"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Offrets innebörd

Blodsoffret har en mycket gammal historia och går som en röd tråd genom hela Gamla Testamentet. När Judarna, som var Guds eget förbundsfolk, på Mose tid var fångna i Egypten och Farao vägrade släppa dem fria, sände Gud den ena prövningen efter den andra över egyptierna. De vägrade dock hårdnackat att ge det judiska folket dess frihet. Gud befallde då att varje judisk familj en viss natt skulle slakta ett felfritt lamm av hankön. Blodet skulle man sedan stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet.

Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren. Och blodet skall vara ett tecken, er till räddning, på de hus i vilka ni är. Ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi er. Och ingen hemsökelse skall drabba er. (2Mos 12:12-13)

Detta var den första påsken[1], som sedan dess firas varje år av judarna som åminnelse av deras befrielse ur den egyptiska fångenskapen. Det oskyldiga lammet — syndoffret — vars blod renar från synd är ett återkommande tema i Gamla Testamentet. Varje gång man syndat skulle man enligt Lagen offra ett sådant syndoffer. Sten Nilsson beskriver detta i sin bok Blodsförbundet:

För att en syndare skulle kunna nalkas den helige Guden, hade Herren förordnat att ett ställföreträdande offer skulle överskyla hans synd. Offerdjuret måste vara felfritt, helt utan defekter. Offret var skuggbilder av det fullkomliga Offer, som Gud själv hade utsett att dö för människorna [dvs Jesus]. Den som offrade fick föra sitt djur till altaret, där prästen väntade för att göra tjänst. Syndaren fick lägga sin hand på djurets huvud och på det sättet identifiera sig med offret och symboliskt överföra på det sin synd, innan det dödades för hans räkning. Den som offrade visste, att om det inte vore för Guds nåds skull, så skulle han själv överlämnas åt elden.[2]

Jesus var Guds eget offerlamm, som skulle ta bort hela mänsklighetens synd. Då Jesus döptes sa ju Johannes Döparen, "Se Guds lamm som borttager världens synd" (Joh 1:29).

Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. (1Pet 1:18-19)

Allt som hände i samband med Jesu död var en exakt kopia av det gammaltestamentliga syndoffret. Vid påskhelgen togs de lamm som skulle offras i templet in genom den s k Fårporten. När Jesus kom till Jerusalem den sista påskhelgen, talar mycket för att han gick in i staden genom just denna port, samtidigt som offerlammen drevs in genom den. I tre dager granskade sedan prästerna offerlammen för att kontrollera att de var av rätt kön och utan defekter. Endast felfria lamm av hankön fick offras. På samma sätt kontrollerades Jesus sedan han kommit in i staden. Dels ställde prästerna själva frågor till honom, dels sände de spioner som skulle försöka hitta något att anklaga honom för (hitta fel).

Sedan skickade de till honom några fariséer som skulle snärja honom med frågor. De kom och sade till honom: "Mästare, vi vet att Du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen, utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?" Men han förstod att de hycklade och svarade: "Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den." De räckte fram en, och han frågade: "Vems bild är detta?" — "Kejsarens", svarade de. Jesus sade: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Då häpnade de över honom. (Mark 12:13-17)

Samtidigt som offerlammen kontrollerades av prästerna, prövades alltså Jesus i tre dagar på samma sätt. Ingen kunde dock hitta något att sätta dit honom för, trots att man till och med använde sig av falska vittnen.

Översteprästerna och hela rådet sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte trots att det uppträdde många falska vittnen. (Matt 26:59-60)

Jesus var således befunnen felfri och därför ett fullvärdigt offerlamm. Du känner säkert till hela historien om hur Jesus förråddes av Judas, greps, förhördes och oskyldig dömdes till döden. Enda "felet" man till slut hittade, var att han påstod sig vara Guds son, den efterlängtade Messias. Att påstå något sådant var en oförlåtlig hädelse som endast kunde medföra dödsstraff.

