"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Psykospace och Jurisspace — två pseudovärldar

Den som surfat runt lite på min hemsida har säkert noterat att det finns tre yrkeskategorier som jag är speciellt kritisk mot; journalister, jurister och psykiatriker/psykologer. Journalisterna har redan fått sin egen avhyvling i en separat artikel. Nu känner jag att det är dags att ta itu med de andra två grupperna. En del av det jag skriver nedan finns utspritt i olika artiklar på min hemsida, men för överskådlighetens skull vill jag sammanfatta detta i en artikel, där jag också har möjlighet att gå lite djupare i min analys.

Det som följer skall ses som ett debattinlägg och inte som att jag har färdiga svar. Jag är tacksam för synpunkter på det jag skriver. Men även om allt inte är så genomtänkt, tror jag i alla fall att det jag försöker säga är viktigt och värt att diskutera. Den läsare som verkligen vill försöka förstå vad jag menar, tror jag kommer att inse detta.

Jurister och psykiatriker (när jag fortsättningsvis skriver psykiatriker, avser jag oftast både psykiatriker och psykologer) har idag ett enormt inflytande. Juristerna har haft ett stort sådant under 100-tals år, medan psykologins enorma makt bara har existerat de senaste, låt oss säga, 50 åren.

Innan jag går vidare vill jag, så att ingen missförstår mig, påpeka att jag anser att juridik, psykologi och psykiatri är värdefulla discipliner och att många som är verksamma inom dessa områden gör ett mycket bra arbete. Många psykiatriker lägger ned hela sin själ på att hjälpa lidande människor och det de gör är väldigt viktigt. Det finns många advokater som gör ett fantastiskt jobb när det gäller att hjälpa och stödja drabbade människor och skaffa dem rättvisa. Många åklagare gör också ett mycket bra och viktigt jobb när de strider för att efter bästa förmåga upprätthålla lag och ordning. Den kritik som framförs i det följande är riktad mot de ideologiska aspekterna av juridik och psykiatri samt mot de individer som utgör en skam för sina respektive discipliner (att t ex hitta sådana advokater, som är ett hån mot allt vad rättvisa heter, är dessvärre inre speciellt svårt).

Allt mänskligt har idag blivit psykologi och allt skall förklaras inom psykologins sterila och begränsa(n)de ramar. Kärlek, gudstro, hat, vrede, lycka, att man tycker om musik eller konst, etc, allt anses ha sin förklaring i olika psykologiska mekanismer. Tycker man om en människa, så är inte förklaringen att man tycker om denna människa och känner gemenskap med henne, utan förklaringen hittar vi i komplexa kausala kedjor av psykologiska mekanismer, där den mest invecklade och absurda förklaringen också är den mest populära. Ett modeyttryck i sammanhanget är "Det kan tyckas som ..men i själva verket...". Ett annat är reduktionismens välkända trollformel "...ingenting annat än...". Helst skall sex vara en del av förklaringen. Ju mer knäppt desto bättre. Tycker man om ett musikstycke, ja då beror det på att man fick sin första orgasm när man hörde detta stycke första gången, eller något liknande. I psykologins pseudovärld är ingenting vad det synes vara. Endast den som är invigd i psykologins "he(m)liga mysterier" har möjlighet att förstå vad som egentligen sker (med tanke på psykologins och psykiatrins totala oförmåga att komma tillrätta med människans ondska och andra svagheter, tycks det snarare som att det är psykologerna och psykiatrikerna som inte förstår vad som egentligen sker). Personligen tror jag att många psykologiska teorier säger mer om upphovsmännens olyckliga barndom än vad de säger någonting om mänskligt beteende i allmänhet. Att Freud blev sexuellt utnyttjad av sin egen far när han var barn, kan säkert vara förklaringen till varför alla mänskliga handlingar för honom får en sexuell innebörd. Även psykologerna är ju underställda de mekanismer de så gärna pådyvlar andra människor.

Jag förnekar inte att det finns psykologiska mekanismer och att människor är påverkade av barndomsupplevelser. Och jag menar inte att all psykologi och psykiatri är värdelös. Det jag försöker säga är att psykologin idag mutat in ett område som verkar expandera snabbare än ljuset. Förr kunde t ex en duktig lärare, som var rättvis och tyckte om sina elever, och som samtidigt var kompromisslös när det t ex gällde ordning i klassrummet, klara ut de flesta problemen i en klass, även svåra sådana (fråga mig, jag vet — jag var själv lärare i en klass som hade knäckt 3 lärare året innan). Detta skapade glada och trygga elever och gav också en hög kunskapsstandard. De flesta problem i skolan handlar, enligt min erfarenhet, helt enkelt om disciplin och beror inte på psykiatriska diagnoser. Ungar testar gränser och finns inga sådana, förvandlas de små liven till små monster. Ja ibland till stora monster. Idag har psykologerna tagit makten från lärarna, som inte längre har någon auktoritet i klassrummet. Det råder ingen tvekan om att många skolpsykologer njuter av den makt de har idag, där nästan allt i skolans värld sker på deras villkor, och där de har tolkningsföreträde i de flesta frågor. Jag menar att psykologin har stor skuld i att samhället ser ut som det gör och att svenska skolan idag är en parodi på skola, som i stort sett hela världen skrattar åt (där man inte ens får ta mobiltelefoner från ungar som sitter och ringer på lektionstid och därmed stör de elever som faktiskt vill lära sig något — psykologin tycks endast vara intresserad av att tillvarata värstingarnas rättigheter — man kan undra varför?). Det finns tack och lov många psykologer och psykiatriker som själva är mycket kritiska till det enorma inflytande som deras discipliner fått och hur detta missbrukas bl a i skolans värld. Men deras röster kommer endast undantagsvis fram i debatten.

Även juristerna har mutat in sina områden. Detta gäller speciellt i USA, där vissa saker endast kan utföras av auktoriserade jurister. Vilket ger många jurister en god och säker inkomst. När jag skulle sälja min segelbåt i USA, var jag tvungen att anlita en jurist för att få införseltillstånd för båten. Det handlade bara om att fylla i en enkel blankett, vilket jag själv kunde ha gjort, men det var obligatoriskt att anlita en advokat för saken. Juridik är utan tvekan ett synnerligen lönande yrke i många fall. Och särskilt i USA. Med detta vill jag inte säga att juridik i sig är negativt eller felaktigt. Tvärtom, juridik är mycket viktig i en demokratisk rättsstat. Det är därför det är så viktigt att juridiken verkligen garanterar rättvisa, rättfärdighet och sanning. Juridiken har dessvärre, precis som psykiatrin, en mörk sida och det är denna mörka sida jag nu vill tala om.

