"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Mänsklighetens bästa är alltid
tyrannens alibi!"

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Om du ropar "Gud är stor"
samtidigt som du spottar på
skändade kroppar av judiska
kvinnor, så hävdar jag att
din gud inte är en gud värd
att tillbe!

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Eretz Israel[1]

I Femte Mosebok 11:24 säger Gud till israeliterna att hela området från floden Frat (Eufrat) till Västra Havet (Medelhavet) skall tillfalla dem. Detta är ungefär det område de skulle fått enligt Balfourdeklarationen 1917. Dvs dagens Israel plus det som idag är Jordanien. Från Floden till Havet.

Dagens palestinademonstranter skanderar, tillsammans med Hamas, islamska Jihad m fl, "From the River to the Sea" och menar då att området från Jordanfloden till Medelhavet tillhör det palestinska folket. Något sådant folk existerar emellertid inte och har aldrig existerat. Dagens palestinier består huvudsakligen av jordanska och syriska och libanesiska och egyptiska araber, som kom till området i slutet av 1800-talet och framåt, och vilka av taktiska skäl, från och med 1969, plötsligt påstod sig vara ett eget folk och började kalla sig palestinier. Detta för att kunna göra anspråk på palestinaområdet. Någon plats för judarna finns inte i området, enligt palestinierna och palestinavännerna. Trots att judarna haft ett eget land där från mer än tusen år före Kristus (dvs mer än 1600 år innan islam ens var påtänkt) ända fram till år 70 e Kr. Efter detta har området ockuperats eller administrerats av olika aktörer (Rom, islam, korsfarare, turkar och engelsmän) men aldrig varit något självständigt land. Och definitivt har det aldrig varit något självständigt, palestinskt land!

Judarna hade betalat ett högt pris för det land de fick 1948. 2000 år av förföljelser med hundratusentals eller fler mördade judar. Bara under ryska revolutionen 1917-1921 förekom 1200 pogromer med sammanlagt över 30 000 offer. Och sedan har vi Förintelsen, där runt 6 miljoner judar mördades. Inte för att de begått brott eller gjort uppror utan enbart för att de var judar! Alla folk förtjänar, ja har rätt, till att leva i säkerhet och trygghet. Även det judiska folket! Historien visar att enda sättet att garantera det judiska folkets säkerhet är att de har ett eget land, där de inte är utlämnade åt andra folks och gruppers godtycke. Och där de kan bejaka sin judiska identitet.

 

(Note: at the top of the page you can choose translation of this article to other languages, but don't expect the translation to be perfect — "Välj språk" means "Choose language")

Idag talas det mycket om sionism. Och så gott som alltid i negativa termer. Denna likställs i media och nästan överallt med förtryck av palestinier, stöld av land från palestinier, fördrivande av palestinier och folkmord på palestinier och speciellt på palestinska barn (får man tro vissa media så strävar Israel efter att döda så många palestinska barn som möjligt) etc. Alla dessa påståenden är rena lögner och fria fantasier, vilket jag visar i denna och andra artiklar om Israel.

Sioniströrelsen uppstod runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen, som en följd av 2000 års förföljelser av det judiska folket (i Europa, i Afrika och i islamvärlden). En utlösande faktor för denna rörelse var den s k Dreyfusaffären.

Alfred Dreyfus (1859-1935) var en fransk artillerikapten av judisk börd. Denne anklagades 1894 för att vara tysk spion men var i själva verket helt oskyldig och fullständigt lojal mot sitt fosterland. Den verklige spionen var en icke-judisk officer vid namn Ferdinand Esterhazy. Rättegången var i högsta grad "riggad". Bl a så användes förfalskade dokument. Dreyfus blev fälld och degraderad och vanärad. Och dömdes till livstids fängelse på Djävulsön (under isolering). Djävulsön var en del av en fransk fångkoloni i Franska Guayana (vilket ligger precis norr om Brasilien). Trots att flera bevis framkom, vilka visade att Dreyfus var oskyldig, så vägrade domstolen att ta hänsyn till dessa. Eftersom processen skedde inför en militärtribunal var möjligheterna att överklaga synnerligen begränsade. Det är uppenbart att Dreyfus enbart fälldes för att han var jude och av inget annat skäl! För att göra en lång historia kort så benådades Dreyfus efter 12 år och återinsattes som officer med majors grad, efter många turer och efter att en av Frankrikes mest kända författare, Émile Zola, tagit ställning för Dreyfus, genom sin berömda skrift J'Accuse (Jag Anklagar).

