"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Senast ändrad: 2013 09 14 02:23

FN — opartisk medlare eller partisk aktör?

Det finns åtskilliga frågetecken när det gäller FN:s agerande i konflikten mellan Israel och arabstaterna/palestinierna. I Israel är förtroendet för FN i det närmaste noll. Man upplever att organisationen i stort sett helhjärtat stöder arabsidan. Bokstäverna UN, som ju står för United Nations, tolkas av många israeler som "United Nothing". Jag skulle kunna säga mycket i ämnet, men jag begränsar mig till några få synpunkter:


1. Mängder av resolutioner har uttalats ensidigt mot Israel, men ytterst få (jag känner inte till en enda, men rätta mig gärna om jag har fel) mot den andra sidan, trots att arabsidan tre gånger påbörjat anfallskrig mot Israel och trots otaliga terrordåd. Man skulle kunna ta hur många exempel som helst. Under kriget 1973 (Yom Kippurkriget), då Israel den 6/10 överfölls av Egypten, Syrien och Jordanien (det sistnämnda landet förhöll sig dock ganska passivt) på judarnas kanske heligaste dag, togs det israeliska försvaret med total överraskning. Eftersom det var storhelg tog det flera dagar innan man hade mobiliserat fullt ut. Läget var till en början mycket kritiskt och det fanns till och med risk för att landet skulle skäras av i två delar, vilket hade förvärrat situationen drastiskt. Under denna tid, då det gick dåligt för Israel och bra för arabsidan, förhöll sig FN helt passivt. Inga resolutioner, inga order om eld upphör. Så småningom kom den judiska krigsmaskinen igång och plötsligt var det araberna som var på reträtt. Den 25 oktober stod israeliska styrkor endast 35 km från Damaskus och på Suezkanalens västra strand. Då reagerade FN och beordrade Israel att omedelbart stoppa sin framryckning. Detta verkar vara FN:s normala sätt att förhålla sig när det gäller Mellanösternkonflikten.

Sammanfattningsvis: Fram till Berlinmurens fall var Sovjetunionen med alla sina lydstater allierat med världens muslimska länder, när det gällde Mellanöstern. Av 175 resolutioner, utfärdade fram till 1990 av FN:s Säkerhetsråd, var 97 (dvs 55 procent) riktade mot Israel. Av 690 resolutioner från FN:s Generalförsamling var under samma tidsperiod 429 (dvs 62 procent) riktade mot Israel. FN hade däremot inget att säga när t ex Jordanien 1967 förstörde 58 synagogor samt den gamla judiska begravningsplatsen på Olivberget. Inte heller utfärdades någon kritik för att Jordanien, mellan 1948 och 1967, hindrade judar att besöka Tempelplatsen och Västra Muren.

2. Det kanske allra värsta exemplet på FN:s fientlighet gentemot Israel inträffade 1975, när Ugandas diktator Idi Amin besökte Generalförsamlingen. Amin var ökänd för sina massakrer på den egna befolkningen. Han hade personligen deltagit i flera sådana. Han var också ökänd för sin antisemitism. Den 12/9 1972 hade han t ex sänt ett telegram till FN:s Generalsekreterare, där han hyllade förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget (han var ju åtminstone konsekvent till skillnad från de antisemiter som idag förnekar förintelsen och menar att den aldrig ägt rum, samtidigt som de beklagar att Hitler inte gjorde det han beskylls för — sådana människor är inte bara onda utan dessutom oärliga — Amin var bara ond). Under besöket 1975 fick han stående ovationer, innan han började tala, från bl a hela Sovjetblocket och alla arabländer. Under sitt tal påstod han att det fanns en sionist-amerikansk konspiration mot hela världen och han uppmanade Generalförsamlingen att utesluta Israel samt att förinta landet. Under talet hördes applåder flera gånger och efteråt fick han en stående ovation då han satte sig ner. Efteråt bjöds han på officiell middag av Generalsekreteraren och presidenten för Generalförsamlingen. Fjorton dagar senare röstade Generalförsamlingen för ett fördömande av sionismen[1] som en form av rasism.[2]

