"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 02 29 13:30

Gud "förstockade Faraos hjärta", dvs tvingade Farao att synda, och straffade sedan Farao för detta. Gud är således orättfärdig.

I 2 Mosebok kapitel 7 och framåt berättas om hur Mose och hans bror Aron gjorde olika underverk inför Farao, för att överbevisa Farao om Guds makt, och att Farao måste ge det förtryckta judiska folket dess frihet. Det första undret bestod i att Aron kastade sin stav till marken inför Farao, varvid den förvandlades till en stor orm. Faraos trollkarlar gjorde då samma sak, men det står att "Arons stav uppslukade deras stavar" (2 Mos 7:12). I vers 13 läser vi, "Ändå förblev Faraos hjärta förstockat...", dvs Farao vägrade att släppa judarna fria. Mose och Aron gjorde då nya och ännu större mirakler inför Farao men dennes hjärta förblev förstockat. Till slut började emellertid Farao ge vika när han fick se alltmer kraftfulla mirakler, och då insåg att Mose och Aron måste ha en mäktig Gud bakom sig. I 2 Mosebok 9:12 står något som fått många (även kristna) att haja till, "Men Herren förstockade Faraos hjärta så att han inte hörde på dem [Mose och Aron]". Mose och Aron fortsätter så att göra alltfler och ännu mer fantastiska under, ända till dess att Faraos trollkarlar inte längre förmår att kopiera dem. Det hela slutar med att Mose hotar Farao med att allt förstfött i Egypten, både barn och boskap, skall dö om inte Farao släpper judarna. Gud förhärdar ännu en gång Faraos hjärta, och det fruktansvärda och otänkbara drabbar egypterna. Nu kan inte Farao längre stå emot utan ger äntligen judarna deras frihet. Läsaren känner givetvis till att han sedan ångrar sig och förföljer judarna. Det är nu som det judiska folket gör det berömda tåget genom det torrlagda Röda Havet och sedan räddas genom att den egyptiska armén dränks när den försöker följa efter.

Kontentan av detta är att Gud "förstockade Faraos hjärta", dvs Gud fick Farao att stå emot Guds vilja, vilket ledde till att Farao drabbades av Guds dom. Men om Gud tvingar Farao att synda, hur kan då Gud sedan straffa honom för detta? Farao hade ju inget val. Slutsatsen blir att Gud är grym och orättvis.

Här gäller det att man inte drar förhastade slutsatser. Det första vi kan konstatera är att ovanstående inte stämmer överens med den allmänna uppenbarelsen av vem Gud är och vilka egenskaper Gud har. Och om något inte stämmer med den allmänna uppenbarelsen, ja då måste något vara fel. Många svårlösta problem i Bibeln får sin lösning om man går till grundtexten. Hebreiska skiljer sig i många avseenden från svenska (och andra germanska språk). Hebreiskan har t ex färre tempus (presens, imperfekt etc) än vad svenskan har. Verbformerna används också på olika sätt. Det finns uttolkare av den hebreiska grundtexten som menar att "Herren förstockade Faraos hjärta" kan tolkas som att "Herren styrkte Farao, så att denne orkade göra det han innerst inne ville göra", nämligen hålla kvar det judiska folket som slavar. Dvs, Farao ville innerst inne stå emot Gud, men han vacklade inför de stora mirakler han fick se. Gud hjälpte helt enkelt Farao att göra det han innerst inne ville göra. Gud inkräktade således inte på Faraos fria vilja, eller tvingade Farao att handla mot sin vilja, utan stöttade Farao så att denne orkade göra det han innerst inne ville göra.

Det finns andra ställen i Bibeln som talar om ungefär samma sak. I Romarbrevet 1:24 läser vi:

Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra.

Texten handlar om hur människan valde att följa sina sexuella begär på ett otyglat sätt i stället för att lyda Gud. För att människorna skulle inse att detta inte fungerade, "utlämnade" Gud dem åt deras lustar för att de skulle löpa linan fullt ut i hopp om att några kanske skulle vakna till besinning, när de såg syndens fulla konsekvenser. Ibland kan ju föräldrar göra på ungefär samma sätt med sina barn.

