"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Palestinamandatet och dess delningar

Efter att under första världskriget ha erövrat Palestina från turkarna, tog britterna kontroll över det område som så småningom kom att kallas Palestinamandatet. FN:s föregångare, "Nationernas Förbund" (NF), uppdrog åt Storbritannien att förvalta detta område. Till en början stödde britterna tanken på att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i området i enlighet med Balfourdeklarationens intentioner 1917. Även Nationernas Förbund sympatiserade med tanken på en judisk hemstat och gav Storbritannien i uppdrag att arbeta för att upprätta en sådan. Detta stadfästes vid en konferens i San Remo 1920. De judiska bosättningarna skulle omfatta hela Palestinamandatet motiverat utfrån det judiska folkets historiska rätt till området.

Palestinamandatet 1917 - 1922 (hela detta område skulle bli en judisk nationell hemstat).

Britterna drabbades emellertid ganska snart av eftertankens kranka blekhet. Drivna av en kombination av "arabofili" (i England fanns en oerhörd romantisering av araberna, inspirerad bl a av Lawrence av Arabien — en engelsk officer som under WW1 slogs tillsammans med beduinerna mot turkarna och nästan ensam erövrade stora delar av Palestina), antisemitism och en önskan att skapa sig fördelar bland de omgivande arabstaterna (den arabiska oljan hade förmodligen stor betydelse för britternas ställningstagande). 1922 minskade man drastiskt det område som skulle tillfalla judarna. 77% (ca 4/5) styckades av och kallades till en början Transjordanien. Senare ombildades det till konungariket Jordanien. Tanken var att araber skulle kunna bosätta sig i detta område. I massmedia framställs mellanösternkonflikten ofta som att det sedan tusentals år funnits arabiska stater i området. Sedan skulle plötsligt judarna få ett område som de inte hade någon som helst historisk rätt till. Vi ser att så inte alls är fallet. De flesta av de omgivande arabstaterna är konstlade statsbildningar som inte på något sätt är äldre än tanken på en judisk stat.

Judar fick endast bosätta sig i de 23 återstående procenten av området (kallat Palestina nedan). Även till dessa områden begränsades den judiska invandringen starkt. Före andra världskriget försökte miljoner judar lämna Tyskland och andra nazistkontrollerade länder. Britterna stängde då dörrarna helt till Palestina för judiska flyktingar. Tusentals fartyg med judiska flyktingar fick vända tillbaka till Europa och dessa flyktingar hamnade till största delen i förintelselägren. Även efter andra världskrigets slut hindrade britterna judisk immigration till Palestina. Tusentals judar, som överlevt förintelsen, och sedan försökte ta sig till Palestina hamnade i brittiska koncentrationsläger i Cypern. Detta upphörde givetvis 1948 när staten Israel bildades.

Palestinamandatet 1922 - 1948 (Britterna minskade egenmäktigt det område som skulle tillfalla judarna till 23% (1/5) av det ursprungliga).

Den 29 november 1947 beslutade FN:s Generalförsamling att en judisk stat skulle bildas i Palestina. Det område som skulle tillfalla judarna hade nu ytterligare minskats. Av de 23% av Palestinamandatet, som britterna låtit judar bosätta sig på efter att araberna 1920 fått sina 77%, skulle 45% nu tillfalla de araber som bodde i det judiska området medan judarna skulle få 55%. Dvs av det ursprungliga Palestinamandatet (som Nationernas Förbund 1917 avsatt som ett judiskt hemland) skulle judarna nu få 55% av 23%, dvs 12,6% (varav en stor del var öken). Av trädet hade det nu blivit en tandpetare.

Kartan visar hur FN hade tänkt sig att Palestina skulle delas 1948 i en judisk och en arabisk stat. Det område, som kallas Transjordanien ovan, är de fyra femtedelar av Palestina som araberna fick redan vid delningen 1920 (idag kallat Jordanien). Det ljusa området utgör den tänkta judiska staten. Som synes bestod den till stor del av öken (Negevöknen). Judarna accepterade FN:s plan, trots att gränsdragningen gjorde att landet blev nästan omöjligt att försvara. Araberna totalvägrade. De skulle ha allt. Ordet kompromiss existerar inte i den muslimska versionen av arabiskan. Muslimer ser sig som Herrefolket som har gudagiven rätt att härska!

