"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Är Gamla Testamentets Gud en blodtörstig tyrann?

För någon tid sedan fick jag ett mail med följande argumentering (som subject var angivet "Barbari i Bibeln"):

Du har skrivit ganska mycket om hur Gud är kärlekens gud, att han älskar varje människa etc.

Men vad har du då att säga om de delar i GT som för mig inte framstår som så mycket annat än rent barbari? T ex då israeliterna anföll midianiterna på Guds order, och Moses beordrar sedan att hela folket ska massakreras, förutom oskulderna, som israeliterna ska behålla för sig själva (Numbers 31:7-18) Sen så finns det ju även någon sjuk lag som säger att våldtäktsmannen ska gifta sig med sitt offer, om offret är ogift (Deuteronomy 22:28-29). Sen så kräver ju Gud att man ska döda människor för en mängd olika saker, till exempel häxeri (Exodus 22:17), homosexuella handlingar (Leviticus 20:13), förbannelse av sina föräldrar (Leviticus 20:9), dyrkan av andra gudar (Deuteronomy 17:2-5), att påstå sig vara profet fast man inte är det (Deuteronomy 18:20-22), arbeta på sabbaten (Exodus 31:12-15) och många andra "brott".

Detta låter ju inte som en kärleksfull gud, utan som en mordisk och sinnessjuk gud. Och eftersom ni kristna tror att Jesus är Gud (NT är ju otvivelaktigt mer aptitligt än GT) så betyder ju det att Jesus (enligt er tro) har sagt dessa saker!

Finns det något försvar för dessa delar i Bibeln, förutom moralisk relativism ("Det var annorlunda på den tiden...")? Om moralisk relativism är det enda försvaret, borde man då inte kunna begära ett ädlare beteende av Gud (som dessutom säger sig vara kärleksfull!) än av människor?

Innan jag går in på själva ämnet är det intressant att notera att vederbörande använder de engelska namnen på böckerna i Gamla Testamentet (fortsättningsvis ofta förkortat till GT). Detta antyder att han förmodligen hittat ovanstående argument på någon ateistisk hemsida med engelsk text (kanske inte själva grundtanken i det han skriver, men bibelställena). Och här har vi det första problemet. Man kan inte förstå Bibeln genom att enbart ta del av lösryckta citat, hämtade från en hemsida som förmodligen är gjord enbart för att svartmåla den kristna tron. Att utifrån hänvisning till ett fåtal bibelverser bara läsa just de verserna och inget mer är en sak. Att utan förutfattade meningar, och i avsikt att försöka förstå vad bibeltexten försöker säga oss, läsa Bibeln från sidan ett och rakt igenom (vilket jag själv gjort flera gånger — det var bl a detta som ledde till att jag lämnade ateismen och blev kristen) är en helt annan sak. Det finns en avgörande skillnad mellan dessa två sätt att närma sig bibeltexten. Ingen seriös sökare skulle försöka närma sig Bibeln på det första sättet. Bibeln måste, precis som all annan litteratur (möjligen med undantag för uppslagsböcker och liknande), läsas sammanhängande. Och texten måste begrundas och mediteras över. Psaltaren 119:160 säger, "Summan av ditt ord är sanning och alla din rättfärdighets lagar varar evinnerligen". Summan av Bibelns budskap är således sanningen. Enstaka, lösryckta bibelverser utgör bara inkompletta delar av en helhet.

Det är uppenbart att vissa människor kommer med ovanstående typ av argument enbart för att misskreditera Bibeln och den kristna tron (jag säger inte att brevskrivaren gör det — huruvida han är en ärlig sökare eller ej, har jag ingen uppfattning om). Man har redan i förväg bestämt sig för att kristendomen är fel. Allt som talar emot den tas då som bevis för att den är fel, medan man alltför ofta bortser från det som talar för. Man drar sig inte för att citera lösryckta bibelverser som tycks styrka det man vill ha sagt, men negligerar det samlade budskap som Bibeln förmedlar.

Även den ärlige sökaren, som faktiskt är intresserad av att försöka förstå vad Bibeln vill säga oss, kan uppleva problem med Gamla Testamentets gudsbild. Men inte bara sökare utan också många kristna, ja kanske de allra flesta kristna, brottas med kontrasterna mellan Gamla och Nya Testamentets gudsbild. I många fall tycker man sig inte hitta något svar och sopar då problemet under mattan och låtsas som att det inte existerar. Frågan är dock mycket viktig för var och en som vill förstå Bibeln och väl värd att försöka besvara på ett trovärdigt och ärligt sätt.

Med detta sagt så skall jag nu försöka förklara hur jag ser på det hela. Jag har inga absoluta, enkla svar. Problemet är svårt och vi kan inte förstå allt (men observera, den begränsningen gäller också för ateister).

Om vi börjar med citaten ovan så är de korrekta i sig. Det är sant att GT talar om hårda straff. Det är också sant att judarna ibland, enligt vad bibeltexten säger, fick "order" av Gud att göra saker som vi idag uppfattar som grymma och hårda och kärlekslösa.

Beträffande de hårda straffen så finns emellertid en annan sida av det hela. GT talar också mycket om barmhärtighet och nåd och har en för den tiden anmärkningsvärt hög rättssäkerhet, där man t ex kräver flera vittnen för att någon skall kunna fällas för grova brott som t ex mord. Ett exempel på varje medborgares starka juridiska ställning är när kung Ahab var tvungen att ordna en falsk rättegång för att komma åt Nabots vingård (1 Kon 21). I alla länder vid den här tiden tog kungen precis vad han ville, och i bästa fall kompenserade han för det han tagit (om han var på bra humör). Så var det inte i Israel. Först när kungen mutat falska vittnen att påstå att Nabot hade hädat Gud, så kunde han lägga beslag på dennes vingård. Det finns mycket, mycket mer att säga om GT:s juridik, men då kommer vi bort från ämnet (mer detaljer om den gammaltestamentliga lagstiftningen hittar läsaren här). Jag vill dock speciellt kommentera ett av de påstående som brevskrivaren gör.

