"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Sanningsbegreppets kollaps

Om man för trettio år sedan kunde dela in svenska folket i de som trodde på Gud och de som var ateister, skulle motsvarande indelning idag gå mellan de som tror på en absolut sanning och de som tror på i stort sett vad som helst. (Glue Fox)

Sista gången jag var hemma [i USA] utfärdade en dator på Grand Central Station mitt horoskop, människor i saffransgula mantlar sjöng extatiskt "Hare Krishna" framför min bank, några börsmäklare jag känner köpte och sålde aktier med hjälp av "I Ching" [en kinesisk spådomskonst], Allen Ginsburg sjöng OM MANI PADME HUM i en domstolslokal i Chicago, mina tidigare rumskamrater på Harvard var djupt försjunkna i meditation och några av de mest nyktra och intelligenta bland mina vänner läste med stor behållning den "Tibetanska Dödsboken". (Peter Mezan i tidningen Esquire, jan 1972)

Kristen tro är inte i första hand en fråga om känslor utan om absolut och objektiv sanning. Antingen finns det en Gud eller också finns det ingen Gud. Antingen är denna Gud, den Gud som uppenbaras i Bibeln eller också är det någon annan Gud. Antingen kommer människan en gång att dömas för sina gärningar eller också är detta ett falskt påstående. Antingen har Jesus uppstått eller också har han inte uppstått.

— Men stopp och belägg!, utbrister någon. Hur kan du säga så? Även om du till äventyrs upplever att Gud finns, så gör inte jag det. För mig finns han inte.

Får jag då komma med en enkel motfråga?

— Menar du då att Gud både finns och inte finns på en och samma gång? Och vad innebär det i så fall att han finns? Vad innebär hans existens?

Om Gud finns för den som tror men inte finns för den som inte tror, är han ju ingenting annat än ett "spöke" i de troendes hjärnor, något man själv intalar sig för att eventuellt må lite bättre. Bibelns Gud har emellertid mycket större pretentioner än att bara vara en produkt av våra hjärnprocesser. Han gör anspråk på att ha en absolut och objektiv existens, oberoende av våra föreställningar om honom. Hans egenskaper är således inte betingade av våra åsikter och vår tro, och han existerar inte därför att vi tror på honom, utan han existerar därför att det är en objektiv och absolut sanning att han existerar. Även om inte en enda människa trodde på honom så skulle han lika fullt existera. Så frågan om Guds existens och vem han är, gäller när allt kommer omkring inte vad du eller jag tror. Frågan handlar om hur det i själva verket är, vad som är sant!

För trettio år sedan gick det en grundläggande skiljelinje mellan å ena sidan de människor som var benhårda materialister och ateister och å andra sidan de som menade att det också fanns en andlig sida av verkligheten. Dessa två grupper hade inga som helst problem att kommunicera med varandra, eftersom man hade samma grundläggande sanningssyn. Vare sig man var materialist eller trodde på en andlig verklighet, var man överens om att båda dessa världsbilder omöjligen kunde vara sanna samtidigt. Om ateismen var sann kunde inte kristendomen på samma gång vara sann och tvärtom. Det var därför möjligt att på ett meningsfullt sätt debattera och ventilera sina olika åsikter. Under de senaste tjugo åren har det emellertid skett ett s k paradigmskifte[1], och i våra dagar går i stället den fundamentala skiljelinjen mellan två nya kategorier; de människor som tror på en absolut sanning och de som förnekar att det finns en sådan sanning. Till den första gruppen hör bibeltroende kristna[2] och övertygade ateister, medan det i den senare gruppen finns både kristna och icke-kristna. Gapet mellan dessa båda grupperingar ligger på ett djupare plan än tidigare, eftersom sanningssynen berör själva grunden för mänsklig kommunikation. Idag förekommer därför knappast någon meningsfull debatt när det gäller verkligt grundläggande världsbildsfrågor. Förutsättningar för en överbryggande kommunikation saknas eller är i det närmaste obefintliga. Orsaken till detta är att de som tror på respektive förnekar den absoluta sanningens existens helt enkelt talar alltför olika språk. På sätt och vis har därför tyvärr bibeltroende kristna mer gemensamt med militanta ateister än med många av sina kristna bröder, med vilka de saknar möjlighet att kommunicera på ett meningsfullt sätt.

