"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Uppfyllandet av Bibelns profetior.

En Guds profet kännetecknas av att hans profetior slår in! Detta kan vi bl a läsa i 5 Mos 18:22:

...så må du veta: när profeten talar i Herrens namn, och det som han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något som Herren icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat det; du skall icke frukta för honom.

Gamla Testamentet innehåller mer än 300 profetior om den kommande Messias, hans ställföreträdande lidande och död och uppståndelse, vilka alla uppfylldes genom Jesus Kristus. Att flera hundra profetior skulle uppfyllas av en ren slump — att det råkade bli så — är så osannolikt att man utan vidare kan utesluta den möjligheten. Vissa kritiker har då i stället försökt hävda att profetiorna skrivits efter Jesu död, och att detta är förklaringen till att de slagit in. På så sätt tror man sig ha uteslutit det övernaturliga. Detta resonemang håller emellertid inte heller, eftersom det allmänt accepterade årtalet för Gamla Testamentets fullbordande är ca 450 före Kristus. Är inte detta tillräckligt övertygande, betänk då att Septuaginta, den berömda grekiska översättningen av GT, bevisligen var färdigställd någon gång under Ptolemy Philadelphus regering (285-246 f Kr). Det är uppenbart att om man har en grekisk översättning ca 250 f Kr, måste det ha funnits en hebreisk grundtext före detta årtal. Under alla förhållanden måste det således ha varit ett gap på minst 250 år från det att profetiorna om Messias skrevs ned till dess att de uppfylldes.

En annan vanlig invändning är att de gammaltestamentliga profetiorna har feltolkats. Man har läst in betydelser i dessa som inte finns eller också handlar det om felöversättningar eller avsiktliga misstolkningar. Låt mig ge ett par exempel på profetior om Jesus och hur man försökt att bortförklara dem.

En mycket stark profetia om Jesu övernaturliga ursprung hittar vi i Jesaja 7:14. I Folkbibeln (som delvis bygger på 1917 års översättning) läser vi:

Därför skall Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel.

Ateister och icke troende teologer ogillar, av uppenbara skäl, starkt denna översättning och menar att den är felaktig, eller i varje fall osäker (eftersom det stämmer alltför väl med Evangeliernas påstående att Jesus föddes av en jungfru, dvs Maria). I 1981 års översättning, som är gjord av duktiga, men såvitt jag vet icke troende, språkmänniskor har man en annan variant:

Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel [Immanuel betyder "Gud (är) med dig"].

Dvs "jungfrun" har blivit "den unga kvinnan" och att unga kvinnor föder barn är inte speciellt övernaturligt. Och så drar man en suck av lättnad över att man kan fortsätta med att inte ta Bibeln på allvar.

Riktigt så lätt kommer man dock inte undan. I King James översättning står "en jungfru (a virgin) skall bli havande", precis som i Folkbibeln. Dvs enligt King James profeterar här Jesaja om att en jungfru skall bli havande och föda en son som kommer att vara en gudsman. Evangelierna säger att Maria var jungfru när hon på ett övernaturligt sätt blev gravid och sedan födde Jesusbarnet. "Men det är ju biologiskt omöjligt!", säger kanske någon. För Gud är emellertid ingenting omöjligt. Skulle inte den Gud, som skapat ett universum ur intet, kunna åstadkomma det som en medelmåttig gentekniker kan göra i sitt laboratorium (kloning är ett exempel på jungfrufödsel)?! Den kristne, som av vetenskapliga skäl förnekar jungfrufödseln, framstår därför som synnerligen motsägelsefull.

Om "jungfru" är den korrekta översättningen, utgör den aktuella versen en mycket stark och tydlig profetia om Evangeliernas Jesus, och är ett tecken på Guds övernaturliga ingripande i Skapelsen. Därför är det synnerligen viktigt att om möjligt försöka avgöra vilken översättning som är den riktiga. Vi måste av detta skäl titta på den hebreiska grundtexten. Säger den "ung kvinna" eller säger den "jungfru"?

