"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 03 29 01:03

 

Skillnader mellan kristendom och islam — del 2 av 2 delar

Inledning

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Den läsare som inte läst del 1 ombeds att göra detta först (klicka här för att gå till del 1). Denna del innehåller grundläggande och viktiga diskussioner om islam och kristendom och där ges också ett antal viktiga citat från islams och kristendomens heliga skrifter, vilka är nödvändiga för att man skall förstå den diskussion jag för i föreliggande två artiklar. Det känns onödigt att upprepa allt detta även i del 2.

I del 1 upp tog jag upp två skillnader mellan islam och kristendom:

1. Jesus är (Jesus lever) en Fridsfurste medan Muhammed var (Muhammed är död) en krigarhövding.
2. Kristendomen utbreds genom Ordet medan islam utbreds genom svärdet.

Här, i del 2, kommer jag att ta upp två ytterligare skillnader:

1. Muslimerna jämställer (i praktiken) Muhammed med Allah. Motsvarande vore otänkbart inom kristendomen.
2. Allah kan luras genom maffiaadvokatknep, dvs islam handlar i alltför hög grad om det yttre, dvs om det som syns på ytan. Yttre underkastelse utan hjärtats omvändelse (kanske därför som vi har så oerhört mycket korruption i islamvärlden).

 

Muhammed jämställer sig med Allah (mer eller mindre)

Låt mig börja med några citat från islams heliga skrifter:

Men den, som trotsar aposteln [Muhammed], sedan den rätta vägen blivit honom klar, och följer någon annan väg än de rättrognas, skola vi låta ernå vad han ville ernå, och honom skola vi steka i helvetet, ja, ett förfärligt mål är det! (sura 4:115)

Versen säger att vi måste underkasta oss profeten, dvs Muhammed. Allah nämns överhuvudtaget inte i denna vers. Nu kan man visserligen säga att om Muhammed talade för Allahs räkning, så är det ju indirekt Allah man underkastar sig när man underkastar sig Muhammed. Ingenstans i NT finns emellertid något liknande, där en apostel eller gudsman säger att vi måste underkasta oss honom eller nämner sig själv i samma mening som Gud eller Jesus. Eller enbart nämner sig själv, utan att hänvisa till Gud (Allah), som i versen ovan. Inte heller känner jag till någon helig skrift inom kristendomem som tilldelar en vanlig människa gudomlig auktoritet. Detta vore otänkbart och skulle betraktas som hädelse av värsta slag. Ja inte ens Jesus, som själv är Gud, jämställer sig med Fadern. Jesus säger inte att vi skall lyda honom. Men gång på gång säger han att vi måste lyda Fadern. Däremot säger Jesus att det inte finns någon annan väg till Gud än genom honom själv [Jesus]. Detta eftersom människans enda väg till Gud går genom det Jesus gjorde på korset, dvs dog för vår skull.

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. (Fil 2:6)

Jesus är, enligt denna bibelvers, jämställd med Gud, dvs Jesus är Gud själv, kommen till jorden i människogestalt! De kristna upphöjer således inte Jesus till Gud, eftersom Jesus helt enkelt är Gud (han behöver med andra ord inte upphöjas).

Att tilldela Gud (Jesus) gudomlig status är därför föga anmärkningsvärt. Däremot, att upphöja en människa (Muhammed) till gudomlig status, är synnerligen anmärkningsvärt.

Men, låt oss nu återvända till vår granskning av Koranen.

De rättrogna är blott de, som tro på Gud och hans apostel och då de äro tillsammans med honom i och för någon gemensam angelägenhet, icke avlägsna sig, förrän de bett honom om tillstånd; de, som bedja dig om tillstånd, dessa äro förvisso de, som tro på Gud och hans apostel. (sura 24:62)

Här skärper således Koranen tonen. Det räcker inte med att lyda Muhammed (och Allah), man måste också tro både på Allah och Muhammed (eftersom ordet "och" används räcker det inte med att tro bara på Allah eller bara på Muhammed). Om Muhammed var Guds verktyg kan man förstå om Gud skulle säga att man skall lyda Muhammed. Men här handlar det inte om att lyda utan om en trosbekännelse, dvs man måste tro både på Gud och Muhammed. Inom kristendomen skulle motsvarande betraktas som den ultimata hädelsen. Versen antyder att Muhammed är jämställd med Gud (jag kan inte se någon annan tolkning). De nämns ju i samma mening med bara ett "och" emellan. Ingenstans i Bibeln talas om att vi måste tro på Petrus eller Paulus eller någon annan mänsklig varelse vid sidan av Fadern och Sonen och Den Helige Ande, dvs Gud. Och ingenstans inom kristenheten eller judendomen finns någon rabbin, präst, biskop eller pastor som skulle säga något i stil med att "församligen måste lyda eller tro på Gud och mig".