Man erkände således aldrig offentligt att Dreyfus var oskyldig — det är ju bara en skyldig som kan benådas (benådning innebär, precis som förlåtelse, att efterskänka en skuld och en oskyldig har ingen skuld, och man kan inte efterskänka något som inte finns).

Militärtribunalen trodde givetvis att de skapat ett vattentätt fall. Dreyfus var förvisad till andra sidan jordklotet på en liten ö. Han var isolerad och offentligt vanärad. Vem skulle våga ställa sig upp för honom? Och vem skulle vilja göra det? Så medlemmarna i tribunalen kunde nog inte ens tänka tanken att Dreyfus en dag skulle bli återupprättad och få komma tillbaka till Frankrike som en fri man. Det fanns nog inte på deras karta. Men tji fick dom! Min personliga uppfattning är att medlemmarna i denna "domstol" borde sparkats från armén, efter samma degradering och vanära som de utsatte Dreyfus för, plus att de borde dömts till långa, långa fängelsestraff. Men så gick det inte till på den tiden.

Processen mot Dreyfus är en av historiens mest kända rättsskandaler. Han var så att säga dömd redan innan rättegången ens hade börjat. Och orsaken till detta var att han var jude. Därom råder knappast någon tvekan. Den verklige skurken, Esterhazy, blev så smångingom ställd inför rätta och bevisen mot honom var starka. Ändå blev han frikänd! Att fälla honom hade ju varit att öppet erkänna att den första rättegången (mot Dreyfus) varit felaktig. Esterhazy flyttade efter frikännandet till England, där han levde fram till sin död 1923. Dreyfus, å sin sida, benådades som sagt, återupprättades och fick majors grad och tjänade sitt land under Första Världskriget. Han befordrades så småningom till överstelöjtnant och dog 1935.

Trycket mot franska rättsväsendet med anledning av rättegången mot Dreyfus var enormt. Processen hade väckt stor uppmärksamhet i hela Europa och politiker, journalister och kända personer där pressade Frankrike att frige Dreyfus. Den negativa publicitet som Frankrike drog över sig genom den skamliga behandlingen av Dreyfus gick till slut inte att stå emot. Och i Frankrike var det inte bara Zola utan många, många andra kändisar och politiker som krävde en ny rättegång. En av dem var Henri Poincaré, en av alla tiders största teoretiska fysiker. Utan detta stöd är jag övertygad om att franska rättsväsendet låtit Dreyfus ruttna på Djävulsön ända tills han dog. Trots att de visste att han var oskyldig och att Esterhazy var skyldig. Detta kallas judehat! Och detta kallas ondska!

För att summera: Benådning innebär att man är skyldig men att man av någon anledning slipper straffet för det brott man begått (eller får det förkortat). Dreyfus hade som sagt inte begått något brott, och borde därför ha frikänts i en ny rättegång och inte benådats. Att Dreyfus benådades kan inte tolkas på annat sätt än att han betraktades som skyldig (fast han var oskyldig), men att franska staten i sin stora nåd och välvilja benådade honom, eftersom han redan avtjänat 12 års straff. Samtidigt som man genom att återinsätta Dreyfus i tjänst med en högre grad (major är en grad högre än kapten) visade att man ansåg honom oskyldig (en spion får aldrig komma tillbaka i tjänst, eftersom man aldrig kan lita på en sådan person). Men genom att benåda honom, i stället för att i en ny rättegång frikänna honom, så slapp militätribunalen att tappa ansiktet.