Det hebreiska ord som översatts till "ung kvinna" respektive "jungfru" är "almah". Ordet kan ha båda dessa betydelser och användes enbart om ogifta kvinnor. Båda översättningarna är således möjliga. Pålästa ateister brukar ofta anföra, att om Jesaja uttryckligen velat säga att det handlade om en jungfru, borde han använt ordet "betulah". Problemet är att detta ord också kan beteckna en gift kvinna (eller en änka), vilket bl a framgår av Joel 1:8:

Klaga likasom en jungfru som bär sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum

Här har grundtextens "betulah" översatts till "jungfru". Versen syftar uppenbarligen på en änka, som ju fortfarande betraktas som gift (vare sig hon gift om sig eller ej), och det handlar definitivt inte om någon jungfru (i biologisk mening). Det var kanske för att det inte skulle råda något som helst tvivel om att den unga kvinnan i Jesaja 7:14 var ogift, som Jesaja använde ordet "almah" (enligt NT var Maria inte gift utan trovlovad med Josef när Jesus föddes).

Men om nu både "jungfru" och "ung kvinna" är möjliga lösningar, hur skall vi då kunna få reda på vad Jesaja menar?

Låt oss se vad Septuaginta, dvs den grekiska översättningen av GT, som var färdigställd ca 250 f Kr, har att säga. Där har man i Jes 7:14 översatt hebreiskans "almah" till det grekiska ordet "parthenos". Det senare betyder jungfru och går inte att tolka på något annat sätt (inom biologin kallas t ex jungfrufödsel, som förekommer bland vissa primitiva organismer, för "partenogenes").

Det är uppenbart att de som gjorde översättningen i Septuaginta (enligt traditionen 70 st skriftlärda — Septuaginta betyder helt enkelt "de sjuttios") uppfattade ordet "almah" i Jes 7:14 som "jungfru" och inget annat. Eftersom översättningen gjordes 250 f Kr, dvs långt innan Jesus föddes, fanns ingen anledning att välja det ena eller det andra alternativet av politisk korrekthet, ideologi eller något annat utombibliskt skäl. Eller för att gynna kristendomen (som låg mer än 250 år i framtiden). Man valde helt enkelt det som man uppfattade som den mest korrekta översättningen av ordet "almah" utan att försöka bevisa något, vare sig åt ena eller andra hållet.

Ord inom ett språk ändrar ju betydelse med tiden. Det verkar rimligt att man 250 f Kr hade en bättre uppfattning av vilken innebörd Jesaja lade in i ordet "almah" än vad vi har idag, 2 260 år senare. Jesaja 7:14 framstår därför som en mycket stark profetia om Jesu födelse och bekräftar därmed Bibelns övernaturliga ursprung.

En mycket stark profetia om korsfästelsen, som kommer från kung David, återfinner vi i Ps 22:17:

...mina händer och fötter har de genomborrat... De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.

Här beskrivs korsfästelsen, där man slagit spikar genom Jesu händer och fötter. Denna profetia måste ha ett övernaturligt ursprung, eftersom korsfästelse, så vitt man vet, inte fanns som avrättningsmetod på Davids tid. Jämför nu denna profetia med Joh 19:23-24:

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den".

Denna profetia har ifrågasatts och bl a så menar kritikerna att "genomborrat" är en felöversättning, ja rent av en förfalskning. För en närmare diskussion om detta klicka här.

Jag överlåter åt läsaren att själv bedöma rimligheten i ovanstående.

Men det är inte bara olika händelser i Jesu liv som detaljerat förutsagts i Gamla Testamentet, utan till och med årtalet för Jesu död är noggrant angivet. Profeten Daniel skriver:

Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste kommer skall sju veckor förgå, och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om än i tider av nöd. Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord [dvs Jesus] förgöras, utan att någon efterträder honom. (Dan 9:25-26)

Varje vecka svarar här mot sju år, vilket är en princip som ges i 3 Mos 25:8, "Och du skall räkna 7 gånger 7 år så att tiden för de sju årsveckorna blir 49 år".

