"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Om du ropar "Gud är stor"
samtidigt som du spottar på
skändade kroppar av judiska
kvinnor, så hävdar jag att
din gud inte är en gud värd
att tillbe!

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Israels rätt att existera och vad har judarna för rätt till landet Israel

Säg mig vad du anklagar judarna för
så skall jag säga dig vad du är skyldig till!
                                Vasily Grossman, judisk författare (1905-1964)

— Patriarken Abraham flyttade från landet Ur till Kanaans land (som senare blev Israel) för drygt 4000 år sedan. Abrahams son Isak blev far till Jakob, som senare gavs namnet Israel av Gud. Israel fick 12 söner, vars ättlingar blev Israels 12 stammar.
— Det judiska folket föddes i Israel för ca 4000 år sedan.
— Det har bott judar i Israel kontinuerligt i nästan 4000 år.
— För ca 3000 år sedan etablerade judarna en monarki i ett område som inkluderar dagens Israel, Västbanken, Golanhöjderna och delar av Libanon, Syrien och Jordanien.
— Under denna tid har det existerat två judiska Tempel i Jerusalem (det judiska rikets huvudstad); Första Templet (Salomos Tempel) 957-587 f Kr och Andra Templet 515 f Kr-70 e Kr. År 19 f Kr lät Herodes den store bygga om och utvidga det Andra Templet, vilket därefter kom att kallas Herodes Tempel (19 f Kr till 70 e Kr). Det har således funnits ett judiskt tempel i Jerusalem i sammanlagt 955 år.
— Från ca 2000 f Kr fram till idag (2025) har det område som idag är Israel antingen varit en judisk stat eller varit ockuperat eller administrerat av något annat land.
— Området har aldrig under denna tid varit en självständig, icke-judisk stat. Och allra minst en palestinsk stat.
— Araberna erövrade Israel först på 630-talet e Kr, dvs 2600 år efter att judarna först kom dit.
— Jerusalem nämns över tusen gånger i Bibeln, varav minst 800 gånger i Gamla Testamentet.
— Jerusalem nämns noll gånger (explicit) i Koranen.
— Palestina nämns ett antal gånger i Koranen. De flesta av dessa gånger handlar texten om Sodom (en stad) i Palestina och har ingen koppling till konflikten judar-palestinier. Men tre av dessa gånger står ut; 5:20-21, 10:93 och 17:105. Där säger Koranen tydligt att Allah har gett Palestina (definierat ungefär som dagens Israel, Västbanken och Gazaremsan) till det judiska folket, som en "säker boning" och att detta skedde för mer än 3000 år sedan (klicka här för att läsa mer om detta)!!!

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Från arabiskt håll (och numera också från vänsterhåll) hävdas ideligen att det judiska folket inte har någon som helst anknytning till det område som idag utgör landet Israel. Och i varje fall har judarna inte mer rätt till området än araberna. Enligt denna falska historieskrivning, som även svenska massmedia ibland hakar på, började judarna immigrera till det arabiska Palestina (som de inte hade någon som helst tidigare anknytning till) först under 1800-talets sista decennier. Genom sin framfusighet och sina pengar trängde man undan de araber som bodde där, och sedan slutade det hela med att man 1948 lade beslag på allt.

Låt oss för att få en historisk bakgrund, börja med att titta på en karta (en bild säger ju mer än ord).

Denna karta visar Israel och omkringliggande områden under Gamla Testamentets (GT) tid. Exakt vilket årtal den omfattar är inte så intressant (förmodligen kan den dateras till ca 900 f Kr eller däromkring, eftersom den visar judarnas land efter att det delades i två riken — se nästa stycke).

Ursprungligen bestod judarnas rike, som kallades Israels förenade kungarike, av både det som i kartan ovan kallas Kingdom of Judah och Kingdom of Israel (gränserna är ungefärliga, eftersom gränserna hela tiden förändrades genom krig och skärmytslingar med grannstater). Efter kung Salomos död på 930-talet f Kr föll riket sönder i två delar; Nordriket (Israel) och Sydriket (Judéen).

Att påstå att det aldrig någonsin har funnits en judisk stat i Mellanöstern, är på samma intellektuella nivå som att förneka Förintelsen. Intressant är att många muslimer (alltför många) förnekar båda dessa saker. Något som kräver sanslösa nivåer av förljugenhet och dumhet och okunnighet!

Israel och det judiska folket nämns i mängder av historiska källor. Faraoniska papyrus, babyloniska skrifter, assyriska skrifter, grekiska skrifter, romerska skrifter (romarna var oerhört byråkratiska och förde noggranna journaler över sina olika provinser, varav Judéen var en). Olika antika historiker som Tacitus och Josephus nämner Israel och judarna. Jag känner inte till att det finns någon historiker av rang, som förnekar att det judiska folket har en stark historisk anknytning till de områden som idag kallas Israel och Västbanken och Gaza.

Ungefär där Gaza ligger idag ser vi den filisteiska staten (Philistine States). Filistéerna var Israels ärkefiender sedan lång tid tillbaka. En del palestinier säger sig vara ättlingar till filistéerna, vilket med stor sannolikhet är fel, eftersom de flesta historiker menar att filistéerna ursprungligen kom från kustområdena runt Egeiska Havet, men att de sedan flydde till östra medelhavkusten när de födrevs av grekerna (någon gång mellan 2000 och 1200 f Kr). Allmänt kallades filistéerna för "havsfolket", eftersom de kom från havet och slog sig ned i Gaza. Man tror att filistéerna talade ett indoeuropeiskt spåk och inte ett semitiskt språk (som arabiskan). Men man vet inte säkert, eftersom inga texter finns bevarade från deras kultur. Allting talar för (vilket jag diskuterar i olika artiklar) att palestinierna helt enkelt är jordanska araber (huvudsakligen — kanske uppblandade med araber från Syrien och andra omkringliggande arabländer).

Men även om nu palestinierna skulle vara ättlingar till de gamla filistéerna (vilket de inte är) så ger detta i alla fall inte palestinierna rätten till det vi idag kallar palestinaområdet, dvs dagens Israel (inkluderande Jerusalem) plus Västbanken och Gaza. Filistéernas stat (som romarna kallade Palestina) omfattade enbart Gaza! Dvs skulle man kunna bevisa att palestinierna verkligen är ättlingar till filistéerna, så skulle detta innebära att palestinierna har sina rötter i Gaza och inte i Israel eller Västbanken! Och Gaza tillhör ju redan palestinierna. Så de har i så fall redan fått sin del av kakan. Men nu är de inte ättlingar till filistéerna, varför inte ens Gaza tillhör dem!

Palestinierna (de palestinska araberna) påstår sig inte bara vara ättlingar till filistéerna utan också till kanaanéerna (vars land Kanaan erövrades av judarna ca 1240 f Kr och sedan blev det judiska landet Israel). Kanaan omfattade ungefär Nord- och Sydriket i kartan ovan. Kanaans historia är mycket komplicerad och det var inget egentligt land (annt än under korta perioder) utan snarare ett område, befolkat av olika stammar.

Att palestinierna är ättlingar till kanaanéerna verkar stämma. DNA-undersökningar som gjordes i början av 2000-talet, visar nämligen att både judar och araber/palestinier kommer från de forntida kanaanéerna. Vilket också är vad Bibeln säger. Abraham fick ju två söner; först Ismael (med hans slavinna Hagar) och sedan Isak med hans hustru Sara. Enligt traditionen (och enligt vad araberna själva hävdar) blev Ismael stamfader till de arabiska folken. Medan Isak kan ses som stamfader till judarna. Abraham är därför en viktig gestalt för både judar och araber. Dessa två folkgrupper är således halvsyskon. Inte konstigt att de är så osams. Samtidigt som det är djupt tragiskt. Speciellt tragiskt är det för palestinierna som hamnat i en ond spiral av hat och våld och en blandning av självförkastelse och storhetsvansinne, bundna i detta genom en ond, kärlekslös, oförlåtande religion. Vilket gör det omöjligt för palestinierna att bryta den onda spiralen. Varje palestinier som föreslår fred med Israel mördas omedelbart. Det skulle krävas ett mirakel för att få palestinierna ur den loop de hamnat i.