3. Ett ytterligare exempel bland många är när israelerna för ett par år sedan med kanoneld besköt en FN-postering full med flyktingar i Libanon, varvid nästan 100 personer dog. Denna fruktansvärda händelse väckte ursinniga protester från hela världen, och givetvis också från FN. Ganska snart blev det emellertid helt tyst om händelsen. Varför? Jo, den pinsamma sanningen, dvs pinsam för FN, hade kommit fram. Det visade sig att FN-soldaterna, som var från Fiji, hade tillåtit hamasgerillan att sätta upp sina raketramper alldeles intill FN-posteringen (ca 200 m ifrån), antagligen (min spekulation) för att de trodde att israelerna då inte skulle våga öppna eld. Även om jag har svårt att tro det, skulle det till och med kunna vara så illa att Hamas med berått mod räknade med att Israel skulle skjuta sönder hela FN-posteringen och på så sätt få hela världen emot sig. Hur som helst, när israelisk artilleriradar hade beräknat varifrån hamasraketerna avfyrats, öppnade man eld mot denna punkt. Tyvärr missade några israeliska granater sitt mål med några hundra meter och träffade i stället FN-posteringen. Jag vet inte om israelerna visste att det fanns FN-soldater och flyktingar där, eller inte. Kanske sköt de i alla fall och hoppades att inga granater skulle träffa FN-posteringen. Om de inte gjort detta, så skulle ju Hamas i fortsättningen veta att det bara var att söka skydd vid flyktingläger, barnhem och skolor, så skulle de ostraffat kunna bombardera Israel hur som helst. Kanske hade inte Israel råd att ta den risken. Men oavsett vilket, anser jag att felet till 100 procent är Hamas' och FN-soldaternas. Det var inte Israel som dödade flyktingarna, utan Hamas och FN-soldaterna!

4. Mycket talar för att UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees), som är FN:s hjälporgan för de palestinska flyktingarna, har stor skuld i den nuvarande situationen. Arabvärlden har sett till att UNRWA betalat ut tillräckligt för att de palestinska flyktingarna skall kunna leva (nätt och jämt) samt för att de skall kunna föröka sig och bli så många som möjligt (ju fler desta större blir pressen på Israel). Däremot har man varit mycket noga med hindra varje möjlighet för flyktingarna att producera egna produkter som kan exporteras, och därmed göra flyktingarna självförsörjande. Det är min egen tolkning, men den delas av många, och då bl a flera officiella israeliska källor. Det hela påminner lite grand om en artikel jag läste för många år sedan. Jag kommer inte ihåg var och när eller vem som skrev den, men författaren menade att de utslagna i Sverige borde få artistpension när de blir gamla. De har nämligen, enligt artikeln, en slags roll som teaterartister. Deras uppgift är att få den vanlige svensken att känna sig präktig och lyckad (den utslagne, som stinkande av T-sprit och urin, ligger medvetslös i sina spyor, få ju de allra flesta att framstå som synnerligen framgångsrika), och på så sätt få människor att må bättre. Oerhört cyniskt tycker jag, även om det kanske ligger något i själva tankegången (onekligen så känner sig många präktiga när de ser en A-lagare). Det är inte utan att man kan betrakta de palestinska flyktingarna på liknande sätt, som offer i ett elakt spel, där iskalla politiker utnyttjar miljoner människors lidande för sina syften.

Men det finns ytterligare problem med UNRWA. Israeliska källor menar att UNRWA upplåter sina lokaler för olika palestinska terrorgrupper att lagra vapen i. Att UNRWA har mycket ingående kännedom om de olika terrorgrupperna i lägren, deras vapenproduktion etc torde stå helt klart. De är ju där på nåder från dessa terrorgrupper och måste hålla sig väl med dem. Detta förnekas givetvis av UNRWA på deras hemsida (denna länk verkar endast fungera med Internet Explorer eller möjligen med Netscape 6 — fast det vet jag inte, den fungerar i varje fall inte med Netscape 4.79). Eftersom UNRWA också ligger bakom en stor del av de palestinska skolböckerna, försvarar de sig också på sin hemsida mot kritik gentemot dessa (sådan kritik tar jag upp på andra sidor om Israel). De skriver t ex:

"UNRWA:s education mission statement emphasises, inter alia, the value of citizenship in a democratic society. It also gives every refugee child the right to a Palestinian identity while inculcating in them the responsibility to balance their needs with the rights of others.
(UNRWA:a definition av sitt utbildningsuppdrag understryker bland annat värdet av medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Det ger varje flyktingbarn rätten till en palestinskt identitet, samtidigt som det inpräntar i dem ansvaret att balansera sina egna behov mot andras rättigheter.)