Vid tredje timmen (niotiden) på långfredagen spikades han upp på korset. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har Du övergett mig?) ... Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. (Matt 27:45-50)

Den nionde timmen (femtontiden) på långfredagen var det klockslag då man började slakta offerlammen. Jesus dog alltså vid exakt den tidpunkt då lammen slaktades. Men inte nog med detta. Ännu en detalj skulle uppfyllas för att göra kopian så exakt som möjligt.

Då romarna korsfäste människor var det mycket vanligt att de slog sönder smalbenen på offren, för att de skulle dö snabbare. Då den korsfäste inte längre kunde använda sina ben för att hålla sig upprätt, dog han nämligen snabbt av kvävning. Eftersom det snart var sabbat så...

...bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben... (Joh 19:31-33)

I det gammaltestamentliga offerväsendet var det uttryckligen förbjudet att krossa ett enda ben på offerlammet. I 2 Mos 12:26 säger Herren till Moses, "...och inget ben skall ni slå sönder på det". Även detta uppfylldes således, vilket kung David för övrigt redan hade profeterat om:

Den rättfärdige måste lida mycket men Herren räddar honom ur allt. Han bevarar alla hans ben, inte ett enda av dem skall sönderslås. (Ps 34:20-21)

Det gamla syndoffret var helt enkelt en förebild eller en skuggbild av Jesu offer. Ett sätt att förbereda mänskligheten på det fullkomliga och slutgiltiga offret, där syndens konsekvenser en gång för alla skulle brytas. Jesus gick in i Jerusalem tillsammans med offerlammen, granskades som de i tre dagar och befanns vara av rätt kön och felfri, inte ett ben krossades i hans kropp och han dog samtidigt som offerlammen slaktades.

I Första Mosebok finns en annan underbar förebild på försoningsoffret. Abraham hade en hustru som hette Sara. Båda var "komna till hög ålder" som det står, och Sara var barnlös. Gud hade ingått ett blodsförbund med Abraham (1 Mos 15) och syftet med detta var att återupprätta gemenskapen med människan igen och återge henne allt vad hon förlorade vid syndafallet. Blodsförbundet innebar att allt vad Abraham hade nu tillhörde Gud. Abraham var skyldig att älska och lyda Gud. Å andra sidan skulle Gud beskydda, leda, trösta och välsigna Abraham och allt vad Gud hade tillhörde genom blodsförbundet Abraham och hans efterkommande. Gud, som avstått från sin makt på jorden och gett denna till den första människan, Adam, vilken i sin tur vid syndafallet överlämnat den till Djävulen, hade nu genom sitt förbund med Abraham legal rätt att placera en ny Adam på jorden. Som förbundspartner med Abraham ägde Gud nämligen samma rättigheter som denne. Abraham var Jesu stamfader och Paulus kallar Jesus för "den siste Adam" och säger,

"Alltså, liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:18).

Abraham fick löftet att hans avkomma skulle bli lika talrik som "stjärnorna på himlen". Gud lovade sedan att Sara skulle föda en son inom ett år, vilket både hon och Abraham tyckte var så lustigt att de i smyg skrattade. Sara var nämligen över 90 år. Därför kom deras son att kallas Isak, vilket betyder ungefär "hihi" eller "haha".

Äntligen föddes så den utlovade sonen, den förste av Abrahams säd, och Abraham och Sara var överlyckliga. Då säger plötsligt Gud till Abraham att denne skall ta Isak till Moria berg för att där offra honom. Abraham som kände sin Gud, och många gånger hade fått erfara Guds godhet, visste att Isak på något övernaturligt sätt skulle komma att räddas. Att så var fallet framgår av att han till sina tjänare sade, "...skall vi komma tillbaka till er" (1 Mos 22:5), då han gick iväg tillsammans med Isak upp på berget. Han sa således inte "jag" utan "vi".

