"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Manligt och kvinnligt — en balansakt på slak lina

Män gifter sig med kvinnor som de hoppas skall förbli likadana livet ut.
Kvinnor gifter sig med män som de hoppas kunna göra om så att de blir precis som de vill ha dem.

Mannen kräver respekt medan kvinnan kräver kärlek.

 

Inledning

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Det finns ett ämne som värkt inom mig under många år och som nu börjat pocka på att äntligen bli formulerat i en artikel på hemsidan. Rubriken ovan antyder vad det handlar om. Varför jag dragit mig för att skriva denna artikel är för att jag helt enkelt inte vågat ta upp ett så infekterat ämne av rädsla för att förlora vänner och läsare. Men sanningen har ingen lag och nu känner jag att tiden är mogen. Dessutom är jag nu så gammal att jag inte längre bryr mig om vad människor tycker. Och ännu mer dessutom så är det bäst jag passar på att skriva det jag vill skriva medan jag fortfarande är något så när klar i huvudet. Och skulle jag, på grund av vad jag nu skriver, få leva resten av mitt liv utan vänner, så får jag väl ta den smällen. Allt för Sanningen!

Till de läsare som nu kommer att blir arga/rasande på mig vill jag bara säga en enda sak: Läs hela artikeln innan du bedömer den! Innan du läst hela artikeln har du ingen rätt att uttala dig om den!!!

Bered dig på en låååång artikel. Politiskt inkorrekta tankar kräver noggrann och detaljerad argumentation, medan det för tankar som flyter i tiden bara krävs vaga antydningar för att folk skall förstå och hålla med. Du kan ju alltid göra som när du läser en bok, dvs läsa en liten del i taget. Om du inte är naturvetenskapligt eller filosofiskt intresserad kan du hoppa över diskussionerna om kausalitet.

 

Bakgrund

Sedan mitten av förra århundradet har Västvärlden förändrats, från att vara mansdominierad till att idag nästan helt och hållet styras av det kvinnliga (även många män företräder numera det kvinnliga, eftersom de är mentalt kastrerade). Detta har lett till mycket allvarliga konsekvenser för samhället. Jag tänker då på saker som en skola, som saknar den disciplin som är nödvändig för kunskapsinhämtning och karaktärsfostran, massinvandringen av muslimer, framväxande av gäng (vilket har koppling till föregående punkt) som nästan har samma våldskapital som samhället, woke-rörelsen som tillsammans med den politiska korrektheten förlamar samhället och som omöjliggör för politikerna att ta tag i många svåra frågor, den judehatande fascistvänstern och den (själv)censur som sprider sig i samhället — inte minst i den akademiska världen, och som kommer att vara förödande för forskningen inom humaniora men även för den naturvetenskap som har direkta kopplingar till politik och moraliska frågor (t ex medicin och klimatologi). Vi har idag fått en kultur som styrs av fruktan och skam, dvs som nästan bara handlar om känslor. Vilket är resultatet (låt vara att det är oavsiktligat) av att det kvinnliga löper empatiamok. Här avser jag inte bara fysiska kvinnor utan inkluderar de flesta intellektuella män.

I den följande texten har begreppen manligt/kvinnligt oftast en arketypisk innebörd (ordet "arketyp" betyder "mönster", och fortsättningsvis anger arketyper grundläggande karaktärsdrag som karakteriserar en grupp, t ex de två könen). Jag avser således inte levande, mänskliga individer, utan drag som i en viss mening kännetecknar levande män och kvinnor. För att vara neutral kunde jag i stället för manligt/kvinnligt angett två mänskliga arketyper; arketyp A och arketyp B. Nu gör jag inte det, eftersom jag vill koppla till verkligheten och därför vill använda termer relaterade till verkligheten. De två arketyperna har ju direkta kopplingar till de två könen. Som jag gång på gång påpekar nedan (för att hamra in min poäng) så finns manligt arketypiska drag hos kvinnor och vice versa. Och det finns en hel skala, från de män och kvinnor som är väldigt arketypiska för sitt kön till de som befinner sig någonstans mitt emellan och ända till de vars drag mer liknar det motsatta könets. Vi kan dock inte bortse från statistiska faktorer, eftersom det som sagt finns en verklighet. Oavsett hur vi vill att denna verklighet skall vara funtad (beroende på vilken ideologi vi utgår från), kommer man inte ifrån att hos jordens ca 4 miljarder kvinnor så dominerar den kvinnliga arketypen och motsvarande för män (undantagen bekräftar bara regeln). När jag fortsättningsvis talar om män och kvinnor menar jag således oftast de manliga och kvinnliga arketyperna. Ibland avser jag riktiga, levande kvinnor och män, dvs komplicerade kalejdoskop av egenskaper, men då framgår det av sammanhanget.

Från feministiskt (eller snarare fascistvänsterfeministiskt) håll förnekas ofta att det finns några grundläggande personlighetsskillnader mellan män och kvinnor. De fysiska könsskillnaderna är uppenbara, vilka visar sig i olika könsorgan och olika kroppstorlek och muskelmassa. Dessa skillnader är svåra att förneka om man inte vill göra våld på verkligheten och segla ut på Dumhetens och Förljugenhetens Hav. Men detta oavsett, förnekar vänstern att det finns några väsentliga skillnader mellan könen. Vilket direkt leder till motsägelser. T ex hävdas att det är viktigt att kvinnor är representerade i bolagsstyrelser. Man menar att kvinnan här har något att tillföra. Vilket jag instämmer i av skäl som anges längre fram i texten. Men om det nu, som vänstern hävdar, inte finns några skillnader mellan män och kvinnor, annat än vissa fysiska attribut, vad skulle då kvinnor ha att tillföra? Skall de plocka fram sina bröst på styrelsemötet? Eller? Eftersom jag personligen tror att det finns väsentliga skillnader mellan män och kvinnor, och att dessa skillnader går så mycket djupare än de fysiska skillnaderna (som olika storlek på brösten), har jag en grund för min åsikt att kvinnor kan ha viktiga saker att tillföra i bolagsstyrelser. Någon sådan grund har inte vänstern utan där handlar det uppenbarligen bara om blind ideologi. Där man dessutom säger emot sig själv.

Överhuvudtaget är det märkligt att vänstern inte kan acceptera att det kan finnas stora och djupa skillnader mellan män och kvinnor. De flesta vänstermänniskor är ju ateister (marxismen är en ateistisk ideologi) och måste rimligen anse att hela förklaringen till människan (ur alla aspekter) är materiell, dvs människan har uppstått genom slump i kombination med naturlagar (enligt evolutionsscenariot) och består av atomer som växelverkar med varandra och med atomer utanför hennes kropp. Något mer finns inte att tillägga. Om detta är hela sanningen om människan kan hon därför till 100% förklaras av materia, energi och naturlagar. Vi vet att inom djurriket så kan det vara enorma skillnader mellan hanar och honor (jodå människan är ur vissa aspekter ett djur, men ändå så väsensskild från alla andra djur att hon förtjänar en egen klassificering). Hos vissa arter är hanarna små parasiter, som sitter fastvuxna på honornas kroppar och bara har till uppgift att leverera sperma. Hos andra arter (de flesta) är hanarna mycket större och starkare och mer aggressiva än honorna och beter sig väldigt annorlunda än honor. Om nu människan till 100% är en biologisk/materiell varelse (som en marxist rimligen måste tro om denne är konsekvent), varför skulle det då inte kunna finnas stora skillnader mellan män och kvinnor på alla möjliga plan? Både biologiska och psykologiska (i det materialistiska perspektivet måste ju även psykologiska faktorer betingas av materiella, dvs biologiska, parametrar, eftersom det inte existerar några andra parametrar).

 

Samtal med en lärare och mentor och vän

Innan vi går vidare vill jag först berätta om en fantastisk lärare jag hade på gymnasiet. En mycket speciell man. Han hade tidigare varit professor i geologi i Lund men en vacker dag tröttnade han på detta och tog sin hatt och rock och lämnade universitetsvärlden och även sin familj. Han ställde kosan mot Närke. Där köpte han en stor bondgård och blev så småningom en av Närkes större potatisodlare och grisbönder. Dessutom startade han en ny familj och sönerna från den tidigare familjen flyttade snart till gården och började arbeta där. Jordbruk är emellertid inget man blir rik på. Det handlar om stora investeringar och inkomsterna är begränsade. Vissa år, när skörden är god, blir priserna så låga att det är svårt att göra vinst. Och är priserna höga så beror det ofta på att det varit ett dåligt år med liten skörd, och då blir i alla fall vinsten liten. Så för att förbättra sin ekonomi kombinerade min lärare bondelivet med en lektorstjänst i kemi och biologi vid kommunala gymnasiet i Hallsberg, där jag hade förmånen att ha honom som lärare under ett par år. Efter att ha tagit studenten hälsade jag på honom på gården ibland och ganska snart blev vi goda vänner. Ibland satt vi och pratade till långt in på småtimmarna om olika ämnen; kvantmekanik, biologi, filosofi etc (eftersom min lärares matematiska kunskaper var begränsade, kunde han inte sätta sig in i kvantmekanikens tekniska aspekter, men han hade en imponerande övergripande förståelse — jag har f ö träffat kvantmekaniker som haft stora kunskaper och färdigheter när det gällt kvantmekanikens tekniska detaljer, men som inte förstått kvantmekaniken i ett större sammanhang). Han var oerhört allmänbildad och hade ett synnerligen rörligt intellekt, läste kopiöst och var utan tvekan en av de intelligentaste människor jag någonsin träffat. Han kom att betyda mycket för min egen intellektuella utveckling och mognad. Jag skulle vilja kalla honom för geni även om detta ord ofta missbrukas.

Vid ett tillfälle, en kväll, samtalade vi om manligt-kvinnligt och hans tankar kring detta tema sammanfattade han på ungefär följande sätt (det har gått 60 år sedan dess så några detaljer kan jag minnas fel):

Mannen är en tidsvarelse. Tiden är endimensionell och händelser på tidslinjen/tidsaxeln följer på varandra i en kedja av orsak och verkan (kausalitet). A orsakar B som orsakar C etc. De olika händelserna (A, B, C etc) sker inte samtidigt utan är utsmetade längs tidsaxeln och sammanlänkade av kausalitet i tiden. Mannen tänker endimensionellt i långa kedjor av orsak och verkan, vilket gör att mannen naturligt tänker logiskt och har en tendens att analysera, för att förstå hur saker och ting hänger ihop orsaksmässigt. Till detta tillkommer att mannen tycks ha större förmåga än kvinnan att fokusera och distansera sig från det som är ovidkommande, eftersom kvinnan ser holistiskt (vilket strax kommer att förklaras), dvs ser helheten (vilket ibland är en fördel, men inte alltid). Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att mannen är mer målinriktad (kanske att testosteronet, se nedan, är en del av förklaringen). Vill man vara negativ kan man säga att mannen är mer enkelspårig än kvinnan.

Mannen kopplar således ihop händelser i olika tidpunkter. Händelser som kan ske i samma rumspunkt eller i olika rumspunkter, men rumspunkterna är underordnade. Mannen är därför speciellt lämpad för analytiskt tänkande, vilket är en förutsättning för speciellt matematik och fysik men också naturvetenskap rent allmänt. Filosofen Cartesius myntade en gång sentensen "Jag tänker, alltså är jag", dvs mänskliga individer definieras och bevisar sin existens genom sina tankar. Detta kan sägas sammanfatta den manliga arketypen. Mannen kan liknas vid spetsen på en plog. Denna spets är nödvändig för att få ner plogen i marken men duger inte att plöja med.

Bibelns Gamla Testamente (som är samma sak som judarnas Heliga Skrift) löper längs en tidsaxel och skeendet där är kausalt, dvs orsak och verkan. Farao gör så här och då gör Gud så här och då svarar Farao med att göra så här... Och så fortsätter de kausala kedjorna. År efter år, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade. Det judiska folket står med ena foten i Gamla Testamentet. Även judar som är ateister gör det. Kanske kan detta åtminstone delvis förklara judarnas överrepresentation när det gäller nobelpris i naturvetenskap. Trots att judarna bara utgör 0,17% av världens befolkning så har ca 30% av nobelprisen i fysik gått till judar! Även när det gäller matematik och andra naturvetenskaper är judarna oerhört framstående.

Något som ytterligare karakteriserar mannen är att han är mer jagcentrerad än kvinnan. Detta betyder inte att mannen är mer egoistisk än kvinnan utan det handlar mer om en drivkraft än om ett sätt att vara. Denna drivkraft är viktig för ett samhälle, eftersom den skapar innovatörer och enterprenörer, vilka skapar företag och därmed arbetstillfällen. Vissa kvinnor kan självklart vara mer jagcentrerade än genomsnittskvinnan, men jag tror ändå att vi här kan se en grundläggande skillnad mellan den manliga och den kvinnliga arketypen.

Kvinnan å sin sida är en rumsvarelse. Rummet är tredimensionellt. Kvinnan tänker tredimensionellt, rumsligt, dvs relationellt. Detta innebär att hon kopplar ihop samtidiga händelser och objekt, som sker/existerar i samma eller olika rumspunkter men vid en och samma tidpunkt. Eller vid olika tidpunkter, men där tidsordningen (kausaliteten) är underordnad eller ses som irrelevant. Den arketypiska kvinnan har därför svårare att fokusera, eftersom hon tar hänsyn till alla aspekter samtidigt och bortser från eller nedprioriterar det kausala flödet av orsak och verkan. Därför är hon inte lika fokuserad och målmedveten som mannen (vilket ibland kan vara en nackdel och ibland en fördel — mannen kan vara så fokuserad att han inte ser att det samtidigt händer andra saker som han borde prioritera framför det han är fokuserad på). Eftersom kausala växelverkningar inte kan utbreda sig snabbare än ljuset, kopplar inte mannen ihop olika rumspunkter samtidigt. Utan kopplar han ihop dem, så gör han det i en rumspunkt i taget, sekventiellt. Kvinnan är därför speciellt lämpad för syntetiskt, holistiskt tänkande, som är viktigt inom många områden av läkarvetenskap och psykologi och områden som har med omvårdnad och mänskliga relationer att göra. Och när det gäller att få en övergripande förståelse i olika sammanhang. Det är därför den kvinnliga intuitionen är så omtalad och ombesjungen. Kvinnan har en förmåga att omedelbart uppleva sammanhanget i det som händer (genom att hon ser det större sammanhanget). Hon träffar ofta mitt i prick utan att kunna förklara hur hon kommit fram till sin slutsats. Hon bara vet att det är så. Självklart händer det att den kvinnliga intuitionen leder fel, eftersom man ibland måste prioritera analys och logik för att verkligen förstå. Men det råder ingen tvekan om att kvinnans intuition förvånande ofta fungerar.

Mannen fokuserar således på det som händer — tidslinjen, medan kvinnan fokuserar på det som är — rummet.

Holistisk har med hologram att göra. På ett vanligt fotografi är bildens olika delar lagrade i olika delar av fotot (för enkelhetens skull talar vi här om fotografier och hologram lagrade på fotografisk film, ofta kallad våtfilm — i princip gäller resonemanget också vid digital lagring men det blir mer komplicerat, eftersom digital lagring kan vara fragmenterad). På ett hologram (som har förmågan att lagra och visa tredimensionella bilder) är hela bilden lagrad i varje punkt av hologrammet (i varje punkt av filmen). Om jag klipper ett vanligt foto mitt itu, kommer jag att se halva bilden på den ena delen och den andra halvan på den andra delen. T ex överkroppen av en person på ena halvan och underkroppen på den andra. Om man klipper ett hologram mitt itu kommer man att se hela bilden på båda delarna, men bilden har nu blivit mer oskarp (sämre upplösning). Hur liten del av ett hologram man än tar så finns hela bilden lagrad där, men den blir allt oskarpare ju mindre delen är. Och till slut blir bilden så suddig att man inte längre ser vad den föreställer, men hela bilden finns där i alla fall. Ett hologram kännetecknas således av att hela bilden finns lagrad i varje punkt i hologrammet. Det finns teorier om hjärnan som säger att varje minnesbild vi har finns lagrad, inte i en enskild minnescell, utan i hela hjärnan. Dvs även vid svåra hjärnskador, där delar av hjärnan har förstörts, finns alla våra minnen kvar men blir suddigare (om nu den holistiska hjärnteorin stämmer, vilket vi inte vet säkert). När man talar om holistiskt tänkande så avses att man hela tiden har hela, totala bilden med i sitt tänkande. I varje tanke man tänker finns således en medvetenhet om helheten inkluderad.

Man brukar säga att kvinnor är bättre på långsiktig planering och är mer socialt kompetenta (tre dimensioner), medan män är mer fokuserade och avgränsade (en dimension). Kanske har kvinnan fått dessa egenskaper för det är hon som är livgivaren och den som naturligt tar hand om barnen när de är små (som kristen tror man att det är Gud som gett kvinnan dessa egenskaper och som ateist tror man att evolutionen tagit fram dessa egenskaper för att optimera kvinnan för att ta hand om de små barnen). Hon skall stå stadigt med fötterna på marken för att skapa en trygg miljö för barnen. Om mannens motto är "Jag tänker, alltså är jag" så är kvinnans motto "Jag relaterar, alltså är jag". Man skulle också kunna säga att kvinnans motto är "Jag känner, alltså är jag". Den kvinnliga arketypen definieras genom sina relationer och sina känslor. Kvinnan kan liknas vi den del av en plog som finns bakom spetsen, dvs den del som vänder jorden (kallas vändskiva). Denna är minst lika viktig som plogspetsen. Ingen del av plogen fungerar utan den andra. Bara spetsen utan vändskiva kommer att åstadkomma spridda hål i jorden, men ingen plöjning. Bara vändskivan utan spets kommer överhuvudtaget inte ned i jorden och det blir inte heller någon plöjning. Båda är således lika viktiga. Vilket också gäller man och kvinna.

I kyrkor, och speciellt då frikyrkor, och vänsterrörelser och gröna rörelser (de senare är också en form av kyrkor, där människan själv tagit Guds plats), dominerar kvinnor kraftigt. Eftersom kvinnan inte bara styrs av logik utan i högre grad av känslor och holistiskt tänkande, finner hon lättare vägen till Gud än vad en man gör. Och också till profana rörelser som omfattar känslor och omsorg (om människor och djur och natur). Män som begränsas av sitt logiska tänkande har inte lika lätt att hitta Gud. Logik är överhuvudtaget ingen väg till Gud, även om logiska och naturvetenskapliga observationer kan sätta en ärlig sökare på rätt spår (ett tema jag utvecklar mer i detalj här).

Mina fysikstudier var f ö en av de saker som satte mig på rätt spår och starkt bidrog till att jag blev kristen, vilket jag berättar om i min livsberättelse.

Att mannen definieras av att tänka och kvinnan genom att relatera och känna betyder givetvis inte att enbart män kan tänka och enbart kvinnor kan relatera och känna. Det är så självklart att män kan relatera och känna och att kvinnor kan tänka så att det inte behöver påpekas. Men ändå fångar dessa distinktioner, enligt min mening, en del av mannens och kvinnans natur.

 

En djupdykning i orsak och verkan (kausalitet)

När jag talar om de två kausaliteterna nedan så gör jag det utifrån fysikens snäva perspektiv. Som en pedagogisk bakgrund. Sedan utvidgar och generaliserar jag detta i någon slags poetisk bemärkelse för att tillämpa det på den manliga och den kvinnliga arketypen.

Hittills har vi med kausalitet menat orsak och verkan i tiden, där orsaken alltid kommer före verkan. Detta har beskrivits ovan. Det är nu dags att utöka kausalitetsbegreppet lite grand. I viss mening, kanske lite poetiskt (men ibland kan poesi ge insikter som går utanför vad språket kan uttrycka), kan man skilja på två typer av kausalitet (orsak och verkan):

1. Kausalitet i tiden (tidsaxel). A orsakar B som orsakar C... , där B inträffar efter A och C inträffar efter B. A växelverkar således (i allmänhet) direkt med B och B växelverkar direkt med C medan A och C inte växelverkar direkt. Denna växelverkan sker alltid (på den mest grundläggande nivån) genom någon eller några av de fyra naturkrafterna; stark kraft, elektromagnetisk kraft, svag kraft och gravitation (se avsnittet "Naturkrafterna" i min artikel "Fysik för fotgängare"). Kausalitet i tiden är kopplad till rationellt tänkande. Det vi studerar är i detta fall relaterat sekventiellt i tiden.

2. Kausalitet i rummet (3 rumsaxlar). A är relaterat till B och till C samtidigt som B kanske är relaterat till A och C etc. I princip kan alla vara relaterade till alla. Här handlar det inte om sekventiella händelser i tiden utan om samtidiga relationer mellan olika händelser. Här kommer statistik in i bilden. Vid statistik bygger man upp en helhetsbild utifrån hur de enskilda delarna beter sig (samverkar). Statistik kan ses som en slags kausalitet i rummet, där man försöker beskriva hur ett nätverk av händelser eller objekt är relaterade till varandra (samtidigt).

Inom hårda naturvetenskaper som fysik och kemi tillämpar vi kausalitet i tiden, där vi studerar orsak och verkan i tiden. Detta förutsätter att det är möjligt att beskriva växelverkan mellan objekt/händelser genom matematiskt formulerade samband (naturlagar). Inom mjuka vetenskaper (humaniora) finns inte, eller i varje fall kan vi för närvarande inte formulera sådana, entydiga samband. Där tvingas vi i stället beskriva systemen statistiskt (kausalitet i rummet).

När jag säger att vi tillämpar kausalitet i tiden inom hårda naturvetenskaper så menar jag på den mest elementära, grundläggande nivån. Ibland använder vi av praktiska eller andra skäl statistik även inom dessa grenar av naturveteskapen. Låt mig, för att förklara vad jag menar, hämta ett exempel från fysiken, närmare bestämt från termodynamiken (värmeläran). Där studerar man bl a gaser. En gas består av ett stort antal partiklar (atomer eller molekyler). Försöker man beskriva en gas utifrån de enskilda partiklarna (kallas kinetisk gasteori) så måste vi känna varje partikels läge (position) och rörelsemängd (den senare anger partikelns massa och i vilken riktning och med vilken fart partikeln rör sig). Försöker vi beskriva gasen mikroskopiskt, dvs hur alla dessa partiklar växelverkar och rör sig, får vi ekvationer vi inte kan lösa [även en mindre mängd gas innehåller storleksordningen 10²³ (en etta med 23 nollor) partiklar, vars inbördes växelverkningar måste beskrivas av våra ekvationer]. Vi får i detta fall så komplicerade samband att inte ens en superdator kan hitta en lösning inom rimlig tid. Dessutom är de enskilda partiklarnas rörelser i allmänhet helt ointressanta. Därför använder vi statistik på en gasmassa och beräknar partiklarnas medelenergi, medelhastighet etc. Detta leder oss till att definiera användbara makroskopiska begrepp som temperatur och tryck. Temperatur är helt enkelt ett mått på medelvärdet av gaspartiklarnas rörelseenergi. Ju högre temperatur desto snabbare rör sig gaspartiklarna (och ju snabbare gaspartiklarna rör sig desto högre temperatur). Det vi kallar tryck skapas av att väggarna i ett gaskärl oavbrutet bombarderas med gasatomer/-molekyler, som rör sig på grund av temperaturen. När en partikel studsar mot kärlets väggar överförs en mikroskopisk kraft och genom det enorma antalet partiklar som per sekund träffar väggarna blir denna kraft direkt observerbar (t ex trycket i ett cykeldäck). Utifrån detta är det inte svårt att förstå varför trycket i ett kärl ökar när temperaturen ökar. Ju högre temperatur desto snabbare rör sig ju gaspartiklarna och desto mer kraft överförs till kärlets väggar vid varje partikelkollision.

Detta var en bakgrund. Och nu till det jag egentligen vill säga. Från de enskilda gaspartiklarnas rörelser kan man enligt ovan beräkna gasens tryck och temperatur. När man beräknar medelvärden tappar man emellertid information om de enskilda delarna av det system som studeras, och detta är irreversibelt, eftersom vi inte kan få tillbaka denna information. Utifrån tryck och temperatur kan man inte gå åt andra hållet och beräkna de enskilda partiklarnas rörelser. Det finns nämligen oändligt många konfigurationer av partikelrörelser som ger samma tryck och temperatur. Motsvarande gäller generellt vid all statistik.