1948 övergav britterna Palestina. När de drog sig tillbaka överlämnade de alla viktiga militära installationer, samt mängder av både tunga och lätta vapen, till araberna. Den 14 maj 1948 deklarerade staten Israel sin självständighet. Följande dag attackerades man av arméer från sex arabstater. Arabernas mål var att utplåna den nya staten. Det gick dock inte riktigt som araberna tänkt sig och när stillståndsavtalet slöts våren 1949 hade Jordanien lyckats erövra det som idag kallas Västbanken (Samarien och Judéen samt östra Jerusalem) medan Egypten lagt beslag på Gaza. Israel hade lyckats försvara sin självständighet och dessutom tagit stora landområden som var avsedda för araberna (palestinirna). Bland det viktigaste för israelerna var att man lyckades erövra Västra Jerusalem (både Israel och Jordanien bröt således mot FN:s planer för Jerusalem som en internationell enklav). Jordaniens ockupation av Samarien och Judéen och Egyptens ockupation av Gaza var också olagliga, eftersom dessa områden var tänkta att utgöra en framtida palestinsk stat.

Denna karta visar hur Arabförbundet hade tänkt sig att Palestina skulle se ut efter att den nybildade, kortlivade (som de hoppades) judiska staten hade utplånats.

Jordanien var dåliga förvaltare av Östra Jerusalem och Samarien och Judéen. Judar hindrades t ex att besöka sina heliga platser i dessa områden (vilket är typiskt islam, som kräver allt av andra men inte är beredda att ge något tillbaka). Västra Muren (Klagomuren — en av judendomens heligaste platser) gjordes till soptipp och latrin — man undrar hur svenska massmedia skulle reagerat om judarna gjort om Al Aksamoskén till soptipp och latrin!

Israel 1948 - 1967 (Den ursprungliga staten Israel bestod således av 17% av det område som ursprungligen var tänkt som ett judiskt hemland).

Då eldupphöravtal ingicks med de arabiska staterna (det handlade således inte om fred utan endast om eldupphör — än idag råder krigstillstånd mellan Israel och de flesta av de arabiska grannarna), hade Israel erövrat stora områden, som egentligen skulle tillfallit araberna eller utgjort en FN-enklav (bl a västra Jerusalem). Å andra sidan hade Egypten och Jordanien lagt beslag på områden, som enligt FN:s delningsplan skulle tillfallit den arabiska befolkningen i Palestina (Västbanken och Gaza) eller utgjort en FN-enklav (som östra Jerusalem).

De palestinska araberna försökte nu med Arabförbundets hjälp proklamera en palestinsk stat i Västbanken och Gaza. Jordaniens kung Abdullah opponerade sig mot detta och tyckte att dessa områden med all rätt tillhörde Jordanien. Egypten, Syrien och Irak stödde palestiniernas krav, men var inte beredda att starta ett nytt krig, speciellt inte mot ett annat arabland. De palestinska araberna var således flyktingar i sitt eget tilltänkta land. Så egentligen har inte så mycket förändrats för palestinierna sedan 1948.

1967 mobiliserade Egypten, Jordanien och Syrien på nytt sina stridskrafter för att angripa Israel och en gång för alla utplåna den judiska staten. Israel slog till först och utplånade på några timmar de arabiska flygvapnen. Under detta krig erövrade Israel Samarien och Judéen samt östra Jerusalem från Jordanien (det är detta som nu kallas Västbanken), Golanhöjderna från Syrien och Sinaihalvön och Gaza från Egypten.

Israel efter sexdagarskriget 1967.

1973 angreps Israel än en gång av Egypten och Syrien. Angreppet skedde på en av Israels mest heliga dagar, försoningsdagen (Yom Kippur). Israel togs helt på sängen och landet har aldrig varit mer nära ett totalt nederlag. Så småningom kom den israeliska krigsmakten igång och det dröjde inte länge förrän isaeliska trupper närmade sig både Kairo och Damaskus. Då ingrep FN (som givetvis i vanlig ordning legat lågt så länge som det gick dåligt för israelerna) och begärde att Israel omedelbart skulle stoppa sin framryckning, vilket Israel också gjorde. Undrar vad svenska massmedia skulle sagt om Israel angripit ett arabland på någon av muslimernas heliga dagar. USA har ju kritiserats för att man jagar Bin Laden under muslimernas fastemånad Ramadan — men det är klart, samma regler gäller ju inte för alla, åtminstone inte om USA-hatande och Israelhatande svenska journalister får bestämma.).

