"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Jesu uppståndelse — faktisk händelse eller myt?

(Fortsättning från föregående avsnitt)

Det finns åtskilliga detaljskillnader mellan evangelierna, som åtminstone ytligt sett verkar tala mot varandra. Om det hela vore uppdiktat eller senare manipulerat, hade man säkert gjort allt för att evangelierna skulle stämma överens. Detta anser jag visar på den oerhört starka sanningskärlek, som funnits hos Bibelns författare och översättare. Trots att man upptäckt skillnader, har man inte fallit för frestelsen att ändra på någonting! I själva verket utgör evangelierna fyra olika vittnesmål om vad som hänt. Johannes och troligen också Matteus evangelium är till stor del direkta ögonvittnesskildringar, nedskrivna av personer som hade levt tillsammans med Jesus i flera år och som med egna ögon fått se många av de fantastiska händelser de beskriver. Markus, som enligt traditionen var Petrus tolk och möjligen också reste tillsammans med Paulus, var inte själv ögonvittne utan har istället skrivit ned det som Petrus berättade för honom. Lukas slutligen, som skrivit både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna, var en grekisk läkare som hade blivit kristen och sedan reste tillsammans med bl a Paulus på dennes missionsresor. I förordet till sitt evangelium skriver han:

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du här får är tillförlitliga. (Luk 1:1-4)

Lukas strävan har således varit att ge en så sann skildring som möjligt av Jesu liv och uppståndelse samt av evangeliets spridning under de första åren. Han betraktas av många forskare som en historiker av hög klass. Sir William Ramsay, arkeolog med Mindre Asien som specialitet, skriver t ex:

Lukas är en historiker av första rangen; inte bara därför att hans påståenden om fakta är tillförlitliga; han äger det sanna historiska sinnet... Han tar de viktiga och kritiska händelserna och visar deras sanna natur i detalj, medan han bara ytligt eller inte alls berör mycket av det som var värdelöst för hans ändamål. Sammanfattat, författaren måste placeras tillsammans med de absolut främsta historikerna.[1]

De fyra evangelierna ger oss således fyra olika perspektiv på Jesu liv, död och uppståndelse. De ger tillsammans en fullödig och fullständig uppenbarelse av vem Jesus var och vad han gjorde. Lite förenklat kan man säga att Matteus skrev sitt evangelium framförallt för judarna. Han knyter hela tiden an till Gamla Testamentet och visar hur profeterna hade talat om Jesus och hur detta sedan hade gått i uppfyllelse. Markus vände sig mer till romarna.[2] Hans evangelium, som av många anses vara det allra äldsta, är det kortaste och är ganska mycket centrerat kring Jesu underverk. Allt för att tala till de världsliga och jäktade romarna. Lukas, som har ett mer historiskt perspektiv än de övriga, tänkte antagligen på sina landsmän grekerna och deras rationella och kritiska tänkande. De skulle inte ta emot evangeliet med mindre än att de blev absolut överbevisade om att det som skrevs också hade inträffat i verkligheten. Därför var det viktigt med en väl underbyggd dokumentation av händelserna. Han nämner av denna anledning ofta olika politiska och religiösa nyckelpersoner för att få en koppling till den miljö i vilken Jesus levde och verkade. I Luk 2:1, det berömda julevangeliet, skriver han t ex följande:

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.

Tack vare dessa historiska anknytningar har senare tiders historiker kunnat placera in de olika händelserna i rätt tidsperspektiv.

När det gäller ovanstående vers ur Lukasevangeliet kan det vara värt att titta lite närmare på dess historiska innehåll. Under 1800-talet menade många tvivlare att Lukas hade helt fel här, det förekom ingen skattskrivning vid denna tid och någon Quirinius var definitivt inte ståthållare. Denna kritik är emellertid helt ogrundad. För det första har senare forskning visat att romarna höll skattskrivningar vart fjortonde år och att en sådan skedde ca 9 - 8 f Kr. Exakta årtalet för Jesu födelse är inte känt, men man vet att han måste fötts något före Herodes den stores död 4 f Kr. För det andra har man funnit bevis för att Quirinius var ståthållare i Syrien omkring 7 f Kr. Man har bl a hittat en inskription i Antiokia som refererar till detta.

