanke på den oerhörda politiska korrekthet som vilar över vårt land och den extrema feghet som kännetecknar merparten av Sveriges (och Europas) s k "intellektuella elit". Jag räknar då givetvis in merparten av journalisterna i denna grupp. Men nu till själva ämnet.

I oktober 2006 mottog påven Benediktus XVI ett öppet brev från 38 av islams mest framstående teologer och ledare. Bland de som signerat brevet återfanns bl a Shaykh Ali Jumu'ah (Egyptens Grand Mufti) samt Grand Muftis i Ryssland, Bosnien, Kroatien, Kosovo, Slovenien, Istanbul, Uzbekistan och Oman. Hans Höghet Prins Ghazi bin Muhammad bin Talal av Jordanien var också en av undertecknarna (brevet kan läsas här).

I brevet diskuterar man ett antal påståenden om islam, som man menar är felaktiga; t ex att islam innebär tvång, att islam förkastar förnuftet och att islam innefattar ett heligt krig mot de otrogna. Man menar att allt detta är fel. Personligen menar jag att de muslimska ledarna här inte är helt ärliga (i varje fall är deras korantolkningar minst sagt välvilliga). De citerar bl a Sura 2:257, "Det finns inget tvång i religionen", för att visa att det inte finns något tvång i islam. Problemet är att de inte tar med hela versen. I sin helhet står det, "Det finns inget tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen..." Det är helt uppenbart att "den rätta vägen" syftar på islam, som således är "tydligt skild från förvillelsen". Den senare omfattar med andra ord alla andra religioner, och då bl a kristendom och judendom. Koranen tar således totalt avstånd från alla andra religioner och kallar dem för "förvillelser" (detta beskriver jag närmare på mina sidor om islam). Vad jag tror att Koranen försöker säga här är ungefär, "det är så uppenbart att islam är den rätta vägen, att varje uppriktig människa frivilligt måste välja att bli muslim när han/hon inser detta". Alltså finns inget tvång, eftersom alla ärliga människor självmant kommer att välja islam när de får den presenterad för sig. Hur det skall gå för dem som inte frivilligt väljer islam, kan man läsa närmare om i sharíalagen (som utgör en av islams grundpelare). Där står klart och tydligt att "bokens folk" (judar, kristna och zoroaster — det senare är en gammal persisk religion, som i stort sett utrotades under islams utbredning) har rätt att behålla sin tro, om de underordnar sig islam, betalar en straffskatt och lever ett apartheidliknande liv i underkastelse. Alla andra (polyteister, ateister etc) måste böja sig för islam eller dö! Detta är vad sharíalagen klart och tydligt säger (jag planerar en artikel om sharíalagen, där detta kommer att avhandlas mer i detalj, så jag går inte in närmare på detta just nu).

Avslutningsvis skriver man i sitt brev, "Vi hoppas att vi kan undvika det förflutnas misstag och leva tillsammans i fred, ömsesidig acceptans och respekt" Vackra ord, som jag sannerligen skriver under på! Jag utgår från att det finns någon form av god vilja bakom brevet till påven.

Detta var några allmänna reflektioner. Det jag egentligen tänkte diskutera utgår från följande avsnitt i brevet:

Kristendom och islam är den största och den näst största religionen i världen och i historien. Kristna och muslimer utgör över en tredjedel respektive över en femtedel av mänskligheten. Tillsammans innefattar dessa religioner över 55 procent av världens befolkning, vilket gör förhållandet mellan dessa två religiösa samhällen till den viktigaste faktorn när det gäller att bidra till en meningsfull fred på jorden. Som ledare för över en miljard katoliker, och som ett moraliskt exempel för många andra runt jordklotet, är Er röst rimligen den mest inflytelserika rösten när det gäller att fortsätta att föra denna relation [mellan kristendom och islam] framåt i riktning mot en ömsesidig förståelse. Vi delar Er önskan om en öppen och ärlig dialog, och erkänner vikten av detta i en alltmer sammanflätad värld. Utifrån denna ärliga och uppriktiga dialog hoppas vi kunna fortsätta att bygga fredliga och vänskapliga relationer baserade på ömsesidig respekt, rättvisa och det som är kärnan i vår gemensamma abrahamitiska tradition, särskilt de två främsta buden i Mark 12:29-31 (och i något annorlunda form i Matt 22:37-40); nämligen "Viktigast är detta: Hör o Israel, Herren din Gud är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv."

