"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
 (John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
 (Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
 (Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
 (Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
 (Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
 (Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
 (Okänd)

Senast ändrad: 2024 07 27 16:17

Närmare granskning av Koranen i versordning

(Suranummer: versnummer enligt K V Zetterstéens svenska översättning från 1917)

3:32 Så mottog han henne med välvilja och lät henne växa upp i härlighet. Och Sakarias tog hand om henne; så ofta Sakarias inträdde till henne i helgedomen, fann han födoämnen hos henne, och han sade: "Maria, varifrån har du fått detta?" Hon svarade: "Det kommer från Gud; Gud försörjer förvisso vem han vill utan att räkna dem."

Denna vers handlar om Jesu moder Maria. Enligt vad Koranen säger så fick Sakarias, som enligt Bibeln var Johannes Döparens fader, i uppdrag att uppfostra Maria. Detta finns inte omnämnt i Bibeln, men däremot skildras det i en apokryfisk, kristen, arabisk bok; History of our holy Father the Aged, the Carpenter (The Sources of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, sid 53). Ovanstående utgör ett indicium bland många andra på att Muhammed inte kunde skilja på vad som stod i Bibeln och vad som kom från mer eller mindre otillförlitliga utombibliska källor, som t ex apokryferna. Detta är helt naturligt med tanke på att källan till Muhammeds bibelkunskap inte var Bibeln själv, utan andra människors ofta förvirrade bibelsyn, där myter, sagor, apokryfer och vidskepelse i största allmänhet samt Bibeln blandades ihop i en osalig mix. Detta talar starkt för att Koranen inte är Guds ord, utan att den är skriven av Muhammed själv, och därmed avspeglar Muhammeds begränsade och delvis felaktiga kunskap om judisk och kristen tro.

Islam påstår att Koranen är Guds ofelbara ord, som uppenbarades för Muhammed genom direkt diktamen från ärkeängeln Gabriel. Om nu, som vi skall se i det följande, Koranen på punkt efter punkt visar sig ha ett mänskligt ursprung (bevisen för detta är närmast överväldigande), faller hela Islam.

Det finns många berättelser om hur Muhammed kom i kontakt med kristendomen. Enligt en sådan mötte Muhammed redan som tioåring (cirka) en nestoriansk munk vid namn Bahira, som profeterade att han skulle bli en profet och som möjligen kom att påverka Muhammed. Enligt den kristne författaren John av Damaskus (död 749) konverserade Muhammed vid ett tillfälle med en ariansk munk och tog till sig en del av dennes teologi, vilken sedan kom att ingå i islams teologi. Enligt en tredje berättelse så trodde Muhammed, efter att han börjat få sina uppenbarelser av ärkeängeln Gabriel, att han var besatt. Hans fru tog då med honom till en nestoriansk munk för själavård. Nestorianerna räknas som en kristen sekt, eftersom de har en annorlunda syn på Jesu natur. Den allmänt accepterade synen inom kristenheten är att Jesus var både Gud och människa till 100%. Han var således fullt ut människa och fullt ut Gud. Allt detta övernaturligt förenat i en enda person. När Jesus agerade var det därför en enda person som agerade, gudamänniskan Jesus Kristus. Enligt nestorianerna var det gudomliga och det mänskliga hos Jesus helt skilda från varandra. I Jesus bodde således två helt olika personer; människan Jesus och Guds Son Jesus Kristus. Och Jesu mänsklighet utgjorde inte en del av Guds Son, utan var en av de två personerna i Jesu kropp. När Jesus agerade var det, i det nestorianska perspektivet, ibland människan Jesus som agerade, ibland Guds Son Jesus Kristus och ibland båda tillsammans. Maria födde, enligt detta perspektiv, bara människan Jesus och inte gudasonen Jesus. Och när Jesus dog på korset var det bara människan Jesus som dog, men inte Guds Son. Enligt arianerna var Jesus överhuvudtaget inte gudomlig och de förnekade dessutom treenigheten. Problemet med båda dessa perspektiv är bl a att om de har rätt så blir Jesu offer på korset meningslöst. Endast om Gud själv (representerad av Jesus) dog på korset, finns någon frälsning för människan (av skäl som jag förklarar i mina artiklar om kristen tro). Så både nestorianismen och arianismen är helt oförenliga med Evangelierna och slår dessutom undan basen för hela kristendomen — Frälsningen. Alltså är dessa två sekter inte kristna utan utgör irrläror. Det är utifrån ovanstående troligt, eller i varje fall möjligt, att Muhammed var påverkad av antingen nestorianismen eller arianismen (eller av båda), och det var kanske av detta skäl han så konsekvent kom att förneka både att Jesus är Guds Son och att Jesus dog på korset och även treenigheten.

3:43 Jag kommer till eder med ett tecken från eder Herre. Jag skall skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den, så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel; Jag skall på Guds tillskyndelse bota den blindfödde och den spetälske och uppväcka de döda till liv.

Koranen erkänner här och på andra ställen att Jesus gjorde under. Men ingenstans i Bibeln talas om att Jesus skapade fåglar av lera (Jesu underverk är inte underhållning utan en kärleksgärning för att lindra lidandet i världen — allt Jesus gör, gör han av kärlek till människor). Däremot finns en berättelse om att Jesus skapar en fågel av lera i Tomas Barndomsevangelium, som ingår i Nya Testamentets Apokryfer. Där står i (2:2) "Han [Jesus] gjorde i ordning mjuk lera och formade den till tolv sparvar. Men det var sabbat, då han gjorde detta...". Än en gång blandar Muhammed ihop Guds Ord med apokryfiska berättelser.

3:139 Det händer ej att en själ dör annat än genom en tidsbestämd skickelse på Guds tillskyndan.

Ungefär samma sak hävdas i sura 40:70 och 67:2. Allah ligger således bakom döden och är orsaken till all död på jorden till skillnad från den livets Gud som Bibeln talar om.

3:174 Gud är icke heller den, som underrättar eder om det fördolda, utan Gud utväljer vem han vill bland sina apostlar. Tron alltså på Gud och hans apostlar...

Allah talar inte direkt till de troende utan endast genom Muhammed och andra apostlar.

4:28 [här uppräknas de kategorier av kvinnor med vilka det är förbjudet att ha sexuellt umgänge; egna döttrar etc. Koranen fortsätter uppräkningen] ... Så ock de gifta kvinnorna med undantag av de slavinnor över vilka I råden, enligt vad som blivit eder av Gud föreskrivet.

Mannen får alltså ligga med sin slavinna även om hon är gift. I GT är detta förbjudet och den man som kränker sin ogifta slavinna sexuellt måste gifta sig med henne (5 Mos 21:10).

4:38 Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde Gud givit somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar, som de hava; därför skola ock de rättskaffens kvinnorna vara undergivna och aktsamma om vad som är fördolt, därför att Gud aktar dem. Och vad dem beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varnen dem, skiljen dem från bädden och agen dem, men om de då lyda eder, så söken ej sak med dem! Gud är förvisso både hög och stor.

Muhammed hävdar att mannen är över hustrun, ja han kan utan vidare aga henne, men inga krav finns på ömsesidighet. Här handlar det således om ett ensidigt förtryckande av kvinnan. Bibeln har en helt annan syn på relationen man-kvinna. I exempelvis Ef 5.25 och framåt sägs "underordna er varandra" och mannen uppmanas där att älska sin hustru som sig själv, ja t o m som Jesus älskade när han gick i döden för vår skull.

Ett annat exempel på kvinnans underordnade ställning är bestämmelserna för skilsmässa. Enligt Sharialagen räcker det med att mannen tre gånger, i vittnens närvaro, säger att han skiljer sig från sin hustru. Sedan är skilsmässan ett faktum. Ännu ett exempel är att enligt muslimsk lag så får en muslimsk man gifta sig med en icke-muslimsk kvinna (som sedan förväntas konvertera till islam), medan en muslimsk kvinna inte får gifta sig med en icke-muslimsk man (du kan läsa mer om kristendomens kvinnosyn här).

4:115 Men den, som trotsar aposteln, sedan den rätta vägen blivit honom klar, och följer någon annan väg än de rättrognas, skola vi låta ernå vad han ville ernå, och honom skola vi steka i helvetet, ja, ett förfärligt mål är det!

Man får inte trotsa aposteln Muhammed. Överhuvudtaget talas det generellt sett nästan mer om att underkasta sig Muhammed än att underkasta sig Allah.

4:125 Vem har en bättre religion än den, som underkastar sig Gud, gör väl och följer Abrahams lära, den där var "hanif"? Gud tog ju Abraham till vän.

De rättrogna skall följa Abrahams lära, dvs följa Gamla Testamentets lära (I Koranen betecknar en "hanif" en anhängare av patriarken Abrahams tro och används ofta om Abraham själv).