I Sharíalagen p37.2 (2) läser vi följande (hämtat hur en hadith):

"Oh budbärare från Allah, vad är tro?" Och han [Muhammed] svarade, "Att tro på Allah, Hans änglar, Hans profeter [dvs i första hand Muhammad själv], uppståndelsen från de döda, och på ödet, dess goda och onda sidor."
"Det finns sex saker som jag [dvs Muhammed] förbannar, Allah förbannar, och som förbannas av varje profet vars böner besvaras: den som förnekar Allahs öde, den som lägger något till Allahs bok..."

En del av tron inom islam är således att tro på Muhammed (och i någon mån andra profeter). Den sista versen är särskilt anmärkningsvärd. Här nämner Muhammed sig själv före Allah ("...som jag förbannar, Allah förbannar..."). Återigen, att omnämna sig själv före Gud skulle vara otänkbart för en kristen eller jude. Det skulle som sagt ses som en oerhört grov hädelse. Ja kanske till och med som den oförlåtliga synden.

Jag skulle kunna fortsätta att citera vers efter vers ur Koranen och hadítherna som säger ungefär samma sak, dvs som nämner Muhammed som jämlike till Allah. Tänk om Ulf Ekman, under den värsta förföljelsen mot Livets Ord på 1980-talet, i samband med en predikan, hade sagt till församlingen, "Ni måste lyda mig och Jesus..." Eller, "Men den, som trotsar mig [pastor Ulf Ekman], sedan den rätta vägen blivit honom klar, ...honom skola vi steka i helvetet..." Vilket ramaskri det hade blivit! Sveriges journalister och politiker och intellektuella hade vänt ut och in på ögonvitorna och tuggat fradga. Och inte bara bland trons fiender hade det blivit starka reaktioner. 99 procent av församlingsmedlemmarna i Livets Ord hade omedelbart lämnat den nybildade församlingen. Här ser vi en oerhörd och avgörande skillnad mellan islam och kristendom. Islam kritiserar kristendomen för att vi upphöjt en profet, Jesus, till gudastatus. Det tycks som att islam gjort ungefär samma sak med Muhammed. Den stora skillnaden är att Jesus (enligt vad Bibeln själv säger) var Gud, kommen till jorden för rädda människan undan syndens och ondskans konsekvenser medan Muhammed (enligt Koranen och muslimernas tro) var en vanlig människa genom vilken Allah uppenbarade sin vilja.

Om det i "kristna" sammanhang förekommit att en ledare gjort anspråk på att vara på samma nivå som Gud eller Jesus, eller t o m påstått sig själva vara en inkarnation av Jesus. har det handlat om sjuka sammanhang, som Wacosekten i Texas, där ledaren David Korash påstod sig vara kung Davids andlige arvtagare, eller den sekt som i Jonestown i Guyana, på sektledaren Jim Jones order, begick massjälvmord genom att dricka cyanid (nästan 1000 personer dog). Dvs det har handlat om sammanhang som inte haft någonting som helst med kristen tro eller Jesus att göra, utan som snarare har utgjort spyor från Helvetet eller helt enkelt varit skapelser av spritt språngande galna eller onda personer.

Som sagt, att en biblisk, dvs judisk eller kristen profet eller präst skulle jämställa sig med Gud är helt, totalt, absolut, hundraprocentigt otänkbart. Det finns inte på kartan. En kristen pastor som skulle säga något i stil med "Gud och jag har bestämt..." skulle omedelbart bli avsatt! Ingen av Bibelns författare, eller de gestalter som skildras där, har någonsin uttryckt sådana ambitioner som att jämställa sig med Gud, med undantag för Lucifer/Ljusets Ängel (Djävulen), som, enligt Jesaja, ville ställa sin tron högre än Guds tron och därför blev utkastad från Himlen.

Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna [Ljusets Ängel]! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!
Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst upp i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.'
Nej ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven. (Jes 14:12-15)

 

Allah kan luras med maffiadvokatknep och att vara muslim handlar om att ha ett yttre sken. Bibelns Gud kan inte luras på detta sätt, eftersom Gud ser in i våra hjärtan.

I första Korinterbrevet skriver Paulus:

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit (1 Kor 13:3).

Dvs även om jag gör goda gärningar (ger bort allt jag äger) eller är ståndaktig i min tro intill döds, men gör detta utan kärlek, så räknar inte Gud det mig tillgodo! Gud lurar man inte. Han låter sig inte bedras av juridiska spetsfundigheter eller av brännvinsadvokatknep. Han naglar oss om vi försöker lura honom. Gud tycker bättre om en äkta ateist än en falsk kristen! Vilket framgår av Uppenbarelseboken, där den uppståndne Jesus säger till församlingen i Laodikeia:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun (App 3:15-16).

Inom islam är äktenskapsbrott förbjudet (det gäller också kristendomen). För att kringgå detta finns inom islam något som kallas nikah mut'ah. Det är en gammal islamsk praxis, vilken innebär att man kan gifta sig för några timmar bara. Ursprungligen var avsikten med detta, att en muslimsk man på resande fot skulle kunna få utlopp för sin sexualitet. Idag skulle vi kalla det för en form av prostitution. Ja inte en form av, utan det är helt enkelt prostitution. Punkt slut. Nikah mut'ah är idag en vanlig praxis i många delar av islamvärlden. Kunden och den prostituerade blir vigda av en muslimsk präst och sedan kan de ha sex under några timmar utan att detta räknas som synd. Något liknande vore omöjligt inom kristendomen. Inga juridiska knep kan lura Gud. Det som är synd är synd. Jesus skärper den judiska lagen när han säger:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna [annan än sin hustru — min anmärkning] med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap (Matt 5:27-28).

Guds lag är så hård att den i princip är omöjlig att till fullo följa. Och det är precis detta Jesus vill visa människan genom denna tillspetsade formulering. Lagen gavs inte i första hand för att följas (eftersom det är omöjligt) utan för att vi skulle inse vår oförmåga och i stället vädja till Guds nåd. Paulus skriver:

Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd. (Rom 3:20)

Lagen fungerar helt enkelt som en spegel, vilken Gud håller upp framför den fallna människa, så att hon skall inse sin sanna natur och det omöjliga i att bli frälst genom sina egna handlingar. Lagen gavs helt enkelt, visar Jesus oss, för att föra oss in i Guds nåd. Gud vill att människan i stället för på tavlor av sten skall ha lagen skriven i sitt hjärta. Och för detta måste hon födas på nytt. Och till detta krävs Guds övernaturliga nåd, genom Jesu död på korset.

Ett annat exempel på hur man försöker lura Allah är när det gäller att dricka alkohol. Enligt islam är det förbjudet att dricka alkohol men detta kringås på liknande sätt som beskrivs ovan när det gäller äkenskapsbrott. Man går till en läkare och denne skriver ut ett recept på 21-årig single malt whisky (eller vad man nu gillar). Officiellt är detta medicin mot en dålig mage eller kanske för att förbättra blodcirkulationen. Detta är tydligen mycket vanligt. När jag arbetade på ett kryssningsfartyg som vintertid gick på Röda Havet, hade vi en egyptisk koordinator ombord, som skulle hjälpa oss med myndigheterna i olika hamnar. Denne hette Dr Aziz. Bl a underlättades kommunikationen av att Dr Aziz hade arabiska som modersmål förutom att han talade mycket bra engelska. Eftersom jag hade hand om in- och utklareringar i hamnarna hade jag mycket att göra med Dr Aziz och vi blev kanske inte direkt vänner, men vi satt ofta och samtalade. Han berättade för mig om båda de saker som nämns ovan (hur man kringgår islams förbud mot prostitution och mot att dricka alkohol). Enligt Dr Aziz var dessa företeelser mycket vanliga, ja så vanliga att de kunde betraktas som institutioner. Åtminstone gäller detta Egypten. Med all sannolikhet är det likadant i hela islamvärlden.