Ungefär ett år (oktober 2007) efter att påven mottagit sitt brev, skrev 138 ledande muslimska ledare från alla olika riktningar av islam ett öppet brev till alla världens kristna (brevet kan läsas här). Detta hade liknande innehåll som brevet till påven. Man vädjade till alla kristna ledare att samarbeta utifrån "de gemensamma principerna för våra två religioner" och skriver:

Därför bildar Guds enhet, kärleken till Honom och kärleken till vår nästa en gemensam grund på vilken islam och kristendom (och judendom) vilar.

I brevet citerade också samma bibelställen ur Matteus och Markus som citerades i brevet till påven.

I båda breven hävdar man således att islam och kristendomen båda har samma kärlekslära. Dels att älska Gud med hela vårt hjärta, del att älska sin nästa som sig själv. Det sistnämnda innebär, enligt den kristna tron, att älska alla människor, oavsett kön, ålder, ras, social ställning, handikapp, sjukdom, politisk ideologi, religion etc, lika mycket som man älskar sig själv. Jesus klargör att detta i princip innebär att vara beredd att ge allt man äger och har, inklusive sitt eget liv, för att hjälpa andra människor. Detta är ett oerhört uppfordrande bud, som få människor, vare sig kristna eller muslimer, rent praktiskt lever efter. Men det är ändå en mall, en måttstock, som Jesus håller upp framför oss, för att visa hur en sann människa skall leva. Otaliga kristna har gett sina liv för att uppfylla detta bud genom att bege sig till fattiga länder för att där arbeta mot fattigdom och sjukdom. Andra kristna har i stället valt att i sina egna länder hjälpa dem som står allra längst ned på samhällsstegen (utslagna, missbrukare etc). Bibeln talar oerhört mycket om detta. I Matt 24:36-42 säger Jesus följande till sina lärjungar:

Och inför honom skall församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra.
Därefter skall Konungen säga till dem som står på hans högra sida: 'Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike som är tillrett åt er från världens begynnelse.
Ty jag var hungrig, och ni mig att äta; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var husvill, och ni gav mig härbärge, naken, och ni klädde mig; jag var sjuk, och ni besökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mig.'
Då skall de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig husvill och gav dig härbärge, eller naken och klädde dig?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?'
Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.'
Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta; jag var törstig, och ni gav mig inte att dricka; jag var husvill, och ni gav mig inte härbärge, naken, och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse, och ni besökte mig inte.'
Då skall också de svara och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och besökte dig inte?'
Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.'

Vi ser här vilken oerhörd vikt Jesus lägger vid kärleksfulla handlingar gentemot andra människor. Kärlek är inte bara vackra ord, kärlek är framför allt handling. Jesu ord här är oerhört uppfordrande och visar hur den som är likgiltig för andras lidande, eller som möjligen har medkänsla för den som lider, men inte handlar utifrån detta, ställer sig utanför Guds kärlek. Kristna är kända över hela världen för att agera i kärlek och strida mot lidande och misär. I många fattiga länder drivs skolor, sjukhus etc av kristna organisationer. Även om Moder Therésa må vara det mest kända exemplet på hur kristen kärlek omsätts i handling, finns oräkneliga exempel på samma sak. Och så har det alltid varit, ända sedan urkyrkans tid.