Följande, hämtat ur Trons Värld nr 18/93, utgör ett talande exempel på vad som nyss sagts.

Vid de norska kyrkodagarna i Fredrikstad sommaren 1993 kastade teologen Roald Kristiansen ut en brandfackla. Han presenterade en ekologisk teologi, som innebär att Gud avsätts och naturen får samma värde som människan.

För den som tror på en absolut sanning är Roald Kristiansens argumentering helt obegriplig. Att en teolog skulle kunna avsätta Gud, om han nu finns, är lika orimligt som att Sveriges Riksdag skulle kunna "avsätta" naturens lagar. Vad sägs t ex om följande kungörelser i samma anda; "Enligt ett riksdagsbeslut kommer tyngdlagen att upphöra den 1/7 1998" eller "Från och med nästa år kommer Socialstyrelsen att förbjuda alla sjukdomar"? Ingen vettig människa skulle ta sådana tillkännagivanden på allvar. Naturens lagar "struntar" högaktningsfullt i vad Sveriges Riksdag eller Socialstyrelsen tycker. Verkligheten är som den är.

Finns Gud, kan inte ens alla världens teologer tillsammans avsätta honom. Och finns han inte, ja då hjälper det inte om så alla världens präster, teologer och troende ligger på sina bara knän och ropar på honom. Han finns inte i alla fall. Teologiska majoritetsbeslut kan inte ens en gång bestämma eller avgöra vilka egenskaper Gud har. Han är den han är, om han nu finns! Och skulle så inte vara fallet, ja då existerar varken teologi (= läran om Gud) eller teologer. Man kan ju inte ha kunskap om eller studera det som inte finns. Om Gud inte existerar, borde man snarast stänga alla teologiska fakulteter och överföra personal och verksamhet till de psykologiska eller antropologiska institutionerna, eftersom alla religioner i så fall har sitt ursprung i psykiska eller kulturella faktorer.

Tanken på en absolut och av människan oberoende sanning är djupt rotad i Bibeln och har i årtusenden genomsyrat den judisk/kristna kulturen. I motsats till detta står den relativistiska sanningssynen — var och en skapar sin egen sanning — som framförallt har sina rötter i det österländska tänkandet. Som alldeles nyss påpekats har den senare synen på sanning av olika skäl mer och mer börjat tränga in i den västerländska kulturen och omfattas idag av allt fler svenskar. Egentligen är detta ganska märkligt med tanke på hur vetenskapsfixerad vår kultur samtidigt är. Alla naturvetenskapliga resultat verifierar otvetydigt den absoluta sanningssynen. Den värld som naturvetenskapen alltmer avslöjar, är en värld som bygger på enkla och absoluta, objektiva principer. Att vi sedan inte alltid, som när det t ex gäller den atomära verkligheten, har möjlighet att fullständigt beskriva det vi observerar, påverkar inte på något sätt den absoluta sanningssynen i princip. Det relativistiska perspektivet på sanning har därför, menar jag, inget som helst stöd i våra observationer av den fysiska verkligheten, snarare tvärtom. Inget tyder på att denna verklighet förändras på grund av våra åsikter. En LSD-påverkad person kan t ex inte flyga genom att flaxa med armarna, hur övertygad han eller hon i sitt omtöcknade tillstånd än må vara att detta är möjligt. Den fysiska verkligheten är således som den är, oberoende av våra åsikter och önskningar. Varför skulle då inte detta också gälla den andliga verkligheten (om den nu finns)?! Men mer om detta senare.