Lukasevangeliets tredje kapitel inleds på följande sätt:

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark [ungefär lika med furste] i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis, och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen (Luk 3:1 - 2)

Liberalteologin (den riktning inom teologin som förnekar allt övernaturligt i Bibeln) hävdar att Bibeln består av myter och sagor. Sagor brukar börja med, "Det var en gång... (Once upon a time...)". Lukas är emellertid ingen sagoberättare. Han inleder sin skildring genom att knyta an till existerande personer och områden, dvs till historiska fakta som kan kontrolleras och falsifieras. Man känner till att det fanns en Lysanias som avrättades av Antonius 34 f Kr. Detta har gjort liberalteologerna överlyckliga, för i så fall måste Lukas ha fel här. Och har han fel här, har han säkert fel överallt menar man antagligen (vilket är väldigt konstig logik — man förkastar ju inte alla gamla egyptiska skrifter bara för att där ibland förekommer skrönor och grova överdrifter — men å andra sidan, för att bli av med Gud är ju alla medel tillåtna).

I debatter mellan troende och ateister har Lukas' "misstag" med Lysanias ofta förts fram i avsikt att kasta tvivel över Bibeln. Numera är historikerna inte längre så säkra på att Lukas hade fel. Man har hittat inskriptioner, vilka talar om en Lysanias som var tetrark i Abilene under den tid Lukas anger (läs närmare om detta här). I 1981 års svenska bibelöversättning, som inte är gjord av bibeltroende kristna (så vitt jag känner till), utan av icke troende, duktiga språkexperter (som således inte bör ha något intresse av att propagera för kristen tro), står i en fotnot till ovanstående verser:

Det lilla riket Abilene var beläget norr om Filippos område. Dess historia i nytestamentlig tid är ofullständigt känd. En furste vid namn Lysanias regerade där år 40 - 36 f Kr [dvs den Lysanias som några år senare avrättades av Antonius]. Sannolikt bars hans namn av en annan regent vid den tid Lukas avser.

I sin iver att bli av med Gud har tydligen liberalteologerna förbisett att flera regenter i ett område ofta haft samma namn. Ändå räcker det att gå till vår svenska historia för att se exempel på detta. Hur många "Gustaf" och "Karl" har vi inte haft som kungar!?

Att Lukas, i samma vers, påstår att Hannas och Kajfas var överstepräster, har också använts av liberalteologerna som ett "bevis" mot Bibeln. Eftersom det endast fanns en överstepräst i taget, måste det Lukas skriver helt enkelt vara fel. För det första kan man då invända att Lukas knappast skulle göra en sådan uppenbar tabbe. Självklart visste Lukas att det bara fanns en enda överstepräst vid ett givet tillfälle. Alltså måste det rimligen finnas en annan tolkning till texten. Vilket det också gör. Det handlar helt enkelt om olika sätt att formulera saker och ting. Vi vet idag att Hannas var överstepräst år 6 - 15 e Kr och Kajafas år 18 - 36 e Kr. Det var brukligt att en överstepräst som lämnat sin tjänst även fortsättningsvis betraktades som överstepräst. Exakt vilken tid som avses i inledningen av Lukas 3 är inte helt klart. Lukas 2 berättar om den tolvårige Jesus i Templet. Början av Lukas 3 beskriver hur Johannes Döparen får sin kallelse att predika. En tid senare döper han Jesus i Jordanfloden, vilket skedde när Jesus var i trettioårsåldern. Den tid Luk 3:1-2 avser, måste således vara när Jesus är äldre än 12 och yngre än 30. Och då förmodligen närmare 30. Exakt födelsedatum för Jesus är som sagt inte inte känt, men om vi antar att han föddes ca 5 f Kr, handlar Lukas 3:1-2 sannolikt om ca 25 e Kr. Kajafas var då överstepräst och Hannas före detta överstepräst, som fortfarande titulerades överstepräst. Då Lukas skriver "när Hannas och Kajafas var överstepräster", stämmer detta med andra ord mycket bra.

De tre hittills uppräknade evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, påminner ganska mycket om varandra och brukar därför kallas synoptikerna, vilket helt enkelt betyder "de som har samma syn". Även om de tre synoptikerna i viss mån vänder sig till speciella målgrupper, vänder de sig naturligtvis samtidigt till alla människor.

