"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 14 11:11

Kärlekens Väg — Tålamodets Väg

Ett försök att förstå Guds agerande med Skapelsen

The hand of Vengence found the Bed
To which the Purple Tyrant fled.
The iron hand crush'd the Tyrant's head.
And became Tyrant in his stead.
            William Blake
(Hämndens hand fann den Bädd
till vilken Purpurtyrannen flytt.
Handen av järn krossade Tyrannens huvud.
Och blev Tyrann i dennes ställe.)

 

Inledning

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

För att till fullo kunna tillgodogöra sig föreliggande artikel måste man känna till en del saker om den kristna tron. Det handlar inte om några avancerade saker utan om sådant som en normal kristen känner till. Den läsare som inte är kristen rekommenderas därför att vid behov botanisera på mina sidor om kristen tro (länken "Livsåskådning & kristen tro" i menyn till vänster). Med hjälp av artikelrubrikerna i kombination med min textsökningsfunktion kan man hitta det mesta.

Merparten av det jag skriver i denna artikel är väl förankrat i Bibeln medan några få saker är mina egna spekulationer (det torde framgå vilket som är vilket). Men även spekulationer kan innehålla korn av sanning eller till och med vara djupa sanningar, fast de aldrig kan ges samma auktoritet som bibeltexten. Givetvis måste egna funderingar alltid prövas mot Biblens allmänna, övergripande budskap. "Summan av ditt ord är sanning" (Ps 119:160).

I artikeln försöker jag förstå hur Gud agerar och varför Gud agerar som Han gör. Detta låter kanske väldigt anspråksfullt med tanke på att Jesaja skriver, "Nej så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar [dvs Guds vägar] högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar (Jes 55:9)." Vilket givetvis är helt sant. Vi kan inte till fullo förstå Gud, eftersom Gud är oändlig i tid och rum. Men eftersom människan är skapad till Guds avbild (vilket Bibeln själv säger i 1 Mos 1:27), så förväntar vi oss att förstå de aspekter av Gud som Gud vill att vi skall förstå (och som vi behöver förstå för att kunna relatera till Honom). Gud har dessutom valt att uppenbara sig själv för människan genom sitt Ord (Bibeln) och genom sin Son. Det verkar rimligt att tro att denna uppenbarelse innehåller allt som människan behöver veta om Gud.
Vi vet t ex att Gud är kärlek, sanning, barmhärtighet, vishet och att Han hatar det Onda och många andra saker. Och vi vet vad kärlek, sanning etc innebär, eftersom Gud skapat oss med den kunskapen (annars vore vi ju inte Hans avbild). Gud själv kom också ned till Jorden i mänsklig gestalt, i form av Jesus Kristus. Jesus säger, "Den som har sett mig har sett Fadern (Joh 14:9)." Genom Jesus har Gud uppenbarat för människan så mycket av sig själv som människans intellekt och själ har kapacitet att förstå. Vi kan som sagt inte förstå alla aspekter av Gud, men tillräckligt för att vi skall kunna vara Hans barn och Hans medarbetare (och det är precis detta som föreliggande artikel handlar om).

I texten nedan finns några länkar till fotnoter och till andra artiklar, i vilka jag mer i detalj förklarar vissa saker. Den läsare som vill ha en så kort text som möjligt kan ju låta bli att klicka på dessa länkar.

[Jag har avstått från långa källförteckningar i denna text (t ex källor till mina påståenden om Förintelsen), eftersom detta skulle vara störande för den läsare som inte är van vid akademiska texter. På min hemsida har jag mängder av artiklar om bl a Förintelsen, och om läsaren exempelvis gör en textsökning på "Wannsee" (som nämns i den följande texten) så hittar läsaren källor till mina påståenden om denna konferens. Motsvarande gäller det jag skriver om islam etc (använd min lokala sökmotor för att vara säker på att hitta allt). Och läsaren kan ju också komplettera genom att Googla på Internet.]

 

Ondskans gissel

Den 7/5 1945 kapitulerade Nazisttyskland och Andra Världskriget (WW2) i Europa var över. Människor kramades och pussades på gatorna och överallt var det fest och dans och glädje. Ondskans spöke, som vilat så tungt över Europa i mer än 5 år, var nu besegrat (ännu återstod dock nästan ett halvår av bittra strider i Stilla Havet, innan freden kom även där). Minst 80 miljoner människor hade mist sina liv för att inte tala om alla de tiotals miljoner som blivit svårt handikappade (ofta glömmer man bort denna grupp när man talar om förluster — miljoner var handikappade i olika grad och vissa, förmodligen tiotusentals, hade fått både armar och ben amputerade, kanske ett öde mycket värre än döden)! Städer hade förvandlats till rykande ruinhögar och merparten av Tysklands och Japans och många andra länders industrier hade jämnats med marken (Österrike kom lindrigt undan trots att österrikarna hade deltagit i Förintelsen i minst lika hög grad som tyskarna). Om det någonsin i mänsklighetens historia funnits ett krig som handlat om Gott och Ont, Rätt och Fel, så var det med råge Andra Världskriget. Min gissning är att den ondska som Tyskland/Österrike och Japan uppvisade före och under WW2 aldrig någonsin överträffats i historisk tid (och här talar jag inte bara om ledarna utan i lika hög grad om befolkningarna i dessa länder). Alla normala, sunda, rättfärdiga människor upplevde Tysklands/Österrikes och Japans nederlag 1945 som en absolut seger för det Goda och ett nederlag för Ondskan.

Tyvärr försvann inte Ondskan vid freden 1945, trots att miljoner människor i Europa, Amerika, Asien etc pussades och kramades så det stod härliga till. Fortfarande, sommaren 2023, finns ondskan kvar både i Väst och Öst och Nord och Syd. Alla som har ögon att se med och öron att höra med och en hjärna att tänka med vet att så är fallet. Sedan WW2 har det ena kriget avlöst det andra. Folkmord har följt på folkmord (Rwanda, Jugoslavien, Eritra etc). Grova brott som mord, våldtäkt etc har nått nivåer som aldrig tidigare. Det enda vi sluppit är ett ytterligare totalt förödande världskrig. Jag misstänker att vi har kärnvapnen att tacka för detta. Kostnaden för en supermakt med kärnvapen att angripa en annan supermakt som har kärnvapen är helt enkelt för hög. Ingen vill ha ett kärnvapenkrig, eftersom det inte kan vinnas! Även om man lyckas utplåna fienden så blir man själv med alla sannolikhet utplånad.

Det är uppenbart att ondskan aldrig definitivt och slutgiltigt kan besegras med våld eller fysisk styrka. Ibland kan våld vara tillfälligt befogat för att akut stoppa ondskan och hindra att oskyldiga människor skadas eller dödas (t ex när polisen griper eller till och med tvingas skjuta en våldsverkare). Jag anser det var rätt och nödvändigt att de Allierade helt utplånade Tysklands och Japans möjligheter att föra krig för lång, lång tid framöver. För att besegra de onda krafterna använde emellertid de Allierade oerhört starkt våld. Kanske var detta som sagt befogat. Förmodligen fanns ingen annan möjlighet att besegra Tyskland/Österrika och Japan, men inte desto mindre använde den "goda sidan" till en del samma metoder som den "onda sidan". T ex terrorbombningar av tyska och japanska städer, vilket kulminerade i tusenplansräderna över Dresden och Hamburg i februari 1945 och atombomberna över Hisoshima och Nagasaki ett halvår senare (jag har skrivit en lång artikel där jag diskuteras dessa operationer och huruvida de kan berättigas — se denna artikel).

Judarna brukar säga att om man för att besegra Odjuret själv måste bli ett odjur, ja då har Odjuret vunnit. Använder man Odjurets metoder för att segra, ja då är segern besmittad och besmutsad av Odjurets ondska och bär i sig fröet till nya uttryck för ondskan. Hat och hämndlystnad ruvar i det fördolda och väntar på tillfälle att slå till (som i Tyskland efter Första Världskriget). Resultatet blir nya diktaturer och nya förtryckare och nya massmord i en spiral utan slut. Och även om det till en början kan se bra ut (som efter WW2), så är det bara en tidsfråga innan man är tillbaka på ruta ett igen. Dvs alla försök att med våld stoppa ondskan är dömda att kapitalt och totalt misslyckas (annat än kortsiktigt)! Av detta skäl är förlåtelse en mycket viktig del av att bekämpa ondskan. Förlåtelse har potential att bryda ondskans onda spriral! Jag återkommer till detta viktiga ämne nedan.

Inte heller kan ondskan besegras med utbildning och kunskaper och upplysning. Aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia har så många människor studerat på universitet och tagit akademiska examina (gäller inte bara i Västvärlden utan också i Indien, Kina, Korea, Afrika mm), dvs har tränats i att tänka logiskt och har undervisats ingående i de västerländska och asiatiska etc civilisationernas kulturarv och moraliska kodex. Inte heller detta har kunnat övervinna, eller ens minska ondskan. När det gällde nazisterna så saknades vare sig utbildning eller intelligens. Vid den första Nürnberrättegången (totalt hade man 13 rättegångar där) satt de högsta ledarna för nazistregimen på de anklagades bänk. De fick genomgå omfattande psykologiska tester och bl a testades deras intelligens. Det visade sig att alla nazistledarna (utom Julius Streicher) hade en IQ som skulle ha kvalificerat dem, eller nästan kvalificerat dem, för medlemskap i Mensa (en förening för de mest intelligenta människorna i världen). Så nazistledarnas intelligens var det knappast något fel på. Felet låg i stället i deras moraliska kompass! Eller snarare avsaknad av sådan.

Diagrammet visar IQ hos de åtalade vid den första Nürnbergrättegången. Gränsen för medlemskap i Mensa ligger vid IQ=130. Allra högst på 143 hittar vi Hjalmar Schacht, den tyske riksbankschefen. Och i botten, på 106, ligger Julius Streicher, som var utgivare av den motbjudande, antisemitiska tidskriften Der Stürmer. Av de åtalade dömdes 11 till döden (Göring begick självmord kvällen innan han skulle hängas), 3 frikändes och resten fick fängelsestraff på mellan 10 år och livstid (det är svårt att läsa namnen i listan, men det går — jag beklagar den låga bildkvaliteten, men har tyvärr inte hittat någon mer högupplöst bild).

Många av de högsta ledarna för Förintelsen hade doktorsexamen i juridik. Vid Wannseekonferensen i januari 1942, där Förintelsen beslutades och riktlinjerna för den lades upp, hade 8 av de 11 deltagarna doktorsexamen och två av dem var både juris och filosofie doktorer (dvs dubbeldoktorer, vilket inte är speciellt vanligt).

Dr Josef Mengele, antagligen en av de ondaste människor som någonsin levat, hade som specialitet att i Auschwitz göra "medicinska experiment" på barn, framför allt tvillingar. Den ena tvillingen eller båda tvillingarna injicerades t ex med olika gifter eller olika mängder gift och sedan mördades de (om de inte dog av experimenten) och obducerades för att jämföra kropparna (eftersom båda experimentpersonerna hade exakt samma genuppsättning, kunde man klarare se skillnaden i gifternas verkan). Ca 3000 tvillingpar utsattes för Mengeles försök, varav ca 100 tvillingpar överlevde. Tvillingexperimenten utgjorde dessutom bara en liten del av Mengeles medicinska experimentverksamhet. Även dr Mengele var dubbeldoktor (medicine och filosofie doktor)! Klicka här för att läsa Wikipedias artikel om den vidrige dr Mengele och hans vidriga "experiment".

Två tyska nobelpristagare i fysik, Johannes Starck och Philipp Lenard, var uttalade antisemiter och ivriga anhängare till Hitler och bidrog till att nazismen snabbt vann acceptans i början av 1930-talet hos den tyska medelklassen (jag menar, hur skulle två nobelpristagare i fysik kunna ha fel!).

En av de ondaste av de tyska ledarna, kanske den ondaste av dem alla, var Reinhard Heydrich (läs gärna om detta onda monstrum på Internet). Denne var en skicklig violinist och kunde spela fiol så att människor grät av rörelse. Heydrich var också en skicklig atlet (fäktning var en av hans grenar) och utbildad jaktpilot (och hann flyga ca 100 stridsuppdrag innan Himmler förbjöd honom att riskera sitt liv på detta sätt). Han hade storslagna champagnefester på sitt slott i Tjeckoslovakien (där han var Riksprotektor) med klirrande kristallglas och en orkester som spelade Mozart, samtidigt som tusentals människor (varav en stor del var barn) mördades varje timme i de koncentrationsläger han var högste chef över.

Både Mengele och Heydrich hade säkert hamnat högt upp i diagrammet ovan. Och även i listan över världshistoriens värsta psykopater. Varken Mengele eller Heydrich blev åtalade efter kriget. Mengelse lyckades fly till Sydamerika och sedan hålla sig undan fram till sin död vid 67 års ålder medan Heydrich dödades av tjeckiska motståndsmän 1942. Båda fick sedan möta den domare som är omutlig och som dömer absolut rättvist, och som beskrivs i det sista avsnittet i denna text (Tidens Slut).

Av detta framgår att vare sig hög intelligens eller hög utbildning eller stor allmänbildning bidrar till att minska ondskan i världen. I stället hjälper hög intelligens och stora kunskaper etc onda människor att bli ännu mer effektiva i sin ondska (och goda människor att bli ännu mer effektiva i sin godhet)!

 

Diktaturens återkomst?

(Nedan används begreppet "woke". Klicka här för en närmare förklaring av detta begrepp.)

Västvärldens länder är oerhört stolta över att vara demokratier, och därmed tillhöra de Goda. De skryter gärna med sin religions-, yttrande- och pressfrihet inför både sina egna medborgare och inför hela världen. Kultureliterna tycks sätta likhetstecken mellan demokrati och hög moral och godhet, dvs om ett land är en demokrati så behövs inget mer utan detta land är vaccinerat mot ondskan i kraft av att vara en demokrati. Detta är inte alls sant. För att stå emot ondskan krävs en absolut moral och en sådan moral kan inte skapas av ett politiskt system utan till detta krävs en övernaturlig moralgivare. En absolut norm. Alla mänskliga moralsystem är relativa, dvs avspeglar helt enkelt majoritetens eller diktatorns åsikter. Hitler kom till makten genom demokratiska val och vi vet alla vad detta ledde till. Människor utan en absolut moral kan således rösta fram ondskan hur demokratiskt själva systemet än må vara. En demokrati är varken bättre eller sämre än sina medborgare.

Idag kan vi se en intressant och tragisk utveckling i Västvärlden. Många liberala intellektuella och stora delar av vänstern upplever att fascistoida krafter nu försöker vrida klockan tillbaka för att ta över världen. De talar ofta om hat i olika former, t ex på Internet. Och visst finns det hat både här och där (inte minst hos Vänstern själv och även hos de liberala). Tyvärr ser vi idag en tendens att avfärda även seriösa och demokratiska kritiker av utvecklingen i Västvärlden som "farliga hatare, vilka är fiender till allt vad demokrati heter och som därför måste stoppas". I själva verket är många av dessa (ofta konservativa) kritiker mycket mer moraliska än både vänstern och de liberala. Hat innebär idag, enligt den intellektuella eliten, helt enkelt att inte dela denna elits åsiktspaket. Ja man behöver inte ens uttrycka kritik av Västvärldens pågående utveckling för att klassas som hatare. Det räcker med att man rent allmänt har en konservativ världsbild så är man per automatik en hatare.

För att skydda sig mot de "ondas lömska planer" håller nu de västerländska demokratierna på att införa alltfler former av censur (även liberala politiker arbetar på detta, vilket är oerhört motsägelsefullt om man betänker vad klassisk liberalism står för). I EU-parlamentet har lagts flera förslag om förbud mot att kritisera islam (hittills har dessa förslag avfärdats, men förmodligen är det bara en tidsfråga innan de vinner gehör med tanke på att andelen muslimer inom EU växer). I flera FN-organ är det idag förbjudet att uttrycka kritik mot sharíalagen. EU försöker implementera obligatorisk kontroll och censur av diskussionsforum på Internet. Och de dominerande sociala nätverken (Facebook, Twitter, Instagram, Youtube etc) har redan, frivilligt, infört censur på sina plattformar (där man t ex stänger ned konton som framför "fel" åsikter). Det var därför som Elon Musk köpte Twitter för många miljarder dollar, eftersom han ogillade att Twitter t ex tog bort konton som drevs av personer med konservativa åsikter (utan att de uttryckt något som helst hat). Sedan har vi den censur och manipulation som våra mainstream media sysslar med (SVT, SR, DN, SvD, Aftonbladet m fl och motsvarande i andra länder) genom att man sällan presenterar hela sanningen och att man nästan aldrig låter någon med "fel" åsikter tala till punkt etc. På så sätt manipulerar media folket till de "rätta" åsikterna (i min korta artikel Gammakniven och Psémakniven diskuteras detta).

I dagens Sverige (och andra länder i Europa plus Kanada och USA) måste den som har åsikter som inte stämmer med huvudfåran ligga lågt, om man vill behålla sina vänner, behålla sitt jobb och sin fru eller sin make. Eller ha en god relation (eller en relation överhuvudtaget) med sina barn och föräldrar. Dvs det vi ser just nu är hur de västerländska demokratierna, för att skydda sig från att bli diktaturer (enligt wokevänstern), långsamt håller på att bli just diktaturer, genom att man stryper det fria ordet alltmer.

