"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"Adam, var är du?"

I tredje kapitlet i Första Moseboken berättas om syndafallet, där Djävulen lurar människan att överge gemenskapen med Gud för att i stället gå sina egna, själviska vägar.

Men ormen var listigare än alla andra markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Skulle då Gud ha sagt: 'Ni skall inte äta av något träd i lustgården'?"

Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'Ni skall inte äta av det, inte heller röra vid det, så att ni inte må dö.'"

Då sade ormen till kvinnan: "Ingalunda skall ni dö; men Gud vet, att när ni äter av det, skall era ögon öppnas, så att ni blir såsom Gud[1] och förstår vad gott och ont är."

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man fick förstånd av det. Och hon tog en frukt och åt. Hon gav också åt sin man, som var med henne, och han åt. (1Mos 3:1-6)

De första människorna, som tidigare umgåtts med Gud som vänner och vandrat tillsammans med honom i lustgården varje dag, greps omedelbart av skuldkänslor för vad de gjort.

Och de hörde Herren Gud vandra i lustgården, när dagen började svalkas. Då gömde sig mannen med sin hustru för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?"
Han svarade: "Jag hörde dig i lustgården. Då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig." (1Mos 3:8-10)

Den fallna människan känner sig naken och ovärdig och fruktar Gud på grund av sitt dåliga samvete. För att komma tillrätta med sina skuldkänslor och sin ensamhet försöker hon antingen intala sig att Gud inte existerar, eller också tror hon att Gud är arg på henne och att vägen tillbaka till honom är stängd för alltid. Som stöd för det första alternativet hänvisar man ofta till inbillade vetenskapliga argument. Detta leder ofrånkomligen till ett liv utan verklig mening och mål. För majoriteten av mänskligheten, som innerst inne vet att Gud existerar, men upplever honom som någonting hotande, ja rent av som en fiende, blir resultatet ofta i stället en tillvaro i ständig fruktan och skräck. Allt går då ut på att genom offer eller försakelse blidka Gud eller de olika demoniska "andemakter" som ofta får ersätta den sanne Guden.

Båda alternativen är lika felaktiga. När Gud ropade, "Adam, var är du?", var det säkert med en oerhörd smärta i rösten. När vi människor sviks i vår kärlek gör det oerhört ont. Med vilken vånda måste då inte Gud själv, kärlekens källa, ha ropat på sina älskade barn! Ju större kärlek, desto större smärta när den gäckas.

Bland kristna finns många olika uppfattningar om hurdan Gud är. För en del är han en oerhört skrämmande och grym despot, medan andra mer ser honom som en kraftlös gammal gubbe. En före detta präst i svenska kyrkan berättade en gång att han, då han var ny i sin tjänst, skulle följa med en äldre präst till en familj som nyligen förlorat sin lilla flicka i en tragisk olycka. Det första den äldre prästen gjorde var att citera Job 1:21, "Herren gav och Herren tog".[2] "Ut!", skrek flickans pappa, "Med en sån Gud vill jag inte ha nåt att göra!" Och vem skulle vilja det! Var och en inser säkert innerst inne att Gud vore ondskefull och orättfärdig om han slaktade små barn eller om han, som en del verkar tro, först tvingar människor att synda och sedan dömer dem till evigt helvete för detta. Jag är övertygad om att vi bedrövar Gud oerhört när vi tilldelar honom sådana fruktansvärda egenskaper.

Det är inte konstigt att så många människor inte ens vågar be om att bli helade från sin sjukdom — om de nu överhuvudtaget tror att Gud kan hela — när de har sådana felaktiga föreställningar om honom. Det är ungefär som en liten döende flicka på ett sjukhus, som gråtande viskar till doktorn, "Hjälp mig! Jag vill leva!", och denne kallt svarar, "Jovisst skulle jag kunna hjälpa dig. Jag är skickligast i världen och vet precis hur man botar din sjukdom. Men jag vill inte!" Jämför detta med den doktor som i stället svarar, "Av allt mitt hjärta vill jag bota dig, men jag kan inte." Den första läkaren är en bild på en allsmäktig men likgiltig eller till och med ond Gud; en bild som förvisso stämmer in på många religioners gudar, men definitivt inte på Bibelns Gud. Den andre läkaren symboliserar en kärleksfull men samtidigt kraftlös Gud. Båda bilderna är lika felaktiga, eftersom Gud, enligt vad Bibeln säger, både vill och kan. Men om vi nu absolut måste envisas med att missuppfatta Gud, så är jag under alla föhållanden övertygad om att han bra mycket hellre vill kallas kraftlös än ond.