Ordet om Jerusalems återuppbyggande utgick i den persiske konungen Artasastas tjugonde år, enligt profeten Nehemja:

I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för kungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade inte förr visat mig sorgsen för honom. Men nu sade kungen till mig: "Varför ser du så sorgsen ut?..." (Neh 2:1)

Nehemja, som var Artasastas' munskänk, berättade då att han sörjde över Jerusalem och bad kungen om tillåtelse att fara dit för att åter bygga upp staden. Detta beviljades honom.

Enligt historikerna inträffade Artasastas' tjugonde regeringsår år 445 f Kr. Det skulle enligt Daniel gå 49 år (sju årsveckor) plus 434 år (62 årsveckor), dvs sammanlagt 483 år från detta årtal till dess att den smorde, dvs Jesus Kristus, skulle förgöras. 483 år framåt från 445 f Kr leder oss till år 38 e Kr. Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).

(Några läsare har påpekat att den judiska kalendern inte alls har 360 dagar per år utan att den har 354 dagar per år. Det senare är bara delvis sant. I själva verket är det betydligt mer komplicerat än så. Ett judiskt år har 353, 354 (det vanligaste) eller 355 dagar per år (detta beror på att man lägger till eller tar bort en dag under vissa år för att vissa helgdagar inte skall inträffa på fel veckodag). Eftersom detta ger en förskjutning i förhållande till solåret, så lägger man till en "skottmånad" vartannat eller vart tredje år (enligt ett visst schema) och får då "skottår" med 383, 384 eller 385 dagar. I den Metoniska cykeln, som är på 19 år, är år 3, 6, 8, 11, 14, 17 och 19 "skottår". Det judiska året förskjuts hela tiden i förhållande till solåret (eftersom det är ca 10 dagar kortare). Men tack vare systemet med "skottår" så är kalendern, efter varje Metonisk cykel, tillbaka i fas med solåret (givetvis måste man anpassa sig till solåret, eftersom detta bestämmer när det är lämpligt att så och skörda). Den judiska kalendern har dessutom utvecklats under årens lopp och är inte exakt samma idag som när GT skrevs. Det hela är oerhört komplicerat och för att ge alla aspekter av den judiska kalendern, skulle det inte räcka med en artikel i ämnet. Det skulle behövas en hel hemsida med mängder av artiklar. Den läsare som vill djupdyka i detta rekommenderas att gå till Wikipedia (engelska) och söka på rubriken "Hebrew calendar". Föreliggande artikel handlar emellertid om GT ur ett profetiskt perspektiv. Därför måste man i detta sammanhang försöka utröna vad profeterna i GT avsåg när de använde begreppet år. I Skapelseberättelsen läser vi:

Gud sade: "På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år (1 Mos 1:14).

Gud gjorde de två stora ljusen [sol och måne], det större ljuset att härska över dagen och det mindra till att härska över natten (1 Mos 1:16).

Gud skapade således sol och måne för att utmärka dagar och år. Solåret är 365,24 dagar (det är detta år som använda i Västvärlden) och månåret är 354,37 dagar. Tar vi medelvärdet av dessa två (båda skall ju utmärka dagar och år) får vi (365,24 + 354,37)/2 = 359,8 ≈ 360 dagar.

Den judiska kalendern är en s k "lunisolar calender" (mån-solkalender). Många kulturer har denna typ av kalender. En sådan kalender kännetecknas av att kalenderns datum indikerar både månens faser och solåret (i praktiken det man kallar tropiskt år). Det är i detta perspektiv fullt rimligt att väga in både månåret och solåret när man definierar årets längd.

Det finns mängder av ytterligare argument som stöder tanken att när GT:s profeter talade om år, så avsåg de perioder om 360 dagar (360 var dessutom ett heligt tal, eftersom det är delbart med både 3 och 12). I denna artikel klargörs detta i mer detalj. Som sagt, man kan fördjupa sig i kalendrar hur mycket som helst. Läsaren får ta ovanstående för vad det är och själv bedöma. Det judiska årets längd saknar dessutom betydelse för merparten av de profetior som nämns i denna artikel. Så den läsare som inte vill/kan acceptera att det profetiska året är 360 dagar, kan helt enkelt lyfta på hatten och gå vidare.)