Under 1920-talet och framåt utvecklades psykiatrin i Europa i en mycket olycklig riktning. Detta förstärktes av att psykiatrin ingick en ohelig allians med juridiken. Läsaren känner antagligen till det nazistiska eutanasiprogrammet (dödshjälpsprogrammet), kallat T4-programmet, där 100 000-tals tyska medborgare, varav 10 000-tals barn (jag talar då inte om judar, utan om vanliga tyskar) avlivades. Det handlade framför allt om mentalsjuka, förståndshandikappade och långtidssjuka. Vad få tycks känna till, är att detta program redan var i full gång när Hitler kom till makten. Hitler kände överhuvudtaget inte till dödshjälpsprogrammet förrän det hade pågått i flera år. Inspiratörerna till T4-programmet var inte nazisterna utan psykiatriker och jurister. Metoden att gasa ihjäl människor, som senare kom att användas i koncentrationslägren, hade utvecklats i samband med T4-programmet och var så att säga klar att användas i större skala när man så småningom beslöt sig för att utrota det judiska folket. Till en början använde man giftinjektioner i T4-programmet, men detta gav inte tillräcklig kapacitet, varför man snart övergick till gasning med kolmonoxid. I lägren kom man så småningom att använda den betydligt mer effektiva, cyanvätebaserade Cyklon-B. Själva utprovningen av Cyklon-B gjordes dock inom T4-programmet. Vid ett sådant test var till och med arkitekten bakom judeutrotningarna, Reinhard Heydrich, personligt närvarande. Han blev mycket nöjd med vad han såg. Nazisterna kom med andra ord till dukat bord. Det var bara att ta vid där andra redan brutit marken.

Propagandaaffisch för nazisternas raspolitik under tidigt 1930-tal. Texten lyder, "60 000 RM (Riksmark) kostar denne sjuke man folkgemenskapen under sin livstid. Medborgare, det är också dina pengar! Läs Det Nya Folket, månadshäfte om NSDAP:s raspolitik" (NSDAP står för Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, vilket var det officiella namnet på Nazistpartiet).

Den ideologiska grunden för både T4-programmet och Förintelsen gavs av uppdelningen av mänskligheten i över- och undermänniskor. Det var inte nazisterna som låg bakom denna människosyn, vilken i sin förlängning tog livet av miljontals "undermänniskor" (Untermenschen), utan den kom från rasantropologin och evolutionsbiologin (den starkares överlevnad). Det var emellertid juristerna och psykiatrikerna som gjorde avlivandet av hundratusentals människor genom T4-programmet möjligt rent praktiskt. Juristerna gav det hela legitimitet och psykiatrikerna hade tillgång till lämpliga dödskandidater, nämligen de gravt förstånds- handikappade. Mentalsjukhusens slutenhet och brist på insyn gjorde givetvis det hela enklare att genomföra utan att någon protesterade. Per Landgren skriver i sin artikel "Genetikens tvivelaktiga idéhistoria" (Inte bara Hitler, ProVita 1998, sid 97):

Det var inte nazismen som fördärvade vetenskapen och medicinen. Den västerländska vetenskapen och medicinen var redan fördärvad och gav Tyskland inspiration till nazismen.

Även Sverige och många andra europeiska länder påverkades av precis samma idéer om ras och människovärde. Man behöver bara tänka på de tusentals människor i Sverige som tvångssteriliserades på 1930-talet och framåt för att inse, att hade nazisterna erövrat också vårt land, så hade dagens historieböcker med all säkerhet kunnat berätta om det svenska dödshjälpsprogrammet (för att inte tala om den svenska utrotningen av alla judar och zigenare).

En bok som var mycket inflytelserik när det gällde att lägga grunden för den människosyn som ledde fram till T4-programmet och i förlängningen Förintelsen, var Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens (ungefär: Tillåtandet av förintelse av livsodugligt liv), som publicerades i Leipzig 1920. Författare var två framstående vetenskapsmän, juristen Karl Binding och psykiatrikern Alfred Hoche. I boken myntades begrepp som "liv utan värde" och "liv som inte är värt att leva". Författarna använder uttryck som "absolut värdelösa människor". Man refererar till människor "som står lägre än djuren", "är fullständigt mentalt döda" och som "utgör en främmande kropp i ett mänskligt samhälle" (man syftar då på gravt förståndshandikappade). Kostnaden att hålla dessa patienter vid liv diskuteras och man noterar hur stora dessa kostnader är och vad samhället skulle tjäna på att avliva sådana patienter

Kanske kommer liknande resonemang att tillämpas i Sverige när antalet pensionärer växer lavinartat och dessa dessutom hotar att leva längre och längre och därmed också kommer att tömma våra pensionsfonder — idealet är givetvis att man dör dagen efter att man går i pension, samhället skulle tjäna oerhört på detta.

Binding och Hoche fördömer i sin bok alla eventuella känslor av medmänsklighet, medlidande och sympati inför de som skall avlivas, eftersom sådana känslor är baserade på felaktigt (dvs ovetenskapligt) tänkande. Den sanne vetenskapsmannen (övermänniskan, eller skall vi kanske snarare säga, psykopaten) tillåter sig inte att hysa sådana "lågt stående" känslor.

Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på de två författarna. Man kan lätt tro, att den som skriver en sådan makaber bok, är någon liten misslyckad och bitter forskare, typ rättshaverist, som sitter i sin lilla kammare och producerar bisarra skrifter. Inget av detta stämmer in på författarna av Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens.

Alfred Hoche var professor i psykiatri och direktor för den psykiatriska kliniken i Freiburg från 1902 till 1934. Han gav värdefulla bidrag till neuropsykiatrin. Bland hans elever märks flera framstående och internationellt erkända psykiatriker. Hoches genomtänkta klassificering av mentala sjukdomar kom att utöva stark påverkan på den amerikanska psykiatrin.

Karl Binding var professor i rättsfilosofi vid universitetet i Leipzig och var den högste ansvarige för den straffteori som låg bakom den tyska strafflagen.

T4-programmet startades på mentalsjukhus, vars slutna värld gjorde att man lätt kunde hemlighålla saker och ting. Det började i liten skala men eskalerade snabbt. På mentalsjukhuset i Hadamar mördades tiotusentals patienter. Kremeringen av den tiotusende, år 1941, firades med en särskild ceremoni, där bl a alla psykiatriker, sjuksköterskor etc bjöds på en flaska öl. Chefen för denna institution var personligen ansvarig för mordet på över tusen patienter. Han öppnade själv gastuberna och såg genom titthålet patienternas (och då även barns) dödskamp. Efter kriget ursäktade han sig med att det var så många framstående vetenskapsmän som deltog i den utredning som ledde fram till T4-programmet, att han inte hade kunnat tro att det han gjorde var fel (vilket visar på faran med att acceptera allt som experterna säger).

En annan psykiatriker med internationellt anseende var Paul Nitsche. Hans vetenskapliga produktion var mycket stor och av hög kvalitet. Enligt hans kollegor var han en "exceptionellt bra psykiatriker, speciellt vänlig mot sina patienter och brydde sig om dem både dag och natt". Nitsche hade en ledande position i dödhjälpsprogrammet och var bl a en av dem som valde ut vilka grupper som skulle avlivas. Efter kriget åtalades han för mord och avrättades 1947.

Ofta försvarar man de som deltog i T4-programmet med att de inte hade något val. Detta är helt fel. Det fanns psykiatriker och läkare som vägrade deltaga, t ex Gottfried Ewald, professor i psykiatri i Göttingen. Han blev inte på något sätt straffad för detta, utan kunde fortsätta sitt arbete som vanligt under hela kriget. Samma sak gällde de SS-män som inte ville delta i judeutrotningarna. De blev bara förflyttade till annan tjänst och utsattes inte för några repressalier.

