"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Svenska skolan — anstalt för utbildning eller inbillning?

En kunskapsskola (som svenska skolan före Olof Palme) är/var till för att lära människor att tänka.
En ideologisk skola (vilken infördes av Olof Palme) är till för att lära människor vad de skall tänka (underförstått, göra dem till marxistiska och materialistiska ateister som älskar och beundrar islam och avskyr och föraktar kristendomen — motsägelsefullt? Javisst, men i ideologiernas värld är allt möjligt).

En grundläggande tanke i dagens svenska, ideologiska skola är att eleverna tror sig veta allt efter att de på allvar enbart har tagit del av den ena sidans åsikter. I denna anda får eleverna lära sig att alla åsikter som inte är i enlighet med vad som för stunden är politiskt korrekt, är onda och avskyvärda och därför inte förtjänar att få en seriös bedömning.

(Sedan texten nedan skrevs ca 2002 har en del saker i skolans värld förbättrats medan andra försämrats. Artiklen torde, oavsett detta, ändå vara i högsta grad relevant. Den har f ö under årens lopp genomgått ett antal modifieringar.)

 

Så var det dags att ta upp detta synnerligen brännande, och för Sveriges framtid så viktiga ämne. Den som surfat runt lite på min hemsida har säkert märkt att jag har åsikter om både det ena och det andra. Ibland uttalar jag mig om saker som jag definitivt inte är någon expert på (fast jag kan ju ha rätt ändå). Men när det gäller skolfrågor, måste jag nog i alla fall anses vara något av en expert. Jag har arbetat som lärare från årskurs 3 på mellanstadiet (jag var lärare ett år på en skola ute på en ö i Stockholms skärgård och undervisade i en 3-4-5-6:a, dvs 4 årskurser samtidigt — mycket intressant och även givande för mig). Jag har undervisat både i gamla realskolan och gymnasiet samt i högstadiet och nya gymnasiet (jag arbetar just nu på Livets Ords Kristna Gymnasium i Uppsala). Jag har varit lärare på Sjöbefälsskolan i Stockholm i 7 år och undervisat telegrafister, maskinister, styrmän och sjökaptener (i ellära, elektronik, elektroniska navigationsinstrument m m) och jag har undervisat på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm i matematik (vektoranalys och partiella differentialekvationer med numeriska metoder). Jag har också skrivit en universitetslärobok i modern fysik (kvantmekanik relativitetsteori och partikelfysik — läs här om mina böcker). Och jag tror att jag anses vara en ganska duktig lärare (om inte alla mina gamla elever ljuger). Så när det gäller svenska skolan, menar jag att jag har all rätt att uttala mig, och att det jag säger faktiskt är värt att ta på allvar.

Låt mig börja med att berätta en rolig matematikhistoria:

Det ryktas att det i svenska skolan har skett en försämring av standarden på matematikundervisningen. Nedan följer en skildring av matematikundervisningens snabba utveckling. Vi får följa hur ett räkneexempel förändrats under 30 år. På 1950-talet förekom följande uppgift i årskurs 6:

1950 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställnings-kostnaderna är 4/5 av priset. Hur stor är vinsten uttryckt i kronor?

Tio år senare (1960), efter att det visat sig att alltför många elever hade stora brister i bråkräkning, löd uppgiften, som nu flyttats upp till årskurs 7:

1960 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställnings-kostnaderna är 16 kr. Var snäll och räkna ut vinsten.

I början av 1970-talet var det så dags att införa mängdläran i svenska skolan (jag återkommer till detta sorgliga kapitel senare). Alla matematikproblem fick omedelbart en ny och mer häftig formulering, eller vad sägs om följande (uppgiften hade nu flyttats till årskurs 9)?

1970 — En bonde säljer en mängd potatis (A) för en mängd pengar (B). B är mängden av alla delar B_E för vilka gäller; B_E är en krona. I streckmängdform måste du för mängden B göra tjugo små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / / / / / /], ett för varje krona. Mängden av framställningskostnaderna (C) är sexton små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / /]. Rita bilden av mängden C som en delmängd av mängden B och angiv resultatmängden (D), som ger svaret på frågan: Vad är kardinaltalet för vinstmängden?

Så småningom övergavs mängdläran, efter att ha visat sig vara en total katastrof för hundratusentals ungdomar (när vi i Sverige började införa mängdläran, hade man i USA redan börjat överge den). Eftersom man ville att alla elever i skolan skulle vara behöriga för universitetsstudier, omformulerades nu uppgiften så att alla elever garanterat skulle klara den. Den flyttades också till årskurs 1 på gymnasiet för säkerhets skull.

1980 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställnings-kostnaderna är 4/5 därav, vilket är 16 kr. Vinsten uppgår till 1/5, vilket är lika med 4 kr. Stryk under ordet "potatis" och diskutera för- och nackdelar med potatisodling med din bänkkamrat.

— Jag tycker detta är ett utmärkt bevis på en riktig utveckling, påpekar Skolverkets expert på matematikens pedagogik, Pia Get. Vid en undersökning fann vi att många elever på gymnasiet klarade 1980 års uppgift, både att stryka under rätt ord och att klara den psykosociala samvaron med sina kamrater. Uppgiften är dock i svåraste laget för en del elever, och vi funderar på att i en kommande version redan i uppgiftens text stryka under ordet "potatis", vilket kommer att ge eleverna mer tid för stimulerande kamratsamtal.

Någon läsare kanske tycker att jag är lite väl elak här. Det är emellertid inte jag själv som hittat på denna lilla historia, utan den är en vandringshistoria som cirkulerat och som jag förbättrat en del själv. Den är således inte helt sann, men det tragiska är att verkligheten i stort sett överträffar dikten i det här fallet. Låt mig visa detta med några exempel (utvecklingen inom samtliga kärnämnen tycks vara lika negativ).

1. När jag gick i realskolan (som var den gymnasieförberedande grenen av "högstadiet" fram till 1969), hade vi en engelsk grammatik som hette Kortfattad Engelsk Skolgrammatik (av Hammarberg, Zetterström och Karlsson). Boken var en klassiker, som hade hängt med i många decennier, och alla tryckfel etc var rättade för länge sedan. När nya skolan (högstadiet och det nya gymnasiet) infördes 1969 visade sig denna grammatik vara alltför svår för högstadiet och blev då grammatik på gymnasiet. Ett tiotal år senare, när jag var lärare på Sjöbefälsskolan i Stockholm, berättade skolans engelsklärare för mig att denna grammatik numera användes på de inledande kurserna i engelska på Stockholms universitet. På 20 år sjönk alltså standarden så dramatiskt att den tidigare realskolenivån hade blivit universitetsnivå. Det är knappt så man tror att det är sant, men dessvärre är det sant.

2. På mitten av 1980-talet presenterades en undersökning med titeln "De tre förlorade åren" i matematiktidningen Nämnaren (nr 1, årgång 14, tryckår 1986), utförd av en lärare, Per-Yngve Hansson i Katrineholm. Denne hade låtit gymnasieelever lösa problem från den gamla skolans real- och studentskrivningar (examensskrivningarna) samt uppgifter i algebra från en matematikbok för realskolans årskurs 1 (svarande mot klass 7 idag). När det gällde problemen från matematikboken, klarade på 1950-talet 71 % av realskoleeleverna dessa (som alltså gick i det som idag motsvarar årskurs 7). 1984 klarade endast 38 % av eleverna i T2 (teknisk linje, årskurs 2) dem trots att de hade tre år mer matematikstudier bakom sig. T2-klassen hade dessutom fått träna extra på algebra innan de gjorde uppgifterna.

När Hansson, våren 1985, lät en N3-klass göra en realskrivning (med 8 uppgifter) från 1955 (som alltså gavs i realskolans årskurs 3, vilket svarar mot årskurs 9 idag), blev resultatet följande; N3-eleverna fick bättre resultat på två av uppgifterna och sämre på fyra (på två av uppgifterna saknades statistik från 1955, varför vi inte kan dra några slutsatser om dessa). Nästan ofattbart! N3-eleverna borde varit skyhögt överlägsna realskoleeleverna på samtliga uppgifter! Den sista uppgiften på provet löd:

I en rätvinklig triangel är omkretsen 70 cm och den inskrivna cirkelns radie 6 cm. Beräkna triangelns sidor (rätt svar, som givetvis inte fanns med i uppiften, var 20, 21 och 29 cm).

När jag läste artikeln arbetade jag på en gymnasieskola i Sollentuna och hade där en T3-klass. På skoj gav jag denna uppgift till klassen. Innan så ägnade jag en hel lektion åt att gå igenom den geometri som skulle kunna vara användbar för att lösa uppgiften. Sedan fick eleverna en hel lektion på sig (på realskrivningen hade man inte så lång tid till förfogande per uppgift). Dessutom hade mina elever miniräknare, vilket man inte hade 1955. När lektionen var slut, hade en enda elev löst den. Till saken hör att denne elev kommit tvåa på Matematikersamfundets matematiktävling, varit i Kuba och Australien och tävlat i matematik, och sedan gick ut KTH som kursetta och doktorerade mycket snabbt i matematik. Ingen annan elev var ens i närheten av att lösa uppgiften. Den intresserade läsaren kan ta del av en detaljerad lösning av uppgiften här, vilken också innefattar en diskussion kring lösningen (kanske kan vara intressant för mattelärare).