Även om någon eller kanske ett par av profetiorna om Jesus kunde slagit in av en slump, är det fullständigt uteslutet att detta skulle kunna gälla för alla de uppfyllda profetiorna. Peter Stoner har i boken Science Speaks[1] uppskattat sannolikheten för att 48 av de ca 300 uppfyllda profetiorna om Messias skulle uppfyllas av en enda person till 1 på 10¹⁵⁷ (en etta följd av 157 nollor), dvs praktiskt taget noll.[2]

Många ansträngningar har gjorts för att bortförklara de gammaltestamentliga profetiorna om Messias. En variant har varit att försöka göra gällande att Gamla eller Nya Testamentet manipulerats för att profetiorna skulle stämma in på Jesus. Att GT skulle ha manipulerats kan ganska lätt tillbakavisas. Den kristna Bibelns Gamla Testamente är nämligen identiskt lika med judarnas Heliga Skrift, bortsett från att böckerna delvis kommer i annan ordning. Om vissa verser i den kristna Bibelns Gamla Testamente manipulerats, måste judarna således samtidigt ha ändrat samma verser i sina skrifter. Detta är helt orimligt, eftersom de ju inte alls tror att Jesus var Messias. Hypotesen att Nya Testamentet å sin sida skulle ha manipulerats har vi redan diskuterat i avsnittet om Bibelns trovärdighet och avfärdat som ytterst osannolik.

Gamla Testamentet innehåller inte bara profetior om Messias, utan också mycket tydliga förutsägelser om det judiska folkets framtid. När jag själv blev kristen påverkades jag mycket av dessa. Judarna har, enligt Bibeln, en mycket speciell ställning, eftersom de är Guds eget folk, utvalda av Gud för att vara det redskap genom vilket Guds frälsningsplan skulle förverkligas.[3] Både judarnas förskingring, när de efter år 70 fördrevs från Israel och spreds ut över hela världen, deras situation i främmande länder och deras återvändande till Israel förutsägs detaljerat på många ställen i Gamla Testamentet.

Och Herren skall förströ dig bland alla folk från jordens ena ända till den andra... och bland de folken skall du inte få någon ro eller någon vila för din fot; Herren skall där giva dig ett bävande hjärta... (5 Mos 28:63-68)

Och åt dem som blir kvar av er skall jag ge försagda hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av ett prasslande löv som rörs av vinden, och flyr som flydde de för svärd och faller, om också ingen förföljer dem. (3 Mos 26:36)

Dessa bibelställen förutsäger mycket klart diasporan, som förskingringen ibland kallas, och förklarar varför ghettojuden, som levde förföljd och hånad bland främmande folk, aldrig vågade slå tillbaka mot sina plågoandar. Långt före Hitler mördades judar i miljontal under pogromer i Tyskland, Polen, Ryssland etc. Vi förstår nu varför de så ofta lät sig slaktas som får utan att göra ringaste motstånd, vilket ter sig mycket svårbegripligt med tanke på det mod och det dödsförakt som dagens israeliska soldater uppvisar.

I 5 Mos 30:3-9 läser vi hur Gud lovar sitt folk att de en dag skall få komma tillbaka till sitt land:

...då skall Herren din Gud åter upprätta dig... Herren din Gud skall då åter församla dig från alla folk bland vilka han har skingrat dig... Och Herren din Gud skall låta dig komma in i det land, som dina fäder har haft till besittning...

Innan judarna i slutet av 1800-talet började återvända till det "förlovade landet", hade detta till stor del legat öde och tomt under många hundra år, precis som det var profeterat i 3 Mos 26:32-33:

Jag skall själv ödelägga landet, så att era fiender, som bor i det, skall häpna över det. Men er skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall förfölja er med draget svärd. Så skall ert land bli en ödemark och era städer skall bli ruiner.

