"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Vad har judarna för rätt till landet Israel?

Från arabiskt håll hävdas ideligen att det judiska folket inte har någon som helst anknytning till landet Israel. Och i varje fall har judarna inte mer rätt till landet än araberna. Enligt denna falska historieskrivning, som även svenska massmedia ibland hakar på, började judarna immigrera till det arabiska Palestina först på 1900-talet. Genom sin framfusighet och sina pengar trängde man undan de araber som bodde i vissa områden och sedan slutade det hela med att man 1948 lade beslag på hela området.

Som tidigare påpekats har det judiska folket sina rötter i landet Israel, ett land som de älskat även då de befunnit sig i exil, och kring vilket till stora delar Bibelns Gamla Testamente kretsar. Låt oss nu undersöka vilka olika folk som under olika tider bott i det område som idag kallas Israel. Följande tabell visar översiktligt vilka folk eller länder som behärskat området sedan Josua tågade in i Kanaans land ca 1240 f Kr fram till 1948 då den moderna staten Israel utropades :

Djingis Khan härskade över Israel i 16 år under mameluckernas era, men jag har ovan bortsett från denna korta tidsperiod.

Enligt vissa, synnerligen rimliga, bibeltolkningar, som bl a bygger på 1 Kung 6:1 och Dom 11:26, skedde uttåget ur Egypten redan år 1446 f Kr. Eftersom judarna tågade omkring i öknen i 40 år innan de gick in i Kanaans land, bör intåget där ha skett ca år 1400 f Kr och inte 1240 f Kr som i tabellen ovan (dvs 160 år tidigare). I så fall har judarna varit det dominerande folket i området i 1470 år (1310 + 160 = 1470), vilket ytterligare styrker mitt resonemang om judarnas rätt till Israel.

När det gäller judarna så flyttade den förste s k patriarken Abraham dit redan ca 2000 f Kr. Patriarkerna hade stort inflytande i landet, även om de enligt Gamla Testamentet var "främlingar" där. De bodde i landet till ca 1720 f Kr då svår hungersnöd i området gjorde att de flesta flyttade till Egypten (detta beskrivs i den bibliska berättelsen om Josef). Under de 1310 år (eventuellt 1470 år) som judarna, enligt tabellen ovan, var det dominerande folket i Israel, erövrades landet i och för sig flera gånger av olika främmande makter, bl a Assyrier och Babylonier. Men även om stora delar av folket fördes bort under t ex den babylonska fångenskapen, som varade i ca 70 år, var judarna ändå i majoritet i landet från 1240 f Kr till 70 e Kr, dvs totalt 1310 år (räknar man in patriarkernas tid blir det 1590 år totalt — och om den högre siffran ovan är korrekt blir det 1750 år). Det är uppenbart att inget annat folk har dominerat, bott i eller behärskat Palestinaområdet tillnärmelsevis lika länge som judarna. Palestina har som framgår endast tillhört araberna under 465 år, vilket bara är ca en tredjedel av judarnas 1310 år (utgår vi från den högsta siffran ovan, dvs 1750 år, handlar det snarare om en fjärdedel än om en tredjedel). Även om man lägger ihop alla perioder då landet stått under muslimsk överhöghet, blir det inte mer än 1194 år, vilket är mer än hundra år mindre (enligt den högsta siffran i diskussionen ovan blir det mer än femhundra år mindre) än landet varit en judisk stat. Det finns således inget annat folk som historiskt sett har större rätt till området än judarna. (Ja men judarna har ju stulit landet från kananéerna en gång i tiden!)

Israels förre premiärminister Benjamin Netanyahu höll i juni 2001, på Hotel Sheraton i Jerusalem, ett föredrag om Israels historia. Han berättade då om ett möte han haft med den spanske kung Carlos. Denne undrade vem som hade historisk rätt till landet Israel; judar eller palestinier. Netanyahu gjorde då en jämförelse med spanjorernas situation under morernas ockupation och judarnas situation under de olika ockupationsmakter som kontrollerat Israel (se ovan). Han konstaterade, "I båda fallen vägrade de ursprungliga ägarna till landet att ge upp anspråken på sitt land, trots att det var erövrat". Och liknelsen är synnerligen berättigad. Spanjorerna var utträngda och förtryckta i sitt land under ca 800 år medan judarna var i samma situation under ca 1 200 år. Båda dessa folk har idag återtagit sina respektive länder. Ingen (bortsett från muslimska fundamentalister — Al-Qaida har t ex aviserat att man på sin långsiktiga agenda har Spaniens återerövring) ifrågasätter idag spanjorernas rätt till sitt land, medan judarnas rätt ständigt ifrågasätts.