Summa summarum är således att verklig rättvisa aldrig skipades i Dreyfusprocessen. Nu var Dreyfus förmodligen både glad och tacksam för att han blev benådad. Han fick ju komma hem till sin familj och återuppta sin karriär och levde i ytterligare 29 år som en fri man. Och tackade antagligen Gud för varje dag han fick i frihet tillsammans med sin familj. Det kunde ha gått värre. Mycket värre. Men som sagt, verklig rättvisa skipades inte. Dessutom, verklig rättvisa hade också inkluderat vanära och långa fängelsestraff för medlemmarna i den militärtribunal som dömde Dreyfus.

Theodor Herzl (1860-1904) var en judisk journalist från Österrike-Ungern. Denne var närvarande under rättegången mot Dreyfus. När Herzl såg hur orättfärdigt domstolen och hela rättsväsendet behandlade Dreyfus, så förstod han att judarna behövde ett eget land, där de inte var utlämnade på nåd och onåd åt hat och hot och våld och godtycke. Han insåg att hur mycket judarna än försökte anpassa sig till de länder de bodde i, så hjälpte det inte. Dreyfusprocessen visade detta med all önskvärd tydlighet. Dreyfus var helt lojal mot Frankrike och en duglig officer, men ändå utsågs han till förrädare, eftersom han var jude. Och domstolen kunde inte ens erkänna att han var oskyldig (fast de visste det) utan benådade honom i stället. Benådad från straffet för ett brott han inte begått!

Herzl började nu arbeta för judisk återinvandring till Palestinaområdet, dvs det område som i tusentals år varit judarnas hemland. Under ungefär samma period var en annan jude, Eliezer Ben-Yehuda, verksam med att återuppväcka det gamla judiska språket, hebreiskan. I förskingringen hade judar dels talat det lokala områdets språk medan de sins emellan talade olika språk, beroende på var de bodde. De europeiska judarna (ashkenazi) talade yiddish, som är en blandning av tyska, hebreiska, arameiska, slaviska och romanska språk. Medan judar i Afrika och muslimvärlden sinsemellan talade en blandning av hebreiska och arabiska. Judar i Spanien talade Ladino (en judisk variant av spanska). Etc. Ben-Yehuda ville att hebreiskan skulle bli det språk som alla judar talade flytande och skapade därför en modern variant av hebreiska.

Hebreiska blev således de palestinska judarnas språk. Och så småningom staten Israels språk.

Sionismen är ingen kolonial rörelse, som stjäl mark från de rättmätiga ägarna och sedan tränger undan dem. All mark som judarna slog sig ner på i Palestina köptes (ofta till ockerpriser) från turkiska godsägare eller andra. Dessutom fick de endast köpa "värdelös" mark (malariainfesterade träsk, öken etc), som de sedan odlade upp under stor möda. Dvs de både köpte marken och odlade upp den, vilket enligt min mening ger dubbel besittningsrätt. De stal ingen mark. De trängde inte undan någon. Dessutom gav de jobb till de araber som bodde i området. Och fler araber började flytta dit från angränsande områden för att göra dagsverken åt judarna, eftersom dessa betalade betydligt högre löner än de arabiska arbetsgivarna. Så araberna tjänade på att judarna kom dit. Och förlorade ingenting!

Sioniströrelsens födelse är en lång historia, som inte kan berättas detaljerat i denna artikel, och den läsare som vill veta mer rekommenderas att googla eller fråga AI.

Efter denna inledning, dyker vi nu ned i det historiska flödet runt år 1900.