(En läsare påpekade att jag i min lösning av denna uppgift använder en andragradsekvationer, men att man i realskolan inte lärde sig lösa den typen av ekvationer. Och det är möjligt att han har rätt (jag har visserligen både gått realskolan och undervisat där, men kommer inte ihåg). Nu spelar detta ingen roll för min argumentering så jag lägger det till handlingarna. Uppgiften kan dessutom lösas utan att använda en andragradsekvation, även om det blir lite knepigare.)

Per-Yngve Hansson lät också 1985 en N3-klass lösa de fem första uppgifterna på en studentskrivning från 1965. Skrivningen var från det som då hette reallinjens biologiska gren. Det fanns också en matematisk gren på reallinjen (svarade mot Naturprogrammet idag), men Hansson insåg att hans elever omöjligen kunde klara uppgifter från deras studentskrivning. Observera alltså att eliten i matematik 1985 (N3) jämfördes med B-laget i matematik (biologisk gren) 1965. Resultatet blev följande (för att få godkänt betyg 1965 var man tvungen att klara tre uppgifter):

Uppgift	Område	Lösningsfrekvens (%) 1965	Lösningsfrekvens (%) 1985
1	räta linjer	97	1
2	volymberäkning	81	53
3	areaberäkning	91	49
4	tangent till kurva	61	0
5	exponentiell förändring	64	8

Förödande siffror, måste man väl ändå säga. Resultatet kan inte förklaras av att man på 1960-talet läste andra saker, som man inte läser idag. Eleverna 1985 hade alla kunskaper som krävdes för att lösa de fem uppgifterna. Inte heller var N3-eleverna svaga. Klassen hade 3,4 på Centrala Provet i matematik, dvs något över medel. Hansson skriver, "Detta skulle innebära att dagens femmor (numera MVG) motsvarar betyget B (godkänt) i den gamla skolan, medan allt annat är underkänt." (Hanssons slutsats stöds av senare siffror, t ex så ökade antalet MVG i svenska skolan med 2 800 procent mellan 1997 och 2007 samtidigt som svenska skolans kvalitet sjönk i internationella jämförelser)

3. Tidningen Expressen genomförde 1997 en undersökning av niornas matematikkunskaper, som redovisades den 15/3 samma år. Undersökningen omfattade 320 elever i tre olika skolor runt om i landet, och gick ut på att undersöka hur många nior som klarade ett matteprov avsett för årskurs 5. Resultatet var katastrofalt. Endast var fjärde elev klarade uppgifter av typen "399+4=", "237-108=" etc. Tidningen sammanfattade resultatet på följande sätt, "Skolan lär inte eleverna att räkna. 40 000 ungdomar går [varje år] ut grundskolan utan att kunna tillräcklig matte. 27 procent av 16-åringarna når inte upp till den nivå som 12-åringar skall klara enligt kraven i Skolverkets nationella prov. 14 procent når upp till denna nivå, dvs ligger på samma nivå som en femteklassare. Endast 57 procent ligger över femmans nivå." Observera alltså att 57 procent av niondeklassarna ligger i matematik över den nivå som hör till årskurs 5. Hur stor andel av dessa 57 procent som har kunskaper svarande mot årskurs nio (vilket de borde ha om allt stod rätt till), är en öppen fråga. Efter att ha arbetat som lärare i olika perioder och på olika stadier, under bortåt 30 års tid, kan jag utifrån min erfarenhet garantera att det inte är någon stor andel. Det är därför som Matematik A på gymnasiet till största delen innehåller ren högstadiematematik. Det man borde ha lärt sig på högstadiet får man alltså i stället lära sig på gymnasiet.

4. I Uppsala Nya Tidning kunde man den 21/8 2002 läsa följande:

Nära hälften av civilingenjörsstudenterna vid Uppsala universitet har så dåliga studieresultat att de riskerar att bli utan studiemedel. Orsaken är dåliga förkunskaper i matematik, menar flera lärare. Samtidigt vill Högskoleverket sänka kraven i matematik för studenterna. Ett förslag som kritiseras av både utbildningsministern och berörda lärare vid universitetet.

— Högskoleverkets förslag pekar i helt fel riktning. I stället för att öka elevernas kunskaper väljer man att sänka kraven, säger Olov Ågren, samordnare för civilingenjörsutbildningen i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Enligt Olov Ågren visar en nyligen påbörjad studie att så mycket som 40 procent av de omkring 600 studenter som antogs till civilingenjörsprogrammen i Uppsala för ett år sedan riskerar att bli utan studiemedel till hösten, till stor del på grund av svårigheter att klara av kurserna i matematik. — Det är en kraftig försämring på bara ett år. Normalt brukar andelen studenter som inte klarar studiemedelsgränsen ligga på omkring 25 procent, säger han.

Att studenternas kunskaper i matematik försämrats bekräftas av Ingrid Lindström, som är studierektor vid matematiska institutionen. Hon och hennes kollegor har sett utvecklingen under flera års tid, bland annat i resultaten av de diagnostiska prov som genomförs med nybörjarstudenter vid de tekniska högskolorna i landet, men också i den praktiska undervisningen. — En stor del av studenterna saknar helt enkelt de förkunskaper som krävs för att klara tentorna och tillgodogöra sig utbildningen, säger hon.

Vad är då myndigheternas reaktion på detta? Ja, som vanligt väljer man att sänka kraven (kan inte alla bli lika duktiga, kan i alla fall, i jämlikhetens namn, alla bli lika dåliga, och det är ju helt sant). Högskoleverket planerar enligt artikeln att ta bort kravet på Matematik E för att komma in på civilingenjörsutbildningen. Det är så man inte tror att det är sant! För mig framstår det som ofattbart att någon kan föreslå nånting så idiotiskt (för att tala ren svenska). Resultatet blir att man antingen kommer att få sänka standarden på de tekniska högskolorna eller också förlänga studietiden med en termin. Det första alternativet kommer att leda till att svenska civilingenjörer internationellt kommer att rangeras som tillhörande yrkets B-lag. Verkligheten går nämligen inte att lura. Dessutom har Högskoleverket föreslagit att man skall ta bort kravet på Fysik B för blivande läkare och tandläkare. För att läsaren skall förstå vad detta innebär, kan jag nämna att fysiken på Naturvetenskapsprogrammet är uppdelad i två delkurser; Fysik A och Fysik B. Fysik A är en introduktionskurs till ämnet fysik och ligger på en mycket låg nivå, betydligt lägre än den gamla realskolan. För t ex en blivande läkare är grundläggande kunskaper i fysik viktiga av flera skäl. För det första bygger många medicinska apparater i hög grad på fysik, och för att förstå hur dessa fungerar, och kunna tolka mätresultaten, måste man således kunna en hel del fysik (betydligt mer än vad Fysik A ger). Dessutom har också den mänskliga kroppen sin fysik. Ögat kan t ex endast förstås utifrån goda kunskaper i optik, etc, etc (jag känner en ögonläkare som flera gånger sagt att hon önskar att hon hade haft mycket bättre kunskaper i fysik). En ortoped måse ha goda kunskaper i mekanik för att kunna förutsäga vad som kommer att hända om man t ex flyttar ett muskelfäste.

Och då kommer vi in på en av mina käpphästar. Det är inte Skolverket, Högskoleverket eller politikerna som bestämmer vilka kunskaper eleverna skall ha! Det är verkligheten som bestämmer detta! Åtminstone när det gäller ämnen som matematik, fysik och kemi. Vilka matematikkunskaper en civilingenjör, en sjökapten etc måste ha, bestäms av den verklighet som dessa yrkesmän kommer att möta. En sjökapten måste ha tillräckliga matematik- och fysikkunskaper för att kunna förstå principerna bakom de olika navigeringssystemen och för att kunna beräkna stabilitet, så att fartygen lastas rätt och inte slår runt i hårt väder, och för att kunna navigera efter de metoder som idag används av sjöfarten, etc. Motsvarande gäller också för alla andra yrkesutbildningar (jag har både undervisat blivande sjökaptener och blivande civilingenjörer så jag vet vad jag talar om). Sjöbefälskolorna måste således ge sjökaptenerna de kunskaper som är nödvändiga för yrket, samma sak för civilingenjörer etc. Gymnasiets uppgift är att förse sina elever med tillräckliga kunskaper för att dessa skall klara de postgymnasiala utbildningarna. Grundskolans uppgift är att ge de blivande gymnasisterna tillräckliga förkunskaper, så att dessa klarar gymnasiekurserna. Etc, Etc. Verkligheten, och inte Skolverket, bestämmer vilka matematikkunskaper eleverna måste ha! Det enda skolmyndigheterna kan bestämma är hur man skall lära sig de nödvändiga kunskaperna (metodik etc) samt när man skall lära sig olika moment. Har svenska ingenjörer, piloter, sjökaptener etc, etc, otillräckliga kunskaper i t ex matematik, kommer de att bli andra klassens yrkesmän — klåpare! Detta kommer att få katastrofala följder för både vårt lands rykte och vår ekonomiska standard!

