"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 03 29 00:54

Israels rätt att existera och vad har judarna för rätt till landet Israel?

Från arabiskt håll (och numera också från vänsterhåll) hävdas ideligen att det judiska folket inte har någon som helst anknytning till det område som idag utgör landet Israel. Och i varje fall har judarna inte mer rätt till området än araberna. Enligt denna falska historieskrivning, som även svenska massmedia ibland hakar på, började judarna immigrera till det arabiska Palestina (som de inte hade någon som helst tidigare anknytning till) först under 1800-talets sista decennier. Genom sin framfusighet och sina pengar trängde man undan de araber som bodde där, och sedan slutade det hela med att man 1948 lade beslag på allt.

Låt oss för att få en historisk bakgrund, börja med att titta på några kartor.

Denna karta visar Israel och omkringliggande områden under Gamla Testamentets tid. Exakt vilket årtal den omfattar är inte så intressant (förmodligen kan den dateras till ca 900 f Kr). Mer intressant är den helhetsbild som kartan ger.
Att påstå att det aldrig någonsin har funnits en judisk stat i Mellanöstern, är på samma intellektuella nivå som att förneka Förintelsen. Intressant är att många muslimer (alltför många) förnekar båda dessa saker. Något som kräver sanslösa nivåer av förljugenhet och dumhet och okunnighet!
Israel och det judiska folket nämns i mängder av historiska källor. Faraoniska papyrus, babyloniska skrifter, assyriska skrifter, grekiska skrifter, romerska skrifter (romarna var oerhört byråkratiska och förde noggranna journaler över sina olika provinser, varav Judéen var en). Olika antika historiker som Tacitus och Josephus nämner Israel och judarna. Jag känner inte till att det finns någon historiker av rang, som förnekar att det judiska folket har stark anknytning till de områden som idag kallas Israel och Västbanken och Gaza.

Kartan ovan visar således Israel under Gamla Testamentets tid. Israel föll så småningom sönder (år 930 f Kr) i två riken, Israel och Judéen. Dessa kallades också Nordriket och Sydriket. Ungefär där Gaza ligger idag ser vi den filisteiska staten (Philistine States). Filistéerna var Israels ärkefiender sedan lång tid tillbaka. En del palestinier säger sig vara ättlingar till filistéerna, vilket med stor sannolikhet är fel, eftersom de flesta historiker menar att filistéerna ursprungligen kom från kustområdena runt Egeiska Havet, men att de sedan flydde till östra medelhavkusten när de födrevs av grekerna. Man tror dessutom att filistéerna talade ett indoeuropeiskt spåk och inte ett semitiskt språk (som arabiskan). Allting talar för (vilket jag diskuterar i olika artiklar) att palestinierna helt enkelt är jordanska araber (huvudsakligen — kanske uppblandade med araber från Syrien och andra omkringliggande arabländer). Under romartiden kallades området för Judéen, och judarna hade under denna period ett visst mått av självständighet och styrdes av judiska kungar (varav den mest kände är Herodes den Store). De judiska kungarna var givetvis underställda Kejsaren i Rom.

År 70 e Kr gjorde judarna uppror mot romarna. Detta slogs ned med stor kraft. Templet i Jerusalem jämnades med marken och de flesta judar flydde eller fördrevs. Detta ledde till den längsta diasporan i den judiska historien (från år 70 till slutet av 1800-talet när judar började återvända i större skala). Observera dock att det bott judar i området under hela denna period!!! Dvs det har hela tiden funnit judisk närvaro i området.

För att förödmjuka judarna döpte romarna området till Palestina, vilket anspelade på filistéerna (se föregående stycke). Palestina var en romersk provins fram till dess att området erövrades av araberna 634 (se tabellen nedan).

Kartan ovan visar Mellanöstern under den tid (1259-1920) när området tillhörde Kalifatet, vilket så småningom kom att kallas det Osmanska Väldet (som styrdes från Turkiet). Om vi jämför med tabellen nedan ser vi att man i kartan slagit ihop den mameluckiska och den turkiska perioden (både mamelucker och turkar var ju muslimer).