Johannesevangeliet, det sista av de fyra evangelierna, skiljer sig i många avseenden från de tre föregående. Johannes riktar sig mycket tydligt till alla människor. Här skildras det andliga skeendet i högre grad än i de andra evangelierna. Den Helige Ande och hans verk beskrivs speciellt ingående. Det finns mycket som talar för att Johannes redan kände till de tre övriga evangelierna och därför fann det onödigt att än en gång återge samma händelser. Mycket av vad Jesus sade och gjorde är Johannes därför ensam om att skildra.

Ibland möter man åsikten att det finns så stora motsägelser mellan de fyra evangelierna att det av denna anledning är omöjligt att tro på det som står där. Den som hävdar detta hänger då upp sig på vissa speciella saker som saknar betydelse för budskapet som sådant. Det verkar som vissa människor gör allt för att slippa ta ställning till Jesus, och av den anledningen hela tiden tar upp oväsentliga detaljer. Låt oss titta på ett sådant exempel för att du skall förstå vad jag menar (fler exempel återfinns i min avdelning "Problem och motsägelser i Bibeln"). I Johannesevangeliet 19:17-18 läser vi hur Jesus, efter att ha dömts till döden av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, förs till avrättningsplatsen:

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.

I Lukasevangeliets 23:e kapitel vers 26 finner vi emellertid följande:

När de förde bort honom, hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus.

De övriga två synoptikerna har ungefär samma skildring som Lukas (observera att Lukas inte sjäv var ögonvittne). Att denna "motsägelse" på något sätt skulle göra berättelsen om korsfästelsen mindre trovärdig, har jag svårt att förstå. Det kan finnas många förklaringar till att inte Johannes nämner att Simon från Kyrene bar korset. Det troliga är att Jesus, som hade torterats mycket svårt, var så försvagad att han bara orkade bära korset en del av vägen. Kanske tyckte Johannes att detta inte spelade någon roll i sammanhanget. Kanske följde han inte med Jesus hela sträckan från Pilatus palats till Golgota[3], utan sprang före till avrättningsplatsen och visste därför inte om att någon annan bar korset den sista biten? Det kan också finnas andra förklaringar.[4] Hur som helst så visar de olika varianterna, att de som skrivit evangelierna inte kommit överens om någon påhittad historia, utan allt talar för att evangelierna är fyra olika, sanna skildringar av vad som hänt, sedda utifrån olika perspektiv och där olika evangelister betonat olika saker. Det finns inte en enda motsättning som på något sätt har betydelse för Jesu budskap och människans frälsning.

Morden på Stureplan, sommaren 1994, bevittnades av många människor. Flera hade chockats svårt och de olika vittnesmålen var ganska så motstridiga. Vid en intervju tillfrågades en av förhörsledarna om det verkligen var möjligt att få fram sanningen när så många vittnen verkade tala emot varandra. Polismannen menade att det nog skulle gå bra och tillade, "Om alla säger samma sak, då vet vi däremot att dom ljuger".

Om fyra vittnen berättade exakt samma historia inför en domstol, skulle rätten således ta det som ett bevis för att vittnena kommit överens om sin historia på förhand. Resonemanget kan givetvis också tillämpas på kristendomens "vittnesmål". Hade motsägelser helt saknats mellan evangelierna, hade det funnits mycket starka skäl att misstro de fyra författarna.[5] Hade evangelierna helt saknat variationer hade ateisterna tagit detta som ett absolut bevis på att Bibeln är påhittad. Nu finns variationer, och då tar ateisterna detta som ett absolut bevis för att Bibeln är påhittad. Jag upplever inte detta som ärligt!

Som påpekats tidigare så har Bibeln två aspekter. Dels skildrar den historiska händelser som kan kontrolleras på precis samma sätt som andra historiska händelser, dels berättar den om andliga skeenden. De senare är givetvis inte möjliga att kontrollera med normala vetenskapliga metoder. Att Jesu grav var tom, om den nu var tom, är ett exempel på ett historiskt faktum.[6] Huruvida detta berodde på att ett underverk ägt rum och Jesus uppstått från de döda eller om det fanns en annan, naturlig förklaring, är däremot ingenting som historieforskningen kan ge något defintivt svar på.