 

En av de allra underbaraste berättelserna i Bibeln är den som brukar kallas "liknelsen om den förlorade sonen". Här framträder kanske klarare än någon annanstans Guds sanna natur.

En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: "Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min". Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt, blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: "Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: "Far jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare. Och han gav sig av hem till sin far. (Luk 15:11-20)

Yngste sonen, som hade allt han kunde önska sig och drömma om, valde trots detta att lämna sin far och ge sig av till främmande land. Där levde han i kortsiktig, fysisk njutning medan han slösade bort hela sitt kapital. Det gick mer och mer utför. Hans "vänner" och de vackra kvinnor som antagligen flockades runt honom, övergav honom säkert när pengarna var slut, och till sist hade han nått den absoluta botten när han blev svinaherde. I judarnas ögon var ju svin orena, varför det för en jude inte fanns något lägre och mer motbjudande än att arbeta med dessa djur. Sonen hade sannerligen förlorat allt han en gång hade haft.

Det finns en djup symbolik i denna skildring (du kan läsa en liknande berättelse hämtad från verkliga livet här). Fadern i berättelsen symboliserar givetvis Gud, medan den yngste sonen är den fallna människan. Människan hade, precis som sonen, en gång allt. Hon levde i en lustgård där ingen sjukdom, ingen död och ingen fattigdom existerade. Ändå valde hon att lyssna på frestarens röst, som utlovade guld och gröna skogar om människan lämnade Gud och i stället gick hans väg.

Många människor lever som den förlorade sonen. De bor bokstavligen tillsammans med svinen och äter grismat. De lever långt under den nivå som deras himmelske Fader hade planerat för dem. De kanske sitter fast i droger, sprit, tabletter, pornografi eller vad det nu må vara. Den alkoholist som frysande sitter och gråter på en parkbänk med nedbajsade byxor, den medelålders, ensamme man som varje kväll sitter och masturberar framför porrbilder på sin dator och känner sig oren och smutsig efteråt, eller den prostituerade kvinna som omtöcknad av knark kliver in i en bil på någon av Stockholms gator, lever långt, långt ifrån vad Gud hade avsett med deras liv. Gud hade planerat någonting helt annat för dem; en underbar fru eller man, härliga barn och ett liv fullt av sann glädje och tillfredsställelse.

Men även de människor som kanske till det yttre har ett ganska bra liv, bär ändå på en stor tomhet i sina bröst. En tomhet som bara kan tillfredsställas fullt ut av Gud själv. Så länge man är frisk, är mitt uppe i karriären, har gott om pengar och vänner och kanske har en underbar familj, är det lätt att döva den molande tomheten. Inte behöver jag någon Gud inte! Därför kan det många gånger vara lättare för den som befinner sig på samhällets botten att komma till Gud. En sådan person har ju inget att förlora, utan allt att vinna.

Men förr eller senare kommer ändå verkligheten i kapp. Man kan inte fylla dygnets 24 timmar med yrkesliv, nöjen, hobbys, barnuppfostran eller aktiviteter hur länge som helst. Sjukdom, bitterhet, besvikelse, fruktan för döden kommer så småningom krypande. Detta gäller alla människor. Friskvårdsterapeuten Lasse Gustavson sade i en intervju i Vår Bostad, nr 2/96:

Beklämmande nog är det här inte alls åldersrelaterat som många kanske hoppas, dvs att man på något automatiskt vis skulle bli klokare ju äldre man blir. Nej, tvärtom träffar man ju ofta på gamla människor som är bittra och besvikna. Egentligen är de naturligtvis besvikna på sig själva, fastän det är enklare att skylla på någon annan. Man projicerar, som Carl Jung säger, sina egenskaper på andra människor och spyr galla över dem i stället för att ta itu med sina egna svagheter.

