"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Litet islamlexikon

(Givetvis är det omöjligt att på några få rader ge uttömmande och helt korrekta förklaringar av islams olika begrepp. För mer detaljerade diskussioner hänvisar jag läsaren till att slå upp respektive ord på Wikipedia, eller söka på Internet. Engelska Wikipedia är att föredra. När det gäller muslimska Internetsajter måste man vara lite skeptisk till innehållet, eftersom man där tenderar att i hög grad skönmåla islam. Det bästa är att läsa på många olika ställen, men detta kräver mycket tid. Kanske alltför mycket tid för de flesta. Därför har jag med nedanstående miniuppslagsverk. Läsaren får ta det för vad det är.)

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Observera! Islam definieras inte utifrån vad "snälla", politiskt korrekta svenskar anser. Inte heller har "experterna" på Södertörns Högskola och liknande institut för allt som är politiskt korrekt och inne just nu (islamokrami, genusvetenskap, kristendomshat, israelhat etc) mandat att definiera islam. Denna religion, precis som andra religioner, definieras utifrån sina egna heliga skrifter och den konsensus som finns bland dess troende uttolkare (prästerskap).

---

Alla hänvisningar till sharíalagen i den följande texten utgår från numreringen i Reliance of the Traveller, sammanställd av Ahmad ibn Naqib al-Misri (se uppslagaordet "Sharíalagen" nedan).

Olika riktningar inom islam:

Av världens ca 1,6 miljarder muslimer är drygt 10 % shiamuslimer (ca 190 miljoner). De flesta shiamuslimer finns i södra Irak, Iran, norra Jemen och den forna Sovjetrepubliken Azerbajdzjan.

Det har alltid rått motsättning mellan shia- och sunnimuslimer, bland annat på grund av deras olika tolkningar av Koranen. Speciellt i Irak har motsättningarna varit starka, och det är de än idag. Kriget mellan Iran-Irak på 80-talet var delvis en följd av dessa motsättningar (sedan kan man misstänka att Saddam Hussein också hade aspirationer på att utvidga sitt territorium).

Salafismen är en riktning inom sunniislam, som endast godkänner islam såsom den tillämpades de tre första generationerna efter Muhammed. De godkänner inga omtolkningar av de religiösa texterna och har en mycket sträng syn på hur islam skall utövas. Wahhabismen (se nedan) kan ses som en del av salafismen. Salafisterna står för en militant, radikal islam och strävar efter att införa kalitfatet över hela jorden (utan våld om det går, med våld om det krävs). Många terrorister och självmordsbombare är salafister. De mest extrema muslimerna i Europa och USA är salafister. Dessa kräver att sharíalagar införs och att Europas länder böjer sig för islam.

Shiamuslimer anser att Muhammeds kusin och svärson Ali (ibn Abi Talib), som sedan blev den fjärde kalifen, var den främste uttolkaren av den sanna läran. På grund av att hans åsikter ansågs hota islam (fast det antagligen mer handlade om maktkamp mellan olika grupper än om teologi), mördades han. Sedan dess hyllas han som martyr av sina anhängare. Shiamuslimerna tror också på den tolfte imamen efter Ali (denne går under namnet Mahdin). Den tolfte imamen levde på 800-talet efter Kristus och försvann på ett oförklarligt sätt. Shiamuslimerna anser att denne en dag ska komma tillbaka till jorden för att tillsammans med Jesus frälsa mänskligheten (uppenbarligen inspirerat av den judisk/kristna Messiastanken).

Som lite kuriosa kan nämnas att Nazityskland, strax före Andra Världskriget, försökte upprätta en allians med muslimvärlden och hade omfattande handelförbindelser med flera muslimländer, framför allt Iran, där man fick mycket stort inflytande (ca 45 procent av Irans import och export vid den här tiden var med Tyskland). Tyskarna hade en stark propagandasändare (Radio Zeesen) som sände på persiska och arabiska. Där spred man sitt antisemtiska budskap och uppmanade muslimerna att utplåna alla judar. Vid en utsändning den 7/7 1942 sade man bl a, "Ert hopp till frälsning ligger i utrotandet av judarna innan de utrotar dig!" Tyskarna var smarta och visste hur de skulle charma muslimerna. De jämförde Muhammeds kamp för islam med Hitlers kamp mot England och mot judarna, vilket lär ha fått många shiitiska präster att tro att Hitler var den tolfte imamen.

Sufism är en gren av islam, där man sysslar med mysticism. Målet med sufismen är att söka Sanningen genom kärlek och hängivenhet. Detta kallas tariqat, den andliga vägen till Gud. Tariqat ter sig betydligt mer sympatisk än jihad och man skulle önska att sufismen vore den dominerande riktningen inom islam. Det är emellertid i stort sett omöjligt att förena sufismen med en bokstavlig tolkning av islams heliga skrifter (och en sådan tolkning är den enda rimliga med tanke på att Koranen anses dikterad för Muhammad av en ängel, dvs i förlängningen av Allah själv). Många sufister betraktar sig inte som muslimer och många muslimer (det stora flertalet enligt min bedömning) ser inte sufismen som en del av islam.

Sunnimuslimer är den största av Islams två huvudgrenar. Den är dominerande i den muslimska världen förutom i Iran. Inom sunniislam hävdar man att Muhammed inte bara var den störste profeten utan även den siste. Sunnimuslimer använder sig därför enbart av Muhammeds bud och inte av några andra profeter. Förutom Koranen har man en samling skrifter, vilka kallas Hadith, som auktoritet. Hadith består av berättelser om Profeten (Muhammed) och dennes föreskrifter när det gäller den praktiska tillämpningen av islam. Ibland avser man också berättelser om Profetens vänner och efterföljare. Det finns flera samlingar av hadíther, vilka sammanställts av olika muslimska uttolkare.

Wahhabism är en puritansk form av islam som är speciellt vanlig i Saudiarabien. Den är uppkallad efter Muhammed ibn al-Wahhab, en islamsk reformator, som levde på 1700-talet och som ville återföra islam till dess ursprungliga form. Många av dagens muslimska terrorister är wahhabbister (t ex Osama bin-Laden).

---

Det här med mullor och ayatollor etc kan verka ganska så förvirrande. Här följer en kort ordlista:

Ayatolla: Ordet kommer från "ayat Allah", vilket betyder "Guds tecken" och betecknar en hög religiös/politisk, shiamuslimsk ledare. Används huvudsakligen i Iran.

Emir: Detta ord kommer från arabiskans "Amir-ul Momineen" och betyder "ledare för de trogna". Normalt avses militära ledare. Kan också översättas med "prins".

Imam: Bland shiamuslimerna används detta ord för Muhammeds arvingar, vilka anses vara islams sanna ledare. Sunnimuslimer använder också ordet, vilket då avser en böneledare.

Kalif (ordet betyder "ställföreträdare"): Profeten Muhammeds efterträdare kallades kalifer och det område de regerade över (hela den dåtida muslimska världen) kallades kalifatet (Muhammed var ju både en religiös och en politisk ledare). De första fyra kaliferna — Abu Bakr (632–634), Umar I (634–644), Uthman ibn Affan (644–656) och Ali ibn Abi Talib (656–661) — är kända under namnet rashidun (vilket ungefär betyder "de som följde den rätta vägen"). Sunnimuslimerna anser att rashiduns era var islams guldålder, under vilken islams område utvidgades med rasande fart.

Rashidunkalifatets omfattning vid Uthmans död år 656.

Shiamuslimerna å sin sida menar (vilket nämnts ovan) att den fjärde kalifen, Ali ibn Abi Talib, som mördades 661, var islams förste imam och att hans efterkommande är kalifatets rätta arvingar. Efter Alis död splittrades islam i sunni och shia.

En kalif är ende muslimske ledaren som har rätt att beordra den krigiska jihad (där man inte bara försvarar sig utan anfaller). Det sista kalifatet var det Ottomanska Kalifatet, vilket upphörde när den siste ottomanske kalifen avsattes 1924. Sedan dess har det inte funnits någon som haft befogenhet att starta jihad. IS (islamska staten) har nyligen utropat det nya kalifatet (och en kalif) i Syrien/Irak och menar därmed att deras jihad är legitimt (enligt muslimsk lag). De flesta muslimska ledare verkar dock inte hålla med om detta.

Mufti: En muslimsk lärd som tolkar islams lagar. Endast en mufti kan utfärda en fatwaa, dvs en formellt bindande tolkning av islams lag.

Mullah: Betydelsen varierar för olika områden. Bland talibanerna avses en traditionell böneledare vid en lokal moské.

Shejk: En äldste eller religiös ledare, en vis person, som ofta har många efterföljare. En shejk kan samtidigt vara mufti.

---

Några ytterligare begrepp:

Adhan. Böneutropet från moskén eller minareten kallas Adhan, vilket betyder "information, pålysning". En viktig funktion hos Adhan är att påminna människor när det är dags att be (fem gånger per dygn).