Men även om nu palestinierna är ättlingar till kanaaneéerna innebär inte detta att de per automatik har ensamrätt till området. Judarna är ju också, enligt ovannämnda DNA-analys, ättlingar till kanaanéerna. Dvs palestiniernas förnekande av all judisk anknytning till det område som idag kallas Israel är således felaktig och inkonsekvent. Dessutom har judarna betydligt större anknytning till området, eftersom detta aldrig tillhört palestinierna (ett ord som dessutom inte syftar på dagens palestinier utan på det filisteiska folket). Efter att judarna erövrat Kanaan (palestinaområdet) någon gång mellan 1400 och 1200 f Kr, har detta aldrig varit en stat för något annat folk än det judiska. Och när det inte varit en judisk stat har det varit ockuperat av stormakter som Assyrien, Babylon, Grekland, Rom och senare Turkiet etc eller varit en del av det muslimska kalifatet. F ö så bodde kanaanéerna inte bara i Kanaans land utan också i området runt omkring. Och bl a i det som idag är Libanon (vilket tidigare gick under namnet Fenicien). Så att ha anknytning till kanaanéerna innebär inte att man automatiskt har anknytning till Kanaans land. Att palestinierna, precis som judarna, är ättlingar till kanaanéerna betyder bara att båda folken har samma ursprung om man går långt bakåt i tiden. Det har ingenting med vem som är rättmätig ägare till Palestinaområdet att göra. Lika lite som det faktum att tyska folket och svenska folket har ett gemensamt ursprung ger svenska folket exklusiv äganderätt till Tyskland.

Klicka här för att läsa om vad Bibeln och Koranen har att säga om judar och palestinier och Palestina. Jag kan nästan lova att läsaren kommer att bli förvånad. Ja kanske rent av chockad!

Kartan ovan visar således Israel under Gamla Testamentets tid. Landets historia är komplicerad och vi kan inte gå in i några detaljer. Perioder av självständighet avbröts av perioder under vilka landet erövrades och delvis koloniserades av den tidens supermakter (Assyrien Babylonien, Grekland och Rom). Mellan dessa krig och ockupationer styrdes landet av olika sorters judiska ledare. Till en början (efter att Kanaans land erövrats av judarna och fått namnet Israel) kallades landets ledare för Domare (vilket skildras i Domarboken i GT). Sedan fick Israel kungar, varav några särskilt kända är Saul, David och dennes son Salomo. Dessa var Israels tre första kungar och beskrivs detaljerat i GT. Kung David var en skicklig musiker och har skrivit många av psalmerna i Psaltaren. Plus att han var en kraftfull kung, som skapade fred och välstånd. Salomo var känd för sin stora vishet och sina rikedomar. Vid sidan av kungarna fanns profeter som talade från Gud och som hade stort inflytande på kungarnas beslut. Efter Salomos död uppstod inre motsättningar och Israel föll sönder i två konungariken, Israel och Judéen (ca 930 f Kr). Dessa kallades också Nordriket och Sydriket (se kartan ovan). Efter Salomos död följde en lång rad av judiska kungar i Nord- och Sydriket.

Vid erövrandet av Kanaans land delades området upp mellan Israels tolv stammar. Juda och Simeons stammar bodde i södra delen av området och de övriga tio stammarna i norr. När Israel föll sönder i Nord- och Sydriket kom Sydriket att befolkas av Juda och Simeon och halva Benjamins stam. Därför kallades Sydriket för Judéen.

Begreppet jude existerade inte som beteckning för ett folk förrän Sydriket (Konungariket Judéen) etablerades. Innan delningen 930 f Kr kallade sig de som bodde i Israel för israeliter. Nordriket (Konungariket Israel) behöll således begreppet israeliter medan Sydrikets befolkning började kalla sig judar. Eftersom den största stammen i Sydriket var Juda stam (som var ättlingar till en av Jakobs 12 söner, Juda) föll det sig naturligt att Sydriket antog namnet Judéen, vilket i sin tur ledde till att befolkningen där kom att kalla sig judar. Enligt dagens definition av judar är emellertid alla ättlingar till Jakobs tolv söner judar. När dagens Israel uppstod 1948 kunde man ha valt namnet Judéen. Detta hade emellertid varit missvisande, eftersom man då hade exkluderat de judar som härstammar från Nordriket. Israel är därför ett mer adekvat namn på dagens judiska stat, eftersom det anspelar på den judiska nationen före delningen 930 f Kr.

Vi snabbspolar nu framåt i tiden. Romarriket började erövra området 63 f Kr. Den del av området där judarna bodde (ungefär konungarikena Israel och Judah i kartan ovan) kallades av romarna för Judéen och judarna hade till en början ett visst mått av självständighet och styrdes av judiska kungar (varav den mest kände är Herodes den Store). De judiska kungarna var givetvis underställda Kejsaren i Rom, som representerades lokalt av en prefekt/ståthållare (varav Pontius Pilatus är den mest kände). År 6 e Kr avsatte romarna den siste judiske kungen och Judéen blev ett distrikt i den romerska provinsen Syria.

År 70 e Kr gjorde judarna uppror mot romarna. Detta slogs ned med stor kraft. Templet i Jerusalem jämnades med marken och stora delar av Jerusalem förstördes och många judar (men långt ifrån alla) flydde eller fördrevs. Romarna byggde en ny stad på Jerusalems ruiner, vilken fick namnet Aelia Capitolina. Detta namn slog aldrig an och man fortsatte allmänt att kalla staden Jerusalem. Händelserna år 70 ledde till den längsta diasporan i den judiska historien (från år 70 till slutet av 1800-talet när judar började återvända i större skala). Observera dock att det bott judar i området under hela denna period!!! Dvs det har hela tiden funnits judisk närvaro i området och ända in på 800-talet var judarna i majoritet där.

Filistéerna var som sagt judarnas ärkefiender under biblisk tid. De var kända som ett grymt och krigiskt folk. På Jesu tid var de inte längre någon maktfaktor (de försvann från historien under 600-talet f Kr) mer än att namnet Filistén fanns kvar som beteckning på ungefär det område som idag utgör Gaza. Det hebreiska namnet på Filistén var "Peleshet" och det latinska namnet var "Palæstina". Till en början avsåg Palæstina således enbart Gaza (eftersom Palæstina betyder Filistén). Efter att judarnas uppror år 70 slagits ned, utvidgade romarna Palæstina till att också inkludera Judéen och kallade hela området (Filistén och Judéen) för "Syria Palæstina" (kanske för att förödmjuka judarna). Syria var den romerska provins i vilken f d Judéen och Filistén/numera Palæstina låg, dvs Syria Palæstina skall tolkas som "Palæstina i provinsen Syrien". I praktiken sade man bara Palæstina, vilket så småningom blev Palestina.

Filistén, Philistine, Peleshet, Palæstina — fyra olika namn på samma område (på svenska engelska, hebreiska, latin).
Sverige, Sweden, Suécia, Ruotsi — fyra olika namn på samma område (på svenska, engelska, portugisiska, finska).
Konstigare än så är det inte.

Den filisté som är mest allmänt känd (från Gamla Testamentet) är antagligen den jättelike krigaren Goliat. Han utmanade judarna i tvekamp men ingen soldat vågade möta honom. I stället besegrades Goliat av herdepojken David (som några år senare blev Israels konung). Denne var van vid att försvara sin boskap mot stora rovdjur med en stenslunga och denna slunga blev Goliats fall. Berättelsen om David och Goliat tillhör idag en av mänsklighetens stora berättelser och uttrycket "David och Goliat" har blivit symboliskt för hur den förtryckte kan resa sig mot en starkare motståndare.