Sen så finns det ju även någon sjuk lag som säger att våldtäktsmannen ska gifta sig med sitt offer, om offret är ogift (Deuteronomy 22:28-29).

I alla kulturer vid den här tiden så kunde en slavägare behandla sin slavar efter eget godtyckte. Givetvis var det en ekonomisk förlust att döda eller slå en slav så att han/hon blev invalid, men man straffades inte för det. Slavinnor var fritt att våldta om man så ville. Här är den judiska lagen unik. Om en judisk slavägare våldtog sin slavinna var han tvungen att gifta sig med henne och hon blev en del av hans familj. Kvinnans ställning hos det judiska folket var (och är) oerhört stark (när jag säger "oerhört stark" så måste detta påstående givetvis sättas in i sitt historiska sammanhang). Att vara jude ärvs t ex från mor till barn, dvs har man en judisk far men icke judisk mor är man inte automatiskt jude, men om man har en judisk mor så räknas man alltid som jude, oberoende av vem fadern är. Jag har svårt att se något sjukt i en sådan lag. Tvärtom! Den judiska lagen hade en anmärkningsvärt hög moral och rättssäkerhet om man jämför med vad som var regel vid den här tiden.

Brevskrivaren frågar sig om Gamla Testamentets Gud är annorlunda än Nya Testamentets. GT:s Gud framställs som en ond och blodtörstig Gud (en åsikt som ofta förs fram av militanta ateister), medan Jesus tycks ha en betydligt mer sympatisk framtoning (vilket inte hindrar vissa ateister att kalla Jesus för förtryckare — han sade ju t ex att det finns en Sanning, vilket man menar förtrycker den fria tanken — för den postmoderna människan är det nämligen viktigare att tänka fritt än att tänka rätt). Slutsatsen blir att Jesu undervisning är oförenlig med GT, vilket i förlängningen leder till att Bibeln talar emot sig själv och därmed förlorar i trovärdighet.

Nu påverkar kanske inte detta den kristna tron i sig på något avgörande sätt. Kristendomen har ju visserligen sina rötter i GT, men sin främsta källa har den i NT. Jesu undervisning är grunden för den kristna tron. I mångt och mycket gick ju Jesus emot dåtidens judiska präster (fast det handlade mer om deras tolkning av GT och inte så mycket om GT som sådant). Utan Gamla Testamentet som bakgrund är det emellertid väldigt svårt att förstå Nya Testamentet, och speciellt då vissa begrepp som Messiastanken och blodsoffret. Men, GT:s eventuella problem är mer judendomens problem än den kristna trons problem. Som kristen kan man således inte bortse från GT, men NT innehåller trots allt en mer fullständig uppenbarelse av vem Gud är (jag återkommer strax till detta) och vill man förstå vem Gud verkligen är, måste man i första hand se på Jesus.

Människor som aldrig läst Bibeln på allvar tenderar ofta att uppfatta Jesus som enbart mild och snäll och tolerant, dvs allmänt gullig och i stark kontrast till den dömande Gud som uppenbaras i GT. Faktum är dock att Jesus har precis samma inställning till ondskan som vad GT:s Gud har. Låt mig ge några exempel:

Vid ett tillfälle säger Jesus till de skriftlärda och fariséerna, "Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet" (Matt 23:33).

Om barnen säger han, "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer." (Matt 18:6-7)

Vid ett tillfälle när Jesus undervisar fariséerna säger han, "Ni tillhör denna världen, jag tillhör inte denna världen. Därför sade jag att ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder." (Joh 8:23-24)

Jesus är fullständigt kompromisslös i sitt budskap. För den som ångrar sin ondska och ber om förlåtelse är han full av barmhärtighet och kärlek. Prostituerade och andra människor i samhällets bottenskikt bemöter han med en gränslös kärlek. Men de som borde veta bättre, t ex fariséerna, som hade utnämnt sig själva till de sanna uttolkarna av Skriften och som gav en falsk undervisning till folket, möts av en helt annan skärpa hos Jesus. För den som medvetet och avsiktligt väljer det onda finns inte längre någon nåd. Endast domen återstår. Därför säger Jesus till fariséerna i Joh 9:41, "Om ni vore blinda, skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar." Och domen som Jesus talar om är den eviga döden. Så egentligen finns ingen skillnad mellan GT och NT i detta avseende. Både Herren Jehova i Gamla Testamentet och Jesus dömer den som valt det onda, men uppvisar gränslös nåd mot den som är svag och full av ånger.