4:132 Om han vill, låter han eder förgås, människor, och låter andra komma, ty Gud har makt därtill.

Allah förgör vem han vill. Varje människa är således utlämnad åt Allahs godtycke.

4:156 Och sade: "Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel!" — men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så...

Jesus ej korsfäst påstås det här ("...det tycktes dem blott så"). Men i så fall är NT grovt förvanskat, eftersom det där gång på gång påstås att Jesus dog för våra synder på korset och sedan uppstod, vilket är en förutsättning för människans frälsning. Han tog så att säga på sig straffet i vårt ställe. Om detta koranställe skulle vara sant, är kristendomen falsk och vice versa!

Påståendet att "det tycktes dem" som om Jesus dog kan med all sannolikhet härledas till den s k gnosticismen, vilken utgjorde en blandning av kristen tro och grekisk filosofi. Basilides, som verkade i Alexandria 120 - 140 e Kr, och som var gnostiker, menade att Simon från Cyrene, som omnämns i Bibeln för att han bar Jesu kors en del av vägen till Golgata, blev förvandlad av Jesus, så att han såg ut som Jesus, och att det var han som dog på korset. Samtidigt förvandlade sig Jesus så att han antog Simons utseende. Basilides menar till och med att Jesus, i Simons skepnad, stod bredvid korset och skrattade (Jesus Till Moder Teresa, Tergel, Verbum, 1973, sid 29). Det finns absolut ingenting i bibeln eller dokument från den urkristna församlingen som på något sätt styrker att detta en gång varit den sanna bibliska tron, vilket islam indirekt påstår. Tvärtom, så talar alla historiska bevis för att evangeliernas (de vi har tillgång till idag) skildring av Jesu sista dagar överensstämmer med vad som verkligen hände (du kan läsa mer om detta här).

4:169 I, som fått skriften, överskriden ej måttan i eder religion och påbörden ej Gud vad som icke är sant! Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: "De äro tre", utan avhållen eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det, att han skulle hava barn!

Jesus var således ej Guds Son utan endast en apostel (Jesus och Muhammed anses tydligen enligt Koranen jämställda, eftersom Muhammed också var apostel). Hur långt ifrån kristendomen ligger inte detta. Enligt Bibeln är alla människor skapade av Gud (och därmed också Muhammed). Det som är skapat har inte samma natur som skaparen (en lerskulptur har t ex inte samma natur som skulptören). Det som är fött har däremot samma natur som sitt ursprung. Paulus säger i Kolosserbrevet 1:15 om Jesus, "Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen...". Jesus kan därför omöjligen reduceras till någon mänsklig apostel. Ordet "apostel" betyder för övrigt "sändebud" och ett sändebud står alltid lägre i hierarkin än den som sänt ut honom. Visserligen kallas Jesus för apostel på ett enda ställe, nämligen i Heb 3:1, men det är uppenbart av sammanhanget att han har en helt annan dignitet än lärjungarna och Paulus, vilka alla kallas apostlar. Precis som att Jesus var utsänd av Fadern, så var apostlarna utsända av Jesus. När de talade till Jesus kallade de honom "Mästare och Herre". I Johannesevangeliets 20:e kapitel berättas om den tvivlande lärjungen Tomas, som inte kunde tro på Jesu uppståndelse om han inte fick "sticka fingret i spikhålen och handen i hans [Jesu] sida". Då Jesus uppenbarar sig för honom och han får sin önskan uppfylld, säger Tomas ödmjukt, "min Herre och min Gud" (Joh 20:28).

5:19 Otrogna äro de, som säga: "Gud är förvisso Kristus, Marias son." Säg: "Vem förmår väl det ringaste mot Gud, om han vill tillintetgöra Kristus, Marias son, hans moder och dem, som finnas på jorden allesammans.

Jesus ej Gud, vilket även hävdas i 5:76.

5:21 Men judarna och de kristna säga: "Vi äro Guds barn och älsklingar." Säg: "Varför straffar han eder då för edra synder? Nej, I ären mänskliga varelser bland de övriga som han skapat; han förlåter vem han vill och straffar vem han vill"

Allah förlåter tydligen vem han vill och straffar vem han vill, dvs straff och förlåtelse delas ut helt godtyckligt. Han är inte som Bibelns Gud bunden av sina löften och utfästelser. När Bibeln talar om Guds dom, handlar det om en kärleksfull fader som fostrar sina barn. Den sanne Guden har lovat att alltid förlåta den som ber honom om förlåtelse.

5:32 Ibland brukar västerlänningar som försvarar islam citera sura 5:32. De brukar säga ungefär så här, "I sura 5:32 står att den som räddar en enda människa, räddar hela mänskligheten och den som dödar en enda människa dödar hela mänskligheten. Är det inte fint så säg? Här ser man vilken hög moralisk resning Koranen har!" Ungefär så sade USA:s president Barak Obama den 4/6 2009 när han höll sitt tal till muslimvärlden i Kairo. I ett försök att ställa sig in hos muslimerna, gissar jag. Att hänvisa till sura 5:32 och låta denna sura representera islam är emellertid synnerligen missvisande, ja rent av bedrägeri!

Låt oss först sätta in denna vers ur sura 5 i sitt sammanhang. Koranverserna före vers 32 handlar om hur Adams och Evas son Kain dödade sin bror Abel och hur Gud då tillrättavisade honom. Sura 5:32 lyder så här:

Detta är varför vi [Allah] befallde Israels barn att den som tar ett liv — om det inte är som straff för mord på en person eller för den som åstadkommer skada i landet — så är det som om de dödade hela mänskligheten; och den som räddar ett liv, det blir som om de räddade hela mänskligheten.

Allah säger således inte detta till muslimerna, utan till det judiska folket ("Allah befallde Israels barn" står det ju). Koranen citerar här Talmud (om du inte vet vad Talmud är, klicka här). Sura 5:32 har således inget med islam att göra, eftersom versen inte utgör ett bud för muslimerna utan för judarna, plus att andemeningen i versen är hämtad från en av judendomens viktigaste skrifter. I originalet, dvs i Talmud, är det dessutom (självkart) Herren Jehova som talar till judarna och inte Allah. Talmudcitatet är hämtat från Mishnah Sanhedrin 4:5 (Jerusalem Talmud) och även från den babylonska Talmud Traktat Sanhedrin 37a (Jerusalem Talmud och babylonska Talmud är olika versioner av Talmud, vilka grundläggande är överens om det mesta). Dessa texter utgör en rabbinsk kommentar till historien om Kain och Abel. I Talmud finns inget undantag från regeln att inte döda som det gör i Korancitatet. Låt oss nu, för att ytterligare sätta in vers 5:32 i sitt rätta sammanhang, också titta på den följande versen i Koranen, dvs 5:33:

Deras lön, som bekämpa Gud och hans Apostel och anstifta ofärd på jorden [dvs åstadkommer skada i landet], varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.

Observera att både verserna före sura 5:32 (vilka handlar om Kains mord på sin bror Abel) och versen efter (sura 5:33) ingår i samma sektion av sura 5, dvs de hör ihop och utgör en helhet och ett sammanhang. Vers 33 hör således direkt ihop med vers 32 och de två verserna tolkar varandra! Så att hävda att vers 33 inte har något med vers 32 att göra håller inte!

Enligt islam räknas den som försvarar sitt land när det angrips av muslimer som att han strider mot (bekämpar) Allah. Dvs var och en som försöker hindra islam att ta över ett land skall dödas eller korsfästas eller få händer och fötter avhuggna eller möjligen landsförvisas (väldigt spretiga straff måste man säga).

Som sagt, Koranen är inte att leka med. När islam försöker erövra ett område dödas alla som gör motstånd (eftersom de bekämpar Allah). Dvs även efter att ett land som inte direkt kapitulerat, så småningom kapitulerar, dödas all män och pojkar över puberteten i landet (trots att striderna redan upphört) medan kvinnor och barn blir slavar. Endast om ett land ger sig direkt, utan att ens försöka stoppa islam, skonas männen och ynglingarna. När sedan landet erövrats måste alla invånare i landet bli muslimer. Alternativet är omedelbar halshuggning. Undantagna från detta är judar, kristna och zoroaster, som får behålla sin tro om de underkastar sig islam och lever i ett apartheidsystem. Förutsättningen för detta är att judar, kristna och zoroaster inte gjort något som helst motstånd när islam angripit landet. I så fall avrättas de också (eftersom de bekämpat Allah). Och försöker man lämna islam, efter att man blivit tvångkonverterad till islam, halshuggs man omedelbart. Jag har svårt att känna någon som helst sympati för islam. Och jag kan inte förstå hur en västerlänning frivilligt kan välja att konvertera till islam. Det är för mig en ofattbar gåta.