Både palestinier och palestinavänner hävdar ofta att Jesus föddes och verkade i Palestina. Alltså var Jesus palestinier och inte jude. Detta stämmer inte. Som vi sett ovan så var Palestina (sjöfolkets/filistéernas gamla rike) vid den här tiden samma sak som dagens Gaza. Jesus föddes och verkade i de judiska provinserna Judéen och Samarien och Galliléen, vilka tillsammans kallades Judéen av romarna. Han verkade inte i Gaza. Det var först år 70 som beteckningen Palestina kom att också inkludera den romerska provinsen Judéen. Dessutom spelar det ingen roll var Jesus föddes och verkade. Han var jude och inte arab/palestinier till börden! Hans släkttavlor finns att läsa i Bibeln.

Låt mig, när vi ändå är inne på Jesus, ta upp ett annat felaktigt påstående, nämligen att det var judarna som mördade Jesus (vilket ofta använts för att motivera pogromer). För det första glömmer man då bort att både Jesus och lärjungarna var judar. Dessutom var det inte judarna som fysiskt dödade Jesus, det var italienarna (romarna). Och dessutom kom Jesus till jorden för att dö! Jesus säger i Joh 10:17, "Ingen har tagit det [Jesu liv] från mig, jag ger det av fri vilja". Jesus gav sitt liv för att rädda människan från straffet för hennes synder. Den som mördade Jesus var således du, käre läsare. Du mördade Jesus Kristus!!! Du personligen! Men inte bara du utan också jag och alla andra människor. Han dog för att rädda dig (oss) undan den eviga döden! Klicka här för att läsa mer om detta (använd webbläsarens sökfunktion och sök på "många kristna judeförföljerser".

År 395 delades Romarriket i två delar, Västrom, med Rom som huvudstad och Katolska Kyrkan som kyrka och Östrom, med Konstantinopel som huvudstad och Grekiskortodoxa Kyrkan som kyrka. Skälet var att riket blivit för stort för att styras av en enda person samt växande kulturella och andra skillnader mellan de olika delarna av Romarriket. Östrom kallades också det Bysantinska Riket. Västrom upphörde att existera 476 e Kr på grund av ekonomiska problem och germanska folkvandringar (t ex så plundrades Rom 410 e Kr av Visigoterna — ett germanskt folk, eventuellt med rötter i Skandinavien) medan Östrom (Bysantium) fortsatte att existera ända fram till 1453 när huvudstaden Konstantinopel erövrades av islam.

Syria Palestina, eller Palestina som man ofta sade, var således en bysantinsk provins från år 395 fram till dess att området erövrades av araberna 634 (se tabellen nedan).

För att sammanfatta: De s k palestinierna har ingen som helst anknytning, vare sig genetiskt, kulturellt eller språkligt, med filistéerna (varifrån namnet Palestina kommer), utan är helt enkelt araber med ursprung i Jordanien, Syrien etc. Däremot har palestinierna antagligen anknytning till Kanaans folk, vilket bl a levde i det som idag är Israel. Men DNA-analyser visar att denna anknytning inte bara gäller palestinierna utan alla araber och även judarna. Dvs de araber som idag kallar sig palestinier har inte mer genetisk koppling till kanaanéerna än vilken arab eller jude som helst. Dessutom, genetisk koppling till kananéerna ger ingen som helst besittningsrätt till det område som en gång kallades Kanaan. Till detta krävs helt andra faktorer. Judarna är det enda folk (fortfarande existerande som ett folk), för vilka det område som idag utgörs av Israel, Västbanken och Jerusalem, har varit en suverän stat. Och detta 2000 år innan islam uppkom (622) och ca 3500 år innan de palestinska arabernas anspråk på området såg dagens ljus (1967).

Om Israel inte hade bildats 1948 så hade det överhuvudtaget inte varit tal om palestinier eller funnits tankar på en palestinsk stat idag. Då hade området antagligen tillhört Jordanien och de palestinska araberna hade kallats jordanier och varit fullt nöjda med det. Punkt slut (för mer detaljer se länken till artikeln "Palestinamandatet och dess delningar" i slutet av föreliggande artikel)!

Observera att det område som idag kallas Palestina inte har detta namn för att det har något med den folkgrupp som idag kallar sig palestinier att göra. Det är precis tvärtom. Dagens palestinier är helt enkelt araber som tagit sig namnet palestinier för att låta påskina att de har en historisk anknytning till Palestina. Området har i årtusenden hetat Palestina (eller liknande) och områdets namn anspelar inte på dagens palestinier utan på det forntida folket filistéerna (som idag är uppblandat med andra folk och inte finns kvar som ett eget folk). Dagens palestinier har ingen som helst koppling till filistéerna.

Det är lika bisarrt som om de som bor på ögruppen Tonga i Stilla Havet plötsligt skulle börja kalla sig skåningar och sedan hävda att Skåne tillhör dem, och har tillhört dem sedan urminnes tider, och att de svenskar som bor i Skåne är inkräktare som har stulit och nu ockuperar tongaskåningarnas rättmätiga land.

År 634 erövrades således Levanten (Palestina och länderna däromkring) av islam. Under korstågen (1069-1291) erövrades delar av Palestina (som då kallades det Heliga Landet) av korsfararna. Korstågen var inga erövringståg utan handlade om att försvara kristna pilgrimmer till det Heliga Landet mot muslimskt förtryck och att hindra muslimerna att förstöra alla kristna minnesmärken i Jerusalem (vilket de var i full färd med). Muslimerna är väldigt arga på korstågen och glömmer då bort att de själva, med militärt våld, hade erövrat Palestina! Striderna mellan korsfarare och muslimer böljade fram och tillbaka och så småningom besegrades korsfararna (bl a beroende på bristande stöd från Europa) och området återgick till muslimerna (se tabellen nedan).

Kartan visar Levanten (Mellanöstern) på 900-talet e Kr, dvs under den tid när Palestinaområdet utgjorde en del av Kalifatet (den planerat världsvida muslimska staten). Vi ser att området runt Gaza fortfarande kallas Filistéen (Filastin), även om gränserna ändrats en del. Palestinaområdet styrdes under den arabiska tiden från Kalifatets huvudstad, som till en början låg i Damaskus för att sedan flyttas till Kufa (i Irak). Från och med år 750 låg huvudstaden i Bagdad.

Turkiets makt och inflytande växte sakta men säkert och landet kom att bli den dominerande muslimska makten i det som idag är Turkiet och Mellanöstern, och Kalifatet kom att bli liktydig med det Osmanska väldet (det Turkiska Imperiet).

Vi betraktar nu föjande karta:

Kartan ovan visar Mellanöstern under den tid (1259-1920) när området tillhörde Mameluckerna och sedan Osmanska Väldet (som styrdes från Turkiet). Indelningen i vilayets (provinser) och sanjaks (distrikt) gjordes när turkarna tog över.

Osmanska Väldet var namnet på det turkiska imperiet (Kalifatet), som under sin storhetstid omfattade delar av Nordafrika och Mellanöstern och sträckte sig långt in i Asien. Medan Ottomanska Riket helt enkelt var ett annat ord för Turkiet. Efter Första Världskriget, där Turkiet var en av förlorarna, hade imperiet krympt till dagens Turkiet.

Det turkiska området är uppdelat i provinser (Vilayet på turkiska), t ex Vilayet of Beirut (Beirutprovinsen). Provinserna är i sin tur uppdelade i distrikt (Sanjak), t ex Sanjak of Nablus (Nablusdistriktet). Independent Sanjak of Jerusalem (Jerusalems oberoende distrikt) innebär (gissar jag) att detta distrikt inte utgör en del av en provins utan befinner sig på samma hierarkiska nivå som en provins, dvs styrs direkt från Turkiet. Som framgår av kartan ligger Gaza i Jerusalems Oberoende Distrikt och ingenstans i denna karta nämns Palestina eller Filistéen. Något palestinskt, dvs filisteiskt område/distrikt, fanns således inte under turkarnas tid. Filistéerna var vid det här laget inte bara ett försvunnet folk utan också ett bortglömt folk.