Den akademiska yttrande- och debattfriheten har varit en av nycklarna till Västvärldens oerhörda framgångar när det gäller vetenskap och teknik och även politik (den fria debatten utgör ju själva grunden för en demokrati värd namnet). Dessa traditionella friheter är idag under attack! Vänstervridna wokestudentföreningar styr nu, på vissa universitet (speciellt i USA, Kanada och England), med järnhand vilka lärare som anställs och vilka föreläsare som får tala (deplattformering är ju numera en del av vårt ordförråd). Och professorerna och universitetsrektorerna är så rädda att säga något fel så att de i stort sett inte vågar säga något alls i känsliga ämnen, annat än allmänt pladder och hjärndöda plattityder. I Uppenbarelseboken 21:8 räknas upp ett antal allvarliga synder; feghet är den första som nämns — det är professorernas och universitetsrektorernas feghet som håller på att förstöra den akademiska traditionen, inte de omogna och okunniga studenterna. De senare förstår inte bättre och borde därför tvingas att underordna sig den akademiska yttrandefriheten eller kastas ut från universiteten. Den som inte kan acceptera den traditionella yttrande- och åsiktsfriheten på ett universitet, har inget där att göra. Det är dessa studenter som skall ändra sig, inte universiteten.[1]

Gamla klassiska böcker (Pippi Långstrump, Biggles, Robinson Crusoe, etc) skrivs nu om för att stämma in med dagens vänsterwokevärldsbild, och allt utmanande och potentiellt kränkande ersätts av innehållslöst, sockersött nonsens. Därmed idiotförklarar man människor, eftersom man utgår från att de inte förstår och kan hantera att man hade andra värderingar förr än vad vi har idag. Bibeln står säkert näst på tur att skrivas om av wokerörelsen, eftersom Bibeln hävdar att det finns absoluta sanningar, t ex att Gud existerar. Dvs enligt denna Bok har alla ateister 100% fel (de säger ju att Gud inte existerar) — hur "kränkande" är inte det på en skala 1 till 10!?

Det är precis detta som den store brittiske poeten William Blake varnar för i den inledande dikten ovan. Folkets befriare blir alltför ofta de nya förtryckarna (titta bara på hur det gick i Iran, när Ayatollah Khomeini kom tillbaka, hyllad av folkmassorna i Iran och även av den enade svenska journalistkåren som en befriare, och sedan snabbt gick över till att börja mörda alla meningsmotståndare). Som sagt, revolutioner innebär så gott som alltid ur askan i elden! De sist förtryckta blir nu de nya förtryckarna och ofta värre förtryckare än de föregående (eftersom de inte bara skall förtrycka utan också hämnas på de föregående förtryckarna). Och de allra värsta förtryckarna är i allmänhet de som förtrycker sin befolkning av ideologiska eller religiösa skäl. Vilket får mig att tänka på vad den kristne filosofen C S Lewis en gång skrev:

Av alla tyrannier är den mest förtryckande den som utövas för undersåtarnas bästa. Det kan vara bättre att leva under rövarbaroner än under allsmäktiga moralister. Rövarbaronens grymhet kan ibland slumra och hans girighet kan efter en viss punkt vara mättad. Men de som plågar oss för vår egen skull, kommer att plåga oss utan gränser, för de gör det med gott samvete (C S Lewis — från God in the Dock, en essäsamling om teologi och etik, utgiven 1948).

Vi har under historiens gång sett hur företrädare för olika ideologier, alltför ofta med kantring åt marxismen (Röda Khmererna, Stalin, Mao Tsedung, Pol Pot, Nicolae Ceauşescu m fl — Hitler spelade i en annan men minst lika ond division) varit så övertygade om sin egen godhet och motsidans totala ondska, att de för att stoppa det som i deras ögon är ont, mördat stora delar av sin egen befolkning (vi talar om storleksordningen 100 miljoner eller mer). När det gäller att skapa det Nya Paradiset är ju inga offer för stora, så länge de inte drabbar diktatorn eller den styrande klassen. Och problemet, som C S Lewis påpekar ovan, är att dessa diktatorer sover gott om natten, eftersom de plågar sina medborgare för deras eget bästa! De vill ju skapa det förlovade landet redan här på jorden. Deras samvete är därför rent.

 

Kärlekens Väg (Rua do Amor)

(Den läsare som inte är kristen rekommenderas att läsa denna korta artikel. Den handlar om ondskans ursprung och ger en nödvändig bakgrund till det som nu skall avhandlas.)

När jag var 12 år funderade jag över varför Gud inte krossade Ondskan i ett enda nafs (om nu Gud fanns, vilket jag inte trodde på den tiden). Enligt Bibeln är ju Gud genomgod och kan därför omöjligen acceptera ondskan (Bibeln säger till och med att Gud hatar det onda). Samtidigt säger Bibeln att Gud är allsmäktig, dvs kan göra allt Han vill göra. Varför utplånar då inte Gud ondskan? Har Bibeln rätt borde Gud både vilja och kunna göra det. Detta var ett av skälen till att jag avfärdade Bibeln och därmed kristendomen som logiskt omöjlig. Vad jag då inte förstod var att ondskan aldrig kan besegras fullt ut med våld eller tvång eller styrka. Inte ens Gud kan göra det. Det finns visserligen ett sätt på vilket Gud skulle kunna utplåna Ondskan totalt och definitivt — genom att utplåna hela Skapelsen. Men det vill givetvis inte Gud, eftersom han älskar människan och vill rädda henne och inte utplåna henne.

Hur allsmäktig Gud än må vara så kan Han således inte utplåna ondskan genom att använda sin allsmäktighet. Ondskan kan, som vi konstaterat ovan, tillfälligt stoppas eller hindras eller försvagas med maktmedel, men kommer aldrig att försvinna helt på detta sätt. Gud vet givetvis att det är så och har därför beslutat att utrota ondskan en gång för alla genom Kärlekens Väg. Han har beslutat sig för att "älska ihjäl" ondskan. Med människans hjälp. Endast så kan ondskan slutgiltigt och för alltid försvinna från Skapelsen. Upplösas likt en dimma för att aldrig återkomma.

På 1970-talet kunde man i tidningarna läsa om några amerikanska missionärer som dödats av en fruktad indianstam i Amazonas djungler. De hann inte mer än landa med sitt lilla flygplan på flodstranden så blev de bokstavligen slaktade, och kropparna lämnades svårt stympade på stranden. Åtskilliga år senare såg jag i en kristen tidning att en av de indianer som varit med om massakern blivit pastor i den kristna församling som nu fanns hos dessa indianer. Hur hade detta gått till? Hade brasilianska armén ingripit och skjutit några av gärningsmännen för att sedan tvångsdöpa resten? Tyvärr har ju vissa länder och folk "kristnats" på detta sätt. Nej, vad som hände var i stället att några av änkorna efter de mördade missionärerna en tid senare kände en kallelse från Gud att bege sig till denna indianstam. De hade inte med sig fördömelse och anklagelser utan kom fyllda av kärlek och förlåtelse. Detta blev för mycket för de tuffa och krigiska indianerna. De blev tvungna att kapitulera inför den kraft som är starkare än både giftpilar och hat, ja starkare än någonting annat i universum. Och som aldrig lämnar någon dålig eftersmak. När man besegras av Kärleken befrias man från varje form av hämndbegär. Alla människor känner igen den äkta Kärleken när de möter den.

Kärlekens Väg innebär att arbeta långsiktigt i små, små steg. Gud arbetar på att långsamt, utan tvång eller manipulation, förändra och förvandla människors hjärtan så att de själva så småningom vill det goda. Han vill att människor skall göra det rätta, inte för att det står i lagen, dvs på "tavlor av sten" som Bibeln uttrycker det (vilket syftar på de stentavlor med 10 Guds Bud som Mose mottog på Sinai Berg). Nej Gud vill att lagen skall vara "skriven i våra hjärtan", dvs vara en del av människans natur. Vi skall således inte ställa oss på Guds sida mot ondskan därför att lagen säger så eller av rädsla för det straff som följer på lagbrott, utan för att vi i våra hjärtan väljer det rätta och det sanna och det goda. Då först är vi Guds avbild fullt ut! Det är därför Jesus talar om pånyttfödelse. Människan måste helt enkelt "födas på nytt", med ett nytt hjärta, för att kunna bli Guds medhjälpare i striden mot Ondskan. Till detta krävs ett Mirakel, där människan frivilligt väljer att låta sig förvandlas av Gud. Detta sker när en människa böjer knä för Jesus Kristus. Enligt vad Jesus själv säger så finns ingen annan väg till Gud och Kärlekens Väg än genom Honom [Jesus] själv.

Jag [Jesus] är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6).
[Många bibelverser finns i olika "läsarter", dvs olika handskrifter kan ha lite olika ordalydelse, och kritiker brukar ofta avfärde bibelverser de ogillar med "Ja det står visserligen så i just denna läsart men det finns också andra handskrifter med andra formuleringar". För just denna vers finns emellertid inga alternativa läsarter, varför det inte finns några andra möjliga tolkningar (om man inte är beredd att självsvåldigt ändra bibeltexten, men då har man beträtt en farlig väg) — Bibeln är således kristallklar när den säger att enda vägen till Gud går genom Jesus Kristus. Den går således inte genom Muhammed, eller Buddha eller någon av hinduismens avgudar!]

Bibelns Gud älskar varje människa och vill hennes absolut bästa. Detta framgår kristallklart i Bibeln. Det faktum att Gud älskar alla människor betyder emellertid inte att han accepterar deras sätt att leva. Det finns bara en väg till Gud, säger Bibeln och det är, som vi sett ovan, genom Jesus Kristus. Människan är så djupt fallen i synd och ondska att inte ens en gång Gud själv kan förbättra henne. Precis som att man måste riva ett genomruttet hus och bygga nytt, så måste människan först dö för att sedan födas på nytt. Denna pånyttfödelse är endast möjlig genom Guds övernaturliga ingripande då han sände sin Son för att dö i vårt ställe (på Korset). Inga filosofier, hur sympatiska de än är, och inte heller några mänskliga försök att genom olika religiösa riter blidka Gud, kan ersätta den enda vägen till Gud — Jesus Kristus!

Klicka här för att läsa mer om vad Jesu försoningsdöd på Korset innebär.

Pånyttfödelsen innebär att vi av fri vilja tillåter Gud att ta bort det onda som bor i oss. I och med att vi böjer knä för Jesus bekänner vi vårt behov av förlåtelse för våra synder (för vår ondska) och får tillgång till det Jesus (som själv är Gud) gjorde på Korset. Genom sin ondska förtjänar människan att dö men eftersom Jesus dog i vårt ställe (Han var ju själv oskyldig) är straffet redan avtjänat. Det enda Gud begär av oss är att vi erkänner vår skuld och vårt behov av förlåtelse. I och med förlåtelsen, som renar oss från all skuld, befrias vi från ondskan och kan få en ny start. Vi måste således tillåta Gud att befria oss från ondskan. Om Gud skulle försöka ta bort ondskan i människan utan hennes medverkan (och kanske till och med mot hennes vilja), skulle han således vara tvungen att med våld ta bort det onda i varje människa. Och därmed kränka människans fria vilja, vilket Gud aldrig skulle göra, eftersom den är helig för Honom (vilket förklaras nedan). Skulle Gud "rycka ut" allt ont i människan med dess rötter, så tror jag dessutom att hon skulle skadas allvarligt, både själsligt och andligt (det onda sitter fastvuxet i människan ännu mer än den värsta visdomstand). Och förmodligen skulle i alla fall rester av det onda bli kvar. Enda möjligheten är att människan själv frivilligt släpper taget och själv kastar ut det onda som bor i henne (med Guds hjälp).

Jag kan inte säga att jag har någon stark teologisk grund för allt jag skriver ovan, men jag känner att jag är något viktigt på spåren. Grundtanken är att människan frivilligt måste välja Kärlekens Väg. Endast då kan hon till 100% befrias från Ondskan utan att skadas andligt eller själsligt. Och vägen dit går genom Jesus Kristus! Endast genom Jesus Kristus! Och först då kan människan bli Guds medhjälpare i kampen mot det Onda, och bidra till att Ondskan totalt och för alltid försvinner från Skapelsen.

 

Kung David, en man efter Guds hjärta, räddas från sig själv

När människor ibland frågar mig om det finns någon grundläggande regel när det gäller att leva som kristen, brukar jag säga att det absolut viktigaste (bortsett från det uppenbara att bekänna Jesus Kristus som sin Frälsare och Herre) är att alltid stå på Guds sida mot sig själv. Att strida tillsammans med Gud mot sin egen ondska, dvs sin egen fallna natur. Alla ideologiska system börjar utifrån, där man genom manipulation, och om inte detta räcker genom våld, försöker få människor att acceptera ideologin. Gud arbetar inifrån, där han sår Kärlekens frö i människors hjärtan. Detta växer sedan och sprider sig till andra människor som ringar på vattnet. Förutsättningen för detta är att vi alltid står på Guds sida, även mot oss själva. Och att vi tillåter Gud att så detta frö i oss (vilket vi således gör när vi böjer knä för Jesus)!

"Men", kanske någon läsare tänker just nu, "nyss skrev du att människan, när hon böjer knä för Jesus, befrias från ondskan. Varför skulle då en pånyttfödd person behöva stå på Guds sida mot sin ondska, om hon är befriad från sin ondska?" En synnerligen berättigad kommentar. Låt oss därför gå lite djupare i ämnet. Ondskan är inte något statiskt, som man bara kan ta bort och sedan är saken klar. Den utgör en dynamisk kraft, som hela tiden försöker etablera sig i människan (inkluderande pånyttfödda människor). Människan har dock verktyg för att hindra ondskan att få makt över henne. Ett sådant verktyg är samvetet (vilket alla människor har). Ett annat är att ha bra levnadsregler så att man inte försätter sig i situationer som lätt gör att man kan förföras av ondskan. Den pånyttfödda människan har ytterligare verktyg, bl a bön. Och bönens kraft är stor. Genom att be kan man stopppa ondskan om man är medveten om den.
Även kristna har svagheter och är inte alltid vaksamma, och kan därför snärjas i ondskans garn. Det är ungefär som motion. Antag att man under lång tid tränat och hållit diet så att man gått ner till sin idealvikt och är i toppenform (man känner sig som en ny människa och är så att säga fysiskt pånyttfödd). Det är ju bra, men om man inte fortsätter att träna och äta rätt resten av sitt liv, så kommer man snabbt att gå upp i vikt igen och tappa form. Det är precis samma sak när man blivit pånyttfödd andligt. Man kan inte bara slå sig till ro med att man är pånyttfödd och tro att nu är saken klar. Den som är pånyttfödd kommer hela tiden att attackeras av ondskans agenter, som försöker få den kristne på fall. Det är ungefär som en fågel. Slutar fågeln att röra vingarna kommer den att sjunka (som en glidflygande fiskmås) eller i värsta fall störta. Att vara kristen är något dynamiskt, ett flöde, och inte något statiskt.
När en människa föds har hon inte någon ondska i sig, men allt eftersom åren går och hon fattar dåliga beslut kommer hon att alltmer infekteras av ondskan. Pånyttfödelsen innebär, som framgår av namnet, att man föds på nytt. Dvs efter denna är man nollställd när det gäller ondska. Men precis om en nyfödd bebis så kommer man efter pånyttfödelsen att utsättas för frestelser och ibland kan man stå emot dem och ibland inte. Så det kristna livet kommer att vara en ständig kamp för att hålla sig på banan. Och då är det som sagt viktigt att alltid ställa sig på Guds sida och inte försöka försvara sina misstag.

Alla människor bryter mot Guds vilja hela tiden. Du som läser detta gör det. Jag gör det. Påven gör det. Sveriges Rikspolischef gör det. Filterbytare vid reningsverket i Henriksdal gör det. Alla gör det! Detta gäller både gudsförnekare och kristna och både män och kvinnor, och är en konsekvens av våra mänskliga svagheter. Den som påstår sig aldrig bryta mot Guds vilja är inte bara en syndare utan också en hycklare (eftersom han låtsas vara något han inte är). Men, även om man nu inte alltid lyder Gud (på grund av sina svagheter), kan man alltid stå på Guds sida, även mot sig själv, dvs erkänna inför Gud, "Du har rätt och jag har fel!" Har man detta som grundregel i sitt liv kommer man aldrig att lämna Guds väg, oavsett vad som händer.