Sammanfattningsvis så kommer det som sägs i sura 5:32 i själva verket från Talmud och är inte riktat till muslimerna utan till judarna. Tillägget inom tankestrecken, enligt vilket man har rätt att döda den som begår mord och den som åstadkommer skada i landet, kommer säkert från Muhammed för att inte judendomen skall framstå som mer kärleksfull och mer moraliskt högstående än islam.

Ynkligt av Obama att inte vara bättre påläst (han hade ju en hel stab bakom sig), och att framföra detta citat som om det säger något viktigt om islam. Att framföra detta citat som något som kännetecknar islam på ett positivt sätt är helt enkelt en lögn. Jag lyssnade på Obamas hela tal när han höll det och jag minns att jag tyckte han var äcklig i sitt krypande för islam. Och när man tittade på de fysiskt närvarandre åhörarna, varav nästan alla var muslimer, uppfattade i varje fall jag det som att de föraktade honom. Att överhuvudtaget koppla världshistoriens blodigaste och mest mordiska religion till detta citat från Talmud är så lågt man kan sänka sig när det gäller lögn och förnedring!!!

5:33 Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.

Det finns mer att säga om denna vers, förutom det som sades i föregående avsnitt. Den som bekämpar Muhammed skall dödas eller lemlästas så grymt som möjligt. Sedan väntar dessutom ett evigt straff. I NT talas inte om att tvinga människor att böja sig för Gud. Gud vill att människor frivilligt skall komma till honom av kärlek och inte genom tvång. Gud njuter inte av att plåga någon. Det eviga straffet, som det talas om i NT, innebär att vara evigt skild från Gud, vilket endast drabbar den som inte vill ha något med Gud att göra. Den engelske, kristne författaren C S Lewis säger i en av sina böcker: "Till slut finns det bara två sorters människor, de som säger till Gud "Ske din vilja" och de till vilka Gud säger "Ske din vilja".

5:42 På tjuven, vare sig man eller kvinna, skolen I avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från Gud; ja Gud är väldig och vis.

Man skall alltså hugga händerna av en tjuv (stympning förekommer inte i vare sig GT eller NT som normal strafform bortsett från "öga för öga", men då handlar det om att man får igen exakt vad man själv gjort). När Jesus talade med förbrytare och andra på samhällets skuggsida kom han med förlåtelse för deras synder och läkedom för deras hjärtan. Hans "ok" var lätt att bära sade han. När han blev anklagad för att umgås med syndare svarade han, "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka" (Matt 9:12).

5:79 Kristus, Marias son, var blott en apostel, före vilken de andra apostlarne gått bort, och hans moder var ett sanningsvittne; de åto ju båda mat.

5:116 Än när Gud sade: "Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: 'Tagen mig och min moder till gudar i stället för Gud!'". Han svarade: "Dig allena all ära!. Det är mig icke möjligt att säga något vartill jag ej har rätt..."

Muhammed verkar tro att treenigheten består av Gud, Jesus och Maria. Detta har, som nämnts tidigare, säkert sin grund i katoliscismens mariadyrkan. Vi ser här hur Muhammed gång på gång förnekar att Jesus är Gud. Muhammed har tydligen inga svårigheter att acceptera det mesta i Jeus liv, t ex jungfrufödseln eller att han gjorde underverk etc, medan det tydligen är oerhört viktigt att förneka det som är avgörande för människans frälsning, nämligen Jesu gudomlighet, korsfästelsen och uppståndelsen.

6:7 - 9 Och om vi nedsänt en skrift på papper till dig och de fått vidröra den med sina händer, så skulle de, som äro otrogna, hava sagt: "Detta är ingenting annat än uppenbar trolldom."
De säga ock "Varför har ej en ängel nedsänts till honom?" Men om vi nedsänt en ängel, så hade saken varit avgjord och intet anstånd sedan beviljats dem.
Och om vi gjort honom till en ängel, så skulle vi dock hava låtit honom komma i människoskepnad och gjort tvivelaktigt för dem vad de själva göra tvivelaktigt.

6:37 De säga ock: "Varför har ej ett tecken från hans Herre nedsänts till honom?" Säg: "Gud har förvisso makt att nedsända ett tecken, med de flesta bland dem veta ingenting."

Muhammed försöker här på ett mycket smart sätt bortförklara varför han inte gör några under. Dvs om han överbevisat människor genom att uppvisa övernaturliga egenskaper så hade han antingen blivit anklagad för trolldom, eller också hade människor inte fått tid att omvända sig.

6:74 Än när Abraham sade till sin fader Azar: Skall du taga dig beläten till gudar?..."

Koranen hävdar här felaktigt att Abrahams far hette Azar, medan han enligt GT (t ex 1 Mos 11:31) hette Tera.

6:100 - 101 De [kristna] hava ock gjort djinnerna [de onda andarna] till Guds vederlikar, ehuru han skapat dem, och hava i sin okunnighet påbördat honom söner och döttrar. Honom allena all ära! Ja han är upphöjd över vad de påstå.
Huru skulle väl himlarnas och jordens skapare kunna hava barn, då han ej har någon maka?

Här påstås igen att Gud inte har några barn (vilket f ö hävdas i nästan hur många verser som helst). För det första säger Muhammed felaktigt att de kristna anser de onda andarna vara Guds jämlikar (dvs lika med Gud) samt att Gud har både söner och döttrar. Vad NT säger är att Gud har en enda son, Jesus Kristus. Att de onda andarna skulle vara Guds söner är helt befängt. Vi ser också här hur Koranens gudsbild är reducerad till det som kan förklaras utifrån vårt förnuft.. För att Gud skall kunna ha barn måste han enligt detta koranställe ha en maka. Bibeln talar emellertid om en Gud som är suverän och som kan skapa ur intet. Gud är oändligt mycket större än någon mänsklig snusförnuftig tankegång.

7:178 Vi hava ju för helvetet skapat en mängd djinner [onda andar eller demoner] och människor, de där hava hjärtan, som de ej förstå med, ögon som de ej se med, och öron som de ej höra med.

Allah har med andra ord skapat en mängd djinner (demoner) och människor, vilka är förutbestämda för helvetet, något som klart strider mot Bibeln. I 2 Pet 3:9 skriver t ex Petrus, "Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig." Inga människor är således predestinerade för helvetet! Gud älskar alla människor och vill inte att en enda skall gå förlorad. Om Gud hade skapat människor, vilka oundvikligen, oberoende av sina handlingar, skulle hamna i helvetet och plågas där i evighet, ja då vore Gud orättfärdig. Han vore i så fall ond och inte god! I Joh 3:16 finns ett av Jesu mest berömda uttalanden, vilket klart belyser Koranens totalt felaktiga gudsbild, "Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv".

Beträffande djinnerna så är, enligt Bibeln, inte heller dessa förutbestämda för helvetet. Djinnerna (demonerna) är i själva verket f d änglar, vilka valt att följa Djävulen (som ursprungligen var en av ärkeänglarna, Lucifer — Ljusets Ängel) i dennes uppror mot Gud. Djinner har således själva valt (av fri vilja) att ställa sig utanför Guds nåd. En Gud som förutbestämmer vissa individer (vare sig människor eller änglar) till helvetet, kan omöjligen vara en god och rättvis Gud. En sådan Gud utgör i så fall en del av ondskan och kan omöjligen vara lösningen på ondskans problem. Den typen av "rättvisa" väntar man sig från Djävulen, men absolut inte från Bibelns Gud, som är kärlek, nåd, godhet och ljus!

8:17 I haven ej heller dödat dem, utan det var Gud, som dödade dem; icke heller var det du, som slungade, när du slungade, utan det var Gud som slungade, och detta för att han skulle pröva de rättrogna med ett ynnestbevis.

Denna del av Koranen handlar om strid med de otrogna. När de rättrogna dödar islams fiender är det sålunda egentligen Allah som gör det. Allah ligger således bakom alla muslimska terrordåd i världen, vilket redan tidigare konstaterats. 1 Joh 1:5 säger "att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom". Koranens Gud är uppenbart en Gud full av mörker och ondska.

8:68 Det tillkommer ej en profet att taga fångar, förrän han anställt ett blodbad på jorden.

Profeten skall med andra ord anställa blodbad på trons fiender. Här finns en avgrund mellan kristendom och islam. Jesus gav sitt liv för att rädda varje människa som vill ta emot denna gåva. Jesus tar inte någons liv, han räddar i stället liv.

9:5 Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarna, varhelst I finnen dem. Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sin färde!

Här uppmanas den rättrogne att döda "månggudadyrkarna", vilket uppenbarligen måste inkludera de kristna (som enligt islam tror på många gudar). Något liknande förekommer inte någonstans i Nya Testamentet. Tvärtom så uppmanas den troende att vara beredd att offra sitt eget liv för att rädda människor undan den kommande domen.