Efter att Turkiet hade förlorat Första Världskriget (de var ju i allians med tyskarna under detta krig) tvingades de frånträda sina besittningar i Mellanöstern (1920). Palestinaområdet (dagens Israel inkluderande Jerusalem, Västbanken och Gaza och dagens Jordanien) kom nu att förvaltas av engelsmännen på uppdrag av Nationernas Förbund (en föregångare till FN som fanns under perioden mellan Första och Andra Världskriget), fram till dess att nationen Israel föddes 1948 (detta diskuteras nedan och i andra artiklar). Engelsmännen kallade området för Palestinamandatet (kanske anspelande på det romerska namnet eller kanske för att förolämpa judarna — engelsmännen var vid den här tiden öppet antijudiska och tog till 100% parti för araberna under Frihetskriget 1948-1949).

Många (ja de flesta) i Väst) talar fortfarande om en tvåstatslösning, dvs en uppdelning av Israel, Västbanken och Gaza i två stater; en palestinsk och en judisk. Judarna kan acceptera en sådan lösning, men för palestinierna (dvs de palestinska araberna) är detta alternativ helt omöjligt. De skall ha allt! Och detta krav är icke förhandlingsbart. Och det är ju så islam fungerar. I själva verket har Palestinamandatet redan delats upp i en arabisk och en judisk stat (för en detaljerad genomgång av de olika uppdelningarna av Palestinamandatet klicka på länken nedan i stycket som börjar "1948 bildades..."). Detta skedde redan 1920 (vid denna tidpunkt existerade inte begreppet "ett palestinskt folk"). Enligt delningsplanen skulle araberna få 4/5 av Palestinamandatet och judarna 1/5 (samma proportioner som antalet araber och antalet judar i området). Uppdelningen gjordes så att områden med arabisk majoritet skulle bli arabiska och vice versa. Araberna fick sin del 1920 i form av det som idag kallas Jordanien (ursprungligen var namnet Transjordanien, vilket betyder "bortom Jordanfloden"). När den judiska staten skulle bildas, och judarna skulle få sin 1/5, fick engelsmännen kalla fötter. Dels var de rädda för att stöta sig med arabvärlden (oljan spelade säkert en stor roll här), dels tycker inte engelsmän om judar, samtidigt som de vid den tiden romantiserade islam. Lawrence av Arabien (en engelsk officer som levde med beduiner och med stor framgång stred tillsammans med dem mot turkarna under WW1) var en enorm idol i England efter freden 1918 (idag när islam djupt infiltrerat det engelska samhället kanske man inte är lika romantisk längre, eftersom islams sanna, mörka natur blir alltmer uppenbar). Så engelsmännen förhalade och förhalade och så kom Andra Världskriget emellan. Hade judarna redan fått sin del av Palestinamandatet på 1920-talet (som NF hade satt som mål), hade många av Europas judar kunnat rädda sig dit (under större delen av 1930-talet kunde de judar som ville, lämna Tyskland, ja de uppmanades till det — problemet var att inget land ville ta emot dem). Nu hamnade i stället större delen av de europeiska judarna (ca 70%) i Hitlers förintelseläger eller mördades på andra sätt (svält, masskjutningar, giftinjektioner etc). Här får engelsmännen ställa sig i skamvrån och skämmas riktigt ordentligt! I minst 100 år! Och ta gärna på er en dumstrut också. Det känns sorgligt att skriva som jag skriver här, jag har ju varit mycket i England och alltid gillat England och engelsmän, men när det gäller Israel och judar, ja då har de inte mycket att skryta med. Deras moraliska kompass skulle sannerligen behöva justeras.

Engelsmännens agerande under mellankrigstiden och fram till 1948 visar att de gjorde allt för att judarna i Palestina skulle hamna under islams förtryck. Det ironiska är att de om några decennier själva kanske hamnar under det förtryck de hade planerat för judarna, efter att i minst 100 år ha flörtat, ja snarare grovhånglat, med islam. Idag är islam på god väg att långsamt ta över England och jag har svårt att se vad som skulle kunna stoppa denna utveckling. Tillåter engelsmännen att islamiseringen fortsätter fruktar jag i förlängningen ett blodigt inbördeskrig där. Jag utesluter inte att islam kan vinna detta.

1948 bildades slutligen den judiska staten Israel. Klicka här för att ta del av en mer detaljerad skildring (inkluderande ett antal kartor) av turerna kring Palestinamandatet under mellankrigstiden och staten Israel fram till 1980!

Alla historiska fakta visar att det judiska folket har sina rötter i landet Israel (dvs det område som idag utgör Israel), ett land som de älskat även då de befunnit sig i exil, och kring vilket till stora delar Bibelns Gamla Testamente kretsar. Låt oss nu undersöka vilka olika folk som under olika tider dominerat det område som idag kallas Israel. Följande tabell visar översiktligt vilka folk eller länder som behärskat området sedan Josua tågade in i Kanaans land ca 1240 f Kr fram till 1948 då den moderna staten Israel utropades:

Tabellen utgör en förenkling för att bli mer översiktlig. Djingis Khan härskade över Palestinaområdet i 16 år under mameluckernas era, men jag har i tabellen bortsett från denna korta tidsperiod. Under den judiska perioden (1240 f Kr - 70 e Kr) förekom perioder när landet var ockuperat (se nedan för mer detaljer). Under hela denna period (1240 f Kr - 70 e Kr) var judarna det folk som dominerade Israel och som var i majoritet och som hade en periodvis självständig stat där. Ingen annan självständig stat (med något annat folk) existerade under denna period på Israels mark eller har existerat efter denna period. Och 1948 blev området åter en judisk stat. Beträffande korsfararperioden så pågick korstågen i ca 200 år men under denna tid pågick strider mellan korsfarare och muslimer och korsfararna behärskade området endast under delar av denna period. Siffran 89 år måste därför tas med en nypa salt och det finns källor som anger 200 år för korsfararperioden.

Enligt vissa, synnerligen rimliga, bibeltolkningar, som bl a bygger på 1 Kung 6:1 och Dom 11:26, skedde uttåget ur Egypten redan år 1446 f Kr. Eftersom judarna tågade omkring i öknen i 40 år innan de gick in i Kanaans land, bör intåget där ha skett ca år 1400 f Kr och inte 1240 f Kr som i tabellen ovan (dvs 160 år tidigare). I så fall har judarna varit det dominerande folket i området i 1470 år (1310 + 160 = 1470), vilket ytterligare styrker mitt resonemang om judarnas rätt till Israel.