Skillnaden mellan GT och NT ligger på ett annat plan. Inte i själva inställningen till det onda, utan i konsekvenserna. I GT kommer straffet för synd och onda handlingar omedelbart och i fysisk form, dvs redan i den här världen. I NT, efter Jesu död och uppståndelse, kommer straffet efter döden, och då inte i fysisk utan andlig form. NT talar om den "andliga döden" och att de människor som inte vill ha med Gud att göra, får precis som de vill. De slipper att ha med Gud att göra — för evigt. Det är den eviga döden. Eftersom Gud är kärlekens källa, och man genom den andliga döden blir bortkopplad från denna källa, blir det antagligen en mörk och dyster existens, som varar i evighet. Detta framstår som ett fruktansvärt straff, vilket inte Gud delar ut med glädje. Tvärtom, det är en konsekvens, inte av Guds val, utan av våra val och handlingar. Så Gud är inte motsägelsefull när det gäller ondskan. Gud hatar det onda står det, och det gäller både den Gud som uppenbaras i GT och den Gud som uppenbaras i NT. Det straff som NT talar om, är antagligen oerhört mycket mer fruktansvärt än den fysiska döden, men tycks mer avlägset än ett rent fysiskt straff. I GT sker ofta straffet genom andra folk. När t ex Israel avfaller från Gud, anfalls landet av olika nationer (assyrier, babylonier etc) och judarna hamnar i förtryck och fångenskap. Ibland får judarna fungera som utmätare av straff gentemot andra nationer och folk. Att Gud t ex tillät judarna att fördriva kananéerna från det område som sedan blev landet Israel, berodde på att kananéerna bl a sysslade med barnoffer och därmed hade förverkat sin rätt till landet. I 3 Mos 20:23-24 säger Gud följande till det judiska folket:

Ni skall inte ta efter sederna hos det folk som jag driver undan för er. De gjorde alla dessa skändligheter [bl a barnoffer], och jag fick avsky för dem.
Därför sade jag till er: Ni skall ta deras land i besittning, ty jag skall ge det åt er som er egendom, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren, er Gud, som har avskilt er från andra folk.

Jag återkommer strax till detta med barnoffer. Men först skall vi nu försöka att i några punkter reda ut problematiken:

 

1. Gud har aldrig kunnat uppenbara mer för människan än vad människans intellekt har kunnat ta emot. Därför växer uppenbarelsen om vem Gud är gradvis fram i GT och fullbordas sedan i NT. I Hebréerbrevet läser vi:

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son... (Heb 1:1)

Gud har talat till människan många gånger och på många olika sätt under historiens gång. Jesus är Guds sista ord till människan. Lyssnar vi inte till Jesus har Gud helt enkelt inget mer att säga.

Genom Jesus kan vi förstå så mycket av Guds natur som det överhuvudtaget är möjligt för vårt begränsade intellekt att förstå (många ateister tycks anse att deras intellekt är obegränsat, frågan är dock om de har rätt). I Joh 14:9 säger Jesus, "Den som har sett mig har sett Fadern". Jesus — som själv är Gud — har alltså uppenbarat för oss vem Fadern — som också är Gud — är, och genom Jesus kan vi lära känna Fadern. Den som är kristen och har fått möta Jesus, vet att Gud är god och enbart god. Det betyder att man tolkar hela Bibeln utifrån denna insikt. Även om vi ibland kan tycka att Guds handlande verkar grymt, och vi kanske tycker att Gud borde kunna vara mer förlåtande och barmhärtig, vet vi som är kristna och känner Gud, att Gud är god och att det måste finnas starka skäl till varför han handlar som han gör. Det är ungefär som ett litet barn som vet att mamma och pappa älskar barnet. Ibland kanske inte barnet förstår varför föräldrarna gör som de gör, men ändå litar barnet på att deras beslut syftar till barnets bästa.

Ovanstående betyder inte att man som kristen kopplar bort sin hjärna och sväljer vad som helst. Gud vill att vi skall tänka och förstå. Men det innebär i alla fall att den kristne grundläggande litar på Guds godhet och inser och accepterar att han inte kan förstå allt (inte ens ateisten kan ju förstå allt — men nu hädar jag nästan, så det är bäst jag skyndar vidare).

När jag skriver detta känner jag hur herr kristendomsfiende nu börjar hetsa upp sig. "Så man skall alltså koppla bort hjärnan och göra vilka hemskheter som helst i sin Guds namn?! Usch, det är därför religioner, och då speciellt kristendomen, borde förbjudas. De ligger bakom alla krig och alla grymheter i världen!"

För det första ligger inte religioner bakom alla krig och hemskheter i världen. Under 1900-talet mördade marxismen och nazismen mångdubbelt fler människor än som sammanlagt dött i alla religiösa konflikter och liknande under hela mänsklighetens tidigare historia. Det är grundläggande inte fel på religioner och ideologier, det är fel på människan. Detta är Bibelns klara budskap. Sedan kan vissa ideologier och religioner ta fram det bästa hos människan medan andra tycks ha förmåga att ta fram det allra sämsta. Min bestämda mening är att kristendomen har en fantastisk förmåga att ta fram det absolut bästa hos människan. Jag talar då om äkta kristendom, dvs om människor som försöker följa Jesus och som har Jesus som Herre i sina liv. Moder Theresa representerade Kristus på ett mycket tydligt sätt. De präster som brände "häxor" på bål gjorde det definitivt inte! De representerade snarare Djävulen.

Att lita på Guds godhet innebär inte att man slaviskt gör vad som helst bara en pastor eller präst säger att man skall göra detta. Allt skall prövas, säger Bibeln. Och det måste prövas i förhållande till Jesu undervisning! Många kristna har diskuterat med Gud i sin enskildhet, ja de har varit arga på Gud när de inte förstår. Jag har själv ibland anklagat Gud, och frågat hur han kan tillåta att barn lider och svälter. Ibland har jag upplevt att jag fått någon form svar, ibland inte (egentligen handlar hela Jobs bok om just detta — hur Gud kan tillåta lidandet i världen). Men grundläggande så inser jag att vi inte kan förstå allt, och därför måste vi ibland gå vidare utan att kunna förstå. Under alla förhållanden så finns ingenting i Jesu undervisning som kan tas som intäkt för att begå onda handlingar. För att begå onda handlingar måste man handla rakt emot Jesu klara undervisning.