Det var inte bara mentalsjuka och förståndshandikappade som avlivades. Så småningom, när man fått vind i seglen, började man tillämpa dödshjälp även på andra grupper av obotligt sjuka. Psykiatriker och läkare upprättade frågeformulär, genom vilka man enkelt skulle kunna avgöra vilka som var ovärdiga att leva. Några av dessa frågor handlade om "erhåller krigspension", "arbetshandikappad på grund av amputation" etc. Läsaren har säkert tillräcklig fantasi för att utifrån detta inse vilka grupper som nu befann sig i farozonen.

Avlivandet av långtidssjuka (jag talar då också om sjuka som bodde hemma och klarade sig själva) sköttes diskret och utan att de anhöriga förstod vad som skedde. Det kunde t ex gå till på följande sätt; Efter att två läkare beslutat att en viss patient skulle avlivas, hämtades han av några vårdare i en "ambulans". De anhöriga fick veta att patienten skulle läggas in på sjukhus och få bra vård där. Patienten placerades ensam i ambulansutrymmet till vilket man kopplat en slang från motorns avgasrör, eller från en gastub fylld med kolmonoxid. Vid framkomsten till sjukhuset var patienten redan död. Efter några veckor fick de anhöriga en urna med patientens aska och ett brev som beklagade att N.N. tyvärr avlidit på grund av en blodpropp eller något liknande. Så småningom, när detta hade hänt tusentals människor, började folk lägga ihop två och två och vissa protester förekom. För en kort tid lade man då T4-programmet på is, men allt eftersom kriget mer och mer kom att drabba Tyskland självt, så tog man upp programmet igen. Ingen hade nu längre ork eller tid att bry sig, eftersom det fanns viktigare problem, nämligen att själv överleva.
(Förfarandet ovan finns beskrivet i en skakande artikel med titeln "Medical Science under Dictatorship" av Leo Alexander i New England Journal of Medicine 241:39-47, 14/7 1949. Leo Alexander var bl a expertvittne under Nürnbergrättegången.)

En del av de psykiatriker som sysslade med att välja ut dödskandidater, fick åka till koncentrationslägren för att göra samma sak. År 1941 åkte t ex en kommitté bestående av fem psykiatriker från universitetet i Berlin till koncentrationslägret Dachau (som inte var något dödsläger) för att välja ut fångar som skulle sändas till Mauthausen för att dödas. Psykiatrikerna satt vid bord uppställda mellan två baracker och fångarna fick passera förbi medan doktorerna tittade på deras papper och sedan bestämde vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö. Genom att låta läkare göra urvalet, fick vanliga människor uppfattningen att det som skedde var en helt legitim procedur.

Nu har vi uppehållit oss länge med psykiatrikernas dystra roll i det som i förlängningen blev Förintelsen. Låt oss titta lite på juristerna. Vid den s k Wannseekonferensen fattades det slutgiltiga beslutet att utrota Europas judar. De flesta av konferensdeltagarna var höga ämbetsmän, vilket i Tyskland innebar att man oftast var jurist. Mer än hälften av de 14 deltagarna hade till och med doktorsgrader i juridik. Bland ledarna för de s k Einstazgruppen och deras underavdelningar, Einsatzkommandon, fanns ett stort antal jurister, varav några hade doktorsgrader (även en protestantisk präst, vid namn Biberstein, figurerade i sammanhanget — han måste ha läst fel någonstans i Bibeln, eller så trodde han kanske i likhet med vår ärkebiskop K G Hammar att Jesus aldrig menade vad han sade).

Einsatzgruppen var speciella polisstyrkor som hade till uppgift att bakom den framryckande tyska armén, vid anfallet mot Sovjetunionen, infånga och likvidera politiska kommissarier och så småningom också alla judar — totalt mördade dessa specialstyrkor minst 1,5 miljoner människor, huvudsakligen genom att skjuta dem.

Det råder ingen tvekan om att alla dessa höga jurister i ledande ställning gav vanliga människor uppfattningen att de grymheter som begicks av Einsatzgruppen var fullt legitima. Hur skulle så många professorer, doktorer och experter kunna ha fel?!!

Nu var det inte bara jurister och psykiatriker som lånade sig till att bli barbariets tjänare. Två tyska nobelpristagare i fysik, Johannes Stark och Philipp Lenard, var ivriga supporters till Hitler och bidrog till att nazismen så snabbt accepterades av den till en början avvaktande tyska medelklassen. Båda var fanatiska nazister. Lenard försökte skapa en helt tysk, icke-judisk fysik (Deutsche Physik) som tog avstånd från den judiska fysiken, representerad av Albert Einstein. Lenard kallade i en artikel i Grossdeutsche Zeitung Hitler för "Guds gåva, från en förgången tid, där raserna var renare, män var större och sinnena mindre bedragna". Artikeln var också signerad av Stark. Vid invigningen av Lenardinstitutet vid Universitetet i Heidelberg 13/12 1935 deklarerade Johannes Stark:

Judisk fysik, som... uppstått under de tre senaste decennierna och som har utvecklats och publicerats av både judar och av deras icke judiska elever och imitatörer hittade sin överstepräst i en jude, i Einstein. Judisk propaganda ville göra honom till alla tiders störste naturvetenskapsman. Einsteins relativitetsteori är emellertid i grunden inget annat än ett uppradande av artificiella formler utifrån godtyckliga definitioner och transformationer av rums- och tidskoordinaterna... Judisk formalism inom naturvetenskapen måste förkastas till varje pris och på alla sätt... (jag blir nästan full i skratt när jag läser detta, eftersom jag fått många mail från diverse s k amatörfysiker, vilka uttrycker nästan exakt samma syn på relativitetsteorin och Einstein).

Det finns många böcker i ämnet och för den intresserade läsaren kan jag rekommendera följande tre, ur vilka en stor del av de fakta som förekommer i denna artikel är hämtade:

1. Uppgifterna om T4-programmet kommer till stor del från Fredric Werthams bok A sign for Cain; An explanation of Human Violence (Kains tecken; En förklaring till mänskligt våld), Macmillan, 1966. Två kapitel ur denna bok finns översatta till svenska och ingår i en essä med titeln Inte bara Hitler, utgiven av ProVita, 1998.
2. Hitler's Professors av Max Weinreich, Yale University Press, 1999.
3. The Final Solution, redaktör David Cesarani (innehåller flera artiklar av olika författare), Routledge, 1994.