Vissa undersökningar tycks visa att svenska elever ligger ganska bra till internationellt sett. Dessa undersökningar basuneras ut med pompa och ståt av Skolverket och regeringspartiet. Att det går väldigt bra att bevisa nästan vad som helst med statistik, är välkänt. Samma sak gäller emellertid också undersökningar som bygger på statistik, t ex utvärderingar av kunskaper. Genom att mäta lämpliga parametrar, kan man bevisa det man vill bevisa. Men även om många av de gjorda undersökningarna ger en någorlunda rättvisande bild, när de visar att svenska elever hävdar sig hyfsat internationellt sett, säger de ingenting om huruvida svenska skolan försämrats sedan 1960-talet (det handlar sällan om topplaceringar utan om placeringar i mitten — enligt en omfattande undersökning av 13-åringars kunskaper, publicerad i den ansedda tidskriften The Economist 29/5 1997, kom Sverige på 22:a plats i matematik och 16:e plats i fysik bland 41 länder). Sverige är nämligen inte ensamt om en standardsänkning när det gäller kunskaper. Det verkar som om hela västvärlden är på väg rakt ner i avgrunden. Tyska skolan, som på 70- och 80-talen hade mycket högre nivå än den svenska, är idag i stort sett lika dålig. Det är därför inte så konstigt att vi vid vissa jämförelser med andra europeiska länder (dock inte alla) får hyfsade resultat. Men att vara ganska bra bland de sämsta, är kanske inget att direkt vara stolt över. Mer givande är att jämföra dagens elever med elever i den gamla skolan. Och dessa jämförelser visar, som framkommit ovan, på en katastrofal försämring i många ämnen under de senaste 40 åren.

Kanske är det för sent att ändra kurs. Civilisationer kommer och civilisationer går. Den grekiska civilisationen kom och gick. Samma sak med den romerska. Det finns inget som säger att den västerländska civilisationen alltid kommer att bestå. Personligen är jag övertygad om att det vi ser just nu är inledningen till kollapsen av en hel civilisation (alla sådana kollapser tycks kännetecknas av mycket av det vi ser idag; moralupplösning, familjeupplösning, ungdomar som saknar respekt för vuxna, homosexualitet blir högsta mode m m). Kanske kommer framtidens u-länder att finnas i Europa och Nordamerika. För några år sedan var det en artikel i Scientific American, där man diskuterade de vietnamesiska invandrarbarnens goda skolresultat i amerikanska skolor. Det visade sig att barn med en vietnamesisk bakgrund i genomsnitt ägnade lika mycket tid per dag åt läxläsning som ett vanligt amerikanskt barn ägnade per vecka! Och det är klart, sådant måste ju ge resultat. Enligt en ledare i The Economist (6/5 1995) tillbringar amerikanska highschoolelever (gymnasister) lika mycket tid framför TV:n varje vardagskväll som de ägnar åt sina läxor under hela veckan (USA ligger ännu sämre till än Sverige i de flesta undersökningar). Men frågan är om inte TV-tittandet nått ungefär samma omfattning i Sverige i dag (2002).

Skolverkets prat om att all undervisning måste vara rolig och spännande för att ge resultat, är rent nonsens. Självklart skall man göra undervisningen så intressant och rolig som möjligt, men det är ett faktum att all verklig kunskap också innefattar studier och träning inom ganska tråkiga, men nödvändiga, moment. Det är rent lurendrejeri att ge eleverna sken av att all bra undervisning är jättespännande, och att det är något fel på läraren eller läroböckerna eller skolan om lektionerna inte är roliga och spännande hela tiden. Goda studieresultat handlar till stor del om hårt arbete. Det finns undersökningar som visar att en väldigt stor del av studieresultatet beror på den egna personliga arbetsinsatsen, hur mycket och hårt man arbetar, hur målmedveten man är etc, dvs det man normalt kallar karaktär. Jag lyssnade vid ett tillfälle till en amerikansk professor i pedagogik, Paul Burge, som menade att så mycket som 75 procent av studieresultatet beror på individens inställning till studier och arbetsinsatsen, medan endast 25 procent beror på medfödd begåvning. Mina erfarenheter gör att jag är beredd att till stor del hålla med honom, även om de exakta siffrorna säkert kan diskuteras.

Nu tror jag inte att svenska elever är värdelösa i allt. I fysik tycks vi hävda oss ganska väl (definitivt bättre än i matematik), även om en del av våra framgångar kanske kan förklaras av att svenska elever läser mer fysik på högstadium och gymnasium än vad man gör i de flesta andra länder. När det gäller ämnet matematik så finns det förvisso ett antal mycket duktiga matematiker i landet. Men detta har inget med skolan att göra. De riktiga matematikbegåvningarna kommer, precis som de stora musikbegåvningarna, oftast fram oberoende av systemet. Problemet är att Sverige också behöver tiotusentals civilingenjörer och tekniker för att upprätthålla och utveckla sitt välstånd, och det är dessa som skolan misslyckas med att få fram. Att svenska elever är duktigare på svenska än vad t ex ryska elever är, kan knappast betraktas som en merit. Däremot tycks vi vara förhållandevis duktiga på engelska och kanske speciellt andra främmande språk. Kanske är vi också bra i vissa allmänbildande ämnen. Problemet är, att hur intressanta dessa ämnen än är, är det inte dessa ämnen som skapar ekonomiskt välstånd i ett land. Det är framför allt teknologin och vetenskapen som gör detta. När det gäller matematik ser inte framtiden ljus ut. Nu menar ofta skolans försvarare att det är så många fler som går i skolan idag, att genomsnittet har höjts. Och det är nog sant. Problemet är att man mycket väl kan höja genomsnittet utan att sänka topparna, som man gjort i Sverige. Ett land behöver sina begåvningar och det är farligt om man inte tar tillvara på dem. Det är dessa som blir forskare, uppfinnare etc och som tar fram produkter, vilka duktiga arbetare sedan kan tillverka, vilket i sin tur drar in miljardinkomster till vårt land. Utan detta, kommer Sverige att bli ett mycket fattigt land. Eller som någon sa, "Det land som inte har råd att ta hand om sina begåvningar, kommer snart inte ha råd att ta hand om de sjuka och svaga". Det överskott som ett lands uppfinnare etc skapar, är det som genererar landets välstånd. Politiker kan inte skapa välstånd, de kan bara skapa ett klimat som är ekonomiskt och andligt optimalt för att landets medborgare skall kunna skapa välstånd. Politikerna kan sedan fördela detta välstånd på olika sätt. Men, man kan faktiskt inte fördela det som inte finns, hur gärna man än skulle vilja! Något som befolkningarna i både Sovjet, Kina och Nordkorea har fått uppleva konsekvenserna av.

Låt mig innan jag går vidare berätta ännu en historia, kanske inte lika rolig som den förra, men å andra sidan sann:

För ett antal år sedan arbetade jag som telegrafist på ett litet kryssningsfartyg. Vid ett tillfälle låg vi i Kalmars hamn med amerikanska turister ombord. Jag satt i radiohytten och tittade ut när vi skulle lämna hamnen. Framför oss låg bryggor med förtöjda segelbåtar och vi skulle backa snett ut från kajen. Konstigt nog började vi i stället att röra oss framåt med allt ökande fart mot bryggorna och segelbåtarna. Att något var fel förstod jag när vi körde rakt igenom bryggorna och segelbåtsmaster knäcktes till höger och vänster. Plötsligt rasade ankarna i för nödankring, men fartyget stannade inte förrän det kört med fören upp på vågbrytaren av sten och sedan glidit tillbaka ner i vattnet. Vad hade då hänt? Jo, det är så att större fartygsmaskiner (motorn på stora fartyg kallas maskin) i allmänhet kan startas åt båda hållen. Det är dyrt och komplicerat med backslag (backväxel) på båtar som har tusentals eller tiotusentals hästkrafter, och i stället slog man förr i världen fram och back genom att starta maskinen i olika riktningar. Därför tog det en stund att skifta från fram till back, vilket gjorde stora fartyg svåra att manövrera i trånga hamnar (av detta skäl tog man normalt hjälp av bogserbåtar, både när man lade till och kastade loss). Moderna fartyg använder en annan teknik. Där roterar propellern eller propellrarna hela tiden åt samma håll, men genom att vrida propellerbladen kan man få en propeller att antingen verka för fram eller back eller vara neutral, något som gör moderna fartyg förhållandevis lätta att manövrera i hamn. Dessutom har fartyg numera oftast en bogpropeller (en propeller som sitter i fören i en tunnel, vinkelrätt mot fartygets längdriktning och med vars hjälp man kan vrida fören snabbare än med rodret) något som ytterligare underlättar manövringen.