Det judiska folkets stamfader, patriarken (som betyder just "stamfader") Abraham, flyttade till Kanaans land redan ca 2000 f Kr. Judarna hade stort inflytande i landet, även om de enligt Gamla Testamentet var "främlingar" där. De bodde i Kanaan till ca 1720 f Kr då en svår hungersnöd i området gjorde att de flesta flyttade till Egypten (detta beskrivs i den bibliska berättelsen om Josef). Så småningom blev judarna i Egypten slavar. Under ledning av Mose, flydde de så småningom från Egypten. Efter att i 40 år ha vandrat omkring i öknen gick man ca 1446 alternativt 1240 f Kr in i Kanaans land. Under de 1310 år (eventuellt 1470 år) som judarna, enligt tabellen ovan, var det dominerande folket i Israel, erövrades landet i och för sig flera gånger av olika främmande makter; Assyrien, Babylonien, Persien, Grekland och slutligen Rom. Men även om stora delar av folket fördes bort under t ex den babylonska fångenskapen, som varade i ca 70 år, var judarna ändå i majoritet i landet från 1240 f Kr till 70 e Kr, dvs totalt 1310 år (räknar man in patriarkernas tid blir det 1590 år totalt — och om den högre siffran ovan är korrekt blir det 1750 år). Det är uppenbart att inget annat folk har dominerat, bott i eller behärskat Palestinaområdet tillnärmelsevis lika länge som judarna. Palestina har som framgår endast tillhört araberna under 465 år, vilket bara är ca en tredjedel av judarnas 1310 år (utgår vi från den högsta siffran ovan, dvs 1750 år, handlar det snarare om en fjärdedel). Även om man lägger ihop alla perioder då landet stått under muslimsk överhöghet, blir det inte mer än 1194 år, vilket är mer än hundra år mindre (enligt den högsta siffran i diskussionen ovan blir det mer än femhundra år mindre) än landet varit en judisk stat. Det finns således inget annat folk som historiskt sett har större rätt till området än judarna. (Ja men judarna har ju stulit landet från kananéerna en gång i tiden!)

Ett land eller ett område kan inte folkrättsligt tillhöra en religion utan kan endast tillhöra ett folk eller en juridisk person. Därför är hur länge islam sammanlagt härskat i Palestinaområdet irrelevant. Palestinierna utgör, som framgår av mina artiklar om Israel, helt enkelt (jordanska) araber och deras rättighet till "Palestina"/Israel utifrån resonemanget ovan är relaterat till hur länge araber härskat där (465 år).

Dessutom har ju araberna redan fått sin del (4/5) av det område som Nationernas Förbund avsåg skulle bli judarnas hemland men som britterna självsvåldigt delade i två delar; 4/5 till araberna 1920 och 1/5 till judarna någon gång i framtiden (vilket aldrig genomfördes — det var ju FN som 1948 gav judarna deras femtedel, eller snarare hälften av denna femtedel). Av trädet blev det en tandpetare.

Israels förre premiärminister Benjamin Netanyahu höll i juni 2001, på Hotel Sheraton i Jerusalem, ett föredrag om Israels historia. Han berättade då om ett möte han haft med den spanske kung Carlos. Denne undrade vem som hade historisk rätt till landet Israel; judar eller palestinier. Netanyahu gjorde då en jämförelse med spanjorernas situation under morernas ockupation och judarnas situation under de olika ockupationsmakter som kontrollerat Israel (se ovan). Han konstaterade, "I båda fallen vägrade de ursprungliga ägarna till landet att ge upp anspråken på sitt land, trots att det var erövrat". Och liknelsen är synnerligen berättigad. Spanjorerna var utträngda och förtryckta i sitt land under ca 800 år medan judarna var i samma situation under ca 1 200 år. Båda dessa folk har idag återtagit sina respektive länder. Ingen (bortsett från muslimska fundamentalister — Al-Qaida har t ex aviserat att man på sin långsiktiga agenda har Spaniens återerövring) ifrågasätter idag spanjorernas rätt till sitt land, medan judarnas rätt ständigt ifrågasätts.

En stor skillnad som talar till judarnas fördel, är enligt Netanyahu, att spanjorerna återerövrade sitt land från en framstående och välmående kultur (den moriska) — de kom så att säga till dukat bord, medan judarna återvände till ett nästan obefolkat land som låg för fäfot. Landet bestod mest av träsk, öken och klippor. Under oerhörda vedermödor förvandlade man träskmarker och öken till bördig åkerjord. Netanyahu talade om detta i sitt föredrag:

När vi kom hit började vi bygga bondgårdar, jordbrukscenter, sjukhus, fabriker, samhällen och städer. När vi började bygga upp landet kom mängder av araber från Syrien, Irak och Egypten [Jordanien fanns inte som land vid den här tiden]. Under perioden mellan första världskriget och andra världskriget femdubblades den arabiska befolkningen.

[Kristers kommentar: Ursprungligen hade NF avsatt hela Palestinamandatet (dvs både områdena öster och väster om Jordanfloden) för en judisk stat (i slutet av föreliggande artikel finns länk till en mer ingående artikel om Palestinamandatets delningar). Engelsmännen tog 1920 självsvåldigt 4/5 av det område, som enligt NF skulle bli en judisk stat, för att skapa en arabisk stat (Transjordanien). Judarna skulle således endast få 1/5 av det område som NF ursprungligen avsett skulle bli en judisk stat. Nationernas Förbund (NF) hade dessutom bestämt att endast judar men inte araber skulle tillåtas bosätta sig i området avsett för judar. I brott mot detta försvårade engelsmännen judisk invandring så mycket man kunde, samtidigt som man, i direkt strid mot NF:s beslut, släppte in mängder av araber på judarnas område (jag talar då om den 1/5 av området som enligt engelsmännen skulle tillfalla judarna). Observera att den arabiska befolkningen där femdubblades under mellankrigstiden enligt Netanyahu! Allt för att sätta käppar i hjulet för en framtida judisk stat.]

Detta är något som palestinierna gör allt för att dölja genom effektiva propagandakampanjer.

Vi gav landet liv, de flesta av araberna kom in sedan. De säger nu att de var ursprungliga ägarna av landet. De försöker skapa en falsk sanning. Men sanningen är att det historiskt sett är vårt land. Vi välkomnar dem och försöker inte tränga undan dem. Men de har ingen rätt att tränga undan oss.

De båda chefsideologerna i PLO, Sami Hadawi och Fayez A Sayegh, har i olika sammanhang hävdat att judarna 1948 ägde mindre än sex procent av marken i Palestinamandatet, medan resterande del (dvs 94 procent) ägdes av araberna (övre vänstra kartan i bilden nedan). Detta påstående har många gånger förts fram från palestinskt håll, och åtskilliga svenskar som arbetat i t ex Bosnien, och då samtalat med muslimer, har övertygats om att det är precis så det förhåller sig. I själva verket utgör påståendet ett flagrant exempel på hur man försöker ljuga med hjälp av statistik. Siffran 6 procent är nästan korrekt. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken. Vad de två PLO-ideologerna glömde bort, är att araberna inte alls ägde resten. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkiska staten (62%) och turkiska godsägare (ca 8%), och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området under kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (här hittar du några kartor — en av dem visar Negevöknens storlek jämfört med hela Israel).

(Klicka på bilden för att se den i större format!)

Den övre raden kartor menar sig visa fördelningen av land i Israel/Gaza/Västbanken mellan judar och palestinier. Första kartan från vänster visar hur palestinierna 1947 ägde nästan all mark i området (över 90%) med små insprängda enklaver av judiskägd mark (ca 6%). Den andra kartan visar FN:s delningsplan för området. Det gula lilla området är Jerusalem som var tänkt att vara en FN-administrerad enklav öppen för alla religioner. Så fort den nya staten Israel hade utropats anfölls den av Egypten, Syrien, Transjordanien (dagens Jordanien), Libanon och Irak m fl. Detta krig kallas i Israel för Befrielsekriget och varade 1948-49. Tredje kartan från vänster visar uppdelningen av området efter stilleståndet 1949. Och sista kartan visar hur det ser ut idag. Den övre kartsekvensen utgör den palestinska versionen och tycks visa hur judarna brett ut sig på palestiniernas bekostnad och används ofta i media när man försöker visa hur judarna stulit i stort sett all mark från palestinierna.

Den undre kartraden visar den sanna historiska utvecklingen av fördelningen mellan judar och araber när det gäller ägd mark i området. Första kartan visar hur judiskt och palestinskt ägd mark är utspridd över området enligt stycket före bilden (judiskägd mark 8,8% och palestinskägd mark ca 20%). Resten (71%) ägdes av mandatmakten och tillhörde således varken judar eller palestinier. En del av dessa 71% arrenderades av palestinier men ägdes inte av dem, och i och med att de flydde 1948 förlorade de sitt arrende (eftersom de inte längre betalade arrendeavgiften bröt de kontraktet). Ingen mark togs ifrån dem! Observera att de blå (judiska) områdena hade judarna köpt, ofta till ockerpriser, från turkiska storgodsägare (klicka här för att se denna karta i betydligt större upplösning!

