"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Epalinjal/sideswiper och några andra morsenycklar

 

Grundläggande så handlar föreliggande artikel om teknikhistoria. Civila yrkestelegrafister är idag ett utdött släkte. Sjöfarten slutade använda morsetelegrafi i början av 2000-talet. Fortfarande används morsetelegrafi militärt, eftersom systemet är mycket säkert. I USA utbildar Flygvapnet t ex varje år 10 telegrafister i morsetelegrafering som beredskap för eventuella krascher i de vanliga kommunikationssystemen (enligt svenska Wikipedia). Många radioamatörer har en förkärlek för morsetelegrafi. Förmodligen av nostalgiska skäl. Visserligen är överföringshastigheten låg jämfört med moderna, digitala system, men när alla sofistikerade digitala system störts ut eller förstörts, återstår vanlig, hederlig telefoni och telegrafi. Den senare har styrkan att information kan överföras felfritt även i en miljö som är starkt nedstörd

Morsetelegrafi är således mycket störningstålig. Vid en telefoniförbindelse kan man vid dåliga radioförhållanden kanske höra att det är någon som talar, men man uppfattar nästan ingenting av vad vederbörande säger. Så är det inte på telegrafi. Hör man stationen så uppfattar den mottagande telegrafisten normalt vad som sänds (annat än i extrema undantagsfall). Morsetelegrafi hade en ytterligare fördel jämfört med telefoni, nämligen att vara oberoende av hur orden uttalas (jag förutsätter här att den sändande telegrafisten sänder acceptabelt, vilket han/hon gör om vederbörande klarat certifikatprovet och dessutom är något så när nykter). En västerländsk telegrafist kan sända på vilket språk som helst (som har latinska bokstäver). Man behöver inte veta vad man sänder.

Jag har varit på engelsktalande öar i Västindien, där man talar engelska, men där en besökare ändå knappt hör vad folk säger (på grund av det lokala uttalet). Och jag har under mina år som telegrafist hört radiokommunikation på telefoni (på engelska, vilket är standardspråket inom sjöfart och flyg) mellan fartyg och kustradiostationer (från icke engelsktalande nationer), som skulle kunna platsa i boken Årets Roligaste Språkgrodor. Ofta handlar det just om bristande uttal hos de inblandade telegrafisterna. Sådana problem slipper man med telegrafi.

I många länder har man således telegrafi som ett sista reservsystem. En telegrafisändare kan göras väldigt enkel och billig och ändå ha bra räckvidd (t ex täcka hela Sverige) om den arbetar på kortvåg. Jag hade tidigare en amatörsändare jag byggt själv. Den hade en uteffekt på bara 1,8 W men med denna kommunicerade jag på kortvåg (boende i Stockholm) med radioamatörer i USA.

Morsealfabetet fungerar så att varje tecken (bokstav, siffra, skiljetecken etc) kodas med en kombination av korta (dot) och långa deltecken (dash). Dessa deltecken kallar vi i föreliggande text för pulser. I det västerländska morsealfabetet används mellan 1 och 6 pulser för varje tecken. Bokstaven e är lika med en dot, dvs en puls medan kolon (:) är dash dash dash dot dot dot, dvs 3 långa och 3 korta, lika med 6 pulser. Ofta ljudar man morsetecknen med da för dash och di/dit för dots (dit används på slutet av ett tecken). Bokstaven e blir då "dit" och kolon blir "da-da-da-di-di-dit".

Om en kort puls är på en tidsenhet (ju snabbare man sänder desto kortare tidsenhet) så är en lång puls på 3 tidsenheter. En lång puls är således tre gånger så lång som en kort puls. Mellanrummen mellan de korta och långa pulserna i ett tecken är en tidsenhet (dvs lika långa som en kort puls). Mellanrummen mellan tecknen (bokstäverna etc) i ett ord är på 3 tidsenheter (dvs samma som en lång puls) och ordmellanrummen är 5-7 tidsenheter. Detta är normen men de flesta telegrafister lade sig till med en personlig sändningsstil och stora avvikelser kunde förekomma. Det viktiga var att det var lätt att ta emot det man sände, dvs att man sände rytmiskt och separerade bokstäver och ord tydligt. Telegrafister som använde Vibroplex (se nedan) hade en tendens att "hänga" lite på de långa, dvs förlänga de långa pulserna lite grand (det kanske berodde på nyckelns konstruktion att det blev så). Detta påverkade inte läsbarheten men gav en personlig touch.