Precis när Abraham tar fram kniven, kommer en Herrens ängel och stoppar honom:

"Abraham, Abraham... Låt inte din hand komma vid gossen, och gör ingenting med honom. Ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du inte har undanhållit mig din ende son." (1 Mos 22:11-12)

Förutom i berättelsen om Abraham, finns det ett ställe till i Gamla Testamentet där Moria berg omnämns. I Andra Krönikeboken 3:1 finner vi nämligen följande passage: "Och Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på berget Moria..." Templet i Jerusalem låg således på Moria berg. Det är därför inte omöjligt, utan snarare troligt om man tänker på den symbolik som genomsyrar hela Bibeln, att Jesus långt senare korsfästes på exakt den plats där Gud befallde Abraham att offra sin son. Vi ser alltså här ännu en skuggbild av Jesu offer. Precis som Jesus, hade Isak kommit till på ett övernaturligt sätt. Sara var ju gammal och kunde mänskligt sett inte längre föda barn. Och precis som Jesus — Guds enfödde Son — var Isak ende sonen. Båda skulle också offras på samma plats och båda räddades — "uppstod" — genom ett övernaturligt ingripande.

Men inte nog med detta. Ingenstans i denna berättelse nämns något om hur gammal Isak var. Han kallas inte för "pojke" utan enbart "Abrahams son". Det finns exegeter (bibeluttolkare) som menar att Isak var i tjugoårsåldern eller ännu äldre när han skulle offras. Om så är fallet, kunde Isak helt enkelt ha gått därifrån i stället för att offras. Han valde således att av fri vilja låta sig offras, precis som Jesus. Denne säger ju i Joh 10:18, "Ingen har tagit det [han syftar då på sitt liv] ifrån mig, jag ger det av fri vilja."

Jag minns hur fruktansvärd jag tyckte denna historia var innan jag själv blev kristen. Jag tyckte Gud var oerhört grym som begärde att Abraham skulle slakta sin egen son. Samtidigt tyckte jag Abraham var ynklig som gick med på att begå en så usel handling. Vad jag då inte tänkte på var att Gud aldrig begärde mer av Abraham än vad var och en av hans grannar var beredda att göra för sina hedniska avgudar. Vid den här tiden förekom nämligen människooffer hos de flesta folk i området, och det var normalt att man i fruktan för gudarna offrade sitt förstfödda barn till Baal eller Molok eller vad den lokale avguden nu kunde heta. Israels Gud förbjöd uttryckligen varje form av sådant offer, allt dylikt var i Guds ögon en fruktansvärd styggelse. Kanske prövade Gud helt enkelt Abraham genom att indirekt fråga, "Abraham, älskar du mig lika mycket som hedningarna fruktar sina avgudar? Är du villig att av kärlek till mig göra det som hedningarna gör av fruktan? Är du beredd att ge mig din ende son som du har kär?" Vad Gud aldrig begärde att Abraham skulle fullfölja, det gjorde han sedan själv långt senare, när han på samma plats offrade sin egen son.

Jesu offer var det slutgiltiga offret. Till skillnad från offerlammen kunde döden inte behålla honom i sitt grepp, utan på tredje dagen uppstod han från de döda. Hans offer behöver därför inte som tempeloffren ständigt upprepas. Det är gjort en gång för alla. Den yttersta innebörden av korsfästelsen och uppståndelsen kan vi nog aldrig till fullo förstå eller förklara. Skriften är dock mycket klar över att synd och skuld endast kan renas genom blod, och att ingen förlåtelse kan ske utan att blod utgjuts. Både tabernaklet, som var judarnas helgedom under vandringstiden, och det senare templet var exakta avbildningar av himmelska ting. Gud hade in i minsta detalj gett anvisningar om hur båda skulle se ut. På samma sätt var det gammaltestamentliga offerväsendet också en avbildning av himmelska ting. Skriften säger att:

Avbilderna av det som är i himlen måste alltså renas med sådana medel [dvs blod]. Men de himmelska tingen själva kräver bättre offer. Ty Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak. Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. (Heb 9:23-26)

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Kristendomens konsekvenser i det verkliga livet visar på dess sanning

---

[1] Det hebreiska ordet för påsk, "pesach", betyder egentligen "gå förbi" eller "skona". Den människa som är renad genom Jesu blod, blir enligt Skriften skonad, hon behöver inte bära konsekvenserna av sin egen synd. Guds dom går förbi henne.
[2] Livets Ords Förlag, 1990, sid 103.