Islams bönetider är relaterade till soluppgång och solnedgång och är därför olika från dag till dag. Tiderna varierar också från ort till ort (på grund av att solen går upp och ned vid olika tidpunkter beroende på latitud och longitud). Eftersom det handlar om 5 bönetillfällen per dygn, vars tider således varierar under året och dessutom beror på var man befinner sig, blir det hela komplicerat och människor behöver hjälp för att hålla reda på när det är dags att be.

Idag har i stort sett alla människor klockor och mobiltelefoner med alarm och behovet av adhan som bönepåminnelse finns inte längre. Det finns gratisappar att ladda ned, som utifrån positionsuppgifter från gps-navigatorn i telefonen, räknar fram bönetiderna och varje dag larmar vid de korrekta tidpunkterna. Dessa appar anger dessutom den korrekta böneriktningen mot Mecka (se uppslagsordet "qibla").

Adhan fungerar emellertid inte bara som "bönealarm" utan innehåller också proklamationer. Inledningen består av två proklamationer vilka åtföljs av ett antal uppmaningar. Sedan avslutas böneutropet med ungefär samma två proklamationer som i inledningen. Den första proklamationen är "Allah akbar", vilket betyder "Allah är större" eller "Allah är den störste". Detta kallas takbir. Vissa menar att "Allah akbar" också kan tolkas mer allmänt som att "Gud är större/den störste" och skulle då också kunna användas av andra än muslimer (Allah är ju helt enkelt det arabiska ordet för Gud).

Att vår nuvarande ärkebiskop, Antje Jackelén, valt "Gud är större" som sitt valspråk, tolkar jag som att hon därmed vill visa sin sympati och respekt och välvilja gentemot islam. Tyvärr är hennes uppenbara kärlek till islam inte besvarad. Enligt sharíalagen w4.1 är nämligen judendom och kristendom ogiltiga religioner och en muslim som påstår, och håller fast vid, att kristendomen är en giltig religion gör sig skyldig till hädelse (kufr, vilket straffas med döden). Att påstå att Allah kan betyda Gud i en mer allmän bemärkelse (för att bl a kunna motivera det falska påståendet att kristna och muslimer tillber samme Gud) låter förvisso tolerant, och även om det formellt (maffiaadvokatmässigt) kan sägas vara sant, så utgör det en större lögn än vad det är en sanning med tanke på vad man då glömmer att nämna (se förklaring nedan under ordet "Allah"). Påståender må vara lingvistiskt sant, men det är definitivt inte teologiskt sant och ingen djupt troende muslim skulle hålla med om det.

Takbir proklamerar således att det inte finns någonting högre än Allah och att allting måste böja sig under denne. Den andra proklamationen i adhan kan ses som islams trosbekännelse och räknas som det främsta budet och säger ungefär "Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammeds är hans sändebud (profet)". Sedan följer ett antal uppmaningar ("Kom till bön. Kom till frälsning. Kom till framgång. Bönen är bättre än att sova." — den sista uppmaningen används bara vid den tidigaste morgonbönen). Och så avslutas utropet med takbir och proklamationen att det inte finns någon gudom utom Allah. Böneutropet proklamerar således att allt är underlagt Allah och att området tillhör islam. Adhan skall utföras av en man med "en vacker och stark röst" och får absolut inte utföras av en kvinna, eftersom detta skulle kunna väcka begär hos männen.

Islams böneutrop jämförs ibland med kyrkklockor. Detta är helt fel. Kyrklockor talar om när det är gudstjänster och kan också ange speciella klockslag (t ex helgmålsringning). Förr i världen, före radio och TV, fungerade de också som alarmklockor, vilka varnade för stora bränder, krig och liknande. De användes också för att fira och markera positiva händelser som att en ny konung blivit krönt eller att landet fått fred efter ett krig. Klockringning från kyrkor proklamerar inga explicita anspråk på att nejden tillhör Jesus eller något liknande. Kyrkklockar kan betraktas som musik. De kan ha ett vackert ljud och i England har man t o m tävlingar i klockringning (man spelar då melodier med hjälp av flera klockor vilka är stämda i olika toner och har olika klanger). Och även om man skulle kunna säga att kyrkklockorna indirekt proklamerar kristendomen, så utgör kyrkklockor en tradition i vårt land som är minst 1000 år gammal. Klockringning utgör helt enkelt en del av Sverige, vilket inte böneutrop gör. Islam är inte en del av svensk kultur och svensk tradition! Kristendomen däremot är en omistlig del av den svenska kulturen och har format mycket av dagens Sverige. Mycket av vår moral, kultur, tänkande och alla högtider kommer från kristendomen. Mängder av ord och uttryck och talesätt är hämtade från Bibeln (som "ramaskri", "han kom som ett jehu" etc). Även den som deklarerar sig som ateist är starkt påvkerad av det kristna tänkandet, vare sig han/hon vill detta eller ej. Min personliga uppfattning är att böneutrop inte skall tillåtas i vårt land, annat än möjligen vid enstaka, speciella tillfällen, Många svenskar skulle uppleva böneutrop med stora högtalare fem gånger per dygn som mycket störande och irriterande. Första böneutropet är vid soluppgången (dvs kan vara så tidigt som 03.30). Böneutropen pågår i 3-4 minuter. För den som är ateist kanske inte själva innehållet i böneutropen spelar någon roll, De är bara störande rent akustiskt. Men den som är kristen vill definitiv inte, 5 gånger per dag, tvingas lyssna till proklamationer som säger att alla måste underkasta sig Allah och att islam har makten över det område som utropet ljuder över.

Dessutom är kristna som lever i muslimländer, enligt sharíalagen (o11.5(6)), förbjudna att ringa i kyrkklockor. Skall böneutrop tillåtas i vårt land så måste i så fall kristna i muslimländer tillåtas att ringa i sina kyrkklockor. Så här måste islam backa! Vilket antagligen är omöjligt. Islam kräver allt men vill ingenting ge i gengäld, helt enkelt för att islam är en aggressiv, erövrande härskarreligion. Och när det gäller en sådan religion (eller ideologi) måste man sätta hårt mot hårt. Annars tar de allt! Vilket ju är islams icke förhandlingsbara slutmål (se uppslagsordet "jihad").

Allah är namnet på islams Gud. Islam är (precis som kristendom och judendom) mycket noggrann med att hävda att det bara finns en enda Gud. Ursprunget till ordet "Allah" anses allmänt vara en sammandragning av orden "al-ilah", som betyder "guden" ("al" är bestämd artikel) och som är relaterat till ordet "El" (Elohim), vilket är det hebreiska och arameiska ordet för Gud. Ordet Allah har använts om olika gudar långt före islam och har även använts och används fortfarande om Bibelns Gud av arabisktalande kristna. Många uttolkare inom islam anser att Allah i princip är samma Gud som Bibeln talar om, men att den Bibel vi har tillgång till idag, och som är totalt oförenlig med Koranen, utgör en grov förvanskning av den ursprungliga Bibeln (den rikliga förekomsten av gamla autentiska handskrifter med bibeltexter utgör emellertid ett mycket starkt argument mot detta påstående).

Frågar man en muslim vad "Allah" betyder svarar denne "Gud". Frågar man då om man kan kalla kristendomens Gud för Allah (vilket man borde kunna om Allah bara betyder Gud och inget mer), blir svaret oftast "Absolut inte!" I vissa muslimska länder finns t o m lagar som förbjuder icke-muslimer att använda ordet Allah om sin Gud. Ibland använder arabisktalande judar och kristna ordet Allah med ett tillägg, för att det klart skall framgå att det inte handlar om Koranens Allah. Nyligen har högsta domstolen i Malaysia, efter en juridisk strid som pågått i mer än tio år, underkänt en policy som förbjuder kristna att använda ordet Allah. Det hela började med att tullen på en flygplats beslagtog cd-skivor tillhörande en kristen person. Dessa innehöll några filer där ordet Allah användes om Bibelns Gud. Kristna organisationer stämde då den malaysiska staten med motiveringen att beslagtagandet bryter mot Malaysias religionsfrihet. Under processens gång stödde alla lägre rättsinstanser förbudet för kristna att använda ordet Allah om sin Gud. Högsta domstolen gjorde emellertid en annan tolkning av lagen och skriver i sitt domslut att förbudet strider mot Malaysias konstitution och är därför illegalt (läs mer om detta på BBC:s hemsida). Detta och andra liknande domslut till kristnas fördel har i flera fall lett till våldsamma protester och attacker mot kyrkor och även moskéer (attackerna mot moskéer är antagligen riktade mot liberala moskéer som av radikala muslimer betraktas som avfälliga). Domarna i Malysias högsta domstol tar en stor personlig risk när de dömer en dom som strider mot ortodox islam. Det har många gånger hänt (bl a i Pakistan) att jurister som försvarat kristnas rättigheter har mördats. Även om Malaysia står för en ganska moderat islam (det är därför landet är ganska framgångsrikt ekonomiskt) så har islam där, precis som överallt på jorden, radikaliserats under de senaste decennierna. Man kan således inte utesluta att Malaysia inom kort kommer att behöva tillsätta nya domare i sin högsta domstol.