Den mark judarna köpte handlade till större delen om värdelös mark (malariainfesterade träsk, öken etc) och som de sedan under stor möda odlat upp. Detta ger enligt min mening judarna dubbel besittningsrätt till dessa områden! De turkiska godsägarna betraktade judarna som lättlurade idioter, eftersom de köpte (i deras ögon) värdelös mark till så höga priser.

Låt oss ta Tel Aviv, Israels största stad, som exempel.

Bilden visar hur det såg ut när judarna 1909 köpte det område där Tel Aviv idag ligger.

Och så här såg det ut några år senare.

 

Och ytterligare ett antal år senare.

 

När judarna stod där bland sanddynerna (första bilden ovan) så såg de kanske för sin inre syn ungefär det här! Dagens Tel Aviv — en modern stad med ca en halv miljon invånare. Staden är ekonomiskt och teknologiskt centrum i Israel och många stora internationella, tekniska, världsledande företag (inom data, medicinsk teknik, flygteknik etc etc) har forskningscentrum här.

När de turkiska storgodsägarna och araberna såg vad judarna hade gjort med den "värdelösa mark" de "blivit pålurade", blev de avundsjuka och arga och kände sig lurade (fast det var de som trodde sig ha lurat judarna) och kallade judarna för tjuvar och inkräktare. Och ville ha tillbaka marken. Surt sa räven om rönnbären.

Innan turkarna förlorade Israelområdet 1918 tillhörde således ca 71% av Palestinaområdet dels den turkiska staten och dels turkiska storgodsägare och kom sedan att förvaltas av mandatmakten (England) 1918-1948. När staten Israel bildades överfördes denna mark till den israeliska staten. Denna mark har således inte stulits från palestinierna, eftersom de aldrig ägt den. Därför är den vänstra kartan i översta raden (i bilden ovan med 8 kartor i 2 rader) en grov, total lögn! Medan vänstra kartan i nedre raden visar hur det i själva verket såg ut.

Det som skiljer de två kartsekvenserna åt är den första kartan (1947). De övriga kartversionerna är samma, vilket är självklart, eftersom de visar FN:s delningplan (den är ju given), landfördelningen efter stilleståndet 1949 (som är ett faktum) och situationen idag (som också är ett faktum). Skillnaden ligger uppenbarligen i den första kartan, där enligt den övre versionen palestinierna ägde över 90% av området medan enligt den undre versionen palestinierna ägde ca 20% (varav 16,8% övergavs av de palestinier som flydde 1948 och aldrig kom tillbaka, och därmed förlorade sin besittningsrätt till denna mark). Den övre versionen stämmer inte med verkligheten utan utgör fria fantasier.

Det finns mer att säga i ämnet. 160 000 araber valde att stanna kvar i Israel under frihetskriget 1948-49 och 40 000 återvände efter detta krig. De som återvände fick tillbaka det de ägde innan (hus, lägenheter, landområden etc) om de kunde styrka sitt ägande. De som valde att inte komma tillbaka (det var inte Israel som hindrade dem) förlorade sina hus etc. Detta är inget onormalt. Det finns många länder där man måste vara resident eller ha permanent uppehållstillstånd för att kunna äga fast egendom. Så är det t ex på Kuba, där jag har en lägenhet. Eftersom jag inte har uppehållstillstånd där äger jag den genom en pålitlig bulvan. Eftersom de arabiska palestinska flyktingarna inte har permanent uppehållstillstånd i Israel kan de således inte äga det de eventuellt ägde innan. Hade de kommit tillbaka till sitt hus eller sin lägenhet 1949 så hade de fått tillbaka sin egendom.

David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister och en viktig person bakom Israels tillblivelse 1948 var i mina ögon en rättfärdig person. Låt mig ge några citat av honom.

Under inga förhållanden får vi röra mark som tillhör fellahs (arabiska småbrukare eller bönder) eller som brukas av dem. Endast om en fellah överger sitt jordbruk/bosättning kan vi ta marken, men då måste vi erbjuda oss att köpa marken till marknadspris.

De palestinska araber som hade småbruk och liknande och som flydde 1948 och som inte ville komma tillbaka, kunde således fått en marknadsmässig ersättning från Israel, dvs judarna var villiga att köpa ut dem. Hade någon palestinsk flykting kontaktat Israel efter 1949, hade de således kunnat få ekonomisk ersättning för sin jordbruksfastighet eller bostadsfastighet (till marknadspris). Ett annat alternativ var givetvis att återvända till Israel och få tillbaka sin fastighet, vilket endast 40 000 av de 700 000 araber som flytt gjorde (se föregående stycken). Såvitt jag vet har ingen palestinsk arab senare begärt att bli utköpt. Hade någon gjort det hade vederbörande antagligen mördats av Hamas eller PLO eller vilken organisation som styrde över dem. Genom att bli utköpt avstår man ju från sina anspråk och rättigheter i Israel och avstår därmed från sin rätt att återvända dit i framtiden. Något sådant är absolut, absolut, absolut förbjudet, eftersom det skulle sabba hela upplägget som Israels fiender har för att delegitimera och sedan utplåna den judiska staten.

Angående de 160 000 araber som valde att stanna kvar i Israel 1948 hade Ben-Gurion följande att säga:

Även mitt bland de våldsamma attacker som riktats mot oss under de senaste månaderna (han talar om striderna 1948-49), så ber vi det arabiska folkets söner boende i Israel att hålla freden och hjälpa till med att bygga Staten Israel utifrån fullt och jämlikt medborgarskap och vederbörlig representation i alla den nya statens institutioner, både tillfälliga och senare permanenta institutioner.

Araberna i Israel erbjöds således fullt medborgarskap i den nya staten och representation i parlament (Knesset) och andra statliga och kommunala institutioner. Det var inte judarna som fördrev de 700 000 araber som flydde från Israel 1948. De flydde, uppmanade därtill av sina egna ledare. Hade de valt att stanna kvar eller återvänt efter kriget 1948-49, hade de blivit en del av det moderna Israel. Och de hade allt att vinna. De israeliska araberna har det oändligt mycket bättre, både ekonomiskt och när det gäller allmänna levnadsförhållanden (demokrati, yttrandefrihet etc) än de palestinska araber som finns utspridda i flyktingläger i arabvärlden och i Gaza och Västbanken.

När Israels fiender falskeligen påstår att judarna fördrev araberna 1948 tar de ofta den arabiska byn Deir Yassin som exempel. Det är förvisso sant att araberna fördrevs från denna by under striderna 1948-49. Men det fanns goda skäl till detta. För judarna var det oerhört viktigt att inte förlora Västra Jerusalem 1948. Därför var det avgörande att hålla vägen från det område som judarna behärskade till Jerusalem öppen. Denna väg var kantad av arabiska kulsprutenästen och fientliga byar och det var mycket svårt för judarna att få fram förnödenheter (mat, ammunition etc) till Jerusalem. 1948 var inte judarna så överlägsna araberna militärt som idag. Snarare tvärtom. Längs denna väg, vid en kritisk punkt, låg Deir Yassin (jag har besökt denna plats flera gånger). På grund av den svåra terrängen fanns ingen omväg de judiska transporterna kunde ta för att inte behöva passera Deir Yassin. Byinvånarna (ca 750 st) var synnerligen fientliga mot judarna och de hade förstärkts av arabiska krigare från andra byar.