Man önskar att detta verkligen vore sant. Verkligheten talar dock ett helt annat språk. Det faktum att landet Israel inte finns utsatt på en enda karta i en enda palestinskt skolbok talar sitt tydliga språk. Det utgör ett absolut bindande bevis för att UNRWA inte är en värdig representant för en internationell organisation vars uppgift är att skapa bestående fred och harmoni på jorden. utan att UNRWA i själva verket till stor del går de palestinska terrorgruppernas ärenden. Världen är full av vackra ord, men, som Jesus sa, "På frukten känner man trädet".


Är det konstigt att Israel är skeptisk till FN som medlare? Hur kan en organisation, som så ensidigt tagit ställning för ena sidan, göra anspråk på att fungera som medlare? Sanningen är ju faktiskt den, att FN, genom sitt agerande, i det närmaste totalt har spelat ut sin roll när det gäller att lösa mellanösternfrågan.

Ett aktuellt exempel (oktober 2000) på FN:s orättfärdighet när det gäller Israel är den resolution som FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Geneve antog i samband med det uppblossande våldet i Israel under hösten 2000. Israel fördöms där för sitt "oproportionerliga och urskiljningslösa användande av våld" samt sina "allvarliga och massiva kränkningar av det palestinska folkets mänskliga rättigheter". Israel fördöms helt ensidigt och ingen som helst skuld läggs på palestinierna. Resolutionen antogs med röstsiffrorna 19 för, 16 emot och 17 nedlagda röster. Många av de stater som röstade för är diktaturer eller länder med svag demokrati som; Kina, Kuba, Sudan, Tunisien, Marocko, Indonesien etc. Bland de länder som röstade mot resolutionen var nästan samtliga verkliga demokratier, t ex Frankrike, Kanada, Norge, Spanien, Storbrittanien och USA. Sverige la givetvis ner sin röst (typiskt svenskt — pastor Jansson har ju inga bestämda åsikter om någonting, utan vill hålla sig väl med alla). 10 av de 19 staterna som röstade för resolutionen har själva skarpt kritiserats av Amnesty International för sin bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Som sagt, det är inte konstigt att FN nästan helt är bortkopplat när det gäller att medla mellan judar och araber/palestinier.

På Ekonyheterna i P4 kl 12 den 4/8 2001 var huvudnyheten att FN undanhållit viktig information när det gällde kidnappningen av tre israleiska soldater i oktober förra året (här kan du läsa mer om kidnappningen — hämtat från CNN samma dag). FN har påstått att man inte haft information att lämna till Israel angående denna kidnappning, men nu har det framkommit att indiska FN-soldater videofilmat de fordon som användes av Hizbollahguerillan vid kidnappningen. På denna film ser man blod i så stora mängder att det kan misstänkas att de tre israelerna redan är döda. Hizbollaguerillan hade klätt ut sig till FN-soldater, med falska uniformer och FN-skyltade fordon, och på så sätt lurat israelerna in i ett bakhåll. Israel har inte fått veta någonting, vilket måste anses vara skandalöst (fast helt i FN:s anda). I flera månader har FN förnekat existensen av denna videofilm. FN-ledningen var ytterst besvärade av sitt misstag (fömodligen var de mer besvärade av själva avslöjandet än av att israelerna lurats) och har lovat att man skall ändra sina rutiner för att förhindra upprepning. Man förnekar att de indiska FN-soldaterna varit medhjälpare till Hizbollaguerillan vid kidnappningen av israelerna, vilket påståtts i vissa tidningar.