Palestina finns överhuvudtaget inte med på kartan ovan, utan området är uppdelat i "sanjaks", vilket är det turkiska ordet för "distrikt". "Vilayet" är det turkiska ordet för "provins". Vilayet of Beirut är således Provinsen Beirut etc. De olika distrikten är Jerusalems Oberoende Distrikt (Independent Sanjak of Jerusalem), Nablus Distrikt (Sanjak of Nablus) etc. Ingenstans nämns Palestina. Något palestinskt eller filisteiskt distrikt fanns således inte. Och Gaza låg, som framgår av kartan, i Jerusalems Oberoende Distrikt.

Efter att Turkiet hade förlorat Första Världskriget och därmed tvingades frånträda sina besittningar i Mellanöstern, förvaltades området, på uppdrag av Nationernas Förbund (en föregångare till FN), av engelsmännen fram till dess att nationen Israel föddes 1948, vilket diskuteras nedan och i andra artiklar. Engelsmännen kallade området för Palestinamandatet (anspelande på det romerska namnet — förmodligen valde engelsmännen detta namn för att förödmjuka judarna, eftersom deras sympati hel och hållet ligger hos palestinierna, eller i varje fall låg då).

Många (ja de flesta) i Väst) talar om en tvåstatslösning, dvs en uppdelning av Israel, Västbanken och Gaza i två stater; en palestinsk och en judisk. Judarna kan acceptera en sådan lösning, men för palestinierna är detta alternativ helt omöjligt. De skall ha allt! Och detta krav är icke förhandlingsbart. Och det är ju så islam fungerar. I själva verket har området redan delats upp i en arabisk (på den tiden fanns inte begreppet "ett palestinskt folk") och en judisk stat. Detta skedde redan 1920. Enligt delningsplanen skulle araberna få 4/5 av Palestinamandatet och judarna 1/5 (samma proportioner som antalet araber och antalet judar i området). Uppdelningen gjordes så att områden med arabisk majoritet skulle bli arabiska och vice versa. Araberna fick sin del 1920 i form av det som idag kallas Jordanien (ursprungligen var namnet Transjordanien). När den judiska staten skulle bildas, och judarna skulle få sin 1/5, fick engelsmännen kalla fötter. Dels var de rädda för att stöta sig med arabvärlden, dels tycker inte engelsmän om judar, samtidigt som de på den tiden romantiserade islam (idag när islam djupt infiltrerat det engelska samhället kanske man inte är lika romantisk längre, eftersom islams sanna, mörka natur blir alltmer uppenbar). Så engelsmännen förhalade och förhalade och så kom Andra Världskriget emellan. Hade judarna redan fått sin del på 1920-talet hade alla Europas judar kunnat rädda sig dit. Nu hamnade större delen av dem i Hitlers förintelseläger. Här får engelsmännen ställa sig i skamvrån och skämmas riktigt ordentligt!

Och 1948 bildades således den judiska staten Israel. Klicka här för att ta del av en mer detaljerad skildring (inkluderande ett antal kartor) av turerna kring Palestinamandatet under mellankrigstiden och staten Israel fram till 1980!

Alla historiska fakta visar att det judiska folket har sina rötter i landet Israel (dvs det område som idag utgör Israel), ett land som de älskat även då de befunnit sig i exil, och kring vilket till stora delar Bibelns Gamla Testamente kretsar. Låt oss nu undersöka vilka olika folk som under olika tider dominerat det område som idag kallas Israel. Följande tabell visar översiktligt vilka folk eller länder som behärskat området sedan Josua tågade in i Kanaans land ca 1240 f Kr fram till 1948 då den moderna staten Israel utropades:

Djingis Khan härskade över Israel i 16 år under mameluckernas era, men jag har ovan bortsett från denna korta tidsperiod.

Enligt vissa, synnerligen rimliga, bibeltolkningar, som bl a bygger på 1 Kung 6:1 och Dom 11:26, skedde uttåget ur Egypten redan år 1446 f Kr. Eftersom judarna tågade omkring i öknen i 40 år innan de gick in i Kanaans land, bör intåget där ha skett ca år 1400 f Kr och inte 1240 f Kr som i tabellen ovan (dvs 160 år tidigare). I så fall har judarna varit det dominerande folket i området i 1470 år (1310 + 160 = 1470), vilket ytterligare styrker mitt resonemang om judarnas rätt till Israel.

