"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Palestinamandatet och dess delningar

Efter att under första världskriget ha erövrat Palestina från turkarna, tog britterna kontroll över det område som så småningom kom att kallas Palestinamandatet. FN:s föregångare, "Nationernas Förbund", uppdrog åt Storbritannien att förvalta detta område. Till en början stödde britterna tanken på att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i området i enlighet med Balfourdeklarationens intentioner 1917. Även Nationernas Förbund sympatiserade med tanken på en judisk hemstat och gav Storbritannien i uppdrag att arbeta för att upprätta en sådan. Detta stadfästes vid en konferens i San Remo 1920. De judiska bosättningarna skulle omfatta hela Palestinamandatet motiverat utfrån det judiska folkets historiska rätt till området.

Palestinamandatet 1917 - 1922 (hela detta område skulle bli en judisk nationell hemstat).

Britterna drabbades emellertid ganska snart av eftertankens kranka blekhet. Drivna av en kombination av "arabofili" (i England fanns en oerhörd romantisering av araberna, inspirerad bl a av Lawrence av Arabien — en engelsk officer som slogs tillsammans med beduinerna mot turkarna och nästan ensam erövrade stora delar av Palestina), antisemitism och en önskan att skapa sig fördelar bland de omgivande arabstaterna (den arabiska oljan hade förmodligen stor betydelse för britternas ställningstagande). 1922 minskade man drastiskt det område som skulle tillfalla judarna. 77 % styckades av och kallades till en början Transjordanien. Senare ombildades det till konungariket Jordanien. Tanken var att araber skulle kunna bosätta sig i detta område. I massmedia framställs mellanösternkonflikten ofta som att det sedan tusentals år funnits arabiska stater i området. Sedan skulle plötsligt judarna få ett område som de inte hade någon som helst historisk rätt till. Vi ser att så inte alls är fallet. De flesta av de omgivande arabstaterna är konstlade statsbildningar som inte på något sätt är äldre än tanken på en judisk stat.

Judar fick endast bosätta sig i de 23 återstående procenten av området (kallat Palestina nedan). Även till dessa områden begränsades den judiska invandringen starkt. Före andra världskriget försökte miljoner judar lämna Tyskland och andra nazistkontrollerade länder. Britterna stängde då dörrarna helt till Palestina för judiska flyktingar. Tusentals fartyg med judiska flyktingar fick vända tillbaka till Europa och dessa flyktingar hamnade till största delen i förintelselägren. Även efter andra världskrigets slut hindrade britterna judisk immigration till Palestina. Tusentals judar, som överlevt förintelsen, och sedan försökte ta sig till Palestina hamnade i brittiska koncentrationsläger i Cypern. Detta upphörde givetvis 1948 när staten Israel bildades.

Palestinamandatet 1922 - 1948 (Britterna minskade egenmäktigt det område som skulle tillfalla judarna till 23% av det ursprungliga).

Den 29 november 1947 beslutade FN:s Generalförsamling att en judisk stat skulle bildas i Palestina. Det område som skulle tillfalla judarna hade nu ytterligare minskats. Av de 23% av Palestinamandatet, som britterna låtit judar bosätta sig på, skulle ungefär hälften tillfalla de araber som bodde i området. Av trädet hade det nu blivit en tandpetare.

Kartan visar hur FN hade tänkt sig att Palestina skulle delas 1948 i en judisk och en arabisk stat. Det område, som kallas Transjordanien ovan, är de fyra femtedelar av Palestina som araberna fick redan vid delningen 1920 (idag kallat Jordanien). Det ljusa området utgör den tänkta judiska staten. Som synes bestod den till stor del av öken (Negevöknen). Judarna accepterade FN:s plan, trots att gränsdragningen gjorde att landet blev nästan omöjligt att försvara. Araberna totalvägrade. De skulle ha allting.

1948 övergav britterna Palestina. När de drog sig tillbaka överlämnade de alla viktiga militära installationer, samt mängder av både tunga och lätta vapen, till araberna. Den 14 maj 1948 deklarerade staten Israel sin självständighet. Följande dag attackerades man av arméer från sex arabstater. Jordanien invaderade och annekterade Samarien och Judéen samt östra Jerusalem (det som idag kallas Västbanken). Egypten invaderade och ockuperade Gaza. Judar hindrades att besöka sina heliga platser i dessa områden. Västra Muren (Klagomuren — en av judendomens heligaste platser) gjordes till soptipp och latrin — man undrar hur svenska massmedia skulle reagera om judarna gjorde om Al Aksamoskén till soptipp.