Det vi diskuterar här är tillämpligt på människan och samhället. Psykiatri sysslar till stor del med analys och förståelse av individers själsliga egenskaper och problem. Sociologi studerar människors beteende i grupp, t ex hur ett samhälle fungerar. Psykologi ligger någonstans mitt emellan och är både och. Sociologi och psykologi använder till stor del statistik för att kunna dra och presentera slutsatser (även psykiatrin använder statistik, eftersom psykiatrin också har behov av att generalisera — grundläggande är dock psykiatrins perspektiv riktat mot individer). Både psykiatrins individuella perspektiv och sociologins grupperspektiv är nödvändiga för att förstå människan. Brottsstatistik kan t ex inte förutsäga enskilda individers beteende. Den kan bara förutsäga procentsatser, dvs hur stor procent av personer med en viss bakgrund som kommer att begå grova brott. Men den kan inte förutsäga vilka individer med denna bakgrund som kommer att begå brott. Dvs utifrån individerna kan man göra statistik, som visar på de stora linjerna, men utifrån statistiken kan vi inte uttala oss om individerna. Statistik är därför viktigt vid samhällsplanering (t ex hur många fängelseplatser man måste planera för om 10 år, hur många barn som kommer att börja skolan i Värnamo om 15 år etc). Sedan kan statistiken också hjälpa oss att minska brottsligheten. Vet vi t ex att en viss uppväxtmiljö med stor sannolikhet leder till brottslighet kan man ju vidta åtgärder för att så få människor som möjligt skall växa upp i en sådan miljö. Däremot är det som sagt vanskligt, för att inte säga omöjligt, att tillämpa statistik på individer.

En psykiatriker sammanfattade det så här; "Individen är en olöslig gåta, men i grupp blir individen en absolut visshet!"

Vilket är helt i enlighet med beskrivningen av atomernas värld ovan, där enskilda atomer och molekyler rör sig helt slumpmässigt och irrationellt medan atomernas och molekylernas makroskopiska egenskaper (t ex tryck och temperatur) kan beskrivas av exakta, fysikaliska lagar.

Kausalitet i tiden (vilket ju är det vi vanligen menar med kausalitet) är, till skillnad från statistik, reversibel. Känner man ett sådant systems alla parametrar i ett visst ögonblick, kan man beräkna systemets utveckling framåt i tiden (prediction). Man kan också gå bakåt i tiden och beräkna systemets tidigare tillstånd (retrodiction). Ett sådant system kallas deterministiskt. Förutsättningen för att vi rent praktiskt skall kunna utföra dessa beräkningar är att vi känner alla lagar som styr systemet och kan mäta exakt (i princip) på alla ingående partiklar/delar i systemet och dessutom kan lösa de ekvationer som beskriver systemet. Tidskausala system är alltid reversibla i ovanstående bemärkelse. I praktiken kan dessa beräkningar endast utföras för mycket enkla system. Redan trekropparsproblemet, när det gäller gravitation (tre kroppar som påverkar varandra gravitationellt), är i princip omöjligt att lösa exakt (annat än i speciella fall, där t ex de tre kropparna befinner sig i hörnen av en liksidig triangel). Att trekropparsproblemet och mer komplicerade problem inte kan lösas exakt är inte en åsikt utan kan bevisas matematiskt. Numeriska lösningar kan visserligen göras men dessa är inte exakta, vilket försvårar eller omöjliggör noggranna förutsägelser långt fram i tiden (vilket närmare diskuteras här). Klimatet är t ex mycket svårt att förutsäga (vilket jag diskuterar i mina artiklar om klimatet), eftersom vi inte känner till alla mekanismer i klimatmaskineriet. Dessutom kan vi inte mäta temperatur, lufttryck, vindstyrka etc exakt och den matematik som beskriver klimatet leder dessutom till icke-linjära differentialekvationer, vilka bara kan lösas exakt för enkla specialfall (vilka inte är tillämpliga här). Dessa ekvationer är dessutom kaotiska, vilket innebär att små, små fel i indata kan ge dramatiska fel i utdata. Detta betyder att våra klimatprognoser för 30, 50 och 100 år framåt i tiden är så osäkra att de nästan är att betrakta som meningslösa. Även om gravitation och väder och klimat och mycket annat styrs av kausala, deterministiska lagar, dvs utfallet är i princip exakt kausalt bestämt, är våra möjligheter att i praktiken förutsäga sådana system således begränsade på grund av bristande exakthet i mätningar, ofullkomliga matematiska modeller och rent matematiska svårigheter (ekvationerna är som sagt kaotiska, vilket ger dramatiska osäkerheter när man extrapolerar långt framåt i tiden).

För att förstå hur atomära system fungerar visar det sig att man både måste använda vanlig kausalitet i tiden och kausalitet i rummet (statistik). Vid studiet av atomer använder man kvantmekanik, där atomära system representeras av en s k vågfunktion. Denna funktions tidsutveckling är deterministisk, dvs lyder exakta kausala lagar i tiden. Vågfunktionen innehåller all information om det atomära systemets dynamik (hastighet, energi, rotation etc). De dynamiska storheterna hos systemet tas fram genom att man opererar med s k operatorer (vilka kan bestå av derivator, integraler eller matriser beroende på vilken formalism man använder) på vågfunktionen. Till skillnad från vågfunktionen så är de dynamiska storheterna inte strikt deterministiska, utan kan endast beskrivas statistiskt och uttryckas i sannolikheter (den abstrakta vågfunktionen för atomära system tycks därför vara mer reell än de dynamiska storheterna hos dessa system). Trots att ett atomärt systems vågfunktion själv är entydig blir således de dynamiska storheterna i systemet (vilka härleds matematiskt ur vågfunktionen) inte entydiga, utan består av en ensemble av möjliga lösningar, vars sannolikheter kan förutsägas. I kvantmekaniken förenas sålunda rum och tid, eftersom vi både har kausalitet i tiden och i rummet.

Kausalitet i tiden (det manligt arketypiska) tillsammans med kausalitet i rummet (det kvinnligt arketypiska), ger således kausalitet i rum-tiden, vilket ger en mer fullständig förståelse av vad som händer i atomernas värld än tagna var för sig. Denna förening av rums- och tidsperspektiven ger också en djupare förståelse inte bara av atomer, utan i största allmänhet. I Einsteins relativitetsteorier förenas rum och tid till den fyrdimensionella rum-tiden. Därför krävs både män och kvinnor för att förstå den värld vi lever i. Den manliga arketypen kan bara förstå vissa aspekter av verkligheten och motsvarande för den kvinnliga arketypen. Men tillsammans kan de förstå allt som går att förstå. Och när det manliga och kvinnliga förenas i en person får vi en Einstein! Ett fyrdimensionellt barnasinne (se nedan)!

Av resonemanget ovan, poetiskt överfört på manligt/kvinnligt, framgår (som jag ser det) att mannen tänker i tidskausalitet medan kvinnan tänker i rumskausalitet. Jag tror det ligger någonting i det i alla fall, även om det kanske inte är hela sanningen. Och dessutom är svårt att bevisa. Jag vill påminna läsaren om att jag här talar om arketyper. Hur som helst så är båda dessa kausaliteter viktiga, eftersom de kan ge viktiga insikter. Mannens kausalitet är kopplad till analys (man "plockar isär" saker för att förstå — det är först när alla delarna ligger där var för sig som man kan förstå hur helheten fungerar) medan kvinnans kausalitet är kopplad till syntes (man "sätter ihop" saker för att förstå — det är först när man ser helheten som man förstår hur delarna fungerar). Att jag har citattecken i den sista meningen beror på att jag inte bara talar om att bokstavligen plocka isär eller sätta ihop (exempelvis maskiner) utan mer övergripande.

 

Manligt och kvinnligt

Apropå mannen så har jag noterat att män ofta blir mer nördiga än kvinnor allt eftersom de åldras. Med ökande ålder snöar män ofta in på specialintressen, vilka med åren blir allt snävare. En god vän till mig hade en kompis som var flygintresserad. Så småningom smalnade hans intresse av till att omfatta Andra Världskrigets flygplan. Sedan fokuserade han på det legendariska, brittiska jaktplanet Spitfire. Och slutligen, på ålderns höst, handlade hans intresse enbart om Spitfires motor, Rolls Royce Merlin. Han kunde allt om denna motors olika versioner och han hade grammofonskivor med inspelningar av ljudet från Merlinmotorer (det här var före cd, usb-sticks och sådana saker). Min vän berättade att hans kompis kunde spela en skiva och så sade han, "Hörde du? Det var andra kompressorsteget som slog in!" Då är man rejält nördig!

Läkare, terapeuter och statistik säger att äldre män, som levt tillsammans med någon och sedan förlorar denna någon (genom skilsmässa eller dödsfall), ofta blir väldigt ensamma. Mycket ensammare än kvinnor i samma situation. Kvinnor, som är mer relationella, tenderar att ha fler riktiga vänner än män under sina aktiva liv. Vänner som de kan dryfta alla sina problem med. Männen kanske har nöjt sig med umgänget på arbetet och kanske gemenskap genom något intresse (sport, bilar etc). Det mesta av det övriga umgänget har skett genom kvinnan (genom hennes vänner och initiativ), genom att de blir bortbjudna tillsammans eller bjuder hem folk. Om kvinnan försvinner och mannen inte längre arbetar, kan det bli väldigt ensamt. Framför allt är det vanligt att äldre män inte har några riktigt nära vänner, som de kan dela sin sorg och sin glädje med och bolla sina personliga problem med. Män talar inte heller lika gärna om sina personliga problem med andra. Kvinnor däremot älskar att prata om sina problem och sina relationer. Jag bor ju i Portugal numera och detta ser man så tydligt här. När det gäller vissa par jag lärt känna här så vet jag allt om deras äktenskap och barn och allt annat, genom vad frun berättat vid enskilda samtal. Männen pratat hellre om helt andra saker; politik, teknik, sport och andra mer konkreta saker.

Låt oss nu kortfattat beröra den manliga och den kvinnliga sexualiteten (jag talar här om arketyper). Mina tankar i ämnet är baserade på egna erfarenheter under ett långt liv och på samtal med många, många kvinnor och läsande av många böcker. Kvinnan är primus motor i det sexuella. Det är kvinnan som driver mannens sexualitet. Mannen tror ofta att det är han som står för det sexuella medan kvinnan reduceras till en passiv mottagare för mannens sexualitet. I själva verket är det tvärtom, dvs mannen är mottagaren för kvinnans sexualitet. Den manliga sexualiteten är mer omedelbar och mer fokuserad på könsorganen och mer uppenbar (de synliga tecknen på mannens sexuella upphetsning är mer framträdande än kvinnans motsvarighet). Kvinnans sexualitet omfattar hela kroppen. Hennes sexualitet är som en bred flod som väller fram (vändskivan på plogen) medan mannens sexualitet mer är att likna vid en snabbgående racerbåt som kör motströms med full gas på väg mot flodens källa (plogspetsen). Därför är kvinnans orgasm, när den är som bäst, mycket starkare och mer långvarig och omfattar en större del av kroppen än mannens. Kvinnans sexualitet är som ett flöde medan mannens är som ett knytnävslag i solar plexus.

Enligt Sigmund Freuds tolkning av drömmar, står avlånga föremål som cigarrer, träd, stolpar och spjut för mannens könsorgan medan ett rum står för kvinnans könsorgan. Intressant här är att utpräglat avlånga föremål företrädesvis är endimensionella (egenskapen längd är den dominerande) medan ett rum är tredimensionellt (längd, bredd och höjd).

Skillnaden i sexualitet avspeglar sig också när det gäller onanivanor. I en stor undersökning i Australien uppgav 42% av kvinnorna och 72% av männen att de hade onanerat under föregående år. Undersökningen omfattade personer mellan 16 och 69 år. I en undersökning i USA, gällande samma tema och omfattande åldersspannet 14-17 år, uppgav 58% av kvinnorna och 80% av männen att de onanerade. Som kritik mot dessa siffror har anförts att flickor och kvinnor kanske är mindre benägna att berätta om så känsliga saker som onani. Mot denna kritik kan anföras att de gjorda undersökningarna varit fullständigt anonyma. Dessutom stöds dessa siffror av mängder av andra undersökningar. Dessa skillnader är enligt min mening fullt kompatibla med de olika personlighetsdrag hos män och kvinnor som berörts ovan. Onani handlar ju om att skaffa sig sexuell utlösning utan att samtidigt ha närhet till en annan människa (dvs sexualitet enbart involverande det egna könsorganet). Detta borde, enligt vad som framkommit i texten ovan, vara mindre attraktivt för kvinnor än för män. Speciellt om vi talar om arketyper. Eventuellt kan en del av skillnaderna bero på att den manliga sexualiteten är mer påträngande och pockande, dvs kräver en utlösning. En pojke som inte onanerar får ju nattliga, ofrivilliga sädesuttömningar i stället. Det är som att "behållaren" så småningom blir full och måste tömmas. Något motsvarande finns inte hos kvinnan. Ser vi enbart till arketyperna kan man tycka att onanisiffrorna borde vara 0% för kvinnor och 100% för män. Att skillnaderna för verkliga människor (utifrån de undersökningar som gjorts) inte är större beror då på att verkliga människor är mer komplicerade och mer nyanserade än arketyper.

I anknytning till detta vill jag slutligen diskutera ett känsligt ämne, som inte kan undvikas i sammanhanget. När jag för några år sedan skulle köpa en necessär gick jag till varuhuset Åhléns vid hörnet Ringvägen/Götgatan i Stockholm (det ursprungliga Åhlénsvaruhuset som när jag var ung hette Åhlén & Holm). Som jag mindes det hade dåvarande Åhléns alla sorters varor (som ett normalt varuhus). När jag gick runt där, i nutidens Åhléns, fick jag uppfattningen att 80% av varhuset sålde kosmetika. Vart jag än tittade var det diskar med kosmetika och det tog en bra stund att hitta det jag sökte. Man behöver inte vara någon skarp iakttagare för ett notera att kvinnliga skönhetsprodukter har en oerhört stor marknad. Och har man levt ihop med några kvinnor under sitt liv har man noterat att de lägger ned väldigt mycket tid på att göra sig vackra. Det tycks som att kvinnan vill bli sedd. En annan iakttagelse man kan göra gäller porrindustrin. Det sägs att minst 60% av all trafik på Internet är pornografi. Och porren finns överallt. Och det behöver inte heller vara porr. Det kan handla om erotiska bilder eller om relativt oskyldiga bilder på kvinnor i alla åldrar i badräkt eller vanliga kläder. Även om man inte letar efter porr så finner man den ändå. Man kanske klickar på en länk i en artikel man läser och hamnar på en porrsida. Det tycks som att kvinnor gärna vill bli fotograferade, speciellt om de vet att de är snygga och attraktiva. Som sagt, man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att lägga märke till detta. Självklart finns det män som använder kosmetika och bilder på män i olika åldrar finns också på nätet. Men skillnaden är dramatisk mellan könen. Det måste rimligen finns hundratals miljoner kvinnor i världen som gratis lägger upp bilder på sig själva, från oskyldiga sådana till råporr. Och då även mycket unga kvinnor ja till och med flickor. Jag minns när för ett antal år sedan Madonna gav ut en bok med erotiska bilder på sig själv. En del av bilderna var nakenbilder. I en intervju berättade hon att hon gav ut boken medan hennes kropp fortfarande var så snygg att någon ville titta på den. Ovanstående kanske kan tyckas oväsentligt i en diskussion gällande manligt och kvinnligt. Men jag tycker inte det. Även om jag inte fullt ut kan bedöma relevansen av det jag skriver här så tror jag ändå det säger något om kvinnan. Räknar vi in mannen också i ekvationen (även mannen har ju saker han vill visa upp) kan man kanske sammanfatta det hela i:

Kvinnan vill visa upp sin skönhet.
Mannen vill visa upp sin styrka och sin virilitet.

Kanske är detta kopplat till att kvinnan söker kärlek medan mannen söker respekt (se inledningen av denna artikel).

Mannen kan visa upp sin styrka och virilitet genom att ha en vältrimmad kropp (styrka), en vacker hustru eller vara omgiven av vackra kvinnor (virilitet) eller ha häftiga bilar eller göra häftiga saker eller ha en maktposition (politiker, företagsledare etc) eller genom att vara berömd på något sätt (upptäcksresande, popstjärna, känd bankrånare). Man kan säga att mannen definierar sig genom det han gör (tidsperspektiv) medan kvinnan definierar sig genom det hon är (rumsperspektiv). Som vanligt talar jag om arketyper.

Jag säger inte att det är negativt eller fel att vilja bli sedd. Eller att vilja bli beundrad. Kanske handlar det helt enkelt om djupt liggande instinkter från mänsklighetens gryning. Den mänskliga artens motsvarighet till praktfulla stjärtfjädrar hos påfågelhanar, stångande tjurar som försöker imponera på korna, babianhonor med uppsvullna bakar etc.

Och nu tänker läsaren kanske, "Det var det värsta jag hört. Vilka medeltida förutfattade meningar!" Och på det svarar jag, "Lugna ner dig lite. Jag talar i föreliggande text, som påpekas i inledningen, om arketyper och inte om verkliga mänskliga individer. Jag kommer att rejält moderera resonemanget ovan i den följande texten. Kom ihåg, som jag skrev i inledningen, "Du kan inte, och har inte rätt att bedöma min artikel förrän du läst hela!"

 

Barnet — en fyrdimensionell varelse

Låt oss nu fullborda genomgången av min lärares tankar om manligt/kvinnligt.

Det lilla barnet (fram till förpuberteten) är könlöst. Inte genom att sakna kön utan genom vara både man och kvinna, dvs både en tids- och en rumsvarelse.

Därför är det djupt olyckligt när vuxna uppmuntrar barn att ifrågasätta sitt biologiska kön och kanske påbörja ett icke-reversibelt könsbyte. Även om ett barn kan känna sig som både pojke och flicka försvinner denna dualitet normalt under eller efter puberteten. Dvs först långt in i eller efter puberteten är det meningsfullt att tala om könsdysfori och inleda eventuella behandlingar.

Barnet är således fyrdimensionellt och lever i rum-tiden. När Einstein en gång tillfrågades hur han hade kunnat komma fram till sina fyrdimensionella relativitetsteorier, vilka kom att radikalt förändra mänsklighetens uppfattning av universum, svarade han att det förmodligen berodde på att han tänkte som ett barn och vågade ställa frågor som ingen vuxen vågar ställa, av rädsla för att göra bort sig. Barn kan ju ställa vilka frågor som helst, eftersom de har ett helt öppet sinne och inte vet vilka frågor som är förbjudna. Einstein menade att man, för att ha framgång som fysiker, måste ställa de rätta frågorna. Man måste ha ett barns öppna attityd. Ställer vi fel frågor till universum så får vi meningslösa svar eller inga svar alls. Men ställer vi rätt frågor så kommer universum att ge oss meningsfulla svar. Självklart insåg Einstein att ett barn inte skulle kunnat komma fram till relativitetsteorierna, men kombinationen av djupa kunskaper i matematik och fysik och en barnslig öppenhet var det vinnande konceptet, som han såg det. F ö brukade Einstein säga att "sunt förnuft är den samling förutfattade meningar man skaffat sig i 18-årsåldern och sedan, under resten av livet, betraktar som orubbliga 'sanningar'".

Självklart insåg min lärare (och även jag inser det och förhoppningsvis också läsaren) att saker och ting inte är riktigt så enkla som framställtningen ovan ger sken av. Resonemanget utgör inte hela sanningen, men kan fungera som en utgångspunkt för ett fortsatt resonemang. Ett avstamp. Den föreliggande texten handlar framför allt om den manliga och den kvinnliga arketypen (gemensamma egenskaper hos män och gemensamma egenskaper hos kvinnor) och inte om verkliga, mänskliga individer. Ingen människa är hundraprocentigt det ena eller det andra. Ibland kan det emellertid vara belysande att hårddra skillnader för att dessa skall framstå tydligare. Så länge man är medveten om att man hårddrar resonemanget och inser att det inte handlar om hela verkligheten är det ingen fara att göra så. I den verkliga världen har mannen också kvinnliga aspekter och tvärtom. Men hos genomsnittsmannen är det manliga arketypiska klart dominerande över det kvinnliga arketypiska och motsvarande hos genomsnittskvinnan.

 

Nedslag i verkligheten

Även om det finns en kontinuerlig övergång från det manliga till det kvinnliga och tvärtom så innebär detta inte per automatik att det är meningslöst att tala om manliga och kvinnliga arketyper. Mellan rött och grönt finns en kontinuerlig övergång av färger (det existerar oändligt många frekvenser mellan rött och grönt). Detta innebär inte att det är meningslöst att tala om rött och grönt. I så fall vore ju alla trafiksignaler meningslösa. Vilket de definitivt inte är.

Går vi till matematiken så finns det få riktigt framstående kvinnliga matematiker. En av dessa få var algebraikern Emmy Noether (läs om henne på Wikipedia). Men vid sidan av Noether kan jag inte komma på några fler kvinnliga matematiker i den absoluta toppen. Den kända ryska matematikprofessorn Sonia Kowalewski (1850-1891), under ett par år verksam i Sverige, var utan tvekan duktig, men ingen toppmatematiker i klass med t ex hennes lärare Karl Weierstrass. Inom fysiken ser vi också en brist på kvinnor när det gäller nobelpris och liknande (undantag finns även här, t ex Lise Meitner, som aldrig fick något nobelpris trots att hon definitivt förtjänade det mer än Otto Hahn, som fick det pris hon borde fått (eller åtminstone borde fått vara med att dela på) för upptäckten av kärnklyvning. Under WW2 var Meitner verksam på Tekniska Högskolan i Stockholm, efter att ha tvingats fly från Tyskland på grund av att hon var judinna (vilket f ö också Emmy Noether var).

För schackspelare är givetvis matematiskt/logiskt tänkande viktigt för att inte säga avgörande. För närvarande (2024) finns en kvinna bland de som rankas som världens 100 bästa schackspelare. I det s k elitseriesammandraget i Schackallsvenskan 2023 fanns det bara en enda kvinna bland de 160 spelarna. Givetvis kan här också finnas sociala faktorer, t ex att det finns få kvinnliga schackspelare och att därför unga flickor inte känner sig hemma i en schackklubb med nästan bara män. Hade det dessutom funnits många kända kvinnliga schackspelare på toppnivå, hade detta dragit in fler unga kvinnor i schackvärlden (Björn Borg- och Ingemar Stenmark-effekten). Dvs det blir en ond cirkel. Dessa sociala faktorer kan givetvis bidra till bristen på kvinnliga elitspelare i schack. Men sammanvägt med övriga argument jag tar upp i denna artikel, verkar det troligt att schack helt enkelt inte passar för det kvinnliga, arketypiska psyket. Det skulle ju i och för sig kunna vara så att det kvinnliga psyket har lika stor potential att bli en berömd schackspelare som det manliga men att det kvinnliga psyket helt enkelt tycker att schack är urtråkigt. Dvs bristen på kvinnliga schackspelare i toppen är inte för att kvinnor inte kan utan för att de inte vill. Och så skulle det kunna vara. Men tar vi hänsyn till kvinnors sämre resultat när det gäller matematik och logik i IQ-tester (se nästa stycke) så lutar nog åtminstone jag åt att det handlar om mindre förmåga. Men oavsett hur det förhåller sig så är förmågan att bli en duktig schackspelare tämligen oviktig. Den unika kärlek och trygghet som en kvinna kan ge sina barn är oändligt mycket viktigare än hennes eventuella förmåga på schackbrädet.

Självklart är en matematikbegåvad kvinna mycket duktigare på matematik än en medelmåttig man, men det är inte det vi talar om här. Intelligenstester visar klart och tydligt (även om knappast någon idag skulle våga publicera en text i ämnet) att män lyckas bättre än kvinnor på de delar av testerna som handlar om geometri och logik. Medan kvinnor lyckas bättre med sådant som handlar om ordförståelse och verbala frågor. Det tycks också som att mannen briljerar på sådant som har med synintryck att göra (t ex geometri) medan kvinnan briljerar med sådant som har med hörsel att göra (språk, ordförståelse etc). Man har till och med gjort experiment med spädbarn, vilka visar att redan från födelsen så reagerar flickor starkare på hörselintryck än pojkar medan pojkar reagerar starkare på synintryck än flickor.

Apropå syn och hörsel brukar man säga att mannen ser till det yttre medan kvinnan "ser" till det inre (citationstecknen kring det senare "ser" beror på att man inte kan se det inre visuellt, dvs när kvinnan ser till det inre så är mycket mer än synsinnet involverat). Detta kanske är kopplat till att mannen, enligt föregående stycke, domineras av synintryck medan kvinnan domineras av hörselintryck och i förlängningen av ord. All statistik visar att män är mycket mer intresserade av pornografiska bilder och filmer än kvinnor. Och även om kvinnor också kan uppskatta pornografiska bilder etc handlar det om en helt annan, mjukare pornografi, utan anatomiska närbilder av könsdelar och liknande. Det tycks som att kvinnor mer gillar att läsa pornografiska noveller eller romaner än att se filmer av denna typ. Utseendet (det visuella) hos en partner tycks betyda mer för mannen än för kvinnan. En mans röst, hans sätt att fästa blicken och hur han rör sig (allt detta har med mannens inre att göra, eftersom det signalerar trygghet och integritet) har stor betydelse för kvinnan.