När det gäller judarna så flyttade den förste s k patriarken Abraham dit redan ca 2000 f Kr. Patriarkerna hade stort inflytande i landet, även om de enligt Gamla Testamentet var "främlingar" där. De bodde i landet till ca 1720 f Kr då svår hungersnöd i området gjorde att de flesta flyttade till Egypten (detta beskrivs i den bibliska berättelsen om Josef). Under de 1310 år (eventuellt 1470 år) som judarna, enligt tabellen ovan, var det dominerande folket i Israel, erövrades landet i och för sig flera gånger av olika främmande makter, bl a Assyrier och Babylonier. Men även om stora delar av folket fördes bort under t ex den babylonska fångenskapen, som varade i ca 70 år, var judarna ändå i majoritet i landet från 1240 f Kr till 70 e Kr, dvs totalt 1310 år (räknar man in patriarkernas tid blir det 1590 år totalt — och om den högre siffran ovan är korrekt blir det 1750 år). Det är uppenbart att inget annat folk har dominerat, bott i eller behärskat Palestinaområdet tillnärmelsevis lika länge som judarna. Palestina har som framgår endast tillhört araberna under 465 år, vilket bara är ca en tredjedel av judarnas 1310 år (utgår vi från den högsta siffran ovan, dvs 1750 år, handlar det snarare om en fjärdedel än om en tredjedel). Även om man lägger ihop alla perioder då landet stått under muslimsk överhöghet, blir det inte mer än 1194 år, vilket är mer än hundra år mindre (enligt den högsta siffran i diskussionen ovan blir det mer än femhundra år mindre) än landet varit en judisk stat. Det finns således inget annat folk som historiskt sett har större rätt till området än judarna. (Ja men judarna har ju stulit landet från kananéerna en gång i tiden!)

Ett land eller ett område kan inte folkrättsligt tillhöra en religion utan kan endast tillhöra ett folk eller en juridisk person. Därför är hur länge islam sammanlagt härskat i Palestinaområdet irrelevant. Palestinierna utgör, som framgår av mina artiklar om Israel, helt enkelt (jordanska) araber och deras rättighet till "Palestina"/Israel utifrån resonemanget ovan är relaterat till hur länge araber härskat där (465 år).
Dessutom har ju araberna redan fått sin del (4/5) av det område som Nationernas Förbund avsåg skulle bli judarnas hemland men som britterna självsvåldigt delade i två delar; 4/5 till araberna 1920 och 1/5 till judarna någon gång i framtiden (vilket aldrig genomfördes — det var ju FN som 1948 gav judarna deras femtedel, eller snarare hälften av denna femtedel). Av trädet blev det en tandpetare.

Israels förre premiärminister Benjamin Netanyahu höll i juni 2001, på Hotel Sheraton i Jerusalem, ett föredrag om Israels historia. Han berättade då om ett möte han haft med den spanske kung Carlos. Denne undrade vem som hade historisk rätt till landet Israel; judar eller palestinier. Netanyahu gjorde då en jämförelse med spanjorernas situation under morernas ockupation och judarnas situation under de olika ockupationsmakter som kontrollerat Israel (se ovan). Han konstaterade, "I båda fallen vägrade de ursprungliga ägarna till landet att ge upp anspråken på sitt land, trots att det var erövrat". Och liknelsen är synnerligen berättigad. Spanjorerna var utträngda och förtryckta i sitt land under ca 800 år medan judarna var i samma situation under ca 1 200 år. Båda dessa folk har idag återtagit sina respektive länder. Ingen (bortsett från muslimska fundamentalister — Al-Qaida har t ex aviserat att man på sin långsiktiga agenda har Spaniens återerövring) ifrågasätter idag spanjorernas rätt till sitt land, medan judarnas rätt ständigt ifrågasätts.

En stor skillnad, som talar till judarnas fördel, att spanjorerna erövrade sitt land från en framstående och välmående kultur (den moriska) — de kom så att säga till dukat bord, medan judarna återvände till ett nästan obefolkat land som låg för fäfot. Landet bestod mest av träsk, öken och klippor. Under oerhörda vedermödor förvandlade man träskmarker och öken till bördig åkerjord. Netanyahu talade om detta i sitt föredrag;

När vi kom hit började vi bygga bondgårdar, jordbrukscenter, sjukhus, fabriker, samhällen och städer. När vi började bygga upp landet kom mängder av araber från Syrien, Irak och Egypten. Under perioden mellan första världskriget och andra världskriget femdubblades den arabiska befolkningen. Detta är något som palestinierna gör allt för att dölja genom effektiva propagandakampanjer.
Vi gav landet liv, de flesta av araberna kom in sedan. De säger nu att de var ursprungliga ägarna av landet. De försöker skapa en falsk sanning. Men sanningen är att det historiskt sett är vårt land. Vi välkomnar dem och försöker inte tränga undan dem. Men de har ingen rätt att tränga undan oss.