Den berömde författaren Mark Twain, eller som han egentligen hette Samuel Clemens, reste 1869 runt i Palestina, som Israel då kallades. I sin reseskildring Innocents Abroad or The New Pilgrim's Progress beskrev han en del av Palestina på följande sätt:

Det finns inte en enda by i hela området — inte på 30 miles i någon riktning. Det finns två eller tre små samlingar av beduintält, men inte en enda permanent bosättning.[4]

Rabbi Nowitz som 1882 reste till Palestina för att undersöka möjligheterna för judisk återinvandring konstaterade att utarmningen av jorden och den turkiska regeringens förtryck gjorde ett sådant återvändande till en omöjlighet.[5]

Profetiorna om det återupprättade Israel slog sedan in 1948, då den nya staten Israel bildades. Detta skedde som bekant genom ett beslut i FN. På en enda dag uppstod ett nytt land. Även detta hade förutsagts av profeten Jesaja:

Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet. Innan kval har kommit över henne, blir hon förlöst med ett gossebarn. Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett ögonblick...? (Jes 66:7-8)

Även det bävande hjärtat verkar det judiska folket ha förlorat för gott. Nehemjas bok berättar om judarnas situation då de efter babylonska fångenskapen på 400-talet före Kristus återvände till Israel för att bygga upp landet igen. Skildringen beskriver emellertid samtidigt profetiskt judarnas situation idag, omgivna som de är av fiender vars enda mål är att förinta deras land.

Våra ovänner åter sade: "Innan de får veta eller se något, skall vi stå upp och dräpa dem. Så skall vi göra slut på arbetet ". (Neh 4:11)

Det arbete fienderna skulle göra slut på var judarnas återuppbyggande av muren runt Jerusalem. Precis som på den tiden måste judarna även idag försvara sig:

Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatta med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med sina spjut, sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stod bakom hela Judas hus. De som byggde på muren och de som lastade och bar bördor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höll de vapnet. Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin höft medan de byggde. (Neh 4:16-17)

Vapnen ansågs av var och en vara lika nödvändiga som vatten. (Neh 4:23)

Detta är en mycket exakt beskrivning av dagens Israel. Då jag själv var i Israel för ett par år sedan, besökte jag vid ett tillfälle ruinerna av Caesarea Philippi. Flera judiska skolklasser var samtidigt där på studiebesök. Det var en underlig känsla att se hur lärarna, från småskolelärarinnor och uppåt, alla hade kulsprutepistolen över axeln lika naturligt som att en svensk lärare har sin lärarkalender i portföljen. Tänk vilken skillnad mot idyllen Sverige! Och tänkt så exakt Nehemja profeterade!

Och inte heller ligger landet öde och förtorkat längre. Enligt Guds löften skulle Israel åter bli landet som flyter av mjölk och honung. Var och en som varit där kan intyga att detta löfte idag blivit en verklighet.

När jag har renat er från alla era missgärningar, då skall jag låta städerna på nytt bli bebodda, och då skall ruinerna åter byggas upp, och det ödelagda landet skall åter bli brukat, i stället för att det har legat som en ödemark inför var man som har gått fram där. Och då skall man säga: "Det landet som var så skövlat har nu blivit som Edens lustgård, och städerna som var så ödelagda, skövlade och förstörda, de är nu bebodda och befästa." (Hes 36:33-35)

Mark Twain beskriver i sin tidigare nämnda bok hur det längs vägen mellan Jerusalem och Damaskus på 1860-talet bara fanns ett enda träd. Sedan 1948 har man planterat ca 300 miljoner träd i Israel och varje år planteras ca 20 miljoner nya träd.