Kvinnan söker trygghet, eftersom det är hon som föder barnen och som har mest att förlora på att bli övergiven. Hon vill därför vara säker på att den man hon väljer kommer att stanna kvar hos henne. Jag har noterat att kvinnor ofta faller för ihärdiga män. Dvs en man som inte ger sig kan få nästan vilken kvinna som helst (det finns givetvis gränser, när ihärdighet övergår till stalking och andra sjuka saker). Jag minns en ung tjej, oerhört snygg och attraktiv, som uppvaktades av en kille som var ganska så grå. Det var inget direkt fel på honom, men han var knappast urtypen för en kille som flickorna flockas kring. Men han gav sig inte. Den vackra tjejen hade många pojkvänner men i bakgrunden fanns hela tiden den ihärdiga killen. Och till slut kammade han hem vinsten (eller kanske var det hon som kammade hem vinsten) och de gifte sig och skaffade barn. Och de levde lyckliga tillsammans i alla sina dagar (såvitt jag vet).

Att mannens röst betyder så mycket för en kvinna kan vara relaterat till kvinnans känslighet för ljud. Kvinnor uppskattar också kvaliteter som humor, intelligens och mod. Mannen är mer enkelspårig och ser till stora bröst eller långt blont hår eller vad han nu uppskattar. Som alltid måste jag påpeka att jag här talar om arketyper. Och att jag förenklar. Det finns givetvis män som uppskattar liknande saker hos sin partner som vad kvinnan uppskattar. Och tvärtom. Och självklart betyder en mans utseende något även för en kvinna.

Jag hade en god vän som hade vad man brukar kalla "kvinnotycke". Han såg inte mycket ut för världen (i mina ögon). Liten, spenslig och man kom inte att tänka på idrott när man såg honom. Snarare kom man att tänka på innesittande, cigarettfimpar, halvdruckna kaffekoppar, diskbänken full av smutsigt diskvatten och travar av odiskade tallrikar och bestick och liknande (det var precis så det såg ut hemma hos honom när han var ungkarl). Men under hans glans dagar (i 25-35-årsåldern) flockades kvinnorna runt honom. Han kunde nästan få vem han ville verkade det som. I bakgrunden fanns en fin tjej som uppenbarligen hade bestämt sig för att det var honom hon ville dela sitt liv med. När ett förhållande sprack kunde han gråta ut hos henne innan han gav sig ut på nya äventyr. En gång var vi ute och seglade i en skuta och det var kanske 8 personer ombord, varav han var en och en väldigt snygg tjej jag kände (som jag var lite intresserad av) var också med. Efter en halvtimme hade de försvunnit och låg och grovhånglade i en koj (de hade aldrig träffats innan). Jag blev minst sagt chockad och besviken. Jag hade verkligen inte kunna tänka mig det om henne. En teori jag hade på den tiden var att han var så ömklig att han väckte kvinnornas modersinstinkt så starkt att de inte kunde stå emot. De förvandlades helt enkelt till tvångsstyrda hormonbomber och var bara tvungna att ta hand om honom. Märkligt var det i alla fall. Så småningom ebbade hans tjuskraft av när håret började glesna och magen växa och då fanns den trogna kvinnan där och kammade hem vinsten till slut, vilket hon verkligen hade förtjänat. Och de var sedan gifta i många år tills han gick bort för ett par år sedan. Jag hälsade på dem ibland och uppfattade det som att hon var lycklig. Och det förtjänade hon verkligen. Jag tror inte han förstod vilken fin tjej han hade hittat och vilken tur han hade haft.

Kanske att det jag skriver i sista stycket har en liknande förklaring som en del kvinnors fascination och sympati för förbrytare (ju grövre desto bättre). Det senare diskuteras nedan i avsnittet "Kvinnans mörka sidor". Kanske är vissa kvinnors dragning till veka och grådaskiga män och grova brottslingar helt enkelt en pervertering av kvinnans instinkt att ta hand om och beskydda och rädda de svaga och utstötta?!

I rubriken till denna artikel skriver jag:

Män gifter sig med kvinnor som de hoppas skall förbli likadana livet ut.
Kvinnor gifter sig med män som de hoppas kunna göra om så att de blir precis som de vill ha dem.

En man väljer således sin kvinna för att hon är det han vill ha. Han ser vad hon är och tar henne för vad hon är. En kvinna väljer sin man för att han skall kunna formas till det hon vill ha. Hon bryr sig inte så mycket om vad han är utan ser till vad han kan bli (dvs hon ser hans potential). Kvinnan skapar så att säga sin man. Det är kanske därför som många kvinnor tenderar att bli tjatiga (när mannen gör motstånd mot att bli omskulpturerad). Och det är kanske därför som en del kvinnor föredrar veka och mjuka män. Ju mjukare leran är, desto lättare är den att forma. Problemet är bara att om leran är alltför mjuk sjunker skulpturen ihop efter en stund. En hård och tuff man är mycket svårare att forma men den skulpturen varar kanske livet ut.

Jag har haft många kompisar som haft en mycket stark föreställning om hur den perfekta kvinnan skall se ut. Och sedan har de gift sig med en helt annan typ av kvinna och det har ofta fungerat bra. Och motsvarande när det gäller kvinnor jag känt. Det tycks trots allt som att en partners inre kvaliteter betyder mycket för både män och kvinnor. Men jag tror ändå att det ligger något i tanken att män ser till det yttre och kvinnor till det inre. Även om det inte är hela sanningen.

I rubriken skriver jag också:

Mannen kräver respekt medan kvinnan kräver kärlek.

För att ett äktenskap skall bestå måste kvinnan visa att hon respekterar sin man, medan mannen måste visa att han älskar sin kvinna (som vanligt talar jag om arketyper, dvs givetvis vill en kvinna också respekteras och mannen vill älskas, men mannen prioriterar respekten framför allt annat och motsvarande för kvinnan). Mannen tycks ha ett starkt behov av att känna sig uppskattad och beundrad. I dagen gängkultur hör man ofta ordet "Respekt!" Unga tonårskillar kräver respekt (eftersom de är män) och kan till och med slå ihjäl människor som visar bristande respekt. Som jag påpekat ovan är respekt inte något man kan ta sig utan något som måste förtjänas (vilket dessa gängkillar glömmer bort, dvs den respekt de talar om är ingen respekt alls). Låt mig ge ett exempel:

En man och en kvinna driver ett företag tillsammans. Mannen har många goda sidor men är också lite grand av en slarver medan kvinnan är effektiv och den som har hand om företagets ekonomi och har järnkoll på allt. De jobbar hårt 6 dagar i veckan, från morgon till kväll, för att hålla företaget igång. Mannen har inte samma energi som kvinnan och känner sig allt tröttare och har börjat smygsupa, vilket kvinnan noterat. Han dricker dock inte så mycket att han inte kan jobba. Hon blir alltmer irriterad på sin man och hackar på honom hela tiden. Vilket gör att han inte längre känner sig respekterad. Han drar sig undan allt mer och smygsupandet ökar. De glider allt längre bort från varandra och mannens kärlek till kvinnan kallnar och till slut flyttar han hemifrån. Han står inte ut med hennes tjat. Även om de fortsätter att driva företaget tillsammans så handlar deras samtal i fortsättningen enbart om företaget. Till slut blir de totala främlingar för varandra och det verkar inte finnas någon väg tillbaka. Kvinnan har helt enkelt hackat sönder deras relation.

Hittills har jag inte talat om skuldfrågan utan endast om vad som hänt. Mannen har eventuellt en skuld i det hela, genom att han inte jobbat lika hårt som kvinnan eller genom sitt smygsupande. Men kvinnan har också en skuld i det hela. Genom sitt tjatande och kanske på andra sätt, visar hon att hon inte respekterar sin man, vilket är döden för deras relation. Kvinnan upplever att det är hon som har rätt (hon är ju den ansvarfulla som jobbar hårt) och är inte beredd att välja en annan attityd gentemot sin man. Hon kräver att han ändrar sig, så att han blir som hon vill ha honom (för att anknyta till föregående punkt). Kvinnan kanske har rätt men det hjälper inte alltid att ha rätt. Ibland måste den som har rätt ge vika.

Vilket får mig att tänka på en trafikolycka där en person hållit på sin förkörsrätt och sedan dog i den olycka som då följde. Hade han väjt, trots att han hade förkörsrätt, hade han kanske överlevt. Någon kommenterade detta med, "Han hade rätt men han är lika död som om han hade haft fel!" Dvs det räcker inte alltid med att ha rätt. Att hålla på sin rätt kan ibland leda till katastrof. Jag tror att det jag skriver ovan om att mannen kräver respekt och kvinnan kärlek utgör en djup sanning som vi inte kommer ifrån. Oavsett vad den politiska korrektheten säger så är mannen den han är och kvinnan den hon är. Och oavsett vem som har rätt och vem som har fel måste kvinnan visa att hon respekterar sin man, och mannen måste visa att han älskar sin kvinna (äkta kärlek innefattar f ö både respekt och känslor). Annars är deras förhållande dömt att gå under.

Observera jag ger inte kvinnan hela skulden i berättelsen ovan. Det kan hända att mannen har en stor skuld i det hela. Men ändå kommer vi inte ifrån att om mannen inte upplever sig respekterad så svalnar hans kärlek. Och om kvinnan inte upplever sig älskad kanske hennes respekt för mannen minskar eller försvinner. Det är således viktigt att båda dessa faktorer finns med i ekvationen. Jag är inte ute efter att skuldbelägga någon utan försöker bara beskriva hur det fungerar. Vägen ur en sådan här situation heter förlåtelse. Dvs kvinnan måste förlåta sin man och mannen måste förlåta sin kvinna. Förlåtelse innebär att efterskänka en skuld eller att gå en annan människa till mötes, trots att man kanske har rätt.

Därför är det i ett äktenskap viktigt att man är medvten om ovanstående, så att man ta sig ur den onda cirkeln innan det är för sent. Innan man passerat point of no return, efter vilken det inte längre finns någon återvändo. Jag har full förståelse för att det finns situationer där mannen beter sig så illa att det är omöjligt för kvinnan att respektera honom (och i detta fall förtjänar han ingen respekt). Men om man hela tiden tänker på ovanstående kanske man kan rädda sin sönderfallande relation innan det är för sent.

 

Svenska skolan — totaldominerad av det kvinnliga

En punkt jag gärna vill ta upp här är skolan. Jag har ca 30 års erfarenhet som lärare på olika stadier (från årskurs 3 i småskolan till att jag undervisat i matematik på Kungliga Tekniska Högskolan) och menar mig därmed ha någon rätt att uttala mig i ämnet. Jag hävdar att skolan i Västvärlden inte är till för pojkar utan för flickor. Idag dominerar kvinnor totalt på universitet och högskolor (det varierar givetvis med ämnet). Bl a beroende på att pojkar mognar långsammare/senare och är mer upproriska och ofta förstör för sig själva under framför allt högstadiet, genom sin upproriskhet och lathet medan flickorna, som ligger några år före i mognad, redan passerat det värsta tonårsstadiet (som dessutom yttrar sig annorlunda än för pojkarna) och därför jobbar mer effektivt. Genom att de ambitiösa flickorna har bättre förkunskaper från högstadiet har de sedan lättare att lyckas på gymnasiet. Även på gymnasiet, speciellt i första årskursen, har flickorna fortfarande en fördel, innan pojkarna kommer ikapp i mognad. Idag är därför merparten av studenterna på Västvärldens universitet kvinnor. Statistikmyndigheten i Sverige skriver i sin rapport "Högst utbildningsnivå bland kvinnor och i våra universitetsstäder" från 2019:

Kvinnor har högre utbildningsnivå än män. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning och färre har endast förgymnasial utbildning. Däremot är det fortfarande fler män än kvinnor som är forskarutbildade. Av de forskarutbildade i åldern 25–64 år är andelen kvinnor 44 procent. År 2019 är det dock första gången som det är fler kvinnor än män bland doktorandnybörjare.

Bland kvinnor i åldern 25–44 år har mer än hälften en eftergymnasial utbildning. Andelen högutbildade kvinnor uppgår till 40 procent medan 25 procent av männen i samma åldersgrupp är högutbildade. Denna skillnad beror på att fler kvinnor går vidare till högskoleutbildning. För närvarande är 61 procent av dem som är registrerade vid svenska universitet och högskolor kvinnor.

Klicka här för att se några illustrerande diagram. Och vill du läsa mer om könsskillnader på svenska gymnasier och universitet så klicka här.

Den statistik som länkas till ovan visar tydligt pojkarnas dramatiskt mycket större intresse för teknik jämfört med flickor (obs, jag talar här om teknik och inte om naturvetenskap). Av statistiken från de yrkestekniska gymnasieprogrammen framgår att på el-, bygg-, industri-, energi- och fordonsprogrammen lyser flickorna nästan helt och hållet med sin frånvaro. Otaliga försök har gjorts med lekande barn och det visar sig att pojkar föredrar leksaker som bilar och mekaniska saker (gärna vapen) medan flickor föredrar dockor och vackra saker. Och för att få pojkar att leka med dockor och tvärtom fordras så kraftfull manipulation av barnen så att det mer handlar om tvång än om något som barnen själva valt. Försök visar också att de olika könen föredrar olika färger. Flickorna gillar rosa, gult, vitt och lila medan pojkarna gillar blått, grönt, brunt och rött (har du varit inne i ett rum där det bor en 10-årig flicka så vet du vad jag menar). Pojkarnas lekar är oftast mycket våldsammare än flickornas lekar (på grund av testosteronet, vilket diskuteras i nästa avsnitt). Pojkar leker gärna krig medan flickornas lekar handlar om omvårdnad och skönhet (kamma varandras hår och sminka varandra).

Man brukar säga att pojkar och män är intresserade av saker och hur dessa fungerar medan flickor och kvinnor är intresserade av människor och hur dessa relaterar.

Det finns de som menar att skillnaderna mellan pojkar och flickor beror på de könsmönster barnen får lära sig redan under bebisstadiet. Det finns ett stort antal försök som motsäger detta, även om inlärda beteenden givetvis kan förstärka de genetiska skillnader som finns. Som jag gång på gång påpekar så finns det alltid undantag från arketyperna och min poäng är att pojkar och flickor skall få välja sina lekar och senare sin livsbana utan att detta skall styras av ideologiska genusteorier. Om en flicka drömmer om att bli byggnadsarbetare eller svarvare skall hon givetvis bli det. Och drömmer hon om att bli hemmafru eller fotomodell skall hon satsa på det. Hela världen ligger öppen. Kvinnans avsevärt svagare kropp gör dock att en del yrken (t ex vissa typer av byggnadsarbetare) definitivt inte passar de flesta kvinnor. Och vice versa för pojkar. Jag är helt övertygad om att utan påverkan och styrning kommer det att vara en förkrossande manlig dominans inom många tekniska yrken. Och motsvarande för kvinnor när det gäller vårdande yrken (vilket är precis vad vi ser idag — och vad är det för fel med det, dvs vad är det för fel med att människor får bli det de vill bli oberoende av sitt kön?). En sak är i alla fall säker, marxistiska genusteoretiker skall definitivt inte bestämma eller manipulera vilka lekar barnen får leka eller ungdomars yrkesval!!! Män och kvinnor skall givetvis ha samma möjligheter. Däremot finns det inget som säger att vi skall ha 50% män och 50% kvinnor inom alla utbildningar och alla yrken (jag ber att strax få återkomma till detta).

Ett ytterligare problem med svenska skolan är könsfördelningen bland lärarna. Den spär ytterligare på diskrimineringen av pojkar i skolan. Låt mig ge ett exempel. Enligt SCB utexaminerades läsåret 2014/2015 8 570 lärare i Sverige. 80 procent av dessa var kvinnor!!! På speciellt högstadiet tror jag detta är en ren katastrof. Pojkarna behöver manliga lärare som de kan relatera till och identifiera sig med. Och beundra. Det senare är viktigt eftersom det gör att unga pojkar får mogna, vuxna män som rollmodeller och förebilder i stället för actionhjälter eller jämnåriga kompisar eller gängledare. Speciellt gäller detta unga pojkar som inte har någon papparelation, vilket idag är alltför vanligt. Även flickorna behöver manliga lärare för att lära sig relatera till män. Jag är inte någon vän av kvotering, men här vore detta nästan befogat. Med tanke på hur oerhört skadlig den sneda könsfördelningen i lärarkåren är. Enda ämnet med fler manliga än kvinnliga lärare är idrott.

Beträffande skolan så vore kanske det mest radikala att låta pojkarna börja skolan tre år senare än flickorna, men det är knappast genomförbart i praktiken. Något som däremot skulle vara möjligt är att införa betydligt mer disciplin och struktur på speciellt högstadiet. Detta skulle dramatiskt hjälpa många pojkar att koncentrera sig mer på skolarbetet och i förlängningen öka deras möjligheter till vidareutbildning.

Skolan diskriminerar således pojkarna genom att stora delar av hur skolan fungerar helt och hållet är anpassat för flickor. Men orättvisorna gentemot pojkarna slutar inte här. Skolan nedvärderar dessutom pojkarna som pojkar! Den nedvärderar helt enkelt det manliga! Och motarbetar alla de egenskaper som kännetecknar pojkar och män och försöker genom olika former av påverkan, ja man kan kalla det hjärntvätt, manipulera pojkarna till att bli som flickor. Detta sker på många olika plan. Ibland subtilt men också helt öppet. Grundläggande så framställer skolan manliga egenskaper som negativa (mod, styrka, tävlingsinstinskt, stark jagkänsla etc) medan kvinnliga egenskaper (empati, känslostyrning och allt annat som diskuterats ovan) är eftersträvansvärda. Skolan försöker helt enkelt att mentalt kastrera pojkarna och förvandla dem till kvinnor! I Expressen fanns den 9/7 2024 en intressant artikel på detta tema med titeln Nedvärdera inte killars värderingar. Författare är Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, och Catharina Grönqvist Olsson, författare och debattör. Artikeln, som jag betraktar som mycket viktig, utgör slutrepliken i en debatt som pågått i tidningen. Inledningsvis skriver man "Att killar är mer jagcentrerade än tjejer är inte dåligt, utan tvärtom är jagcentrering en nödvändig egenskap i ett modernt samhälle. Många av våra främsta idrottsmän, företagare och innovatörer är det". I artikeln skriver man bl a:

I ett aktuellt debattinlägg visade vi på hur skolan blivit alltmer tjejtillvänd och att det är en av orsakerna bakom pojkars ökande utanförskap. Skolan vill att killar ska bli som tjejer.

Det gäller exempelvis betoningen på att resonera kring tillämpningar av fysik, något som flickor har lättare för, snarare än att lära sig fysikaliska ekvationer, vilket appellerar mer till pojkar.

Inte minst har skolans värdegrund som den kommer till uttryck i läroplanerna fått en typiskt feminin prägel, med betoning på sociala värderingar som mångfald, jämställdhet och social rättvisa vilka statistiskt engagerar flickor mer än pojkar.

Att vara jagcentrerad är inte detsamma som att vara egoistisk eftersom begreppet i sig inte innehåller någon värdering. Det är ingen nödvändigtvis negativ egenskap, utan det är tvärtom grundläggande för det moderna samhället att vissa drivs av egenintresse. Många av våra största idrottsmän, företagsledare och innovatörer är jagcentrerade. Deras huvudsakliga motivation är att bli bäst på det de gör. Men denna starka drivkraft gör att de också bidrar till samhället, exempelvis genom att starta företag som ökar välståndet och skapar arbetstillfällen.

Att likställa jagcentrering med egoism är ett exempel på precis den tendens som vi varnade för i vårt inlägg: att se maskulina intressen och värderingar ur ett feminint, avståndstagande perspektiv i stället för att erkänna deras särart och samhällsnytta. När skolan gör detta i stor skala är det förutsägbara utfallet att många pojkar känner sig nervärderade och marginaliserade.

Just detta med jagcentrering är ju själva kärnan i kapitalismen. Genom att "snöpa" pojkarnas jagkänsla kommer vi att få ett fattigare samhälle. Att sträva efter att tjäna pengar skapar välstånd, även om det samtidigt skapar ojämlikhet, eftersom alla inte är lika duktiga och alla inte är beredda att arbeta lika hårt. I marxismen, där jaget är betydelselöst (kollektiva jordbruk i stället för ett eget jordbruk, alla företag statligt ägda etc) får vi förvisso jämlikhet men också fattigdom, eftersom människor inte är beredda att satsa lika mycket när de arbetar för någon annan, vilket Winston Churchill sammanfattade i "Kapitalism är den ojämlika fördelningen av välstånd medan marxism är den jämlika fördelningen av fattigdom". Jag tror att man utan att göra våld på sanningen kan säga att mannens arketypiska egenskaper ligger närmare kapitalismen medan kvinnans arketypiska egenskaper ligger närmare marxismen. Detta skall givetvis inte tolkas som att alla män är kapitalister och alla kvinnor marxister.

 

Testosteronet — en ytterligare variabel i det manliga/kvinnliga

Förutom rent genetiska skillnader (i DNA) tillkommer testosteronets betydelse för skillnaden mellan män och kvinnor. Försök gjorda på apor visar att redan tidigt (kort efter födelsen) uppvisar hanarna mer aggressivt beteende än honorna. Även om man kastrerar hanarna direkt efter födelsen är de i alla fall mer aggressiva. Man har också provat att kastrera hanfoster i livmodern men fortfarande uppvisar hanarna mer aggressivitet än honorna efter födelsen. Det är först när man utför kastrationen så tidigt under fosterstadiet att det inte har hunnit utsöndras något testosteron i fostret, som hanarnas större aggressivitet försvinner.

Sådana här experiment kan man givetvis inte göra på människor, men det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda hos oss. Araberna kastrerade de män som skulle bli haremsvakter (genom att ta bort testiklarna), men det hjälpte inte, eftersom de ändå kunde få stånd och genomföra samlag. Så småningom började man kastrera småpojkar i stället, vilket man hoppades skulle ge haremsvakter som inte gav sig på (eller kunde förföras av) de sexuellt uthungrade haremsdamerna. Så småningom började man skära bort inte bara testiklarna utan allting (pung och penis), vilket tyder på att araberna upptäckt att även de som kastrerades som småpojkar (genom borttagning av testiklarna) kunde få stånd och genomförsa samlag som vuxna. En stor procent (hälften eller mer) av de som kastrerades dog för övrigt av ingreppet. Dessa observationer, även om de inte ingått i någon vetenskaplig studie, utgör ett starkt indicium på testosteronets stora betydelse för det manliga.

Testiklarna, eller snarare testosteronet som de utsöndrar, gör mannen aggressiv, vilket är en fördel i vissa (och en nackdel i andra) situationer. Kvinnor kan bli utomordentliga trafikpiloter, som gör mjuka landningar, eftersom de har bra finmotorik. Och som flyger säkert, eftersom de har en tendens att följa regler och rutiner mer än män. Men det är tveksamt hur duktiga stridflygare de kan bli. Speciellt när det gäller klassisk kurvstrid, dvs där man jagar varandra för att få ett skjutläge. Där krävs en enorm aggressivitet. Nuförtiden sker ofta luftstrider på långt håll, så att man inte ens ser det andra planet visuellt (kallas BVR=Beyond Visual Range). Då handlar det om att se målet på radarskärmen och sedan låsa en robot på detta mål och trycka på avtryckaren. I sådana fall kan säkert kvinnor fungera bra. Men i närstrid, öga mot öga. Nej! Vid fysisk närstrid (t ex kommandosoldater) gäller givetvis detta i ännu högre grad, eftersom effekterna av mannens större aggressivitet i detta fall förstärks av hans avsevärt större fysiska styrka och snabbhet.

Ovanstående är orsaken till att män och kvinnor inte tävlar mot varandra i idrotter som boxning, brottning, tyngdlyftning, löpning, fotboll, ishockey etc. Förmodligen skulle ett hyfsat manligt korplag slå det kvinnliga världsmästarlaget i ishockey (män är ju mycket snabbare och mycket starkare och mycket tyngre och mycket mer aggressiva än kvinnor, egenskaper som är avgörande i hockey). Världsrekordet i höjdhopp är för män 2,43 m medan det för kvinnor är 2,08 m. För 100 meter löpning gäller för män 9,58 s och för kvinnor 10,49 s (det är mycket större skillnad än vad siffrorna antyder). I spjut är världsrekordet för herrar 98,48 m medan det för kvinnor är 72,28 m. Idag ser vi hur manliga idrottare, som bytt kön och nu tävlar mot kvinnor, sopar banan med damerna. Och damförbunden protesterar med all rätt. För att en man skall vara jämställd med en kvinna i fysiska idrotter måste han, som vi sett ovan, kastreras redan under tidigt fosterstadium för att han inte skall ha någon fysisk fördel (när ett manligt människofoster är 3 månader börjar testosteron utsöndras).

