"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Syndafloden

Få människor, till och med bland kristna, tar den syndaflod som beskrivs i 1 Mosebok kapitel 6 - 8 på fullt allvar. Att något sådant skulle ha förekommit verkar alltför otroligt och förvisas därför in i myternas och sagornas värld. Det finns emellertid mycket som faktiskt talar för existensen av en sådan flod. Det går knappast att förneka att någon typ av enorm översvämning måste ha inträffat i Mesopotamien vid ungefär den tid, då enligt Bibeln syndafloden inträffade. 1872 upptäckte George Smith vid British Museum en berättelse om en översvämningskatastrof då han granskade kilskriftstavlor, vilka hade hittats 30 år tidigare i resterna av den assyriske härskaren Sennacheribs palats. Ytterligare kilskrifttavlor, som återfanns i Ashurbanipals (en annan assyrisk härskare) palats, talade om precis samma sak. Dessa tavlor anses vara en sen assyrisk version av en berättelse som har sitt ursprung i det berömda episka verket Gilgamesh. Det senare handlar om en sumerisk kung som härskade över Uruk ungefär 4000 f Kr.

Före assyrierna så fanns berättelser om en stor flod hos både babylonier och sumerer. På 1920-talet upptäcktes den forntida staden Ur (som nämns på 17 olika ställen i Bibeln) av Sir Leonard Woolley. Vid utgrävningarna fann Woolley ett 2,5 m tjockt slamlager djupt ner i marken. Detta lager daterades till någon gång mellan 4000 och 3500 f KR. Liknande lager återfanns vid utgrävningar i Shuruppak och Kish. När Sir Max Mallowan analyserade de olika utgrävningar som gjorts i området fram till början av 1960-talet så drog han slutsatsen att dessa utgrävningar visade på existensen av en enorm översvämningskatastrof. 1965 gjorde British Museum en ytterligare upptäckt. Två kilskriftstavlor, som fanns i museets arkiv och som skrivits i den babyloniska staden Sippar under kung Ammisaduqas regering (1646 - 1626 f Kr), innehöll också berättelser om en flodkatastrof [1].

I National Geographic, maj 2001, fanns på sidan 52 och framåt en artikel som handlade om nyligen gjorda undersökningar i Svarta Havet. Inledningsvis skriver man där:

1998 postulerade Walter Pitman och William Ryan, amerikanska geologer och medförfattare till boken "Noah's Flood", att historien om en stor katastrof, nedtecknad i Bibeln och annan antik litteratur, kan ha sin bakgrund i en väldig naturkatastrof: en våldsam flod som förvandlade alla som bodde runt Svarta Havet till flyktingar och som ombildade Svarta Havet från en sötvattensjö till en saltvattensjö. Genom att använda borrkärnor av sediment och dateringar av skaldjur, har de kommit fram till slutsatsen att floden inträffade för ca 7 500 år sedan och att strandlinjen för det ursprungliga Svarta Havet nu ligger 170 m under den nuvarande Svarta Havsytan.

Ovanstående utgör givetvis inte något bevis för en världsomfattande översvämning, men visar i varje fall på Bibelns historiska autenticitet. När det gäller dateringen på ca 7 500 före Kristus, stämmer den rätt bra överens med andra observationer. Sfinxen visar, till skillnad från pyramiderna, tecken på mycket kraftig erosion orsakad av strömmande vatten. Att sfinxen är äldre än pyramiderna torde de flesta forskare vara överens om. Det finns till och med de som menar att sfinxen härstammar från en gammal kultur som blomstrade ca 10 500 före Kristus, dvs 8 000 år före det att de stora pyramiderna byggdes. Om detta är en korrekt tolkning, bör syndafloden ha inträffat någon gång mellan 2 500 och 10 500 f Kr (den måste ha inträffat efter att sfinxen var byggd och före det att pyramiderna byggdes — de senare visar ju inga tecken på erosion). Och då rimligtvis närmare det äldre årtalet. Detta förklarar varför den kultur som byggde sfinxen dog ut, och ger också tillräckligt med tid för de 8 personer som överlevde floden att hinna återbefolka stora delar av jorden innan pyramiderna byggdes.