Sinaihalvön lämnades tillbaka till Egypten när fred slöts mellan de bägge länderna 1979. Israel ville också lämna tillbaka Gaza till Egypten, men egyptierna tackade nej. Det är uppenbart att ingen vill ta i Gaza ens med tång. En egyptisk minister lär till och med ha sagt, i samband med förhandlingarna, att det bästa vore och jorden öppnade sig och Gaza uppslukades. Israel har erbjudit Syrien att få tillbaka Golanhöjderna i norr mot fred med detta land. Hittills har dock Syrien avböjt. Till saken hör att Syrien, före 1967, besköt israeliska kibbutzer från de svårintagliga Golanhöjderna. Det är lätt att förstå att Israel inte vill lämna tillbaks dessa om man inte är säker på att få en verklig och trovärdig fred med Syrien. Västbanken är annekterad av Israel och här pågår förhandlingar om hur stora delar av denna som skall tillhöra den framtida palestinska staten. En förutsättning för en sådan stat är att palestinierna ändrar inställning till judarna och bl a erkänner Israels rätt att existera, vilket de de facto fortfarande inte gör. I praktiken erkänner de inte ens att Israel existerar. I palestinska skolböcker kallas Israel "Entiteten" och är markerad med vitt på kartorna. Det finns inte en enda karta i en enda palestinsk skolbok där Israel finns utsatt (en ansenlig del av dessa skolböcker bekostas av svenska skattebetalare).

EU uppdrog 2019 åt Georg Eckert Institute for International Textbook Research att utvärdera palestinska skolböcker. Resultatet var klart 2021. Man kommer i rapporten fram till det jag skriver ovan, dvs att Israel inte finns utsatt på några kartor och att många kartor visar ett Jordanien som inkluderar Västbanken, det som idag är Israel samt Gaza (se bilden ovan med Arabförbundets karta). Plus att judar framställs som fiender och beskrivs nedvärderande. Klicka här för att läsa ett sammandrag av rapporten.

Avslutningsvis kan nämnas att vid förhandlingarna i Camp David år 2000 erbjöds Arafat Gaza, större delen av Västbanken och Östra Jerusalem plus en gigantisk ekonomisk kompensation till de efterlevande till de palestinier som flydde 1948. Dvs palestinierna erbjöds i princip allt de krävt. Arafat gensvarade genom att komma med nya krav (det är så ondskan alltid, alltid fungerar). Bl a så skulle inga judar få besöka Västra Muren (en av judendomens heligaste platser) plus att alla efterlevare till de palestinier som flydde 1948 (de är idag över 5 miljoner) skulle få återvända till Israel. Det senare är ju ett omöjligt krav, eftersom muslimerna då skulle bli i majoritet i Israel och efter första valet, som de därför skulle vinna, så skulle de omedelbart utropa Storpalestina och fördriva eller mörda alla judar i området. Därmed visade Arafat att han inte var någon statsman utan endast en simpel terrorist, vars mål inte var att skapa värdiga liv för sitt folk utan att utrota så många judar han bara kunde. Och det är ju överhuvudtaget så ondskan fungerar. Den vill ha allt men ger inget i gengäld. Alltså är det ingen idé att förhandla med ondskan, eftersom det inte kan leda någon vart.

Om det hade funnits minsta rättfärdighet och sanningskärlek hos palestinierna, hade de kontaktat överrabbinen i Jerusalem och sagt ungefär så här, "Vi vet att judendomens heliga tempel stod på Tempelberget för 2000 år sedan och vi vet att denna plats är er heligaste plats. Därför vill vi att ni bygger en synagoga på Tempelberget, där ni kan tillbe Jahve!" Tyvärr finns inte minsta rättfärdighet och sanningskärlek hos palestinierna och de till och med förnekar att det någonsin funnits ett judiskt tempel på Tempelberget. Som om detta inte vore nog, förnekar de också att judarna har någon som helst anknytning till det område som idag utgör landet Israel. Att komma med sådana historielösa och korkade påståenden kräver sanslösa nivåer av dumhet och förljugenhet, och kan knappast bidra till att palestinierna (som i själva verket är araber från Jordanien, Syrien) får ett eget land. Plus att palestinierna genom sådana korkade lögner gör sig till åtlöje inför hela världen. Plus att stora delar av västvärldens journalister, intellektuella och politiker, som alltför sällan kritiserar palestinierna för dessa korkade påståenden, själva uppvisar sällan skådade nivåer av feghet och lögnaktighet!

Tillbaka till "Kort historik"
Tillbaka till "Vad har judarna för rätt till landet Israel?"
Tillbaka till "Vad är lösningen då?"

Du kan läsa mer om Israel i:
Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?