Lille Pelle i trotsåldern envisas med att klättra upp på en stol och försöka ta på spisplattorna hela tiden. Mamma lyfter bort honom gång på gång, men så fort hon sätter ner honom på golvet springer han direkt tillbaka till spisen för att ta på plattorna. Hittills har mamma räddat Pelle varje gång från att bränna sig. Till slut ger hon upp och låter Pelle bränna sig (lite grand) innan hon sliter bort det gallskrikande barnet från spisen och spolar handen med iskallt vatten i vasken i flera minuter för att det inte skall bli blåsor. Pelle är nu definitivt "botad" från att vilja ta på några spisplattor i framtiden. Det är antagligen bättre att Pelle under "kontrollerade former" lär sig att det gör fruktansvärt ont att lägga handen på spisplatten, än att han testar detta när ingen är i närheten och kanske bränner sönder sig totalt. På samma sätt kanske Gud låter oss följa våra lustar och vår olydnad fullt ut, för att vi till slut (förhoppningsvis) skall inse att all olydnad mot Gud bara skapar olycka och bedrövelse för oss.

Sedan kan man undra varför det var så viktigt för Gud att inte Farao gav efter för tidigt. Varför var konfrontationen mellan Mose/Aron och Farao så viktig? Det tycks som om denna konfrontationen egentligen var en andlig kraftmätning mellan judarnas Gud, Herren Jehova, och Egyptens avgudar. Varje under som Mose och Aron gjorde, utmanade och dömde en av Egyptens gudar (Nilguden, paddornas gudinna, etc) och visade att judarnas Gud i alla avseenden var den starkaste. Min personliga tro är att det sista undret, dödandet av alla förstfödda i Egypten, vilket i våra moderna ögon kan tyckas vara fruktansvärt grymt, i själva verket utgjorde en dom över Isis och Osiris (den egyptiska dödskultens gudar) och var en utmaning av Djävulen själv, vilken var den som fanns bakom alla Egyptens avgudar (och som är den som ytterst ligger bakom alla avgudar). Även om vi i vår tid har svårt att förstå Guds handlande i detta fall, kan det finnas förklaringar. Kanske stod oerhört mycket på spel (till och med hela människosläktets framtid och den kommande frälsningen), och det kanske inte fanns någon annan möjlighet för Gud att agera. Kanske avgjordes här om Gud eller Djävulen skulle härska över jorden?

Det finns en ytterligare aspekt på det som drabbade Egyptens alla förstfödda. I 2 Mos 4:22 ger Gud Mose instruktioner om vad han skall säga och göra inför Farao.

Så skall du säga till Farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig, "Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son."

Gud betraktar således Israel (det judiska folket) som sin förstfödde son. Vad Gud säger till Farao är att Han älskar sin förstfödde son (Israel) lika starkt som vad Farao älskar sin förstfödde son. Gud talar till Farao i termer som denne till fullo kan förstå. När Farao trots detta vägrar att låta Gud få sin förstfödde son, förlorar han själv det han förnekade Gud.

Vi kan inte förstå allt som sker, men den som lärt känna Gud, och fått möta Guds godhet och kärlek, litar på att det på något sätt måste funnits ett gott skäl till varför Gud gjorde som han gjorde. Förmodligen kommer vi inte att förstå, förrän vi en dag får möjlighet att fråga Gud. Men, nu har vi egentligen kommit bort från ämnet, eftersom det jag diskuterar här inte är varför Gud gör som han gör, utan diskussionen handlar om huruvida Gud tvingade Farao att synda och sedan straffade honom för det, eller om det finns någon annan möjlig tolkning. Vilket vi sett att det gör.

Sammanfattningsvis: Gud tvingade inte Farao att mot sin vilja hålla kvar det judiska folket. Gud hjälpte i stället Farao att göra det han innerst inne, och av fri vilja, ville göra, men inte riktigt hade kraft att genomföra. Detta för att visa för hela världen att Egyptens avgudar var just detta — avgudar — och att det bara finns en enda sann Gud.

Gud gav helt enkelt Farao möjlighet att stå emot Honom. Det var således inte det som gick ut från Gud som fick Farao att stå emot. Utan det var hur det som gick ut från Gud togs emot i Faraos hjärta, som avgjorde Faraos handlande. Ungefär som att solens strålar får en bit mjuk lera att torka och bli hård (så gör man ju tegel i många delar av världen) medan precis samma strålar får en bit vax att i stället bli mjuk och smälta. Vad som händer beror på mottagaren och inte på avsändaren. På samma sätt beror Evangeliets verkan på om mottagarens hjärta är mjukt eller hårt. Paulus skriver:

Ty till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade, en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas (2 Kor 2:14).
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar (Heb 4:12).

Det som utgår från Gud avslöjar vad som bor i oss människor. Det som utgick från Gud, formade inte Faraos hjärta, utan avslöjade vad som bodde där.

Tillbaka till Problem och motsägelser i Bibeln

© Krister Renard