Och det handlar inte bara om större styrka och snabbhet hos muskler. Mannes bredare skuldror ger honom mycket mer styrka i överkroppen, vilket är viktigt i samband med kastidrotter och boxning. Kroppens rörelsesystem (muskler, senor och leder) handlar om ren mekanik (kraft, vridmoment etc). En ortoped är helt enkelt en mekanisk ingenjör. Mannens längre armar och ben och därmed längre senor ger mannen betydligt större styrka och snabbhet. Allt hos mannen samverkar till att ge honom fysisk överlägsenhet över kvinnan i dessa avseenden.

Den vulgära vänsterfeminismen driver tesen (man kanske inte säger det öppet men det är underförstått) att kvinnor är goda medan män är onda, eller i varje fall är kvinnor godare än män. Man använder ord och uttryck som "gubbslem, toxisk manlighet, alla krig startas av män" etc, vilket inte är speciellt konstruktivt om målet är att skapa en bättre värld (däremot är det konstruktivt om man vill skapa ett polariserat och svagt samhälle). Ondskan handlar emellertid om mycket mer än fysiskt våld. Ibland kan psykiskt våld vara mer destruktivt och skadande än fysiskt våld. Eftersom kvinnan är väldigt underlägsen mannen fysiskt (i normalfallet), måste hon i allmänhet ta till andra medel än fysiskt våld om hon vill skada eller dominera en man. I skolans värld mobbar pojkar framför allt genom fysisk styrka (knuffar, slag, och ibland ren misshandel) medan flickor mobbar genom skvaller och utfrysning. Den elev som anmäler en mobbare som mobbar fysiskt blir ofta utstött, vilket kan vara värre för en ung människa än att bli mobbad. Om mobboffret till slut slår tillbaka och kanske avskräcker mobbaren från att fortsätta, så accepteras mobboffret i allmänhet in i gemenskapen. Och mobbaren har tappat ansiktet. När det gäller mobbande flickor är problemet i viss mening större, eftersom den typen av mobbning är svårare att komma åt. Där står ju ofta ord mot ord. De andra eleverna vågar i allmänhet inte säga något av rädsla för att själva bli utfrysta. Även psykisk mobbning kan förstöra livet för unga människor. Och i vissa fall leda till självmord.

För att sammanfatta; den manliga arketypen mobbar genom fysisk styrka medan kvinnan mobbar genom att förstöra livet för mobboffret genom skvaller och utfrysning. Det finns enligt min erfarenhet och övertygelse lika stor procent onda kvinnor som det finns onda män (endast en ideologiskt förblindad dåre skulle kunna tro något annat). Skillnaden är att mannen har större möjligheter att snabbt och tydligt manifestera sin ondska. Kvinnans mer subtila sätt att socialt mörda människor tar bara längre tid, men kan vara lika vidrigt. Skillnaden mellan män och kvinnor när det gäller våld ser vi tydligt i samband med mord och självmord. Kvinnor mördar ofta med hjälp av gift (visar statistiken) medan män använder skjutvapen eller kniv eller liknande. Undantag finns givetvis, eftersom omständigheterna ibland leder mördaren att använda ett visst vapen. Också vid självmord tenderar män att använda mer drastiska metoder medan kvinnor använder tabletter. Både män och kvinnor kan hoppa från höga höjder eller kasta sig framför tåg, eftersom dessa är lätta metoder som alltid är tillgängliga. Så det handlar också om vad som är lätttillgängligt och effektivt (om man verkligen vill dö och självmordsförsöket inte bara är ett sätt att få uppmärksamhet). Jag kände en man som fick obotlig cancer och fick veta att tiden fram till döden skulle innebära ett fruktansvärt lidande. Han gick ned till en kaj, hade stoppat fickorna fulla med tunga stenar, hade tagit en dödlig dos sömntabletter och skar upp handlederna, innan han sköt sig i huvudet och ramlade ned i vattnet.

Testosteronet ger också männen större benägenhet att ta risker, dvs att bli mer våghalsiga. Och i förlängningen tumma på regler och rutiner. På SL (Stockholms Lokaltrafik) förr i världen, före mobilbiljetter och appar, så köpte man en biljett som räckte för 10 resor. Den stämplades i spärren när resan påbörjades och gällde sedan 1 timme och man kunde byta mellan olika färdmedel under denna timme. Eller använda den för returresan. Ibland hade biljetten precis gått ut när man kom fram till spärren och då lärde man sig, erfarenhetsmässigt, att satt det en kvinna i spärren och biljetten gått ut för en sekund sedan, så fick man stämpla en ny biljett. Rätt skall vara rätt. Men satt det en man där så sa han ofta, "Ähh" och vinkade en igenom spärren. Visst fanns det undantag, men denna skillnad mellan manliga och kvinnliga spärrvakter var så markant att den var omöjlig att missa.

Detta gäller många andra områden också. Det tycks som att mannen prioriterar resultat. Kvinnan prioriterar i stället processen. Det måste gå rätt till. För en arketypisk kvinna är det viktigare att allt går rätt till än att resultatet blir bra. En bra sammanfattning av byråkrati. Mannen är mer benägen att tumma lite på reglerna om det gynnar resultatet eller i varje fall inte spelar någon roll för resultatet. Medan kvinnan uppenbarligen är mer rigid. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Ibland kan att tumma på reglerna få dåliga konsekvenser. Risken för korruption ökar t ex när man är släpphänt med regelverket. Svåra flygolyckor har skett på grund av att manliga (oftast) piloter inte följt checklistor och bestämmelser till fullo. Men ibland kan att vara alltför byråkratisk få dåliga konsekvenser. T ex att vi får ett segt system som inte kan agera tillräckligt snabbt vid ett skärpt läge (vilket t ex behövs i polisiära och militära sammanhang eller vid katastrofsituationer). Detta ser vi tydligt idag med handlingsförlamade politiker som bara pratar och tillsätter utredningar och diskuterar procedurfrågor, utan att det händer något. Medan gängen växer sig starkare. Och så blir det när den kvinnliga arketypen dominerar totalt. De män som skulle kunnat, och borde ha balanserat det kvinnliga, är dessutom ofta mentalt kastrerade eller förlamade av sin egen feghet och vågar inte säga eller göra något av fruktan för media- och andra drev.

Indianerna i Nordamerika hade ofta två hövdingar; en fredshövding och en krigarhövding. Fredshövdingen hade egenskaper som gjorde honom lämplig att leda stammen i fredstid och motsvarande för krigarhövdingen. När krig utbröt övertog krigarhövdingen ledningen. Ett exempel från modern tid är Churchill, som var en perfekt "krigarhövding" som med stor framgång ledde England under WW2. Han var "född för en stund som denna" sade han själv när han tillträdde som premiärminister 1939 och tog över efter "fredshövdingen" Chamberlain. Detta med freds- och krigarhövdingar skedde hos indianerna således sekvensiellt i tiden. Kanske kan man se det manliga och det kvinnliga som en motsvarighet, där mannen mer är att likna vid en krigarhövding och kvinnan vid en fredshövding. Eftersom samhället idag är så komplext och det pågår "krig" eller krigsliknande situationer hela tiden (både inom landet — jag tänker då på gängen — och utanför — t ex Ukraina), behövs både män och kvinnor. Inte som växelvis styr (som hos indianerna) utan som samtidigt leder landet. För att komma tillrätta med alla problem i dagens samhälle krävs helt enkelt både freds- och krigarhövdingar (samtidigt), dvs både det manliga och det kvinnliga.

 

Nya rön

Ett befruktat ägg innehåller dubbel uppsättning av alla kromosomer (gener), inkluderande könskromosomerna x och y. Den ena uppsättningen kromosomer kommer från mamman (via ägget) och den andra uppsättningen kommer från pappan (via spermien). Om en spermie som befruktar ett ägg har en x-kromoson, kommer barnet att bli en flicka (eftersom alla ägg har x-kromosomer, får fostret i detta fall könskromosomerna xx — en x-kromosom från ägget och en x-kromosom från spermien — vilket ger en flicka). Om spermien i stället har en y-kromosom blir barnet en pojke (könskromosomerna blir då xy). Det är således spermien som bestämmer könet på barnet. Könskromosomerna styr hur de yttre och inre könsorganen utvecklas (och andra saker som har med könet att göra, t ex bröst). Dvs könskromosomerna påverkar direkt könsorganens etc utveckling. Genom att könsorganen utsöndrar könshormoner (testosteron för pojkar och östrogen för flickor), kommer sedan hela kroppen indirekt att påverkas av vilket kön man tillhör (muskelmassa, kvalitet på muskelfibrer, storlek, hjärnans utveckling etc påverkas till stora delar hormonellt). Detta är den allmänt accepterade bilden som jag också förmedlat ovan. Men det finns idag seriösa forskare som tror att det hela eventuellt är mer komplicerat än så. När de första cellerna bildas efter befruktningen innehåller de antingen xx eller xy, beroende på om det är en flicka eller en pojke. Eftersom alla celler i kroppen kommer från dessa första celler, kommer således alla celler (hudceller, muskelceller, nervceller etc, etc) hos en kvinna att innehålla könskromosomerna xx medan alla celler hos en man innehåller xy. En människokropp består av ca 36 miljoner miljoner (36 biljoner) celler och alla dessa innehåller således könskromosomerna för det kön man fötts med (xx eller xy). Det skulle kunna vara så att könskromosomerna direkt påverkar hudceller, muskelceller etc utan att gå omvägen via könshormoner. Detta skulle t ex kunna ske genom att könskromosomerna i respektive cell påverkar cellen så att proteiner och enzymer behandlas olika eller att proteinsyntesen skiljer sig åt mellan könen. Vi vet att vissa sjukdomar är mycket vanligare hos män än hos kvinnor och tvärtom, eller kanske blir mycket allvarligare hos ett av könen. Detta skulle kunna förklaras av att det är mycket mer än könsdelarna som påverkas av vilket kön vi tillhör. Om så skulle vara fallet innebär inte detta att könshormonerna är betydelselösa när det gäller könsskillnader, men det nyanserar det hela.

När man pratar om könsbyte glömmer man bort att varje cell i en kropp innehåller information om vilket kön man fötts till. Könsbyte genom operation och hormonbehandling kan inte påverka detta faktum. Hos en man som bytt kön till kvinna kommer således varje cell ändå att vara en manlig cell (xy) och tvärtom för en kvinna som bytt kön. Därför kan den som byter biologiskt kön aldrig till fullo tillhöra det motsatta könet. Varje cell i denna persons kropp vittnar om att det handlar om en man som låtsas vara kvinna eller tvärtom. En tragedi så god som någon (jag talar inte här om den som fötts med både manliga och kvinnliga könsorgan eller liknande — där måste man självklart genom operationer och hormonbehandlingar försöka ge personen i fråga ett så bra liv som möjligt).

Titta gärna på denna video med David C Page, professor vid MIT, som specialiserat sig på genetiska skillnader mellan män och kvinnor och arbetar med att undersöka i vad mån könskromosonerna i en cell kan påverka denna. Professor Page menar att forskningen har bortsett från fundamentala fakta när det gäller manligt/kvinnligt. Nu vet jag av erfarenhet att den lille ideologen inte påverkas av kalla fakta. Men du som nu avfärdar professor Page som en babblande idiot (eftersom han har åsikter som du inte kan acceptera) kan fundera över hur det kan komma sig att han är professor på MIT (Massachusetts Institute of Technology), som är ett av världens högst rankade tekniska universitet och som under årens lopp kammat hem en stor pott av nobelpris (101 stycken — sug på den karamellen du!). Att vara professor på MIT betyder att man tillhör den absoluta toppen inom sin profession och när en lekman avfärdar en sådan forskares arbete med en fnysning så drar lekmannen i fråga ett löjets skimmer över sig själv.

 

Manligt och kvinnligt i det verkliga livet

Jag jobbade under många år sommartid som radiotelegrafist på Stockholmradio, vilken var en av Sveriges kustradiostationer, som bl a förmedlade telefonsamtal och telegramtrafik mellan fartyg till sjöss och abonnenter i land via radiotelefoni och morsetelegrafi. Stockholmradio var också sjöräddningscentral som hade hand om sjösäkerheten i västra Östersjön, från Gävle i norr och längs kusten söderut och runt Skåne fram till Öresund. Under de första åren låg radiostationen i Stavsnäs (Värmdö) men flyttade så småningom i början av 1980-talet in till Nacka (en kommun i östra Stockholm).

Apropå svåra beslut så minns jag ett tragiskt sjöräddningsfall någon gång på 1970-talet. Det här var före mobiltelefonernas tid och få segelbåtar hade vhf-radio, så det fanns begränsade möjligheter att kalla på hjälp när man befann sig till havs mer än att skicka upp nödraketer. Detta var ganska osäkert, eftersom det ofta var svårt att positionsbestämma den nödställde och det var ju inte ens säkert att någon såg raketerna. En segelbåt med pappa, mamma, en liten flicka (kanske 3-5 år) och en bebis skulle segla från Stockholms skärgård över till Åland. Det är ju bara en kort sträcka över öppet hav och det var visserligen lågtryck men inget direkt dåligt väder var förutsagt. Men lågtrycket intensifierades oväntat och när de kom ut ur skärgården blåste det stormvindar på gränsen till orkan. Kvinnan styrde båten (hon var duktig seglare) medan mannen skulle reva storseglet. Men plötsligt fick man en gipp (vilket innebär att bommen slår över med stor kraft) och mannen träffades av bommen och åkte överbord. Han hade flytväst och försvann i vågorna akterut men var fortfarande synlig. Vid man över bord måste alltid någon på båten hålla blicken på den nödställde ända tills man vänt båten och plockat upp denne. Erfarenheten visar att tappar man den nödställde bara för ett par sekunder med blicken, hittar man aldrig denne (annat än som ett uppsvällt lik några månader senare). Detta gäller i varje fall ute på öppet hav med grov sjögång. Samtidigt som mannen åkte överbord bröt en stor våg och fyllde kajutan med vatten. Den lilla flickan kom upp till mamman i sittbrunnen medan bebisen låg och flöt i vattnet nere i kajutan. Mamman var nu tvungen att fatta ett beslut. Hon hade kanske max 40 sekunder på sig att rädda bebisen men då skulle hon tappa mannen ur sikte och med all sannolikhet inte hitta honom igen. Och ensam, utan mannens hjälp, kanske hon inte skulle klara båten och då skulle alla drunkna. Vände hon i stället båten för att plocka upp mannen, skulle bebisen drunkna. Dessutom fanns ju risken att om hon släppte rodret, om så bara för några sekunder för att hämta upp bebisen, så fanns risken att båten skulle kastas tvärs av vågorna och i värsta fall slå runt. Dvs hur hon än gjorde skulle hon skada sin familj. Hon gjorde det logiska och rätta valet (enligt mig) och lät bebisen drunkna. Hon lyckades plocka upp mannen (vilket var skickligt) och mannen och kvinnan och den 5-åriga flickan överlevde. En fruktansvärd valsituation! Många kvinnor hade nog instinktivt räddat sin bebis och sedan kanske alla hade drunknat på grund av detta (detta är både kvinnans styrka och hennes svaghet, och det är därför det behövs både män och kvinnor, och det kvinnostyre vi ser i dagens Sverige kan bara sluta med katastrof — godhet utan vishet och utan gränser är bara en annan form av ondska).

Denna berättelse visar att kvinnor kan prioritera logik framför känslor. Jag är dock övertygad om att fler kvinnor än män i motsvarande situation skulle gått på sina känslor i stället för att vara logiska. När det gäller sådana här situationer kommer förstås också kunskaper och erfarenheter in. En mycket, mycket erfaren seglare kommer oftast att agera rätt oavsett kön. En vanlig person som är först på plats vid en svår trafikolycka, och det ligger döda kroppar och kroppsdelar på vägen, blir ofta helt handlingsförlamad. En akutläkare, oavsett kön, som kommer till en sådan olycksplats är utbildad för just en sådan situation och kommer att göra allt rätt. När man vet hur man skall agera, både teoretiskt (dvs varför) och praktiskt (hur) så kan man sätta sig över sina känslor. Och dessutom känna sig trygg i det man gör. Så utbildning och erfarenhet kan motverka de svagheter man har som individ och kompensera för de svagheter som de två könen har. Men i en riktig paniksituation, där man kämpar för sitt eget liv, försvinner ofta allt man vet och allt man fått lära sig, och man agerar instinktivt djuriskt. Man behöver ju bara tänka på vilka fruktansvärda skräckscener som måste ha utspelats i Estonias inre när desperata människor i djurisk panik trampade ner varandra för att ta sig ur det sjunkande fartyget. Sedan fanns säkert också okända hjältar som försökte hjälpa människor att ta sig upp på däck, men vilka de var lär vi nog aldrig få reda på. Hur man reagerar och agerar i en sådan här extrem situation (som hjälte eller som panikslaget djur som till och med trampar ihjäl barn för att rädda sig själv) handlar nog i hög grad om personlighet och är inte nödvändigtvis kopplat till vilken utbildning eller vilket kön man tillhör.

Idag, när kvinnan nästan har hela makten i Västvärlden, ser vi hur processen har blivit allt viktigare. Diskussionerna inom politik etc handlar väldigt ofta mer om processer än om resultat. Detta skapar ett handlingsförlamat samhälle, vilket är precis vad vi ser idag. Att t ex tro sig kunna komma tillrätta med gängbrottslighet genom oändliga diskussioner (kanske hoppas man att gängmedlemmarna skall sjunka ned i djup koma och aldrig vakna mer genom dessa sövande diskussioner) och genom att bjuda gängmedlemmar på fika, är en fåfäng tro. Samma sak när det gäller islam. Under flera decennier har det inte varit möjligt att seriöst diskutera Sveriges invandringspolitik (resultat). Den enda diskussion som varit tillåten har har handlat om vad som skall tillåtas och inte tillåtas att diskutera (process).

Det eviga tjatandet om värdegrund tror jag direkt är kopplat till det kvinnliga (processen). Visst låter det bra när man uttalar ordet "värdegrund". Och jag är inte emot att man diskuterar värdegrunder. Dagens värdegrundstjat har emellertid blivit en härskarteknik, eftersom det vi kallar värdegrund oftast baseras på en persons eller en grupps eller ett politiskt partis åsikter. Det blir ett sätt att manipulera människor till att anta personers eller gruppers åsikter som normerande för vad man får tycka och tänka. I stället för att chefen eller partiledaren säger att ni måste anta mina åsikter om ni vill jobba här, så hänvisar denne i stället till företagets eller arbetsplatsens värdegrund, och ger på så sätt sina egna personliga åsikter (eller en grupps åsikter) en slags gudomlig status. Värdegrund är direkt kopplad till moral och en absolut moral förutsätter en övernaturlig moralgivare (Gud). Moral, bestämd av människor, blir bara en spegel av folkmajoritetens eller diktatorns eller den styrande elitens åsikter. Genom det starka grupptryck som värdegrundstänkandet utövar kan man få ett helt folk att anta vilka tokiga åsikter som helst (det finns inga kön, Hamas är de goda och Israel de onda i Mellanösternskonflikten, alla svenskar skall skämmas för vad våra förfäder gjorde för hundratals år sedan, helt öppna gränser och fri invandring kommer att skapa ett paradis i Sverige, etc).

Nästan alla känner till att Israel har kvinnlig värnplikt. Under Frihetskriget 1948-1949 fanns kvinnor i många infanteriförband, men det visade sig inte fungera så bra, eftersom de kvinnliga soldaterna inte var tillräckligt aggressiva. Förband med blandade kön hade ca 50% större förluster än motsvarande förband med enbart män. En bidragande orsak till mannens överlägsenhet är att en genomsnittskvinnas styrka i överkroppen är 50% av genomsnittsmannens och 60% när det gäller underkroppen (detta är biologiska fakta). Skillnader som förstärks av mannens betydligt större aggressivitet. Kvinnor uteslöts därför från stridande förband efter 1949. 1990 tvingade progressiva politiker i Israel fram förband med både män och kvinnor. Det finns idag ett mindre infanteriförband (caracal) med delvis kvinnor och något stridsvagnsförband med enbart kvinnor. I det senare fallet handlar det nog snarare om ett "uppvisningsförband" för att visa att kvinnor kan än om ett seriöst stridande förband. Värnpliktiga kvinnor (och stamanställda) arbetar idag huvudsakligen med vakttjänst, bevakning, patrullering, som bilförare, inom Israels avancerade luftförsvarssystem (t ex Iron Dome) och i hög grad inom militär utbildning. Militära kommunikationscentraler bemannas (bekvinnas?) i stort sett helt av kvinnor. Kvinnornas roll i Israels försvar är mycket viktig och de utgör en oumbärlig del av den israeliska försvarsorganisationen. Men i försumbar utsträckning som stridande. Sedan kan givetvis kvinnor hamna i akuta terrorsituationer där de måste agera. Alla kvinnliga soldater i Israel är vapenutbildade och har ett personligt vapen (ofta en automatkarbin, M16 eller liknande), vilket de alltid har med sig, även på permission (det är obligatoriskt). När Hamas attackerade Israel den 7/10 2023 hamnade ett antal kvinnliga värnpliktiga i eldstrider med Hamas och gjorde en utomordentlig insats. 47 kvinnliga soldater dog under dessa strider men räddade livet på mångdubbelt fler civila israeler. Efter 7/10 2023 har Israel beslutat sig för att utöka möjligheterna för kvinnor att ingå i stridande förband.

Tre israeliska värnpliktiga flickor på permis. Var någon annanstans på jorden ser man något sådant? Jag har varit i många muslimländer och aldrig någonsin har jag sett arabiska kvinnor gå omkring med automatkarbiner. Varför är det så? Jo därför att i Israel är detta nödvändigt. Jag minns en gång när jag var i Cesarea Filippi i norra Israel och det kom en småskoleklass med sin lärarinna i täten. Lärarinnan hade en axelväska över ena axeln, som vilken lärarinna som helst, och över den andra axeln hade hon en kpist. Att arabiska kvinnor och lärare inte behöver gå omkring beväpnade beror på att israeler, till skillnad från Hamas/palestinierna, inte avsiktligt angriper civila och speciellt inte barn. Tvärtom så gör Israel allt de kan för att undvika att civila, icke-stridande palestinier dödas eller skadas. Men eftersom Hamas etc systematiskt använder civila, inklusive barn, som sköldar när de skjuter raketer mot Isael och Israel då besvarar elden, vilket de måste göra för att överleva, kommer det att bli civila förluster bland palestinerna. Men detta är till 100% Hamas fel och inte Israels fel.

Medskyldiga till de civila offren på den palestinska sidan är också Västvärldens journalister och politiker och olika internationella organ (som FN och Amnesty och Internationella Domstolen i Haag), som inte kraftfullt kritiserar Hamas för att de använder civila som sköldar (vilket enligt Genevekonventionen utgör krigsbrott). Skulle våra politiker ställa krav på Hamas att upphöra med användandet av civila som sköldar och hota med att dra in alla bidrag och allt politiskt stöd (t ex att erkänna en palestinsk stat) är jag övertygad om att Hamas skulle rätta in sig i ledet. Således kan man, om man vill hårddra det hela, säga att varje civil palestinier som dör på grund av israeliska flyganfall eller artilleribombardemang, mördas av bl a Sveriges journalistkår och Sveriges politiker (med få undantag).

Alla filmer idag med kvinnliga superhjältar som sopar mattan med jättestora, stridsutbildade män är fullständigt löjeväckande. T ex tv-serien Nikita, som förvisso är underhållande, men där stridsscenerna med Nikita och hennes unga protegé Alexandra mot topptränade onda män är fullständigt orealistiska och direkt löjliga. Jag minns när jag tränade aikido under ett antal år i min ungdom. Många grepp i aikidon går ut på att böja motståndarens handleder (vilket kan vara fruktansvärt smärtsamt om det görs på rätt sätt). Det fanns ingen kvinna där som kunde böja mina handleder. De kunde överhuvudtaget inte rubba dem, utan jag fick släppa efter för att det skulle bli någon träning. Jag talar här om relativa nybörjare, men det visar ändå på styrkeskillnaden. En kvinna med svart bälte 6 dan (det finns 10 grader av svart bälte), skulle antagligen kunnat böja min handled, men då hade hon tränat i 10 år och hade aikido som livsintresse. Och dessutom skulle hon antagligen sparkat mig mellan benen eller slagit mot struphuvudet (något som inte är tillåtet under träning), för att sedan passat på att böja min handled i samband med chocken.

