"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2009 11 17 22:21

Den svenska karaktären och den kristna karaktären — en jämförelse

Nedan följer ett högst personligt och kanske något överdrivet försök till jämförelse mellan vad som enligt min ringa mening kännetecknar en "normal svensk" (undantag finns givetvis — läsaren får själv avgöra om han/hon hör hit eller ej) och vad som kännetecknar en äkta kristen (det finns självklart också många icke kristna som hör hit).

Vad är typiskt svenskt? Vad är typiskt kristet?
Att alltid tro sig veta bäst. Det enda sätt som något kan göras på, är som vi gör i Sverige. Alla andra sätt är fel. Att inse att det finns många olika, praktiskt fungerande lösningar på de flesta problem.
Att trots detta skämmas för sitt land, sin flagga, sitt språk och sin kultur. Synnerligen motsägelsefullt, jag vet, men så är också människan en komplicerad varelse. Att vara stolt över sitt land, språk etc på ett rätt sätt, dvs utan att det sker på bekostnad av respekten för invandrare, etniska minoriteter, andra länders integritet, värde etc.
Att tro att det endast existerar en enda åsikt (i varje fråga) som är värd att ta på allvar. Denna åsikt är lika med svenska majoritetens och massmedias åsikt. Övriga åsikter avfärdas som orimliga, löjliga, ondskefulla eller korkade. Att inse att det existerar många olika åsikter, sida vid sida, som alla är värda att tas på allvar, och som tillsammans kan skapa en bättre värld än tagna var för sig. Att respektera andra åsikter.
Att jämföra sig med andra på ett negativt sätt. "Jag är väl ingenting". Detta är kopplat till falsk ödmjukhet, avundsjuka etc. Att uppskatta andra samtidigt som man uppskattar sig själv och är tacksam för den begåvning etc som man eventuellt fått.
Avsaknad av spontanitet. Ofrihet. Måste hela tiden spela ett spel för att inte bryta mot jantelagen. Bottennivån av spontanitet inträffar antagligen under tonåren, då man är helt i händerna på sina kompisar, och gör allt för att vara precis som de, ända till nästan total utplåning av den egna personligheten. Spontanitet och frihet. Frihet att t ex vara den man egentligen är och inte behöva upprätthålla en mask för att låtsas vara som alla andra.
Att tro att verkligheten förändras av politiska majoritetsbeslut och -åsikter, t ex att tro att man både kan sänka sina skatter och samtidigt höja pensioner och få bättre kommunal service. Dvs, man tror inte att det finns någon yttre verklighet utan att Riksdagens majoritet t o m skulle kunna rösta bort tyngdlagen om de så skulle vilja (jag överdriver kanske något, men inte mycket). Ett exempel på detta är när man t ex pratar om att svenska skolan skall bli bäst i världen samtidigt som man inte ger den mer resurser, eller man talar om krafttag mot brottsligheten samtidigt som man varken anställer fler poliser eller effektivt untyttjar de poliser man redan har. Genom sin ovilja att inse att verkliga lösningar kräver verkliga resurser, blir allt bara flummiga drömmar. Att inse att det existerar en verklig värld, full av verkliga problem, som inte kan röstas bort, utan som måste lösas med verkliga lösningar (inte skrivbordsdrömmar — som t ex Skolverket är experter på). Och samtidigt veta och förtrösta på att det finns "en som är större än den som bor i världen" (dvs Jesus).
Att tillbe sitt förnuft och sin intelligens, samt att tillbe vetenskapen som människans frälsare. I detta ingår tron att vetenskapen ger oss tillgång till den yttersta och absoluta sanningen och att de frågor som vetenskapen inte kan besvara antingen är felaktigt ställda eller meningslösa. Att uppskatta förnuft, logik och vetenskap som mycket värdefulla och betydelsefulla men samtidigt begränsade verktyg, och att inse att dessa verktyg inte ger oss hela sanningen.
Att tro att allt är relativt (ofta hänvisande till Einstein, som aldrig någonsin påstod något dylikt). Det finns således inget absolut rätt och fel. Det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Att tro att det finns en absolut moral, som är ställd över alla majoritetsbeslut. Bryter människan mot denna moral får det förödande konsekvenser för henne.
Att vara feg. Att inte våga konfrontera vare sig busar, drummelaktiga skolelever eller ondskefulla diktaturer. Att inte våga vara chef eller auktoritär lärare. De flesta svenskar jamsar och tramsar. Försöker anpassa sig, så att det inte blir bråk (låt gärna busarna i klassen ta över, de blir så arga om jag konfronterar dem — det är bättre att de får förstöra skolgången för de studieintresserade eleverna, det är lugnast för mig). Att våga konfrontera busar, bråkiga elever och ondskefulla diktaturer. Att vägra acceptera att bråkiga elever förstör skolgången för de studiemotiverade eleverna. Att sätta absoluta gränser (inget av detta innebär diktatur eller ofrihet — sann frihet innebär t ex att hindra värstingar att förstöra svenska skolan — obs detta sker inte på värstingarnas bekostnad, dessa blir inte lyckligare för att de får hållas, i stället beror deras uppror på att ingen sätter gränser för dem, de vill innerst inne ha gränser och testar därför de vuxna). Att våga vara chef och ta sitt ansvar som chef (vilket inte betyder att man inte lyssnar på sina underlydande).
Att anse att demokrati är lika med att majoriteten utövar diktatur gentemot minoriteterna, och att majoriteten till och med bestämmer vilka åsikter minoriteterna skall tillåtas ha. Den svenska demokratin blir så "den 51-procentiga majoritetens diktatur". Kristna föräldrar skall t ex inte tillåtas överföra sin kristna tro och sina värderingar till sina barn. Däremot skall ateistiska föräldrar tillåtas överföra sin ateistiska tro och värderingar till sina barn (och inte nog med det, ateister kräver dessutom att få överföra sin ateistiska tro till de kristna föräldrarnas barn, vilket bl a visas av ateisters starka ovilja mot kristna friskolor). Att anse att demokrati innebär att många åsikter tillåts att existera sida vid sida, dvs att majoriteten respekterar minoritetens åsikter och ser dessa som värdefulla tillskott, som kan bidra till ett bättre samhälle.
Att inte fråga efter vad som är sant, gott eller rättfärdigt, utan att enbart fråga efter vad som är populärt, inne, acceptabelt (av den intellektuella eliten i Sverige) etc. Blir jag omtyckt om jag har den här åsikten? Tjänar jag på det? Känns det bra? Det råder nog ingen tvekan om hur en normal svensk hade förhållit sig i Nazityskland. Hitler hade kanske haft ännu lättare att göra svenska folket till sina trogna tjänare än det tyska (och det gick ju lätt nog). Att fråga efter vad som är sant, riktigt, rättfärdigt och i enlighet med Guds vilja. Att stå för sanningen även när man blir impopulär på grund av detta, ja kanske t o m straffad eller dödad på grund av detta.

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "Ibland skäms jag över att vara svensk!"

© Krister Renard