Al-Nasikh wal-Mansoukh (Avskaffaren och det Avskaffade) är den princip som säger att om två suror motsäger varandra så gäller den sist skrivna. En suras kronologiska ordning avgör således dess betydelse för islam och islams praktiska tillämpning. Detta i enlighet med följande suror (versnummer enligt Zettersténs översättning — versnummer skiljer något mellan olika översättningar, ofta rör det sig om mellan ett par till max tio verser):

Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller likadan i stället; vet du ej att Gud är allsmäktig? (sura 2:100)

Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud bäst vet vad han nedsänder, säga de: "Du diktar blott." Nej, de flesta av dem veta ingenting. (sura 16:103)

Allah kan således när som helst ersätta en sura med en annan och "bättre" sura. Detta underlättade givetvis för Muhammed, eftersom han hela tiden kunde anpassa Koranen allt eftersom omständigheterna varierade.

Man kan skilja mellan två viktiga perioder i Muhammeds liv. Under den första tiden, efter att Muhammed hade börjat få "uppenbarelser" från Gud, bodde han i Mecka. Till en början försökte Muhammed omvända Meckaborna genom övertalning. Många av de suror som då tillkom framstår som förhållandevis toleranta och kärleksfulla, och det är i dessa som Koranen talar om kärlek, fred och tolerans (men även där är kärleksbudskapet begränsat och inte lika uppfordrande och allmängiltigt som inom kristendomen). Han lyckades dock inget vidare med att vinna proselyter och mötte både hån och öppet motstånd.

Det är dessa moderata verser som muslimer citerar när de vill övertyga välmenande västerlänningar om att islam är minst lika fridsam och kärleksfull som Jesu budskap. Detta är inget annat än rent bedrägeri, vilket strax framgår.

Vissa västerländska uttolkare menar att man kan tala om två Koraner; Meckakoranen och Medinakoranen. Man anser att dessa kan ses som två skilda böcker i en och samma volym. Eftersom Medinakoranen tillkom senare, är den av detta skäl överordnad Meckakoranen (dvs i princip samma sak som Bibelns Gamla och Nya Testamente — skillnaden är att i Koranen så är de två delarna inte ordnade efter varandra utan är uppblandade i hela korantexten). Detta perspektiv utgör ett annat sätt att uttrycka Al-Nasikh wal-Mansoukh.

År 622 lämnade Muhammed och hans anhängare i största hemlighet Mecka efter att ha varnats om ett planerat mordförsök på honom. Färden gick till Medina, ca 32 mil norr om Mecka. Invånarna i Medina hade bett Muhammed komma dit, eftersom de låg i fejd med varandra och behövde någon som kunde mäkla fred. Här behövde Muhammed inte krusa, eftersom han snabbt fick en maktposition. Nu kunde han visa sitt rätta jag. De suror som nu uppenbarades hade därför en mer hätsk och hatisk ton. De talar om att döda alla motståndare (dvs alla otroende), halshuggningar, stympningar, terrorism och religiös intolerans. Nu handlade det inte längre om att övertala människor att ansluta sig till Muhammed, utan nu blev hot och tvång och även mord verktyg i vinnandet av själar.

Aningslösa västerlänningar talar ofta om hur tolerant och fridsam den sanna islam är och att terrordåd i islams namn begås av extremister (som utgör en obetydlig minoritet, och som dessutom helt missuppfattat islam). Ibland kan dessa välmenande västerlänningar till och med citera koranverser som styrker denna uppfattning. Dessa verser är som sagt alltid hämtade från Muhammeds tid i Mecka.

Enligt principen att sist skrivna sura annulerar tidigare suror, annulleras de toleranta surorna, skrivna under tiden i Mecka, av de senare mer aggressiva surorna, skrivna i Medina. Sura 9:5 (sura 9 kommer från perioden i Medina) säger t ex:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döda månggudadyrkarna (vilket bl a syftar på de kristna), varhelst i finnen dem.

Koranen innehåller totalt 114 suror och enligt alla uttolkare är sura 9 kronologiskt nr 113 eller nr 114, dvs antingen den näst sista eller den sista suran (se listan över surornas kronologiska ordning — länk ovan). Således finns ingen annan sura som kan annullera det som sägs där. Dvs oberoende av vad de mer toleranta surorna från Meckaperioden säger, så är det befallningen i sura 9:5 som gäller. Men den citeras (av förståeliga skäl) aldrig när muslimerna berättar om sin underbara religion för Västvärldens journalister och politiker och andra medlemmar i Godhetskören. Och sannolikheten att dessa själva skulle kontrollera vad som sägs i Koranen är i stort sett obefintlig.

Ayah kallas verserna i de olika surorna.

Dar al Harb (Krigets hus) — Den del av världen som (ännu) inte ligger under islams välde och som enligt islams heliga skrifter måste erövras (jihad).

Dar al Islam (Islams hus) — Den del av världen som (redan) ligger under islams välde.

Dhimmi — Bokens folk, dvs judar, kristna och zoroaster (zoroastrismen grundades på 1000-talet f Kr av den persiske filosofen Zarathustra), har rätt att behålla sin tro när islam tar över ett land, under förutsättning att de underkastar sig islam. De slipper då betala den vanliga skatten för muslimer, zakat, men får i stället betala en särskild skatt, jizya, som är en avgift för muslimernas beskydd. Att vara dhimmi innebär ett liv under förtryck.

Hur stor jizya skulle vara nämns inte i islams heliga skrifter. Därför har storleken varierat. Vanligtvis har den (enligt Wikipedia) legat mellan 20 procent och 80 procent (ofta var jizya högre i de ostliga, islamska områdena — t ex dagens Indien och Pakistan)! Den lär i speciella fall varit så hög som 200 procent! Men redan 80 procent är ett effektivt sätt att tvinga kristna och judar att bli muslimer. Jizya innebär en form av diskriminering, vilket också islams skrifter erkänner — kristna och judar skulle helt enkelt förödmjukas genom denna särskilda skatt.

Dhimmis var förbjudna att kritisera islam eller Profeten, och överhuvudtaget argumentera mot Koranen och islams andra heliga skrifter (därmed tvingas den som t ex är kristen att indirekt erkänna att kristendomen är en falsk religion, eftersom Koranen säger emot Bibeln på ett flertal avgörande punkter, t ex Jesu korsfästelse). Som kristen, boende i ett islamland, hade man således inte rätt att öppet hävda att Jesus korsfästes och sedan uppstod från de döda på tredje dagen (vilken är en central punkt i den kristna tron), eftersom Koranen klart säger att Jesus aldrig korsfästes (sura 4:156).

I hela islamvärlden tillämpades tidigare dhimmisystemet, men när islam försvagades på 1800-talet försvann detta system gradvis (på grund av att stora delar av islamvärlden ockuperades av England, Frankrike etc). IS (Islamska Staten) håller just nu på att återinföra systemet igen.

Som dhimmi fick man inte vittna om sin kristna tro (om man var kristen) eller försöka få muslimer att lämna islam och bli kristna. Under islams historia tvingades icke-muslimer att bära speciella kläder och fick t ex inte ringa i kyrkklockor (samtidigt som muslimer i Sverige kräver att få ha böneutrop — islam är en asymmetrisk religion, dvs de kräver allt men är inte beredda att ge något i gengäld). Dhimmis fick inte bygga hus som var högre än muslimernas (hur man nu skall tolka det — det kan ju leda till paradoxer med tanke på att de flesta länder inte är helt platta utan har berg och dalar) och de fick inte rida på häst utan endast på åsna eller mula. Dhimmis fick inte inneha vapen.

De regler som sharíalagen ger när det gäller dhimmis sågs av många muslimer som minimikrav. Beroende på den lokale makthavarens nycker så kunde dessa regler mildras eller skärpas. Speciellt under perioder när islam låg i krig med kristna länder passade man på att plåga kristna och judar extra mycket. Under vissa perioder i Damaskus (som var den första kalifens säte, innan detta flyttades till Bagdad) var dhimmis tvungna att alltid ha en tom säck med sig. En muslim kunde när som helst stoppa en dhimmi på gatan och kräva att denne följde med honom till marknaden och sedan bar hem muslimens alla inköp i säcken. Som dhimmi var man också tvungen att ge en muslim, som krävde detta, mat och husrum under 3 dagar.

När man mötte en muslim på trottoaren, var en dhimmi tvungen att passera på muslimens vänstra sida (den orena sidan). Passerade man på muslimens högra sida, eller om dhimmin råkade snudda vid muslimen, orenades denne, och för denna kränkning kunde dhimmin bli ihjälsparkad utan att muslimen straffades för detta. Samma sak kunde hända en dhimmi som tittade en muslim i ögonen utan att omedelbart sänka blicken (för att visa sin underkastelse).

Om det inte fanns plats att mötas på trottoaren, var dhimmin tvungen att gå ut i gatan för att bereda muslimen plats.

En dhimmis ord gällde inte mot en muslims ord inför domstol, dvs en dhimmi kunde inte vittna mot en muslim. Läsaren inser säkert konsekvenserna av detta.

Många yrken var förbjudna för dhimmis.

Det förekom, under vissa perioder, att när en dhimmi, som red på en åsna, mötte en muslim, så var dhimmin tvungen att kliva av åsnan och buga för muslimen tills denne hade passerat.