Denna vers anses skriven i ett sent skede av Muhammeds liv, när muslimerna var i klar majoritet i området. Först nu vågar således Muhammed avslöja det öde som väntar den som inte omvänder sig till islam. "Bokens folk", dvs kristna och judar tilläts dock existera utan att omvända sig till islam, under förutsättning att de ödmjukade sig och betalade en särskild skatt kallad Jizyah.

Ofta påstår man från muslimskt håll att judar behandlats bättre i muslimska länder än i kristna länder. Påståendet är inte helt osant (tyvärr), men inte heller helt korrekt, med tanke på att man då utelämnar vissa fakta. De s k dhimmilagarna, som gäller för icke-muslimer i muslimska länder, stipulerar och har stipulerat bl a konfiskering av judisk egendom samt en ytterst pressande särbeskattning, nämnd ovan. Så länge judarna var ekonomiskt givande brukade de tolereras, men diskriminerades på många sätt. På 800-talet tvingades judar i vissa muslimska länder att bära gula kläder. Varje tid och varje arabland har haft sina speciella kännetecken för judar; träklossar runt halsen, gula fransar och turbaner, förbud att använda strumpor och skor etc. Ända in på 1900-talet tvingades Jemens judinnor att gå i en svart och en vit sko.

Diskrimineringen av judar i muslimska länder har dessutom många gånger tagit sig betydligt våldsammare uttryck än att man tvingats bära förödmjukande kläder. Judarna har ofta fått fungera som syndabockar vid naturkatastrofer, epidemier, missväxt etc, då det muslimska prästerskapet eggat upp massorna till pogromer. Hundratusentals judar har mördats vid pogromer i muslimvärlden ända in i modern tid. Detta nämns sällan eller aldrig, ungefär som att man nästan enbart talar om slaveriet i USA och Europa, men aldrig om slaveriet i arabvärlden (som var av betydligt större omfattning). Inte heller nämns att de svarta folken i Afrika själva hade slavar eller att de som fångade in de afrikanska slavarna och sålde dem till vita slavhandlare, själva var svarta och tjänade grova pengar på detta. Ondskan är inte inte enbart ett europeiskt fenomen. Det finns och har funnits lika många onda svarta afrikaner och onda muslimer som onda vita européer.

9:30 - 31 Judarne säga: "Esra är Guds Son", och de kristna säga: "Kristus är Guds Son." Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som voro otrogna förut. Må Gud förgöra dem!
De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son, likaså, ehuru de endast fått sig ålagt att dyrka en enda Gud; det finns ingen gud utom honom.

Återigen ett angrepp på de som påstår att Jesus är Guds Son, dvs de kristna. Vi har tidigare sett att NT mycket entydigt hävdar att Jesus är Guds Son. På flera ställen gör han personligen dessa anspråk, t ex då han kallar sin himmelske fader för "Abba", vilket är det intima arameiska ordet för "pappa".

Att judarna skulle anse Esra vara Guds Son är helt fel. Varifrån har då Muhammed fått denna missuppfattning? Man vet att Esra var mycket högt ansedd bland de judar som levde på Muhammeds tid (600-talet), och Esra omtalas bl a i den apokryfiska skriften 2 Esdras 14. I början av detta kapitel uppenbarar sig Gud för Esra och i vers 9 säger Gud till honom: "För du skall föras bort från allt detta, och från och med nu skall du vara med min Son, och med sådana som är dina likar, till ändens tid kommer". Muhammed, var som redan påpekats, förmodligen inte läs- och skrivkunnig. Då någon berättat för honom om vad som står i 2 Esdras har antingen dessa verser felciterats eller också har Muhammed själv missuppfattat det han hört.

Muhammed har emellertid en poäng då han säger att judar och kristna ibland tagit sina skriftlärde respektive munkar till herrar i stället för Gud. Inom katolska kyrkan gick på 1500-talets början vägen till Gud i första hand inte genom Jesus Kristus, vilket Bibeln klart säger, utan genom kyrkans präster. Denna obibliska lära var en av orsakerna till reformationen.

10:38 - 39 Och denna Koran är ej möjlig att uppdikta oberoende av Gud, utan det är en bekräftelse på vad kommit före den och en utläggning av skriften från all världens Herre; det råder inget tvivel om den.
Eller säga de: "Han har uppdiktat den?" Säg: "Så åstadkommen då en likadan sura och åkallen vem helst I kunnen åkalla i stället för Gud, om I ären sannfärdiga!"

Muhammed försvarar sig mot de som påstår att han hittat på Koranen själv. Han hävdar att den bekräftar det som kommit före, dvs både Gamla och Nya Testamentet. Detta anspråk är emellertid oförenligt med alla motsättningar som finns mellan Bibeln och Koranen. Oberoende av vad Muhammed säger, finns inget som bekräftar att han är Guds profet, mer än att han själv säger att han är det.

10:93 Vi hava ju givit Israels barn en säker boning och beskärt dem goda ting, och de tvistade ej, förrän kunskapen kom dem till del; din Herre skall förvisso döma mellan dem på uppståndelsens dag om det, som de tvistade om.

Här säger Allah att han gett Israel "en säker boning", dvs Israel har rätt att existera. Han har också "beskärt dem goda ting", dvs välsignelser.

11:20 Nå, än den, som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre och som åtföljes av ett vittne från honom och har Moses skrift förut till ledning och bevis på barmhärtighet? Dessa tro på den, men om någon av de förbundna förnekar den, varder elden hans givna plats. Så hys då ej tvivel därom! Det är förvisso sanningen från din Herre, men de flesta människor tro icke.

Mose är således sann, dvs allt som kommer från honom i Moseböckerna är från Gud. Samma sak sägs i 2:130 (citerad på sidan 1), 11:112 ("Vi hava ju givit Mose skriften", säger Allah här), 17:2, 40:56 ("Vi hava ju givit Mose vägledningen, och vi hava givit Israels barn skriften i arv till vägledning och förmaning för dem som hava förstånd") och 41:45. Men, som påpekats tidigare, om Mose är sann kan omöjligen Koranen vara sann på grund av alla de motsättningar som finns (se t ex nästa exempel).

11:83. Och änglarna sade: "Lot, vi äro förvisso din Herres apostlar; de skola aldrig komma vid dig. Begiv dig alltså åstad med de dina i en nattlig stund, och må ingen av eder utom din hustru vända sig om! Vad som förvisso drabbar de andra [i staden] skall förvisso drabba henne också.

Koranen påstår i denna vers att det var meningen att Lots hustru skulle vända sig om[1]. Änglarna säger här, enligt Koranen, till Lot att "må ingen av eder förutom din hustru vända sig om". Men om nu Moseböckerna är från Gud (11:20), så måste ju Koranen vara felaktig, eftersom den klart talar emot Första Mosebok i detta avseende. I sura 15:60 sägs t o m att Allah hade bestämt att hon skulle vända sig om ("Utom hans [Lots] hustru; vi [Allah] hava bestämt att hon sannerligen skall vara bland dem, som stanna kvar.")

13:12 ...och då Gud vill människor ont, finnes ingen möjlighet att avvärja det, och de hava ingen beskyddare honom förutan.

Allah vill således, åtminstone ibland, människor ont, till skillnad från Bibelns Gud, som älskar varje människa med evig kärlek, och t o m sände sin egen son att dö i vårt ställe.

16:105 Vi veta nog att de säga: "Det är blott en mänsklig varelse, som undervisar honom." Den mans tungomål, som de syfta på är barbariskt, men detta är tydlig arabiska.
Dem, som ej tro på Guds tecken, vägleder Gud förvisso icke; ja, dem väntar ett plågsamt straff.

Muhammed försvarar sig återigen mot de som inte tror att han är Guds profet. Den som inte tror på Muhammed har ett plågsamt straff att vänta.

17:4 Vi meddelade ock Israels barn denna bestämmelse i skriften: "Tvenne gånger skolen I sannerligen anstifta ofärd på jorden och förhäva eder i ert stora övermod..."

Här påstås alltså att Gud sagt till Israel att de två gånger skall åstadkomma ofärd på jorden och förhäva sig. Vad som nu menas med detta?

17:32 Din Herre giver förvisso vem han vill ett rikligt eller knappt uppehälle; han är förvisso underkunnig om sina tjänare och allseende.

Både det goda och det onda kommer tydligen från Allah. Han ger både rikedom och fattigdom. Jämför detta med t ex Mark 10:17-31, där det talas om att den som avstått något för evangeliets skull redan här i världen skall få hundrafalt igen. Gud är vår försörjare säger Bibeln gång på gång.