Gud har således aldrig kunnat uppenbara mer för människan än hon kunnat ta emot. Den finns pastorer i olika sammanhang, som upplevt att de fått visioner från Gud, och som försökt att gå för snabbt fram när det gäller att förändra sin församlings arbete och då inte fått församlingen med sig. Det har ofta slutat med att pastorn fått sparken eller att församlingen splittrats. De pastorer, som utifrån sin vision, fått församlingen med sig, har gjort detta genom att undervisa och förklara och motivera och ge människor tid att förändras.

GT är fullt av exempel på att Gud uppenbarligen har haft precis samma problem med sin ursprungliga "församling", dvs det judiska folket. Judarna lämnar gång på gång Gud därför att de inte förstår Guds vilja och planer. Gud vill vara deras kung, men de vill ha en vanlig, mänsklig kung, som de kan se med sina ögon. Till slut får de som de vill, annars skulle de förmodligen ha övergett Gud ännu en gång. Hela tiden återfaller de i avgudadyrkan och liknande, och Gud har fullt sjå att hålla dem på den rätta vägen. De vill tillbe avgudabilder som de kan se och inte en osynlig Gud. Därför har Gud upprepade gånger varit tvungen att tillmötesgå deras krav och genom olika fysiska attribut (t ex templet och offerväsendet) ge dem en slags fysisk närvaro.

Gud har alltså varit begränsad i sitt agerande och har tvingats att gå långsamt fram. Trots att Gud hade förberett judarna på den kommande Messias, genom profetior och på andra sätt (jag har flera artiklar om detta i min avdelning om kristen tro), så framstod Jesus, som ju visade på Guds sanna natur, som så radikal att den tidens präster blev fullständigt rasande över hans undervisning och till slut enades om att döda honom. Många av Jesu efterföljare lämnade också honom när de tyckte att han var alltför radikal. Man måste således bedöma den Gud som uppenbaras i GT utifrån denna begränsning. I GT återfinner man en gudsbild, som snarare visar på hur judarna uppfattade Gud vid den tidpunkt när de olika böckerna skrevs, än en fullödig bild av Gud. Skall man förstå vem Gud verkligen är, måste man se på Jesus.

Bilden av vem och hurudan Gud är växer således långsamt fram i GT. I Jesaja framträder alltmer av Guds godhet. I kapitel 10:1 läser vi t ex:

Ve er som stadgar orättfärdiga stadgar! Ni skriver, men våldslagar skriver ni, för att vränga de ringas sak och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till ert byte och plundra de faderlösa."

Och i kapitel 58:6:

Nej, detta är den fasta som jag vill ha; att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne, var du ser honom och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod.

GT måste förstås i ljuset av detta.

 

2. Bibeln, både GT och NT, är skriven av människor. Detta till skillnad från Koranen, som enligt vad muslimerna tror, är dikterad för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Varje bokstav i Koranen står där, därför att Allah vill att den skall stå där. Koranen ger därför inget tolkningsutrymme, utan måste läsas och förstås bokstavligt. Bibeln däremot är inte dikterad av Gud eller änglar. Skriften säger "...drivna av helig ande har människor talat ord från Gud" (2 Petr 1:21). Dvs människor har använt sina egna referensramar och erfarenheter och sin egen kulturella bakgrund för att uttrycka det budskap som den Helige Ande lagt i deras hjärtan. Sedan finns det givetvis verser som gör anspråk på att vara direkt dikterade av Gud, t ex de tio budorden, men då framgår detta också klart. Bibeln måste därför rent generellt tolkas. Man kan inte bara läsa bibeltexten rätt upp och ned. Och ännu mindre kan man plocka isolerade verser ur texten. Även om sådana citat är korrekta, utgör de ändå en större lögn än en sanning, med tanke på vad de utelämnar.

Bibeln innehåller en mångfald av texttyper. Där finns levnadsregler, lagar, profetior, uppenbarelser från Gud, judarnas historia, poesi etc, etc. Allt som står där är inte rekommendabelt. Tvärtom, så innehåller Bibeln mycket som i stället varnar oss för att vi inte skall göra si eller så. Eftersom Bibeln är en historisk bok, som beskriver historiska händelser och levande människor och deras handlingar, skildras både goda och onda människor. Detta innebär att det finns väldigt mycket beskrivet i Bibeln som inte alls avspeglar Guds vilja och karaktär, utan som i stället visar på den fallna människans svagheter och förmåga till ondska. Ändå finns det med där, av olika skäl. Dels för att man i en historiebok måste ta med det som hänt, vare sig det är gott eller ont, dels för att man också kan lära sig något av historien. Genom att ta del av andra människors misstag och svagheter kan man förhoppningsvis undvika att själv upprepa dem.

Varje texttyp måste förstås utifrån vad den försöker säga oss. Poetiska lovsånger till Skaparen kan t ex inte användas för att uttala sig i naturvetenskapliga frågor. Vissa regler är uppenbarligen tidsbundna och är inte inte allmängiltiga (t ex att man inte skall äta fläsk, vilket förmodligen hade rent medicinska skäl — risken för trikiner i fläskkött). Etc.