Förklaringen till tillbudet i Kalmar hamn var att maskinisterna av misstag startat maskinerna åt fel håll. När propellerbladen vreds för att verka bakåt, verkade i stället propellern framåt (den snurrade ju åt fel håll) och vice versa. När fartyget började röra sig framåt i stället för bakåt, drog kaptenen instinktivt ännu mer back, vilket gjorde att båten rörde sig ännu snabbare framåt. Han drog då ännu mera back etc, etc. Hade han insett att maskinerna roterade åt fel håll, hade han bara behövt skjuta fram reglagen för gång framåt. Då hade propellrarna börjat verka bakåt och fartyget hade stoppat och sedan börjat backa. Men självklart är det inte lätt att i en stressad situation komma på detta. Nåja, nu gick det hela ganska bra. Ingen människa skadades och även de materiella skadorna blev förhållandevis små.

Hur kunde då maskinisterna göra en sådan tabbe att de startade maskinerna åt fel håll? Eftersom fartyget hade ställbara propellrar, behövde man ju inte reversera maskinerna för att få back, utan detta gjordes, som nämnts ovan, genom att vrida propellerbladen. För att undvika att maskinerna av misstag startades baklänges, var de spärrade mot detta. Dagen innan hade vi lämnat ett varv i Helsingborg, där vi gjort underhåll och reparationer under en vecka. Teknikerna på varvet hade under underhållet av maskinerna kopplat bort spärren mot baklängesstart och sedan glömt att koppla in den igen innan fartyget lämnade varvet. Och eftersom maskinisterna "visste" att det inte gick att starta maskinerna åt fel håll, höll de inte uppsikt på åt vilket håll de roterade.

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Vad har fartygsmanövrering med dagens svenska skola att göra? Jo, jag tror att vi kan lära oss något av denna historia. Jag tror nämligen att situationen i svenska skolan har stora likheter med ovanstående. Regering och Skolverk har utifrån sin människosyn, kunskapssyn och världsbild skapat en skola, som skall uppfylla ett antal kriterier man ställt upp. Efter att genom ny läroplan etc ha implementerat den nya skolan på 1960-talets slut, så visade den sig fungera dåligt (båten gick åt fel håll). Eftersom det omöjligen kunde vara några fel på Regeringens och Skolverkets tankegångar, måste skolans misslyckande bero på att de nya tankarna ännu inte genomförts tillräckligt konsekvent (eftersom maskinen omöjligen kunde rotera åt fel håll, måste det faktum att båten rörde sig åt fel håll bero på att man inte dragit reglagen tillräckligt lång bakåt). Alltså kom man med den ena nya läroplanen efter den andra, för att alltmer konsekvent genomföra de nya tankegångarna (man drog reglagen mer och mer bakåt). Men skolan fungerade i alla fall bara sämre och sämre (fartyget gick allt fortare framåt, dvs åt fel håll). Trots att svenska skolan idag kan betraktas som en ren katastrof, verkar man från Skolverkets sida inte ens kunna tänka tanken att det skulle kunna vara något fel på skolans styrdokument och utformning, dvs ytterst sett de grundläggande tankar och ideologier som finns bakom. Men tänk om det är just det som är felet? Tänk om det är just Socialdemokratins och Skolverkets grundläggande människosyn, kunskapssyn och världsbild som är problemet med skolan! Det mesta talar för att så faktiskt är fallet. Om nu det är så, och man då byter dessa felaktiga tankegångar mot en korrektare kunskaps- och människosyn etc (dvs startar maskineriet åt andra hållet), kommer skolan omedelbart att fungera oerhört mycket bättre (båten kommer att röra sig åt rätt håll). Det kanske vore värt att pröva?! Vad har vi egentligen att förlora efter att ha sett en konsekvent nedgång av svenska skolan under de senaste 40 åren?!

Svensk utbildning ända fram till 1960-talets mitt bedömdes internationellt ha mycket hög standard. En svensk studentexamen ansågs vara en av de mest kvalificerade i världen, vilket avspeglades av att svenska studenter var välkomna på alla utländska universitet. Idag är det inte längre så. Utomlands skrattar man åt svenska studenters dåliga kunskaper, speciellt i vissa ämnen (undantaget är möjligen språk). Standarssänkningen gäller även universitetsnivån. En svensk doktorsexamen på 1960-talet ansågs ha världsledande nivå, vilket knappast är fallet idag. Svenska doktorsavhandlingar i vissa ämnen (t ex sociologi) köps inte längre in av Kongressbiblioteket i Washington (som normalt köper in alla avhandlingar och böcker som publiceras). De bedöms inte längre ha tillräckligt hög nivå. Samtidigt så pratar vi i ankdammen Sverige om att vi skall ha världens bästa skola. Och glömmer bort att allting har ett pris. Man skapar inte en bra skola genom skrivbordsdrömmar. När nya skolan infördes på 60-talet, vände man upp och ned på allt i den gamla skolan, vilket för mig framstår som obegripligt (åtminstone förnuftsmässigt). Har man ett vinnande koncept, men vill förändra och förbättra, bör man väl hålla kvar vid det som var bra och ändra på det som är dåligt. Har man ett fotbollslag som vunnit VM och alla internationella mästerskap under flera år, sparkar man väl inte tränaren och alla spelarna och startar med ett helt nytt lag. Det vore vansinne! Man byter i stället ut de svagaste spelarna och behåller de bra.

Visst är det väl märkligt att man helt förkastade den gamla skolan? Denna var resultatet av tusentals år av skolutveckling, där man optimerat metoder och pedagogik, och där man tog hänsyn till människans natur (svagheter och goda sidor). Visst fanns det brister, men dessa kunde avhjälpts utan att man förkastade allt. Hur kan man tro att man får en bättre skola över en natt om man helt och hållet förkastar ett gammalt skolsystem, som byggde på tusentals års utveckling och som gav ett så utomordentligt högklassigt resultat. Sveriges välstånd har ju till stora delar haft sin grund i de mycket goda kunskaper som dess befolkning haft (plus att vi också haft en mycket hög moral, där flitighet och hederlighet varit honnörsord). Detta välstånd är på väg att raseras just nu.

Det fanns säkert saker i gamla skolan som borde förändras, men detta kunde man gjort, utan att ta bort det som var bra. Jag menar att grunden för dagens skola är ett rent önsketänkande som inte har någon som helst verklighetsförankring. Pedagogiska och politiska ideologer leker ansvarslöst med unga människors framtid, när de testar sina skrivbordsdrömmar. Bakom dagens skola ligger inte professionella bedömanden av vad som är bäst, utan helt enkelt politiskt ideologiskt önsketänkande (t ex att alla är lika begåvade). Risken finns att det på Skolverk och liknande samlas de mest odugliga lärarna i landet (givetvis med vissa undantag). Duktiga lärare älskar att undervisa, medan dåliga lärare helt naturligt längtar bort från undervisningen och därför söker sig till administrativa uppgifter inom skolan eller börjar arbeta med övergripande pedagogik och liknande (även här finns givetvis undantag, jag har träffat många — men jag är övertygad om att odugliga lärare är klart överrepresenterade bland skolledare etc). Resultatet blir att de odugliga lärarna försöker tala om för de dugliga lärarna hur skolan skall vara, när det egentligen borde vara tvärtom. Och idag ser vi resultatet av detta.

Om luftfartsmyndigheterna fungerade som Skolverket och många skolpolitiker, hade man förmodligen plötsligt totalt förkastat alla etablerade rutiner och bestämmelser inom flyg- navigering och trafikledning, och infört helt nya och oprövade metoder. Sannolikheten att detta skulle leda till säkrare flygtrafik är så nära noll man överhuvudtaget kan komma. I stället skulle vi få en dramatisk ökning av antalet haverier. Dagens bestämmelser och metoder inom luftfarten har, precis som den gamla skolan, gradvis utvecklats och förbättrats under lång tid. Varje haveri har lett till att man infört nya bestämmelser och rutiner, så att denna typ av olycka aldrig skall behöva upprepas. Man har hela tiden dragit slutsatser, och tagit konsekvenserna av detta, utifrån nya erfarenheter. På så sätt har flygtrafiken blivit allt säkrare. Den bristande respekten för århundranden av erfarenhet hos duktiga lärare och skolledare kännetecknar intellektuella individer av den typ jag behandlar på annat ställe, och som jag där kallar för "mänsklighetens fiender nummer 1". Att så totalt och respektlöst bortse från tidigare erfarenheter, och tro sig, genom att införa helt nya och nästan oprövade metoder, kunna skapa något bättre, tyder på en megalomanisk självöverskattning. I själva verket innebär den nya skolan en ansvarslös lek med ett helt lands välfärd och med unga människors framtid. Personligen anser jag från djupet av mitt hjärta, att de som har ansvaret för dagens svenska skola borde ställas inför rätta, anklagade för landsförräderi alternativt brott mot mänskligheten (jag skämtar faktiskt inte)! De har orsakat Sverige och svenska folket ofantligt mycket större skada än vad t ex den ryske storspionen Stig Wennerström någonsin gjorde.