Under tsartidens sista skälvande år i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förekom mycket svåra pogromer i Ryssland, där tusentals judar dödades medan andra lyckades fly. I Odessa 1905 dödades t ex mer än 400 judar under en pogrom som pågick i fyra dagar. Problemet med judeförföljelser var välbekant för statsmän i alla Europas länder och man började efter Första Världskriget, framför allt i England, att fundera på bildandet av en judisk stat. Enda sättet att få stopp på judeförföljelserna var att det judiska folket fick ett eget land, menade man (det var således inte bara sionisterna som hade denna tanke). Engelsmännen förvaltade, för Nationernas Förbunds räkning, det s k Palestinamandatet (ungefär lika med dagens Israel plus Jordanien). Området hade tidigare tillhört Turkiet, men erövrades av britterna under första världskriget. I den s k Balfourdeklarationen 1917 lovades judarna att de skulle få ett nationellt hem i hela det område som efter freden 1918 kom att kallas Palestinamandatet. Engelsmännen backade emellertid på detta (eftertankens kranka blekhet som Hamlet säger) och bestämde sig för att i stället dela upp området i två delar; en femtedel skulle avsättas för den judiska staten medan 4/5 skulle tillfalla araberna. Detta var i proportion till folkmängden i området för de båda grupperna. Dvs det fanns i alla fall en viss rimlighet i detta beslut (även om det bröt mot instruktionerna från NF). Arabsidan motsatte sig intensivt denna uppdelning och krävde att få hela området (för den läsare som inte är så bekant med islam kan jag nämna att ordet kompromiss existerar inte hos islams företrädare — de skall alltid ha allt, och ingen annan skall ha någonting, och det enda som kan hindra dem från att ta allt är om motståndaren har en starkare krigsmakt än muslimerna). De arabiska fyra femtedelarna, i huvudsak området öster om Jordanfloden, blev staten Jordanien, som utropades 1920 (det dröjde dock till 1946 innan landet blev en helt suverän nation). Någon judisk stat blev det inte den här gången, eftersom britterna fick kalla fötter och inte vågade stöta sig med araberna. Den judiska staten sköts på framtiden och britterna fortsatte att förvalta det resterande Palestina. Man kan således säga att uppdelningen av Palestinamandatet skedde redan 1920, då arabsidan fick sina fyra femtedelar (vilket var i proportion till arabernas andel av befolkningen i området). Araberna har med andra ord redan fått sin del av Palestinamandatet.

Någon läsare kanske nu invänder att man inte kan skapa stater och länder så här godtyckligt. Och det är klart att det inte är optimalt. Det bästa är om ett land har en homogen befolkning och kultur och att landet har funnits så länge att begynnelsen försvinner i historiens dunkel. Men världen är inte alltid perfekt. När Turkiet förlorade Osmanska Väldet (Kalifatet) efter Första Världskriget så gav Nationernas Förbund England och Frankrike i uppgift att förvalta och sedan försökte dela upp Kalifatet i länder som var stabila och inte omedelbart skulle falla sönder i inbördeskrig och inre motsättningar. Så småningom skapades Irak genom att man slog samman tre provinser i Osmanska Väldet (Baghdad, Basra och Mosul). Det gamla arabiska namnet för området var Iraq Arabi och omfattade ungefär det forntida Mesopotamien. Det nya landet fick därför namnet Irak. Som kung tillsatte britterna en prins från den hashemitiska kungaätten, emir Feisal bin Hussein. Irak, som blev ett självständigt land 1932, blev inte så stabilt som man hade hoppats och den lugnaste perioden hade landet när Saddam Hussein styrde med järnhand (förmodligen krävdes en järnhand för att kontrollera ett sådant land). På liknande sätt bildades Syrien, Jordanien etc. Jag har aldrig hört någon svensk som hävdat att dessa länder är ogiltiga och olagliga statsbildningar. Däremot påstås ofta från vänsterhåll, men också från många andra, att Israel utgör en olaglig statsbildning. Varför behandlas Israel annorlunda? Enligt min mening behandlas Israel annorlunda enbart för att landet är ett judiskt land.

Även om dessa statsbildningar inte blev perfekta, försökte man i alla fall göra det så bra som möjligt. Man strävade efter att skapa länder som hade en gemensam kultur, eller i varje fall där större delen av befolkningen hade förutsättningar att leva tillsammans. Samma sak när Nationernas Förbund skulle dela upp Palestinaområdet. Man försökte göra delningen så att det område som skulle vara judiskt var det område med judisk majoritet och motsvarande för muslimerna. Detta gick inte att göra optimalt, eftersom det fanns judar och araber utspridda i hela Palestinamandatet, En variant hade varit att tvångsförflytta grupper så att man fick en ren judestat och en ren arabstat. Sådana tvångsförflyttningar (av miljoner människor) har gjorts mellan Grekland och Turkiet och mellan Bulgarien och Turkiet. Vilket har minskat spänningarna i området samtidigt som många människor också farit illa. En sådan lösning är inte optimal, men kanske att det ändå hade varit bättre att göra detta i Palestinamendatet. Då hade det antagligen varit mycket enklare att bilda en fungerande palestinsk stat. Men nu är det som är och då får man göra det bästa av situationen. Vilket tyvärr inte palestinierna är villiga att göra, eftersom de inte vill ha en tvåstatslösning. De vill ha en enstatslösning, en judefri palestinsk stat på Israels ruiner. Detta gäller båder PLO och Hamas.