Tyvärr ser vi inte samma konkreta kärlek i islam. Det tycks som att religionen islam inte uppfordrar människor till samma förbehållslösa kärlek som vad den kristna tron gör. Kristna hjälpinsatser riktar sig mot alla delar av världen och alla folkgrupper oavsett religion, kultur etc. Om vi någon gång ser hjälpinsatser från muslimskt håll, handlar det nästan uteslutande om att man hjälper andra muslimer (jag känner ärligt talat inte till ett enda exempel på att muslimer, vid en stor naturkatastrof, hjälpt icke-muslimer — rätta mig gärna om jag har fel). Ofta handlar ekonomisk hjälp från muslimskt håll mer om ekonomiska bidrag för att bygga moskéer, driva muslimska skolor och avlöna präster än humanitär hjälp. Ett talande exempel är tsunamikatastrofen julen 2004. Norge ensamt skänkte mer pengar till offren än hela muslimvärlden tillsammans (trots att en stor del av offren var muslimer). Holland ensamt skänkte också mer pengar än hela muslimvärlden tillsammans (se en lista över olika länders bidrag här — scrolla ned till mitten ungefär). Detta skall ses i ljuset av många arabländers fantastiska rikedomar (på grund av oljan). När saudiska prinsar åker till London och shoppar i chartrat jetplan, kan ett sådant besök kosta 100 miljoner kronor (efter vad jag läst). Så det är knappast pengar som saknas. Snarare handlar det om brist på medkänsla. När det gäller goda gärningar för att minska lidandet i världen tycks det som att islamvärlden ligger långt, långt efter den kristna världen. Och som sagt, detta kan omöjligen bero på att ekonomiska resurser saknas. Det tycks mer handla om ett systemfel i själva islam.

Det finns många ideologier och religioner som talar mycket om godhet och kärlek. Jesu grundläggande budskap är att godhet och kärlek handlar om handling och inte om vackra ord. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god för att man är god. Man visar och bevisar sin godhet genom sina handlingar och inte genom sina ord. Genom att aktivt strida mot lidande och misär. Genom att älska alla människor. I godhet ingår alltid kärlek, förlåtelse och barmhärtighet. Våld, hat och förtryck är ondskans frukter, och är absolut oförenliga med Jesu kärleksbudskap. Det räcker inte med att muslimer talar om hur barmhärtig och nådefull Allah är, om de inte själva är barmhärtiga och nådefulla. På frukten känner man trädet, som Jesus säger.

Huruvida islam verkligen har samma uppfordrande kärleksbudskap som kristendomen handlar inte om åsikter eller om vad som är politiskt korrekt, utan om fakta. Det säkraste sättet att avgöra hur det förhåller sig, är att gå till respektive religions källor, Koranen och Bibeln. Jag har helt enkelt gjort så att jag med sökprogram letat reda på de verser i Koranen och Bibeln, som innehåller ordet "kärlek" (i Koranen har jag använt Yusuf Alis översättning till engelska, och har då sökt på ordet "love"). Givetvis ger en sådan sökning inte alla aspekter av vad en text har att säga om kärlek (jag har inte sökt på varianter på ordet kärlek respektive love eller på synonymer). Men något torde det i alla fall säga (eftersom jag sökt på samma sätt i både Koranen och Bibeln). Jag har dessutom, för ett par år sedan, läst igenom hela Koranen två gånger mycket noggrant och fört anteckningar (vilka jag gått igenom under skrivandet av denna artikel). Jag har inte funnit någonting i dessa anteckningar som på något sätt omkullkastar mina slutsatser nedan. Självklart är jag tacksam för synpunkter och är givetvis beredd att ändra mig om det visar sig att jag har fel.

Sökresultatet från Koranen och Bibeln presenteras i följande två dokument:

Vad har Koranen att säga om kärlek?

Vad har Bibeln att säga om kärlek?

Egentligen behövs kanske inte så mycket kommentarer. Jag tror läsaren själv är kompetent att dra sina slutsatser. Några kommentarer kan emellertid vara på sin plats.

När vi granskar träffarna i Koranen ser vi att dessa kan delas in i ett antal olika typer eller grupper. Siffror inom parentes i listan nedan anger vilket nummer i sökresultatet från Koranen (se första länken ovan) som avses. (1) betyder således den första träffen i min koransökning etc (jag anger inte alla ställen som hör till respektive typ — vissa verser kan dessutom hänföras till flera av typerna nedan och vissa av typerna överlappar dessutom varandra):