Jag antar att den här typen av filmer har till uppgift att uppmuntra flickor att tro på sig själva och att de kan försvara sig. Jag minns för några år sedan när en farlig fånge dödade en ung kvinnlig fångvaktare i rastgården på ett fängelse och fängelsedirektören förklarade det hela med "hon hade ännu inte hunnit gå tvådagarskursen i självförsvar". Jag skrattade så tårarna rann åt denna korkade förklaring. Och jag grät av sorg över denna unga kvinna som förlorat sitt liv på grund av fängelseledningens hjärndöda politiskt korrekta tänkande. Min aikidotränare brukade säga att under de första 10 åren av aikidoträning har man ingen som helst nytta av sin träning utan hamnar man i en farlig situation är det bara att lägga benen på ryggen och springa eller ta fram sin pistol (om man har en sådan). Det är först när man har svart bälte av hög grad som man är tillräckligt duktig för att kunna använda sin träning i en verklig situation. Och detta tar som sagt 10 år eller mer, om man tränar regelbundet och åker på träningsläger minst en gång i månaden. Och dessutom har de fysiska förutsättningarna. En tvådagarskurs i självförsvar gör varken till eller från. Om man inte redan är stark och snabb. Då kan man kanske ha viss nytta av de grepp man får lära sig på en sådan kurs.

 

Kulturella regler och traditioner

Alla samhällen, har förutom formella lagar, ett system som utgår från underförstådda kulturella regler. Dessa kallas ofta traditioner. Man brukar säga att traditioner är lösningar på bortglömda problem. Traditionernas reglerande kraft bygger på att den som bryter mot dem blir socialt utstött (åtminstone var det så förr), vilket för de flesta människor på den tiden var minst lika avskräckande som att bli lagförd. Tar vi bort traditionen kommer problemet tillbaka. I Väst föraktar de intellektuella allt som tillhör det förgångna, dvs man föraktar detta med traditioner. Jag tänker då på hur artiga män tidigare var mot kvinnor (det finns säkert män som fortfarande är det). Man höll upp dörrar, hjälpte dem med stolen när de skulle sätta sig vid bordet, hjälpte dem med kappan etc, etc. Talade vänligt till dem och försökta ha ett vårdat språk. Man brukar prata om sjöbusar. Och visst fanns det sjömän som var bråkiga, och söp och slogs (jag har ju jobbat 10 år till sjöss och vet). Men dessa råbarkade busar (om man får säga så) blev spaka som lamm om det fanns en kvinna i närheten. Då var de riktiga gentlemän och fick de se en man som behandlade en kvinna illa, så låg denne risigt till. Traditionerna i Västvärlden (och i andra delar av världen också) var/är en hjälp för mannen att inte missbruka sitt fysiska övertag över kvinnan. Detta system har idag satts ur spel av två skäl. Det första är den fascistiska vänsterfeminismen, som förändrat relationen man/kvinna. Jag har varit med om att bli utskälld när jag hållt upp dörren för kvinnor eller när jag erbjudit mig att hjälpa kvinnor med barnvagnen när de skall gå på eller av bussen. Många kvinnor idag sänder ut signaler som männen i Västvärlden inte kan tolka eller relatera till och männen blir då förvirrade eller arga. Dessutom blir kvinnor i Väst alltmer lika män, när det gäller framfusighet och aggressivitet etc. Vilket inte heller männen kan relatera till (eftersom det är onaturligt). Den andra orsaken är massinvandringen till Europa, och speciellt Sverige, av unga män med en helt annorlunda kulturell bakgrund.

Inom islam regleras allt, även relationen mellan könen, av sharíalagen, som anger hur islams heliga skrifter skall tillämpas i alla praktiska situationer. Här har man löst relationen man/kvinna genom att göra kvinnan till mannens slav och ägodel. Mannen bestämmer allt och en kvinna får inte ens gå ut utan en manlig följeslagare (självklart finns muslimska par som älskar varandra och där mannen ger kvinnan så mycket frihet han kan utan att familjen riskerar att bli utstött, men jag talar här om systemet). Detta system skyddar förvisso kvinnor mot våld från andra män, men inte från deras egna män. För muslimska män som kommer till Sverige, är svenska kvinnors sätt att klä sig (speciellt sommartid och på badstranden) och att samtala med okända män, skamlöst men samtidigt sexuellt eggande. Genom dessa signaler uppfattar muslimska män svenska flickor och kvinnor som sexuellt tillgängliga, ja rent av som horor. En kulturkollision så god som någon! Här ligger skulden emellertid helt och hållet hos muslimerna! När man invandrar till ett land är man skyldig att ta reda på detta lands traditioner och sedan anpassa sig till dessa. Och om man inte vill eller inte klarar av att anpassa sig, ja då förväntas man flytta till något annat land. Omedelbart bums!

En ytterligare iakttagelse och aspekt av manligt/kvinnligt är att mannens större målfokus och större aggressivitet gör mannen mer tävlingsbenägen. Går vi tillbaka 100 år i tiden och några decennier framåt var ett vanligt yrke för kvinnor att skriva maskin. Före datorernas tid var kontoren fulla av kvinnliga maskinskriverskor som skrev ut diktamen från chefer, fakturor, affärskorrespondens etc. Jag har inga siffror men gissningvis var minst 90-95% av de som yrkesmässigt skrev maskin kvinnor. Om inte mer. Ändå var oftast världsmästaren i maskinskrivning en man. Jag läste vid ett tillfälle om en sådan världsmästare. Han skrev under en timmes tid (tror jag det var) med 13,6 nedslag i sekunden i snitt! Obs, i sekunden! I detta ingick pappersbyten. Han hade tränat i månader bara på att byta papper och från sista nedslaget på en sida till första på nästa sida tog det en bråkdel av en sekund. Imponerande men fullständigt meningslöst. Få kvinnor skulle vara så dumma i huvudet att de skulla kasta bort sin tid på sådant. Men mannen, som är "testiklarnas fånge", måste vara bäst. Han kan inte låta bli. Han måste vinna i alla sammanhang och utmärka sig till varje pris. Precis som brunstiga älgtjurar eller tjädertuppar. Kanske löjligt, men å andra sidan har detta gett män en enorm drivkraft att koncentera sig på uppgifter som många ansett vara omöjliga. Mannens "go" har varit viktig för upptäckt och utveckling av nya saker. Både när det gäller vetenskapliga upptäckter och upptäcktsresor och uppfinningar (som jag påpekar på flera ställen så finns det kvinnor som utgör undantag från vad jag säger här, dvs som är uppfinnare och upptäcktsresande, men dessa utgör undantag och inte regel). Jag kan tänka mig att kvinnans underrepresentation inom dessa områden inte bara har med olika begåvningsprofiler mellan män och kvinnor att göra, utan också att hon saknar mannens aggressivitet och uthållighet. När Einstein arbetade med sin allmänna relativitetsteori, som utgör en av alla tiders största intellektuella bedrifter, höll han på nästan dygnet runt, månad efter månad. Han var helt absorberad av sitt arbete och hade knappt tid att äta. Efter att han lyckats var han helt utmattad och jag vill minnas att han låg sjuk i veckor. Jag tror att få kvinnor har en sådan, man kan nästan säga manisk, drivkraft. Einstein var gift och försummade grovt sin fru och sina barn under denna period. Det enda som existerade för honom var hans arbete. Några år senare tog hans fru ut skilsmässa. Men ändå får vi vara tacksamma för att det finns människor som Einstein. Annars hade mänskligheten fortfarande varit kvar på stenåldern. Och vi får inte glömma bort att mannens målmedvetenhet kan kosta honom dyrt. Äktenskap och hälsa inte minst. Plus att mannens större intensitet antagligen bidrar till hans kortare medellivslängd.

När det gäller uthållighet och ihärdighet så räcker det med att läsa om norska polarforskare som Fridtjof Nansen och Roald Amundsen för att inse att det finns uhållighet bortom alla normala mänskliga gränser (googla gärna på dessa två namn). De uthärdade strapatser som skulle fått vilken människa som helst att ge upp och acceptera döden som en välkommen befriare. Även om det finns kvinnor som kan uthärda stora strapatser så gör kvinnans relativa svaghet jämfört med mannen att det finns typer av strapatser som hon helt enkelt inte klarar av rent fysiskt, oavsett viljestyrka.

Båda parterna i ett äktenskap måste inte förverkliga sig. Det finns många fall där kvinnan frivilligt valt att träda tillbaka för sin framstående make (som kanske varit berömd forskare eller musiker eller idrottsman eller skådespelare) och varit nöjd med detta. Och det finns fall där i stället mannen valt att träda tillbaka för sin frus skull. Världssopranen Birgit Nilssons make levde ett tillbakadraget liv men skapade trygghet och backup för sin fru, så att hon kunde koncentrera sig på sin karriär utan att oroa sig för vardagslivets alla detaljer. Det ligger mycket i uttrycket "bakom varje framgångsrik man finns en kvinna". Motsatsen kan som sagt också förekomma. En partner som väljer att stötta och supporta sin andra hälft kan ha en stor del i dennes framgångar. Einsteins fru Mileva, som också var fysiker, kunde inte acceptera att han stod i rampljuset medan hon levde ett undanskymt liv och skiljde sig från honom. Hade hon sett lite längre hade hon kanske insett att Einstein var unik och att han gjorde något som kanske ingen annan samtida forskare (och definitivt inte Mileva) hade kunnat göra. Och förstått att han behövde stöd för detta och inte en arg konkurrent. Många kvinnor har stått bakom sin man i alla väder, både i solsken och storm, och på så sätt kanske på ett avgörande sätt hjälpt mannen att utföra sin kallelse. Motsatsen förekommer också men det är nog betydligt vanligare att kvinnan supportar sin man än tvärtom. Helt enkelt för att mannens testiklar (dvs testosteronet som de utsöndrar) ger ett mycket starkare driv än kvinnans äggstockar (av skäl som redovisats ovan — se också nästa stycke).

För att återvända till testosteronet så ger det inte bara större aggressivitet, och därmed vilja till mer risktagande, utan tycks också biologiskt förstärka de anlag vi har (dvs gör att generna uttrycker sig starkare). Därför blir en man som har anlag för att bli lång mycket längre än en kvinna som har motsvarande anlag. Jämför man i en gausskurva (den välkända klockkurvan) den statistiska fördelningen av kroppslängd, intelligenskvot och andra normalfördelade egenskaper mellan könen så ser man en viktig skillnad. På grund av testosteronets effekt på genernas uttryck så är spridningen för mannens egenskaper större (dvs kurvan mer utsmetad) än för kvinnor. Det finns således en större andel män som har extrema värden medan kvinnorna ligger mer samlade kring medelvärdet (har mindre spridning). Om vi tar kroppslängd så finns därför en större procent väldigt korta och väldigt långa män än när det gäller kvinnor (sedan kan en man eller kvinna vara extremt kort eller lång av patologiska skäl, t ex hormonrubbningar eller tumörer, men det är en annan historia). Samma sak när det gäller IQ. Det finns alltså en större procent män med extremt hög IQ än kvinnor och motsvarande när det gäller låg IQ. Eller för att tala klartext; en större procent manliga "genier" och en större procent manliga idioter än kvinnliga sådana. Att jag skriver genier inom citationstecken beror på att hög IQ inte nödvändigtvis innebär att man är ett geni i verklig mening (lika lite som bra gehör eller bra rytmkänsla innebär att man är en stor musiker). Det finns många personer med superhög IQ (enligt tester) som är funktionella idioter (vilket jag bl a behandlar i min artikel om dummeligens). För att klassas som geni krävs mycket mer än superhög IQ. Det krävs skapande fantasi, kreativitet, intuition, erfarenhet, stora kunskaper och kanske också sådant som vi inte ens har namn för.

Vår fenotyp (dvs de egenskaper vi har, typ ögonfärg, kroppslängd, intelligens etc) beror på gener och samverkan mellan gener och hormoner (varav testosteron är ett) och omgivning/miljö (t ex tillgången till bra mat under uppväxten — näringsbrist i barndomen påverkar t ex hjärnans utveckling negativt). När man talar om manligt och kvinnligt så talar vi om helheten, dvs den totala effekten av alla dessa faktorer. I denna totalitet utgör de arketyper jag beskrivit ovan och hormonell påverkan från testosteron bara en del av bilden. Människan är komplicerad! Men det betyder inte att diskussionen ovan är bortkastad. Bakom de personliga variationernas brus finns arketyperna och påverkar våra handlingar tillräckligt mycket för att vara relevanta faktorer i sammanhanget. Speciellt om vi flyttar perspektivet från individer och försöker förstå hur samhället (dvs den totala helheten av alla individer) fungerar.

De påståenden jag kommer med ovan är inte det minsta kontroversiella rent vetenskapligt. Det jag skriver om testosteron, IQ-profiler, fysisk styrka etc är belagt vetenskapligt. Idag är det emellertid inte gångbart att ta upp dylikt, men i äldre litteratur redovisas den forskning som ligger till grund för det jag skriver ovan. Nu för tiden är det glest med artiklar som belyser skillnader mellan män och kvinnor, och en forskare som tar upp sådana saker riskerar både forskningsanslag och kollegial utfrysning och även sin tjänst, så det är bäst att ligga lågt. Här kan läsaren ta del av ett exempel på detta (sök på "Dahlström" för att komma rätt). För de läsare som inte orkar gå till denna länk ger jag ett kort citat som sammanfattar Dahlströms syn på detta med manligt/kvinnligt (vilken stämmer väl överens med min egen syn):

Mäns hjärnor lär sig hur de ska reagera på hormonstormar i livmodern och efter födseln, medan kvinnors hjärnor feminiseras genom basal insöndring av kvinnliga hormoner under hela utvecklingen. I de fall då hjärnan inte alls påverkas av könshormoner, t ex vid kromosomrubbningen X0, uppstår Turner´s Syndrom, vilket kan betecknas som "neutralhjärnor". Redan under fosterstadiet påverkas således hjärnan åt maskulint eller feminint håll. Testosteron tillskjuts speciellt under fosterstadiets tredje månad respektive 2-5 veckor efter födseln. Kvinnor som utsätts för långvarig stress, exempelvis under en krigssituation, maskuliniseras genom att binjurarna ändras och ett foster blir då mer maskulint präglat, oavsett kön. Hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna är tjockare hos kvinnor. Denna skillnad finns hos foster före födseln. Det innebär fler förbindelser mellan logiska och emotionella hjärnfunktioner, större simultankapacitet, bättre förmåga till översikt över problem — troligen har vi här förklaringen till att kvinnor har färre språkrelaterade bekymmer; dyslexi, afasi. Utifrån detta beskriver Annika hur män och kvinnor har olika begåvningsprofiler — kvinnor är ofta bättre på långsiktig planering och socialt kompetenta, medan män är mer fokuserade och avgränsade (sammandrag av ett föredrag som Annika Dahlström höll när Svensk Förening för Psykosomatisk Medicin firade sitt 10-årsjubileum den 25-26/9 2003).

Annika Dahlström var tidigare professor (numera emeritus) i histologi med neurobiologi vid Göteborgs Universitet.

 

Levande människor

Självklart är människan mer komplicerad än vad som kan rymmas i en bipolär beskrivning. Verkliga levande män har som sagt också kvinnligt arketypiska egenskaper och vice versa. Vissa män har mer kvinnliga egenskaper än andra män och vissa kvinnor har mer manliga egenskaper än andra kvinnor. Inget av det jag skriver ovan kan tas till intäkt för att kvinnor inte skall få arbeta inom det yrke de vill arbeta inom. Eller studera vad de vill studera etc, etc. Det finns kvinnor som är fysiskt starkare än genomsnittsmannen etc. Variationen är stor. Dvs individuellt har det jag skriver ovan ingen relevans. Var och en måste bedömas efter sin egen, personliga förmåga och ha likvärda möjligheter att välja sitt liv. Däremot får det som skrivs ovan relevans statistiskt och därmed i ett samhälleligt perspektiv. T ex om man har en värnpliktsarmé kan man fråga sig om det är rimligt att låta kvinnor ingå i stridande infanteriförband, även om ett fåtal skulle klara det. Ett commandeförband (typ Navy Seals, Delta, SAS etc) med enbart kvinnor, eller hälften kvinnor, kommer definitivt inte att ha samma stridsvärde som ett sådant förband med utvalda män. Samma sak med studier, dvs ingenting hindrar en kvinna att läsa matte eller fysik på universitetet. Däremot bör man inte genom kvotering och liknande sträva efter att det på våra tekniska högskolor skall vara 50% kvinnliga studenter eller att 50% av de utexaminerade civilingenjörerna skall vara kvinnor. Om det nu är sant att kvinnor rent statistiskt inte är lika duktiga som män när det gäller logiskt tänkande, kommer kvinnliga civilingenjörer då att (med all rätt) betraktas som sämre än manliga, eftersom det i detta fall av uppenbara skäl kommer att finnas ett stort antal kvinnliga civilingenjörer som är sämre än den manliga genomsnittsingenjören. Kvoteringen innebär ju att mindre begåvade kvinnor konkurrerar ut mer begåvade män. Alltså är det kontraproduktivt att i detta fall kvotera för att få en könsfördelning på 50/50 (av studerande eller utexaminerade). Har man samma intagningskrav på båda könen (och sedan får antagnings- och examenssiffrorna bli som de blir) kommer båda könen att bli lika duktiga ingenjörer. Jämlikhet är, som jag ser det, inte lika utgång utan lika ingång. Samma möligheter men inte nödvändigtvis samma resultat. Detta är marxismens stora problem, eftersom den tror sig kunna skapa en ny och bättre värld genom en artificiell jämlikhet, där man försöker tvinga fram ett "jämlikt" resultat. Jämlikhet är emellertid inte att alla är lika (eftersom detta är ett objektivt falskt påstående — alla är inte lika) utan att alla är lika mycket värda (när det gäller människovärde) och skall ha samma möjligheter, allt efter den förmåga och drivkraft de har. Jag brukar kalla detta för jämolikhet.

Kvinnan som arketyp är känslostyrd, och därmed subjektiv, och inkluderande medan mannen mer är målstyrd och objektiv och exkluderande. Både dessa aspekter behövs för att skapa balans i ett samhälle. Men i vissa speciella sammanhang fungerar bara den ena aspekten. Idag tycks det som en övervägande del av exempelvis polischefer är kvinnor. Mitt intryck är i alla fall att man betydligt oftare ser kvinnliga polischefer i TV-rutan än manliga. Jag vet inte hur många gånger jag på nyheterna sett kvinnliga polischefer som säger att de gråter över alla gängskjutningar, ja de kanske till och med gråter öppet inför TV-kameran och så pratar de om att bjuda gängen på fika, ordna mysiga fritidsgårdar i invandrartäta området, kramas och allt sådant (jag brukar säga att kramas gör man när man inte vill se den andre i ögonen). Och ord som inkludera och andra godhetsfloskler flödar (inkludera är i sig ett fint ord men har tyvärr urartat till en intetsägande floskel). Vilket är typiskt, eller snarare arketypiskt, kvinnligt. Det är inte fel att gråta inför sorgliga saker och det är inte fel att vara snäll och försöka skapa en bra miljö för unga människor. Men det finns situationer när mannens arketypiska hårdhet är absolut nödvändig. Och där kvinnans mjukhet är direkt destruktiv.

Även om det finns en manlig och en kvinnlig arketyp, beskriven ovan, finns möjligheten för både män och kvinnor att om det är nödvändigt i någon grad anta rollen av den andra arketypen. Man kan medvetet göra våld på sig själv och lägga sin arketyp åt sidan och låta sanningen dominera. Och göra det som är rätt och nödvändigt i en viss situation. Människan är, till skillnad från djuren, kapabel att objektivt analysera en situation för att hitta den bästa lösningen och sedan sätta sig över sina arketypiska instinkter och agera optimalt. Detta kan vara nödvändigt om man är en ensamstående förälder eller lärare eller i alla möjliga situationer.

Allting har sin plats och sin tid. Som jag nämnde ovan så har jag arbetat som lärare i ca 30 år på olika stadier, från årskurs 3 i småskolan till Tekniska Högskolan, och under denna tid lärt mig en hel del om gruppdynamik. En sak jag noterat under dessa år är att en svag lärare tar fram det sämsta hos sina elever medan en stark lärare tar fram det bästa hos sina elever. Med stark lärare menar jag en lärare som har kommandot i klassen. Det har inget med fysisk styrka eller förtryck att göra. När jag gick i gymnasiet hade vi en tysklärare som var 75 år, dvs arbetade på "övertid". Hon titulerades "fröken Sjöstrand". Jag minns att hon var väldigt liten. Hon var en fantastisk lärare med mycket humor och var oerhört omtyckt. Ingen, jag säger ingen elev, skulle ens kommit på tanken att sätta sig upp mot henne. Det fanns bara inte på kartan. Hon hade en sådan utstrålning att hon helt behärskade klassrummet. Inte genom hot eller våld eller tvång, utan genom sin personlighet. Och då säger någon, "Men hon var ju kvinna. Säger det inte emot det du skriver ovan?" Inte på något sätt. Som jag skriver ovan så är människor sammansatta och detta fall så frångick fröken Sjöstrand delvis sin kvinnliga arketyp och använde sina manliga sidor (i kombination med de kvinnliga sidorna). Även värstingarna tycker om starka lärare, om de är "schysta". En bra lärare har givetvis fler sidor än att vara alfahannen eller alfahonan i klassrummet och vara schyst. En sådan lärare måste ha humor, självironi, vara rättvis och tycka om sina elever. Och kunna göra sitt ämne spännande. Och bjuda på sig själv!

 

Manlig och kvinnlig kärlek

Ur ovanstående kan man således inte dra slutsatsen att män är bättre än kvinnor eller tvärtom. Män och kvinnor är helt enkelt bra på olika saker och både män och kvinnor behövs. Som framgår av andra artiklar på min hemsida är jag kritisk mot homoadoptioner och artificiell insemination av ensamstående kvinnor och lesbiska kvinnor. Jag tror, ja inte tror utan är helt övertygad om, att ett barn behöver både det manliga och det kvinnliga under sin uppväxt. Många barn växer idag upp utan en pappa (det är mycket vanligare än tvärtom). Jag tror detta är skadligt både för flickor och pojkar. Och för pojkarna tror jag det är en absolut katastrof att inte ha någon pappa. Jag växte själv upp utan en pappa och tror att detta påverkat mig negativt på flera sätt. Nu kan man ju ha en annan fadersgestalt (fosterfar, adoptivfar etc) och det är givetvis bättre än ingenting. En pojke som växer upp i en miljö av enbart kvinnor kommer inte att vara en hel människa. Han kommer att ha ett stort hål inom sig. Jag tror att motsvarande gäller för flickor. Enkönade familjer kan ju inte undvikas helt, eftersom den ena parten kanske dör eller blir övergiven. Sådant kan vi inte förhindra. Men att medvetet och avsiktligt skapa konstellationer där barn växer upp med enbart män eller enbart kvinnor, vilket samhället möjliggör idag, är ovist och skadligt. Barn är inte leksaker för vuxna. Att ensamstående eller samkönade par kan adoptera barn eller låta sig insemineras för att få barn, signalerar i min ögon att barn har reducerats till leksaker för vuxna. Man ser bara till vuxnas behov, men inte till barnens. Adoptioner är t ex inte till för att tillfredsställa vuxnas behov utan enbart till för att ge föräldralösa barn en bra uppväxt med kärlek och trygghet. En åsikt som samtliga adoptionsorganisationer uttryckte under debatten om homoadoptioner för några decennier sedan.

När det gäller mannens och kvinnans kärlek (i relation till barn) menar jag att följande gäller (psykiatrikern Carl Gustaf Jung, vars inflytande inte kan överskattas, var inne på samma linje): Kvinnan ger barnet förbehållslös kärlek vilket ger barnet en nödvändig grundtrygghet och självkänsla. Denna typ av kärlek är nödvändig för att skapa trygga människor, men ger ingen drivkraft till barnet, eftersom kvinnans kärlek inte ställer krav. Återigen talar jag om arketyper och inte individer. Den manliga arketypen ger barnet villkorad kärlek genom att ställa krav (om du misslyckas i skolan eller gör något fuffens, förlorar du min kärlek eller i varje fall blir jag missnöjd med dig). Detta ger barnet, som vill ha sin pappas bekräftelse, en stark drivkraft som är viktig även om den ibland kan tyckas hård och grym. Men att ställa krav är oerhört viktigt för barn, så länge kraven är rimliga och paras med kärlek. Självklart kan kvinnor ställa krav och män kan vara kravlösa, men jag talar som sagt om arketyper.