I Gamla Testamentet, 2 Samuelsboken kapitel 12, berättas hur kung David låter mörda en av sina mest trogna soldater, Uria, för att kunna äkta dennes sköna hustru Bat-Seba. Detta får kung David att glida bort från Gud på grund av att hans dåliga samvete gör att han inte längre kan se Gud i ögonen, dvs inte kan tillbe och lovsjunga och ha gemenskap med Gud. Gud sänder då, för att rädda David från sig själv, profeten Natan, som berättar en historia för kung David. Den handlar om hur en rik och mäktig man, som "ägde får och kor i överflöd", tog en fattig mans enda lamm (som denne köpt och fött upp). Detta lamm slaktade sedan den rike mannen och tillagade, när han skulle bjuda en gäst på mat. När David fick höra detta blev han ursinnig och ropade, "Så sant Herren lever: den mannen skall dö!!!" Natan svarar då med stilla röst, "Den mannen det är du!" Detta går som en pil in i Davids hjärta och han bryter samman när han förstår att det är Gud som talar till honom (David hade många hustrur men Uria hade bara en). Natan var givetvis inte den ende som upprörts över kung Davids brott, men ingen vågade säga något. David var en man med häftigt humör och absolut makt, och hade någon tagit upp detta med Bat-Seba hade denne direkt blivit ett huvud kortare och David hade därmed gått ännu längre ut i sin synd och kanske varit omöjlig för Gud att rädda (ju mer man hänger sig åt synden desto mer förhärdad blir man). Profeten Natan nådde genom sin berättelse in i Davids hjärta och fick honom att vakna upp innan det var för sent, och räddade därmed kung David från sig själv! Natan visste att David grundläggande var en rättfärdig man och genom sin historia vädjade Natan till Davids rättfärdighet — med avsedd effekt.

Denna berättelse illustrerar en av Djävulens favoritmetoder för att få människor att lämna Gud (eller hindra dem från att komma till Gud). Denna metod går ut på att förleda människor att begå olika synder och sedan få dem att gå allt längre ut i detta (vi har ju alla svagheter och Djävulen vet vilka dina svagheter är och vilka mina svagheter är och utnyttjar dem för att komma åt oss). När en människa fallit får hon så dåligt samvete att hon inte längre kan be eller läsa Bibeln (här talar jag om den som redan är kristen), eftersom hon skäms (precis som kung David i berättelsen ovan). Från att ha upplevt Gud och Jesus som sina vänner börjar hon nu uppleva Gud och Jesus som hotande, ja rent av som fiender (ungefär som Stockholmssyndromet, där gisslan i bankvalvet vid Norrmalmstorg efter några dagar började se gisslantagarna som sina vänner och polisen som det verkliga hotet). Det är därför kristna som lämnar Gud ofta är väldigt arga på den Gud de nu inte längre tror på. De brukar också vara väldigt arga på alla som fortfarande tror på denna Gud.

Ju mer man lever ut synden desto mer förhärdad blir man och till slut har man kommit så långt bort från Gud och fått ett så hårt hjärta, att det är nästan omöjligt att komma tillbaka, med mindre än ett mirakel. Och i vissa fall kanske inte ens ett mirakel hjälper. I Psalm 51 (i Psaltaren) vänder sig David till Gud och ber om förlåtelse för det han gjort mot Uria och säger där:

Gör mig fri från min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag brutit, min synd står alltid inför mig. Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis (Ps 51:4-6).

Här framgår klart och tydligt att David ställer sig på Guds sida mot sig själv. Psalmisten David fortsätter:

Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne (Ps 51:11-12).
Herre, öppna min läppar, jag vill sjunga ditt lov (Ps 51:17).

Kung David var en skicklig musiker och har skrivit merparten av psalmerna i Psaltaren. Men hans förmåga att lovsjunga Gud förtorkade när han bar på synd. Först när han fått det rätt ställt med Gud igen kunde han återigen lovsjunga sin Gud. I Psalm 32, som verkar vara skriven efter att David upprättats igen, skriver han, "Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan." Men nu, när han bekänt sin synd inför Gud är han fri igen. Läs gärna dessa två psalmer i sin helhet.

David var en man som alltid stod på Guds sida mot sig själv. Men han var lättledd och vid åsynen av en vacker kvinna glömde han bort allt annat, inklusive Gud. Han skyllde dock aldrig ifrån sig när han blev överbevisad, och han avskydde av hela sitt hjärta det onda han ibland frestades att göra och även gjorde. Han stod alltid på Guds sida mot sig själv! Därför var han, som Bibeln säger, "en man efter Guds hjärta" (1 Sam 13:14). Gud begär inte av oss att vi skall vara perfekta utan att vi skall ha ett mjukt hjärta! Kärlekens hjärta.

David skriver i den 103:e psalmen i Psaltaren, ”Ty han [Gud] vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft”. Gud känner således alla våra svagheter och tillkortakommanden och begär aldrig något omöjligt av oss. I samma psalm säger David, full av tacksamhet mot Gud som räddat honom så många gånger från att falla:

Han [Gud] handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom (Ps 103:10-11).

Berättelsen om David och Bat-Seba och profeten Natan visar hur Gud i sin kärlek och sin nåd ständigt arbetar på att föra oss in på Kärlekens Väg (om vi ännu inte funnit den) eller tillbaka till den (om vi lämnat den) och sedan hålla oss kvar där.

 

Kärlekens Väg — långsamhetens ja

Gud vet således att segern mot det Onda inte kan vinnas på kort tid. Att döda eller skada en människa kan göras på bråkdelen av en sekund. Att bota en skadad människa kan ta dagar eller månader eller år för läkarvetenskapen. Och att föda en människa på nytt, dvs förvandla hennes hjärta, tar också tid. Ibland lång tid (inte själva processen men vägen dit). Gud kan inte påtvinga människan någonting, eftersom Han gett oss fri vilja. Och när jag skriver fri vilja menar jag fri vilja. Absolut och verkligt fri vilja. Hundraprocentigt fri vilja!!! Därför måste Gud först övertyga människor om att välja det rätta, dvs välja Honom framför Djävulen (som är fiende till Gud och människan och som vill förstöra Guds Skapelse).[2] Inte heller Djävulen kan tvinga sig på oss, utan vi måste frivilligt släppa in honom i våra liv. Djävulen, som är ond, kan emellertid manipulera och skrämma och förföra människor att böja sig för honom. Och fresta oss genom att vädja till våra lägsta instinkter och svagheter (pengar, sex, berömdhet, hämndbegär etc). Lögn utgör ytterligare ett vapen i Djävulens arsenal. Han är expert på att ljuga — Jesus kallar honom inte för inte för "Lögnens Fader". Djävulen ljuger till och med när han talar sanning, eftersom han aldrig ger oss hela sanningen utan bara delar av den (skulle Djävulen söka jobb som journalist så skulle nästan alla svenska media slåss om att få anställa honom). Gud, som är god, varken kan eller vill använda Djävulens metoder. Gud har bara två verktyg i sin låda; Sanning (hela sanningen) och Kärlek (som är oändlig). Dessa två är oupplösligt förenade.

Utan kärlek ingen verklig sanning (bara i bästa fall delsanningar) och utan sanning ingen verklig kärlek (bara känslorus). Sanningen måste sägas i kärlek för att verka på rätt sätt (dvs för att påverka människor till att göra det rätta). Och kärleken måste bygga på sanning för att få sin fulla kraft. Utan sanning blir kärleken bara en sötsliskig sirap. Och utan kärlek blir sanningen ett iskallt regelverk som skapar ögontjänare med hårda hjärtan.

Kärleken och Sanningen tillsammans leder till rättfärdighet, vilket i sin tur skapar en rättvis och god värld. Rättfärdigheten är hederlig och behandlar alla rättvist och både sätter gränser och tröstar och förlåter.

Bibeln talar inte om intelligens utan om vishet, och vishet innebär helt enkelt kärlek till Sanningen, dvs den vise ställer sin intelligens och sitt förnuft i Sanningens tjänst. Intelligens utan vishet är helt enkelt en annan form av dumhet. Det är därför så många intellektuella framstår som ofattbart dumma. Man kan säga att de formellt är intelligenta (uttryckt i IQ) men funktionellt är de närmast att jämställa med idioter. Jag har döpt denna egenskap till dummeligens eller idiot intelligent — det senare anspelande på begreppet idiot savant (idiot savant och dummeligens förklaras i denna artikel, använd webbläsarens sökfunktion för att hitta). Intelligens utan vishet är ungefär som att ha ett bra gehör utan att ha en verklig känsla för musik. Även om en sådan person sjunger rent och kanske har en vacker röst, berörs ingen av sången, eftersom det som framförs saknar själ. Det är mekaniskt och därför dött. Musik är inte i första hand vackra toner, utan något som talar in i våra hjärtan och förvandlar och lyfter oss och fördjupar vår förståelse av oss själva och andra människor. Varken Louis Armstrong eller Edit Piaf eller Evert Taube hade speciellt vackra röster. Och de sjöng inte alltid rent. Ändå berördes många människor djupt av deras musik. De hade nämligen något att säga. Något att förmedla, som innehöll liv och som berörde. På samma sätt förhåller sig intelligens till vishet. Intelligens utan vishet är bara meningslöst pladder. Vackra ord utan innehåll.

Gud kan således inte använda Djävulens metoder (tvång, manipulation, lögn etc) för att få in oss på Kärlekens Väg (det skulle gå emot Hans natur), utan måste genom enbart Kärlek och Sanning vinna våra hjärtan. Varje form av tvång och manipulation förstör Kärleken. Ingen kan tvingas eller manipuleras till att älska (i så fall handlar det inte om riktig kärlek). Lika lite som att någon kan tvingas eller manipuleras till ett äkta skratt. Eller till äkta glädje. En människa måste helt enkelt av fri vilja ge Gud tillstånd att förvandla hennes hjärta och föda henne på nytt. Och för att vilja ge Gud det tillståndet, måste en människa först ha blivit övertygad om att Kärlekens Väg är den väg hon vill följa!

Följande bibelvers visar hur Gud ständigt arbetar på att föra oss in på Kärlekens Väg (och rädda oss från oss själva):

Men Gud tager inte livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbli förskjuten och skild från honom (2 Sam 14:14).

Det finns situationer när Kärlekens Väg inte fungerar. En adrenalinstinn, rasande, fradgatuggande person som löper amok går knappast att nå med kärlek. I varje fall inte just då. Därför finns det, som jag påpekat ovan, situationer när våld är befogat för att tillfälligt stoppa ondskans härjningar. Men detta är ingen slutgiltig lösning. Våld stoppar inte ondskan, bara dess möjligheter att uttrycka sig (genom handbojor, tvångströjor, fängelse etc). Gud kan inte nå en människa när som helst (t ex en person som löper amok). Många människors sinnen är bara öppna för Gud under vissa korta ögonblick. Gud finns hela tiden i bakgrunden och väntar på rätt tillfälle att tala in i våra hjärtan för att rädda oss från oss själva ("tänker ut vad göras kan"). Antingen direkt eller genom att sända någon. Sedan är det ju upp till oss hur vi gensvarar på detta. Precis som i berättelsen ovan om kung David och profeten Natan.

 

Farligt att förväxla godhet med kärlek

För att förstå Kärlekens Väg är det viktigt att förstå skillnaden mellan kärlek och godhet. Ofta blandas dessa två ihop vilket riskerar att leda oss helt vilse i vår vandring på Kärlekens Väg. Med kärlek menar jag här inte erotisk kärlek (eros) eller vänskapskärlek (philia), utan den kärlek som beskrivits i föregående avsnitt. Den kallas i Bibelns grekiska originaltext för agape och innebär en mer allmän, inkluderande kärlek. Guds kärlek till människan är ett exempel på detta. Agape är alltid kopplad till sanning och rättfärdighet.

Med godhet brukar man mena goda gärningar, som hjälper människor och som minskar lidandet i världen. Vänlighet och artighet kan också finnas med i bilden. Problemet med godhet utan sanning och rättfärdighet är att den kan vara kontraproduktiv och ibland till och med skada de man säger sig vilja hjälpa.

I Första Korintierbrevet skriver Paulus:

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit (1 Kor 13:3).

I en annan läsart står "offrar mig själv för att skryta" Dvs även om jag ger bort allt jag äger eller offrar mitt liv, så får jag inga "himmelska poäng" för detta om jag inte gör det av kärlek (eller om jag gör det för att skryta/få godhetspoäng).

Kärleken är det enda som kan besegra Ondskan. Ondskans konsekvenser/lidandet kan visserligen mildras genom godhet. Även genom godhet utan kärlek. Men Ondskan själv (i sig) kan inte besegras genom godhet. Därtill krävs Kärleken. Godhet är inte Kärlek. Men (äkta) kärlek har alltid långsiktig godhet som konsekvens. Kärlek är alltid, som vi sett ovan, kopplad till sanning och rättfärdighet. Och sanningen gör att vi kan sätta gränser. Det är därför den äkta godheten (som springer fram ur kärleken) också uppvisar alla dessa attribut.

Godhet är ofta kopplad till känslor och samvete. Vi känner instinktivt att lidande är något som är fel och vill därför strida mot det. Och självklart är att vilja minska lidandet i världen något gott. Alla människor, oberoende av religion, kultur etc, har ett samvete och vill bidraga till kampen mot lidandet. Och då speciellt när oskyldiga och värnlösa (t ex barn) lider. Problemet är att förbehållslös godhet utan gränser riskerar att kasta bort resurser till ingen nytta. Och i värsta fall bidra till att öka lidandet. Som den typ av u-hjälp som hamnar i fickorna på korrupta politiker och tjänstemän. Eller som används av krigsherrar för att köpa vapen och starta inbördeskrig. Det svenska komikerparet Hasse och Tage sammanfattade sådan missriktad hjälpverksamhet i "Man tar från de fattiga i de rika länderna och ger till de rika i de fattiga länderna". Godheten måste därför disciplineras av sanning/logik och rättfärdighet för att på sikt skapa en bättre värld.

För vissa människor kan godhet vara ett (kanske omedvetet) försök att behaga Gud utan att böja knä för Jesus Kristus. Ett sätt att kringgå Korset. Att vara sin egen frälsare. Ungefär som att köpa avlatsbrev. Känslobaserad godhet är dessvärre lika ineffektiv mot ondskan som Alvedon mot cancer. Det gör tillfälligt mindre ont, men cancern finns kvar och kommer till slut att döda patienten. Goda gärningar är inte sällan ett sätt att godhetssignalera, dvs visa för världen (och även för sig själv) hur god man är (något som Jesus varnar för i Evangelierna). I och för sig är det givetvis bättre för världen att man gör goda gärningar än onda gärningar (även om avsikten är självisk).

Den äkta godheten (som alltid är kopplad till kärlek) skapar långsiktigt och totalt sett en bättre värld. Den falska, ytliga, godhetssignalerande godheten kan lokalt och kortsiktigt minska lidandet, men kommer totalt och långsiktigt att öka lidandet, dvs skapa en sämre värld. Denna typ av godhet brukar jag kalla för godska (ondska förklädd till godhet).

Det är intressant att notera det självhat som vi ser i vår tid. Att förakta sitt eget land, sin egen kultur etc (kallas oikofobi) är idag högsta mode bland de intellektuella. Jag talar då om den degenererade Västvärlden, där Sverige definitivt har en tätplacering. Många svenskar hävdar numera att det inte finns någon svensk kultur (allt har vi fått från andra). Även den svenska maten har vi fått från andra länder menar man och ingeting har vi bidragit med själva. Vilket är fullständigt nonsens. Jag misstänker att allt detta bottnar i tron att ju mer vi förringar oss själva, desto mer upphöjer vi och visar respekt för andra länder och kulturer. Vilket är lika bisarrt som att hävda att ju mer vi hatar och föraktar vår fru desto mer respekt visar vi gentemot andra kvinnor. Vår tids självförakt handlar, som jag ser det, om ytterligare ett perverst sätt att manifestera sin makalösa godhet. Den typen av "godhet" skapar knappast en bättre värld.

I själva verket är det precis tvärtom. Under mina ganska många år som lärare på olika stadier har jag observerat att elever med bra självkänsla (dvs som inte förringar sig själva eller sin bakgrund/kultur) är mer toleranta och inkluderande än elever med låg självkänsla. Elever som mobbar har så gott som alltid väldigt låg självkänsla. En elev som är stolt över eller i varje fall trygg i sin bakgrund och vet vem han/hon är, har helt enkelt inget behov av att mobba/plåga andra människor. Jag tror inte detta gäller bara elever i skolan utan generellt. Så vår tids tendens att förringa sitt eget land och sin egen kultur skapar inte mer tolerans. Att ta ifrån svenska folket deras självkänsla och stolthet över sitt land, som den svenska intellektuella "eliten" försöker göra, är en farlig väg att gå, som kan skena iväg åt helt fel håll. Efter Första Världskriget tog det hårda fredsavtalet ifrån tyska folket deras självkänsla och stolthet och de blev därmed lätta offer för nazisternas propaganda, som lovade att upprätta Tysklands heder. Och vi vet ju alltför väl vad detta ledde till!

Som sagt, godhet utan kärlek och därmed utan vishet och rättfärdighet och utan gränser, är bara en annan form av ondska. Den skapar mer lidande och inte mindre.

Vi ser frukterna av "gränslös godhet" i dagens Sverige, med skjutningar och sprängningar nästan varje dag, och systematiska assistansbedrägerier (ofta av kriminella klaner, som "importerar" handikappade till Sverige). Svenska politiker ville ju så väl när de öppnade landets gränser och välfärdssystem trots varnande röster (vilka alla avfärdades som nazister och rasister). I det här fallet handlar det om gränslös godhet i dubbel bemärkelse. Man räknar f ö med att assistansbedrägerierna kan kosta landet (dvs svenska skattebetalare) upp till 10 miljarder/år.