Flyttar man blicken till andra delar av världen så visar det sig att de flesta naturfolk kan berätta om en ödeläggande flod, där bara några få blir räddade. Låt oss titta på några sådana:
    Arapahoindianerna i Nordamerika berättar t ex om hur jorden för länge sedan var täckt av vatten så när som en hög bergstopp. Där satt en ensam och sorgsen arapahoindian. Den Store Anden tyckte synd om honom och sände tre änder till honom. Han bad änderna dyka efter dy. De två första försökte men misslyckades. Den tredje lyckades till slut och kom upp med lite dy i näbben. Efter detta började vattnet sjunka undan från jorden.
    En indianstam i Alaska har en annan legend, enligt vilken deras anfader varnades av solguden för en flod som skulle komma. Han byggde då en flotte. På den räddade han sedan sig själv, sin familj och djuren.
    Battakerna på Sumatra (Indonesien) berättar om hur jorden hade blivit gammal och smutsig. Därför sände Skaparen en flod för att förgöra allt levande. När vattnet redan stigit upp till knäna på det sista människoparet, som flytt upp på en bergstopp, så ångrade sig Skaparen och stoppade floden.

Den romerske skalden Ovidius (43 f Kr - 17 e Kr) berättar f ö i sitt mest berömda verk Metamorphoseon libri (som består av 15 böcker och är en sammanställning av en mängd, huvudsakligen grekiska, myter och sagor) om Deukalion, kung i Thessalien, som inför en av Zeus (grekernas främste gud) sänd syndaflod, byggde en Ark med vilken han efter 9 dagars seglats landade på berget Parnassos (Bok 1 253-415).

Dessa berättelser från olika delar av vår planet antyder, menar jag, att Floden var världsomspännande. Det finns i princip två alternativ:

1. Floden omfattade hela jorden. Eftersom endast 8 personer (av hela mänskligheten) överlevde Floden, och sedan spreds ut över jorden (alla idag levande människor är i så fall ättlingar till dessa 8), är det naturligt att det finns flodberättelser i alla delar av världen. Alla folk på jorden har ju i så fall gemensamma minnen från det förflutna.

2. Floden omfattade bara en begränsad del av vår planet, dvs östra Medelhavområdet och kanske även områden ännu längre österut (dagens Irak t ex). I så fall är det anmärkningsvärt att det finns flodberättelser hos folk både i Amerika och i Ostindien. Indianerna kom t ex till Nordamerika för ca 15 000 år sedan via Berings sund. Oavsett hur vi ser på denna datering så tycks det som att det måste ha funnits indianer i Nordamerika när Floden inträffade. Varför skulle de ha berättelser om en Flod, som de inte själva upplevt eller kunnat känna till? Det verkar inte sannolikt att de skulle haft några kontakter med människor från det lokala område runt Medelhavet, där Floden inträffade.

Thor Heyerdahl hade en teori (som inte är allmänt accepterad bland forskarna) om att indianerna i Amerika kom från Egypten (och inte via Berings Sund) med papyrusflottar. Detta ledde till hans expedition med flotten Ra II. Expeditionen lyckades (flotten seglade från Marocko till Barbados) och visade att sådana färder var fullt möjliga. Att de var möjliga bevisar emellertid inte att de verkligen ägde rum. Men, om Heyerdahl har rätt, så har indianerna i Amerika sina rötter i Egypten och kan ha haft med sig berättelser om den lokala Flod som inträffade i östra Medelhavsområdet. Eller om de kom till Nordamerika före Floden. så kan de haft utbyte med sitt gamla land under lång tid. Det kan ju under årtusendena ha kommit fler emigranter från Egypten via papyrusflottar vilka haft med sig flodberättelser. Från Afrika till Amerika har man både ström (Norra Ekvatorialströmmen) och vind (Nordostpassaden) med sig. Dvs det handlar om en förhållandevis lätt resa. Att med en papyrusflotte segla mot både passadvind och ström är inte realistiskt. Så utbytet kan rimligen bara ha gått åt ena hållet.