Bröt man mot de regler som för tillfället gällde, ställde man sig utanför islams beskydd, vilket ofta ledde till dödsstraff. Judar behandlades vanligtvis ännu sämre än de kristna, eftersom de kristna länderna, som blev allt starkare, kunde tänkas ingripa om de kristna behandlades alltför illa i islamvärlden. Judarna hade ingen som var villig att skydda dem (eftersom Europas länder grundläggande var antisemitiska, struntade de i hur judar behandlades). Om judar bröt mot dhimmireglerna ledde detta ibland till pogromer, där 100-tals (eller ibland 1000-tals) judar mördades. Den läsare som känner till det allra minsta om Andra Världskriget inser att behandlingen av dhimmis i muslimvärlden och behandlingen av judar i Nazityskland (innan dessa avtransporterades till lägren) uppvisar mycket stora likheter.

Självklart fanns intelligenta, och mer toleranta muslimska ledare, vilka försökte bygga ett mer öppet och modernt samhälle (men dessa motarbetades av prästerskapet, helt enkelt eftersom islam är en totalt hundraprocentigt intolerant religion — den muslimska grupp som idag trognast följer islams heliga skrifter är utan tvekan IS!). Under vissa perioder kunde kristna och judar uppnå höga ställningar i islamvärlden (t o m ministerposter), men osäkerheten var stor. Plötsligt, över en natt, kunde allt förändras till det sämre, när en ny makthavare ersatte den tidigare. När den egyptiske kronprinsen Ibrahim Pasha, under kriget mellan Egypten och det Ottomanska väldet 1831-1833, erövrade Damaskus, upphävde han lagarna för dhimmis. Hans mål var att skapa en sekulariserad, jämlik stat utan förtryck, efter fransk modell (Ibrahim Pasha var en stor beundrare av Frankrike). Men observera, Pashas tolerans hade inget med islam att göra. Tvärtom! Islam ger inget undantag från reglerna för dhimmis. Så i den mån tolerans mot oliktänkande och mot andra religioner har förekommit i muslimska länder, så har detta varit ett direkt brott mot islams heliga skrifter. Islam tolkat utifrån islams heliga skrifter är till 100 procent intolerant och förtryckande.

För den som vill läsa lite mer om hur det var (och kommer att bli) att leva som dhimmi kan jag rekommendera följande två länkar (på engelska):

http://www.jewishmag.com/57mag/dhimmi/dhimmi.htm
http://www.answering-islam.org/authors/thomas/dhimmis_damascus.html

Salafister, wahabister och alla andra rättrogna muslimer (al Qaida, IS, Boko Haram etc) planerar att återinföra dhimmisystemet i varje land som i framtiden kommer att läggas under islam.

Fatwa — ett rådgivande beslut från någon erkänd teologisk auktoritet inom islam (t ex en sheik), rörande islamsk lag. I Väst förknippar vi ofta fatwor med dödsdomar (t ex dödsdomen mot Salman Rushdie). Men fatwor kan uttala sig om i princip vad som helst. Det finns till och med fatwor mot terrorism, vilka utfärdats av moderata, muslimska präster. I princip är en fatwa bindande för varje muslim, eftersom den bygger på islams heliga skrifter.

Hadith utgör samlingar av hadíther (hadiths), oftast korta stycken, vilka innehåller sådant som Muhammed anses ha sagt och gjort. Dessa samlingar består av frågor och svar (oftast är det Muhammed som svarar, ibland kan det dock vara någon närstående till Muhammed). Det finns flera olika sammanställningar, varav Hadith enligt Bukhari allmänt anses vara en av de mer tillförlitliga. Denna innehåller 2602 hadither. Hadítherna är, precis som Koranen, bindande för en rättrogen muslim (jag avser då hadither som är Sahih, dvs "kanoniska" — se nedan).

Här kan läsaren själv söka i flera olika samlingar av hadiths. Vill man i stället gå till ett känt ställe i hadítherna — typ bok 62 nummer 65 — är detta enklast att göra på denna sajt.

Motiveringen till hadíthernas auktoritet vid sidan av Koranen är (enligt Wikipedias artikel om hadítherna) att "Koranen omöjligen kan täcka varje tänkbart händelseförlopp eller alla mänskliga handlingar för all framtid". Hadítherna utgör den nedskrivna delen av en större samling traditioner inom islam, sunnah (se detta uppslagsord).

Självklart finns det mycket mer att säga om hadítherna (den som vill veta mer rekommenderas att läsa på Wikipedia). Det har i alla tider funnits muslimska uttolkare som menat att det endast är Koranen som gäller och att hadítherna inte är bindande på något sätt. Ja att man t o m skall undvika dessa. Man har då bl a hänvisat till att Koranen säger om sig själv i vissa verser, att den är perfekt och fullständig (och alltså inte behöver kompletteras av ytterligare texter). Det finns också hadíths som varnar för att använda andra källor än Koranen. En hadith (Sahih Ahmed, Volume I, sid 171) säger t ex, "Skriv ingenting av mig [Muhammed] annat än Koranen. Den som skrivit något sådant, måste förstöra det." Samtidigt finns andra hadiths som tycks stödja den motsatta ståndpunkten. En hadith (Tirmidhi, “‘Ilm,” 12.) berättar om en man som kom till Muhammed och sade, "Vi hör många ting från dig, men de flesta av dessa försvinner från minnet, eftersom vi inte kan komma ihåg dem". Muhammed uppmuntrade då honom att skriva ned det han hörde för att inte glömma det. Dessvärre finns av uppenbara skäl problem med att använda hadiths för att motbevisa eller bevisa giltigheten av hadítherna. Sådana bevis blir ju bara cirkelbevis och inget annat.

Både inom sunni och shia accepteras allmänt auktoriteten hos hadítherna. Inom sunni godkänner man bara hadiths som kan föras tillbaka till Muhammed själv (eller någon i hans omedelbara närhet, som anses kunna representera honom) medan man inom shia godkänner alla hadiths som kommer från "de fjorton ofelbara" (Muhammed, hans dotter Fatima Azhra och de tolv imamerna, varav den fjärde kalifen Ali ibn Abi Talib är en). Inom shiaislam kallas hadítherna för khabár.

Mycket möda har lagts ned på att sortera bort falska hadiths. Grundläggande så menar man att det finns tre mekanismer genom vilka en hadith kan bli korrupt; politiska konflikter, sekteristisk påverkan och försök att överföra den underliggande meningen i en hadith snarare än att vara bokstavstrogen. Även om islams uttolkare erkänner existensen av falska hadiths så tror man att dessa falska hadiths har eliminerats av de olika skriftlärda (varav den mest kända är ovan nämnde Bukhari), som sammanställt de allmänt använda samlingarna av hadiths. Dessa uttolkare har ju lagt ned stor möda på att försöka följa varje hadith ända till dess ursprungliga källa för att förvissa sig om att den verkligen bygger på sådant som Muhammed (eller, när det gäller shiaislam, någon av de 14 ofelbara) sagt.

Merparten av hadítherna sammanställdes på 700- och 800-talen, dvs mellan 100 och 200 år efter Muhammeds död. Detta innebär att det fortfarande var möjligt att spåra ursprunget till en hadith (de olika personer som nämns i hadítherna var personer som ännu fanns kvar i folkminnet). Hadíther, som man anser sig vara säker på att de är autentiska, betecknas med "Sahih" (vilket fungerar som en äkthetsstämpel). Det är endast sådana hadíther som har samma auktoritet som Koranen.

Att det existerar olika uppfattningar inom islam är inte förvånande med tanke på att islam existerat i snart 1500 år och idag har runt 1,6 miljarder anhängare. Men om man nu talar om islam, och skall förhålla sig till islam, t ex försöka förstå hur massinvandringen av muslimer till Europa kommer att påverka Europas framtid, kan man inte utgå från vad enstaka muslimer anser. Den idag allmänt accepterade och totalt dominerande synen på hadítherna är att de erkända samlingarna av hadiths inte innehåller några falska hadiths (dessa har rensats bort) och att hadítherna är absolut bindande för varje rättrogen muslim.

Eftersom islams tolkning till stora delar görs utifrån hadítherna (även sharíalagen bygger, förutom på Koranen, på bl a hadítherna), och det är i hadítherna som vi hittar de värsta uppmaningarna till övergrepp gentemot icke-muslimer (hadítherna ger mycket mer detaljerade anvisningar än Koranen när det gäller t ex hur man praktiskt skall göra i olika situationer), skulle kanske en möjlighet att reformera islam vara att förkasta hadítherna (möjligheten tycks ju finnas som framgår ovan). Då skulle islam kunna reformeras, så att islam eventuellt skulle kunna samexistera med andra religioner och kulturer. Att man skulle omtolka Koranen är nog helt uteslutet, eftersom den anses dikterad av ärkeängeln Gabriel och därmed är sann bokstav för bokstav (här finns ingen som helst diskussion inom islam). Dessvärre innehåller Koranen själv ganska många uppmaningar till hat och våld, så även utan hadítherna är det svårt att se hur islam skulle kunna bli en del av 2000-talet. Tyvärr!