 

Finstämd är Herren

Guds metod för att utrota ondskan tar således lång tid. Gud arbetar diskret utan blixt och dunder (givetvis kan Gud i speciella situationer göra spektakulära mirakler; hela sjuka, rädda människor i nöd, dela på Röda Havet och förvandla människors hjärtan, men jag talar nu om Guds övergripande metod att förändra mänskligheten — f ö är pånyttfödelsen själv det kanske största av alla mirakler).

Albert Einstein brukade säga om Gud, "Subtle is the Lord" ("Finstämd/diskret är Herren"), vilket också är titeln på en av de bästa biografierna över Einstein, skriven av fysikern Abraham Pais (som var nära vän till honom). Einstein menade med detta uttryck att man i naturens lagar kan se spåren av Gud, men att dessa spår är så diskreta att de också kan tolkas på andra sätt. Personligen tror jag att det är precis så Gud vill ha det. Av skäl som vi nu skall gå in på.

Men varför är Gud så diskret? Varför övertygar och överbevisar inte Gud oss i stället genom att göra enorma, spektakulära mirakler som alla kan se och som inte ens den mest hårdhudade ateist skulle kunna bortförklara (med den intellektuella hedern i behåll)? Då skulle ju alla omedelbart välja att bli kristna. Eller hur? Nja, jag är inte säker på att det stämmer. Alla skulle omedelbart börja tro på Guds existens vid åsynen av ett sådant mirakel, så långt håller jag med. Men det är inte självklart att alla skulle böja knä för Gud och välja Hans väg. Bibeln säger att de onda demonerna vet att Gud finns (de har ju själva sett Honom) men trots detta är de Guds fiender. Gud vill inte att människor skall välja Honom för att de genom spektakulära mirakler överbevisats om Hans existens. Det vore helt fel, eftersom det skulle innebära en form av tvång. Av samma skäl vill inte Gud att det skall vara möjligt att logiskt bevisa Hans existens. Då skulle ju de människor som är kunniga i logik böja knä för Gud, inte för att de väljer Kärlekens Väg, utan för att de helt enkelt känner sig logiskt tvingade.

Jag hade en god vän, som vi kan kalla D. Denne var ateist och vi hade ofta diskussioner (ibland upphetsade) om Guds existens och liknande. Ibland brukade D upprört säga, "Om Gud nu vill att jag skall tro på Honom, varför överbevisar Han då inte mig om sin existens?" Min vän var väldigt intresserad av logik och också kunnig på området och trodde att alla meningsfulla frågor, inkluderande Gud, kunde besvaras med hjälp av logik. Oavsett vilka argument för Guds existens som jag kom med under våra diskussioner så hittade D alltid ett motargument. Nu visste jag redan då att logiken inte var någon väg till Gud, mer än att den möjligen kunde sätta en ärlig sökare på rätt spår. Vid ett tillfälle utspann sig ungefär följande dialog mellan oss (första repliken är min):
— Antag att jag hade kommit på ett absolut bindande logiskt bevis för existensen av Bibelns Gud och visade dig detta bevis. Först skulle du givetvis försöka hitta fel i mitt bevis, men om det visade sig vara korrekt så skulle du välja att bli kristen, eller hur?
— Ja det skulle jag! Om du verkligen skulle kunna hitta ett sådant bevis.
— Jag är helt övertygad om att ett sådant bevis inte existerar. Men, antag att jag hade ett sådant bevis, då är jag säker på att Gud, i ditt öra, skulle viska ett argument som totalt krossade mitt vackra bevis! Gud vill nämligen inte att du skall böja knä för Honom för att du är logiskt tvingad, utan Han vill att du skall välja Hans väg för att du ställer dig på det rättas och det godas och det sannas sida! Gud vill att ditt val skall vara moraliskt och baserat på kärlek, och inte logiskt eller intellektuellt eller baserat på rädsla!
D blev alldeles ställd och satt tyst i flera minuter. Jag kan inte minnas att jag någonsin, vare sig förr eller senare, sett honom så ställd och så tyst! Här fick han tydligen något att tänka på. D dog ett par år senare och jag vet inte säkert, men jag har mycket goda skäl att tro att D, innan han dog, valde Guds Väg. Men det är en annan historia som vi inte kan gå in på här.

Gud är diskret och finkänslig, eftersom Han vill att det alltid skall finnas en möjlighet att förneka Honom. Fanns inte det, skulle alla människor vara tvungna att böja knä för Honom. Då skulle det inte finnas utrymme för vår fria vilja. Det är precis detta som kännetecknar en kärleksrelation. Om bruden inte har någon möjlighet att säga nej till brudgummen (som barnbrudar i islamvärlden — där föräldrarna till och med är beredda att slå ihjäl sina egna barn om de inte lyder), handlar det inte om ett bröllop byggt på kärlek utan om ett tvångsbröllop. Gud vill att de som kommer till Honom skall ha samma vision som Han själv har, dvs som drömmer om en bättre värld, med godhet, kärlek, sanning, fred, ödmjukhet etc. Därför måste man komma till Gud av fri vilja utan tvång!

Gud kan förvisso göra spektakulära mirakler i speciella situationer, men använder uppenbarligen inte sådana mirakler som allmän metod för att vinna människor! Men Gud kanske kunde göra lite mer diskreta miraklar då? T ex bota alla sjuka. Varför gör inte Gud det? Jo, antag att Gud alltid botade våra sjukdomar så fort vi ber om det. Och löste alla våra problem när vi vänder oss till honom. Observera, jag är övertygad om att man kan och skall be för sjuka och för alla problem man behöver hjälp med, och att vi ibland får se fantastiska t ex helandemirakler (jag har själv fått uppleva detta). Men Gud tycks inte alltid svara på våra böner. Alla blir inte helade även fast man ber. Och kristna dör hela tiden i sjukdomar, trots att de och andra ber för deras sjukdom. Ibland dröjer helandet och ibland inträffar det inte alls. Min tolkning är att Gud inte kan besvara alla våra böner. Dvs Han kan i princip men väljer att inte göra det. Varför då? Jag tror att svaret är följande: Antag att vi fick allt vi ber om. Då skulle alla människor se hur kristna aldrig blir sjuka och alltid har pengar i tillräcklig mängd. Och när kristna ber för icke-kristna så skulle dessa också bli botade. Alltid! Det skulle inte dröja länge förrän folk började lägga ihop två och två. "Konstigt, kristna blir aldrig sjuka och de lever också gott. Och deras barn och barnbarn blir inte heller sjuka eller fattiga." Och sedan skulle man ta den uppenbara konsekvensen, nämligen att själv bli kristen, för att få del av alla dessa välsignelser. Vilket är fel skäl till att bli kristen. Vi återkommer strax till detta.

Jag läste för många år sedan om en ung man som kom från en av USA:s rikaste och mest kända släkter (jag tror det var Vanderbilt). Han var givetvis en eftertraktad ungkarl. Hans problem var hur han skulle veta om en kvinna verkligen älskade honom, så att det inte var pengarna och kändisskapet hon attraherades av. När han skulle påbörja sina universitetsstudier valde han avsiktligt ett universitet som låg långt hemifrån och skrev dessutom in sig under antaget namn. Där träffade han så småningom en flicka som han började tycka om. Och känslorna visade sig vara besvarade. Och så småningom, när de skulle förlova sig, berättade han vem han var. På så sätt visste han att det var honom hon älskade och inte hans pengar. Det kanske är ungefär samma sak med Gud. Han vill inte att vi skall välja Honom på grund av Hans makt och rikedomar och därför är Han till en början diskret. Men, när du väl har valt Honom, ja då uppenbarar Han all sin härlighet för dig, eftersom Han vet att du inte valt Honom för "pengarna".

I Johannesevangeliet (20:26) läser vi om hur lärjungen Tomas inte trodde på att Jesus hade uppstått (trots att flera av lärjungarna sade sig ha sett Honom). En vecka senare uppenbarar sig Jesus igen och då är Tomas närvarande. Jesus ber Tomas att känna på hans sår (efter Korsfästelsen) och Tomas säger då till Jesus, "Min Herre och min Gud!", dvs blir helt övertygad. Jesus svarar då, "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Tron är nyckeln till att vara kristen! Kristendomen bygger på tro och inte på vetande eller överbevisning (genom spektakulära mirakler eller logik). I Hebreerbrevet definieras tro på följande sätt (i Bibel 2000:s översättning):

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se (Heb 11:1).

Tron är således grunden! Bibeln säger på tre olika ställen, "Den rättfärdige [dvs den som vill vara kristen] skall leva av tro" (Rom 1:17, Gal 3:11 och Heb 10:38) så jag menar mig ha uppbackning för det jag skriver här. Ingenstans säger Bibeln att den rättfärdige skall leva av logik eller djupa teologiska kunskaper eller av fantastiska mirakler och gudsbevis! I Heb 11:6 läser vi dessutom, "Utan tro kan ingen finna nåd hos Honom [Gud]". Gud vill således att vi skall komma till Honom i tro! Att vi väljer Hans sida skall vara baserat på tro och inte på överbevisning (i form av logiska bevis eller mäktiga mirakler). Inte heller vill Gud att valet skall ske utifrån fruktan eller för att få fördelar ekonomiskt eller för att bli botad från sjukdomar! Detta skall inte tolkas som att det inte förekommer bländande mirakler och enorma uppenbarelser eller att Gud inte kan hjälpa oss när vi är i ekonomisk nöd eller är svårt sjuka. Men mirakler och helande etc skall inte vara orsaken till att vi väljer Guds väg.

Det finns ytterligare aspekter på detta. Antag att Gud besvarade alla människans böner (som inte bryter mot Hans vilja). Antag vidare att en bonde, som odlar tidigpotatis (normalt kolliderar inte potatisskörden med höskörden), ber om regn inom de närmaste dagarna, eftersom potatisen håller på att torka bort. Samtidigt ber grannbonden om fortsatt torrt väder och sol minst en vecka framåt, eftersom han skall påbörja höskörden. Ingen av dessa böner bryter mot Guds vilja. Gud måste således prioritera en av dessa böner (det kan ju inte både regna och inte regna samtidigt på en och samma plats). Visst, en allsmäktig Gud skulle kunna göra så att det regnar på potatisplantorna men inte på grannbondens höskörd 5 meter bort (vi antar att den ena bondens potatisåker gränsar till den andra bondens slåttervall med bara ett smalt dike emellan). Skulle Gud besvara alla människors böner skulle Gud varje sekund behöva besvara miljoners miljoner böner som står i konflikt med varandra. Och skulle Gud uppfylla båda böndernas böner, där det regnar på den ena bondens potatisåker samtidigt som det är strålande sol på den andra bondens slåttervall 5 meter bort, ja då skulle det handla om ett sådant spektakulärt mirakel som Gud undviker att göra av skäl som diskuterats ovan.

Vi kan också se det hela lite mer övergripande. Världen utgör en komplex väv av orsak och verkan, som hänger ihop på myriarder olika sätt. Både genom fysikens lagar och genom personliga relationer. Man brukar säga att en fjärils vingslag i Amazonas kan orsaka en orkan i Japan genom långa, komplicerade kedjor av orsak och verkan. Om Gud hela tiden skulle rubba detta enorma nätverk av orsak och verkan genom att ingripa i det som sker, skulle detta påverka hela väven av samverkande händelser, så att hela världen skulle råka i olag. Gud kan inte bara engagera sig i enskilda människors behov utan måste se till helheten. Bibelns Gud är en Gud av orsak och verkan. Människan får skörda frukterna av sina handlingar, både positivt och negativt, och det är uppenbarligen Guds vilja att det skall vara så.

Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon och skörda (Gal 6:7).

Gud kan, och vill ibland, bryta de kausala kedjorna som en kärlekshandling. Ja! Men inte hur som helst och inte alltid!

 

Man måste bli kristen av rätt skäl

Först ett påstående. Under mina år som kristen har jag kommit fram till följande: Man kan inte tvinga någon att bli kristen. Om en person tvingas att döpa sig och att med sin mun bejaka alla kristna dogmer, så räcker inte det. Den sanne Guden ser till våra hjärtan och vad som finns innerst inne hos oss. För att Gud skall räkna en person som kristen måste denne, av fri vilja och i sitt hjärta (sitt innersta), bejaka Bibelns Gud och Jesus som Hans son och Jesu död på korset och dennes uppståndelse som räddningen undan ondskans konsekvenser.

Romarbrevet 10:9 säger "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad" [fetstil tillagt av mig]. Vi är således räddade genom munnens bekännelse och hjärtats tro. Vi måste med andra ord bekänna vår tro både muntligt/offentligt och i hjärtat, dvs i vårt innersta! Genom vår mun bekänner vi vår tro offentligt inför andra människor och i vårt hjärta bekänner vi vår tro både för oss själva och för Gud och inför hela andevärlden. Utan hjärtats tro är man således inte räddad, dvs inte kristen! Oavsett hur mycket man än är döpt och med sin mun bekänner sin tro!

Inte heller kan man, som jag ser det, tvinga någon att lämna kristendomen (vilket förekommer i bl a islamvärlden och Nordkorea). Även om en person (under tvång eller tortyr eller dödshot) förklarar att han inte längre är kristen och bekänner alla ateismens eller islams trosbekännelser, så räknar Gud personen i fråga ändå som kristen, om avståndstagandet från kristendomen inte skedde av fri vilja (jag diskuterar detta närmare i sista fjärdedelen i del 1 av min jämförelse mellan kristendom och islam)! Min övertygelse är att en sådan person kommer till himlen när denne dör (den himmel som Bibeln talar om och någon annan himmel finns inte), trots sitt offentliga avståndstagande från den kristna tron. Dvs Djävulen kan inte få tag på en kristen människas själ genom att tvinga denne att lämna sin tro! Gud kan man inte lura genom maffiaadvokatknep.

I sammanhanget kan jag nämna en ytterligare sak jag kommit fram till. Antag att en person blivit pånyttfödd kristen men sedan glider bort från Gud och lever som inte kristen, men inte offenligt tar avstånd från sin tro. Jag tror att Gud räknar den personen som kristen i alla fall. För att bli Guds barn måste man, som vi sett ovan, bekänna sin tro både offentligt och i sitt hjärta. Jag tror att motsatsen också gäller, dvs för att upphöra att vara Guds barn måste man både offentligt och i sitt hjärta ta avstånd från Gud. Att bara glida bort från Gud är visserligen tragiskt men man är fortfarande "...räddad, men som en brand ryckt ur elden", som Paulus säger i 1 Kor 1:15.

Inom islam tror man på Allahs existens och underkastar sig hans vilja (ordet "islam" betyder "underkastelse"), eftersom man måste detta. Alternativet är omedelbar halshuggning och sedan, efter döden, eviga plågor i Helvetet (enligt islams heliga skrifter)! Huruvida man innerst inne tror på islams doktriner etc är det ingen som frågar efter, så länge man förrättar sina böner och följer alla regler i det muslimska samhället (vad som finns i en människas hjärta är omöjligt för mullorna att kontrollera — endast Gud vet vad som bor där). Förklaringen till att islamvärlden är så genomkorrumperad (se länken i förrförra stycket) är att den bygger på yttre underkastelse och inte på hjärtats förvandling.

Motsvarande gäller och har gällt alla tvingande religioner och ideologier. Det är ju så det går/gått till i Sovjetunionen, Nordkorea, Maos Kina och delvis dagens Kina, Nazityskland, islamvärlden etc). Sådan är inte kristendomen. Gud vill inte ha slavar eller hjärndöda kreatur som skrämts till lydnad. Som förklarats ovan vill Gud vinna människan genom Kärlek och Sanning och undviker därför allt som skulle tvinga människan att underkasta sig Honom utan hjärtats förvandling. Inte heller vill Gud att människan skall välja Hans väg för att tjäna på det (vara frisk, rik etc).

"Men stopp och belägg!", kanske någon invänder. "Även Kristendomen har inneburit tvång på olika sätt!" Ja, det är en helt korrekt invändning. T ex så var från 1593 ända fram till 1858 alla svenskar tvungna att gå i kyrkan och deras tro kontrollerades regelbundet genom hus- och katekesförhör. Full religionsfrihet infördes inte i Sverige förrän 1951! Liknande förordningar fanns i andra europeiska länder. Så visst har tvång tillämpats i kristna länder. Men invändningen är missvisande, eftersom detta tvång inte har något med den kristna tron att göra. Ingenstans i Jesu undervisning (som definierar den kristna tron) finns något stöd för att tvinga människor att bli och vara och leva som kristna. Här har det helt enkelt handlat om mänskliga, politiska beslut, där kungar och politiker använt kristendomen för att skaffa sig makt över människor eller för att hålla ihop samhället (ibland har detta kanske, mänskligt sett, varit nödvändigt för att inte samhället skulle falla sönder). Dessa beslut har inte haft någon som helst grund i kristendomens fundament! Till skillnad från islam, där samtliga heliga skrifter anbefaller våld, både för att få människor att bli muslimer och sedan för att hålla dem kvar i denna religion. Enligt islams heliga skrifter skall t ex den som lämnar islam omedelbart dödas (se också länken i slutet av stycket ovan som börjar "Inte heller kan man...")!
Rent principiellt kan man kanske säga att det är bättre att tvingas att ansluta sig till något som är sant och gott (t ex kristendomen) än att tvingas ansluta sig till något som är falskt och ont (marxismen, nazismen, islam, etc). Förhoppningsvis kanske den som tvingats ansluta sig till det sanna och goda så småningom, även i sitt hjärta, kommer att omfatta detta system. Jesus säger i Johannesevangeliet
Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans [Guds] vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. (Joh 7:17)
Dvs när människan tar del av Guds Ord och försöker "göra Guds vilja" kommer hon, om hon är rättfärdig, att förstå vad som är sant. Utan något yttre tvång. Att tvingas att bli kristen är således oförenligt med den kristna trons heliga skrift (Nya Testamentet). Men även om en människa blivit kristen av fel skäl (t ex tvång) kan hon ändå hamna rätt, dvs bli pånyttfödd. Detta sätt att vinna själar är emellertid inte auktoriserat av Gud och är principiellt oförenligt med Nya Testamentets undervisning.