Även om min övertygelse är att Bibeln i sin helhet är sann, kan vissa berättelser säkert ha vissa brister när det gäller hur man uppfattade att Gud såg på saker och ting. De händelser som beskrivs är säkert korrekt beskrivna i sig, men motiv och förklaringar, och speciellt då Guds motiv, kan antagligen vara ofullständiga och kanske ibland t o m så ofullständiga att de lätt missuppfattas av en modern läsare. Som dessutom är begränsad av sin tids sätt att se på saker och ting. Det är ju inte bara författarna till Bibeln som var sin tids barn. Vi är ju också det. Vi behöver ju bara tänka på den politiska korrekthetens tvångströja som vilar över vårt land och bestämmer vilka tankar en normal svensk vågar tänka. Dagens människor har säkert lika mycket brister i detta avseende som vad människor hade för 2000 år sedan. Idag vill vi ju gärna tro att vi står högt över dem som levde för tusentals år sedan när det gäller humanitet och tolerans. Verkligheten visar dock att vi är lika begränsade och inskränkta som man var på den tiden. Och lika inhumana. Vi får inte glömma bort vad som t ex skedde under Andra Världskriget, då ett av de ledande kulturfolken i världen (tyskarna) begick historiens kanske mest barbariska illdåd. Eller det som hände i forna Jugoslavien för bara 10 år sedan. Vi vill gärna intala oss att vi är annorlunda, medan verkligheten talar ett annat språk. Tänk bara på den ca en miljon barn som mördats i Sverige sedan den fria aborten infördes!

Mitt argument nummer två går således ut på att Bibeln måste tolkas utifrån textens sammanhang och den kultur i vilken den kom till. För att förstå GT räcker det inte med att ha en korrekt översättning. Vi måste också förstå hur man tänkte i den kultur där GT växte fram.

 

3. Låt mig anknyta till föregående punkt och utvidga resonemanget lite. Alla översättningar innehåller svårigheter, osäkerheter och svagheter. Att översätta mellan två så väsensskilda språk som hebreiska och svenska, leder alltid till ofullständigheter i förhållande till originaltexten. Vill man både försöka få med textens skönhet, bildspråk och innehåll, tvingas man till kompromisser. Detta i kombination med de kulturella olikheter jag talade om i föregående punkt (mellan författarna till GT och dagens läsare av GT) leder till problem att förstå speciellt vissa delar av bibeltexten. En närmare diskussion om detta skulle bli mycket lång för att vara meningsfull. Dessutom är jag själv inte språkvetare, varför det mest skulle bli en upprepning av vad andra säger. Men, med hjälp av exempel kan man i alla fall få en ganska god bild av vad jag försöker säga. Jag hänvisar därför den intresserade läsaren till min avdelning om motsägelser och problem i Bibeln (se bl a artiklarna "Gud "förstockade Faraos hjärta", dvs tvingade Farao att synda, och straffade honom sen för det" och "Är Ps 22:17 (en av de starkaste profetiorna om Jesu korsfästelse) en avsiktlig felöversättning?").

 

4. Många saker som Gud gör och säger är "tidsbundna och partikulära", dvs de gäller för en viss tid och i ett visst sammanhang. Man kan alltså inte dra generella slutsatser om Guds natur utifrån enskilda historiska skeenden eller enstaka sammanhang i Bibeln.

En teologbekant (som vill vara anonym) påpekade ovanstående för mig. Jag känner att detta är en mycket viktig punkt (givetvis i relation till de övriga i denna artikel), när det gäller att förstå Guds sanna natur. Han skriver i ett mail följande:

En sak som många kristna verkar ha problem med när det gäller GT är att många saker Gud gör och säger där faktiskt är tidsbundna och partikulära. GT:s skrifter är ett vittnesbörd som pekar på en Gud som verkar i historien; en Gud som engagerar sig i ett visst folks och vissa namngivna personers öden, och som ibland verkar ta beslut och ge befallningar som är ad hoc formulerade för de situationer som detta folk och dessa personer befinner sig i.

Det finns nämligen en uppfattning i församlingen, som jag menar går tillbaka till Justinus och andra kyrkofäder, att om något är sant så måste det vara det för alla människor i alla tider. Det måste alltså vara universellt och evigt, snarare än partikulärt och tidsbundet.

Justinus är en av de första kristna författare som explicit delar upp den mosaiska lagen i olika delar. Till Trypho säger Justinus att visst innehåll i den mosaiska lagen — nämligen det som är "naturligt, evigt och universellt gott" — är skrivet till alla människor, medan andra delar (tex den rituella lagen) var skrivna endast för judarna pga deras hjärtans hårdhet. De delar som är av det senare slaget har inget värde för kristna, enligt Justinus.

Denna oförmåga och ovilja att se något genuint gudomligt i det temporära och partikulära menar jag, utan att gå in på några detaljer, är inspirerat av grekiskt tänkande (framförallt platonism och stoicism), och det formar vår uppfattning än i dag. Upplysningen och Kant har ju i modern tid även förstärkt dessa idéer.

Men sanningen är ju den att Bibeln inte är en inkarnation av Platons Högsta Goda, eller Stoikernas Rationella Princip, utan den är som sagt ett gudomligt vittnesbörd. Ett vittnesbörd om Guds gärningar i historien som uppenbarar en Gud så långt borta från alla platonska koncept som man kan komma. Det är en Gud som inte är rädd för att få sina fingrar skitiga i den mänskliga sfären. Det är en Gud som gläds, vredgas, gråter och hämnas. En Gud som tar parti — för de goda och mot de onda. En Gud som sluter förbund med vissa, men inte med andra. En Gud som väljer ut ett folk framför alla världens folk till att bära hans härlighet och uppenbarelse och en Gud som blev människa vid ett givet tillfälle i historien i en given geografisk och kulturell kontext.