Inledningsvis var telegrafering trådbunden, dvs gick via kabel. I detta fall har man ganska lite störningar. Så småningom, i början av 1900-talet, kom så radiotelegrafin, där olika typer av störningar är vanligt förekommande (atmosfäriska störningar beroende på t ex åskväder eller atmosfärisk, statisk elektricitet samt störningar från andra radiostationer som sänder på samma eller närliggande frekvenser). Beträffande fartygsradiostationer så skedde det mesta av radiotrafiken med kuststationer. Dessa var landbaserade radiostationer som utgjorde länken mellan radioförbindelsen och de internationella telefon- och telegrafnäten.

De morsenycklar som beskrivs nedan användes både för trådbunden telegrafi och radiotelegrafi.

När jag nedan talar om höger och vänster och om vilka fingrar man manipulerar respektive nyckel med, avses högerhänta personer. Läsaren kan själv överföra detta till vad som gäller för vänsterhänta.

En närbild på den telegraferingsnyckel (epalinjal, också kallad side-swiper) som visas i bilden från radiostationen på Lindblad Polaris i huvudtexten. De fyra stora sexkantskruvarna håller fast blyplåten under plattan.

Som synes utgör epalinjalen en väldigt enkel konstruktion, vilken är uppbyggd kring en avkapad bit av ett vanligt bågfilblad (eller något liknande, fjädrande stål). En platta av plast med en ganska tjock blyplåt monterad under (med 4 sexkantskruvar) för att nyckeln skall stå still, och på denna tre vertikala monteringsstöd i plast, utgör basen i konstruktionen. Eftersom platta och monteringsstöd är gjorda i plast behövs inga särskilda isoleringar. Det bakre stödet håller fast det horisontella bågfilbladet (som rörs horisontellt åt vänster och höger), på vilket monterats ett runt "grepp", som man håller med höger tumme på vänstra sidan och med höger pek- och långfinger (eller bara pekfinger) på högra sidan (om man är högerhänt). På de främre vertikala stöden är två kopparskruvar med rundade spetsar monterade. På bågfilbladet är på varje sida fastlött två små "kopparcylindrar". Dessa är placerade mitt för de spetsiga ändarna av skruvarna (förstora bilden om du vill se bättre). Detta ger en bra och väldefinierad elektrisk kontakt mellan bågfilblad och skruvspetsar, varvid strömmen leds från bågfilbladet till kontaktspetsarna (den ena kabeln till nyckeln är kopplad till bågfilbladet och den andra till de två skruvarna, vilka är hopkopplade elektriskt). Avståndet mellan de små cylindrarna på bågfilbladet och respektive skruvspets är en knapp millimeter. Ju snabbare man vill sända desto mindre gör man avståndet (vilket kan justeras med skruven på respektive stöd). Observera att på undersidan av bågfilbladet är en rund kopparskena monterad för att göra bladet lite styvare. Som sagt, en oerhört enkel konstruktion men fungerar väldigt bra. Såvitt jag vet fanns inga företag som sålde epalinjaler utan man fick tillverka dem själv.

En vanlig, konventionell morsenyckel (se första bilden nedan) känner alla till. Den kallas också "handpump". En sådan opereras vertikalt och har endast kontakt när nyckelns "arm" trycks ned. Nyckelarmens viloläge är i det övre läget där den hålls av en fjäder. Man får en lång eller en kort för varje handledsrörelse (varje gång man trycker ned armen på nyckeln). Epalinjalen, som opereras horisontellt, får kontakt åt båda hållen, dvs både när den rörs åt vänster och åt höger (viloläget är mitt emellan skruvspetsarna). Med samma frekvens på handleden får man med epalinjalen således dubbelt så många korta/långa per sekund, dvs kan sända dubbelt så fort med samma "fingerfärdighet", jämfört med en vanlig morsenyckel.

Bågfilbladet förs fram och tillbaka (horisontellt i sidled) när man sänder och man gör korta och långa åt båda hållen (både åt vänster och höger). Denna typ av nyckel kräver ganska mycket träning om man vill lära sig sända både snabbt och snyggt och lättläst.

Man hör direkt när någon sänder med epalinjal, eftersom de långa pulserna (dash) tenderar att flyta ihop lite grand, vilket kan ge problem vid vissa radioförhållanden. Det hände några gånger under min tid till sjöss att telegrafisten på kustradiostationen bad mig använda en annan nyckel, eftersom denne hade svårt att ta emot det jag sände. Men det var mycket, mycket ovanligt.