Ett av de mest uppseendeväckande av Jesu många underverk skedde i en by vid namn Betania och beskrivs i Johannesevangeliets elfte kapitel. Där berättas hur Jesus uppväcker en man vid namn Lasaros från de döda. Standardbortförklaringen när någon uppväcks från de döda är förstås att vederbörande bara varit skendöd. Denna förklaring fungerar emellertid inte i detta fall, eftersom det står att Lasaros legat fyra dagar i graven och redan hade börjat lukta. Även om nu historieforskningen aldrig kommer att kunna vare sig motbevisa eller bevisa detta eller något annat mirakel, kan historikerna ändå ha något att säga om saken. Vissa indicier kan peka åt det ena eller andra hållet. Under påsken 1996 visades i TV6 en serie i tre delar som handlade om Jesu liv och död. Historieprofessorn Paul Maier vid Western Michigan University gav då följande svar, när han i ett av avsnitten fick frågan om det kunde finnas någon sanning bakom berättelsen om Lasaros.

Som historiker kan jag inte svara ja eller nej, bara undersöka fakta. Vad fick denna händelse för konsekvenser? Betania förstördes när Titus erövrade Jerusalem [år 70], men återuppbyggdes och fick då ett nytt namn. Den kallas fortfarande "Eizariya" [kommer av namnet Lasaros] av de araber som bor där. Detta fascinerar mig. Varför skulle man byta namn på en stad. Det gör man inte om det inte hänt något uppseendeväckande där.

Maier menar således att observerbara fakta, dvs att staden senare fick ett namn som var förknippat med Lasaros, pekar på att något mycket märkligt måste ha ägt rum där. Historieforskningen talar således, enligt honom, snarare för än emot Johannes berättelse om Lasaros uppväckande.

Om vi nu, utifrån vad vi hittills kommit fram till, accepterar att Bibelns historiska innehåll i huvudsak är korrekt, men ändå insisterar på att dess andliga innehåll helt eller delvis är felaktigt, står vi inför tre möjligheter:

1. Författarna har avsiktligt ljugit eller bättrat på sanningen.
2. De var i god tro, men har själva blivit lurade.
3. Bibelns författare använde bilder och liknelser som det aldrig var avsikten att man skulle ta på allvar. Även om det står att Jesus uppstod, skall detta bara tolkas symboliskt.

Det sista alternativet kan vi omedelbart avfärda. Dels har vi alldeles nyss sett hur evangelierna bygger på utsagor från ögonvittnen och att det på flera ställen betonas att t ex uppståndelsen verkligen ägt rum som en fysisk händelse. Paulus skriver också i Andra Korinthierbrevet 1:13, "I det som vi skriver till er ligger ingenting annat än det ni läser och även kan förstå". Det finns överhuvudtaget ingenting som talar för att Bibeln skall tolkas på något konstlat symboliskt sätt, eller att allt som står där egentligen betyder något annat, som endast de invigda kan förstå.

Jag skall nu försöka visa att den enda rimliga och trovärdiga förklaringen till att Jesu grav var tom, är att han övernaturligt hade uppstått från de döda. När det gäller det första alternativet ovan så finns det mycket som direkt talar emot detta. Att lärjungarna eller de första kristna avsiktligt skulle ha ljugit motsägs t ex av de var allmänt kända för att aldrig ljuga. Följande brev till kejsar Trajanus från Plinius d y, som var ståthållare i Bithynien omkring 112 e Kr, belyser detta:

De band sig själva vid en allvarlig ed att inte utföra några onda gärningar som bedrägeri, stöld, äktenskapsbrott eller att någonsin förfalska sitt ord eller svika ett förtroende när de blev prövade.[7]

Det som kanske starkast talar för att Nya Testamentets berättelser är sanna, och därmed att alla tre alternativen ovan är felaktiga, är emellertid hela händelseförloppet i samband med Jesu död.

När Jesus greps och så småningom korsfästes gick luften helt ur lärjungarna. Trots att han förberett dem på vad som skulle ske, blev detta ändå en chock för dem. Till och med Petrus, den mest handlingskraftige, förvandlades till en darrande ynkrygg och lyckades som bekant förneka att han överhuvudtaget känt Jesus inte mindre än tre gånger innan morgonen grydde efter gripandet. Lärjungarna gömde sig på olika håll och det framgår klart att de inte förväntade sig någon uppståndelse. Allt var slut, tre år bortkastade på en dröm!

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. (Joh 20:19)

I bl a Markus 16 kan vi nu läsa om hur Jesus först visar sig för två kvinnor. Dessa skyndade sig förstås att berätta detta för lärjungarna och i vers 11 står det:

När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det.