Många stater i Mellanöstern (numera kallas detta område ofta Västasien) fick sina nationella suveräniteter och erkännande som självständiga nationer ungefär samtidigt som Israel.

Irak 1932
Saudiarabien 1932
Egypten 1936
Jordanien 1946
Libanon 1946
Syrien 1946

Dessa staters gränser drogs upp utifrån de principer som angetts ovan. 1948 fick Israel sin suveränitet och erkännande som självständig nation och Israels gräns hade dragits enligt samma principer. Men det är bara Israels existens som ständigt hotas av islamister och vänstermänniskor världen över. En av orsakerna till detta heter islam. Ord som kompromiss och tolernas existerar som sagt inte inom islam. Islam skall ha allt utan att ge något i gengäld. Varför vänstern hatar Israel diskuterar jag på annan plats. För övrigt kan man notera att Israel fungerar som ett slags lackmuspapper. Genom sin inställning till Israel avslöjar människor var på ondskeskalan de befinner sig, dvs vilket jh-värde de har (jh står för "judehat"). Lackmuspapper visar ph-värde medan Israel visar jh-värde.

Man kan också säga att Israel fungerar som de kanariefåglar som förr användes i gruvor för att arbetarna skulle få förvarning om att gruvgas (kolmonoxid) började bildas. Kanariefåglar är mycket mer känsliga för kolmonoxid än människor och när fåglarna, som ständigt kvittrade, blev tysta var detta liktydigt med gaslarm och gruvarbetarna flydde så snabbt de kunde för att rädda sina liv. På samma sätt fungerar Israel som en varningsklocka för Västvärlden. Man brukar säga att som det går för Israel så kommer det att gå för Västvärlden (som det går för kanariefåglarna så kommer det att gå för gruvarbetarna — om de inte flyr). Därför har Väst all anledning att känna oro inför det totala hatdrev som just nu (2025) riktas mot Israel över hela världen.

Det fanns också folkgrupper inom området som aldrig fick något eget land; kurder, assyrier, syrianer etc. Kurdernas område omfattar t ex den bergiga region som kallas Kurdistan, vilken innefattar sydöstra Turkiet, Nordvästera Iran, Norra Irak och norra Syrien (idag lever många kurder i en diaspora, dvs i andra länder). Jag har inget svar på varför kurderna (eller en del andra folkgrupper) inte fick sitt eget land. Kanske ansåg man att eftersom landet skulle bli så litet och området hade så lite odlingsbar jord, så skulle landet bli oerhört fattigt? Kanske hade det också med de olika folkens storlek att göra? Ett land med bara en eller ett par miljoner invånare har kanske svårt att fungera stabilt och upprätthålla alla samhällsfunktioner. Ett litet land kommer dessutom (i normalfallet) att vara svagt militärt och kan få problem med att försvara sin suveränitet gentemot aggressiva grannstater. En ytterligare orsak kan ha varit att vissa folkgrupper var så utspridda bland andra folkgrupper att det var svårt eller omöjligt att definiera ett område som otvetydigt kunde sägas tillhöra denna folkgrupp. Det kan givetvis också ha förekommit tjuv- och rackarspel bakom kulisserna (engelsmännen hårdflörtade som vanligt med araberna och missgynnade judarna så mycket de kunde).

De ständiga förföljelserna av judar, nästan överallt var de än bodde (där Förintelsen var droppen som fick bägaren att rinna över), var antagligen en av orsakerna till att de fick sitt land direkt efter WW2. Man (FN och stora delar av världssamfundet) tyckte helt enkelt att judarna skulle ha möjlighet att bo i ett land där de skulle kunna leva tryggt, utan ständiga förföljelser.