1. Den som tror, hyser överflödande kärlek gentemot Allah och älskar sanningen — (1) (10) (30)
2. Den som tror på Allah och hans apostlar älskar sanningen — (70)
3. Allah älskar den som… (gör gott, håller sig ren, handlar rätt, är trofast, litar på Honom, älskar Honom etc) — (4) (7) (13) (17) (19)
4. Allah älskar inte den som…. (går till överdrift, är otacksam, är olydig, förkastar tron, är förrädare, gör fel, är arrogant, är girig och älskar pengar etc) — (3) (5) (8) (11) (18) (55) (62) (81)
5. Allah älskar den som strider för honom — (3) (6) (30) (75)
6. Några verser handlar om hur man skall förhålla sig till Allahs och islams fiender. Man skall inte älska dem, enligt en vers, en annan säger att kanske kommer Allah att tillåta sådan vänskap i vissa fall — (72) (73)
7. Man skall ge fritt av det man älskar eller ge i kärlek — (2) (14)
8. Allah har förenat muslimernas hjärtan i kärlek och barmhärtighet — (15) (61)
9. Många verser talar om kärlek, där kärlek snarare innebär något negativt, t ex människor som älskar livet i denna världen och världsliga ting mer än livet efter döden — (6) (9) (48) (51) (80)
10. De icke-muslimer som mest älskar muslimerna är de kristna (i nästa vers sägs att dessa kristna får ögonen fulla av tårar när de hör Muhammeds budskap och sedan omedelbart låter omvända sig till islam) — (32)
11. En vers handlar om kärleken mellan man och kvinna — (40)
12. Den som älskar oförtjänt beröm kommer att straffas — (22)
13. Övriga fall — (56) (60)

Något man direkt noterar är att uttrycket "Allah älskar inte…" är mycket vanligare än "Allah älskar…". I sökresultatet säger 21 verser att Allah inte älskar medan endast 8 verser säger att Allah älskar.

Man kan givetvis göra flera olika indelningar. Ovanstående är bara en bland många möjliga. Många verser handlar inte om att älska utan om helt andra saker, fast ordet "älska" ingår. Judar och kristna säger t ex, enligt en vers, "Vi är Allahs och hans älskades söner" (28), vilket enligt Koranen är hädelse. I vissa verser, t ex (39), handlar det mer om "tycker inte om" än "älskar inte". En vers säger att de som älskar att skvallra om skandaler kommer att straffas (56). En annan att de som älskar avgudar skall straffas (60).

Ett alternativt sätt att analysera de koranverser som innehåller ordet kärlek är att använda synonymer (siffrorna nedan hänvisar till de tretton punkterna ovan).

1. älskar = älskar Allah och sanningen
2. älskar = älskar sanningen
3. älskar = tycker om
4. älskar = tycker inte om
5. älskar = Allah älskar de som strider för honom
6. älskar = hyser vänskap
7. älskar = älskar saker
8. älskar = älskar andra muslimer
9. älskar = älskar livet och världsliga ting
10. älskar = (kristna) älskar muslimer
11. älskar = älskar sin hustru
12. älskar = tycker om (oförtjänt beröm)
13. älskar = övrigt (har inte med kärlek att göra)

I de allra flesta fall handlar det således inte om kärlek i Bibelns mening, dvs förbehållslös, utgivande kärlek både till Gud och till alla människor. I stället är innebörden oftast "tycka om" och rör saker eller företeelser (sanning) och inte människor. Eller också är det fråga om vänskap och inte kärlek (visst kan vänner också älska varandra, men kärleken är mer uppfordrande och drivande än vad vänskapen är). På många ställen är ordet negerat, dvs det handlar om att "inte älska" eller att "inte tycka om". I ett fall (11) avses kärleken mellan man och kvinna. I några få verser är det fråga om kärlek till andra människor (8), men då är det kärlek till andra muslimer och inte till människor i allmänhet. Det som mest påminner om Bibelns kärlek är 1, men då handlar det om kärlek till Allah och inte till människor. Ingenstans finns Jesu uppfordrande undervisning om kärlek till alla människor oberoende av ras, nationalitet, kön, religion, samhällsställning etc. Jag kan i alla fall inte hitta något sådant. Jesu kärlek har inspirerat tusentals och åter tusentals människor att ge sina liv för andra. Och då inte att ge sina liv i destruktiv strid utan att ge sina liv för att lindra lidandet och skapa en bättre värld.