Denna skildring kan knappast vara uppdiktad av en jude, eftersom en kvinna i dåtidens Israel inte var vittnesgill. Om denna berättelse var påhittad, verkar det osannolikt att författaren skulle låta en kvinna vara den första att se den uppståndne. Det hon sade betydde ju ändå ingenting!

Så småningom uppenbarar sig den uppståndne Kristus[8] för lärjungarna och de förstår nu att han verkligen är Messias. I och med detta förvandlas de radikalt! De går frimodigt ut och predikar Jesu budskap. De har plötsligt fått ordets gåva och kan verkligen tala för sin sak på ett sätt som omedelbart övertygar tusentals människor. Varifrån fick de denna frimodighet, om de innerst inne visste att allt var påhittat? Och varifrån fick de talets gåva så plötsligt? Jo, från den helige Ande, som Jesus lovat sända till dem.

När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga Anden låta er veta vad som behöver sägas. (Luk 12:11-12)

Lärjungarnas totala förändring är ett mycket starkt indicium för att de verkligen fått möta den levande Jesus och att hans löfte om den helige Ande också var sant.

Alla lärjungarna, utom möjligen Johannes, dog så småningom martyrdöden. De hade alla kunnat undgå detta genom att avsvärja sig tron på Jesu lära. Det verkar otroligt att de valde att dö för någonting de visste var en lögn! Vi måste därför utesluta möjligheten att berättelsen om uppståndelsen är en avsiktlig och medveten lögn från lärjungarnas sida. Allt talar för att de verkligen hade varit med om och upplevt de händelser som evangelierna berättar om. Uppståndelsen bekräftas också av Paulus när denne skriver:

Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. (1 Kor 15:6)

Paulus skulle knappast vågat komma med ett sådant påstående utan täckning. Det hade varit alltför lätt att avslöja. De flesta som varit med, levde ju fortfarande. Dessutom hade ju Paulus själv, som ursprungligen ledde förföljelserna mot de första kristna, fått möta Jesus i en syn. Det är svårt att förstå hur någonting mindre än en sådan uppenbarelse skulle ha kunnat förändra Paulus från den mest hatiske förföljaren till den som så småningom skulle bli den kanske främste av apostlarna. Han dog för övrigt själv martyrdöden i Rom, och precis som när det gäller lärjungarna verkar det otroligt att han i ett sådant läge skulle hållit fast vid sin tro om han inte verkligen varit övertygad om att det han trodde på var sant.

Det alternativ som nu återstår är alltså att lärjungarna på något sätt lurats att tro att Jesus uppstått. Någon kunde ha stulit kroppen ur graven. Men vem? Inte lärjungarna, eftersom bluffen i så fall varit medveten. Och knappast några andra vänligt sinnade judar heller, då graven på översteprästernas och fariséernas begäran var strängt bevakad av romerska soldater av just denna anledning. Man hade till och med låtit förse den mycket stora sten som låg framför ingången till graven med ett officiellt sigill (Matt 27:66). Utan att själva inse det hade de judiska prästerna så att säga inkallat Notarius Publicus för att uppståndelsen skulle bevisas bortom allt rimligt tvivel.

Romerska soldaters disciplin var vid den här tiden mycket god, vilket finns omvittnat från många håll, och en soldat som somnade på sin post avrättades utan någon som helst pardon. Att soldaterna skulle ha brustit i uppmärksamhet till den grad att lärjungarna eller några andra, utan att de märkte detta, kunnat rulla undan den tunga stenen och stjäla kroppen, är därför otänkbart. Tanken att de judiska översteprästerna och de äldste som nyss fått Jesus korsfäst, å sin sida skulle stulit kroppen, är helt befängd, eftersom de i stället försökte tysta ner "uppståndelsen kring Uppståndelsen". Detta framgår t ex av Matt 28:11-14:

Medan de var på väg, kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: "Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta, skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er."

Att romarna av någon anledning skulle ha lagt beslag på kroppen är lika orimligt! Och vad hindrade dem (eller översteprästerna om de tagit hand om kroppen) i så fall att presentera Jesu kropp, när ryktena om uppståndelsen började ta fart? Inget hade väl på ett effektivare sätt satt stopp för den spirande kristendomen än att under några dagar köra hans döda kropp på en kärra fram och tillbaka på Jerusalems gator med en stor skylt på vagnen med texten, "Jesus från Nasaret, judarnas så kallade konung".