Som framgått ovan var det inte bara jurister och psykiatriker som var inblandade i Förintelsen. Fysiker, genetiker, biologer, sociologer och antropologer m fl har också stor skuld. Den människosyn som låg till grund för eutanasiprogrammet och Förintelsen hade sin grund i evolutionsteorins "survival of the fittest", dvs den bäst anpassades överlevnad — eller som man ibland säger, "den starkars överlevnad". Jag vet att biologer ofta blir väldigt störda av att man försöker koppla ihop nazismen med darwinismen. Men det är ofrånkomligt så att nazisterna var starkt inspirerade av Darwins teori (vilket givetvis inte betyder att alla darwinister är nazister — evolutionsteorins människosyn är inte ett tillräckligt villkor för nazismen, men den är utan tvekan ett nödvändigt villkor för nazismen). Låt mig citera Darwin själv. I boken Människans härledning och könsurvalet (Bonniers förlag, 1872) skriver han:

Bland vildar utgallras snart de, som äro sjuka till kropp och själ, och de öfverlevande visa vanligen ett kraftfullt helsotillstånd. Vi civiliserade menniskor göra å andra sidan vårt yttersta för att hindra utgallringen, vi bygga asyler för de orkeslösa, de lytta och de sjuka, vi stifta fattiglagar, och våra läkare anstränga sin yttersta skicklighet att till sista ögonblicket rädda hvars och ens lif. ...Alltså fortplanta de civiliserade samhällenas sjukliga medlemmar sitt slägte. Ingen, som har gifvit akt på de tama djurens afvel, skall betvifla, att detta måste vara högeligen skadligt för menniskan. ...menniskan sjelf undantaget, är knappast någon så okunnig, att han låter sina sämsta djur frambringa afföda (Förra bandet, sid 126-127).

Kan det sägas tydligare? Det råder nog ingen som helst tvekan om att Darwin skulle ha välsignat T4-programmet om han levat hundra år senare.

Nu var det inte bara naturvetare som ställde sig till nazismens förfogande. Mängder (=den absoluta majoriteten) av s k kulturpersonligheter, författare, debattörer etc anpassade sig snabbt till de nya vindarna som blåste och blev nazismens lydiga redskap. Det fanns tack och lov lysande undantag (annars skulle man nästan förlora tilltron till människan), t ex nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, den framstående fysikern Max von Laue m fl — många av dessa tvingades lämna Tyskland på grund av sina åsikter.

Vart vill jag nu komma med ovanstående? Jo det är flera viktiga saker jag vill visa på. För det första kan vi lära oss att stora kunskaper och fina titlar inte är någon garanti för att man är god och rättfärdig. Expertvälde är alltså farligt och icke önskvärt i en demokrati. En ond människa med stora kunskaper och hög intelligens kan göra mycket mer skada än en ond människa som är okunnig och ointelligent. Kunskaper och intelligens har i sig inget med ont och gott att göra. Ont och gott handlar om ett val. Och grunden för detta val har inte med intellektet att göra, utan är kopplat till moral och etik. Detta val kan göras oberoende av både kunskaper och intelligens, även om givetvis kunskaper och intelligens rimligen bör göra att man då har större möjligheter att överblicka konsekvenserna av sitt val. Dvs, ju större intelligens och ju mer kunskaper, desto större ansvar för hur man väljer — därför faller ansvaret oerhört tungt på de intellektuella och akademiker som ställde sina kunskaper och sitt inflytande till nazismens förfogande. De har ingen ursäkt! I Hitler's Professors (se ovan) skriver Max Weinreich:

Två grupper förtjänar hedersplatsen bland de som gjorde sina specialiteter till nazismens tjänare; de fysiska antropologerna (de som sysslade med rasforskning och kraniemätning) och juristerna (sid 17)

[Weinreich kunde också, utan att behöva skämmas, gett psykiatrikerna ett "hedersomnämnande" — min kommentar].

Om juristerna har han följande att säga:

De sparade inga ansträngningar när det gällde att formulera de nya makthavarnas dunkla idéer till kristallklara lagar och direktiv och att försvara legaliteten hos de åtgärder som vidtogs (sid 17).

Hur kan det nu komma sig att internationellt erkända forskare, t o m nobelpristagare i vissa fall, med klassisk bildning och med kunskaper i moral och etik, kunde (och kan — faran är lika stor idag) sänka sig ned till sådana avgrunder av barbari? I inledningen till The Final Solution (se ovan) skriver David Cesarani:

En förvånande stor andel av de män som kommenderade Einsatzgruppen och deras underavdelningar eller Einsatskommandon var utbildade i juridik och hade doktorsexamen. Sådana imponerande kvalifikationer.... legitimerade utförandet av handlingar som grundläggande var illegala och hjälpte till att skapa en folklig acceptans av det som skedde. Att sådana män kunde bete sig på detta sätt, gör att man måste ifrågasätta den etiska kompetensen hos dessa experter, och antyder att vetenskaplig specialisering kan vara ett sätt på vilket den normala standarden av medmänsklighet kan kortslutas (sid 4).

Objektiv, värderingsfri vetenskap kan således vara oerhört farlig om den inte kompletteras med moral och etik. Einstein sade en gång att "vetenskap utan religion är lam och religion utan vetenskap är blind". Det ligger mycket i det, men man skulle också kunde vända på det och säga, "vetenskap utan religion är blind och religion utan vetenskap är lam". Man kan bli så fångad av sin egen specialitet, att man inte ser själva verkligheten. Man har i likhet med den första människan, Adam, ätit av kunskapens frukt och drabbats av den falska synens blindhet. Man tror att man ser klarare än någonsin, men i själva verket ser man bara skuggorna av verkligheten. Ens egen teori har blivit verkligare än verkligheten själv, fast den i själva verket bara utgör en modell av en ytterst begränsad del av verkligheten.

Frågan är om vi inte har en liknande situation idag i Sverige. Sedan den fria aborten infördes har ca en miljon svenska barn mördats (att planerat och avsiktligt ta en annan människas liv kallas i lagtexten för mord). Precis som i Nazityskland så använder man i dagens Sverige ett speciellt nyspråk för att omdefiniera verkligheten. Nazisterna talade om avlägsnande av livsodugligt liv, undermänniskor etc, vi talar om avlägsnande av konceptionsprodukt eller livmoderinnehåll. Nazisterna sade sig utrota svaga och sjuka och judar och zigenare för att skapa en bättre värld och för att de sjuka skulle slippa lida. På samma sätt talar vi idag om det ofödda barnets rätt att slippa lida och rätten att födas önskat (vilket självbedrägeri! — jag är själv född oönskad, men är ändå glad att leva), och framställer aborter som att vi gör dem av kärlek till barnet (visst kan det finnas sådana fall, där t ex fostret är oerhört missbildat, men den absoluta merparten av alla aborter görs av rent egoistiska skäl — jag, mig och mitt, den oheliga treenigheten). Precis som i Hitlertyskland så ställer sig många experter i Sverige i politikens tjänst och ger detta massmord på barn både juridisk och moralisk legitimitet, och blir belönade med forskningsanslag och professurer (eller rent av blir utnämnda till ärkebiskop). Och de barnmorskeelever som vägrar att delta i aborter blir sparkade från utbildningen! Det är faktiskt så! Nazisterna var som nämnts mer toleranta i detta avseende — de som inte vill delta i avlivningarna fick fortsätta med sitt vanliga arbete utan några sanktioner.