I dödsögonblicket är varje människa ensam och vitsarna och de filosofiska teorierna förbleknar inför det absoluta, det som inte längre kan skämtas eller resoneras bort. Den människa som inte har frid med Gud i sitt hjärta, kommer förr eller senare, oavsett sin situation just nu, att känna sig som den förlorade sonen.

Men låt oss nu återvända till berättelsen. Till slut drevs sonen till en sådan bottenlös förtvivlan över sin eländiga situation att han var beredd att ödmjuka sig och återvända hem med skammen. "Vad gör jag här egentligen? Vad som helst måste vara bättre än detta!", sa han säkert till sig själv.

Sonen är alltså på väg hem. Hur skall han tas emot? Om fadern i liknelsen vore som många människor verkar föreställa sig Gud, skulle återkomsten förmodligen gå till ungefär så här: När fadern får höra att hans odåga till son är på väg hem, tänker han, "Vad var det jag sa! Så går det när man inte lyssnar på mig." Sedan sätter han sig i högsätet i finrummet och väntar. Sonen kommer så småningom krypande in längs golvet och gråter och hulkar och ber om nåd. "Jag är inte värd att kallas din son längre", snyftar han. "Just det", säger fadern föraktfullt, "Vad var det jag sa!" Och så får sonen arbeta på prov i femton år innan fadern möjligen vågar lita på honom igen.

Att många människor föreställer sig Gud på detta sätt, beror säkert på att de projicerar sina egna tankar och egenskaper på honom. "Sådan jag är, sådan är Gud", tänker man kanske. Men tack och lov så är Gud inte en begränsad människa, med allt vad det innebär av avundsjuka, långsinthet och bitterhet (och givetvis också goda egenskaper, men det är inte dem vi pratar om just nu). Han är den levande Guden, universums skapare och herre! Full av nåd och sanning.

Hur reagerar då fadern när hans son kommer tillbaka? Ja, vi fortsätter att läsa i Lukasevangeliet.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: "Far jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son". Men fadern sade till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen." Och festen började. (Luk 15:20-24)

Det står att fadern "redan på långt håll" fick syn på sonen. Förmodligen gick fadern ut varje dag och tittade efter sin älskade son. Dagarna gick. "Kommer han kanske idag? Nej, det verkar inte så." Och så gick han hem bedrövad för att full av hopp gå ut nästa dag igen och spana. "Men idag kanske han kommer!" Och så äntligen, kanske efter många års väntan, kom sonen gående och faderns glädje visste inga gränser. Fadern nämner inte med ett ord det som hänt. Allt är förlåtet och glömt, ty sonen har ångrat sig. Inte ens ett "Vad var det jag sa!" slipper ur fadern. Men det är inte nog med att han förbehållslöst gläder sig över sonens återkomst. Han ger befallning att man skall sätta en ring på sonens finger. I den judiska kulturen var denna ring ett tecken på att sonen hade upprättats till full sonvärdighet igen. Här kan man verkligen tala om överflödande nåd och barmhärtighet! Guds förlåtelse innebär alltid full upprättelse!

När den hemmavarande brodern får höra att den förlorade sonen kommit tillbaka och att fadern anordnat en fest till hans ära, blir brodern arg och avundsjuk. I Luk 15:30 kallar han till och med sin egen bror för "din son" när fadern försöker tala honom tillrätta.

Det går alltid att hitta fel på allting, om man verkligen vill och har en negativ förhandsinställning. En inte ovanlig invändning när det gäller den hemmavarande sonen går ungefär så här:

Jag har full förståelse för den hemmavarande sonens reaktion. Han hade troget gått hemma och arbetat på gården i ur och skur och förvisso fått mat och husrum, men kanske inte så mycket mer. Och så kommer odågan hem och blir behandlad som en prins. Borde inte Jesus ha tänkt på hur kränkt den hemmavarande sonen skulle bli?! Och dessutom, kunde inte pappan väntat med festen till dess att den hemmavarande sonen återvände hem från arbetet?

För det första så utgör berättelsen en liknelse, dvs det handlar inte om en verklig händelse (ingen levande, verklig person har således blivit kränkt). Det är Jesus som berättar denna liknelse med ett visst syfte. Man kan alltid hitta "fel" i liknelser (om man vill), eftersom en liknelse är just en liknelse (där man ofta av pedagogiska skäl hårddrar och överdriver saker och ting för att liknelsen skall bli extra tydlig). Varför inte sträva efter att förstå vad Jesus försöker säga oss här, i stället för att leta efter fel.