Många olika försök har som sagt gjorts att bortförklara uppståndelsen. En populär variant har varit att lärjungarna av misstag skulle gått till fel grav, som råkade vara tom. Att alla lärjungarna, plus alla andra i Jesu närhet, skulle glömt bort var han begravdes och råkat gå till samma felaktiga grav, oberoende[9] av varandra, är emellertid en förklaring som är så långsökt att den egentligen inte ens behöver kommenteras.

Den kanske allra vanligaste bortförklaringen är påståendet att Jesus skulle varit skendöd och att han sedan omtöcknad lyckats ta sig ut ur graven. Jesus hade själv förutsagt sin egen död och att han skulle uppstå efter tre dygn.

Han svarade: "Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken är Jona-tecknet. Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter..." (Matt 12:39-40)

Sannolikheten att han både skulle förutsäga sin egen uppståndelse — det är inte speciellt vanligt att människor påstår att de skall uppstå — och sedan av en ren slump dessutom råkar bli skendöd (vilket är synnerligen, synnerligen ovanligt), kan inte vara speciellt stor. Den måste snarare vara helt försumbar. Förekomsten av den tunga stenen plus en romersk vaktstyrka utanför graven gör knappast detta scenario mer trovärdigt. Tar man sedan med i beräkningen att han var hårt inlindad i lager på lager av bindor, indränkta med ca 30 kg kryddor (Joh 19:39) — bl a myrra, vilket enligt Norstedts Uppslagsbok är "ett i luften stelnande balsam med klibbig konsistens som innehåller gummi, harts och flyktiga oljor" — blir det hela direkt otroligt. Inte ens en professionell utbrytarkung skulle förmodligen kunnat ta sig ur denna veritabla tvångströja. Dessutom hade Jesus gisslats (piskats) före korsfästelsen och var redan på grund av detta antagligen döende. I en romersk piska fanns nämligen inflätade bitar av ben och metall och offrets hud slets därför upp så att muskler, ben och inälvor blottades. Det finns ingen som helst möjlighet att han i detta tillstånd skulle lyckats frigöra sig från bindlarna, ta sig ut ur graven osedd och därefter någon dag senare visa sig för lärjungarna som den uppståndne segraren. I så fall hade detta varit ett minst lika stort under som uppståndelseundret. Dessutom hade han varit en lögnare, vilket är helt oförenligt med karaktären hos den Jesus som beskrivs i evangelierna.

Om det nu inte var den uppståndne Jesus som uppenbarade sig för lärjungarna, vem var det då? Vem skulle ha kunnat lura dem att han var Jesus? De hade levat nära honom i tre år och kände honom väl! Och vem skulle som sagt ha velat lura dem?

Ibland framförs argumentet att folk på den här tiden var så vidskepliga att de gick på nästan vad som helst. Detta skulle vara förklaringen till Bibelns alla berättelser om mirakler. Det finns dock mycket som talar emot en sådan tolkning. Som framgår ovan så trodde först inte lärjungarna att Jesus uppstått, trots att kvinnorna påstod detta, och trots att Jesus själv förutsagt sin uppståndelse. När Jesus visade sig för lärjungarna kände de först inte igen honom, vilket tyder på att de var helt blockerade inför tanken på en uppståndelse, ungefär som jag skulle reagera om jag mötte min döde far på gatan en dag. Självklart skulle jag tro att det var någon annan, som var mycket lik honom, och det skulle vara mycket svårt att övertyga mig om att det verkligen var min far. Läser man Joh 20:24-29 där det berättas om den tvivlande Tomas, som vägrade tro om han inte fick sticka fingret i spikhålen, så inser man ytterligare att lärjungarna inte var så speciellt lättlurade.

Ingenstans i Apostlagärningarna, breven eller i några andra tidiga kristna skrifter omtalas att någon enda person skulle ha besökt Jesu grav efter uppståndelsen. Denna absoluta tystnad kring den heligaste av alla heliga platser är anmärkningsvärd. Borde inte någon av kvinnorna kring Jesus eller någon av de närmaste lärjungarna åtminstone någon enda gång ha känt ett behov av att tillbringa en stund i stillhet och andakt vid graven? Den rimligaste förklaringen till tystnaden kring Jesu grav är helt enkelt att ingen gick dit, eftersom de visste att den var tom! När kvinnorna först kom till graven möttes de av två män i skinande kläder. Den ene av dem sade, "Varför söker ni den levande här bland de döda. Han är inte här, han har uppstått" (Luk 24:5-6).