Judarna hade gång på gång varnat de som bodde i Deir Yassin och sagt att om ni inte slutar att beskjuta oss så kommer ni att fördrivas, byn kommer att jämnas med marken och ni kommer inte att få komma tillbaka dit. Valet är ert! Och de valde att fortsätta beskjuta judarna och de fick ta konsekvenserna. Jag tycker inte ett dugg synd om dem. De vissta vad som väntade och fortsatte i alla fall.

Givetvis dog ett antal araber när judarna intog Deir Yassin, men så är krig. Enligt araberna dog det 250 personer medan senare undersökningar har visat att dödssiffran var hälften eller mindre. Det dog också ett stort antal judar under striderna. Men att under rådande krigstillstånd inta en by från vilken man blir beskjuten är inte krigsbrott. Civila som använder vapen räknas inte som civila och förlorar det skydd som civila normalt har i krig. Så visst, judarna fördrev ett antal araber från Deir Yassin och några andra byar helt enkelt av taktiska skäl (kanske några hundra eller kanske ett par tusen). Men hade byborna inte skjutit på judarna hade de inte fördrivits (klicka här för att läsa om vad som i själva verket inträffade i Deir Yassin 1948).

Förmodligen dog barn under striderna. Men ger man sig in i krig (som byborna gjorde i Deir Yassin) bör man först skicka bort barnen (till en faster i en helt annan del av Palestina). Det gör alla normala människor, utom araber. Och om normala människor inleder krig utan att skicka bort sina barn, kritiseras de hårt av världssamfundet. Detta gäller dock inte araber. Då är det ok att ha lekande barn runt aktiva avskjutningsramper för raketer. Få svenska journalister eller politiker skulle komma på tanken att kritisera en arab som intstallerar ett kulsprutenäste i ett dagis fullt av barn. Förklara det, den som kan! Fast det är inte så svårt att förklara om man tänker efter. Det räcker med ett enda ord. Ondska!!!

En liknande situation som 1948 hade vi 1967. Fast omvänt. Jordanien ockuperade 1948-1967 Östra Jerusalem och Västbanken och Egypten ockuperade under samma period Gaza (i brott mot FN:s beslut för Palestinamandatet). Alla judar fördrevs 1948 från muslimska länder och förlorade allt de ägde där (det de inte lyckades smuggla med sig — och dit hör inte hus). På Västbanken och i Östra Jerusalem skrev Jordanien över äganderätten till judiska hus och lägenheter till araber. Samma sak skedde i övriga arabländer. När sedan Israel besegrade arabstaterna i sexdagarskriget 1967 och lade Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza under sig, så fick de judar som fördrivits 1948 från dessa områden tillbaka sin fasta egendom och de araber som olagligt bodde där vräktes. Ofta vägrade araberna att flytta och det blev rättegång. Många gånger lät domstolen araberna bo kvar, men de tvingades betala hyra till den judiske ägaren. Ibland har araberna vägrat betala hyra och bott kvar i flera år, tills det till slut kommit ett domstolsbeslut så att de har kunnat vräkas (precis så går det till i Sverige också). När SVT visar ett tårdrypande reportage där man ser arabiska män och kvinnor och barn (vilka ger extra snyftpoäng) som gråter och skriker när de vräks, så framställs det som ett exempel på etnisk rensning. Vilket således inte behöver vara fallet. Den här typen av processer är knepiga och ibland har det kanske inte gått rätt till. Ca 5000 araber har under årens lopp stämt Israel eller israeliska privatpersoner för att få tillbaka fast egendom på Västbanken och i Östra Jerusalem, som de anser sig vara rättmätiga ägare till. Domstolen har då tittat på den brittiska mandatmaktens fastighetsregister och ibland har araben i fråga vunnit och ibland inte. Det har hänt att araben som vunnit inte fått tillbaka sin ursprungliga mark (av olika skäl) utan fått nöja sig med motsvarande areal av likvärdig mark någon annanstans (enligt en skiljedomare) eller också har araben kompenserats ekonomiskt. Och ibland har araben i fråga förlorat målet och inte fått någonting alls, därför att denne inte kunnat styrka sina anspråk. Och det är ju så det går till här i världen och inte bara i Israel.

Att ca 800 000 judar utvisades från arabländerna 1948, och som förlorade nästan allt de ägde, nämns aldrig i media utan det enda man nämner är de araber som 1948 flydde (trots att judarna uppmanade dem att stanna kvar och sedan ville att de som flytt skulle komma tillbaka).

Alla judiska bosättare på Västbanken och i Gaza fördrevs således 1948 från sina bosättningar. När Israel erövrade dessa områden 1967 fick dessa bosättare komma tillbaka. Vilket egentligen var självklart. De hade ju köpt marken till sina bosättningar för ockerpriser och dessutom odlat upp den och bebyggt den. Vilket i min mening ger dubbel besittningsrätt. Att judiska bosättningar får finnas kvar på Västbanken (de i Gaza övergav ju judarna 2005) är således fullt legalt. Jag kan inte alla detaljer och det kan ju hända att man i vissa fall expanderat dessa bosättningar på ett illegalt sätt. Men Israel är en rättsstat och araber som upplever sig orättvist behandlade av bosättarna kan processa mot dem. Israel har, till skillnad från palestinier och många muslimländer, riktiga domstolar som dömer enligt lag och inte enligt instruktioner från politiker och myndigheter. Och där alla (inkluderande palestinier) vid behov kan få gratis advokathjälp och kan överklaga till högre instans.

Vid sexdagarskriget 1967 anfölls Israel av Jordanien, Syrien och Egypten (plus att ytterligare 11 muslimländer samt PLO bidrog med trupper) med den klart uttalade avsikten att förinta Israel. Efter sex dagars intensiva strider vann Israel en överväldigande seger och erövrade hela Sinaihalvön och Gaza från Egypten, Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien.

1973 överfölls Israel än en gång av araberna. Egypten och Syrien ledde anfallet understödda av trupper från ett flertal länder tillhörande "ondskans axelmakter" (bl a Algeriet, Jordanien. Libyen, Nordkorea och Kuba). Anfallet skedde under en av Israels stora högtider (Yom Kippur), när de flesta israeliska soldater hade permission. Läget var kritiskt och landet höll på att skäras av i två delar innan Israels krigsmakt kom igång. FN hade som vanligt inget att säga så länge som det gick bra för araberna. Någon vecka senare stod israeliska styrkor utanför Damaskus portar och närmade sig Kairo västerut. Då plötsligt krävde FN att israelerna omedelbart skulle stoppa sin framryckning.

1979 ingicks ett fredsavtal med Egypten, enligt vilket Israel skulle lämna tillbaka allt land de erövrat från Egypten 1967. Egypten vägrade emellertid att ta emot Gaza och Egyptens utrikesminister lär ha sagt att "Det bästa vore om jorden öppnade sig och uppslök Gaza". Även om freden mellan Israel och Egypten är en kylig fred så stöder Egypten att Israel kontrollerar och begränsar Hamas aktiviteter. Detta ligger också i Egyptens intresse.

Bakgrunden till fredsavtalet mellan Egypten och Israel hade inte så mycket med moral eller verklig fredsvilja från egypternas sida att göra utan handlade om krass realpolitik. President Anwar Sadat övertog makten i Egypten 1970. Han tog initiativ till och ledde kriget under Yom Kippur 1973. Efter att de muslimska arméerna stoppats och stilleståndsavtal ingåtts befann sig Egypten i en djup ekonomisk kris. Sadat vände sig då till Europa för ekonomiskt stöd. De europeiska bankerna sade då, "Om vi ger dig pengar för att investera och du startar krig igen, kommer judarna att skada dessa investeringar. Ni har ju hittills, mer eller mindre regelbundet, attackerat Israel med några års mellanrum (1948, 1967, 1973). Så varför skulle vi vilja investera pengar i Egypten. Däremot, om du ingår fred med Israel så förändras situationen och då ger vi dig dina pengar". Och så blev det. Och efter fredsavtalet 1979 så började pengarna flöda in i Egypten.