Judar hade börjat återvända till Palestina (som man sade på den tiden) redan under 1800-talet. Det hade bott judar hela tiden där, men nu skedde en mer omfattande inflyttning. Mellan 1800-talets senare del och 1948 flyttade också ett stort antal judar från omkringliggande arabländer till Palestina för att undkomma trakasserier och pogromer. Av turkiska godsägare köpte man, som nämnts i inledningen till denna artikel, mark som turkarna betraktade som värdelös. En del araber sålde också mark till judarna.

Palestinavänner hävdar ofta att området, när sionistiska judar började invandra i slutet av 1800-talet, bestod av bördiga åkerjordar och böljande sädesfält och att judarna trängde undan palestinierna och sedan tog deras mark. Inget kunde vara mer fel. Hela området var glesbefolkat och det var endast mindre delar av området som brukades. Palestinaområdet var inte heller palestinskt eller arabiskt när judarna kom dit, utan utgjorde en turkisk koloni. Och som sagt, vi får inte glömma bort att det bott judar i området hela tiden, ända sedan det var en judisk stat på Gamla Testamentets tid.

Mest var det malariainfekterade sumpmarker och träsk som judarna fick köpa och turkarna och araberna kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att han köpte värdelös mark för dyra pengar (ofta fick judarna betala rena ockerpriser). Genom hårt arbete, där tusentals judiska immigranter dog i malaria, dikade man ut träsken och förvandlade det man köpt till förstklassiga jordbruksområden. Allt eftersom judarna odlade upp marken började araber i stort antal flytta till området för att göra dagsverken åt judarna och affärer med dem. En bidragande faktor var att judarna betalade betydligt bättre löner än arabiska arbetsgivare. De flesta av de som idag kallar sig palestinier, och som menar att judarna är inkräktare, har således i själva verket inte bott i området, eller har sina rötter där, längre tillbaka än de judar som flyttade till Palestina i slutet av 1800-talet och framåt. Att påstå att judarna stulit marken och trängt undan de araber som bott där "sedan urminnes tider" håller inte. Judarna har köpt stora delar av marken och dessutom odlat upp den. Detta ger som sagt dubbel besittningsrätt!

Jag vet inte exakt från vilket år affischen ovan är. Kanske från 1930-talet? Texten lyder; "Hjälp honom att bygga Palestina". Den uppmanar således judar och andra att komma till Palestina för att hjälpa judarna där att bygga upp landet och visar att det judiska området på den tiden, av judarna själva, kallades för Palestina. Det har aldrig funnits något arabiskt/muslimskt land kallat Palestina och det har aldrig funnits något palestinskt folk (om man med Palestina menar dagens betydelse av ordet). Den palestinska identiteten är ett modernt påhitt (av bl a två svenska, israelhatande, socialdemokratiska politiker; Sten Andersson och Pierre Schori) med avsikt att lura världen att palestinierna är ett folk som fördrivits från sitt rättmätiga land och nu har rätt att kräva tillbaka det som rätteligen tillhör dem. Denna ompositionering skedde 1969 (se länk i nästa stycke).

Observera att judarna som bodde i Palestina vid den här tiden kallades och kallade sig själva för palestinier (de bodde ju i Palestina, så det är inte så konstigt). Den engelsspråkiga, israeliska tidning som idag heter Jerusalem Post hette ända fram till 1950 Palestinian Post. Judarnas symfoniorkester hette vid den här tiden Palestinian Philharmonic (idag Jerusalem Philharmonic Orchestra), deras bank hette Anglo Palestinian Bank (idag Bank Leumi), deras flygbolag Palestinian Airways (idag El Al) och deras fotbollslag kallades Palestinian Football Club (idag Israel National Football Team). Så detta med palestinier är definitivt inte något som araberna har monopol på (vilket diskuteras i denna artikel).