Låt mig nu avslutningsvis sammanfatta min argumentering. Jag har försökt visa att:

1. Nya Testamentet ger en sann, historisk skildring av Jesu liv och händelserna kring hans död.
2. Nya Testamentet ger en sann bild av den tro som apostlarna och den urkristna församlingen hade. Vi känner alltså till vilken syn man hade på Jesu död och uppståndelse.
3. Apostlarna ljög inte om sina upplevelser, utan trodde fullt och fast på att allt de berättade om verkligen hade skett.
4. Ingen har varken kunnat eller velat lura apostlarna att Jesus uppstått.

Alla försök från historiker och textkritiker att bortförklara Jesus underverk och hans uppståndelse, kan bemötas. Hur man tolkar berättelserna om övernaturliga manifestationer, beror helt enkelt på vilken utgångspunkt man har. Har man t ex, som liberalteologerna, bestämt sig för att inget övernaturligt existerar, ja då måste man tolka allting som om detta antagande vore sant. Men kärnfrågan är inte vilka antaganden vi gör, utan hurdan verkligheten i själva verket är. Om Bibeln ger en rätt bild av Gud, ja i så fall har liberalteologerna fel, oavsett hur mycket grekiska och hebreiska de än studerat, och oavsett hur många doktorsavhandlingar de producerat.

De flesta forskare idag verkar vara överens om att historiska fakta talar för att graven var tom. Huruvida detta har en naturlig förklaring eller ej, är ytterst sett en trosfråga. I den tidigare nämnda och citerade filmen om Jesu liv och död, som visades i TV6 under påsken 1996, sa en av de medverkande teologerna avslutningsvis, "Man anser det bekräftat att graven var tom. Vi kan inget bevisa och inget vederlägga. Också skeptikerna medger att något märkligt hände efter Jesu död". Även om det ytterst sett handlar om tro, har ovanstående analys av händelserna kring Jesus död visat att alla skeptiska bortförklaringar av uppståndelsen är mer orimliga än det enkla faktum att Jesus verkligen uppstått från de döda.

Att tvivla på att Jesus existerat som historisk person eller påstå att det som beskrivs i Nya Testamentet inte skulle ha hänt, anser jag vara intellektuellt oärligt. Det enda man seriöst kan ifrågasätta är huruvida det fanns en andlig verklighet bakom de fysiskt observerbara händelserna eller ej. Var underverken verkliga underverk, eller var det bara fråga om någon form av suggestion? Kunde något annat än Jesu verkliga uppståndelse ha förvandlat lärjungarnas liv så radikalt? Och hur skall man förklara kristendomens explosionsartade spridning omedelbart efter uppståndelsen? På den tiden handlade det sannerligen inte om att utbreda den kristna tron med vapenmakt, utan människor måste ha blivit övertygade av vad de såg och hörde.

Man kan ställa många frågor, men det absolut mest sannolika och förnuftiga svaret är enligt min mening att evangeliernas skildringar i alla väsentliga delar är sanna och att Jesus verkligen uppstått från de döda! Jesus lever och är vår frälsare! Det finns helt enkelt ingen annan rimlig förklaring till att graven var tom. Juristen Sir Edward Clarke, som på juridiska grunder försökt utvärdera bevisen för och emot uppståndelsen, har också kommit fram till samma slutsats, vilket han uttrycker på följande sätt:

Som jurist har jag genomfört en ingående studie av bevisen för [Jesu Kristi uppståndelse]. För mig är bevisen avgörande. Om och om igen har jag i Högsta domstolen avkunnat domar på bevis, som inte på långt när varit så tvingande... Jag accepterar oreserverat evangeliets bevis för uppståndelsen såsom vittnesmål av trovärdiga män om fakta, som de kunna belägga.[10]

Den berömde detektiven Sherlock Holmes, som trots att han aldrig existerat i verkligheten ändå påverkat och inspirerat poliser över hela värden, gav en gång ungefär följande definition av begreppet sanning. "Sanningen är det osannolika alternativ som återstår när man eliminerat alla ännu mer osannolika alternativ". Hur orimlig man än må anse Guds existens eller Jesu uppståndelse vara, så är som framgått ovan alla andra alternativ ännu mer orimliga.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till avsnittet om Koranen

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Vem var Jesus — människa eller Gud?