När jag lyssnade på nyheterna klockan 13 nämndes ingenting om det som en timme tidigare varit den stora huvudnyheten. Detta är ganska typiskt. Tidigt på morgonen, eller under helger, kan det ibland (i radion) läcka igenom nyheter som inte enbart är israelfientliga. Man kan misstänka att någon morgontrött vikarie eller liknande, som inte vet om att allt som är positivt för Israel skall censureras bort, av misstag eller sanningskärlek råkar släppa fram det förbjudna. Men så fort cheferna kommer till jobbet, så slängs omedelbart allt som talar till Israels fördel i papperskorgen. Jag kan tänka mig att någon (t ex en nyhetschef) som hörde nyheterna klockan 12 höll på att ramla av stolen — inslaget om FN:s "misstag" var dessutom ovanligt långt — och omedelbart kastade sig över telefonen och ringde ett samtal. Jag kan ju ha fel, jag skulle önska att jag hade fel, men tyvärr så tror jag inte det. Dessvärre!! Dvs dessvärre för yttrandefriheten och demokratin i Sverige, som hotas av de som borde försvara den, nämligen journalisterna.

FN-högkvarteret i Jerusalem ligger på en vacker kulle. Den kullen är den plats, där förmodligen det översteprästerliga råd, som dömde Jesus till döden, en gång sammanträdde. Den kallas av gammal hävd för "det onda rådets kulle". Att FN har sitt kontor där, framstår för många judar som mer än en slump.

FN:s stora problem är att alltför många medlemsländer är rena skurkstater, vilket avspeglas i hur FN förhåller sig till olika konflikter runt om i världen, där man silar mygg och sväljer kameler. FN riskerar att på sikt förlora varje form av trovärdighet och därmed förmågan att bidra till en bättre värld. Irak, under Saddam Hussein, var ju t ex ordförandeland i FN:s nedrustningskommission och Libyen ordförandeland i FN:s kommission för mänskliga rättigheter (skall man skratta eller gråta?!). Men inte bara Libyen har fått förtroendet att övervaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna på vår planet. Sudan, en av vår tids mest belastade förbrytarstater när det gäller mänskliga rättigheter, har varit medlem i FN:s kommission för mänskliga rättigheter sedan 2002. Våren 2004 valdes Sudan på nytt in i kommissionen för mänskliga rättigheter. Då hade folkmordet i Darfur pågått i nästan ett år. Bisarrt, men sammtidigt precis vad man kan förvänta sig, med tanke på att skurkstaterna nästan har majoritet i organisationen. Jag är övertygad om att det kommer att bli nödvändigt att antingen organisera om FN så att bara demokratier har rösträtt och de andra staterna endast observatörsstatus. Eller också, vilket jag tror mer på, att bilda en ny internationell organisation, där endast demokratier tillåts vara medlemmar. Sedan kan skurkstaterna fortsätta att leka FN bäst de vill. Ingen kommer längre att bry sig om deras resolutioner. Och inte heller kommer de att ha några pengar, för vilka skurkstaternas FN-representanter kan leva lyxliv. För övrigt är det knappt att någon bryr sig om FN:s resolutioner redan som det är idag (självklart tar alla israelhatare resolutionerna mot Israel på största allvar, men jag talar om rättfärdiga människor, dvs sådana som älskar sanning och rättvisa — och med sanning menar jag då inte det som stämmer överens med ens egna åsikter eller som är politiskt korrekt, utan jag avser objektiva fakta, så som det i själva verket är).

Tillbaka till "Israel - ett älskat hatobjekt!"
Tillbaka till avsnittet "Irakkriget — april 2003"

Du kan läsa mer om Israel i:
Israel saboterar ju fredsprocessen?!


[1] Sionismen är en judisk rörelse som startade under 1800-talet och vars mål var att det judiska folket skulle återvända till Israel. Det har ingenting med rasism att göra överhuvudtaget. Orsaken till sionismen var däremot rasism. Den framkom som en nödvändig följd av de ständiga förföljelserna av det judiska folket!
[2] Ovanstående är hämtat ur A History of the Jews av Paul Johnson, HarperPerennial, 1987, sid 587 - 579.

© Krister Renard