Wennerström, är den i särklass värste spion som någonsin verkat i Sverige. Han försåg Sovjet med stora mängder topphemliga uppgifter om svenskt försvar under 1950-talet och början av 1960-talet, och orsakade oerhört stor skada, som vid ett sovjetiskt angrepp kunde ha inneburit ett snabbt svenskt nederlag. Och kanske orsakat att hundratusentals svenska soldater miste sina liv! I dagens penningvärde kostade Wennerströms förräderi svenska försvaret många, många miljarder kronor. Wennerström dömdes till livstids fängelse för sina brott (men släpptes efter bara 11 år).

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna lite om mängdläran. Mängdlära är en abstrakt matematisk teori, som utvecklades under 1800-talets senare hälft av bl a den tyske matematikern Georg Cantor. Teorin ligger mycket nära logikens område och har fått stor användning inom högre matematik, bl a när man studerar oändligheter. När Sovjet sände upp den första satelliten, Sputnik 1, chockerades hela USA. Hur kunde Sovjet ha ett så stort teknologiskt försrpång gentemot USA? Man försökte i desperation hitta olika metoder för att höja den naturvetenskapliga kompetensen hos amerikanska skolelever, framför allt i ämnet matematik, som ju är nyckeln till all naturvetenskap. Man testade olika pedagogiska metoder. En idé var att man skulle börja med mängdlära redan från första klass. Man skulle inte säga "ett plus ett", utan man skulle lägga ihop olika mängder, ta "unionen" av dem. Tanken var att eleverna skulle få en större och djupare matematisk förståelse. Efter att ha prövat mängdläran under några år, fann man att den fungerade bra för de högst begåvade två procenten av eleverna. För övriga elever var den en katastrof. När man var på väg att avveckla mängdläran besöktes USA av en svensk pedagog (jag vill inte nämna hans namn, men alla äldre lärare vet vem jag åsyftar). När denne kom hem arbetade han för att införa mängdläran redan i den grundläggande matematikundervisningen i Sverige. Böcker skrevs, kurser hölls för lärare etc. Jag läste på universitetet vid den här tiden, och jag kommer ihåg hur pedagoger gick omkring med tindrande ögon och talade om hur barnens matematikförståelse och -intresse nu radikalt skulle öka. Resultatet blev emellertid en total katastrof. En hel generation av elever fick undermåliga matematikkunskaper tack vare mängdläran. Svenska civilingenjörer kom att jämställas i Tyskland med gymnasieingenjörer, efter vad inköpschefen på ett stort elektronikföretag berättade för mig. Ett problem var att lärarna på lägre stadier inte själva förstod mängdläran, trots att de gick diverse olika kurser. Mängdläran är ganska abstrakt, och för den som inte själv är matematiker, är det svårt att ta till sig vad det hela egentligen handlar om. För de flesta lärare blev det mer utantillkunskaper än verklig förståelse. Så här hade vi alltså stackars lärare, som skulle lära ut en matematik som de inte själva begrep, och som dessutom de små eleverna inte hade några förutsättningar att begripa. Till slut tvingades skolideologerna motvilligt erkänna att mängdläran var olämplig som pedagogisk metod för yngre elever och mängdläran försvann lika plötsligt som den dykt upp. I Norge försökte man också införa mängdläran men de norska lärarna (och lärarorganisationerna), som är mycket smartare, och framför allt mindre fega än svenskarna, sa nej, och därvid blev det. Här ser vi hur det går till i skolans värld. När man i USA funnit att en pedagogisk metod är värdelös och håller på att avveckla den, ja då börjar man införa den i Sverige. Suck!

Vilka tankar ligger då, ytterst sett, bakom dagens skola? Läser man läroplaner etc så är ju tankegångarna maskerade bakom ett massivt ordbajs av sällan skådat slag. Jag känner mig bara trött när jag läser läroplaner (och det har ju blivit några under åren — det kommer nya läroplaner i en aldrig sinande ström — när den ena läroplanen börjat fungerar, ja då är det dags att riva upp allting igen). Försöker man plocka ut själva kontentan av de idéer som ligger bakom svenska skolan, så kan detta sammanfattas i några punkter:

1. Alla människor föds lika begåvade.

2. Skillnader mellan människor beror enbart på uppfostran och social miljö.

3. Alla människor är goda, innerst inne.

4. Uppfostran skall vara fri (dvs fri från uppfostran i praktiken)

5. Unga människor skall ha friheten att förstöra sin egen och andras framtid (i praktiken blir det så när man tillåter ungdomar att fatta beslut de inte är mogna att fatta — t ex accepterar att elever skolkar flera dagar i veckan, att de saboterar lektioner och då även förstör för andra, etc, etc).

1. och 2. medför att alla elever skall få samma undervisning under skoltiden. 3, 4 och 5 leder till att skolan inte får använda tvångsåtgärder, utan man skall vädja till problemeleverna att de skall sköta sig. Väljer dessa, trots skolans och lärarnas böner, att inte sköta sig, ja då får de väl förstöra undervisningen för de studiemotiverade eleverna, tycks vara kontentan.

Som alltid när det gäller felaktiga påståenden, kan dessa inrymma korn av sanning. Det är korrekt att uppfostran kan förstärka skillnader mellan människor. Genom stimulans kan intelligenskvot och förmåga hos unga människor ökas en hel del. Slutsatsen av detta är att alla unga människor har rätt till en stimulerande uppväxt för att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar. Men detta betyder inte att alla föds lika begåvade. Varje förälder vet att barn kan vara mycket olika, trots att de vuxit upp under liknande förhållanden. Att alla människor skulle vara goda innerst inne är inte heller sant. Det finns ingen observation av verkligheten som stöder detta. I själva verket är människor mycket olika redan från början, både när det gäller kapacitet och intressen, samt moral och känsla för rätt och fel. Det är också ganska betecknande att man ofta talar om hur de svaga eleverna skall få stöd för att lyckas så bra som möjligt. Och det är helt rätt. Jag ställer upp på detta till hundra procent. Men varför talas det aldrig om hur man skall hjälpa de mest begåvade eleverna för att utvecklas maximalt. Har inte de också rätt att få stimulans i skolan?! I stället håller man dessa elever nere, så att de inte skall sticka upp. När lille Pelle räknat ut matteboken i årskurs 3 redan innan halva höstterminen gått, ja då låter man inte honom fortsätta med nästa årskurs. I stället ger man honom en annan bok för årskurs 3 och låter honom sitta och räkna liknande uppgifter som fanns i den bok han just räknat klart. Inte undra på att lille Pelle snart börjar intressera sig för annat!

Men kanske någon säger, att inte kan det väl vara så dåligt som du påstår. Idag läser man ju väldigt mycket matte inom N-programmet (N-linjen), t o m mycket mer än i gamla skolan. Och det är sant — i viss mening. När jag gick på reallinjens matematiska gren läste man inte ens hälften av de områden man idag läser. Skillnaden är dock kvalitet. Nuförtiden förekommer knappast några riktigt svåra uppgifter. I gamla skolan fick en normal mattelärare på matematisk gren sitta och räkna igenom de problem han skulle lösa på tavlan nästa lektion. Annars kunde han inte vara säker på att klara dem. Idag är de flesta problem så lätta att man som lärare nästan inte behöver koppla in hjärnan för att lösa dem. Dagens elever möter i ämnet matematik ett smörgåsbord, där man smakar på varje rätt lite grand. Man tränger aldrig in i något område tillräckligt för att lösa svåra problem, utan de problem man möter innebär oftast att man sätter in siffor i en formel man hittar i formelsamlingen. Det är emellertid mycket bättre att läsa mindre matematiskt stoff, men att tränga in på djupet. Det gör att man får en helt annan känsla och förståelse för matematik. Jag minns när jag själv, hösten 1969, började läsa matte på universitsfilialen i Örebro (på den tiden hade Uppsala Universitet en filial i Örebro — numera har Örebro ett eget universitet). Kursen inleddes med ett diagnostiskt prov, där man ville se vad eleverna kunde. Cirka hälften av eleverna kom från gamla gymnasiet och hälften från nya (detta var ju i precis i skarven mellan de två skolformerna). Det visade sig att eleverna från gamla gymnasiet var bättre än eleverna från nya gymnasiet t o m på uppgifter som handlade om saker man inte läste på gamla gymnasiet (men som man läste på nya gymnasiet). Förklaringen var att eleverna från gamla gymnasiet tränats att tänka matematiskt på ett sätt som inte sker idag. De kunde därför lösa dessa uppgifter (trots att de aldrig stött på problem av denna typ tidigare) utifrån den djupare matematiska förståelse de hade.