Problemet med att bli kristen av fel skäl, dvs att man böjer sig för en yttre makt eller för att få fördelar, är att detta skulle vara förödande för kristendomen, eftersom människor då skulle bli kristna utan att få sina hjärtan förvandlade! Ondskan skulle därför finnas kvar i deras hjärtan, vilket skulle motverka Guds plan att utplåna ondskan till 100%. Gud vill att människor skall välja Guds väg i stället för Djävulens väg, inte för att få materiella fördelar eller för att de blivit skrämda till kapitulation, utan för att de söker det rätta, det sanna och det goda. För att de står på Guds och Sanningens sida mot Ondskan (det är endast med hjälp av sådana människor som Ondskan kan besegras). Detta är Guds dilemma. Därför är Gud diskret (finstämd) när det gäller mirakler. Gud gör mirakler ja! Men han gör det ofta så diskret så att det inte alltid är uppenbart att det handlar om ett mirakel (annat än för den som bett om det). Kanske hjälper Han läkarna under en svår operation, så att operationen går bra. Därmed får läkarna beröm fast de inte utan Guds hjälp hade kunnat rädda den sjuke. Men den sjuke och dennes anhöriga kommer, om de är kristna, att tacka både Gud och läkarna. Ibland kan Gud förvisso göra mer uppenbara mirakler, men då med ett särskilt syfte. Och ibland svarar inte Gud på det vi bett om utan i stället på det vi borde ha bett om. Det bönesvar vi då får känner vi kanske inte igen och förstår inte just då att det är ett bönesvar. Men åratal senare kanske vi inser att det faktiskt var ett underbart bönesvar och som dessutom var mycket bättre än det vi hade bett om. Och ibland svarar inte Gud alls på våra böner utan överlämnar problemet till oss att lösa.

Det finns en ytterligare aspekt på vad jag skriver i föregående stycke. Om vi aldrig någonsin behövde anstränga oss, eftersom Gud löser alla våra problem genom mirakler, så skulle människan snabbt bli beroende av detta och därmed tappa tilltron till sin egen förmåga. Och inte bara tappa tilltron utan tappa själva förmågan att agera på egen hand. Det är ju så curlingföräldrar fungerar. De försöker i sin välvilja skydda sina barn från alla svårigheter och motgånger. Detta är i själva verket den största otjänst man kan göra mot sina barn, eftersom dessa barn aldrig kommer att bli vuxna. Gud vill, i kampen mot ondskan, inte att människor skall vara som bebisar. Han vill ha och behöver ha medarbetare. Gud vill att vi skall stå på egna ben och fatta egna beslut utifrån vår förståelse av hur allting fungerar och hänger ihop. Gud vägleder människan genom undervisning, övertalning och uppmuntran och allt det Gud delger oss utgår från Sanning och Kärlek. Sedan är det människan som skall stå för utförandet. Gud tvingar oss inte med maktmedel eller skrämmer oss med fruktan eller manipulerar oss med lögn (dessa tre är Djävulens metoder). Mirakler och gudsingripanden är således inte till för att lösa alla våra problem utan för att ge människan hopp i till synes hopplösa situationer, och inspirera henne att fortsätta att vandra på Kärlekens Väg.

Svenskar är inte så familjära med tidvatten, eftersom tidvattnet runt Sveriges kuster är försumbart. Så är det inte när det gäller Nordsjön. Första gången jag kom ut i tidvatten med min segelbåt var när jag och en kvinnlig vän slussade ut från Kielkanalen till Elbe (den flod som rinner ut från Hamburg) för att gå ut i Nordsjön och sedan fortsätta mot Brasilien. Jag hade gedigna kunskaper när det gällde tidvatten, eftersom jag bl a läst 40 poäng Oceanografi. Men jag hade aldrig själv navigerat i tidvatten. Jag hade räknat ut tiden för hög- och lågvattnen i Elbe den aktuella dagen (normalt är det två hög- och två lågvatten per dygn) och allt fanns nedskrivet på ett papper. Men sedan hände det saker så vi kom inte ut ur slussen förrän ett par timmar senare än vi räknat med och hamnade i motström (när vattenståndet stiger rör sig vattnet inåt i flodmynningen och man får motström om man är på väg ut). Vi körde för motor och kom ingen vart. Efter en timme med full maskin hade vi snarare backat. En liten kusttanker passerade väldigt nära oss och vakthavande styrman som stod på bryggvingen pickade sig i huvudet och sedan pekade han på oss (budskapet var "titta på idioterna som ligger och kör utan att komma någon vart"). Vi förstod piken, fast den var fin, och kastade ankar för att vänta på när tidvattnet vände och vi skulle få medström (vilket en erfaren sjöman hade gjort direkt). Det var inget fel på mina kunskaper om tidvatten, men de fanns i hjärnan och inte i hjärtat, för att uttrycka sig poetiskt. Gud vet (och alla visa människor vet) att kunskaper som kommer den hårda vägen är de som verkligen fastnar. Om någon annan berättar hur jag skall göra eller till och med gör det åt mig, kommer jag att göra samma fel även nästa gång. Jag måste lära mig av erfarenheten. Min egen erfarenhet. Därför låter Gud oss göra dåliga erfarenheter, även om vi kanske tycker Han kunde löst problemet åt oss. Det är genom att lära av sina misstag man växer! Jag gjorde aldrig några mer misstag när det gällde navigering i tidvatten.

Gud kan således inte göra något åt vår brist på vilja och på kunskaper och på insikter utan människan måste själv komma underfund med att hon måste ändra sig och lära sig mer och förstå mer. Först då blir hon en ny människa på djupet. Först då blir de nya kunskaperna och insikterna och viljan att förändra sig en del av henne själv och inte bara ett påtvingat utanpåverk. Och först då kan Gud använda henne.

Gud är ungefär som en rik industrimagnat som låter sin son (eller dotter) och arvtagare driva ett delföretag i koncernen som en förbedelse för när denne skall ta över hela imperiet. Sonen förväntas leda sitt "övningsföretag" helt på egen hand och fatta egna beslut, och inte fråga pappan hela tiden så fort det uppstår problem. Pappan kanske till och med låter sonen misslyckas för att denne skall lära sig något viktigt (att göra misstag är som sagt ett av de bästa sätten att lära sig svåra saker). Sedan kan givetvis pappan ge goda råd eller till och med ingripa när extrema svårigheter inträffar, som sonen inte kan förväntas klara av. Skulle pappan styra sonen genom tvång, hot och lögn (dvs använda Djävulens metoder), vore givtvis hela projektet bortkastat. Då skulle ju den blivande företagsledaren inte lära sig någonting alls.

Gud hjälper oss inte med problem som vi själva kan lösa (fast vi kanske inte tror att vi kan lösa dem). Och vi kan lösa mycket svårare problem än vad vi tror. Till detta kan krävas en enorm ansträngning från vår sida, både i tid, arbete och koncentration. Men Gud har inte kallat oss att vara latmaskar! Däremot kan vi räkna med Guds hjälp med problem som vi inte har någon chans att lösa själva (Läs här om hur Gud räddar en man i en ekonomiskt omöjlig situation). Speciellt gäller detta saker som Gud kallat oss att göra, men som vi omöjligen klarar utan övernaturlig hjälp. När det gäller våra egna, personliga förehavanden och planer, få vi normalt klara av dem på egen hand. Men vi kan alltid be Gud om råd. Sedan är det upp till oss om vi vill följa dessa råd.

 

Gud vill ha förvandlade hjärtan och inte slavar och robotar

Inom i stort sett alla religioner och ideologier är man rädd för sina gudar eller ledare. De är skrämmande och grymma och nyckfulla och likgiltiga inför mänskligt lidande. Bibeln säger att det bara finns en enda Gud och att alla andra "gudar" är avgudar, dvs falska gudar (en del av dessa avgudar är påhittade av människor medan det bakom andra finns demoniska krafter). Jesus säger att den Gud som uppenbaras i Bibeln är som en Far och att vi människor är Hans barn och att Fadern älskar oss med samma kärlek som en god mänsklig far älskar sina barn. Det är därför det är så viktigt för Gud att vi är Hans barn och medarbetare och inte förtryckta slavar eller hjärndöda robotar! Han vill inte att vi skall välja Hans väg för att vi är rädda för Honom eller har blivit logiskt eller på annat sätt överbevisade om Hans existens. Nej han vill att vi skall välja Hans väg för att vi älskar Honom som ett barn älskar sin pappa och för att vi i våra hjärtan frivilligt väljer att vandra på Kärlekens Väg.

Att veta att Gud existerar hjälper inte, om man inte väljer Guds väg. De flesta barn vet att deras pappa existerar. De har sett honom och suttit i hans knä (förhoppningsvis), men ändå är det inte säkert att de väljer att följa sin pappas väg i livet. Att bli överbevisad om Guds existens (genom logik eller mirakler) kan vara ett första steg. Det är givetvis nödvändigt att tro att Gud finns för att man skall vilja följa Honom. Men att tro att Gud finns är således inte ett tillräckligt villkor för att man skall välja att följa Honom. Då krävs något mer.

En illustration av problemet med att bli kristen utan pånyttfödelse kan vi hämta från senare delen av 300-talet, när kejsar Konstantins sonson Theodosius den Store gjorde kristendomen till statsreligion i Romarriket. Han var kejsare 379-395 och var den siste kejsaren för hela Romarriket (innan det splittrades upp i Östrom och Västrom). Från att ha varit en förföljd grupp var nu plötsligt att vara kristen det normala. För att t ex kunna inneha ett statligt ämbete (tjänsteman, lärare, polis, soldat etc) var man tvungen att vara kristen. Det säger sig självt att miljoner människor nu lät döpa sig till kristendomen, inte för att de i första hand valt Kärlekens Väg, utan för att de helt enkelt var tvungna för att behålla sina jobb (vilket är fullt förståeligt — har man en familj att försörja har man knappast något val). Detta innebar att hjärtats förvandling genom pånyttfödelsen i många fall ersattes av vattenbestänkning (dopet) och individens personliga relation med Jesus och Gud ersattes av medlemskap i en "förening" (Kyrkan), och enda möjligheten att kommunicera med Gud var genom präster och helgon eller genom att läsa av Kyrkan formulerade böner (man fick alltså inte be med egna ord). Det var till och med förbjudet för lekmän att läsa Bibeln vid den här tiden. Allt detta strider mot Bibelns lära och ställde till stora problem för den tidiga Kyrkan. Självklart blev en del människor pånyttfödda ändå, eftersom de gick i Kyrkan och fick höra Guds Ord. Bibeln har en fantastisk förmåga att överbevisa människor oavsett med vilket hjärta man tar del av den. Men för alltför många handlade det uppenbarligen, vilket historien också visar oss, om omvändelse under galgen. Jag saxar från min artikel om kyrkohistoria:

Det som från början varit "Kristi ljuvliga brud" hade i slutet av 1400-talet förvandlats till Uppenbarelsebokens "babylonska sköka" (med detta menas den avfälliga kristenheten). Öppen synd tolererades alltmer inom kyrkan men inte fria åsikter [det låter ju obehagligt likt dagens Svenska Kyrka]... Det gick till och med så långt att många människor vid den här tiden sade, "Ju närmare Rom, desto närmare helvetet". Ibland kunde det till och med hända att prästen gick direkt från bordellen till altaret för att förrätta mässan.

Observera att det sista stycket handlar om Katolska Kyrkan under 1400-talet. Att Kyrkan lyckats höja sig ur detta träsk och bli dagens kristuscentrerade Katolska Kyrka, visar att det bakom Katolska Kyrkan måste finns en övernaturlig Gud (oavsett de misstag som gjorts under Kyrkans historia). En världslig organisation, utan gudomligt stöd, hade aldrig kunnat resa sig ur en sådan förnedring.

 

Mer om mirakler och Gudsingripanden — Gud som aikidomästarnas mästare

För att återknyta till mirakler så är det dessutom så att den som inte vill tro kommer inte heller att tro, oavsett vilka mirakler denne fått se och uppleva. Den som inte vill tro kommer alltid att hitta någon bortförklaring till varför det som såg ut som ett mirakel i själva verket kan förklaras logiskt och vetenskapligt. Även om personen ifråga kanske blev tagen av miraklet just då, så kommer de flesta, när det gått några dagar eller några veckor, att ha hittat någon bortförklaring (jag minns nog fel, sinnena spelade mig ett spratt, slumpen kan åstadkomma märkliga saker etc).

Ett av de mest fantastiska, otroliga och magnifika av alla mirakler är Skapelsen av Universum, Livet och Människan. Detta är det mest storslagna materiella mirakel vi kanske någonsin kommer att få se. Det finns där för oss alla att beskåda. Ständigt! Och är omöjligt att förneka. Hur kan ett universum uppkomma ur ingenting? Och varför fick detta universum de ytterst speciella egenskaper (naturlagar, naturkonstanter) som krävs för att liv skall kunna existera? Och hur har naturen av sig själv kunnat frambringa varelser som kan ställa upp teorier för universum och dess uppkomst, skriva symfonier och den vackra dikt som inleder föreliggande artikel? Och lösa andra ordningens icke-linjära differentialekvationer. Och varifrån kommer all skönhet i naturen och kosmos? Francis Crick, en av DNA-spiralens upptäckare och övertygad ateist, sade en gång, "Biologerna måste ständigt påminna sig om att det som verkar designat [livet, dvs celler och de levande organismerna] i själva verket är resultatet av slump och lagbundna processer". Tecknen på design är med andra ord, enligt vad Crick själv erkänner, så tydliga att biologerna måste stålsätta sig för att inte ge efter för sådana tankar. Man måste helt enkelt intala sig att det som verkar designat i själva verket är resultatet av naturlagar i kombination med slump. Endast självhypnos kan således rädda den ateistiska världsbilden!

Det finns tillfällen när Gud gör stora mirakler som alla kan se. Men då finns det oftast speciella skäl till detta. Under Jesu gärning här på jorden och under de första decennierna efter Jesu Uppståndelse förekom dramatiska mirakler, t ex att döda uppväcktes. Kanske var detta nödvändigt för att "få igång" kristendomen?! Ibland kan ondskan vara så stark, och spelar dessutom så orent, att det är nästan omöjligt att bli eller vara kristen (som i Nordkorea idag eller som i Maos Kina under de värsta förföljelserna).

Kortsiktigt kan ondskan tyckas starkare än det goda. Vilket vi t ex såg i inledningsskeendet av Andra Världskriget (Blixtkriget, där tyskarna erövrade Frankrike på några veckor). Ondskan struntar i alla regler och tillåter sig att göra precis vad som helst; tortyr, propaganda, hjärntvätt, grymhet, massmord, skrämsel och lögner. Allt är tillåtet för att uppnå absolut makt över människor! Inget är för lågt eller för vidrigt för den som är ond. De goda undviker att ta liv i onödan och undviker att ljuga. Inte heller plågar man avsiktligt människor, medan de onda inte begränsas av några hänsyn alls.

När ondskan spelar orent kan Gud justera lite grand vad som händer, genom små skiftningar i de mikroskopiska naturlagarna (de kvantmekaniska lagarna) eller randvillkor eller på annat sätt. För att tippa över oddsen till människans fördel. Så att Hans planer fortskrider. Detta kan vara nödvändigt för att ge Kärleken en chans. Men observera, Gud använder aldrig sin mirakelkraft och styrka för att direkt manipulera människor, eller tvinga dem (Han skulle kunna det, men det skulle gå emot Hans natur, eftersom Han då skulle kränka människans fria vilja). Men Han kan som sagt justera oddsen lite grand. Kvantmekaniken tillåter Honom att göra detta utan att bryta mot naturlagarna, och utan att rubba den nästan oändligt komplexa väven av orsak och verkan i det makroskopiska universum, vilket jag diskuterar här. Även små kvantmekaniska justeringar (på atomnivå) gjorda av Gud har potential att åstadkomma stora synliga (makroskopiska) förändringar genom att utlösa en "lavin" av händelser (en liten skakning i marken kan ju sätta igång en enorm lavin så att en hel bergssida rasar, om förhållandena är de rätta). Genom att styra kvantmekaniska slumphändelser har Gud således möjlighet att systematiskt påverka det som sker på den makroskopiska nivån utan att bryta mot fysikens kausala (orsak och verkan) lagar och utan att inkräkta på människans fria vilja.