De båda chefsideologerna i PLO, Sami Hadawi och Fayez A Sayegh, har i olika sammanhang hävdat att judarna 1948 ägde mindre än sex procent av marken i Palestinamandatet, medan resterande del (dvs 94 procent) ägdes av araberna (övre vänstra kartan i bilden nedan). Detta påstående har många gånger förts fram från palestinskt håll, och åtskilliga svenskar som arbetat i t ex Bosnien, och då samtalat med muslimer, har övertygats om att det är precis så det förhåller sig. I själva verket utgör påståendet ett flagrant exempel på hur man försöker ljuga med hjälp av statistik. Siffran 6 procent är nästan korrekt. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken. Vad de två PLO-ideologerna glömde bort, är att araberna inte alls ägde resten. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkarna, och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området under kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (här hittar du några kartor — en av dem visar Negevöknens storlek jämfört med hela Israel).


(Klicka på bilden för att se den i större format!)

Den övre raden kartor menar sig visa fördelningen av land i Israel/Gaza/Västbanken mellan judar och palestinier. Första kartan från vänster visar hur palestinierna 1947 ägde nästan all mark i området (över 90%) med små insprängda enklaver av judiskägd mark (ca 6%). Den andra kartan visar FN:s delningsplan för området. Det gula lilla området är Jerusalem som var tänkt att vara en FN-administrerad enklav öppen för alla religioner. Så fort den nya staten Israel hade utropats anfölls den av Egypten, Syrien, Transjordanien (dagens Jordanien), Libanon och Irak. Detta krig kallas i Israel för befrielsekriget och varade 1948-49. Tredje kartan från vänster visar uppdelningen av området efter stilleståndet 1949. Och sista kartan visar hur det ser ut idag. Den övre kartsekvensen utgör den palestinska versionen och tycks visa hur judarna brett ut sig på palestiniernas bekostnad och används ofta i media när man försöker visa hur judarna stulit i stort sett all mark från palestinierna.

Den undre kartraden visar den sanna historiska utvecklingen av fördelningen mellan judar och araber när det gäller ägd mark i området. Första kartan visar hur judiskt och palestinskt ägd mark är utspridd över området enligt stycket före bilden (judiskägd mark 8,8% och palestinskägd mark ca 20%). Resten (71%) ägdes av mandatmakten och tillhörde således varken judar eller palestinier. En del av dessa 71% arrenderades av palestinier men ägdes inte av dem, och i och med att de flydde 1948 förlorade de sitt arrende (eftersom de inte längre betalade arrendeavgiften bröt de kontraktet). Ingen mark togs ifrån dem! Observera att de blå (judiska) områdena hade judarna köpt, ofta till ockerpriser, från turkiska storgodsägare. Det handlade till större delen om värdelös mark (malariainfesterade träsk, öken etc) och sedan under stor möda odlat upp. Detta ger enligt min mening judarna dubbel besittningsrätt till dessa områden! De turkiska godsägarna betraktade judarna som lättlurade idioter, eftersom de köpte (i deras ögon) värdelös mark till så höga priser. Innan turkarna förlorade Israelområdet 1918 tillhörde således ca 71% av Palestinaområdet dels den turkiska staten och dels turkiska storgodsägare och kom sedan att förvaltas av mandatmakten (England) 1918-1948. När staten Israel bildades överfördes denna mark till den israeliska staten. Denna mark har således inte stulits från palestinierna, eftersom de aldrig ägt den. Därför är den vänstra kartan i översta raden en grov, total lögn! Medan vänstra kartan i nedre raden visar hur det i själva verket såg ut.