Låt mig i några punkter sammanfatta hur jag anser att en skola skall vara för att fungera:

1. Alla elever skall inte alls läsa samma saker. Det är fullständigt förödande för svagbegåvade elevers självkänsla att tvingas läsa saker de inte har förutsättningar att förstå. Och att dessutom göra detta i grupper, där det också finns mycket begåvade elever. Att ständigt bli utskrattad när man svarar, kan knäcka en människa för livet. Att varje lektion få bekräftelse på att man är värdelös är förödande. De starka knäcks kanske inte, istället gör de uppror och blir värstingar. Och jag förstår dem. Alla elever skall få chansen att utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar, både de svaga, de medelmåttiga och de högbegåvade eleverna. Alla elever skall ges de baskunskaper som är nödvändiga för att man skall klara sig i ett modernt samhälle. Men utöver detta skall de duktigare eleverna stimuleras med kurser som ligger på en nivå som är i paritet med deras förmåga. Detta medför att man måste ha olika undervisningsgrupper. I gamla skolan gick de studiebegåvade eleverna på realskolan i åk 7 - 9, medan de mindra studiebegåvade (eller kanske ibland mindre intresserade) gick folkskolan till åk 8, varefter yrkeslivet väntade. För den som gått folkskolan, men ville "bli någonting" som det hette förr, fanns möjligheter att via korrespondensstudier hos Hermods och liknande ta studenten etc (arbetsgivarna slogs av uppenbara skäl om sådana studenter). Att tro, vilket Skolverket tycks göra, att arbetarklassens status höjs när man sänker kraven för studentexamen, är nonsens. Vill man höja sin kompetens finns bara en väg att gå, nämligen att bli mer kunnig. Många av de gamla sossarna visste detta, och poängterade vikten av goda kunskaper, vilket t ex avspeglades i ABF, Arbetarnas Bildningsförbund. Dagens socialdemokrater tycks har glömt bort detta.

Realskole- och folkskoleelever gick i helt olika skolor och ibland fanns det motsättningar mellan dessa grupper. I reformen på 60-talet kunde man ha integrerat dessa två skolformer i samma skola, i stället för att slå ihop de två grupperna till gemensamma klasser. Sann jämlikhet är inte att behandla alla exakt lika, utan att alla skall få chansen att utvecklas maximalt. Detta sker inte genom att man blandar alla elever i samma klass. Att t ex i samma mattegrupp ha elever som nästan är särskolemässiga och elever som kanske är blivande nobelpristagare i plasmafysik, är inte bra för någon. För vem skall läraren anpassa undervisningen, de svaga eller de duktiga? Anpassar man den efter de duktiga, så begriper de svaga ingenting. Anpassar man den efter de svaga blir de duktiga uttråkade. Alternativet är att varje svag elev har en personlig assistent. något som för det första pekar ut eleven som "pucko" (elevernas egen terminologi), och som ändå inte kommer att få eleven att förstå svårare matematiska resonemang eller liknande. Enda lösningen blir då att sänka standarden till de svagaste elevernas nivå. Och det är precis detta som skett i svenska skolan på alla nivåer!

2. Alla människor (elever) är inte goda eller skötsamma. Vad sedan detta beror på är kanske inte ointressant, men spelar ur skolsynpunkt ingen roll (att man sedan skall sträva efter att varje barn skall få växa upp i en lugn och trygg hemmiljö är självklart — men det är inget skolproblem, utan är ett samhällsproblem, som inte kan lösas inom skolans väggar). Ingen elev har, oberoende av hur olycklig eller skadad han är av sin uppväxt, rätt att mobba någon annan. Ingen elev har rätt att förstöra undervisningen för andra elever. Etc. Skolan måste ha absoluta tvångsåtgärder för att stoppa sådana elever. Det betyder inte att man skall förstöra dessa elevers liv. Tvärtom! Hur många f d värstingar har inte suttit i TV och sagt "Varför stoppade ingen mig när jag var 12 år? Nu fick jag hela min ungdom (ja kanske hela livet) förstört." Dvs, det är faktiskt kärlek att stoppa bråkiga elever. De måste veta att det finns absoluta gränser, som inte under några som helst förhållanden kan överskridas. Om ungdomarna ändå försöker överskrida dessa, måste skolan ha absoluta tvångsmedel för att stoppa detta. Ungdomar testar hela tiden gränserna, och om gränserna ger efter, ja då går dessa ungdomar ännu längre. Lagstiftningen måste förändras så att lärarnas och skolledningens auktoritet återupprättas. Ordet "disciplin" är för de intellektuella i Sverige ett rött skynke. Man börjar omedelbart tugga fradga så fort man hör detta ord. Ordet kommer från latinets "discere" som betyder "att lära sig". Disciplin är således helt enkelt den ordning som är nödvändig för att man skall kunna lära sig något. Detta saknas till stor del i svenska skolan och speciellt då högstadiet. Och även om det är jobbigt för en lärare med allt stök i skolan, är det ändå eleverna själva som drabbas värst. Både busarna själva och de studiemotiverade eleverna.

3. Den elev som inte klarar en viss årskurs skall gå om. Det är förödande om 25 % av eleverna i en klass befinner sig på förra årskursens nivå. Läraren tvingas då sänka nivån på undervisningen för att också få med sig dessa elever. Detta leder till att standarden sakta men säkert kommer att sjunka i hela skolan, vilket också skett. Idag börjar många universitetsutbildningar (Handelshögskolan i Stockholm, tekniska högskolor etc) med en inledande matematikkurs, där man lär sig det man borde lärt sig på gymnasiet. Under årskurs ett i gymnasiet lär sig eleverna det de egentligen borde lärt sig i högstadiet (både Matematik A och B ligger till största delen på högstadienivå). Har man underkänt i flera ämnen måste man antingen tentera upp dessa under sommaren eller också gå om. Så var det förr och det finns ingen annan lösning. Något annat alternativ finns helt enkelt inte. Varje annat alternativ innebär självbedrägeri, som varken gagnar den enskilda eleven eller samhället. De enda som tjänar på att elever får gå vidare, trots avsaknad av nödvändiga kunskaper, är de ideologer som skapat den svenska parodin på skola. De kan ju hävda att idag så tar alla studenten i Sverige, så var det inte förr. Och de kan hävda att i stort sett alla svenska ungdomar är behöriga för högskolestudier. Detta kanske är sant om man leker med ord, och t ex omdefinierar begreppet högskola, men det är inte sant om man med högskola menar samma sak som man förr menade med högskola, dvs en utbildningsanstalt där man bedriver studier på akademisk nivå. Varken sjuksköterske- eller polisutbildning ligger t ex på en sådan nivå.

4. Studentexamen skall återinföras. Detta skall vara en examen. Examinatorerna skall inte vara lärarna, utan personer utanför skolvärlden, som så att säga skall vara kvalitetskontrollanter. När lärarna både är lärare och examinatorer, så anpassar lärarna automatiskt kraven efter vad de vet att de hunnit gå igenom. Och på så sätt sjunker standarden sakta men säkert. Jag har förresten döpt om dagens studentmössa till "18-årsmössan". Varför? Jo det enda den visar är att man fyllt 18 år. Den visar ingenting mer. Noll! Den har ingenting med kunskap eller utbildning att göra. Även de underkända eleverna tar ju på sin vita mössa på studentdagen. Varför inte utnämna alla till filosofie doktor redan när de föds? Så att alla har den högsta examen som finns. Det vore väl jämlikt! Men det vore meningslöst, lika meningslöst som dagens "studentexamen" är. Man kan inte lura verkligheten. Alla vet idag att den vita mössan inte är värd något alls. Den betyder ingenting!

5. Goda kunskaper kräver hårt arbete. Det finns ingen genväg. Visst kan pedagogiska metoder, olika hjälpmedel (multimedia, datorer) etc göra undervisningen mer stimulerande. Men ytterst sett så handlar det ändå om hur mycket arbete en elev är beredda att satsa. Enligt min långa erfarenhet är de flesta studieresultat (vare sig det är IG eller MVG) synnerligen välförtjänta.

6. Skolan måste ställa höga krav på alla elever. Självklart måste kraven på svaga elever vara lägre, men kraven måste vara sådana att de inspirerar och hjälper eleverna att höja sin nivå. Att inte ställa krav, innebär ett förakt för eleverna! Dagens låga krav innebär egentligen att man indirekt säger, "Eftersom vi vet att du är så oduglig och aldrig skulle klara av en riktig mattekurs, så sänker vi kraven så att t o m du kommer att få godkänt". I stället borde man säga, "Vi tror på dig, och vi vet att om du verkligen vill och jobbar hårt så kan du klara den här svåra mattekursen". Förutom krav på kunskaper skall skolan också ställa krav på att eleverna kommer till lektioner i tid, och då har med sig böcker, pennor etc.