---

[1]The Bearing of Recent Discovery on the Thrustworthiness of the New Testament, Hodder & Stoughton, 1915, sid 222.
[2] Enligt vissa traditioner skrevs Markusevangeliet när Markus var tillsammans med Petrus i Rom. Papias skriver t ex, vilket citeras i biskop Eusebius kyrkohistoria från 300-talet, "Markus, som var Petrus tolk, skrev noggrant ned allt som Petrus kom ihåg, vare sig det handlade om Jesu ord eller hans gärningar, men inte i ordning". Att ordningsföljden mellan vissa händelser skiljer sig en aning i de olika evangelierna får här sin förklaring. Detta innebär inte på något sätt att evangeliernas trovärdighet minskar. Papias säger nämligen vidare att Markus "koncentrerade sig på att inte utelämna något han hade hört, och inte heller ta med något falskt påstående".
[3] Golgota i 1981 års översättning och Golgata i 1917 års översättning. Dessa två stavningsvarianter av ett ord visar ganska bra hur "stor" skillnaden i allmänhet är mellan olika bibliska manuskript.
[4] Självklart har man utelämnat många detaljer i evangelierna. Det gällde ju att få en så koncentrerad berättelse som möjligt, så att läsaren skulle kunna ta till sig det väsentliga i Jesu undervisning utan att distraheras av betydelselösa detaljer. Att vissa evangelier mer ingående berättar om vandringen till Golgota kan ha en mycket enkel förklaring. Kanske saknades berättelsen om Simon från Kyrene i det ursprungliga utkastet till Matteusevangeliet. Någon som läste detta utkast, och som varit med vid Jesu korsfästelse, kan då ha anmärkt, "Men vi såg ju själva att Jesus inte bar korset hela vägen". Detta fick då Matteus att även inkludera denna tämligen oväsentliga berättelse i sitt evangelium. Etc.
[5] En del människor föreställer sig att Bibelns författare slaviskt skrivit ned vad Gud dikterat. Gud har således mer eller mindre tagit över deras personligheter och bara använt dem som en slags skrivarrobot. Skriften själv säger emellertid att dess författare inspirerats av Gud, de har varit "drivna av helig Ande". De olika författarna har därför haft frihet att använda sitt eget språk och bilder och liknelser hämtade från sin egen samtid och kultur.
[6] Huruvida detta i praktiken kan bevisas eller motbevisas av historieforskningen är ointressant. Det handlar under alla förhållanden om en fysisk händelse [Jesu kropp var ju fysisk] i rum och tid, vilken kan studeras på samma sätt som andra historiska händelser.
[7] Plinius d y, Brev X:96.
[8] "Kristus" kommer från det grekiska ordet christós, vilket betyder "en som är smord (till kung)". Ordet är en översättning av hebreiskans "Messias". "Jesus Kristus" betyder sålunda "Jesus Messias" eller "Jesus, den smorde". Kristus kom så småningom att användas som ett egennamn och Paulus talar omväxlande om Jesus, Kristus, Jesus Kristus och Kristus Jesus utan att göra någon direkt skillnad.
[9] De första som kom till den tomma graven var några kvinnor. Dessa sprang omedelbart till lärjungarna och berättade vad de sett. Enligt Joh 20:3-4 begav sig då Petrus och Johannes springande till graven. Att de sprang fort visas av att det i vers 4 står att "De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först till graven". Det är knappast troligt att någon av de kvinnor som först varit vid graven sprang med, och i varje fall är det ytterst osannolikt att någon kvinna skulle hunnit före de springande lärjungarna. Den lärjunge som kom först måste således, oberoende av kvinnorna, också valt fel grav. Att alla av misstag skulle råkat gå till fel grav verkar ytterst osannolikt. I Matt 27:57-60 läser vi t ex följande: "På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget." Josef från Arimataia hörde till den närmaste kretsen kring Jesus. Det är fullständigt uteslutet att man inte så småningom hade kommit underfund med att man gått till fel grav. Josef själv måste rimligtvis vetat var den grav han låtit hugga ut åt sig var belägen.
[10] Sir Edward Clarke, Basic Christianity, John Scott, IVP