Och nu börjar vi närma oss slutsats nummer två och det jag egentligen vill säga i denna artikel. Och som jag tror är något som behöver sägas, eftersom det är mycket viktigt. Det finns en fara med alla vetenskapliga teorier. Och speciellt då teorier som har ideologiska implikationer, genom att de uttalar sig om människosyn, ursprung, etik etc. Risken finns att företrädare för sådana teorier blir så påverkade av att försöka vara objektiva, fria från förutfattade meningar och värderingar och att enbart tänka logiskt, baserat på mätningar och vetenskapliga observationer, att detta går ut över deras mänsklighet. De upphör att vara människor, med känslor och samvete, och förvandlas till ett slags pseudomänniskor, där deras teori blivit verkligare och viktigare än verkligheten själv, och där människan reduceras till ett medel för att uppnå ett slutmål. Om verkligheten inte stämmer med teorin, ja då är det verkligheten det är fel på och inte teorin. Jag tycker att man ser detta mycket tydligt i västvärldens juridiska system, som vi är så stolta över, och som vi menar utgör höjdpunkten på mänsklighetens moralisk/etiska utveckling.

Juridik utifrån lagens bokstav blir här viktigare än sanning, rättfärdighet och rättvisa, det som egentligen är juridikens hörnpelare och det som överhuvudtaget berättigar dess existens. Juridiken har blivit ett formellt system av paragrafer och tolkningsregler, som är blint för mänskligt lidande och orättvisor. Man talar om den blinda rättvisan. Det är sant att den skall vara blind, i den bemärkelsen att den inte skall se till person, utan enbart till brottet. Den rike, ja t o m statschefen själv, skall i en domstol bedömas på exakt samma sätt som vilken annan medborgare som helst. Idag innebär tyvärr den blinda rättvisan, att rättvisan blivit blind när det gäller det som verkligen är viktigt, dvs sanning, rättfärdighet och verklig rättvisa. Samtidigt som den inte är blind när det gäller person. Sparkar man två 18-åriga flickor medvetslösa och lämnar dem att frysa ihjäl i 20 graders kyla, får man 4 års ungdomsvård, fast man bedöms som mentalt frisk. Knivdödar man å andra sidan en socialdemokratisk utrikesminister, ja då får man livstid, fast man bedöms som mentalt sjuk (missförstå mig inte, jag tyckte det var bra att Anna Lindhs mördare fick livstid, jag förstår bara inte varför de två 18-åriga flickorna tydligen var så mycket mindre värda än Anna Lindh). Det är uppenbart att rättvisan blivit blind på fel sätt! Och detta är mycket allvarligt, eftersom det på sikt kommer att få människor att tappa tilltron till rättsstaten. I förlängningen kommer det också att leda till att människor tar lagen i egna händer. En normal människa accepterar inte att någon som dödat ens barn släpps ut efter ett par års "vård".

Om en person av landets högsta juridiska instans (i Sverige HD) förklarats oskyldig, ja då är denne oskyldig även om han är skyldig. Om samma instans konstaterat att någon är skyldig, ja då är han skyldig även om den absoluta sanningen är att han är oskyldig. Att någon blir frikänd kan i USA bero på att försvarsadvokaten kommit på att polisen kanske glömt att fråga den åtalade, när han greps, om han ville ringa till sin mamma. Detta kallas "technicality". (ett känt exempel på detta är O J Simpsonrättegången för några år sedan, där Simpson trots oerhört stark bevisning, blev frikänd). För mig är det helt ofattbart hur någon som är överbevisad om ett mord, och som kanske till och med erkänt, kan bli frikänd på grund av att polisen gjort fel. Detta borde inte på något sätt påverka själva mordrättegången. Däremot kan man ju sedan eventuellt åtala poliserna för tjänstefel, men det är en helt annan historia och ett helt annat ärende. Den juridiska världen, Jurisspace, är lika mycket en pseudovärld som vad cyberspace är. Den har sannerligen blivit verkligare än verkligheten själv. Sanning och rätt har idag nästan ingen som helst betydelse inom juridiken. Det handlar bara om att följa lagens bokstav hur absurda konsekvenserna än må vara. Processen har med andra ord blivit viktigare än resultatet (detta diskuterar jag ingående här).

Nu kan man givetvis invända att det inte finns någon annan möjlighet. Eftersom vi aldrig kan bevisa någonting med absolut säkerhet, är vi begränsade till att värdera bevis utifrån sannolikheter och sedan följa det juridiska systemets regler, vilka kan förändras och förbättras om det visar sig att de inte fungerar. Självklart ligger det mycket i detta resonemang. Kunde vi gå in i den anklagades hjärna och ta reda på alla hans tankar och minnen, så skulle det vara mycket enklare och bli mycket rättvisare. Om vi t ex finner att brottslingen inte ångrar sig, skulle vi till och med kunna ge vederbörande två års extra straff, vilket jag tycker vore fullt rimligt. Nu är ju inte detta möjligt, utan vi får acceptera de begränsade möjligheter vi har. Men att det finns problem och svårigheter berättigar inte de stora avarter som idag finns i västvärldens juridiska system. T ex det jag nämnt ovan om technicalities. Man skulle mycket väl kunna ha ett juridiskt system, där juridiska knep som technicalities inte fungerar. Det finns också mycket annat som skulle kunna förbättras. Antag t ex att den som är åtalad för att ha mördat någons dotter, i rättssalen sitter och pekar finger åt föräldrarna till offret. Jag har svårt att tro att den åtalade skulle straffas extra för detta. Förmodligen händer ingenting. I en verklig rättsstat, skulle domaren då säga, "Jag ser att du hånar offrets anhöriga, jag lägger därför på fem år på det straff som kommer att mätas ut, och även om du blir frikänd för själva mordet, kommer du att få avtjäna fem år i alla fall". Förmodligen skulle hånflinet snabbt stelna hos den åtalade. Då säger du kanske, "Men tänk om det bara såg ut som att han pekade finger, tänk om han satt i sina tankar och råkade peka i den riktning där föräldrarna satt. Man måste i så fall bevisa att det verkligen var avsiktligt." Då säger jag, "Vi tar risken. När det gäller vanliga människor, som är åtalade för skattebrott, är det inte så noga om det var avsiktligt eller ej — man är ändå beredd att ruinera dem och kanske förstöra resten av deras liv. Vadan då denna hänsyn inför en riktig typ, som säkert har förtjänat vilket straff han än får?"

Rättsäkerhet innebär inte, som jag ser det, att man bara skall tillvarata bovarnas rättigheter — rättssäkerhet innebär också att man tillvaratar offrens intressen, något som bovarnas paradis Sverige är mycket dåligt på. Även om USA:s rättssystem är ofullkomligt, så kan faktiskt en domare där göra precis det jag efterlyste ovan. Där kan också en mördare dömas till 400 års fängelse utan rätt till benådning, eller till fem livstidsstraff, vilket jag tycker är underbart! Det skall kosta oerhört mycket att oprovocerat och planerat ta en annan människas liv. En sådan mördares liv skall vara förstört för all framtid anser jag (jag talar då inte om dråp, nödvärn och liknande, utan jag avser den som medvetet, planerat och utan att vara hotad eller provocerad, tar en annan människas liv). Och jag anser att detta också skall gälla den som är psykiskt sjuk eller drogpåverkad vid tiden för brottet. Ingenting skall kunna ursäkta att man medvetet och avsiktligt tar ett människoliv! När den psykiskt sjuke eventuellt blir friskförklarad, skall han sedan in i fängelset och avtjäna resten av straffet där. Som det är idag kan en trippelmördare vara ute bara efter ett par år eller till och med mindre. Något som urholkar medborgarnas tilltro till rättssystemet, men som givetvis bovarna tycker är helt perfekt.