Det är denna Gud Bibeln talar om, och jag tror det är viktigt att ha just det i åtanke när vi läser Gamla Testamentets skrifter. Det sant gudomliga går inte att skilja ut från det temporära och partikulära utan är en del av det, eftersom Gud alltid verkar i den mänskliga, tidsbundna verkligheten.

Antag att en småskollärare vidareutbildar sig till universitetslärare. Hon (eller han — för att vara genuspolitiskt korrekt) kommer att behandla sina nya elever (studenterna på universitetet) på ett väldigt annorlunda sätt, jämfört med hur hon/han behandlade småbarnen i första klass. Det betyder inte att personen i fråga är schizofren eller motsägelsefull. Det betyder bara att när man växelverkar med olika grupper, måste man anpassa sig därefter. Annars fungerar det inte. När en demokrati befinner sig i konflikt med en diktatur, måste man agera annorlunda än om konflikten gäller en demokrati. Kompromisser fungerar inte gentemot diktaturer, eftersom diktaturer uppfattar varje försök till kompromiss som ett tecken på svaghet hos motparten. Historien lär oss att hårdhet och obeveklighet är det enda som fungerar i detta fall. Att Gud framstår som annorlunda i GT jämfört med NT, behöver således inte betyda att Gud är motsägelsefull. Förklaringen kan vara så enkel som att Gud agerar olika i olika sammanhang, både i rum och tid. Det är inte Gud som är annorlunda, det är sammanhangen som är annorlunda!

 

5. Men även om vi nu tar hänsyn till de fyra punkterna ovan, står det klart att Gud är oerhört hård och kompromisslös mot det onda och mot de människor som medvetet valt att gå det ondas ärenden. Varför är då Gud så vred på ondskan?

Efter syndafallet var världen lagd under ondskans välde. Min tolkning av Bibeln är att Djävulen, under den epok som skildras i GT, hade fysisk makt på jorden, dvs han kunde agera även fysiskt. Adam hade ju gett till Djävulen den auktoritet över jorden, som han hade fått av Gud. Lukas fjärde kapitel handlar om hur Djävulen frestar Jesus.

Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sade till honom: "Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer [av Adam — Kristers kommentar] och jag kan ge den åt vem jag vill. Om du tillber mig skall allt detta bli ditt." (Luk 4:5-7)

Efter Jesu uppståndelse verkar det som att Djävulens fysiska makt över jorden bröts (varför försöker jag förklara i min avdelning om kristen tro). Djävulen var och är nu begränsad till att enbart verka genom människor, som han genom lögn, hot och frestelser får att göra sin vilja. Jesus kallar ju honom inte för inte för "lögnens fader". Många av de som under senaste åren i vansinnesdåd knivdödat människor, t o m små barn, säger sig ha hört röster. Något som givetvis psykologin och psykiatrin avfärdar som nonsens (dvs inte att de tycker sig ha hört röster, men att det skulle handla om verkliga röster som inte har sin källa i den egna hjärnan). Dessa vetenskapers monumentala oförmåga att bota människor med den typen av psykiska problem (bortsett från neddrogning) antyder kanske att man borde ompröva sina teorier. Dessutom, rent definitionsmässigt måste vetenskapen, för att fungera, exkludera övernaturliga inflytanden från sina modeller. Om det nu existerar övernaturliga krafter och influenser, kan vetenskapen således aldrig ge en komplett verklighetsbeskrivning.

Hur som helst, jag är övertygad om att Hitler, Stalin, Pol Pot m fl stod under stark demonisk påverkan. När det gäller Hitler berättade många av hans generaler att när de närmade sig honom kände de en sådan fruktan att benen nästan ville vika sig under dem (och de kan knappast karakteriserar som veklingar). I ett TV-program som handlade om Hitler och som visades på Discovery för några år sedan, avslutade man med följande kommentar, "Hans rike dog med honom. Utan honom, ondskans boning, upplöstes nazistdiktaturen likt ett spöke." (jag skriver mer om detta här)

Om nu Djävulen hade den makt jag tror att han hade under GT:s period, försiggick under Bibelns tidiga historia en oerhört avgörande strid på liv och död mellan den onda och det goda. En strid som lika gärna kunde ha lett till att det onda tog över hela jorden. Kanske var Gud tvungen att ibland ta till extraordinära åtgärder.

När jag såg Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens epos Sagan om Ringen, upplevde jag att jag fick en djupare insikt i ondskans vidrighet. Berättelsen handlar till stor del om kampen mellan det onda och det goda och hur även små, obetydliga människor kan förändra historiens gång. I del 2 (Sagan om de två tornen) har tiotusentals kvinnor och barn tagit sin tillflykt till borgen Helm's Deep. Utanför försöker orcherna (de onda) ta sig in för att döda och äta upp alla människorna. Ord och förhandlingar skulle inte fungera, utan det enda som skulle kunna stoppa orcherna är fysiskt våld. Jag kunde inte låta bli att tänka tanken, "Skulle det verkligen vara fel att döda alla dessa orcher till sista man?! Ja till och med utrota alla orcher (om de är omöjliga att förändra eller förbättra)!"