För det andra så finns det inget som säger att den hemmavarande sonen på något som helst sätt behandlades illa av sin pappa. Vi läser:

Fadern sade till honom [den hemmavarande sonen]: "Mitt barn, du är alltid hos mig. och allt mitt är ditt". (Matt 15:31)

Dvs den hemmavarande sonen hade tillgång till allt som fadern hade tillgång till. Han kunde således, när han ville, bjuda in sina vänner och festa med dem och när pappan hade fest var givetvis sonen inbjuden. Nu kan givetvis felsökaren invända, "Jo men tänk om pappan var så skrämmande så att den hemmavarande sonen var rädd för honom, och att även om pappan trodde att sonen upplevde att han hade tillgång till allt, så var denne så förskräckt att han inte vågade fråga pappan." Etc, etc. Och så kan vi hålla på i all evighet. Men då har vi lämnade det ärliga sanningssökandet efter vem Gud är till att enbart försökt hitta skäl till att förkasta Gud. Och en sådan människa kommer aldrig någonsin att finna Gud. Detta betyder givetvis inte att man är förbjuden att ifrågasätta kristendomen. Absolut inte. Men det finns en gräns när det ärliga, meningsfulla ifrågasättandet (för att man vill känna och förstå Gud ännu mer) övergår till att man inte ger Gud en chans att säga sitt, eftersom man inte lyssnar utan är fullt upptagen med att analysera och kritisera sönder texten. En viss skepticism är givetvis bra. Man minskar på så sätt risken att bli lurad. Men alltför mycket skepticism kan leda till att man går miste om sanningen! Det gäller att inse var gränsen går.

Att försöka analysera de olika figurerna i Jesu liknelser utifrån mänsklig psykologi är meningslöst. Och fel! De olika gestalter som dyker upp i Jesu liknelser är arketyper. Modeller, vilka symboliserar olika saker. Fadern i liknelsen om den förlorade sonen är uppenbarligen Gud själv. Den förlorade sonen representerar en människa som lämnat Gud för att gå sina egna vägar. Och den hemmavarande sonen representerar, som vi strax skall se, fariséerna och de skriftlärde. Och mer allmänt människor som byggt ett system av dogmer och mänskliga regler i stället för att söka Guds närvaro i sina egna liv. Dogmer och regler kanske i bästa fall har Guds Ord som utgångspunkt, men representerar bara vissa begränsade sidor av Gud (som skapare, laggivare, domare etc). Nåd och kärlek kan inte fångas upp av mänskliga regelsystem och Jesus visar oss, både i ord (bl a genom liknelser) och handling vem Gud är och hur människan skall leva i relation till Gud (Jesus säger ju i Joh 14:9 "Den som har sett mig har sett Fadern"). Även om Guds lag är sann är den, isolerad från kärleken och nåden, en större lögn än en sanning med tanke på vad den utelämnar.

För det tredje har Jesus uppenbarligen en uttalad mening med det han berättar om den hemmavarande sonen. För att förstå detta måste vi titta på i vilket sammanhang han berättar denna liknelse. I början av kapitel 15 läser vi (Lk 15:1-3):

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse:

Och sedan berättar Jesus 3 liknelser, på temana det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen. Dessa liknelser är uppenbarligen direkt riktade till fariséerna och de skriftlärda. Det står ju i vers 3 "då gav han dem denna liknalse. Och "dem" syftar uppenbarligen på fariséerna och de skriftlärda, eller hur?!

Jesus visar i dessa tre liknelser på Guds stora nåd och kärlek och hur Gud också till fullo upprättar det som var förlorat. Men han visar också hur vissa människor blir avundsjuka och arga på den som upprättas. Och även på den som upprättar, dvs Gud. Av andra bibelställen framkommer att Jesus var synnerligen kritisk till fariséer och skriftlärda, vilka gjorde anspråk på att vara andliga ledare men som i stället förde människor vilse. Jesus talar synnerligen starka ord till fariséerna och de skriftlärda:

Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Munnen säger vad hjärtat är fullt av. (Matt 12:34)

Jesus svarade: "Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar." (Joh 9:41)

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. (Mt 23:27)

Alla människor är syndare. Men alla människor är inte hycklare. Fariséernas och de skriftlärdas största brist, enligt Jesus, var deras självtillräcklighet och självgodhet, dvs de var hycklare. De ersatte Guds nåd och kärlek med lagen, dvs ett regelsystem, som visserligen hade sitt ursprung i Guds Ord, men som inte till fullo avspeglar Herren Jehova. Paulus förklarar i Romarbrevet, som ett förtydligande, att lagen inte i första hand gavs för att följas (eftersom detta är omöjligt) utan för att visa på människans behov av Guds nåd.

Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd. (Rom 3:20).

Lagen fungerar helt enkelt som en spegel, vilken Gud håller upp framför den fallna människa, så att hon skall inse det omöjliga i att bli frälst genom sina egna handlingar.

Även om de tre liknelserna i kapitel 15 har samma grundtema är den om den förlorade sonen den mest detaljerade och här skärper Jesus sin argumentering. Reverend F J Dake visar i sin Study Bible Notes hur den hemmavarande sonen uppvisar precis samma egenskaper som fariséerna och de skriftlärda:

1. Båda "mumlade/muttrade" (Lk 15:2 respektive 29-30).

2. Båda var avundsjuka på syndare som blev förlåtna (Lk 15:2 respektive 30).

3. Båda saknade kärlek till syndare (Lk 15:2 respektive 27-32).

4. Båda var sura och arga (Lk 15:2 respektive 28).

5. Båda såg syndare som blev välsignade (Lk 15:1-2 respektive 25-27).

6. Båda var okunniga om vad som verkligen hände (Lk 15:1-2 respektive 26).

7. Båda ansåg sig göra rätt i sina handlingar (Lk 15:7 respektive 29-30).

8. Båda ville hindra syndare från att bli välsignade (Lk 15:2 respektive 28-32).

9. Ingen av dem hade något förbarmande med syndare (Lk 15:2 respektive 28-32).

10. Båda skröt över sig själva (Lk 18:9-14 respektive 29).

11. Båda var självrättfärdiga (Mt 23:28 respektive Lk 15:29).

12. Båda hävdade att de höll lagen/buden (Lk 18:9-14, Mt 23:3 respektive Lk 15:29).

13. Båda hittade fel på andra (Lk 15:2 respektive 29).

Den hemmavarande sonen representerar helt enkelt fariséerna och de skriftlärde. Genom liknelsen om den förlorade sonen vill Jesus således visa för fariséerna och de skriftlärda både Guds kärlek och nåd och deras egna brister. Han vill visa att avundsjuka, vrede och självcentrering inte är i enlighet med Guds vilja.

Även om nu kapitel 15 i Lukas Evangelium handlar om en viss situation när Jesus undervisar fariséerna om Guds kärlek och nåd så talar texten också till oss i dag. Stora delar av Bibelns budskap är skrivna i en viss kontext (t ex Lukas 15, Pauli brev och mycket annat). Samtidigt finns det i de flesta texter ett allmängiltigt budskap som talar till oss i alla tider. När Paulus skriver brev till olika församlingar och påtalar fel och brister och uppmuntrar, gäller det också oss idag. Människan har inte förändrats, utan vi har samma fel och brister idag och behöver samma tillrättavisning och uppmuntran i vår vandring med Gud.

Precis som berättelsen om den hemmavarande sonen naglade fariséerna och kontronterade deras svagheter, så naglar berättelsen oss idag. Jag kan erkänna att jag kanske, när jag läste Bibeln första gången, kände viss sympati för den hemmavarande sonen och tyckte att fadern borde förstått hur sonen skulle reagera. Det är mänskligt att reagera som den hemmavarande sonen gör. Men Jesus vill lyfta upp oss till en högre nivå, och befria oss från missunnsamhet, avundsjuka, självgodhet och självupptagenhet. Även om den hemmavarande sonen i det speciella sammanhanget i kapitel 15 representerar fariséerna och de skriftlärda, så representerar den hemmavarande sonen också dig och mig, i det större sammanhanget.