7. Skolan måste ha nolltolerans. Man måste beivra även mindre förseelser som sen ankomst, att man inte har böcker med sig etc. Uppförande- och ordningsbetygen bör återinföras och finnas med på studentbetyget. Även antalet lektioner med ogiltig frånvaro bör finnas med på studentbetyget. Jag kan garantera att många arbetsgivare då kommer att kräva att få se studentbetyget hos de arbetssökande. Stor olovlig frånvaro säger säkert en hel del om hur en blivande arbetstagare kommer att passa tider etc.

8. Antalet ämnen måste reduceras. Det allra viktigaste är att ge eleverna goda kunskaper i kärnämnen som matematik, svenska, engelska, fysik etc. Den som har bra kunskaper inom dessa områden kan sedan själv sätta sig in i olika tillämpningar och problemställningar. Att t ex ersätta grundkunskaper i matematik och fysik med miljökunskap är helt fel. Miljöproblemen förändras hela tiden. Den som har goda kunskaper i fysik och kemi kan själv sätta sig in i nya miljöproblem och ta ställning. Den som bara läst om de för tillfället aktuella miljöproblemen, men som har dåliga eller inga kunskaper i grundläggande naturvetenskap, har ingen möjlighet att förstå de framtida miljöproblemen. Jag menar inte att man inte skall studera miljöfrågor, vad jag menar är att baskunskaper aldrig får ersättas av flyktiga kunskaper som bara är aktuella en kort tid. Det är bättre att ge eleverna kunskaper som de har glädje av livet ut.

9. Mängden stoff i många ämnen, t ex matematik, måste minskas. Det är bättre att studera ett mindre antal matematiska områden, men i stället tränga djupare in i dessa och lösa svårare problem. Den allmänna matematikkänslan blir mycket bättre då, vilket gör att man själv kan sätta sig in i områden man inte läst, men som man tycker är intressanta.

10. Övertron på att nya pedagogiska metoder kommer att lösa alla problem bör snarast förpassas till drömmarnas hav. Gång på gång har man försökt införa ny pedagogik i tron om att detta skall lösa problemen i skolan. Kopieringsmaskinen, overheadprojektorn, videoprojektorn, språklaboratoriet, IT och Internet, grupparbeten, lärarlag, elevmedbestämmande etc har alla under en period betraktats som de vises sten, genom vilken oädla metallar kan förvandlas till guld. Alla dessa metoder är bra, men ingen av dem kan i sig skapa en bättre skola eller bättre kunskaper (men de kan rätt använda bidra till bättre kunskaper, det är sant). Låt mig återigen citera The Economist. I en artikel den 29/5 1997 med titeln "Education and the wealth of nations" (Utbildning och nationers välstånd) säger man följande:

Akademiker har börjat fråga sig varför länder så kulturellt olika som Japan och Schweiz, har så bra resultat [när det gäller elevernas kunskaper i bl a matematik]. Bevisen antyder att undervisningsmetoderna är nyckeln. I matematikundervisningen t ex, använder båda dessa länder mer tid åt grundläggande aritmetik [ren räkning, dvs plus, minus etc] än åt djupare matematiska idéer, lägger tonvikt vid huvudräkning, förlitar sig på konventionella undervisnings- metoder och föredrar helklassundervisning (till skillnad från grupp- undervisning).

Internationella undersökningar visar också att länder i forna östblocket som Ungern, Bulgarien, Ryssland, ofta placerar sig bland de främsta i ämnen som matematik och fysik. Detta trots att man inte alls satsar lika mycket pengar eller resurser på skolan som vad man gör i t ex Sverige. Men de undervisningmetoder som används där är samma som de som används i Japan och Schweiz och som tidigare användes i Sverige. Tänk om den gamla skolan, som var resultatet av tusentals år av utveckling, där metoder hade förfinats alltmer, var optimerad för att ta hand om unga människor och låta dem utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar. Verkligheten talar för att så är fallet. Det är inte självklart att allting blir bättre bara för att man förkastar allt gammalt.

Lösningen på skolans problem är inte en enda pedagogisk metod. Olika metoder passar för olika lärare och olika elevgrupper. Det handlar således om att välja lämpliga metoder. Olika metoder kan användas samtidigt eller vid olika tillfällen. Metoder som inte tar hänsyn till människans natur kommer inte att fungera. Och grunden för att man skall få bra resultat är att man har lugn och ro i klassrummet.

11. Det är inte självklart att alla skall gå i skolan i tolv år. Jag tror det är nödvändigt att skapa ett samhälle där ungdomar över 15 kan komma ut i arbetslivet. Där kan inte tonåringar bete sig som värstingar, då åker de på stryk eller blir utfrusna. Mycket av stöket i skolan beror på att man tvingar ungdomar som inte alls är intresserade av teoretiska studier att sitta alldeles för länge på skolbänken. Jag tror också att dagens yrkesutbildningar inom gymnasieskolans ram borde ersättas av utbildning på arbetsplatserna, dvs det gamla systemet. Praktiskt lagda ungdomar skulle trivas mycket bättre med detta. Mycket måste givetvis förändras i samhället för att 15-åringar skall kunna komma ut på arbetsplatserna, t ex måste facket acceptera införandet av lärlingslöner, som är avsevärt lägre än normala löner.

Den 16/8 2002 publicerades i massmedia statistik som visade att 1/10 av eleverna som gått ut årskurs 9 våren 2002 var obehöriga att söka till ett nationellt program på gymnasiet, dvs var underkända i ett eller flera av ämnena matematik, svenska och engelska. Utbildningsministern har nu föreslagit att även de som inte är behöriga skall få börja på nationellt program på gymnasiet. Och visst, det går ju bra. Det är bara att genom en ny läroplan eller på annat sätt tvinga gymnasierna att sänka kraven ytterligare, så kommer även dessa elever, i demokratins namn, att bli godkända. Frågan är dock vad dessa elever med dåliga kunskaper vunnit, de har ju knappast blivit mindre okunniga. Även om man i skolans skyddade värld maskerar dåliga studieresultat genom att sänka kraven, kan man inte lura verkligheten. Frågan är vad samhället på sikt vinner på att sänka kraven. Medborgarnas verkliga kunnande är ju samhällets kapital. Vita mössor skapar inte välstånd, kunskaper skapar välstånd! Skolverkets generaldirektör Mats Ekholm menade att orsaken till att så många elever underkändes var skolornas bristande ekonomiska resurser (eftersom de dåliga resultaten definitionsmässigt inte kan bero på Skolverkets styrdokument, måste det finnas någon annan förklaring, som inte Skolverket kan lastas för — t ex skolornas ekonomi). Men om nu Mats Ekholm har rätt, så skulle friskolorna ha sämre resultat än vad de kommunala skolorna har, eftersom dessa har ännu sämre resurser (deras elever får normalt inte full skolpeng).

Det finns få skolor som får lika mycket pengar per elev som svenska skolan. Inom hela OECD (Organisation for Economic Cooperation and Development — de flesta länder i världen är med i denna organisation) är det endast två länder som satsar större andel av BNP (bruttonationalprodukten) på grundskolan än vad Sverige gör, och det är Australien och Nya Zeeland. Sverige satsar 30 procent mer på grundskolan än OECD-snittet. Svenska grundskolans fiasko kan således inte förklaras med bristande ekonomiska resurser (källa: Sunt Förnuft, 2/2003, sid 10).

Men så är inte fallet (dvs att friskolorna har sämre resultat). Bland avgångseleverna från högstadiet på Livets Ords Kristna Skola 2002, en skola som demoniserats i massmedia och av Skolverket (inkluderande Mats Ekholm), och där man enligt t ex DN sysslar med demonutdrivning på lektionstid, fanns inte en enda gymnasieobehörig elev! 100 procent av avgångseleverna från högstadiet år 2002 var behöriga för gymnasiets nationella program. Samma sak gäller för avgångseleverna 2001. Vad kan detta komma sig då? Jo, det är mycket enkelt, man har lugn och ro på lektionerna, vilka ägnas åt kunskapsinhämtning och inte åt bråk och stoj (detta betyder inte att eleverna är några blodfattiga typer som bara sitter och glor på rasterna — nej då är det fullt ös på dem, precis som det skall vara på ungar — men öset skall inte vara på lektionstid). Dessutom är mobbing sällsynt, lärarna respekteras och även skolans materiel respekteras, dvs eleverna sysslar inte rutinmässigt med att förstöra inredning och utrustning. När Skolverket inspekterade Livets Ords skolor hösten 2001 reagerade man starkt över att det var "alldeles för tyst" på lektionerna. Man anade ugglor i mossen. Som om detta vore ett problem! Det kanske snarare är för lite tyst på många lektioner i de kommunala skolorna! Här kan du f ö se hur Livets Ords Gymnasium ligger i förhållande till Sveriges övriga gymnasier (sök på "Skolverkets motvilja" med webbläsarens sökfunktion).