Slutsats: Även om man kan tänka sig olika långsökta scenarion som är kompatibla med en lokal flod (som Heyerdahls teori) så framstår en världsomspännande Flod som det mest sannolika alternativet.

Låt oss nu titta lite närmare på den Ark som Noa, på Guds uppmaning, byggde för att rädda sin familj och alla landlevande djur undan den kommande syndafloden. Arken beskrivs i 1 Mos 6:15 och framåt. Enligt den hebreiska grundtexten var den 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög och hade med all sannolikhet formen av en låda. En sådan är enkel att bygga och Arken behövde ju inte vara strömlinjeformad, eftersom dess enda uppgift var att flyta utan att kantra. Enheten aln har haft olika betydelse i olika länder. Det finns en gammal inskrift i Siloahtunneln i Jerusalem, med vars hjälp man kan bestämma hur lång en judisk aln var. Enligt inskriften är tunneln 1200 alnar lång. Mätningar visar att tunneln är 525 m. En hebreisk aln bör således vara 525/1200=0,4375 m. Arkens mått blir då uttryckt i moderna enheter; längd 131 m, bredd 22 m, höjd 13 m. Imponerande eller hur? Noas Ark var det största fartyg som någonsin byggts fram till 1850. Enligt 1 Mos 6:16 hade Arken tre våningar, dvs två däck. Låt oss jämföra Arken med en modern stor färja, Nils Holgersson, som trafikerar rutten Trelleborg - Travemünde. Detta fartyg, och systerbåten Peter Pan, har följande mått; längd 162 m, bredd 28 m och höjd 46 m. Det kan nämnas att Titanic var ungefär dubbelt så lång som Arken. Kunde Noa verkligen klara en så enorm konstruktion? Tja, han hade antagligen lång tid på sig (människor vid den här tiden blev mycket gamla — Noa var 600 år när syndafloden kom), och det finns inget som säger att han inte lejde mängder av hantverkare. Sedan får man väl utgå från att Gud hjälpte Noa övernaturligt på olika sätt.

I det babylonska Gilgamesheposet omnämns en syndaflod. I elfte tavlan talas om en båt med vars hjälp människorna räddar sig undan denna.

Det skepp du skall bygga skall ha dessa mått:
Lika skall vara dess längd och dess bredd
...
Ja, 120 alnar var väggarna höga,
Ja, 120 alnar var de fyra kanterna på dess däck långa.

Texten säger också att båten byggdes med sex däck (sju våningar). Av texten ovan framgår klart att den babylonska motsvarigheten till Bibelns Ark måste haft formen av en kub, dvs den hade samma längd, bredd och höjd. Här ser vi hur författaren till den babylonska berättelsen använt symmetrier och heliga tal för att ge sken av en gudomlig konstruktör bakom Arken. Formen hade fullständig symmetri (kub), och båten indelades i däck och våningar enligt de heliga talen sex och sju. Inget av detta finns i Bibeln. Och inget av detta är, vilket vi strax skall se, förenligt med god skeppsbyggnadsteknik.

Att konstruera ett så stort skepp som Arken måste ha varit en enorm uppgift för Noa, även om man tar hänsyn till att ett stort antal människor hjälpte till och att Gud instruerade honom hur arbetet skulle utföras. Givetvis var det av yttersta vikt att materialåtgången var så liten som möljligt. En matematisk analys visar att vi får minimal materialåtgång för en lådformat båt med n stycken däck, om förhållandet mellan bredd (B) och höjd (H) ges av följande samband (längden har således ingen betydelse):

Den matematiskt intresserade läsaren hittar en härledning av formeln här. Bibelns Ark hade två däck (n=2) medan arken i Gilgamesh hade sex däck (n=6). Det optimala förhållandet mellan bredd (B) och höjd (H), när det gäller minimal åtgång av material, blir då för Bibelns Ark B/H=0,5 (sätt in n=2 i formeln ovan), dvs den skall vara dubbelt så hög som den är bred. Båten i Gilgamesh hade 6 däck, vilket enligt formeln ger B/H=0,25. Detta innebär att den borde vara fyra gånger så hög som vad den är bred, om man vill minimera materialåtgången. Den babylonska arken uppfyller definitivt inte detta. Den var ju kubformad, och därmed lika bred som hög (B/H=1). Hur är det med Bibelns Ark då? Den borde ju ha B/H=0,5. Enligt måtten i Första Mosebok var B/H= 50/30=1,667, vilket inte heller är optimalt (här har jag använt bredd och höjd uttryckt i alnar för att slippa avrundningsfel — räknar man om 50 alnar till meter blir det 21,875 m och inte 22 m, som jag avrundat till tidigare i texten).