Det som skiljer de två kartsekvenserna åt är den första kartan (1947). De övriga kartversionerna är samma, vilket är självklart, eftersom de visar FN:s delningplan (den är ju given), landfördelningen efter stilleståndet 1949 (som är ett faktum) och situationen idag (som också är ett faktum). Skillnaden ligger uppenbarligen i den första kartan, där enligt den övre versionen palestinierna ägde över 90% av området medan enligt den undre versionen palestinierna ägde ca 20% (varav 16,8% övergavs av de palestinier som flydde 1948 och aldrig kom tillbaka, och därmed förlorade sin besittningsrätt till denna mark). Den övre versionen stämmer inte med verkligheten utan utgör fria fantasier.

Det finns mer att säga i ämnet. 160 000 araber valde att stanna kvar i Israel under frihetskriget 1948-49 och 40 000 återvände efter detta krig. De som återvände fick tillbaka det de ägde innan (hus, lägenheter, landområden etc) om de kunde styrka sitt ägande. De som valde att inte komma tillbaka (det var inte Israel som hindrade dem) förlorade sina hus etc. Detta är inget onormalt. Det finns många länder där man måste vara resident eller ha permanent uppehållstillstånd för att kunna äga fast egendom. Så är det t ex på Kuba, där jag har en lägenhet. Eftersom jag inte har uppehållstillstånd där äger jag den genom en pålitlig bulvan. Eftersom de palestinska flyktingarna inte har permanent uppehållstillstånd i Israel kan de således inte äga det de eventuellt ägde innan. Hade de kommit tillbaka till sitt hus eller sin lägenhet 1949 så hade de fått tillbaka den.
En liknande situation hade vi 1967. Jordanien ockuperade 1948-1967 Östra Jerusalem och Västbanken och Egypten ockuperade under samma period Gaza (i brott mot FN:s beslut för Palestinamandatet). Alla judar fördrevs 1948 från muslimska länder och förlorade allt de ägde där (det de inte lyckades smuggla med sig — och dit hör inte hus). På Västbanken och i Östra Jerusalem skrev Jordanien över äganderätten till judiska hus och lägenheter till araber. Samma sak skedde i övriga arabländer. När sedan Israel besegrade arabstaterna i sexdagarskriget 1967 och lade Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza under sig, så fick de judar som fördrivits 1948 från dessa områden tillbaka sin fasta egendom och de araber som olagligt bodde där vräktes. Ofta vägrade araberna att flytta och det blev rättegång. Många gånger lät domstolen araberna bo kvar, men de tvingades betala hyra till den judiske ägaren. Ibland har araberna vägrat betala hyra och bott kvar i flera år, tills det till slut kommit ett domstolsbeslut så att de har kunnat vräkas (precis så går det till i Sverige också). När SVT visar ett tårdrypande reportage där man ser arabiska män och kvinnor och barn (vilka ger extra snyftpoäng) som gråter och skriker när de vräks, så framställs det som ett exempel på etnisk rensning. Vilket således inte behöver vara fallet. Den här typen av processer är knepiga och ibland har det kanske inte gått rätt till. Ca 5000 araber har under årens lopp stämt Israel eller israeliska privatpersoner för att få tillbaka fast egendom på Västbanken och i Östra Jerusalem, som de anser sig vara rättmätiga ägare till. Domstolen har då tittat på den brittiska mandatmaktens fastighetsregister och ibland har araben i fråga vunnit och ibland inte. Det har hänt att araben som vunnit inte fått tillbaka sin ursprungliga mark (av olika skäl) utan fått nöja sig med motsvarande areal av likvärdig mark någon annanstans (enligt en skiljedomare) eller också har araben kompenserats ekonomiskt. Och ibland har araben i fråga förlorat målet och inte fått någonting alls, därför att denne inte kunnat styrka sina anspråk. Och det är ju så det går till här i världen och inte bara i Israel.
Att ca 800 000 judar utvisades från arabländerna 1948, och som förlorade nästan allt de ägde, nämns aldrig i media utan det enda man nämner är de araber som 1948 flydde (trots att judarna uppmanade dem att stanna kvar).