17:57 Eder Herre känner bäst dem, som äro i himlarna och på jorden. Vi hava ju givit somliga profeter företräde framför andra, och David gåvo vi Psaltaren.

David betraktas således av islam som en stor profet, vilken fått Psaltaren från Gud. Om nu inte Jesus var den han sade sig vara, dvs Gud kommen till jorden för att dö för vår skull, är det märkligt att vi i Psaltaren hittar så många tydliga profetior om Jesus. En sådan återfinner vi i Ps 22:17-19:

"...mina händer och fötter har de genomborrat... De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad."

Här beskrivs korsfästelsen, där man slagit spikar genom Jesu händer och fötter. Denna profetia måste ha ett övernaturligt ursprung, eftersom korsfästelse, så vitt man vet, inte fanns som avrättningsmetod på Davids tid. Jämför nu denna profetia med Joh 19:23-24:

"Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan [klädnaden], men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: 'Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den'."

In i minsta detalj uppfylldes sålunda Davids förutsägelse, vilket klart talar emot Koranens påstående att Jesus aldrig korsfästes.

19:19 - 20 Han [Guds ande] svarade: "Jag är utsänd av din Herre för att giva dig en oskyldig son."
Då sade hon [Maria]: "Huru skall jag kunna få någon son, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid och jag icke är någon synderska.

Koranen erkänner således att det var något speciellt med Jesus och att han föddes genom övernaturlig jungfrufödsel.

19:23 Och födslovåndan tvang henne att taga sin tillflykt till palmens stam och hon sade: "O att jag fått dö förut och nu vore glömd och förgäten."

Jesus föds här under en palm, vilket inte stämmer med evangelierna. Efter födelsen uppmanas Maria att skaka på palmen, så kommer mogna, färska dadlar att regna ned över henne.

19:28 - 29 Så kom hon till sitt folk med barnet i sina armar, och de sade: "Maria, du har gjort en märkelig sak.
Arons syster, din fader var ingen dålig man, och din moder var ingen synderska."

Maria kallas här "Arons syster" och är därmed även syster till Mose, vilket givetvis är helt befängt. Någon annan tolkning av denna koranvers är emellertid knappast möjlig, eftersom den ende Aron som finns omnämnd i Bibeln är den Aron som var bror till Mose. Missförståndet beror antagligen på en förväxling med Moses syster Mirjam. Detta namn är nämligen den hebreiska motsvarigheten till Maria. I sura 66:12 hittar vi ytterligare ett indicium för att Muhammed sammanblandar Maria med Moses syster Mirjam. Där står det nämligen, "Maria, Imrams dotter..." Arons, Moses och Mirjams far hette Amram (1 Krön 6:3), vilket obetydligt skiljer sig från Imram (observera att man i den ursprungliga hebreiska grundtexten inte hade några vokaler).

Muslimska uttolkare menar att det i den semitiska kulturen (både den judiska och den arabiska) var vanligt att alla medlemmar i en stam eller ätt kallades för "son" eller "dotter" till stammens hövding eller ättens grundare, även om det skilde på många generationer (detta förekommer också i Bibeln, där t ex Jesus kallas "Davids son", trots att det var fjorton generationer mellan dem). Mohammed Knut Bernström, vilken tidigare var svensk ambassadör i Rabat och konverterade till islam 1986, har tolkat Koranen till nutidssvenska i Koranens budskap (PROPRIUS, Stockholm, 1998). Enligt honom kan detta att Maria i Koranen påstås vara syster till Aron ha en liknande förklaring (även om den är långsökt — jag känner inte till att man i Bibeln kallar någon för syster till en viss person som inte är verklig syster till denna person). Men även om Bernströms resonemang skulle vara korrekt, återstår att förklara övriga motsägelser mellan Bibeln och Koranen. Kritiker av Bernströms översättning menar dessutom att hans översättning inte är helt korrekt och att han bl a tonat ned många av Koranens problem, för att göra islam mer attraktiv för en svensk läsare.

19:31 Så pekade hon [Maria] på barnet. Då sade de: "Huru skola vi kunna tala till den, som är ett barn i vaggan?"
Han [dvs det lilla nyfödda Jesusbarnet] svarade: "Jag är förvisso Guds tjänare; han har givit mig skriften och gjort mig till profet,..."

Här talar Jesus som bebis från vaggan. Detta är typiskt för en del apokryfiska evangelier och visar varifrån många av Muhammeds missuppfattningar kommer. Det är ganska uppenbart att Muhammed inte fått Koranen från Gud, utan att han själv skrivit den utifrån sina begränsade kunskaper.

19:50 Men när han [Abraham] skilt sig från dem [sin familj] och det de åkallade i stället för Gud, gåvo vi honom Isak och Jakob, och båda gjorde vi till profeter.

Både Isak och Jakob var enligt denna vers söner till Abraham, vilka Allah skänkte till Abraham sedan den förste sonen Ismael lämnat honom. Detta stämmer inte med GT. Isak var enligt t ex 1 Mos 21:3 son till Abraham medan Jakob enligt 1 Mos 25:22 - 26 var den ene av Isaks två söner (den andre var Esau).

20:74 Då sade Farao: ...Han är sannerligen eder mästare, som lärt eder att trolla, men jag skall sannerligen avhugga edra händer och fötter korsvis och korsfästa eder på palmstammar, och I skolen få lära, vem av oss är strängast och uthålligast i att staffa.

Versen handlar om konfrontationen mellan Mose och Aron å ena sidan och Farao och dennes trollkarlar å andra sidan (2 Mos 5 och de följande kapitlen). Korsfästelse och stympning var inte något man praktiserade i det gamla Egypten. Detta kände uppenbarligen inte Muhammed till. Däremot förekom dessa strafformer på Muhammeds egen tid, och Koranen själv rekommenderar dem i Sura 5:37. Om Koranen är dikterad för Muhammed av ärkeängeln Gabriel, vilket Muhammed själv hävdar, måste denne ängel varit anmärkningsvärt okunnig.

20:77 Men den som träder inför honom [Allah] som en rättrogen efter att hava gjort goda gärningar, vänta de högsta graderna.

Här talas om rättfärdiggörelse genom egna gärningar. På de som gjort goda gärningar "vänta de högsta graderna". Nya Testamentet talar å sin sida om "rättfärdiggörelse genom tro". Inga gärningar, hur goda de än är, leder till Gud. Jesaja säger t ex i Jes 64:6 att våra bästa gärningar är som "smutsiga trasor inför Gud". Guds moraliska standard är så oerhört mycket högre än vår att det är omöjligt att bli rättfärdig genom goda gärningar. Enda vägen till Gud går genom att anropa Jesu försoningsoffer, dvs att kapitulera inför Gud. Den som bekänner Jesus som Herre och tror att Gud har uppväckt honom från de döda, blir ett Guds barn, säger Rom 10:9.

20:133 De säga: "Varför kommer han ej till oss med ett tecken från sin Herre?" Har då icke ett klart vittnesbörd om det, som står på de äldsta bladen, kommit dem till del?
Och hade vi tillintetgjort dem genom något straff före honom, så skulle de hava sagt: "Herre, varför har du icke sänt en apostel till oss, så att vi kunnat rätta oss efter dina tecken, innan vi blev förödmjukade och kommo på skam?"

Muhammed kommer här återigen med en smart bortförklaring varför han inte gör tecken och under. Vad han menar med "ett klart vittnesbörd, som står på de äldsta bladen" är dock oklart. Förmodligen menar han GT då han talar om "de äldsta bladen". Där förekommer emellertid inte några som helst profetior om Muhammed.[2]

24:34 Och om några av de slavar, över vilka I råden, önska ett fribrev, så utfärden sådant åt dem, om I veten något gott om dem, och given dem av Guds rikedomar vad han givit eder. Tvinga icke edra tjänarinnor till otukt, för att söka förvärva det jordiska livets vinning, om de vilja leva kyskt! Men om någon tvingar dem, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig, sedan de tvungits därtill.

I praktiken får man alltså våldta sin tjänarinna/slavinna. Även om det inte är bra, så överser ju Allah med detta. Man undrar varför då Allah inte också överser med att t ex våldtagna, filippinska hembiträden i Saudiarabien försvarar sig. I flera rättegångar i detta muslimska land har utländska kvinnor som blivit våldtagna, och då försvarat sig med alla medel, dömts till stränga straff. Hur annorlunda är inte Bibeln! 5 Mos 21:10 - 14 talar om det fall att en jude funnit behag i en krigsfånge/slavinna. Han skall då gifta sig med henne. Tröttnar han på henne skall hon släppas fri och får inte längre behandlas som slav.

24:62 De rättrogna är blott de, som tro på Gud och hans apostel och då de äro tillsammans med honom i och för någon gemensam angelägenhet, icke avlägsna sig, förrän de bett honom om tillstånd; de, som bedja dig om tillstånd, dessa äro förvisso de, som tro på Gud och hans apostel.