På kortvåg sker förbindelsen normalt via rymdvågor (radiovågorna studsar på av solstrålningen joniserade skikt i jonosfären, vilka ligger på 80-200 km höjd). Vid speciella förhållanden kunde det hända att man tog emot radiovågor som gått lite olika vägar mellan sändare och mottagare (t ex studsat mot olika skikt i jonosfären), och därför hade en liten tidsförskjutning mellan sig. Det kunde då uppstå en ekoeffekt, vilken i kombination med epalinjalens tendens att dra ihop de långa pulserna lite grand, kunde göra att flera långa pulser flöt ihop helt till en enda låååång puls. Vilket gjorde det svårt för den mottagande telegrafisten att uppfatta alla tecken.

Normalt och generellt sett så är det lätt att ta emot från en epalinjal och en telegrafist med bra rytmkänsla kan sända väldigt snyggt (nästan så att det blir musik av det). Epalinjalen var väldigt populär bland ryska telegrafister. Dessa var oerhört skickliga och hade väldigt hög fart när de sände (ofta låg de runt 150 - 250 tecken/min när de körde med varandra). Jag jobbade sammanlagt nästan 2 år på Stockholmradio (en kustradiostation som till en början låg ute i Stavsnäs, längst ut på Värmdöhalvön) och vi hade väldigt mycket trafik med ryska båtar. Då fick man bra träning i snabbmorse. Jag gillade min epalinjal och under mina senare år till sjöss, efter att ha upptäckt epalinjalens fördelar, var det huvudsakligen denna jag använde.

Jag var lärare i 8 år på Sjöbefälsskolan i Stockholm och undervisade då bl a i ämnet Radioteknik på radiotelegrafistkursen. Jag hade aldrig tänkt mig att skaffa en epalinjal utan tyckte det gick bra med andra typer av nycklar. Men när en klass gick ut så hade en av eleverna, med smeknamnet "Farsan" (eftersom han var den äldste i klassen), gjort en epalinjal till mig, som present. Och det var ju kul. Givetvis kunde jag inte låta bli att leka med den och den blev som sagt snart min favoritmorsenyckel. Tack Farsan!

---

Ovanstående text utgör en bilaga till min artikel om Lindblad Polaris, men som gammal lärare kan jag givetvis inte missa ett tillfälle att allmänbilda mina kära läsare (antagligen en yrkessjukdom). Därför tänkte jag bara helt kort gå igenom tre ytterligare typer av morsenycklar som var populära bland telegrafister på den tiden när det begav sig.

Bilderna i föreliggande artikel visar nycklar som jag själv äger. Jag har under mina år som telegrafist använt alla de fyra nyckeltyper som redovisas i denna artikel, men Vibroplex har jag bara använt sporadiskt (så den har jag aldrig varit duktig på).

En vanlig, konventionell, gammaldags morsenyckel av hög kvalitet, tillverkad av LM Ericsson. Kallas handpump. Man kan justera fjäderspänning och kontaktgapet för att optimera nyckeln för ens egen personliga sändningsstil och beroende på hur fort man vill sända. Ju högre hastighet, desto mindre kontaktgap. Maximal praktisk sändningshastighet för en konventionell nyckel ligger nog runt 140-takt eller däromkring (min gissning).

När man skulle avlägga de grundläggande morseproven (för andraklasscertifikat) var det obligoriskt att sända med handpump. Vid förstaklasscertifikatprovet fick man använda valfri nyckel. Telegraferingsprovet bestod av att sända och ta emot 10 telegram (vill jag minnas), varav 5 på kod (5-ställiga grupper av tecken) och 5 i klartext (vanlig text). För andraklasscertifikat var kravet 80-takt (80 tecken/minut) på kod och 100-takt på klartext. Förstaklasscertifikatet krävde 100-takt på kod och 125-takt på klartext. En enda bokstav fel, vid sändning eller mottagning, så blev man underkänd. Telegrafistutbildningen omfattade ytterligare ämnen; telegramtaxering, trafikteknik (hur man rent praktiskt avvecklar radiotrafiken), radioteknik (telegrafisten förväntades kunna laga de flesta fel på radiostationen) plus administration (telegrafisten hade, vid sidan av radiotrafiken, hand om fartygets ut- och inklarering i hamnar och räknade ut besättningens löner samt gjorde redovisningen av fartygskassan).