Barn som växer upp utan krav, blir bortskämda, otrevliga och krävande människor. Barn som växer upp utan mammans kravlösa kärlek blir å andra sidan som tomma hål, utan trygghet och som längtar efter att fyllas av något. Sådana människor har svårt att tro att de kan vara älskade och måste ständigt försöka bli älskade, inte för vad de är (eftersom de tror att ingen kan älska dem för vad de är) utan för vad de gör. Jag växte upp utan en mamma så jag vet vad jag talar om. Självklart kan en ensamstående förälder på olika sätt försöka fylla bristen på det manliga eller kvinnliga genom att ha vänner av motsatta könet eller att själv också försöka fungera som det motsatta könet. Men detta kommer inte att fungera fullt ut. Här tror jag det är skillnad mellan en familj med en förälder, där detta beror på skilsmässa eller att den andra föräldern dött och konstellationer där det redan från början saknas en närvarande pappa eller mamma. Det första är något naturligt även om det är tragiskt. Det andra tror jag är väldigt, väldigt skadligt, eftersom det är onaturligt. I Danmark har barnen, i samband med spermadonation, överhuvudtaget inte möjlighet att få reda på vem deras biologiska pappa är. I Sverige tror jag de har rätt att veta donatorns namn när de fyllt 18. Men att få reda på sin pappas namn när man är 18 kommer aldrig att ge den papparelation ett barn behöver. I bästa fall kan barnet då få en vuxen vän (det var det min pappa blev för mig när jag fick kontakt med honom under tonåren).

Ett känt faktum är att i amerikanska fängelser så är svarta enormt överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. Den politiskt korrekta vänsterförklaringen till detta är vita amerikaners rasism, de svartas fattigdom, att de lever i slum och att skolor för svarta är sämre etc, dvs sociala faktorer. Och inget av detta är de svartas fel utan de är offer och inget annat. Thomas Sowell, en mycket känd amerikansk nationalekonom och socialfilosof, som f ö själv är svart, menar att denna förklaring inte håller. Han berättar i flera videoklipp på Youtube att när han var ung så växte 70-80% av de svarta barnen upp i en familj med pappa och mamma. Idag är det endast 20% av de svarta barnen som växer upp med sin pappa och många träffar överhuvudtaget aldrig honom. Enligt Sowell är huvudförklaringen till överrepresentationen av svarta när det gäller brottslighet etc helt enkelt att de flesta av dem inte haft någon pappa att knyta an till. Och som kunnat vara ett exempel för sin son. I stället finner de sin trygghet och sina föredömen i gängkulturen.

Sowell menar att presidenter som Clinton och Obama har sått en draksådd genom att medvetet skapa ett samhälle, där ensamstående fattiga kvinnor med barn automatiskt försörjs av samhället och kan leva drägliga liv med sina barn utan en delaktig pappa. Vilket gör det alltför lätt för en kvinna att sparka ut en man hon tröttnat på. Allt detta bottnade givetvis i välvilja, dvs man ville så väl men det blev så fel. Det var säkert inget fel på Clintons och Obamas intelligens. Däremot saknade de vishet i detta avseende. Och inte bara USA utan alla västerländska välfärdsländer lider av samma problem. Omtanken om kvinnans självständighet utan tanke på barnens bästa ledde så totalt fel som det bara kan bli!

Sak samma när det gäller abort, som också (i de flesta fall) handlar om kvinnans självständighet och frihet. Denna fråga drivs av kvinnorörelserna med total hänsynslöshet mot de ofödda barnen. Här visar kvinnan en av sina mörkaste sidor. Ett ofött barn framställs av abortförespråkarna som en cellklump som endast har människovärde om kvinnan väljer att fortsätta graviditeten. Om en kvinna väljer abort förlorar plötsligt fostret sitt skyddsvärde och reduceras till samma nivå som en vårta eller en tumör. En synnerligen skör människosyn! Jag kan inte gå vidare in på detta i föreliggande artikel utan hänvisar läsaren till min långa artikel om abort.

Den svenske operasångaren Jussi Björling (som räknas som en av världens genom tiderna främste tenorer) och hans tre bröder började sjunga redan i unga år. Deras mamma hade dött tidigt och de hade lämnats ensamma med pappan. Denne, som var utbildad operasångare, tränade sina barn i sång redan från att de var små. Sedan turnerade de i Sverige och USA under namnet Björlingkvartetten. På så sätt skapade pappa Björling en inkomst som familjen kunde leva på (vi talar om 1915 och socialhjälp fanns inte i dagens mening). När Jussi var i 15-årsåldern gick även pappan bort och pojkarna Björling fick nu klara sig på egen hand. Tack vare sin fantastiska röst kom Jussi in på Operahögskolan i Stockholm när han var 17 år, och sedan inleddes en lysande karriär. Yrsa Stenius skriver i sin gripande biografi över Jussi (Tills Vingen Brister) att när Jussi, efter att ha blivit världstenor, stod på Metropolitans scen (och andra berömda operascener) och tog emot applåderna efter föreställningen och tittade ut över publikhavet, var det som att han letade efter var hans pappa satt och tyst frågade, "Vad tyckte du pappa, dög det?".

Det verkar som att Jussi hade ett stort hål i sig på grund av saknaden efter pappan. Det är inte bara Yrsa Stenius som gjort denna iakttagelse när det gäller Jussi Björling. Överhuvudtaget tycks det som att speciellt pojkar har ett stort behov av sin pappa och utan en pappa (till och med en dålig sådan tycks vara bättre än ingen pappa alls) kommer de att ha ett tomrum inom sig.

Carlsson Sanz, verksamhetschef för Södersjukhusets akutmottagning, tror också att pappornas frånvaro har stor betydelse när det gäller unga brottslingar. Han intervjuades i Världen idag den 23/5 2005 (sid 5):

Bakom de skenande brottstalen ser Sören Carlsson Sanz en växande tendens av hot och våld på skolorna.... och Carlsson Sanz spårar en av orsakerna till upplösningen av familjerna:
— I Stockholm växer var tredje kille upp med en ensamstående mamma. Många av dessa mammor är hjältar och de kan lära sina pojkar det mesta. men de kan däremot inte vara en man med allt vad det innebär, understryker han.
— En ung kille söker ofta efter manliga gestalter att identifiera sig med. För en del av dessa killar blir det i stället filmhjältar som Sylvester Stallone — en person som löser problem genom att använda våld — som blir förebilden, konstaterar han.

Carlsson Sanz är inte ensam om sina åsikter. I en artikel i Världen idag (17/8 2005) intervjuades Ann-Britt Grünewald, tidigare legendarisk chef på Österåkersanstalten. Jag saxar från artikeln:

Bland dem som sitter på anstalterna är människor från splittrade hem överrepresenterade. Det är ovanligt att de kommer från hela familjer, säger hon när vi möts efter ett frukostmöte på Gullbrannagården i Halmstad nyligen.

Under sin tid på Österåkersanstalten blev hon särskilt medveten om pappornas stora betydelse för sina barn. Ann-Britt Grünewalds ansträngningar ledde bl a fram till att pappakurser startades på landets fängelser.

Fler hela familjer och närvarande pappor skulle enligt Ann-Britt Grünewald alltså kunna minska brottsligheten.

Det gick inte att hitta en fånge med fungerande fadersrelation; antingen var pappan borta eller missbrukare, misshandlade familjen, intagen eller inblandad i annat elände [säger Grünewald].

Det är således mycket som tyder på att fadern (det manliga) har stor betydelse för både söner och döttrar. Det finns psykologer som menar att döttrar som växer upp utan en pappa riskerar att översexualieras (bristen på en pappa kan givetvis till en del kompenseras av en utmärkt mamma eller andra personer i flickans närhet). Man menar att dessa flickor ofta har relationer med många olika män, men att de egentligen letar efter sin pappa. Det sexuella är kanske inte det viktigaste i dessa relationer (för flickan) men kan vara enda sättet att knyta män till sig och få närhet (de flesta män nöjer sig inte med en kram då och då). Pojkar och flickor behöver också sin mamma. Utan mamman, eller någon motsvarande kvinnlig gestalt får, som diskuterats ovan, en pojke eller flicka inte grundtryggheten av att vara villkorslöst älskad och kommer därför att få svårt att lita på människor (och framför allt kvinnor).

För en pojke är pappan således en oerhört viktig gestalt och en pojke utan en pappa (eller någon annan man han kan identifiera sig med) kommer att uppfostras av sina kompisar. Barn behöver emellertid något mer än kompisar. Därför är det destruktivt med föräldrar som försöker vara kompisar med sina barn. Det är inte det barnen behöver. Barn behöver vägledning och någon att se upp till och som kan vara ett exempel. Och som kan dela med sig av sin livserfarenhet och kunskaper. Och t ex visa för sonen att det oftast finns bättre sätt att lösa problem än genom våld. Och som kan förmedla till sin son att respekt inte är någonting man kan ta sig (genom hot och våld), utan respekt är något som måste förtjänas genom att man är en bra människa. Som är rättvis, inte ljuger, är hederlig, håller sina löften, är hjälpsam, är givmild, respekterar andra och inte hotar människor och i stället försvarar den som är svag. Den typ av respekt som gängkulturen pratar om är ingen respekt alls. Det handlar bara om att injaga fruktan. Genom att man skrämmer människor så underkastar de sig, och gängledaren tror att han respekteras.

Manlig homosexualitet tycks bli allt vanligare i takt med pappors minskade närvaro i sina söners liv. Kanske att de män som letar efter en partner på gayklubbar i själva verket letar efter sin pappa?

Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var och när) en intressant utläggning i ämnet manligt/kvinnligt. Antag att grannens barn kastat sten genom ditt köksfönster (och att det uppenbarligen var avsiktligt). Då ringer man givetvis på hos grannen för att tala med föräldrarna. Författaren till den skrift jag läste menade att de flesta då föredrar att prata med pappan. Helt enkelt för att kvinnans kravlösa kärlek gör att hon kommer att försvara sitt barn till varje pris, oavsett vad barnet gjort. Pappans kärlek innefattar krav, och han har lättare att vara objektiv och ställa sig på sanningens och rättfärdighetens sida mot sitt eget barn. Jag talar här om arketyper (som vanligt).

I ett Youtubeclip på Internet hänvisar Denzel Washington (en av USA:s mest populära skådespelare) till hemmet när han får frågan gällande orsaken till den stora brottsligheten bland framför allt de svarta:

När pappan inte finns i hemmet [eller när pappan är mentalt kastrerad och därför inte uppträder som en man — Kristers kommentar] så hittar barnen/pojkarna sin pappa på gatan i stället [i gänget, i gängledaren, i gruppen]. Domaren blir deras mamma och fängelset deras hem.

Spektakel som den motbjudande öppningsceremonin vid OS 2024 i Paris (där man parodierade den kristna nattvarden) är en naturlig och ofrånkomlig följd av fega, osäkra, identitetslösa, intoleranta, aggressiva, helt känslostyrda människor i skära bebiskläder, som saknar självkontroll och som inte ens vet vilket kön de tillhör och som ständigt söker bekräftelse i massans och gruppens åsikter. Som bryter samman när de tvingas höra åsikter de själva inte delar och som likt intelligensbefriade vindflöjlar alltid pekar åt det håll vinden blåser. Detta är frukten av bristen på pappor (antingen genom att dessa är totalt frånvarande i sina barns liv eller att de inte uppträder som män utan som kvinnor och därför inte ger sina barn, och då speciellt pojkarna, det självförtroende de behöver). Sådana pappor skadar sina barn minst lika mycket som om de regelbundet misshandlade dem. Ja kanske mer. Och kvinnans tal om "toxisk manlighet" är roten till det onda! Och mannen blir medbrottsling genom sin feghet, att inte våga stå för det han är. Enda ursäkten är kanske att dessa pappor i sin tur är frukten av frånvarande eller menlösa pappor (som en slags arvssynd).

 

Kvinnans mörka sidor

I en ganska nyskriven forskningsrapport "Prosocial motives underlie scientific censorship by scientists: A perspective and research agenda" (Sociala motiv ligger bakom vetenskaplig censur från vetenskapsmän: Ett perspektiv och ett forskningsprogram) diskuterar man censur inom vetenskapen. Rubriken antyder att artikeln handlar om censur inom vetenskapen utifrån sociala motiv (politisk korrekthet, förbud mot vissa tankar — t ex att det finns grundläggande skillnader mellan könen etc). Sådan censur förekommer flitigt och oroar många forskare. Artiklar som företräder fel åsikter refuseras av vetenskapliga journaler (trots att artiklarna är vetenskapligt underbyggda), forskare får av samma skäl inte stipendier och forskningsanslag, de får inte den tjänst de sökt, eller förlorar den tjänst de har eller straffas på andra sätt. Av detta skäl förekommer mycket självcensur, dvs man undviker att ta upp känsliga frågor för att inte trampa i getingboet.

Inom fysik och liknande kan man göra exakta mätningar och där är det svårt att refusera forskningsresultat på ideologiska grunder, men inom exempelvis psykologi och humaniora är det svårt att ange alla parameterar med exakta mätetal, plus att det sällan är möjligt att bevisa teorierna genom matematiska samband. Spelrummet för idologier blir därför inom dessa discipliner stort.

En undersökning som nämns i artikeln bygger på intervjuer med 468 professorer i psykologi. De professorer som trodde att känsliga ämnen självcensurerades trodde att den professionella diskussionen systematiskt vinklas för att trycka ned slutsatser som är tabu. En minoritet av psykologprofessorerna stödde olika former av straff för forskare som framför slutsatser som bryter mot det som är allmänt vedertaget, inkluderande avsked, dementier, återkallande av inbjudningar, utfrysning, vägran att publicera deras arbeten oberoende av dessas kvalitet och att inte anställa eller befordra dem. Jämfört med manliga psykologiprofessorer så var kvinnliga professorer i psykologi mer positiva till straff och mindre positiva till akademisk frihet. Dessa observationer har upprepats bland kvinnliga studenter och övrig akademisk personal.

Man konstaterar i artikeln att akademisk censur tycks öka och anger olika möjliga orsaker till detta. Att fler saker anses kränkande idag än tidigare, är en. Grupptryck en annan. En av de orsaker som räknas upp är "den ökande proportionen av kvinnor inom vetenskapen". Genom sitt relationella tänkande och därmed viljan att inkludera alla (vilket i vissa sammanhang är positivt) tänker kvinnan inte bara inom sitt ämne utan inkluderar ett större sammanhang. Detta kan givetvis vara bra i vissa fall men när vetenskaplig sanning underordnas vad som är politiskt korrekt och stoppas om den är potentiellt kränkande för någon minoritetsgrupp, inverkar detta menligt på vetenskapen, eftersom man då omöjliggör det förutsättningslösa tänkande och sökande som är nödvändigt för all sann vetenskap.

Här kan det vara på sin plats att helt kort beröra den manliga och kvinnliga arketypens sanningssyn. De olika personlighetsdragen hos arketypiska män och kvinnor, vilka diskuterats ovan, får konsekvenser när det gäller hur de två arketyperna förhåller sig till sanningsbegreppet. Inom vetenskapen prioriterar man sanning över allt annat. Det spelar ingen roll vilka slutsatser vetenskapen leder fram till så länge som de är sanna. Och allt är tillåtet att undersöka, även heliga kor! Och alla undersökningar sker utan förutfattade meningar. Det är denna kompromisslösa sanningssyn tillämpad inom vetenskapen, som gjort att den västerländska kulturen, i mina och många andras ögon, är historiens mest framgångsrika kultur. Och vetenskapen har varit en avgörande förutsättning för Västvärldens framgångssaga. Jag tror och tycker mig också ha fått detta bekräftat under mitt liv, att mannen har lättare att prioritera sanning över känslor och andra saker. Detta gör den manliga arketypen mer lämpad när det gäller att syssla med vetenskap, och speciellt då områden som kan leda fram till slutsatser som potentiellt kan kränka vissa grupper eller leda till slutsatser man inte tycker om (t ex att det finns djupa skillnader mellan män och kvinnor, långt utöver de fysiska skillnaderna). Men observera, jag talar om arketyper. När det gäller verkliga människor är det inte så enkelt, men jag tror ändå att det är en faktor som spelar roll (se t ex den undersökning jag hänvisar till i föregående stycken och även den undersökning jag länkar till i nästa stycke). Kvinnor ser bredare än män och har därför intuitivt svårare att koncentera sig på ett smalt område. Medan mannens kyparseende gör att han bara ser en smal sektor av den totala verkligheten (många kypare tycks lida av detta speciella synfel, vilket gör att de, likt en kikare, bara ser en smal, smal sektor rakt fram och inte ser alla gäster på sidorna av synfältet som vinkar desperat för att de vill betala eller beställa efterrätt). Därför har, enligt min mening, dominansen av kvinnor på många högre utbildningar sänkt standarden där. Tyvärr. Samtidigt är det viktigt att mannens sanningsfanatism i kombination med hans aggressivitet och mindre empati hålls i schack. Därför behövs kvinnor överallt. Kanske får vi acceptera att vetenskapens standard sjunker med den växande andelen kvinnor för att undvika att mansdominerad vetenskap skenar iväg åt helt fel håll.

En undersökning från Göteborgs universitet, gjord 2021, visar på ungefär samma sak. Nämligen att "kvinnor som grupp i högre utsträckning än män är benägna att anse att personer med 'otrevliga' åsikter, som Sverigedemokrater, vaccinmotståndare, nationalister, ska hindras från att ställa upp i val eller arbeta i sjukvården och fråntas rätten att uttrycka sig i tal och skrift". Undersökningen visar också att problemet med självcensur är lika stort i Sverige som i USA och 53 procent av de svarande angav i undersökningen att de inte anser sig kunna tala öppet om sina uppfattningar eftersom andra kan tycka de är stötande.

Som jag skrivit tidigare så gör detta inte att kvinnan per se inte passar för naturvetenskap (som jag, personligen, mest tänker på). Och som jag också skriver ovan så finns hos mannen också kvinnliga sidor och vice versa. Självklart så finns bland kvinnliga forskare många som står upp för sanningen och aldrig skulle låta denna träda tillbaka för politisk korrkekthet och vad tidsandan föreskriver. Men ändå kommer man inte ifrån att vi idag, inom vetenskapen, har en ökande grupp kvinnor som blandar ihop vetenskap med ideologi och därför riskerar att kontaminera vetenskapen. I Asien, där man ligger långt fram vetenskapligt men inte har gjort så många stora, banbrytande upptäckter, lider man inte av samma problem (eftersom vänsterfeministrörelsen inte håller dessa länder i samma järngrepp som i Västvärlden). Jag gissar att vetenskapen i Asien inom 30 år kommer att gå om vetenskapen i Europa och Nordamerika (om inget dramatiskt oväntat inträffar).

Att vissa märkligheter i vår tid, genderteori, woke, BLM, #Metoo och mycket annat fått så stort inflytande, tror jag beror på kvinnans alltmer växande makt. Här har kvinnans makt varit oerhört destruktiv. #Metoo började som en berättigad protest mot hur män i maktställning utnyttjar kvinnor på olika sätt. T ex inom filmindustrin men också i många andra sammanhang. Det som började som en rättfärdig protest utvecklades emellertid snabbt till ett slags pöbelupplopp, där män förlorade sina jobb, blev utfrysta, deras fru lämnade dem etc, och de till och med begick självmord. Och allt detta enbart utifrån obevisade, ibland anonyma, anklagelser, utan någon rättegång eller möjlighet att försvara sig. Jag påstår inte att alla som anklagades var oskyldiga, det jag påstår är att #Metoo hade föga att göra med ett rättssamhälle värt namnet. Här löpte verkligen det negativa hos kvinnan amok (hennes sätt att mobba genom utfrysning och grupptryck nådde oanade höjder). Resultatet blev att en form av ondska (sexuella övergrepp) bemöttes av en annan form av ondska (pöbelmentalitet). Lika ond om inte värre.

Samma sak med BLM (Black Lives Matter), som så småningom urartade till plundringar, sönderslagna stadskärnor, misshandel och även mord. Och där kan man inte ens säga att det började som en rättfärdig protest. Bakgrunden var att en svart knarkare och småbrottsling, George Floyd, hade gripits av polisen. Han var ingen oskyldig Moder Teresa, som han framställts som, och hade t ex vid ett tillfälle hållit en gravid kvinna som gisslan under flera timmar. Floyd var helt enkelt en riktig skitstövel! Han var jättestor och urstark och var vid gripandet drogpåverkad och aggressiv, och polisen hade med stor möda lyckats brotta ned honom och försökte hålla honom nere så de kunde belägga honom med handbojor. Under detta handgemäng satte en av poliserna tydligen ett knä mot Floyds hals, vilket ledde till att han så småningom avled. Till saken hör att det är lätt att i efterhand kritisera poliserna. Men de slogs antagligen för sina liv, eller upplevde det i varje fall så, och då gör man inte alltid rätt. Dessutom har ju Floyd själv en skuld i det som hände. Han kunde låtit bli att göra våldsamt motstånd när han skulle gripas. Men oavsett huruvida poliserna gjorde fel eller ej så handlade det förmodligen inte om rasism. För övrigt visar statistiken att merparten av de svarta som dödas av poliser i USA, dödas av poliser som själva är svarta, dvs det handlar i de flesta fall inte om rasism.

Småskurken George Floyd förvandlades sedan av pöbeln till en allgod, helgonlik jesusgestalt, och i hans namn förstördes egendom för miljarder dollar bara i USA. Och de fega kommunpolitikerna lät pöbeln hållas. Först när allmänheten, som inte ville se sina städer sönderslagna, började reagera och hotade med att rösta bort politikerna i nästa val, lät man polisen sätta stopp för upploppen. Det hände till och med flera gånger att förbipasserande vid BLM-demonstrationer tvingades av mobben att böja knä inför plakat med foto på George Floyd. Och de vågade inte annat, eftersom det rådde ren lynchstämning. En svart polisman vägrade vid ett sådant tillfälle att böja knä och hotades då till livet av mobben. Men han stod på sig och sade med hög röst, "Jag böjer inte knä för människor. Den enda jag böjer knä för är Jesus Kristus!" Hans rakryggade deklaration tog udden av mobben och han räddade sig på detta sätt. BLM hade vare sig med rättvisa eller moral att göra. Inte ens en gång från början. BLM blev, förutom ett sätt för marxisterna att flytta fram sina positioner, bara en ytterligare manifestation av människans ondska. Ett sätt för onda människor att plundra och misshandla och mörda utan att bli straffade. Och till och med samtidigt framstå som kämpande för det goda. Man har myntat ett uttryck för vad det bl a handlar om, "shopping by looting" (shopping genom plundring). Undersökningar visar nämligen att vid upplopp av den här typen så bryter man sig inte in i butiker som säljer brunt omslagspapper eller golvlister, utan i butiker som säljer mobiltelefoner, exklusiva datorer, märkeskläder, märkesskor, dyra klockor och liknande. Elon Musk sade vid ett tillfälle om politisk korrekthet (som är nära besläktad med #Metoo och BLM), "Politisk korrekthet ger i princip elaka människor en sköld som de kan använda för att vara elaka och grymma, skyddade av en fasad av falsk godhet" (klicka här för att läsa om en av BLM:s mörka sidor).

I Minnesota väntade guvernör Tim Walz (som numera, 2024, är aktuell som Demokraternas vicepresidentkandidat) i tre dagar innan han kallade in Nationalgardet för att få stopp på upploppen. Den lokala polisen som inledningsvis försökte stoppa förstörelsen förbjöds att använda adekvat taktisk skyddsutrusning som normalt används i sådana här situationer (jag antar att detta motiverades av att man inte ville provocera). Walz avböjde dessutom federal militär hjälp som president Trump erbjöd. Skadorna efter upploppen (enbart i Minnesota) räknas till 500 miljoner USD! Bl a så brändes 1500 byggnader ned. Mängder av butiker och restauranger totalförstördes. Poliserna anklagade efteråt Walz för att han övergett sin egen poliskår. Efter upploppen i Minnesota har mängder av poliser sagt upp sig. En polisman sade i en intervju att han aldrig någon gång i sitt liv känt sig så förödmjukad. Politikerna tog ju i princip parti för pöbeln mot sin egen polis och mot delstatens laglydiga befolkning. Samma sak som hände i Minnesota drabbade många andra städer i USA; Chicago, New York, Houston, Los Angeles och Portland. Den senare var en av de städer som drabbades värst och där pågick upploppen i 90 dagar.

Negativa företeelser som politisk korrekthet, woke och liknande är direkt kopplade till den kvinnliga arketypen. Här handlar det om att kontrollera och härska genom manipulation och genom utfrysning och ryktespridning (som ju är kvinnans medel för att mobba och plåga och socialt döda människor). Och internetforum och sociala media har nu blivit det verktyg där den kvinnliga arketypens mörka sidor excellerar. Alla dessa negativa och för samhället nedbrytande företeelser har sin grund i att balansen mellan det manliga och kvinnliga rubbats. Och att kvinnan just nu löper amok!