Man måste tro på Gud och hans apostel för att vara rättrogen. Ingenstans i Bibeln talas om att vi måste tro på Petrus eller Paulus eller någon annan mänsklig varelse vid sidan av Fadern och Sonen, dvs Gud.

28:5 Och skänka dem makt på jorden och genom dem låta Farao, Haman och deras härskaror erfara det, som dessa voro rädda för. [Denna sura handlar om Mose och Farao. Farao och Haman nämns också i sura 40:38]

Haman finns endast omnämnd i Esters bok i GT. Han var en ond man som försökte utrota det judiska folket, men som själv rönte det öde han planerat för sina fiender. Händelserna i Esters bok utspelar sig under den persiske konungen Ahasverus regering (486 - 465 f Kr). Haman levde alltså vid denna tid. Även om det är osäkert exakt när Mose levde, och därmed vilken farao som kan förknippas med honom, anser forskarna allmänt att det bör ha varit ungefär mellan 1350 och 1230 f Kr. Oavsett om denna datering skulle slå fel med några hundra år (mer än så kan det knappast röra sig om), är det således helt uteslutet att Mose och Haman varit samtida.

28:8 Och Faraos hustru sade: "Det är en ögonfägnad för både mig och dig; döden honom [dvs Mosesbarnet] icke! Det kan hända att han gör oss nytta, eller att vi upptaga honom som son", utan att de märkte någonting.

Här beskrivs hur faraos hustru hittar Mosesbarnet i vassen och sedan tar hand om det. I 2 Mos 2:5 och framåt beskrivs hur faraos dotter kom ned till floden för att bada. Hon fick då se kistan i vilken Mose låg och öppnade denna. Eftersom hon tyckte synd om det lilla barnet, tog hon hand om det. Återigen en klar motsägelse mellan Bibeln och Koranen.

33:37 Än när du sade till honom, som både Gud och du bevisat nåd: "Behåll din hustru hos dig och frukta Gud!" Och du dolde i din själ vad Gud uppenbarade och räddes för människorna, ändock Gud är mera värd att rädas för, men när Zaid icke längre önskade behålla henne, förmälde vi henne med dig, för att det ej skulle vara någon synd för de rättrogna att gifta sig med sina adoptivsöners hustrur, när dessa icke längre önska behålla dem, ty vad Gud bjuder, det sker.

Denna sura tillkom när Muhammed önskade gifta sig med sin adoptivsons hustru. Detta väckte så mycket kritik från hans anhängare, att han tvingades rättfärdiga sig genom en särskild sura.

Muhammed verkar få en hel del av sina uppenbarelser när han har personliga problem eller andra behov. Det är svårt att förstå hur sådana verser skulle kunna vara eviga, så att de till och med fanns hos Gud innan denne skapade världen.

33:49 Profet, vi tillåta dig förvisso att hava dina hustrur, dem du givit deras lön, de slavinnor, över vilka du råder, bland det byte Gud skänkt dig, din farbroders döttrar, dina fastrars döttrar, din morbroders döttrar, dina mostrars döttrar, som utvandrat med dig, och varje rättrogen kvinna, om hon giver sig åt profeten, för så vitt nämligen profeten vill taga henne till äkta, som en särskild rättighet för dig med uteslutande av de andra rättrogna.

Muhammed har tydligen många kvinnor att välja mellan. Detta plus den nyss citerade suran visar att Muhammed inte hade någon högre moralisk standard än vilken människa som helst. Snarare tvärtom. Enligt förordet till Zetterstéens översättning tog Muhammed några månader efter sin ankomst till Medina Abu Bekrs 10-åriga dotter som hustru. Med tiden tog han sig den ena hustrun efter den andra. Alltsom allt sammanlagt fjorton förutom flera älskarinnor. Jesu moraliska nivå ligger på ett helt annat plan. Han visade genom sitt liv i renhet, kärlek, godhet och sanning hur människan ursprungligen var tänkt att leva.

33:61 - 62 Om de tvehågsna, de, som hava krankhet i sina hjärtan, och ryktessmidarna i Medina ej sluta, så skola vi sannerligen hetsa dig mot dem, och sedan skola de ej stanna kvar där hos dig mer än en kort tid.
Hemfallna åt förbannelse; varhelst de anträffas, skola de gripas och ovillkorligen dödas.

De tvehågsna skall ovillkorligen dödas. Häri inkluderas också Muhammeds motståndare i Medina, som t ex sprider rykten om att det är Muhammed själv som hittat på Koranen.

36:43 Men om vi [dvs Allah] vilja, dränka vi dem, utan att de få någon hjälpare, och de kunna ej frälsas.

Människan är utlämnad på nåd och onåd åt Allahs godtycke. Vill han så kan han när som helst utplåna oss.

37:47 Där finnas jungfrur med blyga blickar, med stora ögon och hy som väl förvarade strutsägg.

Paradiset är fullt av ljuvliga, storögda jungfrur. Samma sak hävdas bl a i 38:52, 44:54 ("Och vi skola förmäla dem med mörkögda tärnor") och 55:56 ("I dem finnas jungfrur med blyga blickar, dem varken människor eller djinner oskärat före dem [dvs före de rättrogna som kommer till paradiset]"). Av 78:33 framgår att de också är storbröstade (högbarmade). Att meningen är att de lyckliga som anländer till paradiset skall få ta mödomen hos de väntande oskulderna, är väl ganska uppenbart. Ingen har ju tidigare "oskärat" dem (haft sex med dem). "Före dem" måste tolkas som "före de rättrogna som kommer till paradiset".

Koranen ger således bilden av ett sinnligt paradis, där alla kroppens lustar får sin tillfredsställelse. Bibelns paradis är av en helt annan natur och tonvikten ligger där på Gud själv, hans närvaro, härlighet och helighet. Bibeln talar till och med om att ingen människa kan förstå hur det är i paradiset. Den säger att "vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat (1 Kor 2:9)", det är vad Gud har berett åt sina barn. Den fysiska människan kan överhuvudtaget inte förstå den andliga verkligheten, menar Bibeln.

41:43 Till dig sägas ingenting annat än vad som redan sagts till apostlarne före dig; din Herre är sannerligen mäktig förlåtelse, men även mäktig ett plågsamt straff.

Här påstår Muhammed att inget annat finns i Koranen än vad som tidigare givits apostlarna (Moses, Josef, Jesus etc.). Enligt Muhammed finns således inga motsägelser mellan GT/NT å ena sidan och Koranen å den andra, något som vi redan sett definitivt inte stämmer.

43:11 Och som skapat alla arter och i skeppet och boskapen skaffat eder något att färdas på.

Allah har skapat alla arter, dvs här harmonierar Koranen med Bibeln.

44:29 - 31 Vi hava ju frälst Israels barn från det nesliga straffet.
Och från Farao. Han var förvisso en hög herre; ja, han hörde till de hänsynslösa.
Vi hava ju med flit utkorat dem framför all världen.

45:15 Vi hava ju givit Israels barn skriften, visheten och profetkallet, beskärt dem goda ting och givit dem företräde framför all världen.

Israel är enligt dessa två suror utvalda framför hela världen av Gud. De har också fått skriften, dvs GT. Det verkar dessvärre inte som muslimerna läser dessa verser idag. Eller också läser man dem ungefär som de flesta kristna läser de verser där Jesus befaller de kristna att älska varandra. Dvs man hoppar över dem.

46:11 Före denna uppenbarades Moses skrift till ledning och ett barmhärtighetsbevis, och detta [dvs Koranen] är en bekräftande skrift på arabiskt tungomål för att varna dem, som göra orätt, och förkunna dem, som göra väl, ett hugnesamt budskap.

Enligt denna koranvers bekräftas Torah, dvs de fem moseböckerna, av Koranen, fast på arabiska. Avsikten är att varna. Att Koranen skulle verifiera Torah är emellertid uteslutet på grund av alla de motsägelser som finns mellan dessa två verk.

47:2 Men de, som tro och göra goda gärningar och tro på vad som nedsänts till Muhammed, vilket är sanningen från deras Herre, deras missgärningar utplånar han och sköter om deras sak på bästa sätt.

Muhammed gör således anspråk på att Koranen är nedsänd till honom av Allah. I Koranen talar därför den allvetande Guden. Det är märkligt att det då existerar så många motsägelser mellan Koranen och GT. Har Allah glömt bort vad han tidigare sänt ned till Abraham och Moses?

47:4 - 7 När I möten dem som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!
Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det ... De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.
Han skall vägleda dem och sköta om deras sak på bästa sätt.
Och låta dem ingå i paradiset, sådant han lärt dem känna det.