Nu finns det emellertid en ytterligare faktor, vilken är minst lika viktig som materialåtgång, och det är stabilitet. Arken måste vara tillräckligt stabil, så att den inte löpte risk att kantra.

Låt oss betrakta bild 1b ovan. Grafen (kallad f2) utgör ett mått på förhållandet mellan båtens volym och materialåtgången. Vi ser att grafen har ett maximum (toppen av puckeln) för ett visst värde på B/H. Det är detta värde som ges av formeln ovan (maximal volym i förhållande till materialåtgången).

Bild 1a visar hur stabiliteten beror av B/H (detta är betydligt svårare att räkna ut och jag avstår från att göra detta här). Stabiliteten beror givetvis också på hur högt båtens tyngdpunkt (y₀) ligger i förhållande till båtens höjd (H). Detta anges med y₀/H. I figuren visas graferna (f1) för tre olika värden på y₀/H. Ju högre tyngdpunkten ligger, desto sämre stabilitet ("sitt i båten pöjk!"), vilket framgår av de tre graferna. Den översta grafen med y₀/H=0,3, dvs lägst tyngdpunkt, svarar mot störst stabilitet.

Låt oss nu försöka hitta det optimala värdet på B/H där man tar hänsyn både till materialåtgång och stabilitet. För att hitta detta bildar vi en ny funktion, f3, genom att mulitplicera funktionerna f1 och f2, dvs f3 = f1 x f2. Maximum av denna funktion bör ge den optimala kompromissen av f1 och f2 (vi tilldelar således f1 och f2 samma vikt). Denna funktion (för en viss höjd av tyngdpunkten) visas i bild 1c. Maximum av f3 bör ge det optimala värdet på B/H. Tyngdpunktens läge hos Arken är givetvis inte känd, men en rimlig uppskattning, som utgår från att den tyngsta lasten placerades längst ned, ger att y₀/H bör ha legat någonstans mellan 0,25 och 0,30. Om vi sätter y₀/H=0,28 ger vår analys att bästa värdet på B/H är 1,667, dvs exakt samma värde som Bibeln ger!

Ovanstående härledning bygger på en artikel av professor Werner Gitt med titeln "Das sonderbarste Schiff der Weltgeschichte" (Världshistoriens mest underbara skepp), publicerad i Fundamentum (Zeitschrift der Staatsunabhängigen Theologischen Hochschule, Basel, nr 3/2000). Den läsare som vill kontrollera stabilitetsberäkningarna rekommenderas att läsa denna artikel.

Den enda verkliga svagheten i Gitts resonemang är värdet på y₀/H. Givetvis finns risken att man väljer ett lämpligt värde för att få önskat resultat. Nu kan man knappast välja vilka värden som helst. Även om just 0,28 är en gissning, kan det korrekta värdet inte ha skilt sig alltför mycket från detta. Det optimala värdet av B/H bör således under alla förhållanden ha legat ganska nära det värde som Bibeln anger.

Jag ser framför mig hur herr Ateist just nu håller på att kvävas av skratt när han läser ovanstående. "Stackars idioter" tänker han förmodligen. Jag kan då berätta för herr Ateist (och mindra andra läsare också) att jag för några veckor sedan (9/10 2021) såg ett program på portugisk TV (History Channel) med titeln "Grandes Segredos da Humanidade" (Mänsklighetens Stora Hemligeter). Programmet hade beteckningen T2/Ep8, dvs säsong 2 episod 8 (i en lång serie av program). Programmet handlade om stora översvämningar under jordens historia med tonvikt på Bibelns berättelse om Noas Ark. Det var uppenbart att få, om ens någon av de medverkande, var kristen. Fredric Theis, historiker vid Sjöfartsmuséet i Bremerhafen, gjorde i samband med programmet en undersökning av Arkens sjövärdighet tillsammans med en skeppskonstruktör. Först gjorde man en 3d-modell (med samma mått som Arken) i ett datorprogram som används för fartygskonstruktion. Det visade sig att Arken var förvånansvärt stabil även när man simulerade grov sjögång.