I mina ögon är även detta ett exempel på hädelse. Man idiotförklarar (det är exakt det man gör) Allah genom att tro att man kan lura denne genom sådana här enkla maffiaadvokatknep. Det är märkligt hur muslimerna, som har en sådan enorm respekt för Allah, vågar utmana sin gud på detta sätt. Om Allah vore så lättlurad vore han inte mycket till gud. Och knappast värd att tillbe.

Islam betyder underkastelse. Vilket handlar om att man underordnar sig. Detta behöver inte betyda att man håller med, men man böjer sig för makten helt enkelt. Hellre än att bli halshuggen (vilket är alternativet) rättar man in sig i ledet. Kristendomen handlar inte om underkastelse utan om en frivillig, ömsesidig kärleksrelation.

Ett system som till stora delar bygger på yttre underkastelse (allt som sker i det fördolda är ok så länge det inte avslöjas) inbjuder till korruption. Något som är rikligt förekommande i de delar av världen där islam har stort inflytande (jag har själv stor erfarenhet av detta från mina år till sjöss). Bibelns Gud kan inte luras genom juridiska knep. Han ser rakt igenom allt sådant och ser in i våra hjärtan. Bibelns Gud vill inte ha kvästa slavar eller underhuggare som agerar som robotar, Han vill ha barn fulla av kärlek och som Han kan ösa sin kärlek över. Och medarbetare han kan samarbeta med.

Ovanstående gäller givetvis inte bara islam utan alla religiösa (och andra) "döda" och statiska regelverk (som befinner sig i en maktposition). Alla sådana system inbjuder till ögontjäneri, dvs på ytan följer man reglerna men lever sedan ett helt annat liv parallellt, utan att öppet bryta mot reglerna. Alla etablerade religioner/samfund löper risk att stelna i dogmer och yttre regler och i förlängningen ögontjäneri, eftersom ledarna inte kan kontrollera människors hjärtan utan bara deras handlingar (samma sak hände i Östeuropa och bidrog till kommunismens fall där — systemet var till slut så ruttet, och korruptionen så total, att det föll ihop som ett korthus). Så länge alla skenbart underkastar sig de yttre reglerna är allt till synes frid och fröjd. Det är därför Jesus liknar fariséerna (den tidens judiska andliga ledare) vid "vitmenade gravar" — vita och fräscha på utsidan men fulla av förruttnelse på insidan. Vi har sett exempel på detta både i Katolska och Svenska Kyrkan. Och även i frikyrkor. Pingströrelsens syndakatalog var ett exempel på detta. Jag säger inte att det är fel att tala om vad som bryter mot Guds bud, men när kärleken svalnar så återstår bara yttre bud och tecken på att man har den rätta läran. Den verkligt rätta tron, den äkta tron, som man bär i sitt hjärta, är det bara Gud som känner till. Och den som har Gud i sitt hjärta känner vad som är rätt och fel utan syndakataloger. En sådan person vill inte handla fel även om vederbörande skulle kunna göra det utan att någon människa fick reda på det.

 

Till skillnad från Bibelns Gud så är Allah en frånvarande gud.

Efter att ha dikterat den "absoluta sanningen" för mänskligheten (genom att ärkeängeln Gabriel dikterade Koranens text för Muhammed — enligt vad Muhammed själv hävdar), drog sig Allah tillbaka till evigheten (eller var han nu dväljs). Han kommer aldrig mer att kommunicera med mänskligheten. Förrän i den Yttersta Tiden. Koranen är Allahs enda och slutgiltiga budskap till människan. Eftersom Korantexten inte är kopplad till verkliga, historiska händelser och dessutom skriven av en enda person, framstår Koranens autencitet som svag. Dess autencitet är helt enkelt omöjlig att kontrollera och verifiera. Det enda som talar för att Koranen är sann är att Koranen själv säger att den är sann (vilket utgör ett ogiltigt cirkelbevis). Islam handlar om blind tro och inget annat. Som muslim förväntas man underkasta sig islams alla regler när det gäller böner och hur man skall leva sitt liv. In i minsta detalj. Mänmniskan förväntas böja sig under sitt öde. För den som inte gör det väntar Helvetets fasor. Allah är ansvarig för allt, både ont och gott och är därmed i praktiken likgiltig för allt mänskligt lidande.