Som diskuterats ovan så bedömer den kvinnliga arketypen en situation utifrån känslor och proriterar processen medan den manliga arketypen bedömer en situation utifrån sanning (objektiv och baserad på logik om det är möjligt) och sedan prioriterar resultatet. Detta ger de två arketyperna helt olika infallsvinklar på saker och ting. För en arketypisk man är det viktigt att rättvisa skipas. Hur detta går till är mindre viktigt. För en arketypisk kvinna är det viktigare att rättsapparaten följer protokollet än att rättvisa skipas. En man kan vara beredd att ta lagen i egna händer om samhället inte skipar rättvisa (dvs strunta i protokollet) medan kvinnan kan acceptera att en skyldig går fri eller att en oskyldig döms, så länge som alla protokoll har följts till punkt och pricka. Som vanligt måste jag påpeka att det således handlar om arketyper och jag känner många kvinnor som prioritetar rättvisa framför den formella rättsprocessen. Men undantag från regeln säger ju ingenting. Det finns alltid undantag från alla regler.

Ett samhälle som styrs endast eller nästan endast av det manliga (som tidigare i Västvärlden). blir ett kallt, hårt samhälle. Men det blir i alla fall ett stabilt samhälle som fungerar trots alla sina brister, och där onda människor får ta konsekvenserna av sina onda handlingar. Och som inte faller sönder av sig självt.

Ett samhälle som styrs endast eller nästan endast av det kvinnliga, blir ett varmt, känslofullt samhälle, men eftersom det där inte finns någon drivkraft för människor (det handlar ju bara om en kravlös och eftergiven gosighet), blir detta samhälle instabilt och kommer med nödvändighet att falla sönder, eftersom den falska godheten öppnar upp för ondskans krafter.

Obegränsad godhet, dvs "godhet" utan vishet och utan gränser, är som påpekats ovan, helt enkelt bara en annan form av ondska, eftersom denna typ av godhet är destruktiv, hur fin den än kan te sig kortsiktigt och på ytan. Denna slags godhet kommer att skapa en sämre värld och inte en bättre värld.

En samhälle, styrt av enbart män, hade inte släppt in en miljon muslimer i Sverige (till största delen bestående av unga män i bästa soldatåldern). I den mån man velat hjälpa, hade man gjort det på plats eller i närområdet. Man hade inte heller varit så slapphänt mot gängen och man hade satt ner foten för minst 10 år sedan. Och man hade sett till att alla grova invandrarbrottslingar utvisades på livstid och inte kom tillbaka efter en vecka som nu är fallet (och då har full tillgång till all sjukvård inkluderande hjärttransplantationer). Dessutom hade vi förmodligen inte fått dessa gäng överhuvudtaget, eftersom vi då inte haft en miljon muslimer i vårt land. Etc, etc. Nu säger jag inte att jag vill ha ett samhälle där endast män styr, eftersom detta blir ett hårt samhälle. Men kravlös godhet är ingen godhet alls. Den är i stället aningslös ondska, mot vilken människan inte har något skydd. Denna typ av ondska kallar jag godska (ondska förklädd till godhet).

En av kvinnans starka sidor är hennes empati. Men empati utan en absolut moral och utan en seriös analys av det man känner för (annat än att man känner för det) leder till en perverterad form av godhet. Människor (inte bara kvinnor) söker efter något gott och rättfärdigt att engagera sig för och strida för. Detta är en del av människans natur och är en god egenskap. Men utan sanning, utan vishet och utan moral är det lätt att falla i den grop som säger att den som är svag och fattig och i minoritet alltid har rätt. Och alltid är moraliskt överlägsen de starka och de rika och majoriteten. Därför stöder man t ex Hamas oavsett vilka illdåd de begår och oavsett att Hamas icke förhandlingsbara slutmål är utplånandet av Israel och förmodligen också det judiska folket. Israel är den onda parten i konflikten, eftersom Israel är ekonomiskt och militärt överlägset Hamas. Punkt slut. Sanning och logik och rättfärdighet har ingen plats här, utan det handlar bara om vem som är svag och vem som är stark (eller snarare vem som uppfattas som svag och stark).

Tidigare utgick marxismen från att det fanns två huvudsakliga klasser; borgarklassen och arbetarklassen och att de förstnämnda alltid förtryckte de senare. Arbetarklassen måste därför frigöra sig för att paradiset skulle uppstå. Och detta kallades klasskampen. Definitionsmässigt var arbetarklassen god och moraliskt överlägsen borgarklassen, som per definition tillhörde de onda. Idag har scenariot totalt förändrats. Många arbetare är idag konservativa och röstar till och med på SD. Och samma sak i USA, där stora delar av arbetarna och även afroamerikanerna och hispanics (latinamerikaner) sympatiserar med Trump. Samtidigt som stora delar av kulturelit och liknande (akademiker, journalister etc) röstar vänsterut, eller varje fall röstar rödgrönt. Dessutom tjänar idag många arbetare i Sverige och USA mer än de flesta akademiker. Så den relativt välbärgade arbetarklassen är inte längre marxisternas omhuldade målgrupp. Idag har vi andra grupper som är goda (och därmed värda att kämpa för) och andra som är onda (och därför måste bekämpas). På grund av det nya scenariot har marxismen släppt detta med klasser (även om vänstern ibland talar om klass så menar de något helt annat idag än vad Karl Marx menade), eftersom det inte är relevant längre. Numera utgår man, som nämnts ovan, i stället från minoritet och majoritet (eller svag och stark). Och i den nya analysen är minoriteten (den svage) alltid god medan majoriteten (den starke) alltid är ond. Själva prototypen för ondskan är i wokevänstervärlden vita, konservativa, heterosexuella män. Och är de dessutom kristna, ja då blir det full pott på ondskeskalan.

Bibeln har en intressant vers som kommenterar ovanstående:

Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma dina landsmän (3 Mos 19:15).

Den rättfärdige står på sanningens och rättens sida och gynnar vare sig fattig eller rik eller minoriteter eller majoriteter! Det finns ingenting som säger att den fattige alltid har rätt eller att en minoritet alltid är moraliskt överlägsen majoriteten.

När kvinnans goda sidor perverteras (utan moral och utan sanning) sjunker hon ned i det totala mörkret. Greta Thunberg har nu, i denna anda, öppet tagit ställning för Hamas och för en palestinsk stat "från floden (Jordanfloden) till havet (Medelhavet)", dvs ett utplånande av Staten Israel. Därmed frånhänder sig Greta Thunberg varje möjlighet att i fortsättningen bidraga till klimatarbetet, eftersom varje anständig människa nu rimligen måste ta avstånd från henne. Som jag skrivit på många andra ställen så är feminism, klimatkamp, öppna gränser etc inte bara grundade i humanism och godhet, utan ingår i det fascistoida vänsterpaketet, vars övergripande mål är globalism och totalt utplånande av det kapitalistiska systemet och därmed också av den västerländska kulturen. Frågan är om humanism och godhet överhuvudtaget har någon relevans för vänsterfascisterna.

En ytterligare aspekt av ovanstående är att en minoritet eller en förtryckt eller svag grupp inte bara kan ha fel, de kanske till och med är lika onda som, eller till och med ondare än, majoriteten eller den starke eller förtryckaren. Att en svag grupp etc framstår som "god" kanske helt enkelt beror på att de inte har samma möjlighet att uttrycka sin ondska som vad majoriteten/förtryckaren har. Dvs både sant och falskt, rätt och fel och ont och gott har ingen koppling till om man är majoritet eller minoritet eller om man är förtryckare eller förtryckt eller stark eller svag eller rik eller fattig!!! Detta är en oerhört viktig insikt som vi ständigt måste påminna oss om för att inte falla för frestelsen att stödja en svag part enbart för att den är svag. Filosofen och matematikern Bertrand Russel myntade uttrycket "de saliga förtryckta". Med detta menade han att man ofta tilldelar förtrycka grupper en slags saligstatus (som kompensation för att de är förtryckta). Ett exempel han tar är att när kvinnan på 1800-talet var förtryckt tilldelades hon änglalika egenskaper. T ex i äkta sängen så skulle hon, som det helgon hon var, blunda och tänka på att hon uthärdade detta syndiga och djuriska för "Old England" (dvs för att skapa nya engelsmän). Och när sedan kvinnan inte längre var förtryckt hämnades Freud på henne och förvandlade henne till en liderlig nymfoman. Då var hon inte salig längre.

Det är först när en minoritet eller "svag" grupp får makt som de har möjlighet att visa vilka de verkligen är. Som när nazisterna, från att ha varit en liten minoritet i Tyskland på 1920-talet, plötsligt fick obegränsad makt och därmed kunde visa sin sanna natur (en spya som vällt upp från helvetet). Andra minoriteter (alla rörelser startar som minoritetsrörelser) kanske visar sig utgöra en god faktor i världen när de får inflytande. Till en början utgjorde socialdemokratin i Sverige, som jag ser det, en god kraft. De skapade ett jämlikt välfärdssamhälle, eftersom det de gjorde det gjorde de för Sveriges och svenska folkets bästa och inte för Karl Marx eller för egen vinnings skull. På 1970-talet förvandlades Socialdemokraterna, genom Olof Palme och makarna Myrdal (Gunnar och Alva), till ett ideologiskt parti som genom social ingenjörskonst och indoktrinering/manipulation (via media och skola) skulle förvandla Sverige till ett ateistiskt, socialistiskt "paradis". Och idag, under partiledare som Stefan Löfvén och Magdalena Andersson, handlar det vare sig om Sveriges bästa eller att förvandla Sverige till ett ideologiskt paradis utan om att klamra sig fast vid makten till varje pris. Makt, makt, makt, tycks vara dagens socialdemokraters valspråk. Vilket förräderi mot de ursprungliga socialdemokraterna som kände ansvar för sitt eget folk och sitt eget land och ville Sverige och svenskarnas bästa och där ideologin var underordnad resultatet. Den tidens socialdemokrater såg sig som svenska folkets tjänare och inte som dess Herrar (i motsats till dagens socialdemokrater, vilka t ex 1975 i smyg, utan någon egentlig debatt i Riksdag eller media, fick igenom det ödesdigra beslutet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt land, utan att fråga sina uppdragsgivare, svenska folket, om lov).

När det gäller rättssyn skiljer sig det manliga och det kvinnliga åt. Den kvinnliga arketypen försöker se det bästa hos alla människor. När hon ser en mördare ser hon honom som när han var 5 år och en gullig liten pojke, och tycker därför synd om honom och vill att han skall få ett milt straff, om ens ett straff alls. Hon tänker på hur mördaren som barn kanske misshandlades av sin pappa och förstår att han blev som han blev. Och hennes hjärta blöder. En man kan se samma sak, men inser rent logiskt att för att samhället inte skall kollapsa måste samhället ibland ha hårda nypor. Enligt den manliga arketypen måste grova brott få stora konsekvenser. Självklart är män olika och alla män tänker inte så, vilket är lika självklart som att alla kvinnor inte tänker som den kvinnliga arketyp jag beskriver ovan.

Jag läste för länge sedan om en familj, där dottern sexmördats av en ung kille. Givetvis ett stort trauma för familjen och mannen och hustrun löste det på olika sätt. Mannen försjönk i hat mot gärningsmannen medan kvinnan ville förlåta och gå vidare. Hon till och med sökte upp gärningsmannen i fängelset och fikade med honom i ett försök att förstå och att själv försonas med det som hänt. Jag förstår både mannen och hustrun. Mannen upplevde att kvinnan förrådde deras dotter genom att fika med gärningsmannen (jag har full förståelse för mannen) och det hela slutade med skilsmässa. Det lär inte vara ovanligt med skilsmässa efter sådana här traumatiska händelser, helt enkelt för att parterna har så olika sätta att handskas med sin sorg så att de till slut blir totala främlingar för varandra.

En mindre sympatisk sida av den kvinnliga arketypen är många kvinnors tendens att fascineras av grova brottslingar. Kanske är det hennes modersinstinkt som löper amok här. Ett otäckt exempel på detta är morden 1988 på en 15-årig pojke och hans föräldrar i Åmsele i Västerbotten. Detaljerna kring mordet är motbjudande och jag överlåter åt läsaren att googla på "Åmselemorden" för närmare detaljer. Jag minns denna händelse mycket väl. Och jag minns också några tidningsartiklar i samband med rättegången. Flera poliser berättade där hur den 23-årige mördaren, Juha Valjakkala, mottog stora mängder beundrarbrev från kvinnor, både vuxna och tonårstjejer. Det bara vällde in till häktet. Det handlade om hundratals eller kanske tusentals. Poliserna berättade att de både var chockade och äcklade. Jag blev nyligen påmind om dessa mord, eftersom det den 7/4 2024 fanns en artikel i Expressen om morden i Åmsele. Rubriken var "Juha Valjakkalas änka: 'Kvinnor ropade utanför mitt hem'". I artikeln berättas om alla kärleksbrev till Valjakkala som strömmade in till häktet. Och änkan berättar i artikeln hur beundrare (varav alla var kvinnor) fortsatte att kontakta Valjakkala ända fram till dennes död 2023. Och kvinnornas fascination för Åmselemördaren utgör ingen engångshändelse. Jag vet inte hur många liknande fall jag läst om, där kvinnor blivit som galna av upphetsning när det gällt massmördare. Detta måste vara en av kvinnans mest vidriga sidor (jag hittar inget annat ord för det jag känner). Återigen talar jag i generella termer. Jag känner många kvinnor som äcklas lika mycket som jag av den här typen av kvinnor. Och jag vet inte ens om denna sida tillhör den kvinnliga arketypen. Kanske handlar det helt enkelt om könlös ondska (att sympatisera med massmördare kan inte vara något annat än ondska). Å andra sidan har jag aldrig hört talas om män i sammanhanget, vilket i så fall återstår att förklara. Möjligen skulle förklaringen kunna vara så enkel som att nästan alla seriemördare är män och att de flesta män är heterosexuella och därför inte blir kära i seriemördare.

Den manliga arketypens rättssyn skulle jag vilja beskriva ungefär så här (kanske lite tillspetsat:

1. Ett brott måste sonas (den absolut, absolut viktigaste aspekten). Det handlar om att betala en skuld (vi kan också kalla det för en form av hämnd). Fruktansvärda brott måste få för gärningsmannen fruktansvärda konsekvenser! I denna punkt ingår också att offret (om offret lever) och anhöriga skall uppleva att rättvisa skipats. Då kan de gå vidare. Om gärningsmannen går fri eller får ett löjligt lågt straff, binds offret och dennes anhöriga i bitterhet och hat och kan inte gå vidare. Ett proportioneligt straff, som upplevs rättvist, utgör alltså en upprättelse och befrielse för offret (om offret lever) och offrets anhöriga. Vid mycket grova brott anser jag att konsekvenserna skall vara så fruktansvärda så att offret (om offret lever) och dennes anhöriga till och med skall tycka synd om gärningsmannen. Detta är en mycket viktig aspekt som har prioritet långt utöver brottslingens väl och ve.

2. Allmänprevention (avskräcka andra). Där ingår att risken att åka fast måste vara stor.

3. Individualprevention (förhindra att den dömde begår nya brott). Här ingår både avskräckning (att betala ett pris för det lidande etc man orsakat andra) och terapi. Och där avskräckningen är minst lika viktig som terapin. Vid mycket grova brott försvinner denna aspekt, eftersom gärningsmannen aldrig kommer att få tillfälle att begå nya brott (om man har ett rättssamhälle värt namnet).

4. Hjälpa gärningsmannen tillbaka till samhället (vid mindre grova brott). Detta är inte oviktigt men har lägre prioritet än övriga punkter. Men självklart vill man inte släppa ut tickande bomber i samhället utan man bör göra så mycket som möjligt för att avprogrammera gärningsmän och om det bedöms nödvändigt ge brottslingen en utbildning som möjliggör att denne kan försörja sig på sitt eget arbete. Grova serievåldtäktsmän skall givetvis kastreras på riktigt (och inte kemiskt).

Den arketypiskt kvinnliga rättssynen behöver inte beskrivas närmare här, eftersom det är exakt denna rättssyn som tillämpas i dagens Sverige. Mannens inflytande är endast marginellt. Det är bara att slå upp dagens DN, SvD, Expressen etc så får man en sammanfattning av den kvinnliga synen på hur ett rättssamhälle skall fungera.

Många grundläggande rättsprinciper och etiska normer har inget alls med manligt och kvinnligt att göra utan utgör allmänna etiska och moraliska principer (du skall inte mörda, du skall inte stjäla etc). Däremot har det manliga och det kvinnliga olika syn på hur man skall tillämpa och upprätthålla dessa principer.

Självklart ställer inte alla män upp på ovanstående (många män i Sverige och Europa är ju i praktiken mentalt kastrerade och representerar snarare det kvinnliga än det manliga). Själv kan jag säga att jag både sympatiserar med det manliga och det kvinnliga här. Och som jag skriver på många i ställen så behövs både det manliga och det kvinnliga för att få en balans mellan lag och nåd. Grundläggande måste det emellertid finnas mycket hårda straff för mycket grova brott. Här måste det kvinnliga träda tillbaka. Sedan måste det också finnas mycket nåd och de intagna som verkligen vill ändra sina liv måste få all tänkbar hjälp till detta. Men observera, utan straff finns ingen nåd. Man kan ju inte benådas från ingenting. Och ju hårdare straff man benådas ifrån, desto större är nåden. Nåden skall inte vara något automatiskt. Den som inte sköter sig i fängelset skall inte komma ut efter halva tiden. Och i stället för mängdrabatt för den som begått många brott skall straffet öka dramatiskt med antalet brott. Kanske exponentiellt — första gången man döms för våldtäkt fängelse i 2 år, andra gången 4 år, tredje gången 8 år och fjärde gången livstid utan möjlighet till frigivning. Har man begått 3 våldtäkter innan man lagförs skall straffet direkt bli 2+4+8=14 år. Vid grov våldtäkt skall dessa siffror fördubblas.

Med våldtäkt menar jag då det som tidigare menades med våldtäkt. Dvs att en man med fysiskt våld tilltvingar sig samlag med en kvinna han inte har någon relation till. Idag kan en man anklagas och fällas för våldtäkt trots att han inte ens vet om att han begått en våldtäkt. Han och en kvinna kanske varit berusade och grovhånglat och plötsligt kommer hans hand innanför kvinnans trosor (utan att de kommit överens om att gränsen går där). Och sedan dröjer det flera veckor innan hon anmäler "våldtäktsmannen" efter att en väninna övertygat henne om att det var våldtäkt. "Offret" själv kanske inte betraktade det som hänt som våldtäkt innan hon träffade sin väninna. Det finns nästan aldrig några fysiska bevis i sådana fall, utan domstolen måste lita på vad kvinnan säger, vilket inte garanterar ett objektivt domslut. Denna nya våldtäktsdefinition är ägnad att förvirra människor och hotar starkt rättssäkerheten och uppvisar alla tecken på kvinnans allra mörkaste sidor, och kommer på sikt att förstöra relationen man-kvinna, eftersom män inte längre kan lita på att kvinnor inte anmäler dem. För att vara helt säker måste mannen se till att de före samlaget skriver ett kontrakt, bevittnat av två vittnen, på vad han får och inte får göra och sedan måste de ha två notarius publicus närvarande (plus 12 videokameror som filmar allt från olika vinklar) under hånglandet eller samlaget som kan intyga/visa att mannen inte gått utanför kontraktet. Men vill vi verkligen ha en sådan relation mellan män och kvinnor?

Vid riktigt grova brott (exempelvis seriemördare och personer som sexmördar barn) skall det inte finnas någon nåd alls. En sådan människa skall aldrig få en chans att skada fler människor. Här väger medborgarnas säkerhet oändligt mycket tyngre än t ex en seriemördares mänskliga rättigheter. Den som begår vissa vidriga handlingar ställer sig utanför sin mänsklighet och skall inte ha några mänskliga rättigheter i fortsättningen. Han har ju själv valt att ställa sig utanför mänskligheten och får ta konsekvenserna av detta val!

Ett samhälle som gör anspråk på att vara rättfärdigt måste upplevas som rättfärdigt av dess medborgare. Så är inte fallet i Sverige idag. Kvinnans allomfattande kärlek och empati leder henne vilse här, enligt min mening. Och när kvinnan har så mycket makt som idag kan det inte sluta annat än illa. Empati och kärlek fungerar inte på gängen eller på sådana som Hitler. De måste stoppas med fysisk styrka och makt. Sedan kan kvinnans empati finnas i bakgrunden som en mildrande kraft. Och jag känner många kvinnor som håller med mig här.

Sammanfattningsvis så behövs kvinnan för att balansera mannen hårdhet och skapa ett samhälle värt att leva i, men utan mannen som balanserar kvinnans mjukhet, kommer samhället att kollapsa. Endast mannen och kvinnan tillsammans kan skapa ett gott samhälle!

Efter 30 år som lärare har jag lärt mig hur viktigt det är att en lärare upplevs som rättvis. En sådan lärare kommer att ha en bra relation till sin klass och eleverna kommer att vara lojala. Samma sak gäller ett samhälle. Om medborgarna upplever samhället som orättvist förlorar samhället deras lojalitet, vilket kan uttrycka sig i en växande svart ekonomi och ökande korruption. Eller på andra sätt. Låt oss ta ett exempel. Vi har en person A som troget arbetat hela sitt liv i ett låglöneyrke och som aldrig begått brott och som har skött sig på alla sätt och vis. Trots sin ganska låga inkomst har han lyckats spara ihop en hyfsad summa pengar att ha som trygghet på ålderns höst. Denna person har en bror B som nästan aldrig jobbat, som levt i lagens utkant och hela sitt liv legat samhället till last, utan att vara sjuk. Nu går båda i pension. A, som är änkling, bor i en etta i en förort medan B, som är gift, bor i en trea på Kungsholmen. När A frågar sin bror hur han har råd med detta får han reda på att det sociala ordnat lägenheten till brodern och att denne får 10 000 kr/mån i bostadsbidrag plus äldreförsörjningsstöd på ett antal tusenlappar. B har dessutom fått reda på att han kan få gratis tandsanering, eftersom han har så låg pension. A kan varken få bostadsbidrag eller tandsanering, eftersom han har pengar på banken. Detta gör A mycket bitter. Och han har anledning att vara bitter eller snarare arg.

Det är bra med välfärdssystem, men ett välfärdssystem måste vara rättfärdigt. Om folk som aldrig eller i väldigt låg grad arbetat (på grund av lathet) får det lika bra ekonomiskt efter pensionen som den som arbetat och betalat skatt hela livet så är detta i min värld omoraliskt och orättvist. Det spelar ingen roll hur realistiskt exemplet i förgående stycke är, läsaren förstår säkert vad jag försöker säga och det finns oräkneliga exempel på hur orättvist människor som arbetat hela livet behandlas jämfört med hur skurkar och banditer behandlas (det är ju ungefär som telecomföretagen som behandlar nya kunder oändligt mycket bättre än stamkunder). I ett demokratiskt samhälle styrt av arketypiska män är rättvisa en viktig faktor och där ingår att belöna den som skött sig under sitt liv. I ett demokratiskt samhälle styrt av arketypiska kvnnor är medkänsla och empati det som dominerar. Och om detta betyder att misskötsamma människor behandlas bättre än skötsamma, ja då får det bli så. Den kvinnliga arketypen förstår inte hur farligt detta är. Ett sådant samhälle försvagas, eftersom en demokratis styrka är proportionell mot dess medborgares lojalitet.

Som sagt, godhet utan vishet och utan gränser är bara en annan form av ondska. Kvinnan måste balanseras av mannen för att inte hennes känslor skall leda henne vilse. Och mannens hårdhet måste balanseras av kvinnans mjukhet för att hålla honom på mattan. Först då blir världen rättvis och först då kan den verkliga ondskan bekämpas med framgång. Även om vare sig mannen eller Israel eller kapitalismen (för att nämna några av wokerörelsens hatobjekt) är felfria, så utgör vare sig mannen eller Israel eller kapitalismen den yttersta ondskan i världen. Denna går mycket djupare än så och har andliga dimensioner, och innebär något mycket mörkare och vidrigare och mer olycksbådande än vad ateistiska vänsterideologer kan föreställa sig. Mannen och kvinnan behöver därför varandra! Endast mannen och kvinnan tillsammans kan besegra ondskan!

Den kvinnliga riksdagsmannen Cecilia Ovanläder (BMM) intervjuas av Cissi Gam.
— Ja, du har ju under många år kämpat för att få en större andel kvinnliga riksdagsmän. Hur tycker du att du har lyckats.
— En del framsteg har gjorts. Just nu (hösten 2023) är vi 47% kvinnor i Riksdagen.
— Men det är ju fantastiskt. Ni är ju nästan på målsnöret!
— Åh nej. Ännu är det långt kvar.
— Jamen det är ju bara 3% kvar tills ni är 50%.
— 50% ja. Men du tycks ha missuppfattat begreppet jämlikhet totalt! Verklig jämlikhet innebär enligt oss i BMM 100% kvinnor i Riksdagen!

(BMM står för det nya Riksdagspartiet "Bort Med Männen (från politiken)!")