Vid sexdagarskriget 1967 anfölls Israel av Jordanien, Syrien och Egypten (plus att ytterligare 11 muslimländer samt PLO bidrog med trupper) med den klart uttalade avsikten att förinta Israel. Efter sex dagars intensiva strider vann Israel en överväldigande seger och erövrade hela Sinaihalvön och Gaza från Egypten, Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien. 1979 ingicks ett fredsavtal med Egypten, enligt vilket Israel skulle lämna tillbaka allt land de erövrat från Egypten 1967. Egypten vägrade emellertid att ta emot Gaza och Egyptens utrikesminister sade att "Det bästa vore om jorden öppnade sig och uppslök Gaza". Även om freden mellan Israel och Egypten är en kylig fred så stöder Egypten att Israel kontrollerar och begränsar Hamas aktiviteter. Detta ligger också i Egyptens intresse. Inget arabland vill ta i Gaza ens med tång, men använder Gaza som påtryckningmedel mot Israel. 1994 slöts ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien, varvid Västbanken och Östra Jerusalem fick ett visst mått av självstyre som ett första steg mot en palestinsk stat (den vidare utvecklingen mot en självständig palestinsk stat har sabbats å det grövsta av palestinierna själva). Att Jordanien inte fick tillbaka Västbanken och Östra Jerusalem vid fredsavtalet beror på att dessa områden aldrig tillhört Jordanien utan ockuperades olagligt av Jordanien 1948. Beträffamde Golanhöjderna så ockuperar Israel fortfarande detta område, eftersom Syrien vägrat att ingå fred med Israel.

Jerusalem är utan tvekan den känsligaste frågan. Palestinierna gör anspråk på staden som sin huvudstad, FN vill att den skall vara en internationell enklav och judarna menar att Jerusalem är deras självklara huvudstad. Precis som när det gäller övriga Israel så ifrågasätts judarnas naturliga rätt till Jerusalem. Låt mig därför med en tabell visa hur befolkningssammansättningen i staden varierat sedan 1844.

Jerusalems befolkning

År Judar Muslimer Kristna
1844 7 120 5 000 3 390
1896 28 100 8 560 8 750
1931 51 220 19 900 19 335
1948 100 000 40 000 25 000
1967 195 700 55 000 12 650
1982 297 000 106 000 12 000
1988 300 000 123 600 14 400

Som vi ser har judarna varit den största folkgruppen i Jerusalem sedan 1800-talets början.

FN:s beslut att dela Palestinamandatet i en arabisk och en judisk stat var, av skäl som framgått ovan, mycket rimligt. Vi har tidigare sett att araberna 1920 fick fyra femtedelar (det som blev Jordanien) och sedan skulle få 45 procent av resten 1948. I stället för att palestinierna nöjde sig med detta, ville de ha allt, men fick inget. Det är nästan ironiskt, att om nu fredsförhandlingarna så småningom går i lås och någon typ av palestinsk stat bildas, så får palestinierna i bästa fall ungefär vad de kunde fått redan 1948. Hade de accepterat FN:s delningsbeslut, hade det idag funnits en förmodligen ganska välmående palestinsk stat sida vid sida med Israel. Vi, och framför allt palestinierna, hade sluppit deprimerande flyktingläger, fattigdom och svält! Och palestinska föräldrar hade sluppit se sina barn växa upp i en miljö av hat och våld. De hade sluppit se sina barn bli självmordsbombare och terrorister. Jag undrar om något folk i modern tid haft så genuint odugliga ledare som vad araberna, och då kanske speciellt palestinierna, haft. Dessa ledare har sannerligen varit en förbannelse för sitt eget folk!

För övrigt är det anmärkningsvärt att man aldrig talade om något palestinsk stat, så länge som Jordanien härskade över det som idag kallas ockuperat område (dvs man talade, men man talade väldigt tyst — FN hade överhuvudtaget ingenting alls att säga, det väntade man med tills Israel fick kontroll över Västbanken). Varför krävde inte palestinierna ett eget land redan då, lika högljutt som idag? Då var ju Västbanken under arabisk överhöghet och det borde varit lätt att ordna en palestinsk stat. Speciellt om nu Jordanien stödde en sådan statsbildning. Mycket tyder på att arabstaterna egentligen inte har mycket till övers för det palestinska folket, utan att man bara utnyttjar detta sargade folk för sina egna syften. Varför har man t ex än idag kvar flyktinglägren från 1948? Borde arabstaterna inte kunnat integrera flyktingarna under dessa snart 50 år? Nej, skall man vara ärlig måste man nog erkänna att palestinerna bara är brickor i ett elakt politiskt spel!

Tillbaka till "Israel - ett älskat hatobjekt!"
Tillbaka till "Vad är lösningen då?"

Du kan läsa mer om Israel i:
Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?

© Krister Renard