Sedan tillverkade man en modell i trä i skala 1:100. Modellen transporterades till den stora vågsimuleringsbassäng som finns i Bremerhafen (och som används när man tränar räddning av personal på oljeplattformar i samband med olika typer av olyckor (helikopterkrascher i havet etc). Modellen av Arken lastades med tyngder för att få en realistisk tyngpunkt och ett realistiskt djupgående. Sedan testades den i bassängen i vågor upp till 60 cm (vilket svarar mot verklig våghöjd på 60 m — modellen var ju i skala 1:100). De närvarande forskarna var imponerade, ja chockade (de fnissade till och med), över hur väl Arkmodellen klarade sig i den extrema sjögången. Så ovanstående enkla kalkyl över olika aspekter på Arken är inte alls nonsens eller bygger på okunnighet. Den Ark, vars mått beskrivs i Bibeln, är således synnerligen sjövärdig. Detta utgör givetvis inget absolut bevis för att berättelsen om Noa och Syndafloden är sann, men oavsett vad man tror och tycker, så är det anmärkningsvärt att ett icke sjöfarande folk som judarna fick till det så rätt (om nu allt är påhittat).

Påståendet att Bibelns berättelse om syndafloden bara är en blek kopia av den babylonska skildringen av samma händelse, stämmer definitivt inte. Den babylonska "arken" är en ren katastrof ur både stabilitets- och materialåtgångssynpunkt (en kub är bland det värsta man kan ha när det gäller stabilitet — och det hela förvärras ytterligare av sex däck, vilket leder till att tyngdpunkten flyttas upp dramatiskt). De mått som anges i Gilgamesheposet är uppenbarligen påhittade för att berättelsen skall ge sken av helighet och gudomlig vishet (symmetri och heliga tal). Bibelns Ark uppvisar inte någon sådan iögonfallande symmetri. I stället visar sig Bibelns Ark stämma förbluffande väl med vad vi idag vet om skeppsbyggnad. Detta talar för att Bibeln är övernaturligt inspirerad. Judarna var ju inget sjöfarande folk, och deras kunskaper i båtbyggeri och stabilitet var givetvis helt obefintliga. Hur kommer det sig att Första Mosebok ger mått på Arken som är så optimala? Tja, en möjlighet skulle kunna vara att Bibeln är Guds Ord!

Runt jorden finns som sagt tusentals berättelser om en översvämningskatastrof. En allomfattande flod, en båt (av något slag), ett berg och några få räddade är detaljer som återfinns i de flesta av dessa berättelser. En vanlig invändning mot Bibelns berättelse om syndafloden är att hävda att eftersom dessa berättelser skiljer sig åt när det gäller detaljer är de säkert påhittade. Eller också är det en myt som spridit sig till olika folk. Ingen av dessa invändningar är speciellt övertygande. Att berättelserna skiljer sig åt en aning är precis vad man kan förvänta sig. Hade de varit identiskt lika hade man snarare haft anledning att bli misstänksam. Att så många olika folk har ungefär samma berättelser, kan ju faktiskt ha den enklaste av alla förklaringar, nämligen att gemensamma minnen av faktiska händelser skapar likartade berättelser. Förklaringen till alla dessa berättelser om en flod kan således vara att jorden, precis som Bibeln säger, en gång drabbats av en global översvämningskatastrof!

Tillbaka till avsnittet om "Bibelns trovärdighet"
Tillbaka till avsnittet om "Min väg till Gud"
Tillbaka till avsnittet om "Liberalteologin"

---

[1] Ovanstående uppgifter hämtade från Paul Johnsons A History of the Jews, Harper Perennial, 1988, sid 8-9.

© Krister Renard