Omedelbart efter det att staten Israel proklamerats 14 maj 1948, angreps man av överväldigande styrkor från de omgivande arabländerna. Reguljära trupper från Egypten, Syrien, Jordanien, Libanon, Jemen, Saudiarabien och Irak gick till attack redan dagen efter självständighetsförklaringen. Då engelsmännen, som tidigare administrerat det s k Palestinamandatet, natten mellan den 14 och 15 maj drog sig tillbaka, överlämnade de i stort sett alla försvarsanläggningar samt mängder av vapen och ammunition till araberna. Orsaken till detta skamliga beteende var dels att engelsmännen sedan gammalt var arabvänliga men också att de var mycket beroende av den arabiska oljan. De flesta militära bedömare var övertygade om att judarna var helt chanslösa. Fyrtio miljoner araber stod mot en miljon judar. Att den nya nationen, som mänskligt sett var i ett hopplöst militärt underläge, ändå lyckades överleva, är inget annat än ett rent underverk och visar att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk. I 5 Mos 3:22 säger Herren till sitt folk, "Frukta inte för dem, ty Herren, er Gud, skall själv strida för er".

Den judiska statens korta, militära historia är full av händelser som är minst sagt mirakulösa. Ett märkligt exempel från kriget 1948 är hur en liten grupp på 70 man lyckades hejda hela den syriska armén vid Deganiah i norr. Ett annat anmärkningsvärt mirakel som inträffade under samma krig, var när de framryckande egyptiska stridsvagnarna blev stående mitt i öknen på grund av bränslebrist. Att en framryckande, segerviss angripare, som anfaller helt oprovocerat, drabbas av bränslebrist kan inte betraktas som normalt, utan tyder på att stor förvirring måste ha rått bland de egyptiska generalerna och underhållstrupperna. Varifrån kom denna förvirring? Kanske hittar vi svaret i Andra Mosebok:

Men när morgonväkten var inne, blickade Herren på egypternas här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring in i egypternas här. Och han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma framåt. (2 Mos 14:24-25)

Precis som för flera tusen år sedan så strider Herren för sitt folk än idag.

Aldrig någonsin i världshistorien har det förekommit att ett fördrivet folk fått tillbaka sitt land på samma sätt som judarna! Slump?! Resultatet av ett skickligt agerande från judarnas sida?! Ja, man får givetvis tro vad man vill men för mig är judarnas återkomst till Israel ett oerhört starkt indicium på att Bibeln är Guds sanna ord!

Hittills har vi bara skrapat lite på ytan av de bibliska profetiorna. Gamla Testamentet innehåller mängder av profetior om olika städer, länder och riken och deras framtid. Profeten Nahum förutsäger t ex att den stora staden Ninive (Assyriens huvudstad) skall falla som en mogen frukt:

Alla dina fästen liknar fikonträd med brådmognad frukt: Vid minsta skakning faller de i munnen på den som äta dem. Se ditt manskap är hos dig som kvinnor, ditt lands portar står vidöppna för dina fiender, eld förtär dina bommar. (Nah 3:12-13)

Att Ninive skulle falla på detta enkla sätt var knappast något man kunnat förutse. Staden var mycket starkt befäst och centrum för en extremt mäktig militärmakt. På höjden av dess makt uttalades så några profetior mot staden, och det dröjde sedan inte länge förrän den erövrades. Ninive föll efter bara tre månaders belägring, vilket var mycket kort tid. På den här tiden kunde nämligen belägringar pågå i åratal och till och med i decennier. Staden Ashod, som var betydligt mindre och sämre befäst än Ninive, belägrades t ex i tjugonio år innan den föll. Till saken hör också, vilket utgrävningar har visat, att Ninives försvar var mycket imponerande, eller vad sägs om en innermur som var ca 30 m hög och 15 m tjock med 60 m höga torn (som tjugovåningshus). Utanför denna mur fanns sedan en 50 m bred vallgrav. Utgrävningarna har också visat att en fiende som kom österifrån först var tvungen att forcera en kraftig yttre mur, sedan två djupa vallgravar och två ytterligare murar (den ovan beskrivna var den innersta av dessa) innan han var inne i staden. Försvarsverken hade ett djup — avståndet mellan yttre murens utsida och innersta murens insida — av ca 730 m och längden av innermuren var ungefär 12 km! Att denna stora stad kunde falla på så kort tid som tre månader är helt obegripligt, i varje fall om man bortser från att Gud är den Gud som ingriper i historien. Granskar man Nahums profetia mer noggrant, finner man dessutom att den mycket detaljerat stämmer överens med historiska och arkeologiska fakta.