En stor skillnad, som talar till judarnas fördel, att spanjorerna erövrade sitt land från en framstående och välmående kultur (den moriska) — de kom så att säga till dukat bord, medan judarna återvände till ett nästan obefolkat land som låg för fäfot. Landet bestod mest av träsk, öken och klippor. Under oerhörda vedermödor förvandlade man träskmarker och öken till bördig åkerjord. Netanyahu talade om detta i sitt föredrag;

När vi kom hit började vi bygga bondgårdar, jordbrukscenter, sjukhus, fabriker, samhällen och städer. När vi började bygga upp landet kom mängder av araber från Syrien, Irak och Egypten. Under perioden mellan första världskriget och andra världskriget femdubblades den arabiska befolkningen. Detta är något som palestinierna gör allt för att dölja genom effektiva propagandakampanjer.

Vi gav landet liv, de flesta av araberna kom in sedan. De säger nu att de var ursprungliga ägarna av landet. De försöker skapa en falsk sanning. Men sanningen är att det historiskt sett är vårt land. Vi välkomnar dem och försöker inte tränga undan dem. Men de har ingen rätt att tränga undan oss.

De båda chefsideologerna i PLO, Sami Hadawi och Fayez A Sayegh, har i olika sammanhang hävdat att judarna 1948 ägde mindre än sex procent av marken i Palestinamandatet, medan resterande del (dvs 94 procent) ägdes av araberna. Detta påstående har många gånger förts fram från palestinskt håll, och åtskilliga svenskar som arbetat i t ex Bosnien, och då samtalat med muslimer, har övertygats om att det är precis så det förhåller sig. I själva verket utgör påståendet ett flagrant exempel på hur man försöker ljuga med hjälp av statistik. Siffran 6 procent är nästan korrekt. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken. Vad de två PLO-ideologerna glömde bort, är att araberna inte alls ägde resten. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkarna, och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området under kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (här hittar du några kartor — en av dem visar Negevöknens storlek jämfört med hela Israel).

Jerusalem är utan tvekan den känsligaste frågan. Palestinierna gör anspråk på staden som sin huvudstad, FN vill att den skall vara en internationell enklav och judarna menar att Jerusalem är deras självklara huvudstad. Precis som när det gäller övriga Israel så ifrågasätts judarnas naturliga rätt till Jerusalem. Låt mig därför med en tabell visa hur befolkningssammansättningen i staden varierat sedan 1844.

Jerusalems befolkning

År	Judar	Muslimer	Kristna
1844	7 120	5 000	3 390
1896	28 100	8 560	8 750
1931	51 220	19 900	19 335
1948	100 000	40 000	25 000
1967	195 700	55 000	12 650
1982	297 000	106 000	12 000
1988	300 000	123 600	14 400

Som vi ser har judarna varit den största folkgruppen i Jerusalem sedan 1800-talets början.

FN:s beslut att dela Palestinamandatet i en arabisk och en judisk stat var, av skäl som framgått ovan, mycket rimligt. Vi har tidigare sett att araberna 1920 fick fyra femtedelar (det som blev Jordanien) och sedan skulle få 45 procent av resten 1948. I stället för att palestinierna nöjde sig med detta, ville de ha allt, men fick inget. Det är nästan ironiskt, att om nu fredsförhandlingarna så småningom går i lås och någon typ av palestinsk stat bildas, så får palestinierna i bästa fall ungefär vad de kunde fått redan 1948. Hade de accepterat FN:s delningsbeslut, hade det idag funnits en förmodligen ganska välmående palestinsk stat sida vid sida med Israel. Vi, och framför allt palestinierna, hade sluppit deprimerande flyktingläger, fattigdom och svält! Och palestinska föräldrar hade sluppit se sina barn växa upp i en miljö av hat och våld. De hade sluppit se sina barn bli självmordsbombare och terrorister. Jag undrar om något folk i modern tid haft så genuint odugliga ledare som vad araberna, och då kanske speciellt palestinierna, haft. Dessa ledare har sannerligen varit en förbannelse för sitt eget folk!

För övrigt är det anmärkningsvärt att man aldrig talade om något palestinsk stat, så länge som Jordanien härskade över det som idag kallas ockuperat område (dvs man talade, men man talade väldigt tyst — FN hade överhuvudtaget ingenting alls att säga, det väntade man med tills Israel fick kontroll över Västbanken). Varför krävde inte palestinierna ett eget land redan då, lika högljutt som idag? Då var ju Västbanken under arabisk överhöghet och det borde varit lätt att ordna en palestinsk stat. Speciellt om nu Jordanien stödde en sådan statsbildning. Mycket tyder på att arabstaterna egentligen inte har mycket till övers för det palestinska folket, utan att man bara utnyttjar detta sargade folk för sina egna syften. Varför har man t ex än idag kvar flyktinglägren från 1948? Borde arabstaterna inte kunnat integrera flyktingarna under dessa snart 50 år? Nej, skall man vara ärlig måste man nog erkänna att palestinerna bara är brickor i ett elakt politiskt spel!

Tillbaka till "Israel - ett älskat hatobjekt!"
Tillbaka till "Vad är lösningen då?"

Du kan läsa mer om Israel i:
Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?