Att den relativistiska sanningssynen, som förvisso skenbart verkar både sympatisk och tolerant, är ohållbar, visas av det faktum att den är omöjligt att leva efter. Genom sina egna liv avslöjar anhängarna av denna sanningssyn att de egentligen inte tror på det som de så trosvisst med sina läppar bekänner sig till. Varje gång de t ex flyger utgår de från att flygplanskonstruktören konstruerat planet i enlighet med naturens absoluta lagar och att piloten manövrerar planet i överensstämmelse med dessa lagar. Varje gång de går till doktorn är de tacksamma för att doktorn har behagat ta reda på den absoluta sanningen om den mänskliga anatomin och fysiologin i stället för att bara ha en åsikt om den.

Var och en som hävdar att det inte existerar någon absolut sanning måste naturligtvis själv ta de logiska konsekvenserna av sin egen trossats. Att envetet och full av övertygelse påstå att det inte finns någon absolut sanning, innebär att man, tvärtemot vad man själv säger, gör anspråk på att det finns en absolut sanning, nämligen den absoluta sanningen att det inte finns någon absolut sanning. Var och en som förnekar den absoluta sanningens existens säger därför emot sig själv. Den som bestrider att någon absolut sanning existerar, hamnar i en logisk paradox och frånhänder sig därmed möjligheten att överhuvudtaget uttala sig om någonting (Klicka här för att läsa mer om denna logiska paradox).

Många undersökningar tyder på att majoriteten av alla svenskar har någon form av tro. Man är övertygad om att det finns en högre makt och ganska många människor ber åtminstone sporadiskt till denna. När kristna hävdar att Bibelns budskap är absolut sant, att människan lever i synd och ondska, att det bara finns en enda sann Gud och att enda lösningen på människans problem är Guds nåd genom Jesus Kristus, beskylls de för att "sakna ödmjukhet och vara intoleranta och allmänt kärlekslösa". Människor känner sig sårade och kränkta och upplever att de kristna ser ner på deras personliga tro, som tydligen inte duger.

— "Jag har väl rätt att tro på vad jag vill!", säger man upprört.
— "Självklart", blir svaret, "men är det sant det du tror på, eller tycker du kanske att det inte spelar någon roll? Menar du verkligen att du är villig att bygga ditt liv på en lögn?"

För några år sedan innehöll en av våra stora morgontidningar ett reportage om en kvinnlig präst. Det var en mycket sympatisk och välskriven artikel. Den kvinnliga prästen hade studerat arabiska i Marocko och hade där lärt sig oerhört mycket av sina muslimska vänner. Bl a så hade hon insett att muslimerna och de kristna egentligen "har samma gud". Hon var också lite ledsen över att hon under en period hade försökt påverka sina föräldrar för att de skulle bli kristna. Numera trodde föräldrarna på reinkarnation (återfödelse) och det var ju lika bra det verkade hon mena. När jag hade läst färdigt artikeln greps jag av ett visst svårmod. Då jag jämförde mig med denna ödmjuka och toleranta kvinna, så önskade jag för ett kort ögonblick att jag kunde vara precis som hon. Det ligger säkert i varje människas natur att vilja vara omtyckt och uppskattad av så många som möjligt. Att gå omkring och tala om för andra att deras världsbild är falsk, gör en ju inte direkt populär. Mitt anfall av missmod gick dock ganska snart över efter det att jag läst artikeln en gång till och börjat fundera över vad som egentligen stod där. Eftersom det inte verkade spela någon roll om man var kristen eller om man trodde på reinkarnationsläran, måste tydligen båda dessa läror vara sanna samtidigt. Hur kunde det vara möjligt? Enligt Bibeln är det människans lott att en gång dö för att sedan dömas (Heb 9:27), vilket torde vara oförenligt med tron på ett ständigt kretslopp av nya liv. Och hur skulle Bibelns Gud och Koranens Allah kunna vara samma gud, när Bibeln säger att Jesus är Guds son, medan enligt islam en förbannelse vilar över var och en som påstår att Gud har en son? Kristendomens absoluta grundpelare är dessutom att Jesus korsfästes och dog för våra synder och på så sätt frälste oss från syndens och ondskans konsekvenser. Enligt vad Koranen säger, dog emellertid inte Jesus för våra synder. Han korsfästes inte och han var inte vår frälsare, vilket t ex framgår av sura 4:156,169, 5:19,76 och 9:30.[3] Påståendet att muslimer och kristna tror på samma Gud, eller mer allmänt att alla människor tror på samma Gud, är därför ett falskt påstående! Olika människor tillber inte alls samma Gud, fast under olika namn. Däremot kan man säga att alla människor söker samma Gud, nämligen den ende Guden, den levande Guden, som skapat universum och som ingjutit en gudslängtan i varje människas hjärta.