Ett mynt från 1942 som användes i de judiska områdena av Palestinamandatet fram till 1948. Texten på myntet är "Palestina" på engelska (i mitten), hebreiska (till vänster) och arabiska (till höger). På hebreiska står således det hebreiska ordet för Palestina (Peleshet). De två bokstäverna (vid pilen) inom parentesen i slutet av den hebreiska texten (ungefär klockan sju om vi ser myntet som en urtavla) är alef (א) och jod (י). אי (alef jod) utgör en förkortning för Eretz Yisroel (som betyder Landet Israel). Observera att hebreisk text läses från höger till vänster (den hebreiska texten blir rättvänd om man befinner sig i mitten av myntet). Dvs på hebreiska står det (översatt till svenska) "Palestina (Landet Israel)". Att myntet är judiskt råder ingen tvekan om. Vore det arabiskt så skulle det inte finnas någon text på hebreiska och definitivt skulle det inte stå "alef jod"! Och myntet kan inte heller vara utgett av engelsmännen, eftersom de aldrig skulle ha med en anspelning på det gamla Israel. Det är absolut uteslutet. Myntet utgör ytterligare ett bevis för att judarna i Palestinamandatet kallade det område de bodde i före 1948 för Palestina och sig själva för palestinier.

Från Första Världskrigets slut fram till 1948 kallade sig således judarna i området för palestinier. Hade någon kallat en palestinsk arab för palestinier fram till 1948 hade denne blivit rosenrasande och insisterat på att han var palestinsk arab. Mellan 1948 och ca 1969 fanns ingen som kallade sig palestinier. Judarna kallade sig nu israeler och de palestinska araberna hade ännu inte börjat använda ordet palestinier om sig själva. Det var först 1969 som de syriska, jordanska etc araber som bodde i Palestinaområdet började kalla sig palestinier (klicka här för att läsa mer om detta — sök på "ledarsidorna" med din webbläsares sökfunktion). Helt enkelt för att framställa sig själva som de rättmätiga ägarna till det som idag är Israel plus Gaza och Västbanken. Enligt palestinierna och deras medlöpare är det palestinska folket ett eget folk som har haft ett eget land, vilket togs ifrån dem 1948 av judarna. Det område de nu kräver (dvs Israel etc) har i detta narrativ tillhört det palestinska folket sedan urminnes tider. Att så inte är fallet framgår kristallklart av mina artiklar i ämnet och av alla historieböcker värda namnet.

Efter andra världskrigets slut, när en hel värld blivit medveten om Förintelsens fasor, var frågan om en judisk stat mer aktuell än någonsin. Judar hade ju förföljts i 2 000 år över hela världen och miljontals hade mördats i pogromer i olika länder, framför allt Polen och Ryssland, men även Västeuropa hade blodiga händer i detta avseende. För att inte tala om arabstaterna. Den politiskt korrekta versionen säger att judar behandlades mycket bättre i islamvärlden än i den kristna världen. Ingenting kunde vara mer fel. De judar som levde i många muslimska länder hade de mest ömkansvärda liv man kan tänka sig, och pogromer var en del av vardagen (Marocko var faktiskt ett undantag i detta avseende och under långa tider levde judarna där i relativ trygghet och välstånd). Det var väldigt behändigt för de arabiska ledarna att skylla på judarna när epidemier härjade eller skörden slog fel. "Till ghettot — döda judarna! Det är deras fel!"

Nazisterna försökte till en början att bli av med judarna genom massutvandring (innan man så småningom ändrade sig och övergick till utrotning). Problemet var emellertid att inget land ville ta emot några tyska judar. Framstående forskare, som t ex Albert Einstein, fick givetvis inresetillstånd till USA, men för gemene man var vägen stängd. England och några andra länder tog emot ett antal judiska barn, men få vuxna judar.