I skrivande stund har hovrätten beslutat att ändra Helénmördaren, Ulf Olssons, livstidsdom till psykiatrisk vård. Riksåklagaren har beslutat att inte överklaga, så domen kommer att stå fast. En psykiatriker berättade i TV att man kommer att göra allt för att Ulf Olsson skall få ett så lyckligt liv (man använde faktiskt ordet lycka) som möjligt på sjukhuset (man har dock lovat att han inte kommer att släppas efter bara ett par månader, utan att han antagligen kommer att vara inspärrad i minst 15 år — men det kan man nog inte vara så säker på). Vi talar alltså om en människa, som kidnappat en 10-årig flicka, hållit henne fången i flera dagar, våldtagit och torterat henne och sedan strypt henne och slängt kroppen i en sopsäck. Personligen skulle jag vilja se Ulf Olsson lida oavbrutet resten av sitt liv. Ingen talar om hur vi skall göra lilla Helén lycklig, eller hennes föräldrar och syskon. Hon får ligga i sin grav och ruttna, och föräldrarna och syskonen struntar man totalt i, medan psykiatrikerna således gör allt för att göra hennes mördare så lycklig som möjligt. Sjukt!!! Jag skulle vilja kalla detta för ondska! En sådan likgiltighet inför offrens lidande (han har ju mördat ytterligare en person) har inget med humanism att göra, det är snarare ett uttryck för brist på humanism och medmänsklighet!

En annan psykiatriker menade att mordet på Helén var Ulf Olssons "tafatta sätt att försöka kommunicera" (sic!). Usch!!!!, säger jag! Detta visar att psykiatrins pseudovärld, Psykospace, är lika overklig som cyberspace. Var är avskyn inför Ulf Olsson som person? Var är vreden? Var är skulden? Ulf Olsson har såvitt jag vet inte uttryckt någon ånger över vad han gjort. Jag är övertygad om att både advokater och psykiatriker hälsar vänligt på Ulf Olsson och tar i hand och ler vänligt mot honom. Personligen skulle jag hellre ta en giftorm i handen. Och skulle jag få tillfälle att säga något till honom, skulle jag säga, "Du onde djävul, tror du att Gud kommer att döma dig till psykiatrisk vård, när du står inför Honom. Hur skall du då försvara dig? Gud känner varenda tanke du tänkt, Honom kan du inte lura. En dag kommer du att få det rättmätiga straffet för vad du gjort. Och det straffet varar i evigheten!"

Ulf Olssons försvarsadvokat har konstaterat att det tyvärr inte är någon idé att försöka få Olsson frikänd, eftersom bevisen är alltför överväldigande. Jag antar att detta skall tolkas som att hade det funnits minsta chans, så hade hans advokat utnyttjat vartenda kryphål i lagen för att få Olsson fri. Nu är ju bevisen överväldigande. Bl a har Olssons sperma hittats i Heléns slida. Men hade så inte varit fallet så skulle hans advokat säkert gjort allt för att få honom frikänd ("men det är ju advokatens uppgift", menar kanske någon — "inte alls, åtminstone inte i en rättsstat värd namnet", menar jag, men jag återkommer strax till detta).

Antag nu att Ulf Olssons advokat, genom ett juridiskt knep skulle lyckats på Olsson frikänd och att dessutom Heléns föräldrar döms att betala miljonskadestånd till Olsson (jag har faktiskt tänkt ut hur detta rent praktiskt skulle kunna ske, men jag avstår att beskriva några detaljer, eftersom det känns alltför ohyggligt). Ulf Olsson kan nu dra sig tillbaka som en rik man. För pengarna köper han en fint hus i Västindien med utsikt över havet, där han lever lyckligt och i högsta välmåga på skadeståndet plus en väl tilltagen pension från svenska staten, medan Helens föräldrar lever i misär och är djupt olyckliga. Det intressanta är nu att både domare, åklagare och försvarsadvokat antagligen skulle vara jättenöjda även om processen slutade på detta sätt. Försvarsadvokaten skulle tycka att han haft en ovanligt lyckad dag och sova gott på natten efter väl förrättat värv. Lagens bokstav har ju följts till punkt och pricka och dom är avkunnad härefter. Försvarsadvokaten skulle givetvis bli berömd och alla riktigt ruskiga bovar skulle i fortsättningen vilja komma till honom och få hjälp (och stackars Peter Ahltin skulle bli utan jobb). Så även hans lycka är nu gjord. Har lagens bokstav följts? Ja! Har rättvisa skipats? Nej inte alls! Är domen baserad på sanning? Nej! Men eftersom processen är viktigare än resultatet, så är alla experterna nöjda. Varför då? Jo de har inget hjärta, bara en logisk processor som kallas hjärna. De är lika blinda inför mänskligt lidande och rim och reson som vad Nazitysklands psykiatriker och jurister var.

Överdriver jag? Inte speciellt. Alltför många domar idag är ungefär lika orättfärdiga som i mitt påhittade exempel ovan (att t ex slippa undan med 4 års ungdomsvård efter att ha mördat två personer, utgör ett exempel så gott som något). Ingen jurist, eller i varje fall få, frågar efter om rättvisa skipats eller om domslutet bygger på sanningen. Har lagens bokstav (dvs vetenskapens teorier) följts, ja då finns inget mer att tillägga.

Det finns stora likheter mellan juridik och naturvetenskap. Om en vetenskaplig teori bortom allt rimligt tvivel (vad nu det innebär) är sann, ja då är den sann även om den är falsk. Det är så vetenskapen fungerar, och det är därför som man brukar säga att vetenskapliga teorier är inte sanna, utan de är användbara. På samma sätt säger man inom juridiken att om en åtalad person bortom allt rimligt tvivel är oskyldig, ja då är han oskyldig även om han är skyldig (och tvärtom). Dvs, domar utifrån detta system är således inte sanna, utan användbara (hur man nu skall tolka det — det låter i varje fall inte speciellt tillfredsställande). Juridiken och psykiatrin har byggt upp pseudovärldar, som till stora delar inte har något med den verkliga verkligheten att göra, men som ändå blivit verkligare än verkligheten själv. Allt skall förklaras i, och baseras på, psykologins och juridikens termer. Ungefär som när jag var kär i en flicka för många år sedan, och en kompis, som var mycket för psykologi, föreslog att jag egentligen var kär i hennes bror, men att jag inte vågade bejaka min homosexualitet och därför kanaliserade mina känslor på hans syster. Eller också påminde hon om min mamma som jag inte vuxit upp med, och det var ett sätt för mig att få en mamma. Vilken bullshit!!! Man kan ju faktiskt tycka om en flicka för att man tycker om henne. Orsaken till att man gillar bananer behöver inte vara att de påminner om penisar. Det kan ju faktiskt vara så att man tycker om banansmaken. Eller som Freud själv sade en gång, "Ibland är faktiskt en cigarr bara en cigarr". Vad spelar det dessutom för roll varför man tycker om något eller någon? Räcker inte känslan i sig?!