Halal — islams motsvarighet till judendomens kosher, dvs halal innebär att något är tillåtet/rent, eller med andra ord är i enlighet med Allahs vilja.

Haram — motsatsen till halal, dvs det som är otillåtet/orent inom islam.

Jesus är inom islam en profet. Enligt Koranen är han inte Guds son (att tro så är hädelse) och inte heller människans frälsare. Sura 4:156 säger:

Och sade: "Vi ha förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel" — men de ha varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så...

Jesus korsfästes således inte, "utan det tycktes dem [judarna] blott så". I 4:169 läser vi, "Jesus, Marias son, är blott Guds apostel...". I sharíalagen o.9.8 läser vi följande intressanta om Jesu andra tillkomst (i samband med Yttersta Tiden):

...eftersom han inte kommer att regera enligt Evangeliet, utan som en efterföljare av vår Profet (Allah välsigne honom och give honom frid).

Jesus kommer således, enligt islam, inte att predika Evangeliet utan Koranen när han kommer tillbaka. Här ser vi klart och tydligt att islam är hundraprocentigt oförenlig med den kristna tron. Enligt den senare är Jesus Gud själv, kommen till Jorden i mänsklig gestalt, för att rädda människan undan ondskans konsekvenser. Han är inte någon "efterföljare till Muhammed" och kommer definitivt inte att predika Koranen. Muhammed var (även enligt islam själv) en vanlig människa, som till skillnad från Jesus inte gjorde några mirakler, inte föddes övernaturligt och inte finns förutsagd i några profetior. Muhammed mördade, eller lät mörda, ett mycket stort antal människor (enligt islams egen historieskrivning dödade Muhammed personligen visserligen bara en enda människa, men desto fler dödades på hans uttryckliga befallning). Efter Muhammeds död har hans lära inspirerat till att miljoner och åter miljoner människor har mördats, torterats, plågats, förslavats (mellan 12 och 40 miljoner — ingen vet exakt hur många — svarta slavar transporterades till islamvärlden av muslimska slavhandlare — muslimernas slavhandel pågick i mer än 1000 år) och förtryckts (vän av ordningen kanske då vill invända att det också funnits slavar i den kristna delen av världen — detta diskuterar jag närmare här).

Det mesta tyder på att Koranen är skriven (och/eller dikterad) av Muhammed själv och helt enkelt avspeglar hans personlighet. Den innehåller anmärkningsvärt lite kärlek och tolerans (betydligt mindre än någon annan av de stora världsreligionerna) och domineras av uppmaningar till våld och mord och hat och intolerans och förtryck (speciellt om man tar hänsyn till att många av de tidigare, relativt toleranta, surorna annuleras av senare, mer aggressiva, suror — enligt den princip som beskrivs under uppslagsordet "Al-Nasikh wal-Mansoukh" ovan). Muhammed var definitivt inte överordnad Jesus. Ja han var inte ens värd att tvätta Jesu fötter. Och nu tycker förstås läsaren att jag kränker islam, när jag skriver detta. För det första så kränker islam den kristna tron, när man reducerar Jesus till en efterföljare av Muhammed. För det andra så skriver jag inte det jag skriver för att kränka, utan för att jag är hundraprocentigt övertygad om att det jag skriver är sant! Och sanningen går före allt!

Jihad innebär varje muslims plikt att strida för islam tills hela världen böjer sig under islams välde. Ofta säger de s k intellektuella i vårt land (vilka instinktivt försvarar islam, samtidigt som de avskyr den kristna tron), att det här med jihad (utbredandet av islam genom krig) bygger på en missuppfattning. Jihad, som helt enkelt betyder att kriga mot icke-muslimer (har sina rötter i ordet mujahada, dvs samma ord som Mujahedin), handlar i själva verket om att strida mot ondskan inom sig själv. Det är sant att den typen av jihad, som kallas "den större (eller stora) jihad", också finns inom islam. Men i sharíalagen talas det ganska lite om denna typ av jihad. Det absolut största utrymmet ägnas åt den krigiska jihad, kallad "mindre (eller lilla) jihad". I sharíalagen o9.8-9, kommenteras jihad på följande sätt (i min version av sharíalagen ägnas endast ca en kvarts sida åt den större, icke krigiska jihad medan nästan 10 sidor handlar om den mindre jihad):

Kalifen för krig mot judar, kristna och zoroaster (N: under förutsättning att han först har inviterat dem att gå in under islam i tro och utövande, och om de inte vill detta, då har inbjudit dem att gå in i islams sociala system genom att betala skatten för icke-muslimer (jizya. def:o11.4 [se uppslagsordet "Dhimmi"]) — vilkens innebörd är att de skall betala den, inte pengarna i sig självt [dvs pengarna i sig är inte det väsentliga, utan avsikten med jizya är i första hand att förödmjuka kristna och judar] — samtidigt som de blir kvar i sina ursprungliga religioner) (O: och kriget fortsätter) tills de blir muslimer eller betalar skatten för icke-muslimer (O: i enlighet med Allah den allra Högstes ord). [N och O står för kommentarer från två muslimska, religiösa auktoriteter; sheik Nuh 'Ali Salman respektive Umar Barakat]

Kalifen strider mot alla andra folk tills de blir muslimer.

Det finns föga stöd i islams heliga skrifter för att det krigiska jihad skulle vara mindre viktigt än att strida mot sina inre demoner (att det sedan finns kompendier, skrivna av lärare på Södertörns Högskola, som påstår annat kan vi lugnt lämna därhän — islam tolkas av sina egna heliga skrifter och inte av kompendier utgivna på politiskt korrekta akademiska institutioner). I en hadith hittar vi följande intressanta uttalande av Muhammed:

Berättade Ibn 'Umar:

Allahs apostel tillfrågades, "Vilken är den främsta handlingen?" Han svarade, "Att tro på Allah och hans apostel (Muhammed)." Frågeställaren undrade då, "Vad är nästa (i godhet)?" Han [dvs Muhammed] svarade, "Att delta i jihad (religiöst krig) för Allahs skull." [fetstil tillagt av mig]
      (Hadith enligt Bukhari, Vol 1, Bok 2, nr 26)

Läsaren kan själv kontrollera ovanstående citat genom att gå till andra länken under uppslagsordet "Hadítherna" ovan. Klicka på "2. Belief" och bläddra sedan ner till "Volume 1, Book 2, Number 26". Notera att det i citatet ovan står "jihad (religiöst krig)" inom vanlig parentes. Komentaren "(religiöst krig)" är således inget jag lagt till på egen hand som förklaring (i så fall hade jag använt fyrkantparentes), utan finns med i originaltexten för att klargöra att det verkligen handlar om krig och inget annat! Det krigiska jihad är alltså (enligt Muhammed själv) den näst främsta handlingen för en muslim, efter att tro på Allah och hans apostel. Citatet bevisar bortom varje rimligt tvivel att det krigiska jihad är överordnat det som kallas "stora jihad". Verkligheten visar också att så är fallet. Både historiskt och i nutid. Hade muslimerna varit mer sysselsatta med meditation och navelskåderier än att kriga, hade världen (och framför allt islamvärlden) sett mycket annorlunda ut (till det bättre).

Den ende person som kan beordra ett globalt jihad är en kalif. Emellertid så kan jihad också startas genom ummahn (se detta uppslagsord), dvs genom ett gemensamt beslut av "den världsvida muslimska gemenskapen" (vilket i praktiken torde vara näst intill omöjligt med tanke på hur stor oenigheten är mellan olika muslimska grupper).

Jizya — se uppslagsordet "Dhimmi".

Kaba — se uppslagsordet "Qibla".

Kafir — den som förnekar islam (se uppslagsorden "Kufr" och "Takfir").

Kalifat — ett muslimskt rike som styrs av en kalif, dvs en ledare som gör anspråk på både religiös och världslig överhöghet i egenskap av ställföreträdare för profeten Muhammed. Kalifatet styrs i enlighet med islams heliga skrifter, tolkade med hjälp av sharíalagen. Enligt sunniislam skall en kalif vara folkvald medan han (det är aldrig en hon — så hen är inte relevant här) inom shiaislam måste vara ättling till profeten Muhammed (och Ali, som var Muhammeds kusin).

Koranen — islams heliga bok och motsvarighet till Bibeln (här kan man läsa och söka i flera olika koranöversättningar). Enligt traditionen dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Eftersom texten, enligt vad muslimerna tror, är direkt dikterad av Allahs ängel, finns inget tolkningsutrymme. Koranen, som också kallas "Bokens Moder", anses ha existerat i fullt färdigt skick i himlen sedan tidens begynnelse (vilket är svårt att förena med den ovan förklarade tolkningsprincipen Al-Nasikh wal-Mansoukh). Det som står där måste ordagrant åtlydas. Koranen kan därför inte tolkas i förhållande till en föränderlig verklighet, vilket lett till att islam inte kan förändras. Det tänkande och den föreställningsvärld och människosyn som finns i dagens islam är i princip samma som hos 600-talets beduinstammar. Inte konstigt att islam befinner sig på kollisionskurs med alla andra kulturer och folk (som lever på 2000-talet). Och inte heller förvånande att rättrogna muslimer är i stort sett oförmögna att anpassa sig i Västvärlden. Och ganska självklart att modern vetenskap i stort sett helt lyser med sin frånvaro i muslimvärlden.