Den hemmavarande sonen avslöjar den fallna människans natur. Om nu den hemmavarande sonen verkligen älskade sin bror, borde broderns eländiga liv fyllt honom med stor sorg. Att sedan brodern "räddas" och upprättas — borde inte det göra att den hemmavarande sonens sorg ersattes med jublande glädje (precis som hos pappan)?! En glädje, så översvallande att den hemmavarande sonen kunde glömma sig själv och sitt ego (jag, mig och mitt) för en kort minut. Den som i liknelsen om den förlorade sonen inte ser Guds underbara nåd, kärlek och upprättelse av en fallen människa, utan enbart skjuter in sig på den antagna kränkningen av den hemmavarande sonen, avslöjar sig själv, menar jag. Jesus pekar här på dig och mig och säger "Den mannen/den kvinnan, det är du!" Att Jesus nämner den hemmavarande sonen och dennes negativa reaktion kanske helt enkelt idag har till uppgift att vara en stötesten, som avslöjar oss människor och pekar på skillnaden mellan Guds och den fallna människans kärlek. Och uppmuntrar oss att söka en högre väg. Guds väg! Kristendomen går ut på att människan skall försöka bli alltmer lik Jesus, inte att Jesus skall försöka bli alltmer lik oss!

Det var kanske tur att den förlorade sonen inte först mötte sin bror när han kom hem. En enda blick från denne hade antagligen varit nog för att få honom att vända tillbaka till det främmande landet. Tyvärr har kristna ibland betett sig ungefär som den hemmavarande brodern. Deras bitterhet och avundsjuka har sorgligt nog skrämt bort många nyomvända människor från kristendomen.

"Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det", står det i Luk 19:10. Jesus kom till jorden för att visa oss vem Fadern i själva verket är. I liknelsen om den förlorade sonen uppenbarar han Guds verkliga natur. Precis som fadern i liknelsen, så väntar vår himmelske Fader på att vi skall vända tillbaka till honom. Och så snart en människa i förtvivlan över sitt eländiga liv "bland svinen i det främmande landet", ropar till Gud, "Rädda mig! Jag kan inte leva så här längre. Jag vill komma tillbaka hem!", så tas den människan emot med öppna armar av sin himmelske Fader på precis samma sätt som den förlorade sonen togs emot. Hon upprättas fullständigt, på alla plan. Allt gammalt är förgånget! Det spelar ingen som helst roll vilka hemskheter hon tidigare gjort sig skyldig till. I Jesaja 43:25 står, "Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg". Förbehållslöst accepteras hon av Fadern. Och upprättas till full "son"värdighet!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till avsnittet om Förlåtelse

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Men jag förstår inte vad korset innebär. Hur kan det hjälpa mig?

---

[1] Exakt samma lögner kommer idag från newagehåll, där man hävdar att människan "ingalunda skall dö" och att hon "skall bli såsom Gud".
[2] Hur många kristna har inte citerat denna vers (Job 1:21). Job, som var en rik och lycklig man, drabbas plötsligt av fruktansvärda olyckor (han förlorar allt han äger och hans familj dör och till slut blir han dödssjuk). Tre vänner kommer då till honom och försöker trösta honom på olika sätt. Dessa vänner representerar de olika traditionella uppfattningarna av lidandets problem. Den första vännen menar att Gud tuktar Job, medan vän nummer två anser att Gud vill lära Job tålamod. Den tredje vännen, slutligen, hävdar att Gud har någon okänd avsikt med Jobs sjukdom, som vi begränsade människor inte kan förstå. Job försöker hela tiden vara tålmodig och tackar till och med Gud för sin olycka, men till slut så brister det och han börjar i stället anklaga Gud. När Job i slutet av boken får möta Gud, tar han tillbaka allt han sagt. Han inser då att hans sjukdom inte är något som Gud lagt på honom, utan att den kommer från Djävulen. "Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag talade ju om vad jag inte begrep... Endast hörsägner hade jag uppfattat om dig [dvs Gud], men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tar jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska." (Job 42:3, 5-6) Att människor i alla tider citerat Job 1:21 som en absolut sanning, visar att de aldrig orkat läsa hela Jobs bok. Job 1:21 uttrycker helt enkelt Jobs okunnighet och inte någon sanning om Gud. Detta framgår också av att Gud är mycket vred på Jobs vänner för att de sagt osanna saker om Honom. Han säger till och med till en av vännerna, "Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att ni inte har talat om mig vad rätt är..." (Job 42:7)