Risken finns att juridik, psykiatri och andra vetenskaper analyserar sönder verkligheten, så att det man beskriver inte är den objektivt existerande verkligheten, utan en pseudoverklighet, som man tvingat in i teorins begränsade världsbild. Detta var precis vad som skedde i Nazityskland, där människan reducerades till ett biologiskt preparat och där medlidande och empati betraktades som mindervärdiga känslor, vilka inte borde hysas av de ariska övermänniskorna (en naturlig följd av detta tänkande var t ex nazisternas experiment med att göra tvål av människor — man tog till och med fram olika recept för detta — läsaren kan ju tänka sig de ohyggliga detaljerna i de experiment som man gjorde för att få fram dessa recept — det torde utklassa vilken skräckfilm som helst).

Hur skulle nu det juridiska systemet kunna förbättras? Några svagheter borde vara lätta att åtgärda (nedan har jag bara några ogenomtänkta tankar, som kanske kan vara ett underlag för en vidare diskussion):

1. Som det är nu så är det försvarsadvokatens uppgift att bevisa att den åtalade är oskyldig (åtminstone är det så i praktiken). Dvs även om den åtalade är skyldig, och även om försvarsadvokaten är övertygad om detta, så försöker denne få den åtalade helt frikänd. Och motsvarande när det gäller åklagaren. Detta leder till att rättprocessen mer handlar om försvarsadvokatens och åklagarens skicklighet än om den åtalades eventuella skuld. Är åklagaren betydligt skickligare än försvarsadvokaten, ja då blir den åtalade fälld även om han är oskyldig. Är försvarsadvokaten betydligt skickligare än åklagaren, ja i så fall så blir den åtalade frikänd även om han är skyldig. Åklagaren och försvarsadvokaten är huvudpersonerna, och den åtalade och brottet är en obetydlig bisak, som nästan inte påverkar rättegången eller straffet. Nu finns det ju fall där åklagaren eller försvarsadvokaten så att säga sitter inne med Royal Straight Flush (den som kan pokerreglerna vet vad jag menar — det är i alla fall den högsta hand man kan ha i poker och är oslagbar). Då kan inte ens den skickligaste motpart komma någon vart (fast vem vet — efter O J Simpsonrättegången kan man nog inte vara säker på någonting). Men i de flesta rättsfall är utan tvekan skickligheten hos försvar och åklagare avgörande för utgången (precis som att skickligheten i långa loppet avgör vem som vinner i poker — även om enskilda spel kan vinnas av klåpare som råkat få perfekta kort).

Jag tycker att det är rimligt att alla har en försvarare. Men jag tycker inte att det är rimligt att åklagare och försvarare skall befinna sig på total konfrontationskurs, där båda i princip strävar efter maximalt resultat (frikännande med jätteskadestånd eller lagens strängaste straff — haha jag vann!). Man skulle kunna tänka sig ett annat system, där försvarsadvokaten arbetar med att ta fram alla förmildrande omständigheter och bevis som talar för att den åtalade är oskyldig, och där åklagaren arbetar åt motsatta hållet, men där åklagare och försvarare samtidigt tillsammans försöker komma fram till vad som egentligen skett. Och där ingen av dem är för eller emot den åtalade eller offret, utan båda står på rättfärdighetens och sanningens sida.

2. Möjligheten att utnyttja luckor i lagen och olika juridiska trix för att få en klient helt frikänd, trots att dessa trix inte på något som helst sätt har någon relevans för själva brottet och skuldfrågan, måste försvinna.

3. Det borde finnas ett statligt verk som granskar rimligheten i alla domar. Dvs domstolen dömer efter lagens bokstav, medan RiV (Rimlighetsverket) bedömer om en dom är rimlig och rättfärdig (utifrån sunt förnuft — här måste man således lita till enskilda personers goda omdöme — en risk givetvis, men det kan inte bli värre än vad det är idag — och varför inte, man litar ju på omdömet hos läkare och flygkaptener som håller hundratals människoliv i sin hand). Då skulle vi också slippa sådana absurditeter som t ex att offret får betala skadestånd till gärningsmannen, vilket faktiskt inträffat några gånger.

4. En del ytterligare aspekter av brott och straff diskuteras här.

Jag tror inte att något av det jag föreslår ovan skulle behöva innebära mindre rättssäkerhet än vad vi har idag.

Ett intressant exempel på missbruk av det juridiska systemet är alla stämningar som förekommer i USA. Läsaren har säkert hört talas om olika sjuka exempel. Det finns en websajt, Stella Awards, där man kan läsa om olika skräckexempel på denna avart av juridik, och även beställa ett gratis nyhetsbrev (namnet Stella kommer från den kvinna, Stella Liebeck, som spillde hett kaffe på sig på McDonalds och sedan krävde miljonskadestånd för detta. I första instans tilldömdes hon ett skadestånd på 2,9 miljoner USD — fallet slutade sedan med en uppgörelse mellan hennes advokater och McDonalds — summan är hemlig). Låt mig ge ett par exempel på hur det kan gå till:

1. När jag vid ett tillfälle var i Florida pågick en rättegång som bevakades av media. En 15-årig pojke hade fått en trike (en trehjulig terrängmotorcykel) av sina föräldrar. Det hela slutade med att han körde utför ett stup och bröt ryggen. Föräldrarna stämde Honda, eftersom det inte stod i manualen att man inte fick köra utför stup med triken. Till allas förvåning förlorade föräldrarna i rätten och fick inget skadestånd. Detta fall vet jag är sant, eftersom jag själv följde det på nära håll.

2. De stora amerikanska tillverkarna av privatplan; Piper, Cessna och Beechcraft, lade under många år ned sin tillverkning av småflygplan (som vanligt folk har råd att köpa). Detta på grund av alla skadeståndsprocesser, där anhöriga stämde dem på tiotals miljoner dollar (och ibland vann), eftersom det inte uttryckligen stod i handboken att man inte fick flyga in i bergväggar etc. Numera tycks det som att det i alla fall finns en viss återhållsamhet hos domstolarna när det gäller den typen av skadestånd, och Piper etc har tagit upp sin tillverkning av småflygplan igen.

Läsaren kanske ibland har undrat varför vissa manualer är fulla av en massa konstiga, till synes onödiga, varningar. Orsaken är just att det inte skall gå lika lätt att stämma tillverkaren för allt möjligt, eftersom denne nu varnat användaren (att t ex inte flyga in i bergväggar eller köra utför stup).

På amerikansk TV har jag flera gånger sett reklam för advokater. De kanske säger något i stil med,

"Har du blivit felbehandlad av en läkare, kom till mig så skall vi se om vi kan hjälpa dig. Det kommer inte att kosta dig ett öre." Det kanske kan tyckas som att denne advokat är någon slags Robin Hood, som hjälper de fattiga att få rätt mot rika och mäktiga storföretag. Så är inte alls fallet. De flesta som kommer till denne advokat får ingen hjälp alls, eftersom han direkt ser att det inte finns några pengar att hämta här. Men tror han att han har hittat ett fall, där det skulle kunna bli skadestånd i miljondollarklassen eller mer, då får patienten skriva på ett papper, enligt vilket advokaten skall ha 50 % av skadeståndet. Inte konstigt att advokaterna gärna yrkar på enorma skadestånd. Detta har lett till att alla amerikanska läkare måste ha enormt dyra försäkringar som täcker s k malpracticeåtal (malpractice betyder felbehandling). En läkare i USA berättade för mig att han betalade 10 000 USD per månad i premie för sin försäkring, men som han skrattande sa, "Det är i själva verket mina patienter som betalar, jag lägger bara på denna avgift på mitt arvode". Så rätten att stämma sin läkare står patienterna dyrt.