En sak som historien lär oss, är att det inte går att förhandla med ondskan. Den betraktar varje eftergift från motsidan som en svaghet och flyttar omedelbart fram sina positioner. Själv gör den aldrig några eftergifter, annat än av taktiska skäl, och dessa eftergifter syftar aldrig till att komma fram till en kompromisslösning som gagnar båda parter. De motiveras i stället av att man vill ha en vapenvila för att kunna bygga upp sina styrkor ännu mer och på så sätt i förlängningen kunna krossa motståndaren. Det finns oräkneliga exempel på detta. De allierades eftergifter gentemot Hitler i hopp om att slippa ett krig, Kuwaits eftergifter inför Saddam Husseins krav för att slippa ockupation, etc, etc. Kriget i Europa och ockupationen av Kuwait kom i alla fall. Israel har idag samma situation när det gäller förhandlingar med Hamas och Hizbollah. Ondskan är omöjlig att förhandla med. Den vill ha allt och ger inget i gengäld. Det vet Gud och därför är Gud absolut, hundraprocentigt kompromisslös när det gäller det onda. Den människa som väljer att fullt ut solidarisera sig med ondskan blir då Guds fiende. Bibeln är mycket klar över detta. Den säger t o m att det är fruktansvärt för den som är ond och som stoltserar med sin ondska att falla i den levande Gudens händer (Heb 10:31). Det är en helt annan sak med syndaren som brottas med sin synd och som längtar efter något bättre. Jesus säger i sin Bergspredikan, "Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade." (Matt 5:6) Dvs den som lever ett felaktigt liv men längtar efter något bättre, möts av Guds oändliga nåd och kärlek. Men, den som utmanar Gud med sin ondska och som inte uppvisar någon ånger, kan inte räkna med någon nåd.

 

6. Dessutom tror jag att människor som lever i en så pass trygg miljö som vad vi gör i Sverige, tenderar att förringa ondskan. Ondskan är vidrig!!!!! Den är fruktansvärd!!! Det finns inget gott i den alls, enbart ondska!!! Ondskan leder alltid till ett fruktansvärt lidande, även om den först kan te sig ha vissa positiva drag. Nazisterna hade ju t ex vissa goda sidor i början när det gällde ekonomi och arbetslöshet. Men ondskan lämnar alltid total förödelse efter sig. Vi förstår inte ondskans vidrighet till fullo, eftersom vi själva är onda. Därför förstår vi kanske inte Guds oerhörda vrede mot den. Ungefär som att en kedjerökare inte känner hur illa han luktar, eftersom han är totalt inpyrd av röklukt (för närmare diskussion om ondskans natur läs här).

De lägerfångar som tvingades att plocka ut liken av män, kvinnor och barn ur gaskamrarna och sedan köra iväg dem till krematorieugnarna fick se ondskans nakna ansikte. Den lilla flicka som blivit kidnappad och sedan våldtagen och mördad har också sett ondskans nakna ansikte. Kanske måste man ha varit med om liknande fasansfulla upplevelser för att till fullo förstå ondskans väsen och därmed också Guds oförsonlighet gentemot den. Jag har för övrigt svårt att tro att den som verkligen mött ondskan i all dess vidrighet, skulle ha någon som helst lust att se en skräckfilm. Sådana filmer lockar möjligen bortskämda, västerländska ungdomar, som håller på att dö av tristess och är för lata och oföretagsamma för att själva skapa mening åt sina liv.

Låt oss tänka oss en stad någonstans, där ett virus muterat till en fullständigt livsfarlig variant, mot vilken inget motmedel finns och som till hundra procent dödar alla som smittas. Viruset sprids dessutom oerhört lätt, ja så lätt att det i princip är omöjligt att stoppa spridningen. Experterna är överens om att detta virus kommer att döda alla människor på jorden om det inte stoppas. Än så länge har viruset inte spritt sig utanför staden, men det är bara en tidsfråga innan så sker. I ett sådant läge är jag övertygad om att man skulle välja att utplåna denna stad och allt liv i staden — män kvinnor och barn och alla djur, ja allt. Människorna där är ju ändå dödsdömda och får viruset sprida sig dör hela mänskligheten. Självklart skulle man göra ett sådant val, om det inte fanns någon annan möjlighet. Jag säger OM DET INTE FANNS NÅGON ANNAN MÖJLIGHET (missuppfatta mig inte, tack!)!!!!! Kanske är ondskan just ett sådant virus. Och kanske var det så på den tiden, att enda möjligheten att stoppa ondskan var att utplåna den och de människor som var besatta av den.

I 1 Moseboks 19:e kapitel berättas om den rättfärdige Lot som bodde i Sodom. Vid ett tillfälle hade han två manliga gäster (som i själva verket var änglar — men det visste inte Lot till en början). Folket i staden, både unga och gamla (står det), samlades utanför Lots hus och krävde att Lot skulle lämna ut sina gäster så att man kunde våldta dem. När Lot nekade, försökte man tränga sig in i huset. Nu räddades Lot av de två änglarna som slog folket med blindhet. Annars hade förmodligen både Lots familj och gäster blivit slitna i stycken av pöbelhopen.

När man läser detta förstår man att ondskan måste ha varit monumental i Sodom och Gomorra. Så monumental att Gud valde att utplåna dessa två städer och alla människor som bodde där. Det kanske helt enkelt inte fanns någon annan utväg.

Jag tror också att det finns två ytterligare aspekter här. Dels att vi således underskattar ondskan, men dels att vi också underskattar vem människan är och hennes värde. Som påpekats ovan så förstår den fallna människan inte ondskan i all dess vidrighet. Vi tycker att det är nog inte så farligt, medan det i själva verket är mycket värre än så. Inte heller förstår vi människans värde. Då skulle vi förstå hur förskräckligt det är när människor mördar varandra, mobbar varandra och plågar varandra. Ett exempel på hur vidrig ondskan kan vara är barnoffer.