Eftersom läsaren har tillgång till hela sökresultatet, går det bra att bilda sig en egen uppfattning. Det torde, oavsett vilken indelning man gör, stå helt klart att Koranen inte har samma kärleksundervisning som Bibeln. Visst finns det koranverser som uppmanar till goda gärningar och till att älska. Men inte alls på samma förbehållslösa sätt som Bibeln. I Nya Testamentet finns 227 verser som innehåller ordet kärlek. Ingenstans uppmanas människor där att fysiskt strida för Gud, och i den mån "kristna" har använt våld för att utbreda den kristna tron, har de gjort detta i total olydnad mot Jesu klara ord. Till skillnad mot Jesu undervisning finns det alltför många verser i Koranen, vilka direkt uppmanar till våld och att tvinga människor att underkasta sig islam. I sura 9:29 läser vi:

Strid mot dem som inte tror på Allah och den Sista Dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans budbärare har förbjudit, och inte heller erkänner sanningens Religion, även om de är Bokens Folk [dvs judar, kristna och zoroaster] tills de i villig underkastelse betalar Jizya [en straffskatt som dessa grupper måste betala för islams beskydd] och erkänner sig underkuvade.

I hadith (se nedan för förklaring) läser vi:

"...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat..." (hadith enligt Bukhari, Volum 1, Bok 2, Nummer 24)

Det senaste året har jag ägnat en del tid åt att studera sharíalagen. Denna avser att detaljerat beskriva och förklara "den gudomliga viljan", och hur denna rent praktiskt skall tillämpas. Sharíalagen finns både inom Sunni- och Shiaislam. Fördelen med att försöka förstå islam genom sharíalagen är att denna, till skillnad från Koranen, inte behöver tolkas (eftersom den utgör den slutgiltiga tolkningen av Koranen). Ett problem när det gäller Koranen är nämligen att surornas ordning i Koranen inte avspeglar den ordning i vilken de är skrivna. Om två suror säger emot varandra (vilket inte är ovanligt) gäller den sist skrivna suran. Islams uttolkare har därför försökt ställa upp listor som anger surornas tidsföljd. Dessvärre går åsikterna isär och det förekommer ett antal olika listor, varför det ibland är svårt att säkert säga hur stor vikt som skall tillmätas en viss sura. Koranen kompletteras av något som kallas tafsir. Detta är kommentarer till, och förklaringar av, koranverserna. Tafsir har författats av många olika muslimska teologer. En ytterligare faktor när det gäller att tolka islam är hadith, vilken utgör samlingar av hadiths, dvs sådant som Muhammed anses ha sagt och gjort. Det finns flera olika sammanställningar, varav hadith enligt Bukhari allmänt anses vara en av de mer tillförlitliga. Den innehåller ca 2600 hadiths. Hadith är precis som Koranen bindande för en rättrogen muslim (läsaren kan själv roa sig med att läsa och söka i hadith på denna websajt). Förutom Koranen, tafsir och hadith har man ytterligare två faktorer att ta hänsyn för att rätt förstå och tillämpa islam. Siras är berättelser om Muhammeds liv, och ger exempel på hur den rättrogne skall leva. Och så har vi också fatwas. En fatwa är ett rådgivande beslut från någon erkänd teologisk auktoritet inom islam, rörande islamsk lag. I Väst förknippar vi ofta fatwor med dödsdomar (t ex dödsdomen mot Salman Rushdie). Men fatwor kan uttala sig om i princip vad som helst. Det finns till och med fatwor mot terrorism, vilka utfärdats av moderata, muslimska präster.

Att tolka islam på ett korrekt sätt är med andra ord ganska komplicerat (minst sagt) och det är inte konstigt att välmenande icke-muslimer ofta har en felaktig bild av vad islam egentligen säger i olika frågor. Det är här som fördelen med sharíalagen kommer in. Där har man nämligen tagit hänsyn till korantexten, surornas ordning, tafsir, hadith, siras och fatwas. Tolkat och klart så att säga. Sharíalagen anger hur islam rent praktiskt skall tillämpas på livets olika områden, både i stort och smått. Hur skall man förhålla sig till vetenskap? Hur skall man behandla muslimer som lämnar sin religion? Hur skall man behandla icke-muslimer? Vad gäller när en kvinna har flytningar? Etc, etc.