President George W Bush har lovat att försöka ändra lagstiftningen så att man slipper dessa skadeståndsmål, där alla stämmer alla för allting, och där samhället nästan blir lamslaget på grund av detta. Men Bush har de flesta jurister emot sig (tacka för det), och det är tveksamt om det går att få igenom en sådan lag. Alla åtal för felbehandling har lett till att amerikanska läkare ibland inte vågar använda de senaste medicinska metoderna, eftersom om det går galet så menar kanske patienten att läkaren experimenterat på dem. Alltså använder man ofta gamla beprövade, men minde effektiva, metoder, vilket drabbar patienten.

Man brukar säga att halva amerikanska folket i varje ögonblick antingen sitter och talar med sin advokat, eller ligger på soffan hos sin psykoterapeut och berättar om sina traumatiska barndomsupplevelser, när de fick smisk för att de kissat på sig. Säkert en rejäl överdrift men det råder ingen tvekan om att psykoterapeuter och advokater skär guld med täljkniv i USA. Jurisspace och Psykospace utgör två universa, som för många människor tycks vara lika verkliga som det fyrdimensionella rum-tidsuniversum som fysiken talar om, och där de händelser som formar den verkliga verkligheten sker. Jag tror att människan skulle må bra av att återvända till verkligheten — Real Space. Att våga bejaka sina känslor utan att analysera sönder dem. Att ta ansvar för sina handlingar och att se sanningen i vitögat. Alla människor kan göra fel. Vi har många svagheter och vi kan bära med oss ett mörkt arv från vårt förflutna. Ingen tvekan om det. Men, vi bär ändå ansvaret för våra handlingar. Att ett lejon dödar antiloper är en följd av lejonets natur. Lejonets beteende är styrt av ett datorprogram. Lejonet har inget val och är därför inte en moralisk varelse. Människan däremot är en moralisk varelse. Vi kan alltid välja mellan det goda och det onda. Och vi har ansvar för de val vi gör. Juridik och psykiatri tenderar av avhumanisera människan och reducera henne till ett djur bland andra djur. Problemet är att människan då också kommer att bete sig som ett djur. Det blir en självuppfyllande profetia.

Den moderna vetenskapseran inleddes när 1500-talsfilosofen Francis Bacon myntade uttrycket "dissectio naturae" (dissekera naturen). Genom att skära lik i småbitar fick vi kunskap om människokroppen. Genom att sönderdela materian i dess minsta beståndsdelar fick vi förståelse för hur vår fysiska värld är uppbyggd. Problemet är att denna förståelse har ett pris, nämligen att man lätt kan missa förståelsen av helheten. En dissektion av ett mänskligt lik utgör inte en fullständig beskrivning av den människa, vars kropp ligger på dissektionsbordet. Man ser så att säga inte skogen för alla träden. Jag tycker detta framgår tydligt när man försöker analysera konst. Risken finns att detta motverkar förmågan att njuta av den. Jag minns själv när jag lyssnade mycket på Mahlers sånger till orkesterackompanjemang, Lieder eines fahrende Gesellen och Kindertotenlieder. Orkesterackompanjemanget är underbart ljuvligt med sina klanger (Mahler var ju sin tids främste dirigent och visste verkligen hur man skulle blanda instrument för att få rätt klangfärg). Vid ett tillfälle lånade jag ett partitur för att se de olika stämmorna. Det var som att förtrollningen plötsligt bröts. Den underbara klangen, ja det var ju bara klarinett och oboe d'amore och piccolaflöjt. Ungefär som att kärlek bara är kemi. Jag slutade snabbt med att studera partitur. Jag tror att många musik- och konstkritiker har fått betala ett högt pris för sin expertis. Nämligen priset att inte längre kunna njuta av konsten, därför att man hela tiden skall analysera och förklara. Man blir lätt "mannen som står bredvid livet och tittar på, men som inte upplever någonting". Ta operakritikern som sitter på parkett, med partituret i handen och bara letar efter fel. "Aj, nu missade hon det höga c-et", "nu har hon lite för mycket vibrato". Att sedan hela publiken sitter och gråter och snyftar, fullständigt gripen av sången och handlingen, det märker inte herr Kritiker. Han har fullt upp med att analysera och kritisera och rapportera. Ungefär som de som går till kyrkan för att hitta fel. De kommer alltid att hitta något fel som de kan haka upp sig på, och de kommer aldrig någonsin att finna Gud.

På liknande sätt bortrationaliserade juridiken och psykiatrin människan som människa i 1920-talets Europa och framåt. Juridikens och psykiatrins begränsade mikroskop filtrerade bort allt mänskligt lidande och all misär i dödslägren. Man såg fast man inte såg. Man var blind fast man menade sig se klart. Man hade kortslutit sin egen mänsklighet, eftersom man blivit slav under sina egna teorier.

Vi har liknande problem idag. Den moderna, intellektualiserade människan står bredvid livet och tittar på i stället för att vara en del av det. Världen har blivit en pseudovärld, där biologins sterila förklaringar till arternas ursprung blivit verkligare än verkligheten själv. Där godhet inte är godhet, utan bottnar i dåligt samvete och där kärlek bara är kemiska processer. Och där ondskan reduceras till att vara en konsekvens av barndomens trauma i kombination med okunskap och oförmåga till empati. Människan har försvunnit och ersatts av en programmerad robot. Jag tillåter mig att protestera!!! Om du är en människa — ta ditt ansvar!!! Lev i nuet! Och försök inte hitta förklaringar till allt! Njut i stället av skönheten och glädjen och lyckan! Och analysera inte sönder kärleken!!!

Ta fram Er rödpenna, herr skolmagister,
och sätt en bock i kanten,
stor och fet.
Min tro har intellektuella brister
och saknar vetenskaplig hållbarhet.

Sätt bock i kanten för var soluppgång,
som bländar oss med skönhet
utan vett,
för moderskärleken, för blodets sång,
för skapandet som intet öga sett.

Hur kan han vålla er så häftig plåga,
den Gud, som Ni förklarat vara död?
Han, som finns till i själva tvivlets fråga,
står ej och faller med Er tankes stöd.

Ta fram Er rödpenna, herr Snusförnuft,
och mät förnumstigt allt
med Era mallar.
Ack nordanstormen blir en nypa luft,
när den stängs in i trånga mänskoskallar.

En rödpenna, de mycket visas vapen,
i högsta hugg att rista
sina sår,
är en symbol för den slags klokenskapen
som varje dröm och längtan sönderslår.

Rödpenneklokhet, kriarättarsjuka,
har alltför länge skrivit
världens lagar.
Nu är det tid att åter börja bruka
Guds dårskaps räknesätt i kaos' dagar.
(Rödpenna, ur Valda dikter av Nils Bolander.)

Tillbaka till kontroversiella sidan.