Detta är en gammal tradition i länderna runt Medelhavet. Vid ett tillfälle, när Karthago belägrades av en övermäktig fiende, ströp man 500 barn för att blidka gudarna. Den fientliga armén bröt då upp och Karthago räddades. Judarna, som på biblisk tid omgavs av i huvudsak fiender, var strängt förbjudna att syssla med barnoffer. Bibeln kallar barnoffer för "en styggelse". Bland de folk som bodde runt Israel var emellertid barnoffer en normal del av vardagen. Det var t ex vanligt att man offrade sitt förstfödda barn till den eller de avgudar man tillbad. Vid vissa tillfällen påverkades judarna av sina grannar och hemföll åt denna fruktansvärda sedvänja. I 2 Krön 28:3 läser vi t ex om den judiske kung Ahas:

Ja, han lät också göra gjutna beläten åt Baalerna. Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld, enligt den vederstyggliga seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn [här antyds att Israel tilläts fördriva folket i Kanan på grund av att de sysslade med barnoffer].

Några verser senare läser vi att "Herren gav honom (dvs kung Ahas) i den arameiske kungens hand" (dvs straffet kom direkt i fysisk form, precis som jag påpekade tidigare). Gud accepterade aldrig att judarna sysslade med barnoffer utan straffade dem omedelbart. Personligen tror jag, som jag sagt tidigare, att orsaken till att Gud fördrev de folk som bodde i "Kanaans land", för att låta judarna bo där, var att dessa folk sysslade med barnoffer. Därmed förlorade de sin rätt till landet. Den oförsonlighet och hårdhet som Gud ibland uppvisar mot vissa folk kan säkert i dessa fall förklaras av att man sysslade med barnoffer och andra saker som Gud betraktade som styggelser. Genom detta drog man på sig Guds vredesdom.

Du som läser detta, och inte är troende, tycker förmodligen att allt tal om Djävul och ondska är mumbo-jumbo. Självklart så tror inte en materialist på existensen av en övernaturlig verklighet (vilket givetvis inte på något sätt motbevisar existensen av en sådan verklighet). Men frågan gällde ju hur Bibelns Gud kunde tillåta och till och med medverka i saker som för oss ter sig som oerhört grymma, samtidigt som Jesus talar om förlåtelse och kärlek. En förklaring av detta måste givetvis utgå från den verklighet som Bibeln målar upp och inte från materialistens verklighet, där Gud inte ens existerar. Om man utgår från att Gud inte finns så blir ju hela frågeställningen meningslös. Frågan handlar ju inte om Guds existens, utan huruvida Bibelns Gud är motsägelsefull eller ej. Detta kan endast bedömas inom den världsbild som Bibeln målar upp. Motsägelsefullhet kan endast redas ut inom det system som studeras (precis som att frågan om geometrins motsägelsefullhet endast kan avgöras inom matematikens logiskt formella system).

 

Sammanfattningsvis:

1. Den fullständiga uppenbarelsen om Guds natur växer långsamt fram i Bibeln. Den gudsbild som målas upp i GT, speciellt i början, är sann men ofullständig.

2. Bibeln är skriven av människor, utifrån deras föreställningsvärld och den tidens begrepp och förståelse. Bibeln måste således tolkas och översättas, inte bara språkligt, utan också kulturellt (så att vi utifrån vårt sätt att tänka kan förstå vad bibeltexten verkligen försöker säga oss).

3. I vissa fall är det nästan omöjligt att översätta bibeltexten så att alla aspekter av den kommer fram.

4. Många saker som Gud gör och säger är "tidsbundna och partikulära", dvs de gäller för en viss tid och i ett visst sammanhang.

5. Vi tenderar att underskatta ondskans farlighet och ondskans vidrighet. Därför förstår vi inte varför Gud är så oförsonlig mot de människor som väljer det ondas väg.

6. Ondskan är som ett livsfarligt virus. Det går inte att kompromissa med den, eftersom den vill ha allt. Den måste utrotas!

Bibeln talar om att inget ont kan få komma in i himlen. I Uppenbarelseboken 21:27 läser vi om paradiset/himlen:

Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlat skändligt eller lögnaktigt, utan bara de som Lammet har skrivna i livets bok.

Gud kan inte tillåta att någon som har det minsta av ondska i sig kommer in i himlen, eftersom det skulle besmitta allt. Så stark är ondskans kraft. Därför står det i kapitlet innan:

Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

Som tur är handlar det inte om att människan måste bli fullkomlig. Hon kan inte själv göra sig av med sin ondska utan behöver Guds hjälp för detta. För att bli Guds barn måste man bekänna sin ondska och ofullkomlighet inför Gud och vädja till Guds nåd. Straffet för vår ondska är redan avtjänat, genom Jesu korsfästelse, när Gud själv kom ned till jorden och tog vårt straff på sig. Denna nåd är tillgänglig för alla som vill ha den, men man måste sträcka sig efter den. Gud kräver att man bekänner att man är ond för att nåden skall bli tillgänglig. Gud begär således inte av oss att vi skall vara perfekta. I sin Bergspredikan säger ju Jesus:

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. De skall bli mättade (Matt 5:6).

Man är således inte salig för att man är rättfärdig, eftersom ingen är det. Men, om man längtar (dvs hungrar och törstar) efter att vara det och inser och erkänner sin ofullkomlighet, då blir man rättfärdig genom Guds nåd. För den som påstår sig vara rättfärdig och utan behov av nåd, eller som till och med öppet går det ondas ärenden, återstår bara den brinnande sjön.

(Ovanstående text skall ses som ett utkast. Det finns säkert många aspekter jag inte tagit upp. Ämnet är mycket svårt och jag har aldrig sett någon riktigt tillfredsställande förklaring. Jag är därför tacksam för konstruktiv kritik.)

Tillbaka till Problem och motsägelser i Bibeln