För att arbeta på kuststation krävdes förstaklasscertifikat plus att man arbetat flera år till sjöss som radiotelegrafist.

Skillnaden mellan 100- och 125-takt verkar kanske inte vara så stor. I själva verket är den väldigt stor. De flesta telegrafistelever klarade andraklassprovet. Många försökte sig sedan på förstaklassprovet, antingen medan de fortfarande var elever på sjöbefälsskolan eller också kom de tillbaka efter något eller några år till sjöss för att göra ett försök. Mindre än hälften klarade förstaklassprovet. En del försökte gång på gång, men lyckades aldrig. För att bli FN-telegrafist (se slutet av artikeln) var man tvungen att klara 150-takt, vilket ännu färre gjorde. Observera att det handlade om att sända och ta emot helt felfritt på kod eller godtyckligt språk! I det civila morsealfabetet förekommer dessutom många flera tecken än vad som används militärt eller av radioamatörer.

Den ursprungliga morsenyckeln kallades av telegrafister för handpump. En sådan opereras vertikalt. När man trycker ned nyckeln sänds en ton och beroende på hur länge man håller ned nyckeln får man korta och långa pulser. Att sända fort med handpump kräver mycket träning. En duktig telegrafist kan sända både snyggt och fort med denna typ av nyckel, medan en mindre duktig telegrafist kan sända så illa att det blir nästan omöjligt att ta emot det som sänds. När jag under två vintersäsonger gick i Röda Havet med kryssningsfartyget Lindblad Polaris (se huvudartikeln) tog jag varje dag vädret på en egyptisk kustradiostation. Den som sände var ingen stjärna direkt och det var nästan omöjligt att uppfatta det som sändes. En väderrapport innehåller väldigt enkel standardtext där ordförrådet handlar om kanske 50 ord, och oftast kunde man gissa vilket ord det var, om man hade lyckats få några bokstäver i ordet. När jag skulle ta emot dessa väderprognoser spelade jag in dem på band och fick sedan lyssna på bandet kanske 10 gånger. Och sedan försöka gissa på hälften av orden. Så illa var det.

Greppet (den svarta runda saken längst ut på nyckelns arm) hålls mellan tummen och pekfinger/långfinger. Ibland placerar man greppet en bit in i handflatan (mellan tumme och pekfinger). Nyckeln manövreras med vertikala handledsrörelser. Det fanns också en annan typ av handpump som var/är populär i USA. Denna nyckel var betydligt mindre och greppet var stort och platt. Här använder man huvudsakligen vertikala fingerrörelser (antingen med bara pekfinger, eller pek- och långfinger) för att manipulera nyckeln (man rör således inte handleden speciellt mycket, utan nästan enbart fingrarna).

Det fanns några legendariska telegrafister i Sverige som kunde sända gudomligt med en handpump. Några av dem arbetade på kustradiostationer. Andra var telegraferingslärare. De använde nästan alltid en handpump och kunde sända för hand, både fort och perfekt och satte en ära i att göra detta.

Det visade sig ganska snart att telegrafister som satt hela sina arbetspass och sände med den konventionella handpumpen fick förslitningsskador i arm och handled. Man experimenterade med olika typer av lösningar och kom fram till att horistontella handledsrörelser i stället för vertikala var mindre påfrestande. Detta ledde till konstruktionen av morsenycklar med horisontell rörelse. Dessa gjordes dessutom mer effektiva. Epalinjalen, som vi redan diskuterat, har ju kontakt både åt vänster och höger, vilket gör att man med samma antal handledsrörelser får dubbla antalet pulser jämfört med handpumpen (verkningsgraden fördubblades således). Andra lösningar var att konstruera morsenycklar som genererade korta eller både korta och långa pulser automatiskt. Detta kunde åstadkommas antingen mekaniskt (Vibroplexen nedan) eller elektroniskt (elbuggen nedan). Gemensamt kallas en sådan automatisk nyckel för bug.

Det finns flera teorier om varför automatiska morsenycklar kom att kallas buggar. När sådana introducerades i början av 1900-talet var det vanligt att nybörjare oavsiktligt åstadkom extra dittar och dattar, vilka kallades buggar. Uttrycket bug förekommer ju f ö än i dag i datorsammanhang (när något går fel — t ex en bug i programmet). Enligt en annan teori så hände det sig vid ett tillfälle, under telegrafins barndom, att en kvicksilveröverdragen kackerlacka (bug) kröp omkring inne i kretsarna tillhörande en telegrafinstallation och åstadkom kortslutningar, vilka genererade morseliknande tecken. Kackerlackan hade i detta scenario ramlat ned i en skål med kvicksilver (i telegrafins barndom användes komponenter som innehöll stora mängder kvicksilver).