Den 13/6 1997 skrev Kaj Attorps, gymnasielärare och samhällsdebattör, en artikel i Svenska Dagbladet med titeln "Brist på arbetsdisciplin gör den svenska grundskolan ineffektiv". Låt mig saxa några meningar ur artikeln:

Det är inte fel på eleverna utan på skolan och undervisningen lyder den officiella förklaringen till att det går så dåligt för många i det nya gymnasiet. Men hela förklaringen är det inte. ...Det är fel på gymnasister som uppträder oförskämt och provocerande och utmärker sig genom att störa undervisningen eftersom den inte intresserar dem. Inget skolsystem i världen torde visa sådan tolerans inför provokationer som det svenska. Det vet varje invandrarelev som påbörjat sin skolgång i hemlandet, liksom varje svensk utbytesgymnasist.

Det är inte minst bristen på arbetsdisciplin som gör den svenska grundskolan så ineffektiv. Hos oss har disciplin och ordning kommit att förknippas med preusseri eller ännu värre. Likväl är disciplin en förutsättning för ett framgångsrikt skolsystem. Den som förnekar detta hittar inte ett enda exempel på motsatsen.

Det är fel på elever som ständigt kommer för sent, aldrig har med sig böcker eller arbetsmaterial och som med hela sitt uppträdande visar att studier inte är deras grej. Det är fel på elever som regelbundet skolkar. Skolket växer lavinartat. Situationen har delvis vållats av skolmyndigheterna själva, vilka bestämt att närvaron i det nya gymnasiet varken är obligatorisk eller betygsgrundande.

Det traditionella gymnasiet fungerade i allmänhet bra för traditionella elever, dvs studiemotiverade ungdomar med hyggliga baskunskaper. Det visar de svenska placeringarna i den internationella skolstatistiken från den tiden. Men i stället för att bibehålla detta kvalitetsgymnasium för de studiemotiverade eleverna och skapa nya utbildningsvägar för de nya typerna av elever [invandrarelever som inte kan svenska, svagbegåvade elever, kriminella elever etc], anpassade efter deras förutsättningar och behov, så valde politikerna att riva det gamla gymnasiet och på dess ruiner uppföra ett slags enhetsgymnasium för alla kategorier, "ett gymnasium för alla".

Skolmyndigheternas lösning på alla problemen i svenska skolan kan sammanfattas på följande sätt:

1. Undersökningar som visar på problem i svenska skolan omtolkas eller förnekas.

2. IT och Internet skall lösa många av skolans problem. Man tänker sig att de svaga eleverna skall vara ute på Internet och söka kunskaper och på så sätt bli duktiga. Verkligheten visar att det enda Internet leder till, är att de duktiga eleverna blir ännu duktigare och värstingarna blir ännu mer okunniga. De duktiga elever letar nämligen kunskaper under sitt surfande, medan värstingarna letar hårdrock, porr och recept på hur man tillverkar brandbomber.

3. Genom att sänka kraven kan alla elever bli godkända, och även behöriga för högskolestudier. På så sätt övergår man från att syssla med utbildning till att syssla med inbillning!

4. Genom ständiga omorganisationer och nya läroplaner hoppas man få en allt bättre skola. Problemet är att redan innan en läroplan hunnit fungera kommer nästa läroplan och omorganisation. Bristen på arbetsro drar så ytterligare ner nivån.

5. Mer vuxna i skolan är ett av Skolverkets recept. Och visst, det skulle säkert bli lugnare om det fanns fler vuxna människor i uppehållsrum, i klassrum med stökiga elever och på skolgården. Extremfallet, att varje enskild elev hårdbevakas (inklusive vid toabesök) av en tungt beväpnad kustjägare eller fallskärmsjägare (med rätt att döda), skulle definitivt skapa en skola med total ordning. Det skulle dock bli en aning dyrt, plus att jag inte är säker på att trivseln skulle vara på topp. Jag minns från min tid som skolpolitiker i Sollentuna att jag såg siffror på lärar- och vuxentätheten i olika länders skolsystem. Sverige var ett av de länder som hade den högsta lärartätheten. Ändå alla dessa problem. Även om ökad vuxentäthet skulle avhjälpa vissa problem, är detta i alla fall ett tecken på ett sjukt samhälle. I gamla skolan hade man inte många vuxna i skolan, ändå hade man inga större problem med stökiga elever och dåliga kunskaper.

6. Nya pedagogiska grepp skall lösa alla problem. Mer intresse skapas på detta sätt, det blir roligare lektioner och nivån ökar. Visst, det behöver inte vara fel med nya pedagogiska metoder (men det kan vara fel om metoderna är olämpliga). Problemet är att man i Sverige satsat på en enda metod åt gången. "Äntligen har vi hittat de vises sten, som skall lösa alla problem." En tid var grupparbeten melodin. Allt skulle ske med grupparbete. Jag anser grupparbete vara en mycket bra metod som ett komplement till den vanliga undervisningen, men grundläggande kunskaper inhämtas inte genom grupparbete (ett meningsfullt grupparbete förutsätter att deltagarna redan har vissa baskunskaper inom det ämne som skall avhandlas). När de moderna kopieringsapparaterna kom, ja då var det kopior som gällde. Varje lärare med självaktning skulle komma med en tjock bunt av kopior att dela ut som komplement till böckerna. Och visst kan det behövas, men det löser inga problem. När overheadprojektorn kom, ja då skulle det vara halvmörkt i klassrummet och läraren skulle sitta böjd över projektorn. Helst skulle man ha flera blad som lades ovanpå varandra så att bilden liksom växte fram. Och idag har vi PowerPointpresentationer med hjälp av videoprojektor i overheadens förlängning. Etc, etc. Och visst, allt detta kan vara bra, men inget av det utgör någon kungsväg till en bättre skola. En bra lärare använder alla möjliga pedagogiska metoder. Olika ämnen kräver olika metodik. Dessutom är lärare olika. En metod som fungerar bra för en lärare kanske inte fungerar lika bra för en annan lärare. Det finns inga enkla lösningar. Och det finns inte en lösning, utan många. Dessutom, pedagogik förutsätter som sagt disciplin för att fungera.

Verkligheten visar att Skolverkets olika förslag på hur skolproblemen skall avhjälpas enbart är kosmetiska. Ungefär som att ta huvudvärkstabletter mot en hjärntumör. Värken kanske försvinner tillfälligt, men tumören finns kvar.

Jag påstår inte att alla problemen i skolan helt och hållet är Skolverkets fel. Den västerländska kulturen tycks vara på väg att kollapsa. Grunden för skolans problem är egentligen samhällets problem. Familjens upplösning, nästan alla ungar är på dagis alldeles för tidigt och alldeles för länge, moralen i samhället urartar etc (en lärare berättade för mig att han samtalat med en 14-årig flicka som trodde att det var något fel på henne, eftersom hon ännu inte hade varit med om gruppsex — det är bara ett exempel av många liknande jag hört talas om). Tyvärr tror jag trenden är oåterkallelig om inte den västerländska människan vänder sig till Gud. Jag tror inte det finns någon annan fungerande lösning. Men oavsett detta tror jag att det finns möjligheter att åtminstone för en tid få en bättre fungerande skola än vi har idag. Några åtgärder har jag föreslagit ovan.

Även om nu inte Skolverket ytterst sett kan lastas för alla skolproblem, så verkar denna myndighet närmast handlingsförlamad. De flesta åtgärder man föreslår är inte bara kraftlösa, de är närmast obegripliga. Skolverkets förföljelser av de kristna friskolorna i Sverige, verkar i ljuset av ovanstående fullständigt absurda. På dessa skolor har man precis det som de flesta föräldrar längtar efter för sina barn. Det verkar som Skolverkets ledning tycks tro att det är de kristna friskolorna som är problemet i samhället. Upp- och nedvända världen kan man säga. Hur skulle stängandet av alla kristna skolor kunna skapa en bättre kommunal skola? Kanske är det i stället så att den kommunala skolan har något att lära av de kristna skolorna. T ex att moral och etik är synnerligen viktiga frågor för unga människor. Att unga människor behöver något att tro på. Att tron på absolut rätt och absolut fel är något som hjälper ungdomar. Skolverket uppvisar en anmärkningsvärd oduglighet, enligt min mening, och borde snarast läggas ner, för att sedan ersättas av en myndighet, där man anställer de duktigaste lärarna för att forma den svenska skolan. De politruker och politiska ideologer som idag tycks bestämma riktlinjerna på Skolverket, och som ligger bakom dagens svenska skola, borde snarast försvinna ut i glömskans hav. Eller också så kunde de börja jobba som högstadielärare i någon Stockholmsförort. Kanske skulle de då efter en tid vara beredda att revidera sina pedagogiska flumteorier.

Tillbaka till kontroversiella sidan.