"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2024 03 29 00:53

Eretz Israel[1]

Under tsartidens sista skälvande år i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förekom mycket svåra pogromer i Ryssland, där tusentals judar dödades medan andra lyckades fly. I Odessa 1905 dödades t ex mer än 400 judar under en pogrom som pågick i fyra dagar. Problemet med judeförföljelser var välbekant för statsmän i alla Europas länder och man började efter Första Världskriget, framför allt i England, att fundera på bildandet av en judisk stat. Enda sättet att få stopp på judeförföljelserna var att det judiska folket fick ett eget land, menade man. Engelsmännen förvaltade, för Nationernas Förbunds räkning, det s k Palestinamandatet (ungefär lika med dagens Israel plus Jordanien). Området hade tidigare tillhört Turkiet, men erövrades av britterna under första världskriget. I den s k Balfourdeklarationen 1917 lovades judarna att de skulle få ett nationellt hem i hela det område som efter freden 1918 kom att kallas Palestinamandatet. Engelsmännen backade emellertid på detta (eftertankens kranka blekhet som Hamlet säger) och bestämde sig för att i stället dela upp området i två delar; en femtedel skulle avsättas för den judiska staten medan 4/5 skulle tillfalla araberna. Detta var i proportion till folkmängden i området för de båda grupperna. Arabsidan motsatte sig intensivt denna uppdelning och krävde att få hela området (för den läsare som inte är så bekant med islam kan jag nämna att ordet kompromiss existerar inte hos islams företrädare — de skall alltid ha allt, och ingen annan skall ha någonting, och det enda som kan hindra dem från att ta allt är om motståndaren har en starkare krigsmakt än muslimerna). De arabiska fyra femtedelarna, i huvudsak området öster om Jordanfloden, blev staten Jordanien, som utropades 1920. Någon judisk stat blev det inte den här gången, eftersom britterna fick kalla fötter och inte vågade stöta sig med araberna. Den judiska staten sköts på framtiden och britterna fortsatte att förvalta det resterande Palestina. Man kan således säga att uppdelningen av Palestinamandatet skedde redan 1920, då arabsidan fick sina fyra femtedelar (vilket var i proportion till arabernas andel av befolkningen i området). Araberna har med andra ord redan fått sin del av Palestinamandatet.

Någon läsare kanske nu invänder att man inte kan skapa stater och länder så här godtyckligt. Och det är klart att det inte är optimalt. Det bästa är om ett land har en homogen befolkning och kultur och att landet har funnits så länge att begynnelsen försvinner i historiens dunkel. Men världen är inte alltid perfekt. När Turkiet förlorade Osmanska Väldet (Kalifatet) efter Första Världskriget så gav Nationernas Förbund England och Frankrike i uppgift att förvalta och sedan försökte dela upp Kalifatet i länder som var stabila och inte omedelbart skulle falla sönder i inbördeskrig och inre motsättningar. Så småningom skapades Irak genom att man slog samman tre provinser i Osmanska Väldet (Baghdad, Basra och Mosul). Det gamla arabiska namnet för området var Iraq Arabi och omfattade ungefär det forntida Mesopotamien. Det nya landet fick därför namnet Irak. Som kung tillsatte britterna en prins från den hashemitiska kungaätten, emir Feisal bin Hussein. Irak, som blev ett självständigt land 1932, blev inte så stabilt som man hade hoppats och den lugnaste perioden hade landet när Saddam Hussein styrde med järnhand (förmodligen krävdes en järnhand för att kontrollera ett sådant land). På liknande sätt bildades Syrien, Jordanien etc. Jag har aldrig hört någon svensk som hävdat att dessa länder är ogiltiga och olagliga statsbildningar. Däremot påstås ofta från vänsterhåll, men också från många andra, att Israel utgör en olaglig statsbildning. Varför behandlas Israel annorlunda? Enligt min mening behandlas Israel annorlunda enbart för att landet är ett judiskt land.
Även om dessa statsbildningar inte blev perfekta, försökta man i alla fall göra det så bra som möjligt. Man strävade efter att skapa länder som hade en gemensam kultur, eller i varje fall där större delen av befolkningen hade förutsättningar att leva tillsammans. Samma sak när Nationernas Förbund skulle dela upp Palestinaområdet. Man försökte göra delningen så att det område som skulle vara judiskt var det område med judisk majoritet och motsvarande för muslimerna. Detta gick inte att göra optimalt, eftersom det fanns judar och araber utspridda i hela Palestinamandatet, En variant hade varit att tvångsförflytta grupper så att man fick en ren judestat och en ren arabstat. Sådana tvångsförflyttningar (av miljoner människor) har gjorts mellan Grekland och Turkiet och mellan Bulgarien och Turkiet. Vilket har minskat spänningarna i området samtidigt som många människor också farit illa. En sådan lösning är inte optimal, men kanske att det ändå hade varit bättre att göra detta i Palestinamendatet. Då hade det antagligen varit mycket enklare att bilda en fungerande palestinsk stat. Men nu är det som är och då får man göra det bästa av situationen. Vilket tyvärr inte palestinierna är villiga att göra, eftersom de inte vill ha en tvåstatslösning. De vill ha en enstatslösning, en judefri palestinsk stat på Israels ruiner. Detta gäller båder PLO och Hamas.