Den tredje kalifen, Uthman (ibn Affan), är kanske mest känd för att det var han som sammanställde den version av Koranen som används idag (ca år 652). På grund av islams snabba spridning, hade det uppstått otaliga versioner av Koranen, eftersom människor talade olika dialekter och språk och även på grund av memorerings- och avskriftsfel. Plus att många av Muhammeds närmaste medarbetare, som memorerat Koranen, hade dött i strid eller av andra skäl. Eftersom flera versioner var i omlopp, uppstod tvivel på Koranens auktoritet bland vissa muslimska grupper, vilket berättas om i några hadither. Uthman tillsatte därför en kommitté som skulle komma fram till den rätta, utsprungliga versionen.

När Muhammed dikterade Koranen skrevs detta ned på vad som råkade finnas till hands; pergament, stenar, ben etc. När Muhammed dog visste man inte riktigt i vilken ordning surorna hade uppenbarats, vilket avspeglas i det jag skriver ovan om Al-Nasikh wal-Mansoukh. När Uthmans kommitté så småningom enats om den korrekta koranversionen, sände man ut kopior av den "kanoniska" texten till alla muslimska samhällen. Uthman beordrade sedan att alla avvikande textvarianter skulle förstöras (att detta skulle ha lyckats till 100 procent är nog ganska osannolikt). Många forskare menar att dagens Koran i stort sett är identisk med den Koran som sammanställdes under Uthmans tid (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att den är identisk med den text Muhammed dikterade). Andra är dock av en avvikande mening.

Koranens tillkomst är en lång och ganska spännande historia, som jag av utrymmesskäl inte kan gå in på närmare här (den intresserade läsaren rekommenderas att läsa den här artikeln)

Under senare tid (2020) har den officiella synen på Koranen börjat förändras. Som jag skriver ovan så verkar det osannolikt att man på Uthmans tid skulle ha kunnat eliminera alla "felaktiga" versioner av Koranen. Idag menar man att Koranen finns i (minst) 30 olika versioner. Detta har varit känt under lång tid bland muslimska forskare och teologer, men inte bland muslimer i gemen. Nu finns inflytelserika muslimska teologer som öppet erkänner detta. Hur mycket dessa versioner skiljer sig åt vet jag inte, men oavsett vilket så utgör detta ett stort problem för de som hävdar att Koranen existerat sedan tidens begynnelse, fullt färdig och oföränderlig, och därför kan tillämpas direkt, utan att tolkas (läs mer om detta här).

Islams välvilliga försvarare i vårt land brukar ofta anföra Gamla Testamentets (GT) "grymheter" som motargument när någon kritiserar Koranens uppmaningar till våld mot icke-muslimer. "Det finns minst lika mycket våld i GT som i Koranen!", säger man. Detta är inte sant, men även om det vore sant så ursäktas inte islams övergrepp av andra kulturers och religioners eventuella övergrepp. Varje kultur och varje individ har ansvar för sina egna handlingar, oavsett vad andra gör.

Grundläggande så finns det i själva verket en mycket stor skillnad mellan Koranens respektive GT:s inställning till våld. Men det är en teologisk diskussion, som vi inte kan ta här (jag diskuterar detta i andra artiklar).

Kortfattat kan man uttrycka det så här: Våld förekommer i GT men är ingen anbefalld, generell metod för att utbreda judendomen. Våld utgör undantag och inte regel. I Koranen och islams andra heliga skrifter anbefalls våld (extremt sådant — t ex att hugga av händer och fötter) som en generell metod för att skrämma/tvinga människor att underkasta sig islam.

Den viktigaste invändningen är emellertid att Koranen gör anspråk på att vara Guds slutgiltiga uppenbarelse till människan och därmed överlägsen också Nya Testamentet (NT) i höghet och storhet och sanning. För att det skall vara rättvist och meningsfullt måste därför Koranen jämföras med NT (och inte med GT), och i den jämförelsen faller Koranen platt till marken!

Dessutom, och det är en absolut avgörande punkt, definieras kristendomen inte av GT utan av Jesu undervisning i NT (GT utgör en bakgrund till NT, eftersom NT innehåller hänsyftningar till händelser och personer och annat i GT). Ingenting som går emot Jesu klara ord kan vara kristet! Inget!!! Och dit hör hat och våld och aggression och brist på kärlek och medkänsla. Och slaveri och kränkande behandling av andra människor. Dvs allt detta som är islams själva livsblod (jag talar här om islam som system — enskilda muslimer kan givetvis hysa medkänsla, och då även mot icke-muslimer, men detta har föga stöd i islams heliga skrifter). Om man vill jämföra kristendom och islam är det således Jesu ord i NT som skall jämföras med Muhammeds ord i Koranen och hadítherna (med hänsyn tagen till Al-Nasikh wal-Mansoukh — se detta uppslagsord ovan). Alla andra jämförelser blir missvisande och direkt felaktiga.

Kufr (eller kafr) är en negativ term inom islam, vilken har en betydelse av "otro", otrogen (= icke-muslim). I min version av sharíalagen översätts kufr med otro. Kufr kommer från arabiskans kafir, vilket betyder att dölja något. Inom islam står kufr för allt som är oacceptabelt och kränkande och motbjudande i Allahs ögon. Termen används om personer som förkastar Allah eller som förvränger den rätta läran. En person som gör sig skyldig till kufr kallas en kafir och själva handlingen att förklara någon som kafir (kan t ex göras av en muslimsk präst) kallas takfir (se respektive uppslagsord).

Straffet för kufr är i princip döden (om personen i fråga vidhåller sina felaktiga åsikter). Enligt sharíalagen gör man sig skyldig till kufr om man t ex hävdar att icke-muslimska religioner är acceptabla (o8.7 (20)) eller om man tror att det existerar naturlagar (o8.7 (17)). Den förstnämnda paragrafen i sharíalagen visar med all önskvärd tydlighet att svenska ärkebiskopars uppenbara kärlek till islam dessvärre inte är besvarad. Den andra paragrafen förklarar varför det inte finns någon vetenskap värd namnet i de länder där islam har stort inflytande.

Observera; alla icke-muslimer är per definition kafirer! De måste omvända sig till islam eller dö (se uppslagsordet "Jihad"). Kristna och judar, dvs bokens folk, befinner sig i en slags gråzon, eftersom de tolereras så länge som de lever i underkastelse under islam (se uppslagsordet "Dhimmi").

Mahdi är islams motsvarighet till judendomens och kristendomens Messias. Mahdin kommer att regera över hela världen under sju eller nio eller nitton år (enligt olika traditioner) innan Domens Dag. Under denna tid kommer alla orättvisor, alla ogärningar och allt förtryck att upphöra. För shiamulsimer är Mahdin en central del av deras tro och starkt förknippad med den tolfte imamens återkomst (se uppslagsordet "Shiamuslimer"). Även sunnimuslimer tror att Mahdin skall uppenbaras vid den Yttersta Tiden. Enligt en hadith så gömmer sig Mahdin just nu som "solen bakom ett moln" för att sedan komma fram när tiden är inne.

Det är uppenbart hur starkt Muhammed har inspirerats av kristendom och judendom. Bibeln talar om Jesu återkomst, när han innan Domens Dag, i 1000 år, skall regera över Jorden. Under dessa tusen år skall inget lidande, inget våld och inga orättvisor existera. Enligt både sunni- och shiaislam kommer Mahdin att återvända tillsammans med Jesus.

Mihrab (bilden ovan). I varje moské finns någonstans i innerväggen en nisch som anger riktningen till Kaba (Mecka). Denna kallas mihrab. Se också uppslagsordet "qibla".

Mujtahid är en person som är expert på islamsk lag. Denne kallas också faqih. Se även ordet Taqlid.

Munafiqun betyder helt enkelt "hycklare". Dit räknas de muslimer som utger sig för att vara muslimer men som inte följer Muhammeds lagar och befallningar. Dessa hycklare och kättare räknas till den sanna trons fiender. Koranen och Muhammeds undervisning innehåller inte bara uppmaningar till krig mot icke-muslimer utan också till krig mot de falska muslimerna. Muslimer dödar således inte bara de otrogna utan också andra muslimer, om dessa ses som avfälliga. Islams historia är full av berättelser om muslimer som dödar muslimer. Muhammed själv lär t o m ha bränt ned en moské full med människor, som han såg som avfälliga.

Att IS (Islamska Staten) har dödat andra muslimer har ofta anförts som bevis för att IS inte är sanna muslimer. En slutsats som är helt felaktig, eftersom det enligt ovan är både tillåtet och anbefallt att döda munafiqun (här finns givetvis risken att man definierar sina personliga fiender som munafiqun för att på så sätt legitimera att man dödar dem).

Osmanska Väldet — Det turkiska imperiet (kalifatet), som under sin storhetstid omfattade delar av Nordafrika, Mellanöstern, och sträckte sig in i Asien. Efter Första Världskriget, där Turkiet var en av förlorarna, hade imperiet krympt till dagens Turkiet.