Israel 1948 - 1967 (Den ursprungliga staten Israel bestod således av 17% av det område som ursprungligen var tänkt som ett judiskt hemland).

Då eldupphöravtal ingicks med de arabiska staterna (det handlade således inte om fred utan endast om eldupphör — än idag råder krigstillstånd mellan Israel och de flesta av de arabiska grannarna), hade Israel erövrat stora områden, som egentligen skulle tillfallit araberna (bl a västra Jerusalem). Å andra sidan hade Egypten och Jordanien lagt beslag på områden, som enligt FN:s delningsplan skulle tillfallit den arabiska befolkningen i Palestina.

De palestinska araberna försökte nu med Arabförbundets hjälp proklamera en palestinsk stat i Västbanken och Gaza. Jordaniens kung Abdullah opponerade sig mot detta och tyckte att dessa områden med all rätt tillhörde Jordanien. Egypten, Syrien och Irak stödde palestiniernas krav, men var inte beredda att starta ett nytt krig, speciellt inte mot ett annat arabland. De palestinska araberna var således flyktingar i sitt eget tilltänkta land. Så egentligen har inte så mycket förändrats för palestinierna sedan 1948.

1967 mobiliserade Egypten, Jordanien och Syrien sina stridskrafter för att angripa Israel och en gång för alla utplåna den judiska staten. Israel slog till först och utplånade på några timmar de arabiska flygvapnen. Under detta krig erövrade Israel Samarien och Judéen samt östra Jerusalem från Jordanien (det är detta som nu kallas Västbanken), Golanhöjderna från Syrien och Sinaihalvön och Gaza från Egypten.

Israel efter sexdagarskriget 1967.

1973 angreps Israel än en gång av Egypten och Syrien. Angreppet skedde på en av Israels mest heliga dagar, försoningsdagen (Yom Kippur). Israel togs helt på sängen och landet har aldrig varit mer nära ett totalt nederlag. Så småningom kom den israeliska krigsmakten igång och det dröjde inte länge förrän isaeliska trupper närmade sig både Kairo och Damaskus. Då ingrep FN (som givetvis i vanlig ordning legat lågt så länge som det gick dåligt för israelerna) och begärde att Israel omedelbart skulle stoppa sin framryckning, vilket Israel också gjorde (Man undrar vad svenska massmedia skulle sagt om Israel angripit ett arabland på någon av muslimernas heliga dagar. USA har ju kritiserats för att man jagar Bin Laden under muslimernas fastemånad Ramadan — men det är klart, samma regler gäller ju inte för alla, åtminstone inte om USA-hatande och Israelhatande svenska journalister får bestämma.).

Sinaihalvön lämnades tillbaka till Egypten när fred slöts mellan de bägge länderna 1979. Israel har erbjudit Syrien att få tillbaka Golanhöjderna i norr mot fred med detta land. Hittills har dock Syrien avböjt. Till saken hör att Syrien, före 1967, besköt israeliska kibbutzer från de svårintagliga Golanhöjderna. Det är lätt att förstå att Israel inte vill lämna tillbaks dessa om man inte är säker på att få en verklig och trovärdig fred med Syrien. Västbanken är annekterad av Israel och här pågår förhandlingar om hur stora delar av denna som skall tillhöra den framtida palestinska staten. En förutsättning för en sådan stat är att palestinierna ändrar inställning till judarna och bl a erkänner Israels rätt att existera, vilket de de facto fortfarande inte gör. I praktiken erkänner de inte ens att Israel existerar. I palestinska skolböcker kallas Israel "Entiteten" och är markerad med vitt på kartorna. Det finns inte en enda karta i en enda palestinsk skolbok där Israel finns utsatt.

Mer detaljerade kartor återfinns i The Routledge Atlas of the Arab-Israeli Conflict av Martin Gilbert (Routledge 2002). Denna atlas är en veritabel guldgruva för den som vill veta mer om områdets historia.

Tillbaka till "Kort historik"
Tillbaka till "Vad har judarna för rätt till landet Israel?"
Tillbaka till "Vad är lösningen då?"