Ovanstående verkar för det första en aning motsägelsefullt, åtminstone om man läser som det står. Det förefaller tämligen meningslöst att först halshugga de otrogna, sedan slå dem i bojor och slutligen begära lösepenning för dem. Antagligen menas att när de rättrognas blodtörst är tillfredsställd, så slår man eventuella överlevande i bojor och begär sedan en lösensumma för dem. Som tidigare förklarats måste man, då kristendom och islam jämförs, jämföra Nya Testamentet och Koranen. Få människor skulle nog vilja hävda att ovanstående på något sätt skulle ha en högre etisk resning är Jesu undervisning.

Här får vi också veta att alla martyrer (de som dödas för sin tros skull) garanterat kommer till paradiset. Eftersom Allah är synnerligen nyckfull kan man aldrig veta om man kommer dit eller till helvetet. Undantaget är alltså om man dör martyrdöden. Då garanterar Allah att man får en plats i paradiset. Man kan därför förstå varför så många muslimer gett sina liv för sin tro.

Enligt Jesus räcker det emellertid inte med att man offrar sitt liv för sin tro. Det beror på vad man gör, hur man gör det och varför man gör det. Den som gör onda gärningar (conquistadorer som mördade oräkneliga indianer i Centralamerika, inkvisition, Bartolomeinatten 1572 där minst 3 000 protestanter mördades av katolikerna etc), även om dessa sker i Jesu namn, går evigt förlorad. I Matt 7:22 säger Jesus om domens dag, "På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'" Dessutom leder, som tidigare påpekats, inga gärningar till Gud, inte ens om man på ett rättfärdigt sätt offrar sitt liv för att hjälpa en annan människa. Det enda som kan rädda oss är Guds nåd, manifesterad i Jesu offerdöd och uppståndelse.

47:16 Förhåller det sig med paradiset, som lovats de gudfruktiga, där det finnes bäckar av ogrumlat vatten, floder av mjölk, vars smak ej förändras, floder av vin. ljuvligt att dricka,...

Vinet flyter således i floder i paradiset, trots att det är förbjudet att dricka vin på jorden. Den moraliska standarden i Allahs himmel verkar således vara lägre än på jorden. Nu kan man givetvis invända att av det paradisiska vinet blir man, till skillnad från jordiskt vin, inte berusad. Om synden ligger i att bli berusad, är det logiskt att man då får dricka av det himmelska vinet. Men oberoende av detta är det uppenbart att islams paradis är exakt vad en normal arab i trakten av Mecka och Medina, där Muhammed verkade, skulle drömma om. Omgiven av sand, sand och åter sand, och med vatten som någonting dyrbart och sparsamt förekommande, vore det konstigt om man inte längtade efter en annan tillvaro med överflöd av ljuvliga drycker; kristallklart källvatten, mjölk som inte surnar och utsökt vin.

48:10 Den som svära dig trohetsed, svära förvisso Gud trohetsed.

Trohetsed till Muhammed är enligt denna vers liktydigt med trohetsed till Allah. Det är helt främmande för Bibeln att man skulle kunna ingå ett förbund med Gud genom att ingå ett förbund med en människa. Genom Jesus har var och en direktkontakt med Gud och kan själv kommunicera med sin Skapare utan några mellanhänder.

48:28 Han är den, som sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att giva den seger över varje annan religion; ja, Gud är vittne nog.

Islam skall segra över varje annan religion. Någon gång i framtiden kommer således alla andra religioner att försvinna (förbjudas?). Med tanke på muslimska fundamentalisters framfart i vissa länder är detta perspektiv ganska oroväckande.

48:29 Muhammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra;...

Denna vers, kopplad till föregående vers, öppnar upp ett fruktansvärt framtidsperspektiv, åtminstone om islam skulle få större inflytande än vad denna religion har idag. Här är det knappast tal om att tolerera andra religioner, annat än tillfälligtvis av taktiska skäl. Vissa extrema, muslimska grupper brukar säga, "Först tar vi lördagsfolket [dvs judarna, som firar sabbat på lördagen] och sedan tar vi hand om söndagsfolket [dvs de kristna]". Själva kallar sig muslimerna ibland för "fredagsfolket", eftersom deras bönedag inträffar på fredagen. Vad "ta hand om" betyder överlåter jag åt läsaren att fundera ut.

51:56 Jag har skapat djinnerna och människosläktet blott för att de skola dyrka mig.

Allah har alltså skapat djinnerna, dvs demonerna eller de onda andarna, för att de skall dyrka honom. Bibelns demoner är, till skillnad från detta, ett resultat av att ursprungligen goda änglar valt att göra uppror mot Gud. En god Gud skapar inte onda andar. Den som är god gör bara det som är gott.

54:34 Vi sände förvisso en orkan över dem undantagandes Lots husfolk; dem frälste vi i daggryningen.

Här talas det om Sodoms och Gomorras förstörelse och Lot som blev räddad. Denna händelse har tidigare behandlats. I versen ovan hävdas emellertid att de två städerna förstördes av en orkan. I Bibeln sägs att de utplånades genom en jordbävning.[3] I Luk 17:29 talar till och med Jesus om denna händelse. "...men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla." Eld och svavel kännetecknar som bekant vulkanisk aktivitet och inte orkanvindar. Har Koranen rätt, så har således både Mose och Jesus fel. Återigen ett exempel på motsägelse mellan Koranen och Bibeln.

57:27 Sedan hava vi låtit våra apostlar följa i deras fotspår [innan nämns Noa och Abraham], vi hava ock låtit Jesus, Marias son, följa dem och givit honom evangelium, och vi hava i deras hjärtan, som följa honom skapat huldhet och barmhärtighet och ett munkväsen som de uppfunnit. Vi hava icke föreskrivit dem det,...

Muhammed erkänner här att Jesus fått evangeliet från Gud. Men i så fall borde Jesus veta hur exempelvis Sodom förstördes (se kommentarerna till föregående citat!).

Även om Koranen accepterar att Jesus är från Gud har man dock missat själva grundtanken. Jesus kom inte i första hand med ett budskap, dvs evangeliet, utan han var själv budskapet och lösningen på människans alla problem. Gud älskar oss så mycket att han inte bara sände en bok till oss, utan han sände också någonting oerhört mycket bättre, sin egen son! Därför räcker det inte med att tro på Gud eller på Jesus. Det räcker inte heller att läsa Guds bok från pärm till pärm. Nej inte ens att lära sig den utantill. Vi måste själva ta emot Jesus, och det han gjorde på korset, i våra egna liv! Han måste få komma in i våra hjärtan och förvandla oss.

I den senare delen av versen ovan säger Muhammed att munkväsendet inte är från Gud och här har han för en gångs skull rätt. Ingenstans i Bibeln påstås att de kristna skall stänga in sig i kloster. Tvärtom så säger Jesus i missionsbefallningen i Matt 28:19, "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar...". Han säger alltså inte "stäng in er" utan "gå ut".

61:6 Än när Jesus, Marias son, sade: "Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den tora [dvs de fem moseböckerna], som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig, och vars namn är Ahmed." Men när han kom till dem med de klara vittnesbörden, sade de: "Detta är uppenbar trolldom."

Enligt denna sura kom Jesus för att bekräfta Torah (vilket på sitt sätt är sant) och för att bebåda en apostel vars namn är Ahmed (Förmodligen avses Muhammed. Det är i varje fall samma ordstam som Muhammed). Delpåstående två stämmer emellertid inte med NT. Jesus kom inte för att bebåda någon. Han är alfa och omega, dvs den förste och den siste. Efter Jesus har Gud inte mer att säga till människan. "Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom." (Heb 1:2) Att Guds Son, genom vilken världen är skapad, skulle kommit för att förebåda en vanlig människa (Muhammed), låt vara att denne är en apostel, är fullständigt uteslutet. Johannes Döparen, som kom för att förebåda Jesus, sa att han inte ens var värd att knyta upp Jesu sandaler. Jesus var definitivt ingen springpojke åt Muhammed. Nej han var den äkta varan, "konungarnas Konung och herrarnas Herre"!

64:11 Ingen hemsökelse hemsöker någon utan att den sker på Guds tillskyndelse, och den som tror på Gud, hans hjärta vägleder han; jag Gud är allvetande.

Alla hemsökelser sker alltså på Allahs tillskyndan. Allah ligger således bakom allt ont som sker på jorden och det är därför egentligen hädelse att be för sjuka, ja t o m att bygga sjukhus. Då går man ju emot Allah, som sänt sjukdomen. Jag läste vid ett tillfälle om en missionär, som under många år arbetat med blinda i muslimska länder. Åtskilliga gånger hade han fått den förvånade frågan, "Varför håller du på med detta? Det är ju Allahs vilja att de skall vara blinda."