Ända fram till 1960-talet fanns telegrafister ombord på trafikflygplan och även militära plan. Dessa var inte så förtjusta i den vanliga handpumpen (som ju opererades vertikalt). Vid flygning på låg höjd dagtid, under sommarhalvåret, förekommer nämligen mycket turbulens och planet kommer då att göra snabba, knyckiga rörelser vertikalt. Även på högre höjder kan turbulens uppträda. Sände man med en vanlig handpump, kunde dessa turbulensrörelser ge upphov till "extra" dittar och dattar. Detta slapp man till stor del med nycklar som opererades horisontellt.

 

Bilden visar en s k elbug (ibland kallad helbug, eftersom den genererar både de korta och de långa pulserna automatiskt). På engelska kallas den electronic key/bug.

Elbuggen (i bestämd form och pluralis försvenskar jag ordet "bug" med två "g", det blir konstigt annars) genererar de korta och de långa pulserna med hjälp av elektronik. Den manövreras horisontellt med en paddel (i bilden ovan ser vi två paddlar, vilket förklaras i det indragna stycket nedan). Trycker man med höger tumme på den vänstra sidan (åt höger) genereras automatiskt korta pulser så länge paddeln hålls intryckt. Trycker man med pek- och långfinger (eller bara pekfinger) på den högra sidan (åt vänster) genereras på analogt sätt långa pulser. Hur fort pulserna sänds regleras med en ratt (Speed) på elbuggen. Det går att sända väldigt fort med en elbug och den är dessutom väldigt arbetsbesparande. Så sitter man hela dagarna med morse (som på en kuststation) är en elbug väldigt bra att ha. Tecknen blir väldigt mekaniska, dvs opersonliga, eftersom man inte kan välja hur långa de korta och långa pulserna skall vara relativt varandra. Men det som sänds blir lättläst och för en telegrafist med dålig rytmkänsla kan en elbug vara ett hjälpmedel för att denne skall kunna sända läsligt.

Den observante läsare noterar att elbuggen i bilden ovan har två paddlar och inte en. Detta system finns på mer avancerade elbuggar och är ganska listigt. De två paddlarna kan nämligen kombineras på olika sätt (genom att t ex hålla dem intryckta samtidigt eller trycka in den ena en bråkdel av en sekund före den andra eller tvärtom, eller släppa den ena lite före den andra etc). På så sätt kan man sända alla tecken (utom x vill jag minnas) med två mer eller mindre samtidiga rörelser av tumme och pek-/långfinger (i stället för ytterligare rörelser för varje gång man växlar mellan korta och långa i ett tecken). Detta kallas för lambic keying. Elbuggen underlättade sändningen avsevärt. Och tvåpaddelsystemet tog utvecklingen ytterligare ett steg framåt. Men tvåpaddelsystemet tog en stund att lära sig och användes inte av alla telegrafister, utan de flesta (gissar jag) använde dubbelpaddlarna precis som om de hade varit en enda enkelpaddel (dvs långa åt vänster och korta åt höger). Men även i detta fall var elbuggen synnerligen arbetsbesparande.

 

Och här ser vi en (mekanisk) halvbug ("halv-" eftersom den bara genererar de korta pulserna automatiskt). På engelska kallas den semi-automatic key/bug (ursprungligen semi-automatic transmitter). Ofta kallar man denna typ av nyckel för Vibroplex. Detta var namnet på det största av de företag som tillverkade halvbuggar (och som hade patentet) men blev också det generiska namnet för dem (ungefär som att Vespa, som var en dominerande tillverkare av scooters, kom att betyda scooter i största allmänhet).

En mycket vacker nyckel, eller hur? Nästan som ett konstverk. Här kan man tala om förkromning i den högre skolan.

Vibroplexen, som uppfanns 1904, är helt mekanisk och genererar de korta pulserna "automatiskt" medan man får göra de långa pulserna manuellt. Som synes har den ett stort antal justerskruvar och att ställa in dessa så att nyckeln blir perfekt för en viss operatör och för sändning med en viss hastighet, är både svårt och tar lång tid. Även denna nyckel opereras horisontellt. När den vänstra, långa paddeln rörs åt höger med tummen börjar den långa armen vibrera horisontellt med en viss frekvens. På den långa armen sitter en cylindrisk vikt som kan förflyttas. Ju längre ut vikten sitter, desto långsammare svänger pendeln (som helt enkelt är en fjäderpendel). På detta sätt regleras farten på de korta pulserna.