I Matteusevangeliets elfte kapitel profeterar Jesus en dom över städerna Korasin, Betsaida och Kafarnaum (Kapernaum).

Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig i säck och aska... Och du Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjd till himlen? Nej du skall störtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu i dag. (Matt 11:21, 23)

Dessa tre städer låg runt Galileiska Sjön i norra Israel. Alla tre förstördes vid en jordbävning omkring år 400 och inte en av dem finns kvar idag. George Davis säger i sin Bible Prophecies Fulfilles Today:

Varje gång vi har besökt Tiberias och området omkring Galileiska Sjön har vi på nytt slagits av exaktheten och den övernaturliga inspirationen hos Guds Ord. Där finns ruinerna efter tre städer, förstörda exakt som förutsagts av vår Herre, och en stad, Tiberias, över vilken inget domsord uttalats, och som fortfarande finns kvar, blomstrande efter 19 långa sekler.[6]

Det unika med kristendomen, jämfört med alla andra religioner, är att den är kopplad till händelser i rum och tid. Därför kan den kristna tron på olika sätt kontrolleras och prövas av vårt förnuft och jämföras med historiska och arkeologiska fakta. Bibelns historiska skildring har gång på gång visat sig stämma förbluffande väl överens med sådana fakta. Detta utgör naturligtvis inget direkt bevis för att Bibelns andliga innehåll är sant, även om det ökar trovärdigheten hos den som helhet. Det är emellertid här som profetiorna kommer in. Genom dessa kopplas verifierbara, historiska händelser till Guds övernaturliga handlande. Profetiornas uppfyllelse, som förnuftsmässigt kan kontrolleras och utvärderas, bevisar bortom varje rimligt tvivel att Bibeln verkligen är Guds Ord, och att vi därför har all anledning att ta dess budskap på yttersta allvar. Att trots dessa profetior förneka Gud, är att besitta en mycket stor portion av blind tro!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till "Vad är det för speciellt med kristendomen?"
Tillbaka till "Israel"
Tillbaka till "Islam"

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Men häxprocesser, inkvisition och religionskrig då? Kommer det från Jesus?(lite kyrkohistoria)

---

[1] Moody Press 1963
[2] För att få en uppfattning av hur oerhört litet talet 1/10¹⁵⁷ är, måste man använda liknelser. Astrofysikern Hugh Ross ger i sin bok The Creator and The Cosmos, Navpress, 1993 följande bild av talet 1/10³⁷ (en ofantligt mycket större sannolikhet). Antag att man staplat tjugofemcentsmynt hela vägen upp till månen (384 000 km högt). Täck sedan hela Nordamerikanska kontinenten med sådana myntstaplar. Gör likadant på en miljard kontinenter lika stora som Nordamerika. Måla ett mynt rött och blanda in det bland de övriga och be sedan en vän att med förbundna ögon på måfå ta ett enda mynt bland staplarna. Sannolikheten att han vid första försöket skall ta det röda myntet är då 1/10³⁷. (Ovanstående kan jämföras med USA:s statsskuld som, om man staplade tjugofemcentsmynt 60 cm högt, endast skulle täcka 2,7 km².)
[3] Det är kanske bäst att påpeka att detta inte skall tolkas som att det judiska folket är felfritt och att de har rätt att bete sig hur de vill mot t ex det palestinska folket. Detta är egentligen självklart, eftersom inga människor, vare sig individer, grupper eller folkslag, är felfria, men är viktigt att framhålla. Många som är fientliga till den kristna tron, verkar nämligen tro att de kristna som stöder Israel, därmed automatiskt hatar alla palestinier, vilket inte alls är sant.
[4] Sid 213, Volume II, Harper & Brothers Publishers, 1869.
[5] John Urquhart, The Wonders of Prophecy, New York, C C Cook, n d.
[6] The Million Testaments Campaign, 1931, sid 41.