Eftersom naturlagarna på den atomära nivån (kvantmekaniken) endast kan förutsäga en ensamble av möjliga händelser men aldrig exakt vilken av dessa som kommer att inträffa, kan Gud manipulera ett atomärt system så att det som inträffar i förlängningen verkar i den riktning som Gud vill. Det som sker ligger således inom naturlagarnas ram men är ändå påverkat av Gud med ett visst syfte. Kanske är det precis därför som kvantmekanikens lagar är som de är (naturlagarna är ju formulerade av Gud).

Ibland använder Gud starka och handlingskraftiga personer, vilka lagt sin vilja i Hans händer. Dessa personer kan vara både fyrkantiga och buffliga och inte speciellt Kristuslika, men kan vara nödvändiga i vissa speciella situationer för att med råstyrka och envishet driva igenom viktiga saker.

Då Gud inte kan inkräkta på vår fria vilja, blir Hans agerande begränsat. Genom våra böner ger vi emellertid Gud frihet att agera, eftersom vi då lägger vår fria vilja i Hans händer (det finns ytterligare aspekter på detta som jag diskuterar i denna korta artikel). Det är viktigt att förstå att människans fria vilja är absolut helig för Gud. Och det beror på att människan är skapad för att älska och utan fri vilja existerar ingen äkta kärlek. Man måste välja att älska och valet måste vara fritt. Lika lite som is kan existera inuti en eld så kan Kärleken existera i en omgivning av tvång!

Jag tränade under ett antal år i min ungdom Aikido, en japansk stridskonst enbart avsedd för självförsvar. På 1920-talet utvecklades Aikidon av Morihei Ueshiba. Denne var sin tids störste mästare i alla de japanska stridskonsterna (judo, kendo, etc). Men han visste att även om han just nu var oövervinnerlig så åldrades han och dessutom fanns det andra som tränade lika intensivt, så förr eller senare skulle han möta sin överman. Han insåg då, i en plötslig ingivelse under en meditation, att det inte var motståndaren som skulle besegras utan att det var själva striden som skulle besegras. Detta ligger nära den kristna tanken att det inte är mänskliga fiender som skall besegras utan att det är Ondskan, eller snarare Ondskans andemakter, som vi strider mot. Paulus skriver i Efesierbrevet:

Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp, inte mot kött och blod [människor], utan mot... ondskans andemakter i himlarymderna (Ef 6:12).

Ueshiba utvecklade därför en stridskonst som gick ut på att vända motståndarens styrka mot denne själv, dvs ju starkare motståndaren är desto hårdare faller han. Och ju hårdare motståndaren försöker slå, desto mer slår han sig själv. Det handlar helt enkelt om att låta motståndaren besegra sig själv genom att styra hans styrka så att den riktas mot honom själv. Därför är Aikido oerhört svårt att bemästra och det är bara de allra största mästarna (6 dan och över, dvs svart bälte av sjätte graden) som egentligen kan utnyttja Aikido fullt ut som en praktiskt fungerande försvarskonst. För de flesta som tränar Aikido är det bara att lägga benen på ryggen, eller ta fram pistolen, när en farlig situation uppstår. Väldigt många aikidodojos (träningslokaler för japanska stridskonster kallas dojos) sysslar dessutom idag mer med japansk folkdans än med japansk stridskonst brukade min Aikidomästare säga.

Ueshibas insikt om stridens natur bryter kedjan av hat och hämnd. Eftersom den som förlorat striden mot en aikidomästare besegrat sig själv, har denne ingen anledning att hata sin överman, eftersom det inte är aikidomästaren som vunnit striden utan förloraren har besegrat sig själv. Han har så att säga vunnit striden genom att förlora den! Om inte annat så kanske denna paradoxala insikt gör förloraren (som också är vinnare) så förvirrad att han överger sin bana som stridsman och öppnar en sushikiosk i stället.

Jag är övertygad om att när Gud använder mirakler för att "manipulera" historien (vilket ibland således kan vara nödvändigt på grund av att den onda sidan inte spelar rent spel) är Han ungefär som en Aikidomästare. Det var inte Gud som besegrade Farao när Farao vägrade att släppa israelerna ur sin fångenskap i Egypten, utan Farao besegrade sig själv. Gud vände Faraos styrka mot denne själv genom att uppmuntra Farao att göra det han innerst inne ville göra men inte riktigt orkade eller vågade (dvs Gud inkräktade inte på Faraos fria vilja). Det lidande Farao och egypterna utsattes för drog han själv över sig och sitt folk, genom de val han gjorde (av fri vilja).

Sammanfattning: Ondskan är som en drog som människan inte kan frigöra sig från av egen kraft. Därför kan människan inte besegra Ondskan utan övernaturlig hjälp. Och Gud kan inte besegra Ondskan utan människans hjälp. Dvs Gud kan, men då skulle Han behöva utplåna hela Skapelsen eller i varje fall allvarligt skada människans ande och själ, vilket antagligen skulle leda till att människan blev något annat än hon var tänkt att vara (t ex tappade förmågan att älska).

 

Kristendom är vare sig ideologi eller religion

Ideologier (marxism, nazism etc) och påhittade religioner (som helt enkelt är en annan form av ideologi, där man infört ett övernaturligt element) tar inte sällan form vid ett skrivbord eller i en skön fåtölj, där någon (som ofta är psykopat eller i varje fall har starkt psykopatiska drag) sitter och fantiserar om hur världen är och borde vara. Ibland påverkad av droger, ibland kanske intagande rejäla kvantiteter rödvin. Och tankarna går. Oftast runt, runt. Hur skall vi kunna skapa ett nytt paradis på jorden? Och hur skall detta paradis vara beskaffat? Etc. Ibland kan en ideologi innehålla vissa korn av sanning men ofta handlar det mest om världsfrånvända fantasier med föga koppling till verkligheten (djupa kunskaper och insikter i olika ämnen leder oftast till stor ödmjukhet — något som dessvärre tycks vara en bristvara hos de flesta ideologer). Om ideologen hamnar i en maktposition (de flesta gör som tur är inte det) försöker vederbörande påtvinga sin ideologi på människor eller manipulera dem till att anta den. Har ideologen närmast obegränsad makt (som Muhammed, Mao, Stalin, Pol Pot och Hitler) används tvång och om det inte är tillräckligt, massivt våld (inkluderande avrättandet av tiotals miljoner människor) för att implementera ideologin (om det inte går på annat sätt). Lenin brukade säga att för att göra en omelett måste man faktiskt knäcka några ägg.

Ideologier och falska religioner påtvingas människor utifrån och uppifrån genom manipulation, lögn, skrämsel och dominans (det är också så Djävulen opererar). På engelska brukar man säga att Djävulens metoder är; manipulation, intimidation (skrämsel) and domination (dominans). Lätt att komma ihåg (på engelska), eftersom det rimmar. Man kan också säga, "Manipulation, skrämsel och dominans — tre trappsteg till Ondskan (Muhammed/Stalin/Hitler/Mao etc)".

Guds väg är väsensskild från detta. Kristendomen är inte en religion utan en relation (med Gud själv). Den innebär att människor förändras inifrån och denna förändring sker utan tvång. Även om pånyttfödda människor inte alltid gör rätt så finns ändå en kärna inuti som håller henne kvar på Kärlekens Väg. Det som finns i hjärtat är starkt, eftersom det är en del av en själv. Det som påtvingas utifrån finns bara på ytan och har därför ingen verklig styrka. Det handlar bara om att mekaniskt rabbla upp de "rätta" åsikterna (som inte finns i hjärtat utan i hjärnan) som en utantilläxa. Allt blir till slut bara en stor lögn, där man ljuger för sina vänner, för sin fru och barn och till och med ljuger för sig själv, när man intalar sig att man lever i det perfekta samhället (Nordkorea, Sovjetstaten, muslimska länder där sharíalagen tillämpas etc).

Kärlekens Väg börjar, som nämnts ovan, inifrån människors hjärtan (genom att människor själva blir övertygade) och sprider sig sedan utåt och påverkar omgivningen som ringar på vattnet. Den vägen heter inte manipulation och skrämsel och dominans utan Kärlek och Sanning (frivillighet finns också med i ekvationen men behöver inte nämnas separat, eftersom frivillighet är en konsekvens av Kärlek och Sanning). Genom Sanningen förstår vi vem Gud är och varför världen är som den är, och genom Kärlekens Väg blir vi Guds barn och Guds vänner och också våra medmänniskors vänner! Och vill skapa en bättre värld. Var och en av oss kanske inte kan göra stordåd (som basuneras ut i media) eller förändra världen dramatiskt i ett enda steg. Det vi kan göra är att ta ett litet kärlekssteg i taget. Detta är alla människors kallelse från Gud. Och alla har möjlighet att ta sådana steg. Vara en god vän. Hjälpa en granne. Ställa upp för sin fru/man och barn. Skänka pengar till något gott. Alltid göra mer än vi behöver göra. T ex att om vi tvättar i en gemensam tvättstuga och använder två maskiner av fem, så kan vi efteråt torka av ytterligare en maskin, som vi inte använt men som kanske föregående brukare glömt att torka av. Dvs alltid lämna saker efter oss i ett bättre skick än innan. Får vi låna en kompis bil kanske vi lämnar tillbaka den tvättad och med full tank, fast bilen var skitig och tanken nästan tom när vi lånade den.

Om alla människor har detta som princip, blir världen långsamt bättre och bättre. Alltid ge lite mer (eller mycket mer om man kan) än vad man får! Det är att vandra på Kärlekens Väg. På Guds väg!!! Kärleken ger medan Ondskan tar. Varje kärlekshandling lämnar världen i ett bättre skick än innan medan varje ond handling lämnar världen i ett sämre skick än innan. Kärleken bygger upp medan Ondskan river ner. Marxisten säger, "Allt ditt är mitt" medan Kärleken säger, "Allt mitt är ditt"! En oändlig skillnad mellan dessa två. Kärlek är i första hand handling och inte vackra ord! Vackra ord utan handling är psykopatens destruktiva och tragiska väg.

I första delen av Sagan om Ringen (Bilbo — en hobbits äventyr) använder Gandalf (en vis man som står på det godas sida) en hobbit som heter Bilbo Bagger för att utföra ett viktigt och oerhört farligt uppdrag. Hobbitarna är små människor (ca 1 m långa) och väldigt bekväma. De vill helst sitta hemma i gungstolen framför brasan och läsa eller pyssla med trädgården eller äta goda måltider i glada vänners lag (de älskar att äta mycket och ofta). Men de är modiga och påhittiga och nästan omöjliga att korrumpera. Vid ett tillfälle får Gandalf frågan varför han valde den oansenlige lille Bilbo för detta svåra uppdrag och svarar:

Saruman [Gandals chef] tror att bara stor makt kan hålla ondskan tillbaka. Men det är inte vad jag funnit. Jag har funnit att det är de små tingen — vad vanligt folk gör i vardagen — som håller mörkret stången. Enkla uttryck för vänlighet och kärlek.

Tolkien, som författade Sagan om Ringen, var djupt troende katolik och mycket i dessa böcker är hämtat från den kristna tron, om än i allegorisk form. Tolkien var soldat under Första Världskriget och hade således, innan han på 1950-talet skrev Sagan om Ringen, med egna ögon sett den nakna ondskan manifestera sig. Han kände givetvis också till Förintelsen (genom Nürnbergrättegången etc.

Kanske att, som Tolkien skriver ovan, Guds bästa och viktigaste medarbetare i striden för att övervinna det Onda är vanliga, enkla människor, vilka i sin vardag, på sitt ödmjuka sätt, uttrycker Guds kärlek och omsorg! Min tro är att sådana människor betyder mer i striden mot Ondskan än alla framstående teologer och ärkebiskopar och megapastorer tillsammans (därmed inte sagt att teologer, ärkebiskopar och megapastorer saknar betydelse — deras uppgift är dock inte att ensamma lösa ondskans problem utan att undervisa och uppmuntra och förbereda de troende, så att dessa med Guds hjälp kan hålla mörkret stången och till och med besegra mörkret!). Det tycks f ö som att sann väckelse i allmänhet startar hos fotfolket (vanliga präster/pastorer eller lekmän) och att de högsta ledarna sedan hänger på (reformationen, metodistväckelsen, pingstväckelsen etc — jag känner inte till något enda undantag). Sammanhnag där förändringar kommer från högsta ledningen är i allmänhet sekter (Jehovas Vittnen etc), där förändringar bestäms uppfrån. Vilket är naturligt, eftersom sekter kännetecknas av människoläror och mänsklig manipulation.

För att förstå det som är komplicerat måste man ibland se saker från flera olika håll och på olika nivåer. Ett sådant, alternativt synsätt till det som redan skrivits ovan är följande övergripande scenario: Människan, som Gud gett makten över Jorden och Skapelsen, gav vid Syndafallet bort denna makt till Djävulen. Därför är det människan och inte Gud som måste ta tillbaka Skapelsen från Djävulen. Gud har inte auktoritet att göra detta, eftersom Han frånhänt sig Skapelsen till människan. Det enda Gud kan göra är att på olika sätt hjälpa människan i hennes kamp mot Ondskan. Dock inte genom att utnyttja sin allsmäktighet utan genom att uppmuntra och ge råd. Själva arbetet måste utföras av människan själv. Eftersom Djävulen använder ojusta metoder kan Gud dock övernaturligt justera oddsen lite grand till människans fördel, utan att bryta mot "spelreglerna".

 

Förlåtelse — Guds he(m)lighet

En oerhört viktig del av Kärlekens Väg är förlåtelse. Förlåtelsen, som är en direkt konsekvens av Kärleken och Sanningen, har en oerhörd kraft att förändra människor och världen till det bättre.[3]

Observera, den enda person som har auktoritet att förlåta är offret (det handlar ju om att efterskänka en skuld och skulden är till offret)! Ingen annan har rätt att uttala orden "Jag förlåter"! Jag har många, många gånger hört människor säga, "Varför kan inte Gud bara förlåta människan för allt ont hon gjort, så är ju saken klar. Då hade inte Jesus behövt dö på Korset." Men det kan inte Gud, eftersom Han inte har auktoritet att göra detta. Gud kan bara förlåta den skuld vi har till Honom men inte den skuld vi har till andra människor.

När vi syndar mot en människa kommer denna synd också att vara riktad mot Gud (all synd är ett brott mot Gud). Det är denna senare del som Gud kan förlåta. Dvs även om den människa vi gjort illa förlåter oss, så står skulden till Gud kvar. Vi måste således också be Gud om förlåtelse när vi gjort andra människor illa. Och Gud förlåter alltid när vi ber om det.

Detta är uppenbarligen en andlig lag. Gud kunde därför inte efterskänka vår skuld utan var tvungen att själv ta på sig vårt välförtjänta straff (på Korset vid Golgata), för att på så sätt befria oss från skulden.

Det är precis som ett banklån. Jag kan inte efterskänka mina vänners huslån (hur gärna jag än skulle vilja — speciellt i dessa tider av höga räntor). Den enda som kan efterskänka dessa lån är banken, dvs den mina vänner står i skuld till. Det finns dock ett sätt på vilket jag skulle kunna befria mina vänner från deras lån, nämligen genom att betala lånen åt dem (dvs ta deras "straff" på mig). Och detta är ju exakt vad Gud gör för sina vänner, dvs de som böjt knä för Honom. Han betalar vår skuld till fullo!

Vid ett mord är det svårt för mördaren att få förlåtelse, eftersom den enda som har auktoritet att förlåta mördaren är offret. Och offret finns ju inte längre i livet. Offrets föräldrar eller anhöriga kan säga att de förlåter mördaren, men de har inte auktoritet att göra detta. De kan endast förlåta mördaren för den smärta han åsamkat dem, genom att de förlorat sin son, dotter, make/maka etc. En möjlighet är att mordoffret kan förlåta efter döden, men det finns inte någon bibelvers som stöder detta.