Till saken hör att judar hade börjat återvända till Palestina (som man sade på den tiden) redan under 1800-talet (det hade bott judar hela tiden där, men nu skedde en mer omfattande inflyttning). Av turkiska godsägare, som själva levde lyxliv i Turkiet, köpte man mark som turkarna betraktade som värdelös. Mest var det malariainfekterade sumpmarker och träsk och turkarna kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att han köpte värdelös mark för dyra pengar (ofta fick judarna betala rena ockerpriser). Genom hårt arbete, där tusentals judiska immigranter dog i malaria, dikade man ut träsken och förvandlade det man köpt till förstklassiga jordbruksområden. Allt eftersom judarna odlade upp marken började araber i stort antal flytta till området för att göra dagsverken åt judarna och affärer med dem. En bidragande faktor var att judarna betalade betydligt bättre löner än arabiska arbetsgivare. En hel del av dem som idag kallar sig palestinier och menar att judarna är inkräktare, har således i själva verket inte bott i området längre än de inflyttade judarna. Att påstå att judarna stulit marken och trängt undan de araber som bott där "sedan urminnes tider" håller inte. Judarna har köpt stora delar av marken och dessutom odlat upp den. Det ger dubbel besittningsrätt!

Jag vet inte exakt från vilket år affischen ovan är. Kanske från 1930-talet? Texten lyder; "Hjälp honom att bygga Palestina". Den uppmanar således judar och andra att komma till Palestina för att hjälpa judarna där att bygga upp landet och visar att det judiska området på den tiden, av judarna själva, kallades för Palestina. Det har aldrig funnits något arabiskt/muslimskt land kallat Palestina och det har aldrig funnits något palestinskt folk. Den palestinska identiteten är ett modernt påhitt (av två svenska, israelhatande, socialdemokratiska politiker; Sten Andersson och Pierre Schori) med avsikt att lura världen att palestinierna är ett folk som fördrivits från sitt rättmätiga land och nu har rätt att kräva tillbaka det som rätteligen tillhör dem.

Observera att judarna som bodde i Palestina vid den här tiden kallades och kallade sig själva för palestinier (de bodde ju i Palestina, så det är inte så konstigt). Den engelsspråkiga, israeliska tidning som idag heter Jerusalem Post hette ända fram till 1950 Palestinian Post. Så detta med palestinier är inte något som araberna har monopol på (Vilket diskuteras i denna artikel).

Efter andra världskrigets slut, när en hel värld blivit medveten om Förintelsens fasor, var frågan om en judisk stat mer aktuell än någonsin. Judar hade ju förföljts i 2 000 år över hela världen och miljontals hade mördats i pogromer i olika länder, framför allt Polen och Ryssland, men även Västeuropa hade blodiga händer i detta avseende. För att inte tala om arabstaterna. Den politiskt korrekta versionen säger att judar behandlades mycket bättre i islamvärlden än i den kristna världen. Ingenting kunde vara mer fel. De judar som levde i många muslimska länder hade de mest ömkansvärda liv man kan tänka sig, och pogromer var en del av vardagen (Marocko var faktiskt ett undantag i detta avseende och under långa tider levde judarna där i relativ trygghet och välstånd). Det var väldigt behändigt för de arabiska ledarna att skylla på judarna när epidemier härjade eller skörden slog fel. "Till ghettot — döda judarna! Det är deras fel!"

Nazisterna försökte till en början att bli av med judarna genom massutvandring (innan man så småningom ändrade sig och övergick till utrotning). Problemet var emellertid att inget land ville ta emot några tyska judar. Framstående forskare, som t ex Albert Einstein, fick givetvis inresetillstånd till USA, men för gemene man var vägen stängd. England och några andra länder tog emot ett antal judiska barn, men få vuxna judar.

Vid konferensen i Evian i juli 1938 (6 - 15 juli) träffades representanter för 32 länder och 40 frivilliga hjälp- och flyktingorganisationer för att försöka lösa judefrågan. Varje land skulle tala om hur många judiska flyktingar man kunde ta emot, men med få undantag var inget land villigt att öka sina kvoter på grund av situationen i Tyskland och Österrike. Skälen som angavs var ekonomiska. Det skulle kosta för mycket och kunde leda till arbetslöshet bland den inhemska befolkningen. Man var också rädd för att en massinvandring av judar, varav många högt utbildade, skulle leda till avundsjuka, och i förlängningen antisemitism och skapa ett judeproblem i mottagarlandet. Några få länder, t ex Uruguay, tog emot ett större antal, men de flesta länder stängde sina gränser helt för judar. Kanadas premiärminister sade till och med under Eviankonferensen, att "kommer det en enda jude till Kanada är det en jude för mycket". I Sverige protesterade läkare och studenter mot judisk invandring, bl a i Uppsala, och det var Sverige som gav Gestapo idén att stämpla "J" i de judiska passen för att det skulle vara lättare att avvisa judar vid gränsen. Det råder knappast någon tvekan om att miljoner judar kunde ha räddats till livet om det 1935 hade funnits en judisk stat!