Det osmanska kalifatet 1683, dvs det år som slaget om Wien ägde rum. Detta slag satte stopp för islams vidare (militära) expansion in i Europa.

Ottomanska Riket — ett annat ord för Turkiet.

Qibla. Muslimer runt om i världen ska vända sig mot Kaba när de ber (lite löst brukar man säga att man skall vara vänd mot Mecka). Denna böneriktning kallas qibla. Qibla anges genom en nisch i innerväggen på varje moské. Denna kallas mihrab (se detta uppslagsord). Idag finns appar man kan ladda ner till sin mobiltelefon och som anger qibla. GPS-navigatorn talar om för appen var man befinner sig och vips så anges på skärmen riktningen till Kaba.

Kaba, som ser ut som en svart kub (med ca 10 m långa sidor), är den viktigaste helgedomen inom islam och står mitt på gården i moskén Masjid-ul-Haram ("den heliga moskén") i Mekka. Kaba är täckt av svart tyg med guldbroderade verser från Koranen. På utsidan, i ena hörnet av Kaba, är den Svarta Stenen inmurad. Den anses vara en helig sten som skickats av Gud med änglar till Abraham för att lägga in i Kaba.

Muslimer skall således vara vända mot Mecka när de ber. Ursprungligen så var den anbefallda böneriktningen Jerusalem, men när judarna i Medina hårdnackat vägrade att bli muslimer, så blev Muhammed arg på dem och ändrade böneriktningen till Mecka. Enligt en del historiker var den ursprungliga böneriktningen inte riktad mot Jerusalem utan mot Petra (en utdöd ruinstad i södra Jordanien). Detta tror man sig ha kommit fram till genom att undersöka ruiner efter moskéer från islams första årtionden. Man hävdar att man genom noggranna mätningar och beräkningar har kommit fram till att mihrab i dessa tidiga moskéer pekar mot Petra. Logiken bakom detta skulle vara att Allah var titeln på en av Petras många gudar och att Muhammed av någon anledning tog fasta på detta.

Befinner man sig i Medina eller Mecka, så ligger riktningen till Jerusalem ganska nära riktningen till Petra. Det är svårt att veta hur noggrannt muslimerna vid den här tiden kunde mäta riktningar och ännu viktigare, hur noggrannt de kunde beräkna riktningar till avlägsna platser, som inte kunde observeras optiskt (dvs med ögonen). Man hade ju inga exakta kartor och hade bara en grov uppfattning av jordens form. Så några noggranna beräkningar var helt enkelt inte möjliga att göra. Kanske avsåg man att mihrab i de tidiga moskéerna skulle vara riktad mot Jerusalem men genom att beräkningarna inte var exakta så blev riktningen någon eller några grader fel och mihrab kom i stället att peka mot Petra? Denna möjlighet kan inte uteslutas. Under islams första årtionden fanns ju islam bara lokalt i trakterna runt Medina och Mecka. När sedan islam spreds ut över världen, håller givetvis inte detta argument. Generellt kan ju skillnaden mellan riktningen till Jerusalem och riktningen till Petra vara upp till 180 grader (om man befinner sig mittemellan dessa platser). Men då hade redan böneriktningen ändrats till Mecka.

Sharíalagen är tolkningen av islam och hur islam skall tillämpas praktiskt på livets alla plan och kan betraktas som islams motsvarighet till judendomens talmud (det finns dock en avgörande skillnad — sharíalagen förstärker de suror som uppmanar till våld mot icke-muslimer medan talmud förhindrar en våldsbenägen tolkning av GT). Det är inte helt lätt att tolka islams heliga skrifter. Koranen innehåller t ex motsägelser och man tillämpar då, enligt vad som sagts ovan, principen att sist skrivna sura är den som gäller (se al-Nasikh wal-Mansoukh ovan). Eftersom surorna inte står i kronologisk ordning i Koranen, har islams uttolkare försökt göra listor över den kronologiska ordningen. Problemet är att olika uttolkare har kommit fram till olika resultat, vilket ger osäkerheter. Vid sidan av Koranen utgörs islams heliga skrifter av hadítherna och siran. I sharíalagen har man, förutom Koranen, tagit hänsyn till surornas kronologiska ordning och vad som sägs i hadítherna och siran och tafsirerna (se respektive uppslagsord), dvs vi har här islam tolkad och klar. Nu finns olika versioner av sharíalagen, men dessa skiljer sig mest åt i detaljer (se nästa stycke). Vill man veta vad islam säger skall man således gå till sharíalagen. Där finns anvisningar om det mesta. Hur man renar sig. Hur man skiljer mellan olika typer av flytningar från mäns och kvinnors könsorgan. Hur man skall se på vetenskap, jihad, homosexualitet, de som avfaller från islam, arvsrätt etc. Sharíalagen utgör i många avseenden en skrämmande läsning.

Det finns fyra olika Sharíaskolor inom sunniislam; Hanafi, Maliki, Shafi'i och Hanbali. De är identiska till 75 procent. Utav dessa fyra anses Shafi'i innehålla färre problem och olikheter än de övriga (dvs läser man bara en av versionerna, bör man välja Shafi'i för att få den mest rättvisande bilden av sharíalagen). Skillnaden mellan de olika versionerna är inte särskilt stor. Alla versioner är överens om att homosexualitet är avskyvärt och skall straffas hårt. Alla versioner är överens om att den som lämnar islam skall dö (här skiljer det något — enligt en version skall den som lämnar islam få en chans att komma tillbaka till islam innan han dödas, enligt en annan skall han få tre chanser). En mycket bra och överskådlig version av Sharíalagen (enligt Shafi'i-skolan) heter Reliance of the Traveller av Ahmad ibn Naqib al-Misri. Man hittar den t ex på Amazon. Boken är på ca 1200 sidor och är förvånansvärt billig. Reliance of the Traveller utgår från den framstående Imam Nawawis sammanställning av Sharíalagen från 1200-talet. I boken finns ett utmärkt index, som gör det mycket lätt att hitta det man söker.

Sharíalagen finns även inom shiaislam. Skillnaden är den att för sunnimuslimer så baseras sharíalagen enbart på Koranen och sunnah (se detta uppslagsord) medan shiamuslimer också utgår från de "12 imamernas undervisning". Islams försvarare i vårt land brukar ofta hänvisa till att "alla muslimer tror minnsann inte så" när det gäller muslimsk terror och steningar av våldtagna kvinnor i länder som Iran och Jemen. Dvs, att det finns olika riktingar inom islam (som sunni och shia etc) visar, enligt den politiska korrekthetens etikett, att man inte kan döma islam utifrån "islamisterna" och deras handlingar. "Den sanna islam är minnsann minst lika god och kärleksfull som kristendomen, så det så!" (klicka här för att ta del av en stor undersökning som visar muslimers inställning till sharíalagen)

Både sunni och shia har dock grundläggande samma fundamentala tro, så jag anser inte att en sådan bortförklaring håller. Det vi kallar islamister är i själva verket de sanna muslimerna, som gör exakt vad Koranen och hadítherna (dvs Muhammed) befaller dem att göra. Människor som begår onda handlingar i Jesu namn gör exakt vad Jesus förbjuder dem att göra. Jesus säger i sin berömda Bergspredikan:

Inte alla som säger "Herre, herre" till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matt 7:21).
...
Då skall jag säga dem som det är: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån ni ondskans hantlangare!" (Matt 7:23)

Media och välmenande politiker ger ofta (nästan alltid) en felaktig bild av sharíalagens innebörd. Denna framställs i det offentliga samtalet som ett tillägg till islams heliga skrifter. Som någonting extra, som man som muslim kan välja att följa eller inte. Och de som vill införa sharía påstås vara ett relativt fåtal, extrema muslimer, vilka i princip har missuppfattat islams sanna innebörd. Journalister och politiker kanske inte använder exakt dessa formuleringar, men det är trots allt intrycket som läsaren, tv-tittaren etc bibringas. Kanske beror det på okunskap eller på en vilja att vitmena islam?

Som framgår ovan så är inte sharíalagen något extra påhitt, som vissa extrema, muslimska uttolkare hittat på i efterhand (dvs efter Muhammeds uppenbarelser), och som till stora delar strider mot den ursprungliga, äkta islam. Av skäl som anges i föreliggande lilla uppslagsbok så finns stora tolkningsproblem när det gäller islam. Man har förutom Koranen att ta hänsyn till tafsirerna, till surornas kronologiska ordning (Al-Nasikh wal-Mansoukh), till hadítherna och till siran (se motsvarande uppslagsord). Sharíalagen innebär, som sägs ovan, den sammanfattande tolkningen av islam, med hänsyn tagen till alla dessa faktorer. Sharíalagen utgör således inte något extra tillägg till islam, utan definierar vad islam är och hur islam skall tillämpas. Alla rättrogna muslimer vill leva efter sharía, helt enkelt på grund av att de är muslimer, som vill följa sin profet och sin Gud. Sharía är helt enkelt islam!