Före Hamas skändliga angrepp på Israel 7/10 2023 har Israel inte haft någon närvaro i Gaza sedan 2005 (se artikeln "FN:s orättfärdiga roll i konflikten"). Däremot har man kontrollerat Gazas gränser för att hindra att vapen och annan militär utrustning kommer in. Vid ett flertal tillfällen har israeliska krigsfartyg uppbringat fartyg fulla med vapen, avsedda för Hamas och andra militanta grupper. Det som hände 7/10 2023 visar att det, trots Israels kontroller, kommit in stora, stora kvantiteter vapen etc i Gaza. Och Hamas etc tar alla chanser. Man gömmer vapen i containrar innehållande mat och mediciner etc. Israel måste således noggrant gå igenom alla containrar, vilket gör att de palestinska araberna får vänta på viktiga förnödenheter. Men felet ligger helt och hållet hos Hamas. Israel stoppar också alla palestinska ambulanser, eftersom dessa alltför ofta har använts för transport av hamaskrigare, vapen etc. Det är således Hamas etc fel att Israel stoppar ambulanser. Felet ligger inte hos Israel. Man undrar om organisationer som Läkare utan gränser, Rädda Barnen etc medvetet blundar för detta. Jag har svårt att tro att de läkare från olika internationella organisationer som arbetar i Gaza skulle kunna undgå att lägga märke till sådana här saker. Tyvärr antyder uttalanden från en del av dessa organisationer att de valt sida i konflikten och även solidariserar sig fullt ut med Hamas terror (eller, i bästa fall, att de inte vågar säga något, eftersom de inte vill äventyra sin verksamhet).

Inget arabland vill ta i Gaza ens med tång, men använder Gaza som påtryckningmedel mot Israel. 1994 slöts ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien, varvid Västbanken och Östra Jerusalem fick ett visst mått av självstyre som ett första steg mot en palestinsk stat (den vidare utvecklingen mot en självständig palestinsk stat har sabbats å det grövsta av de palestinska araberna själva). Att Jordanien inte fick tillbaka Västbanken och Östra Jerusalem vid fredsavtalet beror på att dessa områden aldrig tillhört Jordanien utan ockuperades olagligt av Jordanien 1948. Beträffande Golanhöjderna så ockuperar Israel fortfarande detta område, eftersom Syrien vägrat att ingå fred med Israel.

Jerusalem är utan tvekan den känsligaste frågan. De palestinska araberna gör anspråk på staden som sin huvudstad, FN vill att den skall vara en internationell enklav och judarna menar att Jerusalem är deras självklara huvudstad. Precis som när det gäller övriga Israel så ifrågasätts judarnas naturliga rätt till Jerusalem. Låt mig därför med en tabell visa hur befolkningssammansättningen i staden varierat sedan 1844.

Jerusalems befolkning

År	Judar	Muslimer	Kristna
1844	7 120	5 000	3 390
1896	28 100	8 560	8 750
1931	51 220	19 900	19 335
1948	100 000	40 000	25 000
1967	195 700	55 000	12 650
1982	297 000	106 000	12 000
1988	300 000	123 600	14 400

Som vi ser har judarna varit den största folkgruppen i Jerusalem sedan 1800-talets början. Redan på kung Davids tid var Jerusalem Israels huvudstad och har ända sedan dess varit judarnas andliga huvudstad (där bl a de två judiska templen stått).

FN:s beslut att dela Palestinamandatet i en arabisk och en judisk stat var, av skäl som framgått ovan, mycket rimligt. Vi har tidigare sett att araberna 1920 fick fyra femtedelar (det som blev Jordanien) och sedan skulle få 45 procent av resten 1948. I stället för att de palestinska araberna nöjde sig med detta, ville de ha allt, men fick inget. Det är nästan ironiskt, att om nu fredsförhandlingarna så småningom går i lås och någon typ av palestinsk stat bildas, så får de palestinska araberna i bästa fall ungefär vad de kunde fått redan 1948. Hade de accepterat FN:s delningsbeslut, hade det idag funnits en förmodligen ganska välmående palestinsk stat sida vid sida med Israel. Vi, och framför allt de palestinska araberna, hade sluppit deprimerande flyktingläger, fattigdom och svält! Och palestinska föräldrar hade sluppit se sina barn växa upp i en miljö av hat och våld. De hade sluppit se sina barn bli självmordsbombare och terrorister. Jag undrar om något folk i modern tid haft så genuint odugliga ledare som vad araberna, och då kanske speciellt de palestinska araberna, haft. Dessa ledare har sannerligen varit en förbannelse för sitt eget folk!

För övrigt är det anmärkningsvärt att man inte under perioden 1948-1967 skapade en palestinsk stat på Västbanken, Gaza och i Östra Jerusalem. Då härskade ju Jordanien och Egypten över dessa områden. FN, som hade beslutat att Västbanken och Gaza skulle bli en palestinsk stat och (hela) Jerusalem en internationell enklav, hade ingenting alls att säga under denna period. Inte en enda FN-resolution mot Jordanien och Egypten för deras olagliga ockupation av Östra Jerusalem och Västbanken och Gaza eller för att de inte skapade den av FN beslutade palestinska staten. Samtidigt, under samma period, riktades mer än hundra FN-resolutioner mot Israel. Och efter 1967 haglade resolutioner med kritik mot Israel för att de ockuperade Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza (dvs gjorde exakt samma sak som Jordanien och Egypten gjort under nästan 20 år utan att bli kritiserade).

Att det inte blev någon palestinsk stat under perioden 1948-1967 (trots FN-beslutet), visar att Jordanien, som då ockuperade Västbanken, inte var intresserat av en sådan stat. Egypten och några andra muslimska länder försökte visserligen lite halvhjärtat påverka Jordanien att skapa en sådan stat utan att det ledde nånvart. Egypten, som under denna period ockuperade Gaza, gjorde emellertid inte några egna ansatser att skapa en palestinsk stat i Gaza, vilket de kunnat göra om de verkligen velat. Det mesta talar för att arabstaterna egentligen inte har mycket till övers för de jordanska, syriska etc araber, som i västerländska media numera (efter konferensen i Alger 1969) kallas "det palestinska folket". Arabstaterna utnyttjar helt enkelt denna grupp araber för sina egna syften (i denna artikel förklaras bakgrunden till de palestinska arabernas anspråk på att utgöra ett separat folk, som är rättmätiga ägare till det område som utgörs av dagens Israel, Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza).

Det finns många frågor man kan ställa gällande det s k palestinska folket. Varför har man t ex än idag kvar flyktinglägren från 1948? Borde arabstaterna inte kunnat integrera flyktingarna under dessa snart 75 år? Efter Koreakriget på 1950-talet fanns det flera miljoner flyktingar. Alla dessa var integrerade i Sydkorea inom 5 år. Nej, skall man vara ärlig måste man nog erkänna att "palestinerna" bara är brickor i ett elakt politiskt spel! Arafat fick under sin tid som palestiniernas ledare flera anbud från Israel, där han kunde fått i princip allt som palestinierna kräver. Israelerna brukade kalla Arafat för "mannen som aldrig missade en chans, att missa en chans". Han levde verkligen upp till detta! De palestinska araberna behöver inget skydd mot Israel från det internationella samfundet. Israel är inte deras fiende (Israel försvarar sig mot arabiska angrepp, men det är en helt annan sak). De palestinska ledarna är de palestinska arabernas verkliga fiender. Det de palestinska araberna behöver skydd mot är således sina egna ledare. Med sådana ledare behöver man inga fiender.

Tillbaka till "Israel - ett älskat hatobjekt!"
Tillbaka till "Vad är lösningen då?"

Du kan läsa mer om Israel i:
Palestinamandatet och dess delningar