Bibelns Gud har kommunicerat och kommunicerar fortfarande med människan på många olika sätt. Först och främst genom sitt Ord (Gamla och Nya Testamentet). Bibeltexten är inte dikterad utan de som skrivit Bibelns olika böcker har gjort detta inspirerade av Guds Ande och har haft frihet att uttrycka det de tagit emot utifrån sin föreställningsvärld och kultur (och utifrån vad de eventuellt själva sett och hört — Jesu lärjungar var ju med och såg med egna ögon de mirakler Han gjorde och hörde med egna öron vad Han sade).

För ca 2000 år sedan transformerade Gud ner sig sig till en människa (Jesus Kristus) och levde bland oss människor under drygt 30 år. Evangelierna skildrar Jesu liv detaljerat. Genom Jesus Kristus förstår vi så mycket av Gud som vårt begränsade intellekt har kapacitet att förstå. Evangelierna innehåller mängder av fakta i form av hänvisningar till personer och platser och är därmed möjliga att i viss mån kontrollera och falsifiera (om de vore falska). Gud kan också tala direkt till människor genom syner och drömmar och genom profeter. Detta förekommer hela tiden. Och vi kan genom våra böner tala med Gud direkt utan mellanhänder och ceremonier. Och få svar på våra böner (inom islam förväntar man sig inga bönesvar, eftersom allt går ut på att böja sig under Allahs öde — är man förlamad är man förlamad, eftersom Allah vill att man skall vara förlamad, och att be om helande vore att gå emot Allahs vilja, vilket är liktydigt med att häda). Bibelns Gud skapade människan med fri vilja och lidandet i världen är inte orsakat av Gud utan av människan, när hon (Adam och Eva) valde att ingå ett förbund med Djävulen. Detta kallas Syndafallet. Sedan detta skedde har Gud oavbrutet arbetat på att rädda människan och världen från ondskan (som kom in i världen vid detta tillfälle).

 

Tillber kristna och muslimer samma Gud?

Många kristna (och andra som drabbats av vår tids "godhetsnoja") hävdar, aningslöst, att kristna och muslimer tillber samma Gud. Inget kunde var mer fel (vilket jag också diskuterar i detalj i andra artiklar)!