Bibelns Gud vill däremot, till skillnad från Allah, ta bort allt lidande och all sjukdom. Jesus, som kom för att uppenbara sin Fader, botade alla sjuka som kom i hans väg och som ville bli botade. I Joh 10:10 säger Jesus, "Tjuven [dvs djävulen] kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd". Liv i överflöd, innebär ett liv i hälsa och utan hunger och törst. En god Gud sänder inte sjukdom, svält och död. Om Gud skulle vara sådan, ja då hade en normal människa högre moralisk standard än Gud själv. Och varför skulle man vilja tillbe någon som är en själv underlägsen.

66:8 I, som tron, omvänden eder till Gud i uppriktig ånger! Det kan hända, att eder Herre utplånar edra missgärningar från eder och låter eder komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar,...

Om man omvänder sig, kan det hända att man kommer till paradiset, dvs man är helt utlämnad åt Allahs godtycke. Det är inte underligt att ett av de vanligaste uttrycken i arabvärlden är "Om Allah vill (In shalla)".

66:10 Gud anför Noas hustru och Lots hustru som exempel för dem, som äro otrogna. Båda tillhörde tvenne rättfärdiga män bland våra tjänare, och båda bedrogo dem,...

Noas hustru och även Lots påstås här ha varit otrogna, något som definitivt inte omnämns någonstans i Bibeln.

67:2 Han [Allah] som skapat döden och livet för att pröva, vem som handlar bäst bland eder! Han är den Väldige, den Överseende,

Gud påstås alltså ha skapat döden. Enligt Bibeln är det precis tvärtom. Död och sjukdom kom in i världen vid syndafallet, då ondskan fick makt över den goda skapelsen. Enligt Uppenbarelseboken är döden en fiende till Gud och skall på den yttersta dagen utplånas. I Upp 20:14 skriver t ex aposteln Johannes, "Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön." Bibelns Gud är livets Gud. Jesus kom till jorden för att vi "skall ha liv i överflöd". Han kom inte med döden utan med evigt liv för var och en som tar emot detta.

67:3 Han som skapat sju himlar över varandra.

Det finns sju himlar enligt Koranen, något som inte nämns i Bibeln. Där talas om tre himlar.

76:23 Vi hava förvisso nedsänt Koranen till dig i flera sändningar.

Koranen har således kommit till Muhammed från Allah i flera omgångar.

98:1 De som äro otrogna, både de, som fått skriften, och månggudadyrkarna, blevo avfällingar först sedan det klara vittnesbördet kommit dem till del.

98:5 De, som äro otrogna, både de, som fått skriften, och månggudadyrkarna, äro förvisso hemfallna åt helvetets eld att där evinnerligen förbliva. Dessa äro de sämsta varelserna.

Det talas här om "de som fått Skriften", vilket måste syfta på judarna och "månggudadyrkarna", som väl avser de kristna (de tror ju enligt Muhammed på tre gudar). Judar och kristna är sålunda, enligt dessa verser, otrogna. I 98:5 sägs att helvetes eld väntar dem. Det verkar som den gode Muhammed hade ett omväxlande humör. Ibland hade judarna alla välsignelser och i början av islams historia skulle man t o m vända sig mot Jerusalem då man bad. På grund av judarnas ointresse av att omvända sig till islam, härsknade Muhammed så småningom till och tonen i Koranen ändrades (och böneriktningen likaså). 98:5 avslutas med att säga om judar och kristna, att "dessa äro de sämsta varelserna". I vers 1 står att de blev avfällingar först sedan de fått "det klara vittnesbördet", vilket väl måste syfta på Koranen. Orsaken till Muhammeds vrede var således att varken judar eller kristna kunde förmås tro att Koranen var en uppenbarelse från Gud.

Enligt en del historiker var den ursprungliga böneriktningen inte riktad mot Jerusalem utan mot Petra (en utdöd ruinstad i södra Jordanien). Detta tror man sig ha kommit fram till genom att undersöka ruiner efter moskéer från islams första årtionden. I varje moské finns en s k mihrab (en nisch på insidan av moskéns innervägg) som visar qibla (riktningen mot Mecka, eller snarare riktningen mot kaba, som är islams viktigaste helgedom). Man hävdar att man genom noggranna mätningar och beräkningar har kommit fram till att mihrab i dessa tidiga moskéer pekar mot Petra. Logiken bakom detta skulle vara att Allah var titeln på en av Petras många gudar och att Muhammed av någon anledning hade fått reda på detta. Och det kan ju vara sant. Så vi kan betrakta det som en möjlighet, men inte som något vi vet med säkerhet.
Befinner man sig i Medina eller Mecka, så ligger riktningen till Jerusalem ganska nära riktningen till Petra. Det är svårt att veta hur noggrannt muslimerna vid den här tiden kunde mäta riktningar och ännu viktigare, hur noggrannt de kunde beräkna riktningar till avlägsna platser, som inte kunde observeras optiskt (dvs med ögonen). Man hade ju inga exakta kartor och bara en grov uppfattning av jordens form. Så några noggranna beräkningar var inte möjliga att göra. Kanske avsåg man att mihrab i de tidiga moskéerna skulle vara riktad mot Jerusalem men genom att beräkningarna inte var exakta så blev riktningen någon eller några grader fel och mihrab kom i stället att peka mot Petra? Denna möjlighet kan inte uteslutas. Vi talar här om fallet att islam bara finns lokalt i trakten runt Medina och Mecka (som var fallet under islams första årtionden). När sedan islam spreds ut över världen, håller givetvis inte detta argument. Generellt kan ju skillnaden mellan riktningen till Jerusalem och riktningen till Petra vara upp till 180 grader (om man befinner sig mittemellan dessa platser). Men då hade redan böneriktningen ändrats till Mecka.

Ovanstående utgör bara ett axplock av några representativa koranverser. Påståenden som exempelvis att Gud inte har någon son, skildringar av helvetets fasor och paradisets ljuvlighet förekommer på hundratals och åter hundratals ställen i Koranen. Den som är intresserad rekommenderas därför att köpa Koranen (den brukar säljas på bokrean för ca en hundralapp) och med ovanstående som utgångspunkt, själv undersöka denna närmare.

Tillbaka till "Islam"
Tillbaka till "Om det nu finns en Gud, varför skulle det just vara Bibelns Gud?"
Till Huvudsidan om islam

[1] Städerna Sodom och Gomorra skulle på grund av sin stora ondska förintas. Den rättfärdige Lot fick tillsammans med sin familj tillstånd att lämna Sodom innan Guds vredesdom gick i uppfyllelse. I 1 Mos 19:17 uppmanas Lot av en ängel, "Fly för ditt livs skull. Se dig inte tillbaka, och dröj ingenstans på Slätten". Att även Lots hustru skulle räddas, framgår klart av att ängeln tidigare sagt till honom, "Stå upp och ta med dig din hustru och dina båda döttrar... (v 15)". I vers 26 kan vi sedan läsa att "Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka. Då blev hon en saltstod".
[2] Ibland framförs från muslimskt håll påståendet att Bibeln faktiskt talar om Allah. Man menar då att det hebreiska ordet halal i själva verket syftar på Allah. "halal", som är ett substantiv, betyder emellertid helt enkelt "ära" eller "pris" och en av dess verbformer skrivs ofta tillsammans med en sammandragning av ordet Jehova, nämligen Yahh. "Yahh" är alltså en förkortning av "Jehova", som i sin tur är ett av namnen på Gud. Då man gör ett s k stambyte övergår substantivet "halal" till verbet "hillel", som har betydelsen "lova" eller "prisa". I imperativ (dvs befallande form), maskulinum, pluralis skrivs det "hallelu", vilket tillsammans med "Yahh" således blir "halleluja". Detta uttryck betyder helt enkelt "prisa Jehova (dvs Gud)" eller "lovad vare Gud". I de svenska översättningarna skrivs detta sammansatta ord precis som det låter på hebreiska, dvs "halleluja" (t ex Ps 106:1), medan man i engelska översättningar vanligen använder uttrycket "praise the Lord". Ordet "halal" har således inte något alls med Allah att göra, och att detta ord finns i hebreiska språket är inte mer bevis för islam än att ordet "alla" förekommer på svenska.
[3] Någon gång i början av februari 1996 rapporterade TT att två svenska arkeologer som gjort utgrävningar i Jordanien, vid stranden till Döda Havet, ansåg sig ha funnit resterna av Sodom och Gomorra. Enligt TT-telegrammet tydde deras fynd på att de två städerna förstörts vid en jordbävning ca 1900 f Kr. Detta stämmer helt överens med Bibelns beskrivning, både i fråga om tid och hur städerna förstördes. Enligt 1 Mos 19:24-25 "lät Herren svavel och eld regna från himmelen... och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken."
© Krister Renard