Det finns grupperingar inom kvinnorörelsen som talar om toxisk manlighet och att alla män borde utrotas. Jag hörde nyligen på nätet en kvinnlig aktivist berätta att en kvinna nu i princip kan befrukta sig själv genom att låta en läkare ta celler från hennes egen benmärg (eller från någon annan kvinnas benmärg) och använda en sådan cell för att befrukta sitt ägg. Resultatet blir enbart flickor, eftersom kvinnans celler saknar y-kromosomen (som är nödvändig för att det skall födas män). Det behövs således, enligt den kvinnliga aktivisten, inga män utan de kan få dö ut. Jag vet inte om den här typen av kvinnor verkligen menar allvar, eller om de bara försöker provocera, men att överhuvudtaget komma med denna typ av argument är tragiskt och kan omöjligen skapa en bättre värld.

Till den läsare som kanske undrar varför jag inte har ett avsnitt om mannens mörka sidor blir svaret att mannens mörka sidor har diskuterats så mycket i media och överallt att jag inte finner någon anledning att ta upp dem här. Observera att jag inte påstår att män är bättre än kvinnor. Båda könen har sina starka och sina svaga sidor. Och även de starka sidorna kan gå fel om man överger vishetens och sanningens stig. Och om de inte balanseras av det motsatta könet.

 

Det manliga behövs

Vi människor har ett samvete, givet oss av Gud (tror jag), för att skydda oss mot ondskans virus. Och är du ateist tror du antagligen att evolutionen gett oss samvetet för att öka vår förmåga att leva i flock (eller något liknande). Samvetet fungerar under alla förhållanden som ett slags immunförsvar mot ondskan. Mot godskan (den falska godheten) har vi däremot inget skydd. Hur skulle det kunna vara fel att vara god? Att öppna våra gränser och låta lidande flyktingar få ett hem hos oss i det rika Norden? Bara att tänka så fyller oss med varma känslor! Godskan fungerar ungefär som HIV-viruset. Vi vet idag varför vårt immunförsvar inte klarar av detta virus. Det beror på att HIV-viruset gömmer sig inuti T-cellerna, dvs inuti de celler vars uppgift är att upptäcka virus och att bekämpa dem. HIV-viruset är således som en trojansk häst mot vilken vi inte har något försvar. Den falska godheten (godskan) kan betraktas som ett andligt HIV-virus. Det enda som kan rädda oss från detta andliga virus är ett andligt vaccin som heter Sanningen. Dvs att man t ex tar reda på vad islam är för något, och att man noggrannt och utan förutfattade meningar tänker igenom konsekvenserna av att ta emot en miljon flyktingar från en kultur som är totalt oförenlig med Europas kultur och vars icke förhandlingsbara slutmål är att krossa den västerländska kulturen och tvinga in Västvärlden under islams totalitära och ondskefulla system. För att lösa Västvärldens problem krävs att man sätter sig över sina känslor och tänker logiskt och utgår från vad som är sant och nödvändigt och inte från vad som får en att känna sig god. Det är här mannen kommer in i bilden. Utan det manliga kommer vi att få exakt vad vi har fått i Sverige idag 2024! Ett samhälle i upplösning.

Idag i Sverige har kvinnan, eller snarare det kvinnliga, nästan hela makten. De flesta svenska män idag, speciellt bland kulturelit, journalistkår, politikerkår etc, är dessutom mentalt kastrerade och försöker företräda det kvinnliga efter bästa förmåga. De tänker som kvinnor och agerar som kvinnor. Därför är Sverige i sin nuvarande form, dömt att falla sönder, och vi ser redan nu, våren 2024, allt fler tecken på detta. Vi får väl se om svenska folket vaknar upp innan det är för sent. Jag har dessvärre föga hopp.

Feminismen är idag ett vänsterpaket med starkt fascistiska drag, dvs ett helt paket av olika mål och meningar. Och för att accepteras som feminist av vänstern måste man köpa hela paketet. Där ingår genderteori (det finns inga biologiska kön, eller dessa är i varje fall meningslösa, alla män är onda och bör snarast be om ursäkt för att de är män etc). För mig innebär feminism att kvinnor skall har samma möjligheter som män när det gäller utbildning, arbete, rösträtt etc. Självklart skall de ha lika mycket betalt som en man om och när de utför samma yrke lika bra och jobbar lika mycket och lika hårt som en man. Men det betyder som sagt inte att 50% av alla poliser, soldater, matematiker, sjuksköterskor, spermadonatorer etc skall vara kvinnor. Att ha samma potentiella möjligheter innebär inte att utfallet blir jämnt fördelat överallt och i alla sammanhang. Män och kvinnor har inte bara olika fysiska förutsättningar utan har också väldigt olika intresseprofiler (vilket man, som diskuterats ovan, ser redan hos små barn — pojkar leker med bilar och flickor med dockor) och olika begåvningsprofiler, varför 50% män och 50% kvinnor inom alla yrken inte alltid är ett önskvärt slutresultat. Ett sådant resultat är snarare resultatet av att man manipulerar människor att välja yrken som de aldrig skulle valt utan denna manipulation. Ja yrken som de kanske inte ens passar för och som de dessutom inte klarar av speciellt bra.

Det önskvärda resultatet är att alla människor skall få jobba med sådant de tycker om, ifall de klarar detta. Det kan ju finnas någon som har en dröm att bli matematiker eller stridsflygare. Men för att denna dröm skall uppfyllas måste man ha förutsättningar för dessa yrken. Alla klarar inte att doktorera i matematik (hur mycket man än anstränger sig) och alla har inte de fysiska förutsättningarna för att bli stridsflygare (syn, reaktionsförmåga etc). Hur mycket man än drömmer om det. Och klarar man det inte, ja då får man ta plan B i stället, dvs satsa på något man klarar av. Bara för att man är kvinna eller tillhör någon minoritetsgrupp har man inte rättighet att bli vad som helst. Man har rättighet att försöka bli vad som helst, men är man färgblind finns det vissa yrken man helt enkelt inte kan ha (exempelvis busschaufför, pilot och telemontör). Och är man blind eller döv eller totalförlamad är jobbutbudet ännu mer begränsat. Etc, etc. Sådan är verkligheten. Tyvärr!

Den kanadensiske psykiatrikern Jordan Peterson har arbetat mycket med frågorna kring manligt-kvinnligt (Peterson påminner till sin personlighet väldigt mycket om min lärare och mentor som jag nämner i början av denna artikel). Han tycks vara en person som man antingen älskar eller hatar (fast när man ser vilka personer som hatar Peterson så talar det starkt till hans fördel). Han har, som jag ser det, en djup, djup insikt när det gäller dessa frågor. En insikt som är lika mycket andlig som den är baserad på psykiatrins/psykologins teorier. Hans syn på mannens natur är mycket intressant. Han säger ungefär följande när han talar om starka män (något han ser som en positiv egenskap — det handlar huvudsakligen inte om fysisk styrka):

Att vara stark i verklig mening, innebär enligt Jordan Peterson inte att man är en tyrann. En stark person försvarar de svaga. Han är potentiellt farlig i bemärkelsen att han har ett skarpt "svärd" och vet hur han skall använda det, men använder det sällan eller aldrig, eftersom den styrka han utstrålar oftast är tillräcklig. En stark man är kapabel att kontrollera sin farlighet och vet när han skall använda den. En stark man använder inte våld, mobbar ingen och förtrycker ingen (som inte hotar andra). Det är de svaga och harmlösa som mobbar och begår skolskjutningar och som blir seriemördare. Den som är svag, naiv och harmlös och misslyckad (kanske självförvållat) blir bitter. Och svaghet och bitterhet skapar verkligt farliga människor, som inte har kontroll över sin farlighet och som vill hämnas på andra för sitt eget misslyckande (t ex, när det gäller män, misshandla sin hustru, våldta kvinnor, sticka en kniv i ryggen på en okänd person på gatan, seriemörda kvinnor eller skjuta ihjäl tiotals skolbarn med automatvapen — misslyckade kvinnor har ju andra sätt att manifestera sin ondska). Män (och kvinnor, men just nu talar vi om män) som gör sådana saker är de fegaste, ynkligaste människor som finns på jorden säger Peterson.

En verkligt god man är en mycket, mycket farlig man, som har sin styrka och sin farlighet under kontroll och bara använder den när det behövs. Men som inte tvekar att använda den om det är nödvändigt för att stoppa ondskan. Enligt Peterson behövs sådana män och världen rasar ihop utan sådana män (vilket vi ser just nu).

Även Peterson talar här delvis om arketyper. Dvs precis som jag så menar han att det finns kvinnor som inte är typiska för sitt kön och motsvarande när det gäller män. Dessa undantag har betydelse lokalt men inte när det gäller hur ett samhälle utvecklas.

Och avslutningsvis, till dig som absolut inte kan köpa mitt resonemang ovan, och menar att det handlar om kvinnohat och kvinnoförtryck och jag vet inte vad, vill jag än en gång fråga varför det inte skulle kunna finnas stora skillnader mellan män och kvinnor och speciellt mellan det manliga och det kvinnliga. De flesta vänsterfeminister är ateister. Som ateist måste man i konsekvensens namn tro att människan till 100% är en biologisk varelse (vad skulle hon annars vara?). Vidare måste man rimligen tro att det bakom de olika arter som finns, inkluderande människan, enbart finns evolutionen (dvs naturlagar i kombination med slumphändelser). Inga andra orsaker kan existera för en konsekvent och genomtänkt ateist. Min fråga blir då, varför skulle inte evolutionen kunna ge män och kvinnor väldigt olika egenskaper? Både fysiskt och mentalt. Ungefär som jag beskriver ovan. I djurriket ser vi ju dramatiska skillnader mellan hanar och honor. Varför skulle inte samma kunna gälla människan?

FN:s Internationella Kvinnoorganisations ovilja att skarpt fördöma Hamas våldtäkter och mord på kvinnor och unga flickor och till och med barn, den 7/10 2023, utgör en kristallklar illustration av den kvinnliga arketypens allra mörkaste sidor. Denna organisations huvuduppgift är ju att arbeta mot övergrepp på kvinnor och så kan man inte förmå sig att fördöma ett av de värsta övergreppen på kvinnor sedan Nankingmassakern under WW2. Här kan man prata om ondskans rundgång! Ett självrefererande system av ultimat ondska! SKÄMS PÅ ER!!! SHAME ON YOU!!!

 

Sammanfattning

Idag ser vi en accelererande försvagning av Västvärlden. I Sverige och många andra länder där fascistvänsterfeminismen har stort inflytande är detta extra tydligt. Observera, jag talar således inte här om feminism i största allmänhet (den feminism som arbetar för jämlikhet och lika möjligheter mellan könen — denna rörelse stöder jag fullt ut), utan jag talar om den perverterade, fascistoida vänsterfeminismen (fascistoid därför att den är hundraprocent intolerant och hatisk och dessutom hotande mot alla som har, i deras ögon, fel åsikter). Detta missbruk av feminism vill att kvinnan skall vara som en man, och föraktar allt genuint kvinnligt och skapar ett svagt, polariserat samhälle som omöjligen kan bestå, eftersom det riskerar att falla sönder inifrån! Lösningen ligger inte i att kvinnan tar makten till 100 procent, eller att kvinnan försöker vara som en man, utan i att vi har en sund balans mellan det manliga och det kvinnliga. Där män är män och kvinnor är kvinnor!

Winston Churchill förutspådde efter Andra Världskriget att framtidens fascister kommer att kalla sig antirasister och antifascister. Och det är exakt vad vi ser idag. Vänsterfeminister, klimatvänsterfanatiker, hela wokerörelsen, BLM, #Metoo etc, etc uppvisar alla tydliga fascistoida drag; total intolerans för andra åsikter, demoniserande av alla som inte tycker som dem, hot och våldsanvändning som endast begränsas av att de inte vill tillbringa åratal av sina liv i fängelse etc, etc. Och alla dessa grupperingar säger sig vara antifascister och antirasister medan de i själva verket är funktionella fascister. Churchills profetia har med andra ord slagit in till 100 procent! Tyvärr!

Doris Lessing (1919-2013) var/är en av världens mest kända och betydelsefulla kvinnliga författare. Hon fick nobelpriset i litteratur 2007. Hon har ofta framställts som en frontfigur för feminismen, antagligen på grund av att några av hennes böcker handlat om kvinnor och kvinnors rätttigheter. Emellertid så har Lessing gång på gång tagit avstånd från den moderna, aggressiva feminismen (hon är antagligen feminist i samma mening som jag är feminist). Hon brukade säga om feminismen att "elaka kvinnor förvandlar män till krossade, förvirrade fegisar." Enligt en artikel i Aftonbladet gick hon, vid en bokmässa i Edinburgh 2001, till våldsamt angrepp mot feminismen och kallade den en "försåtlig, fundamentalistisk kultur" och sade att pojkar och män numera är offer, som känner skuld för sin blotta existens, och uppmanade männen att slå tillbaka. Den som vill veta mer uppmanas att googla på "Doris Lessing feminism" och liknande.

Apropå elaka kvinnor så läste jag för ett par år sedan om en skola i USA, där pojkarna i årskurs 1 (dvs 7-åringar) tvingades ställa sig upp och inför flickorna i klassen be om ursäkt för att de var pojkar. Och lärarinnan kände sig säkert genomgod, och upplevde hur varma vågor av värme och vällust strömmade genom hennes kropp, när hon tvingade de hemska pojkarna att be om ursäkt för sin hemskhet. Jag skulle i stället vilja kalla det lärarinnan gjorde för djävulsk ondska och som dessutom är förödande både för pojkarna och flickorna i klassen.

Men även om nu män skall vara män och kvinnor vara kvinnor, kommer vi inte ifrån att det finns en minoritet av människor som brottas med sin könsidentitet. Självklart har de rätt att leva som de vill (så länge de inte inkräktar på andras rättigheter), och det finns plats för dem och alla andra, både ovanliga och vanliga människor, i samhället. Men minoriteter skall inte vara normgivande för samhället eller tvinga majoriteten att acceptera/böja sig under deras världsbild/ideologi. T ex påståendet att könsbegreppet är en social konstruktion och att varje individ därför kan bestämma vilket kön denne tillhör. Jag anser att detta påstående är objektivt falskt och ingen har rätt att förmena mig rätten att ha denna åsikt och även uttrycka den offentligt!

Jag läste i Science (tror jag det var) för några år sedan ett reportage om en kvinnlig forskare som skrivit en artikel i vilken hon presenterade en metaanalys av data rörande könsdysfori hos skolelever. Hon fann där att om på en skola en flicka (det handlar oftast om flickor) inleder en könskorrigerande behandling så blir det som en lavineffekt, och plötsligt så vill mängder av flickor på den skolan byta kön. Forskaren var inte negativ till könskorrigerande behandlingar i sig men varnade för att unga människor kan dras med i en masshysteri och menade att man måste vara försiktig så att inte ungdomar obetänksamt genomgår stora kirurgiska ingrepp, vilka inte kan göras ogjorda. Hon påpekade också att många av de ungdomar som lider av könsdysfori också har andra psykiska diagnoser och att det är svårt att veta vad som är själva grundproblemet hos en individ. Den kvinnliga forskarens artikel väckte oerhört starka reaktioner och hon kallades på olika forum för nazist och liknande, och man krävde att hon skulle få sparken från det universitet hon arbetade på. Den som skrev reportaget i Science (eller var det nu var) tyckte de absurda reaktionerna var anmärkningsvärda. Den kritiserade artikeln var ju inte på något sätt negativ till könskorrigerande behandlingar utan menade bara att vi måste vara försiktiga så vi inte skadar mer än vi hjälper. Dessa skarpa reaktioner visar hur känsligt ämnet är och hur svårt det är att nyansera debatten. Ja att överhuvudtaget få en debatt värd namnet. Jag har läst om flera fall i USA där föräldrar som tyckt att deras könsdysforiska barn skall vänta några år med att inleda den könskorrigerande behandlingen har förlorat vårdnaden av barnet. På sistone har det börjat skrivas mer nyanserat om baksidan av könsbyten och man har tagit upp fall där ungdomar sedan ångrat sig och till och med tagit sina liv efteråt. Detta med trans och könsbyten utgör ett av många exempel där minoriteter försöker ta kontroll över samhället och försöker använda samhällets tvångssmonopol (polis, rättsväsende etc) för att hindra en seriös och fri debatt. Detta är inte önskvärt i en demokrati och här måste majoriteten sätta ned foten! De som skadas är ju ungdomarna själva när de manipuleras av vuxna till att genomgå behandlingar som de sedan får leva med resten av sina liv. Kanske djupt ångrande vad de gjort. Som sagt, det finns inget som säger att minoriteter eller svaga eller utsatta grupper alltid har rätt, alltid är moraliskt överlägsna och alltid är goda. Vem som har rätt måste avgöras utifrån vad som är sant och moraliskt rätt och inte genom manipulation eller hot om våld eller utifrån vad som är politiskt korrekt.

Allt måste vara tillåtet att kritisera och analysera — även minoriteter och svaga grupper och deras åsikter!!!

Idag talas det mycket om kränkning och tröskeln för vad som är kränkande tycks vara väldigt låg. Många kända komiker (Rowan Atkinson, John Cleese m fl) har varnat för att ståuppkomiken, komiska filmer som driver med olika företeelser, krönikor med vassa satirer etc är på väg att försvinna, eftersom färre och färre komiker, filmskapare etc vågar utmana genom att skämta. Av rädsla för att bli åtalade, antingen av kränkta privatpersoner eller företag eller av nitiska åklagare som försöker upprätthålla den kränkningslagstiftning som finns. Eller råka ut för olika drev i media eller av upprörda, kanske våldsbenägna, wokegrupper (läs gärna denna artikel och speciellt då talet av Rowan Atkinson, kanske mer känd som Mr Bean). Självklart finns ingen anledning att kränka för kränkandets egen skull. Eller att ge sig på svaga grupper eller individer som inte kan försvara sig. Problemet är emellertid att i princip vilket uttalande som helst kan uppfattas som kränkande av någon känslig eller illvillig individ. Risken finns att man bara kan ha hemsidor med följande korta hälsning (och inget mer), "Ha en bra dag!" om man vill vara säker på att inte kränka någon. Men jag misstänker att man även kan bli kränkt av detta, eftersom en olycklig, deprimerad person kan uppfatta det som ett hån. "Vadå bra dag?" Jag tror att ett samhälle måste tillåta vass humor och absurda sketcher och elaka karikatyrer (där men driver med politiker och makthavare eller grupper). Humor fungerar som en säkerhetsventil som släpper ut instängd vrede och frustration och förbjuder man humor finns risken att människor till slut söker sig till extrema grupper eller exploderar i våldsdåd och liknande. Dagens kränkningstabu ser jag som typiskt kvinnligt, där kvinnans medkänsla med de svaga har perverterats till ett aggressivt förtryck av det fria ordet och den fria tanken (ungefär som i den akademiska världen idag, vilket diskuteras ovan i avsnittet "Kvinnans mörka sidor"). En kultur utan humor är en död kultur. Är det något som karakteriserar ondskan så är det den totala frånvaron av humor.

Judarna älskar att berätta roliga historier om sig själva, där man driver med sin egen kultur. I den västerländska kulturen har humorn haft en viktig plats för att förlösa känslor och för att driva med makthavarna. När det gäller stor humor (Chaplin, Lasse Åberg, Hasse och Tage m fl) skrattar man inte bara åt lustigheter och spratt utan man känner igen sig själv och sina egna svagheter och skrattar också åt sig själv. Genom att med humorns hjälp erkänna och acceptera sina svagheter växer man som människa. Att muslimer skulle kunna driva med sin egen kultur finns inte på kartan. Lika uteslutet var det att Tysklands nazister skulle kunna skratta åt Hitler eller SS eller marscherande soldater med höga bensparkar (Göring utgjorde faktiskt ett undantag och var därför den nazistledare som var mest omtyckt av tyska folket). Och kan man tänka sig Nordkoreas onde diktator, Kim Jong-Un, berätta elaka historier om sig själv och sedan gapskratta? Knappast! Humor är som ett lackmuspapper, som visar var på ondskeskalan en kultur eller ett folk befinner sig.

I ett demokratiskt samhälle utan absolut moral finns risken att man får en slags minoritetsdiktatur, genom att minoriteter försöker framställa sig som martyrer eller offer eller kränkta, för att sedan i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Och till och med i vissa fall genom lagstiftning försöker förbjuda majoriteten att uttrycka sina åsikter. Ytterst sett handlar det helt enkelt om en härskarteknik!

En av Frankrikes mest berömda och mest lästa nu levande författare heter Michel Houellebecq. Han är en mycket speciell man och räknas som en möjlig kandidat för nobelpriset i litteratur. Houellebecq är känd för sina knivskarpa samhällsanalyser och har kallats profet. Hans senaste bok heter Submission (Underkastelse) och utspelar sig i Frankrike i en nära framtid. Europa har då nått ett stadium av så långt gången förruttnelse att det inte längre kan rädda sig självt. En muslim har valts till fransk president. Katolicismen är inte längre tillräckligt vital för att kunna erbjuda något alternativ till islam. Och stället för att utgöra ett alternativ till islam låter sig de flesta katoliker villigt absorberas av denna religion. Houellebecq går tillbaka i tiden till 700-talet, när kristendomen var en vital religion som tog Jesus Kristus på allvar och jämför med dagens urvattnade kristendom. Han driver tesen att den extrema individualismen och moraliska relativismen från 1960-talet och framåt har skapat en individualistisk, materialistisk, konsumistisk och teknokratisk värld, där människor fördriver tiden med ytliga, meningslösa nöjen och samtidigt känner sig vilsna och utan mening i sina liv och därför söker efter något att underkasta sig. Utan en absolut moral går människan vilse. Och utan Gud finns ingen absolut moral. Dagens ytliga, kompromissande kristendomen ser Houellebecq inte som något alternativ. Islam däremot står för stabilitet och övertygelse och styrka, dvs något värt att underkasta sig (själva ordet islam betyder underkastelse). Många av de etablerade kyrkorna har för länge sedan tappat allt detta när de konformistiskt anpassat sig till de sekulära värderingarna och förvandlats till vindflöjlar, och där till och med prästerskapet ser dagstidningarnas ledarspalter och kultursidor som mer fundamentala källor till sin tro än Bibeln. I Submission målas ett synnerligen dystert framtidsperspektiv för Frankrike och Europa upp.

Jag har inte läst boken (den är på 700 sidor) utan lyssnat på ett radioprogram om den (på svenska) och läst en recension av den (på engelska). När jag läste recensionen kom jag direkt att tänka på föreliggande artikel om manligt och kvinnligt. Och min övertygelse är, dessvärre, att orsaken till Sveriges och Europlas "förruttnelse" är att balansen mellan det manliga och det kvinnliga störts. Den kvinnliga arketypens godhet är en godhet utan gränser och utan vishet och enbart byggd på blinda känslor. Kvinnans arketypiska godhet innebär en draksådd om den inte balanseras av det manliga som sätter gränser och väljer vilka som skall hjälpas och hur. Som jag skriver ovan så är ett samhälle som till 100% styrs av det kvinnliga dömt att falla sönder. När jag skriver "som till 100% styrs av det kvinnliga" betyder inte detta att kvinnor inte förtrycks, utan det skall tolkas som att det kvinnliga tänkandet idag dominerar politiken. Att det sedan förekommer att kvinnor fortfarande förtrycks av sina män och att kvinnor våldtas etc är givetvis beklagligt men påverkar inte hur länder styrs och hur lagar stiftas. Där är det det kvinnliga som gäller.

För en kristen ligger det nära till hands att tänka på bibelversen "Dårarna säger i sitt hjärta: 'det finns ingen Gud'" (Ps 14:1) och på Chestertons (engelsk författare och filosof, som bl a skrivit böckerna om Father Brown) uttalande:

När man slutade tro på Gud innebar detta inte att man började tro på ingenting, utan att man i stället började tro på precis vad som helst.

Ett samhälle utan Gud eller i varje fall utan någon form av objektiv moral eller sunt förnuft, ligger öppet för vilka dåraktiga föreställningar som helst. T ex att det manliga inte behövs. Eller att man kan bestämma sitt kön själv oberoende av biologi. Välkommen till dårarnas paradis! Sverige 2024. Och inte bara Sverige utan större delen av Västvärlden 2024. Botemedlet heter SANNINGEN! Och den innebär att vi återvänder till det som skapade Västvärldens storhet, den kristna tron. Och att vi återigen blir en del av världen som står för sanning, rättfärdighet, moral, generositet och kärlek! Och att balansen mellan det kvinnliga och det manliga återupprättas!

---

Som komplement till föreliggande långa artikel, som anlägger ett huvudsakligen samhälleligt och psykologiskt perspektiv, har jag skrivit en kort, kompletterande artikel som undersöker vad Bibeln har att säga om det som diskuteras ovan. Klicka här för att komma dit.

Tillbaka till kontroversiella sidan.