Nazistpartiets dagstidning Völklicher Beobachter hade den 13/7 1938 följande triumferande rubrik med anledning av Eviankonferensen "Ingen vill ha dem" ("dem" syftar givetvis på judarna). Omvärldens likgiltighet för det judiska folket blev den bekräftelse som Adolf Hitler behövde för gå vidare i sina planer på att utrota det judiska folket. Han menade att eftersom omvärlden struntar i judarnas öde, kommer de inte att reagera när vi förintar dem. Tvärtom kommer de antagligen innerst inne att tacka oss. Joseph Goebbels skrev i samma anda i sin dagbok 13/12 1942, "Jag tror att både britter och amerikanare är glada över att vi utrotar det judiska packet" (Paul Johnson A History of the Jews, Harper Perennial, 1987).

Den 29 november 1947 beslöt så FN:s generalförsamling i en resolution att den återstående femtedelen av det brittiska Palestinamandatet skulle delas upp i en judisk och en arabisk stat. Enligt resolutionen skulle den judiska staten omfatta 55 procent av området (dvs 55 % av den femtedel som Balfourdeklarationen talat om). Jerusalem skulle få internationell status under FN:S överhöghet. Trots att det område som judarna tilldelats hade sådana gränser att det var nästan omöjligt att försvara, accepterade judarna förslaget medan arabsidan sa blankt nej. Araberna lovade att snarast utplåna den nybildade staten. Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten. Man angreps omedelbart av arméer från de omkringliggande arabstaterna. Samma dag som Israel proklamerades sa Assam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, "Araberna planerar ett utrotningskrig och massakrer som kommer att gå till historien precis som de mongoliska massakrerna och korstågen".

Du känner säkert till hur Israel, mot alla odds, och trots att engelsmännen helhjärtat stödde arabsidan, dock utan att ingripa aktivt (men man lämnade t ex de flesta försvarsanläggningarna i arabernas händer), vann en förkrossande seger och säkrade den nybildade statens fortsatta existens (här kan du läsa mer om kriget 1948 utifrån ett bibliskt perspektiv). Sedan dess har arabsidan två gånger anfallit Israel (1967 och 1973) med den uttalade avsikten att totalt utplåna landet. Dessutom har landet drabbats av en oavbruten ström av terrordåd. Trots detta finns landet kvar. När det gäller Jerusalem så slutade kriget 1948 med att judarna erövrade den västra delen av staden medan Jordanien lade beslag på den östra delen, inkluderande Gamla Stan med de viktigaste heliga platserna, t ex Västra Muren (Klagomuren) och Klippmoskén. Kriget 1967 slutade inte med Israels utplånande, utan i stället erövrade israelerna hela Jerusalem plus Golanhöjderna och hela Sinaihalvön. Golanhöjderna var ett viktigt strategiskt mål, eftersom syrierna med jämna mellanrum bombarderat judiska kibbutzer från dessa svårintagliga höjder.

Klicka här för att se ett bildspel om Israels moderna historia.

En intressant sak att notera är, att så länge som Jordanien härskade över Östra Jerusalem hade FN inga invändningar mot att staden inte blev den FN-enklav som planerats. I varje fall finns mig veterligt inte en enda resolution som kritiserar Jordanien för dess annektering av halva staden. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom jordanierna inte tillät judar att besöka sina heliga platser i Gamla Stan, och då framför allt Västra Muren. Inte nog med det, området framför Västra Muren, judarnas heligaste plats, blev soptipp och latrin. När Israel, efter att ha blivit angripet 1967, intog hela Jerusalem, började FN:resolutionerna plötsligt hagla. Jerusalem skulle omedelbart överlämnas till FN! Man undrar vad FN (och svenska massmedia) skulle sagt om judarna gjort om Klippmoskén till soptipp och latrin!


Västra muren med Klippmoskén i bakgrunden

Och här ser man också skillnaden mellan Bibelns Gud och Allah. När Moshe Dayan, Israels överbefälhavare, tågade in i Jerusalem 1967 fick han se en judisk soldat som höll på att sätta upp en israelisk flagga på Klippmoskén. Han beordrade omedelbart ned soldaten, med kommentaren att man skall respektera andras tro. Sedan Israel tog över Jerusalem har alla de tre religioner, som betraktar Jerusalem som en helig stad — judendom, kristendom och islam — haft fritt tillträde till sina heliga platser! Det är ingen tvekan om att Israel uppvisat betydligt större förmåga att förvalta den heliga staden än vad Jordanien någonsin gjorde.

Tillbaka till "Israel - älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Judarna har ingen rätt till landet Israel. eller...?


[1] Den som vill veta mer rekommenderas att läsa A History of the Jews av historikern Paul Johnson, utgiven på HarperPerennial 1987. "Eretz" betyder för övrigt "land".
© Krister Renard