Om en muslim och en kristen skulle ha gömt sig i Jesu grav efter korsfästelsen och monterat upp var sin videokamera och diverse olika mätinstrument[4], hade muslimens kamera och instrument således — under förutsättning att både kristendom och islam är objektivt sanna — registrerat hur Jesu kropp långsamt förruttnade, medan den kristne samtidigt, med hjälp av sina instrument, hade kunnat dokumentera att Jesu fysiska kropp uppväcktes från de döda, bindlarna föll av och han lämnade graven. Efteråt hade vem som helst kunnat ta del av de två videofilmerna och således sett hur Jesus både uppstod och inte uppstod samtidigt. Jag har svårt att tro att någon på fullt allvar skulle försöka hävda något så absurt. Det är uppenbart att den som påstår att alla religioner är lika sanna, knappast kan ha tänkt igenom de fulla konsekvenserna av sitt ställningstagande.

Självklart tycker jag, i likhet med de flesta andra, att det är tråkigt om människor blir sårade av vad jag säger, men det som är sant är ändå sant! Antingen är den kristna tron sann eller också är den falsk. Men är den sann, ja då finns ingen annan väg till Gud och ingen annan lösning på världens problem. Den som påstår något annat, lurar då människor. Att erkänna att andra människor har rätt, trots att man innerst inne är övertygad om att de har fel, har inget med tolerans eller ödmjukhet att göra. Det om något är kärlekslöshet och likgiltighet, och utgör i själva verket den allra värsta formen av förakt! Då utgår man ju från att de är så korkade att det inte ens är någon idé att försöka säga sanningen till dem.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i: Problem och motsägelser i Bibeln

---

[1] Ett paradigm är en slags övergripande ram inom vilken vetenskap och filosofi arbetar.
[2] Du kanske reagerar över att jag talar om "bibeltroende kristna". Är inte alla kristna bibeltroende? Vissa kristna tror att Bibeln är övernaturligt inspirerad av Gud och därför bokstavligen sann. Berättelserna om under och mirakler är således berättelser som sådant som verkligen skett. Tio Guds Bud och andra moralregler är absoluta, gudomliga principer som vi måste leva efter. Att bryta mot dessa är objektivt sett fel. Majoriteten av kristenheten i västvärlden menar dock att det mesta i Bibeln bara är myter och sagor. Budord och regler kan enligt dem ses som goda principer som kan vara bra att följa men där man kan plocka bort det som inte passar en. Orsaken till att så många kristna förnekar den övernaturliga sidan av kristendomen är att de fått för sig att vetenskapen bevisat att inget övernaturligt kan existera.
[3] Koranen består av 114 delar. Varje sådan del kallas en sura och är ytterligare indelad i verser. Den senare indelningen varierar något mellan olika översättningar. Här anges verserna som de numreras i K V Zetterstéens svenska översättning från 1917.
[4] Vi bortser här från att det varken fanns kristna, muslimer eller videokameror vid den här tiden.