Även när det gäller sharíalagen så finns dock vissa problem. Det finns fyra olika sharíaskolor inom Sunniislam; Hanafi, Maliki, Shafi'i och Hanbali. De är identiska till 75 procent. Utav dessa fyra anses Shafi'i innehålla färre problem och olikheter än de övriga. En mycket bra och överskådlig version av sharíalagen (enligt Shafi'i-skolan) heter Reliance of the Traveller av Ahmad ibn Naqib al-Misri. Man hittar den t ex på Amazon. Boken är på ca 1200 sidor och är förvånansvärt billig. Reliance of the Traveller utgår från den framstående Imam Nawawis sammanställning av sharíalagen från 1200-talet. I boken finns ett utmärkt index, som gör det mycket lätt att hitta det man söker. Jag planerar som sagt att skriva en artikel om sharíalagen och tänker därför inte gå in på några detaljer här. Men eftersom vi nu diskuterar islams syn på kärlek och på hur man skall förhålla sig till andra människor kunde jag inte låta bli att undersöka vad sharíalagen har att säga i ämnet. Det enda relevanta jag hittade i index var "Love, of others for the sake of Allah" (kärlek till andra för Allahs skull). Där läser vi följande:

P75.28 Profeten (Allah välsigne honom och give honom frid) sade:

Genom Honom i vars hand min själ är, ingen av er skall komma in i paradiset förrän ni tror, och ingen av er kommer att tro förrän ni älskar varandra. Skall jag inte berätta något för dig som skapar kärlek mellan er om du gör detta? Gör det till en vana att hälsa varandra genom 'as-Salamu 'alaykum [Frid vare med dig!].'
(Kitab al-kaba'ir wa tabyin al-maharim (y36), 35-181).

Jag blev uppmuntrad när jag läste dessa ord, även om de knappast är lika uppfordrande som Jesu kärleksundervisning. Dessvärre försvann snabbt glädjen när jag såg överskriften till detta avsnitt, "Not loving one's fellow Muslims", dvs "Att inte älska sina muslimska bröder". Det mest lovande stället i sharíalagen när det gäller kärlek till nästan, talar således endast om kärlek till andra muslimer. Kanske inte så konstigt att nödhjälp från muslimer till icke-muslimer lyser med sin frånvaro.

Observera, det jag skriver i denna artikel utgör inget baktalande av islam eller hädelse eller förakt. Jag påstår ingenting. Jag läser islams egna skrifter och talar bara om vad dessa har att säga när det gäller kärlek. Läsaren kan själv kontrollera alla mina påståenden genom de länkar jag ger ovan. Jag gläds inte över den slutsats jag tvingas dra. Tvärtom hade det glatt mig om jag funnit att Muhammed hade kommit med samma eller liknande kärleksbudskap som Jesus. Det tycks som att det inte riktigt stämmer, det man skriver i brevet till påven och i brevet till alla kristna. Koranen och Bibeln har inte samma kärlekslära. Den kärlek Jesus Kristus uppmanar oss till, är som jag ser det, skyhögt överlägsen den kärlek som Koranen talar om. Vilket är tragiskt. Med all sannolikhet skulle islam vara en betydligt mer positiv kraft i världen än vad den de facto är, om Koranen hade haft samma undervisning om kärlek och förlåtelse som vad Bibeln har (och då speciellt Nya Testamentet). Ett alternativ vore att islams prästerskap valde att tolka in mer av Jesu kärlekslära i sin egen religion. Eftersom Bibeln, enligt Koranen, är en helig bok, borde detta vara fullt möjligt.

Det framgår av de två breven till de kristna att många ledande muslimer fruktar en stor konflikt med den kristna delen av världen. Det man får hoppas är att de muslimska ledarna väljer att tolka in mer kärlek och förlåtelse i sin religion, och att bin Ladens korantolkning förpassas dit den hör hemma — på ondskans soptipp. Om inte, kanske den konflikt som både de muslimska ledarna — och även jag — fruktar, blir en fruktansvärd verklighet.

 

Här kan du se en jämförelse mellan Jesus och Muhammed
Till Huvudsidan om islam