Siran kallas de olika muslimska biografierna över profeten Muhammed. Dessa utgör, tillsammans med hadítherna, sunnah, dvs den islamska traditionen (se detta uppslagsord). Siran fungerar som vägledande (men inte bindande) exempel på hur den rättrogne skall leva och handla i diverse olika situationer. Siran började nedtecknas kort tid efter Muhammeds död. De ursprungliga dokumenten finns inte kvar och den äldsta, bevarade versionen är sammanställd av Ibn Ishaq (död 767). Ibn Ishaqs version betraktas allmänt som den mest autentiska. För den intresserade läsaren kan nämnas att siran enligt Ibn Ishaq finns utgiven i engelsk översättning under titeln The Life of Muhammad (kan t ex beställas här).

Sura kallas de olika delar som Koranen består av (motsvarar Bibelns böcker). Koranen innehåller 114 suror. De längsta surorna återfinns i allmänhet i början av Koranen. Och sedan finns en tendens att surorna blir kortare och kortare (med vissa undantag). Sura ett består av endast 7 verser. Sura två innehåller 286 verser medan sura 114 innehåller 6 verser,

Sunnah — kommer från arabiskans "flöde" och har innebörden av "en upptrampad stig". Sunnah betyder helt enkelt det som Profeten undervisade om i tal och handling och som hans anhängare förväntas följa. Källor för sunnah är hadítherna och siran (se respektive ord). I vissa traditioner inom islam är hadith och sunnah ekvivalenta begrepp.

Tafsir är det arabiska ordet för tolkning eller kommentar och utgör islams motsvarighet till bibelexeges (den senare brukar definieras som att man metodiskt, utifrån de bästa textkällor som existerar, försöker komma fram till ursprungstextens mening). Om sharíalagen svarar mot judendomens talmud kan man säga att tafsirerna svarar mot judendomens midrash.

En författare till tafsir kallas mufassir. I tafsirerna förklaras koranversernas avsikt och mening och annat (t ex platser och tidpunkter), som inte explicit nämns i texten. Tafsir strävar således efter att förstå vad korantexten försöker säga läsaren. Man hittar där också försök att förklara varför vissa verser i Koranen säger emot varandra. Det finns oerhört många samlingar av tafsirer och dessa ter sig för en icke-muslim som ganska spretiga. Men det kan ändå vara intressant att titta på tafsirer, eftersom man där får mer konkreta tolkningar av Koranens verser (många av dessa tolkningar styrker tyvär inte den i Väst allmänt accepterade åsikten, att islam är fredens och kärlekens religion, som inte på något sätt hotar icke-muslimer).

Några engelskspråkiga Internetsidor där man kan läsa tafsirer är:

http://www.altafsir.com/
http://m.qtafsir.com/
http://www.almizan.org/

Även hadítherna och sharíalagen har ju liknande syfte som tafsir, dvs att förklara och förtydliga islam. Sharíalagen är organiserad ämnesvis, dvs vill man veta vad islam säger om t ex jihad eller giftermål etc, så finns varje ämnesområde samlat i en eller några sammanhängande paragrafer. Dessutom har många samlingar av sharíalagen index, som gör att man direkt kan hitta det man letar efter. Vill man studera ett visst ämne i Koranen, så finns texter om detta i allmänhet utspritt överallt (om ämnet överhuvudtaget nämns), dvs man måste i princip läsa igenom hela Koranen. Vilket tar tid. Liknande problem finns med hadítherna. Tafsirernas styrka är, att när man läser i Koranen, så finns tafsirer för varje vers där, så att man direkt, vers för vers, får förklaringar. Detta är givetvis bra för den som studerar Koranen. Men för den som huvudsakligen är intresserad av att veta vad islam har att säga i olika sakfrågor (jihad, ödestro, homosexualitet etc), då är sharíalagen att föredra.

Takbir står för en av islams trosbekännelser, "Allah akbar", vilket betyder "Allah är större" eller "Allah är den störste" (se uppslagsordet "adhan").

Takfir är ett begrepp inom islamsk teologi, som innebär att man förklarar en individ eller en grupp (vilken tidigare betraktats som rättrogen) som otrogen (kafir). Dvs denna individ eller grupp ses inte längre som muslimer. Se också uppslagsordet "Kufr". Bland muslimer förekommer viss debatt om takfirbegreppet. En del moderata muslimer menar att man skall vara försiktig med att kalla andra muslimer för kafirer (t ex när sunnimuslimer kallar shiamuslimer för otrogna). Allah själv kommer ju att döma var och en på den Yttersta Dagen. Men då talar vi om personer som grundläggande bekänner att det inte finns någon Gud utom Allah och att Muhammed är dennes profet. När det gäller icke-muslimer så står det helt klart att dessa går in under begreppet kafir. Där finns ingen som helst oenighet bland islams teologer.

Taqiyya eller Al-taqiyya innebär att muslimer har rätt/är skyldiga att inför icke-muslimer ljuga och vilseleda om det är till gagn för islam. Vi läser följande i sharíalagen r8.2:

Talet är ett medel för att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och genom att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av att ljuga. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen, är det tillåtet att ljuga om att uppnå målet är tillåtet, och obligatoriskt att ljuga om målet är obligatoriskt [fetstil tillagt av mig].

Därför är det tyvärr omöjligt att lita på fredsavtal eller andra avtal med rättrogna muslimer. Detta är bl a Israels stora problem. Och därför kan muslimska ledare i Sverige, utan att få dåligt samvete, förneka att islam beordrar dödsstraff för utövad homosexualitet och för de som lämnar islam (trots att hadítherna och sharíalagen uttryckligen påbjuder detta). Och givetvis tror alla goda, välvilliga svenskar på vad mullorna säger "Så nedriga kan de väl inte vara så att de ljuger! Eller hur?" Jo, precis så nedriga kan de vara. De är till och med uttryckligen befallda att ljuga av sina egna heliga Skrifter!

Taqlid betyder "att imitera" eller "att följa" någon. Begreppet innebär att man följer en regel som en mujtahid har kommit fram till (se detta uppslagsord). Personen som utför taglid, dvs den som följer, kallas muqallid.

Tolkning av islam (se respektive uppslagsord för närmare detaljer). Förutom Koranen definieras islam utifrån en del andra källor och samlingar av kommentarer, i kombination med diverse olika tolkningsprinciper (t ex Al-Nasikh wal-Mansoukh — se detta uppslagsord).

1. Heliga/gudomligt inspirerade dokument: Koranen, hadítherna och siran. Dessa har direkt eller indirekt gudomlig auktoritet (enligt islam). Koranen anses vara direkt skriven av Allah själv (och dikterades för Muhammed av ärkeängeln Gabriel). Hadítherna och siran innehåller sådant som Muhammed sagt eller gjort. Eftersom Muhammed var Guds Profet, ledd av Allah, så får därmed Muhammeds ord och handlingar en slags gudomlig, ofelbar status.

2. Teologiska utläggningar baserade på allmänt accepterade tolkningsprinciper: Tafsirerna (kommentarer till Koranens verser), de olika listor som gjorts över surornas kronologiska ordning samt sharíalagen (de ledande teologernas sammanfattande tolkning av hur islam skall förstås och tillämpas praktiskt — observera att islam mer utgör ett samhällssystem än en religion). Dessa är viktiga verktyg för att rätt förstå och tolka islams heliga dokument.

Kategori 1 utgör således gudomliga eller gudomligt inspirerade källor medan kategori 2 är mänskliga produkter, där viss oenighet kan råda mellan olika teologiska skolor. De praktiska skillnaderna är dock små. Synen inom islam på homosexualitet, hur den som lämnar islam skall behandlas, kvinnosyn, människosyn etc skiljer sig väldigt lite mellan dessa skolor (bl a beroende på att Koranen direkt eller indirekt uttalar sig i dessa frågor). Skillnaderna handlar ofta om rent teologiska detaljer. Alla tolkningar är överens om att homosexualitet är en "enormitet" (en mycket svår synd, som straffas med spöstraff eller döden) och att den som lämnar islam skall dödas och att mannen är kvinnans överhuvud.

Ummah är det arabiska ordet för "nation" eller "gemenskap" och kan ha flera olika betydelser. Ordet kan avse arabvärlden eller alla muslimska länder eller alla rättrogna muslimer i hela världen.

---

Tanken att själv kontrollera vad som står i Koranen etc tycks vara främmande för en normal svensk, som antagligen anser att detta vore kränkande mot muslimerna (eftersom det skulle kunna tolkas som att man misstror dem). Man bara veeet i hela sin varelse att Koranen endast säger goda, underbara saker, medan Bibeln är full av de mest vidriga hemskheter. Och det vet man utan att ha läst vare sig Koranen eller Bibeln. Det är ju nämligen politiskt korrekt att tycka så, och det som är politiskt korrekt behöver inte kontrolleras, eftersom det är "sannare" än sanningen själv. Det politiskt korrekta står över all logik och alla fakta och alla observationer. En inställning som dessvärre omöjliggör varje form av meningsfull analys och diskussion. Vilket också är avsikten, eftersom ideologiskt grundade åsikter inte tål vare sig en seriös analys eller en meningsfull diskussion.

Tillbaka till avsnittet om "islam"
Till Huvudsidan om islam