Givetvis avtar fjäderpendelns rörelser på grund av friktionförluster och pendeln klarar kanske att generera 10-15 korta pulser. Eftersom det maximala antalet korta pulser i ett morsetecken är 6, utgör friktionen således inget problem för en Vibroplexnyckel.

Den korta, högra paddeln används för att göra de långa pulserna. Dessa genereras inte automatiskt utan vill man ha två långa måste man röra den korta, högra paddeln med pek- och långfinger (eller enbart pekfinger) åt vänster 2 gånger. Dvs vill man sända siffran 3, som består av 3 korta och 2 långa (dot dot dot dash dash eller som man också kan säga, "di-di-di-da-da"), håller man inne den vänstra (långa) paddeln åt höger så länge så att fjäderpendeln hinner generera 3 korta och sedan rör man den korta (högra) paddeln två gånger åt vänster. Man bestämmer själv längden på de långa pulserna (medan viktens placering och justerskruvarna bestämmer frekvensen och längden på de korta pulserna).

Med hjälp av en Vibroplex (och även handpump och epalinjal) kan man få en personlig "handstil" när man sänder (vissa telegrafister var en ren njutning att lyssna på). Det går att sända väldigt fort med Vibroplexen och den var populär bland FN-telegrafisterna. Dessa hade ofta väldigt långa telegram att överföra (tusentals ord) och var därför tvungna att sända med hög hastighet (de skickligaste låg i 300 tecken/min eller mer — observera vi talar således om 300 bokstäver/siffror per minut och inte 300 pulser, dvs korta/långa, per minut).

När jag skriver ovanstående har det gått en lång, lång tid sedan jag aktivt arbetade som radiotelegrafist (sista gången var på Stockholmradio sommaren 1995). Jag är säker på att det fanns enstaka FN-telegrafister som kunde sända i 300-takt, men när man sände långa telegram i denna hastighet var det förmodligen maskinsändning det handlade om. Man stansade en hålremsa med den text som skulle sändas och sedan sattes denna remsa i remsläsaren på en transmitter, vilken kunde sända i 300-takt. Transmittern sände givetvis helt perfekt så att det som sändes blev lätt att ta emot. Så snarare handlade det nog om att det fanns FN-telegrafister som manuellt kunde ta emot långa telegram i 300-takt. "Manuellt" innebar normalt att man direkt skrev ned den mottagna texten på en skrivmaskin.

Världsrekordet för manuell mottagning av klartext, sänd via morsetelegrafi, lär ligga runt 600-takt. Den som satte detta rekord tog emot ett antal A4-sidor och hade tränat i veckor på att byta papper i skrivmaskinen snabbt (under pappersbytet lagrade denne det som sändes i sitt minne och skrev sedan i kapp). Rekordhållaren hade ett eller två tecken fel per sida (eller något i den stilen). En imponerande bedrift, men tämligen oanvändbar i praktiken (under realistiska radioförhållanden förekommer störningar i form av elektriska urladdningar i atmosfären och från andra radiostationer, och i så hög takt kommer det därför att bli mängder av omfrågningar, varför den praktiska överföringshastigheten kommer att ligga långt, långt under 600-takt — jag kan tänka mig att den verkliga hastigheten kommer att vara runt 200-takt, eller mindre).

Radiotelegrafister på kustradiostationer eller som arbetade på fartyg med mycket radiotrafik (t ex passagerarfartyg och kylbåtar) eller speciella grupper av telegrafister (som FN-telegrafisterna) använde sällan handpump (annat än tillfälligt, när man t ex svarade på anrop). Elbug och Vibroplex var de nycklar som användes mest. Vad som var vanligast varierade också mellan olika länder. I delar av forna Östblocket var, som nämnts ovan, epalinjalen mycket frekvent. Att sända snyggt och fort kräver en hel del träning (oavsett typ av nyckel). Plus en viss rytmkänsla. Och inte minst, en bra och optimalt injusterad morsenyckel.

 

Tillbaka till sidan "Nära ögat — om ett fartyg och ett haveritillbud som kunde slutat illa"