Någon läsare kanske tycker att jag förminskar Gud när jag i föregående stycke säger att Han är begränsad i vad Han kan förlåta. "Gud är ju allsmäktig och borde kunna göra vad som helst, eller hur? Varför skulle Han då inte kunna förlåta vem som helst och hur som helst?" Ja, det är sant att Gud är allsmäktig. Men för att verkligen förstå måste vi tränga lite djupare in i vad allsmäktighet innebär. Gud är nämligen inte bara allsmäktig, Han har andra egenskaper också. Han är t ex rättfärdig och talar alltid sanning. Det senare innebär att Gud inte kan ljuga. Med samma logik skulle man då kunna säga, "Gud är ju allsmäktig och borde kunna göra vad som helst, eller hur? Varför skulle Han då inte kunna ljuga?"
Svaret är, att även om Gud är allsmäktig, så kan Han inte göra det som strider mot Hans egen natur. Gud kan göra allt Han vill göra, det är sant. Men Han vill bara göra det som är i enlighet med den Han är. De andliga lagarna innebär inte lagar som Gud måste lyda, utan avspeglar helt enkelt Guds natur. De är ett uttryck för hurdan Gud är. Skulle Gud bryta mot de andliga lagarna (och t ex förlåta den skuld som Förintelsens bödlar har till det judiska folket), skulle Han således gå emot sin egen natur, dvs i så fall skulle Gud vara någon annan än den Han är! Vilket givetvis vore absurt. När Mose frågar Gud om Guds namn, blir svaret, "Jag är den jag är" (2 Mos 3:14). Detta är således Guds namn! Gud är den Han är. En sak är säker, Gud är definitivt inte den Han inte är, även om många politiskt korrekta teologer, pastorer och präster tycks tro det. Deras Gud kan liknas vid en vindflöjel som alltid pekar åt det håll som tidsandan blåser. Namnet på denna Gud är "Jag är den ni säger att jag är".
Mitt påstående ovan att Gud bara kan förlåta den skuld som vi har till Honom men inte den skuld vi har till andra människor, bygger på flera indicier. För det första, hade Gud kunnat förlåta allt, hade Han inte behövt sända sin Son till jorden för att dö i vårt ställe! Då hade Han bara behövt säga att Han förlåter allt och alla, så hade saken varit klar. Då hade all ondska i universum varit sonad (Gud hade kanske kunnat göra så men vill inte, eftersom det skulle gå emot Hans natur). För det andra säger Jesus, att om vi inte förlåter andra kommer inte Gud att förlåta oss (Matt 6:15)! Detta är ett mycket kraftfullt uttalande, vilket antyder att Gud inte kan förlåta dem som gjort oss illa utan att vi själva måste göra det. Detta krav kan man inte ta lätt på! Att vi förlåter de som gjort oss illa är således oerhört viktigt, eftersom vår oförlåtelse håller dem kvar i deras skuld. Guds befallning att vi skall förlåta alla som har skuld till oss, handlar inte om en andlig övning för att vi skall träna oss i att vara goda, utan det är något som är livsviktigt och absolut nödvändigt för att Ondskans makt över mänskligheten skall kunna brytas.

Förlåtelse utgör en del av principen att förbättra världen i små, små steg. Ett exempel på detta är berättelsen ovan om hur änkorna till de missionärer som mördats av en indianstam, sedan kom med förlåtelse till de som mördat deras män, vilket kom att förvandla mördarnas liv. Genom förlåtelsen befriades mördarna från sin skuld och kunde gå vidare med sina liv. I bönen Fader Vår, som Jesus lär sina lärjungar (och även oss), så läser vi "och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" (Matt 6:9 och framåt). Förlåtelse utgör en mycket, mycket viktig del av striden mot Ondskan. Genom förlåtelsen sätter vi människor fria från Ondskans onda kretslopp.

Sammanfattning: När en människa gör onda saker mot en annan människa drar hon på sig en skuld. Dels gentemot den människa hon skadat, dels gentemot Gud, eftersom all synd är ett brott mot Gud. Gud kan förlåta/efterskänka den skuld en människa har till Honom, men inte den skuld en människa har till en annan människa. All skuld måste få konsekvenser, dvs sonas/straffas. Detta tycks vara en allmän, andlig lag. I vår kultur anses det vara absolut oacceptabelt om en oskyldig fälls. Att en skyldig går fri anses däremot acceptabelt även om det inte är det bästa. I Ordspråksboken läser vi emellertid följande:

Att fria en skyldig, att fälla en oskyldig — bådadera väcker Herrens avsky (Ord 17:15).

Dvs i Guds ögon är det lika stötande när en skyldig går fri som när en oskyldig fälls. Min tolkning av detta är, att om inte rättvisa skipas (t ex att den skyldige frikänns eller att den oskyldige fälls) råkar Skapelsen i olag. Det tycks som att detta med rättvisa är mycket viktigare än vad många människor tycks tro.

En människa kan således bli fri från sin skuld till en annan person genom att den man har skulden till efterskänker den (förlåter). Eller genom att man tar på sig straffet för skulden (sonar det man gjort). Det finns också ett tredje alternativ för att bli fri från skulden till någon man skadat, men som inte är beredd att förlåta. På Golgata tog Gud (Jesus) på sig straffet för alla våra synder. Dvs straffet för våra onda gärningar är redan avtjänat. För att få tillgång till detta, måste vi bekänna vår skuld inför Gud och böja knä för Honom. Då räknas skulden bort, eftersom Gud redan avtjänat straffet för den. För den som inte är beredd att göra detta och som inte blivit förlåten av den man skadat, återstår således att sona det onda man gjort (antingen före döden eller efter den). Gud har inte auktoritet att efterskänka detta straff. Att gärningsmannen ber offret om förlåtelse tycks inte hjälpa. Skulden står kvar tills offret förlåtit eller gärningsmannen vädjat till Korset eller avtjänat straffet. Och ondskan finns kvar så länge skulden finns kvar. Det är därför Gud befaller oss att förlåta dem som gjort oss illa!

En grundbult i kampen mot det onda tycks således vara att alla onda gärningar måste sonas på något sätt (antingen genom att offret förlåter, eller genom att man böjer knä för Gud och får del av Korsets försonande kraft eller att man själv avtjänar straffet). Endast på detta sätt försvinner de onda gärningarnas konsekvenser. Så länge inte brottet är sonat fortsätter det att sprida ondskans gift i Skapelsen.

Utifrån det jag skriver ovan kanske man kan frestas tro att människan själv kan sona sina synder och därmed göra sig syndfri. Om alla människor som jag gjort illa förlåter mig och jag har bett Gud om förlåtelse för allt ont jag gjort, borde jag utifrån resonemanget ovan vara nollställd när det gäller synd. Men, för det första så kommer inte alla människor att förlåta mig för vad jag gjort. För det andra finns det saker som jag (och du) inte betraktar som synd men som ändå är synd i Guds ögon. Gud ser t ex inte bara till det vi gör utan också till det vi inte gör! Vi är kallade att hjälpa varandra utifrån de resurser vi har. Det innebär inte att vi skall ge bort så mycket att vi förstör för oss själva och våra barn (Jesus varnar för detta), men det är ändå väldigt förpliktigande. Jag tror att få människor verkligen lever upp till detta. Jag gör det definitivt inte!

Som jag skriver ovan så är människan så djupt fallen i synd och ondska att det krävs mycket mer än förlåtelse för de felsteg vi är medvetna om, för att vi skall få det rätt ställt med Gud. Människan är så fallen att inte ens Gud själv kan förbättra henne. Precis som att man måste riva ett genomruttet hus och bygga nytt, så måste människan först dö för att sedan födas på nytt. Det är detta som kallas pånyttfödelse och som sker när vi böjer knä för Jesus. Inga filosofier, hur sympatiska de än är, och inte heller några mänskliga försök att blidka Gud, ja inte ens förlåtelse, kan ersätta den enda vägen till Gud — Jesus Kristus! Vägen till Gud går genom Korset. Förlåtelse utgör en nödvändig men inte tillräcklig del av detta.

Alla människor är syndare. Många, men inte alla, är dessutom hycklare. Fariséernas och de skriftlärdas största brist, enligt Jesus, var deras självtillräcklighet och självgodhet, dvs de var hycklare. De trodde att man kunde bli rättfärdig genom att av egen kraft, till det yttre, följa lagen in i minsta detalj. De ersatte Guds nåd och kärlek med lagen, dvs ett regelsystem, som visserligen hade sitt ursprung i Guds Ord, men som inte till fullo avspeglar Gud. Och som dessutom till stor del handlar om våra yttre handlingar och inte om vad som bor i våra hjärtan. Paulus förklarar i Romarbrevet, som ett förtydligande, att lagen inte i första hand gavs för att följas (eftersom detta är omöjligt) utan för att visa på människans behov av Guds nåd (dvs Guds kärlek).
Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd. (Rom 3:20).
Lagen fungerar helt enkelt som en spegel, vilken Gud håller upp framför den fallna människa, så att hon skall gripas av förtvivlan när hon ser sin egen spegelbild och då inser sina egna tillkortakommanden och förstår det omöjliga i att bli rättfärdig genom egna handlingar. Även om alla människor vi gjort illa förlåter oss och vi ber Gud om förlåtelse för alla våra synder (som vi är medvetna om), bär vi fortfarande på synd (t ex alla synder vi inte är medvetna om) och den fullständiga upprättelsen kräver att vi hänvisar till Korset, där alla våra tidigare och kommande synder sonades en gång för alla, genom att Gud själv tog på sig straffet för dem.

Under en intervju med Moder Theresa sade journalisten lite föraktfullt, "Det du gör är ju bara en droppe i havet. Det betyder ingenting!" Moder Theresa tittade honom i ögonen och svarade, "Jag är hellre den droppen i havet än likgiltigt står bredvid och tittar på när människor lider". Det finns ett judiskt talesätt som säger, "Den som räddar en enda människa, räddar hela mänskligheten och den som dödar en enda människa dödar hela mänskligheten". Om alla har som princip att rädda en enda människa under sitt liv, kommer alla som behöver räddas att räddas. Det kan handla om något så enkelt som att ha ett fadderbarn, vilket kostar några hundralappar i månaden eller det kan handla om att bygga två stora sjukhus i Sydkorea, som min gode vän Gösta Öman gjorde under perioden 1963-1975. Dessutom ledde han under dessa år tiotusentals koreaner till Jesus Kristus och gav också tiotusentals koreaner mat under den svåra hungesnöd som då rådde som en följd av Koreakriget!!! Plus att han hjälpte 37 000 spetälska till ett bättre liv. Men vi får inte heller glömma bort alla godhjärtade människor som skänkte pengar till Göstas arbete i Sydkorea. Utan dem hade Gösta inte kunnat göra det han gjorde. Vi kan således alla dra vårt lilla strå till stacken i vår vandring på Kärlekens Väg! På olika sätt. Både i det lilla och i det stora. Både som aktörer och som bidragsgivare och medarbetare. De senare möjliggör ju för aktörerna att agera.

 

Tidens slut

[En del av det jag skriver i detta avsnitt får läsaren ta med en nypa salt. Jag vågar påstå att ingen med säkerhet vet vad som kommer att ske vid Tidens slut. Kanske är Guds nåd mycket större än vi tror? En del av det jag skriver nedan är förankrat i Bibeln medan annat är egna spekulationer. Och det är ju ungefär så livet är. Det finns helt enkelt saker vi inte vet och inte kan veta (förrän tiden är inne).]

Ondskan och hatet och lögnen är starka krafter i världen, men som tur är drar de åt olika håll. De onda kan bara samarbeta tillfälligt när de tror att det gagnar dem, men aldrig långsiktigt — ofta bygger samarbetet på att "min fiendes fiende är min vän". Idag samarbetar t ex vänstern och islam (de har ju båda Israel och USA som gemensam fiende), men om de tillsammans skulle lyckas slå sönder Västvärldens demokratier (vilket uppenbarligen är deras mål), kommer de omedelbart att vända sig mot varandra i en blodig maktkamp. "There can only be one!" (Det kan bara finnas en!) för att anspela på en känd filmserie. Så gick det t ex när palestinierna fördrevs från Jordanien på 1970-talet (efter att de gjort upprepade mordförsök på kung Hussein och försökt ta över landet). De flydde då till Libanon (som på den tiden var ett kristet land). Vänstern där hjälpte palestinierna att etablera sig, men när de senare vuxit sig tillräckligt starka gjorde de processen kort med vänstern. There can only be one i Ondskans värld!

När människor förs in på Kärlekens Väg kommer världen att långsamt förändras till det bättre, eftersom de som vandrar på Kärlekens Väg kommer att dra åt samma håll. Nästan osynligt förändrar Gud på detta sätt världen. I ett visst givet ögonblick verkar kanske ingenting hända, men sett över tid ser vi stora förändringar. När det gäller Sverige får man intrycket att kristendomen (Kärlekens Väg) är nästan utrotad. Ateismen tycks sitta i högsätet i de flesta offentliga sammanhang (politiker, media, skolans läroböcker, Riksdagen etc etc). Trots detta så har aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia en så stor procent av mänskligheten varit kristen som idag. Europa var tidigare den mest kristna delen av världen men kristendomen är inte beroende av Europa för att existera eller ha framgång. Idag finns merparten av de kristna i Asien och Afrika och Sydamerika. Men det spelar ingen roll var de finns. För 100 år sedan sände Sverige (och andra europeiska länder) ut missionärer till Afrika och Asien och Sydamerika. Idag sänder Afrika och Asien och Sydamerika missionärer till Sverige.[4]

Att vinna människor för Gud är det viktigaste sättet att sprida kärleken i världen. Alla som vill vandra på Kärlekens Väg är kallade att vinna människor. Detta är helt enkelt nyckeln till segern över Ondskan. Det blir som en kedjereaktion. Om varje människa vinner 10 människor under sitt liv och dessa 10 vinner 10 etc, så kommer Guds budskap att sprida sig explosionsartat (10 - 100 - 1 000 - 10 000 - 100 000 - 1 000 000...). Att vinna människor för Gud innebär helt enkelt att man berättar för dem om sin tro. En viktig del av detta är att genom sina handlingar visa vem Jesus är, dvs att själv vara en god och kärleksfull person (och inte bara prata om det); givmild, aldrig tala illa om andra, aldrig vara feg, alltid stå för sitt ord, aldrig lura människor genom att ljuga eller genom att inte berätta hela sanningen, aldrig sko sig ekonomiskt på andra genom att vara orättfärdigt hård i affärer när man har ett övertag etc — allt detta påverkar människor mer än vad bara ord kan göra och drar människor in i Guds Rike. In på Kärlekens Väg. Kärlek är som sagt inte i första hand vackra ord eller ljuva känslor eller sympati utan Kärlek är handling! Punkt slut! Utan handling är din sympati för svältande och lidande barn bortkastad! De behöver i första hand mat och inte känsloladdade ord! Som kristen visar man genom sina handlingar vem Gud är och vad Kärlekens Väg innebär! Namnet på Gud är inte "Jag pratar" utan "Jag är" [hebreiskan är ett dynamiskt språk och i viss mening kan man på hebreiska säga "att vara är att göra (to be is to do)", dvs Gudsnamnet "Jag är" (Jahve) skulle också kunna betyda "Jag gör"].

Alla människor kommer inte att välja Guds väg. Han vet att det finns människor som helt enkelt inte vill ha med Honom att göra. Gud vet att de inte kommer att byta sida, vare sig genom övertalning eller fantastiska mirakler. De föredrar Djävulens väg i stället (här kan man inte vara neutral, väljer man bort Gud väljer man automatiskt Djävulen, vare sig man vill eller ej). Deras val är fullt medvetet och frivilligt och inte ens Gud kan rädda dem, eftersom han inte kan kränka deras fria vilja. Uppenbarelseboken i Nya Testamentet handlar om den sista akten i striden mellan Ont och Gott. Vad som grundläggande sägs där är att Gud älskar alla människor och vill att alla skall bli hans barn. Men, Han har gett människan fri vilja och respekterar de val hon gör. Varje människa kan således göra de val hon vill göra. Men det finns en sak hon inte kan välja, konsekvenserna av de val hon gör. C S Lewis sammanfattar detta i:

Det finns till slut bara två slags människor: de som säger till Gud "Ske Din vilja" [de som valt Guds sida och böjer knä för Gud] och de till vilka Gud säger "Ske din vilja" [de som inte vill ha med Gud att göra].

De som inte vill ha med Gud att göra får precis som de vill. In i evigheten. När Gud säger till en sådan person "Ske din vilja" är jag övertygad om att Han gör det med tårar i ögonen och sorg i hjärtat. Som en förälder vars barn valt en destruktiv och oåterkallelig livsväg, som föräldern vet kommer att leda till lidande och död. Uppenbarelseboken berättar om den Yttersta Tiden när alla skall dömas för sina gärningar. Endast den som valt att låta sig födas på nytt genom att böja knä för Gud, och därigenom renats från sina synder, får komma in i det som i Bibeln kallas himlen. Ingenting orent kan få komma in där. Det skulle i så fall besmitta himlen med ondskan och Skapelsen vore då tillbaka till ruta ett igen. Den som valt att inte vilja ha något med Gud att göra och därmed valt att inte födas på nytt, får tillbringa evigheten på en plats för evigt avskuren från Gud (människans själ är evig och kan inte dö). Bibeln kallar detta "den andliga döden" (att vara avskuren från Livets och Kärlekens källa, dvs Gud, utgör en form av död). Och platsen kallar Bibeln Gehenna (Helvetet). Den vanliga bilden av Helvetet som ett ställe där Djävulen är chef och njutningsfullt plågar alla som kommer dit, stämmer inte med vad Bibeln säger. Djävulen kommer inte att plåga någon. I stället kommer han (tillsammans med sina änglar/demoner) att kastas i den "brinnande sjön". Men eftersom Gud är kärlekens källa, och de som inte vill ha med Gud att göra har klippt av alla band till Gud och därmed också till Guds kärleksflöde, så kommer Gehenna (isolerat från Guds kärlek) att vara en synnerligen glåmig och grå plats. Ungefär som ett sovjetiskt snabbköp på 1960-talet eller som ett museum för brunt omslagspapper. Att tillbringa evigheten utan kärlek och omgiven av brunt omslagspapper och sovjetiska snabbköpskassörskor kanske kan liknas vid ett Helvete, även utan en Djävul som chef och överste torterare.[5]

De första kristna trodde att Yttersta Tiden skulle komma inom några år eller kanske några decennier. Nu har det gått ca 2000 år sedan Jesus uppstod (vilket kan räknas som kristendomens startskott) och fortfarande väntar vi på den Yttersta Tiden. Självutnämnda profeter och sekter har trosvisst angett datum för denna dag, men när det angivna datumet kommit så har ingenting hänt. Ingen människa vet när den Yttersta Dagen kommer. Jesus säger, "Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern" (Mark 13:32). Aposteln Petrus svarar på frågan varför Gud dröjer med att uppfylla sitt löfte (om att rädda världen och att döma världen) med, "Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig (2 Petr 3:9).