När man frågar kristna vad de stöder detta på så brukar de anföra följande två bibelställen:
1. Bakgrunden till det första bibelstället är att Abraham hade fått en son med sin slavinna Hagar, eftersom hans hustru Sara inte hade fått några barn och nu var för gammal för att föda. Abraham skaffade därför en son, Ismael, med sin slavinna Hagar. I hög ålder födde emellertid Sara till slut, övernaturligt, en son som fick namnet Isak. Och hon krävde nu att Hagar och Ismael skulle fördrivas (grymt ja, men vi kan inte jämföra detta med dagens människosyn — det var så det gick till på den här tiden).
Hagar var dessutom inte helt oskyldig till att Sara ville fördriva henne. När Hagar hade fött Ismael, medan Sara fortfarande var barnlös, blev Hagar stursk och oförskämd mot sin husmor Sara. Hagar trodde förmodligen att Abraham skulle förskjuta den barnlösa Sara och gifta sig med henne, som fött hans barn, i stället. Men där bedrog hon sig. Högmod går före fall!
Abraham gick med på att Hagar skulle fördrivas och Hagar och Ismael blev självklart förtvivlade, och Ismael började gråta.
Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk." (1 Mos 21:17-18)
Texten säger helt enkelt att Gud skall göra Ismael till stamfader för ett stort folk men inget mer. I bibeltexten framgår inte vilket folk det handlar om. Koranen och muslimerna hävdar att Ismael blev stamfader till det arabiska folket. Även traditionell judendom har denna syn. Ismael betraktas inom islam som Abrahams legitime son och är en av islams viktiga profeter. Muhammed är enligt islam släkting i rakt nedstigande led med Ismael.
2. I Johannesevangeliets tionde kapitel undervisar Jesus fariséerna om vem han är och vad som är hans uppgift. Han säger då:
Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en stor hjord och en herde. (Joh 10:16)
Vad kan vi nu dra för slutsatser av ovanstående två bibelställen? Det första säger helt enkelt att Abrahams utomäktenskapliga son Ismael, som han skaffat utan att fråga Gud om lov, skall bli stamfader för att stort folk (som antagligen är det arabiska folket). Detta innebär inte att den religion detta folk så småningom anammar, har något med kristen tro att göra, eller att de tror på eller tillber Bibelns Gud. Självklart älskade Gud Ismael och Hagar och älskar också dagens arabiska folk, eftersom Gud älskar alla människor. Men det betyder inte att den gud detta folk dyrkar har något med Bibelns Gud att göra. Speciellt inte med tanke på att kristendom och islam är logiskt inkompatibla, plus att islam förnekar de viktigaste punkterna i den kristna tron (som vi sett ovan). Dessa två religioner säger helt enkelt emot varandra på de mest avgörande punkterna.
I det andra bibelstället säger Jesus att han har andra får, dvs andra grupper förutom judarna, som kommer att tillhöra honom. Jesus själv verkade enbart inom det judiska folket (även om han vid några tillfällen hjälper icke-judar, t ex romerska soldater), och det var där han lade grunden för det Nya Förbundet med mänskligheten (Golgataförbundet). Hans sista befallning till sina efterföljare är emellertid det som kallas missionsbefallningen, "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andens namn" (Matt 28:19). Dvs Jesus befallde sin anhängare att sprida Evangeliet vidare, ut över hela världen. De som hävdar att kristna och muslimer tillber samma Gud, menar att muslimerna hör till "de andra fåren". I Bibel 2000 finns en fotnot till Joh 10:16, som säger, "andra får. dvs icke-judiska folk som den kristna missionen skulle nå". Det verkar helt klart att versen handlar om alla folk och människor som inte är Jesu lärjungar. Detta inkluderar givetvis också muslimerna. Men utifrån denna bibelvers har muslimerna ingen särställning jämfört med andra icke-kristna folk och grupper, utan utgör helt enkelt en av de många folk/grupper som kristna missionärer skall försöka omvända till kristendomen.
Observera att Guds löfte till Ismael bara gäller hans avkomlingar, dvs araber, medan de flesta av världens muslimer idag inte är araber. Dvs Guds löfte till Ismael är uppfyllt (han blev stamfader till ett stort folk) men detta löfte inkluderar inte de icke-arabiska muslimerna. Jag kan överhuvudtaget inte se att ovanstående två bibelställen på något som helst sätt stöder påståendet att kristna och muslimer tillber eller tror på samma Gud. Dessutom så finns det nog få muslimer som skulle ställa upp på detta påstående. De anser ju att Bibeln (den Bibel vi har tillgång till idag) ger en förvanskad gudsbild, och eftersom kristendomen utgår från (dagens) Bibel, måste dess gudsbild vara falsk. Muslimer eccepterar inte ens att arabisktalande kristna kallar sin Gud (Herren Jehova) för Allah (vilket är det arabiska ordet för Gud). I t ex Pakistan och Malaysia är det förbjudet i lag för kristna att i tal och skrift använda ordet Allah för Bibelns Gud. Så välmenande kristnas varma känslor för islam tycks inte vara besvarade. Det är ett synnerligen ensidigt kärleksförhållande.

Möjligen skulle man kunna säga att kristna och muslimer söker samma Gud (människan har ju en inbyggd gudslängtan, given av Gud). Skillnaden är att de kristna har funnit den Gud som lagt denna gudslängtan i människans hjärta. Den ende Gud som finns till. Eller snarare så har Gud funnit dem, eftersom det är Han som sträcker ut sin hand till människan och inte tvärtom. Muslimerna famlar fortfarande i mörkret. Min bön är att de skall sluta famla och finna Sanningen och böja knä för Jesus Kristus! Vår Frälsare.

[Lärjungen] Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh 14:5-6)

Man blir således inte Guds barn (den levande Gudens barn) genom att följa Muhammed. Enda vägen till Gud går genom Jesus Kristus, dvs genom att man böjer knä för Jesus! Någon anna väg till Gud existerar inte!

(Observera att denna bibelvers inte har några andra läsarter, dvs textvariationer. Det finns således inga alternativa tolkningar till denna vers. Annat än att man helt enkelt förnekar Bibelns klara budskap.)

 

Tillbaka till: Skillnader mellan kristendom och islam — del 1 av 2 delar
Tillbaka till huvudsidan för islam

© Krister Renard