Gud dröjer helt enkelt för att det som vi sett ovan tar tid, lång tid, att besegra Ondskan enbart med hjälp av Kärlek. Man kan också säga att Gud dröjer för att få så många människor som möjligt att välja Kärlekens Väg och därmed försvaga Ondskan. Gud vill rädda så många människor som möjligt och samtidigt, en gång för alla och definitivt, utplåna Ondskan från Skapelsen. Och detta får inte ske med våld och styrka utan enbart genom Kärlek.

Ibland kallar man Himlen för "den Nya Skapelsen". Ingen ondska kommer således att finnas i den Nya Skapelsen, eftersom alla som finns där har låtit sig födas på nytt av Gud. Däremot finns Ondskan kvar i Gehenna, men mellan Gehenna och Himlen finns ingen förbindelse. Gehenna och Himlen är som två parallella universum som inte växelverkar med varandra och som för evigt är totalt åtskilda (klicka här om du vill läsa mer om den Yttersta Tiden).

Därför agerar Gud som Han gör. Någon annan möjlighet att få Ondskan att försvinna för gott finns helt enkelt inte. Inte ens för Gud. Därför är Kärlekens Väg frivillighetens och tålamodets väg. Och du och jag är Guds medarbetare i detta projekt. Sanningen avslöjar Ondskan och Kärleken får långsamt och obevekligt Ondskan att upplösas till intet! Som när solljuset upplöser morgondimman.

 


Fotnoter

För att komma tillbaka till rätt ställe i artikeln (där du klickade på länken till fotnoten), klicka på fotnotens nummer nedan (siffran i fyrkantparentes, dvs [...]) eller använd webbläsarens bakåtknapp!

[1] När man talar om den akademiska världens förfall, kan man inte bara skylla på fega rektorer etc och wokiga, omogna studenter. Universitetsadministratörerna har en stor, stor skuld i det som sker (kanske den allra största skulden). Andelen administratörer i förhållande till antalet studenter har under de senaste 50 åren ökat dramatiskt. Ja inte bara dramatiskt. Det är helt sjukt! Och alltför många administratörer har sina sympatier långt åt vänster eller är genomdränkta av wokegiftet. Genom att manipulera hela systemet och ändra i universitetens stadgar och regler, har administratörerna under årens lopp skaffat sig alltmera makt, långt utöver det rent administrativa (så att de till och med kan bestämma vad en föreläsare får och inte får säga när denne undervisar). Idag är det administratörerna som bestämmer på universiteten och inte professorerna och lärarna. Administratörer som bestämmer över nobelpristagare — hur sjukt är inte det! Universitetens uppgift är bl a att få fram så skickliga fysiker, matematiker, ingenjörer, språkvetare etc som det bara är möjligt. Detta kräver de bästa och skickligaste och mest kunniga lärarna. Administratörernas uppgift är att se till att det finns pengar till toapapper på universitetens toaletter och whiteboardpennor i föreläsningssalarna (om man skall vara lite elak). Administratörernas uppgift är inte att tala om för nobelpristagare vad de inte får säga under sina föreläsningar i biologi eller relativistisk kvantmekanik.
Universitetens huvuduppgift är att förmedla kunskaper, dvs lärarna är centrum och bör vara de som har den övergripande bestämmanderätten. Administratörerna skall se till att allt det praktiska fungerar, vilket också är viktigt, men dessa skall inte ha något att säga till om när det gäller undervisning och examinering. Lärarna skulle mycket väl kunna sköta administrationen själva men det vore dåligt utnyttjande av tillgängliga resurser, medan administratörerna inte på något sätt skulle kunna sköta undervisningen. Alltså är professorer och lärare huvudpersonerna på universiteten och inte administratörerna, och detta borde rimligen avspeglas i universitetens maktstruktur (googla gärna på "how has the proportion of university administrators increased")!


[2] Det existerar, enligt vad kristendomen säger, bara en enda Gud, Herren Jehova, den treenige Gud (Fadern, Sonen och den Helige Ande) som uppenbaras i GT och NT. Gud, som har skapat universum ur intet, är inte materiell utan är Ande (vad detta är vet vi inte) och Sanning och dväljs utanför rum-tiden och är därför allestädes närvarande och evig (obs, evigheten är inte oändligt lång tid utan frånvaro av tid — ord som början, slut, långtråkig saknar här mening). Vid sidan av Gud finns andliga varelser som är Guds tjänare (änglarna). Bland dessa har ärkeänglarna en ledande roll. Några kända ärkeänglar är Gabriel, Mikael och Rafael. Det finns också andra andliga varelser, vilka är fiender till Gud (och till människan). Den främste av dessa fiender är Djävulen (som också går under namnen Satan, Lucifer, Belsebub, Lögnens Fader etc). Denne var den främste och den skönaste av ärkeänglarna (Lucifer betyder "Ljusets Ängel") men greps av högmod och ville sätta sig över Gud och blev därför utkastad från himlen. Djävulen är således en fallen ärkeängel. Vid sidan av Djävulen finns myriader av demoner, vilka enligt Bibeln är fallna änglar som valde att följa Djävulen när han förvisades från himlen. Gud är enbart god medan Djävulen är enbart ond.


[3] Låt oss hämta ett underbart exempel på förlåtelsens förlösande kraft från Andra Världskriget (WW2). I samband med Första Världskriget (WW1) begick Tyskland oerhörda övergrepp, när de efter att ha kapitulerat drog sig tillbaka från bl a Belgien. De förstörde medvetet stora delar av landets infrastruktur (exempelvis så monterade man ner nästan hela Belgiens tunga industri och transporterade den till Tyskland) och gjorde sig skyldiga till massakrer mot befolkningen som hämnd för att ha förlorat kriget. Det fanns ingen som helst strategisk mening i denna förstörelse och plundring och dessa mordorgier, utan det handlade enbart om ren illvilja och ondska (redan här visade således tyskarna prov på det som senare skulle bli deras varumärke under WW2; massförstörelse och massakrer mot civila)! Tyskland dömdes i fredsavtalet i Versaille 1918 till att betala ett enormt krigsskadestånd. Detta skadestånd var i sig inte orimligt (med tanke på att tyskarna i högsta grad var medskyldiga till WW1 och hur mycket de förstört i Belgien och andra länder), men problemet var att skadeståndet var så stort och avbetalningstiden så kort att Tyskland inte hade någon realistisk chans att betala det inom den stipulerade tiden (utan att föröda sin egen ekonomi). Vilket ledde till enorma ekonomiska problem för landet, bl a hyperinflation, där miljoner människor förlorade sitt livs besparingar. Detta skapade desperata människor och banade därmed vägen för Hitler och i förlängningen för Andra Världskriget. Efter freden 1945 föreslog den amerikanske generalen George Marshall, som var USA:s Överbefälhavare under kriget men nu blivit utrikesminister, att USA skulle hjälpa världen, och framför allt Europa, på fötter igen. Detta ledde till den s k Marshallhjälpen. Biljoner (i dagens penningvärde) gavs till länderna i Västeuropa (till och med Sverige fick en del) i form av mat, industrimaskiner, byggnadsmaterial, infrastruktur etc för att få igång länderna (Sovjet förbjöd självklart sina satellitstater att ta emot någon Marshallhjälp). Japan var ett av de länder som fick mest pengar, trots att de inte tillhörde Europa. De befann sig i ett akut nödläge, eftersom landet i stort sett var helt sönderbombat.

Marshallhjälpen gjorde att världen snabbt kom på fötter och gjorde dessutom att både Tyskland och Japan pacificerades. Bara efter ett par decennier tillhörde Tyskland och Japan jordens rikaste länder och var gedigna demokratier. Nu gavs Marshallhjälpen inte enbart av ideella skäl utan USA insåg att när övriga världen kom igång ekonomiskt så fanns en mycket större exportmarknad för USA:s produkter. Så det var win-win kan man säga. Men Marshallhjälpen illustrerar ändå det jag försöker säga ovan. Det var sant att Tyskland förtjänade att straffas efter WW1, men det var sanning utan kärlek och ledde därför till WW2. Efter WW2 förtjänade Tyskland (och i minst lika hög grad Japan) ett mycket, mycket hårt straff, men här valde man, till skillnad från efter WW1, att inte straffa länderna (dvs befolkningen) utan enbart de som varit ledande eller personligen begått grova övergrepp (Nürnbergrättegången etc) och att sedan kombinera straffet för ledarna (Sanning/lag) med Marshallhjälpen för befolkningen (Kärlek/nåd). Resultatet blev helt annorlunda än efter WW1 och vare sig Japan eller Tyskland har försökt sig på några nya krigsäventyr. Tvärtom är dessa länder idag i högsta grad fredliga och demokratiska.

Observera att människor dansade och kramade om varandra även efter Första Världskrigets slut 1918. Föga anade man då att ett ännu mer förödande världskrig skulle komma inom bara 20 år. Dansar bäst som dansar sist! Det kan inte uteslutas att George Marshalls hjälpprogram räddade världen från ett tredje världskrig. Sanning, Kärlek och Förlåtelse (den senare är en konsekvens av Sanning och Kärlek) är universums tre (eller två) starkaste krafter!


[4] Någon kanske invänder mot påståendet att världen långsamt förändras till det bättre när människor väljer Kärlekens Väg och tycker att världen snarare blir sämre och sämre. Men jag talar inte om förändringar under månader eller år utan om förändringar under århundraden. Om du skulle fråga 1000 personer om de tror att de lever bättre liv än sina förfäder för 400 år sedan, så tror jag alla skulle svara "ja". Orsaken till att vi har det så mycket bättre idag, materiellt och på många andra sätt, är bl a naturvetenskapen (läkarvetenskapen som kan bota de flesta sjukdomar, fysik och kemi och i förlängningen ingenjörsvetenskapen, med vars hjälp vi kan konstruera maskiner och kemikalier, vilka kan underlätta livet och göra att vi slipper svälta och kan leva i överflöd etc, etc). Västvärldens humanism och moral, som poängterar människorvärde och jämlikhet och i förlängningen leder till frihet och demokrati, har också varit en avgörande faktor. Både naturvetenskap och humanism och Västvärldens moral har sin grund i det judisk-kristna tänkandet (vilket jag diskuterar i flera artiklar på min hemsida).

Hans Rosling, som gjorde analyser av levnadsstandardens utveckling på vår planet, brukade säga att aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia har en så stor del av mänskligheten haft det så bra som under 2010-talet (han dog 2012). Samtidigt har aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia en så stor del av mänskligheten varit kristen som idag. Visst kan vi se hur mycket försämrats i Sverige och Europa under de senaste 30 åren. Men det styrker bara mitt påstående. Under de senaste 30 åren har vi nämligen sett hur kristendomen alltmer marginaliserats i vårt land (och även i Europa). Ateisterna brukar säga att kristendomen utgör en ond faktor, och ju snabbare den försvinner desto bättre. Observationer av verkligheten styrker emellertid inte detta påstående. Det tycks i stället som att goda levnadsförhållanden i ett land är en direkt följd av kristendomens inflytande. Det finns statsvetare och ekonomer som hävdar att ett lands främsta tillgång inte är utbildning, råvaror och högt utvecklad industri och liknande, utan den främsta tillgången är moralen hos landets invånare! Utan moral hjälper varken utbildning eller naturtillgångar. Ett land utan moral kommer att vara ett dysfunktionellt land. Och det är ju precis en sådan utveckling mot dysfunktionalitet som vi ser i dagens Sverige (där t ex gängens våldskapital håller på att närma sig samhällets, och där alltför många politiker, förutom att de är handlingsförlamade och allmänt odugliga, är mer lojala mot sig själva och sitt parti och sin ideologi än mot landet). Ungefär samma sak ser vi i hela Västvärlden.

Ett exempel bland många på moralens betydelse för ett lands välstånd är det afrikanska landet Zaire, vilket är nästan lika stort som EU och har oerhörda tillgångar av råvaror och mycket goda förutsättningar för jordbruk. Ändå är Zaire ett av jordens fattigaste länder. En del av förklaringen är att landet är oerhört korrumperat, från presidenten ända ned till den allra lägsta tjänstemannen. Zaires tidigare president Mobutu hade t ex 1990, enligt Världsbanken, lyckats skrapa ihop (dvs försnilla från statskassan) en privat förmögenhet på 40 miljarder kronor (vilket är ca 92 miljarder kronor i dagens penningvärde)! 1990 var Zaire det fjärde fattigaste landet i världen. Mobutu tvingades att gå i landsflykt 1997, så man kan anta att hans förmögenhet hann växa med några ytterligare miljarder under de sista 7 åren vid makten.

[5] Exakt vad Guds dom innebär och vad Gehenna är vet vi inte. Kanske är Guds barmhärtighet mycket större än vad jag tror och kanske får den som dött utan att vara pånyttfödd en eller flera chanser efter döden att ångra sig och välja Guds sida (det finns åtminstone en bibelvers som möjligen skulle kunna tolkas så — 1 Pet 4:6).

Denna vers säger att Evangeliet förkunnades för de döda. Det finns en ytterligare aspekt av detta. Gud är absolut rättvis och den som aldrig fick höra Evangeliet under livet och på grund av detta inte kunde bli pånyttfödd, måste därför få en chans efter döden att välja rätt sida. Bibeln säger också (Rom 2:12-16) att den som aldrig fått höra Evangeliet kommer att dömas efter hur denna person förhållit sig till det högsta goda denne kände till (utifrån sitt samvete).

Bibeln talar om den Yttersta Tiden på flera ställen (Uppenbarelseboken ägnar sig i stort sett helt och hållet åt detta ämne) men detaljerna är svårtolkade (kanske kommer vi att förstå mer när denna tid närmar sig). Övergripande så kommer alla människor att dömas för sina gärningar. Vad straffet kommer att bli vet vi inte. Det enda man kan utläsa med säkerhet är att den person som valt Guds väg kommer att frikännas. Denne är ju förlåten genom Jesu blod — dvs genom att Jesus dog på Korset i vårt ställe. Straffet för dina och mina synder är således redan avtjänat. Personligen kan jag tänka mig att Guds rättvisa kräver att den som gjort onda saker (och inte ångrar sig och inte vill be om förlåtelse och där inte offret förlåtit) kommer att få återuppleva sina onda gärningar utifrån offrens perspektiv. Fullt ut! Ungefär som katolikernas Skärseld (kanske har Katolska Kyrkan rätt i detta fall). I så fall kommer Hitler i Skärselden att uppleva döden i gaskammare eller att skjutas med nackskott eller att svälta ihjäl sammanlagt mer än 6 miljoner gånger. Varje gång av dessa 6 miljoner gånger, kommer han att exakt, in i minsta detalj, uppleva all den smärta som hans offer fick uppleva (fysisk smärta, skräck, sorg över att se hela sin familj slaktas etc och han kommer att uppleva detta under lika lång tid som offren gjorde det). Detta skulle vara rättvisa!

Jag kan tänka mig att varje människa först får sona sina synder i Skärselden. Om någon förlåtit oss det onda vi gjort mot dem och vi bett Gud om förlåtelse för denna synd, behöver vi inte sona denna synd i Skärselden. Är vi pånyttfödda är vår synd redan sonad och vi slipper Skärselden. Efter detta skickas vi till antingen Himlen eller Gehenna (vi väljer själva), där vi får tillbringa evigheten. Men som sagt, detta är mina spekulationer och jag tror att vi kommer att bli väldigt förvånade när vi vaknar upp på "andra sidan". Vad Himlen innebär vet vi inte, men Paulus skriver föjande om detta (i Hedegårds översättning):
Det som inget öga någonsin har sett och som inget öra någonsin har hört, det som ingen människotanke någonsin kunnat ana, det har Gud berett åt dem som älskar honom.(1Kor 2:9)

Dvs Himlen är mer fantastisk och underbar än vad som går att beskriva med ord.

Eftersom jag tror att Gud är god och samtidigt rättvis, så tror jag att ondskan måste få sitt rätta straff. Jag brukar lite tillspetsat säga att Yttersta Domen bevisar att Gud är god! Om Gud skulle låta en sådan människa som Hitler gå straffri, skulle detta inte utgöra ett bevis för Guds godhet, utan det skulle visa att Gud är likgiltig inför det Onda. Dvs bagatelliserar allt mänskligt lidande som Ondskan åstadkommit. Och det stämmer inte med Bibelns bild av Gud (det framgår klart i Bibeln att Gud hatar det Onda). Inte heller är det förenligt med den ovan citerade versen i Ordspråksboken (17:15), enligt vilken "att fria en skyldig ... väcker Herrens avsky").

Sedan är Gud en förlåtande Gud, men endast för den människa som ångrar sig i djupet av sitt hjärta! Och Gud kan man inte lura! Maffiaadvokater göre sig icke besvär inför Guds Domstol!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

© Krister Renard