Vid konferensen i Evian i juli 1938 (6 - 15 juli) träffades representanter för 32 länder och 40 frivilliga hjälp- och flyktingorganisationer för att försöka lösa judefrågan. Varje land skulle tala om hur många judiska flyktingar man kunde ta emot, men med få undantag var inget land villigt att öka sina kvoter på grund av situationen i Tyskland och Österrike. Skälen som angavs var ekonomiska. Det skulle kosta för mycket och kunde leda till arbetslöshet bland den inhemska befolkningen. Man var också rädd för att en massinvandring av judar, varav många högt utbildade, skulle leda till avundsjuka, och i förlängningen antisemitism och skapa ett judeproblem i mottagarlandet. Några få länder, t ex Uruguay, tog emot ett större antal, men de flesta länder stängde sina gränser helt för judar. Kanadas premiärminister sade till och med under Eviankonferensen, att "kommer det en enda jude till Kanada är det en jude för mycket". I Sverige protesterade läkare och studenter mot judisk invandring, bl a i Uppsala, och det var Sverige som gav Gestapo idén att stämpla "J" i de judiska passen för att det skulle vara lättare att avvisa judar vid gränsen. Det råder knappast någon tvekan om att miljoner judar kunde ha räddats till livet om det 1935 hade funnits en judisk stat!

I själva verket fanns redan ett område, Palestinamandatet, som av FN:s föregångare NF var avsatt för bildandet av en judisk stat. Storbrittanien, som administrerade detta område, hade under mellankrigstiden förhalat bildandet av denna stat och försvårade på alla sätt judisk invandring dit (i trots mot NF:s instruktioner). Samtidigt som man, också i strid mot NF:s instruktioner, lät mängder av araber bosätta sig där.

Under 1930-talet kunde judar utvandra från Tyskland — nazisterna ville under denna tid bara bli av med dem. Fartyg fulla av judiska flyktingar hindrades emellertid av brittisk militär att lägga till i hamnar i Palestinamandatet trots att NF beordrat mandatmakten att släppa in judar där. Detta ledde till att merparten av dessa judar så småningom hamnade i Förintelsemaskineriet. Här drog engelsmännen sannerligen en förbannelse över sig. Samtidigt som man i någon mån kompenserade sig genom alla brittiska soldater som dog under WW2 (där man ju indirekt slogs för att få slut på Förintelsen). Men även efter kriget, när Förintelsens alla fasor var kända, gjorde britterna allt för att förhindra bildandet av en judisk stat i Palestinamandatet. Trots att FN beordrat detta (dvs både NF och FN hade beslutat att en judisk stat skulle bildas i Palestinamandatet). Man ingrep dock inte militärt på arabernas sida under Frihetskriget 1948-1949. Det vågade man nog inte, även om det säkert fanns många brittiska politiker och militärer som ville (i rättvisans namn måste då nämnas att det fanns brittiska, rättfärdiga militärer som stred mot araberna tillsammans med judarna 1948). Och just nu (2025) håller Storbritannien på att islamiseras och har snart nått den punkt där endast ett blodigt inbördeskrig kan hindra islam att ta över. Så nu får engelsmännen kanske skörda frukten av sitt judehat. "Den som förbannar det judiska folket skall själv bli förbannad" (1 Mos 12:3).

Nazistpartiets dagstidning Völklicher Beobachter hade den 13/7 1938 följande triumferande rubrik med anledning av den ovannämnda Eviankonferensen "Ingen vill ha dem" ("dem" syftar givetvis på judarna). Omvärldens likgiltighet för det judiska folket blev den bekräftelse som Adolf Hitler behövde för gå vidare i sina planer på att utrota det judiska folket. Han menade att eftersom omvärlden struntar i judarnas öde, kommer omvärlden inte att reagera när vi förintar dem. Tvärtom kommer de antagligen innerst inne att tacka oss. Joseph Goebbels skrev i samma anda i sin dagbok 13/12 1942, "Jag tror att både britter och amerikanare är glada över att vi utrotar det judiska packet" (Paul Johnson A History of the Jews, Harper Perennial, 1987).

Den 29 november 1947 beslöt så FN:s generalförsamling i en resolution att den återstående femtedelen av det brittiska Palestinamandatet skulle delas upp i en judisk och en arabisk stat. Enligt resolutionen skulle den judiska staten omfatta 55 procent av området (dvs 55 % av den femtedel av det område som den ursprungliga Balfourdeklarationen avsatt som ett judiskt nationalhem). Jerusalem skulle få internationell status under FN:s överhöghet. Trots att det område som judarna tilldelats hade sådana gränser att det var nästan omöjligt att försvara, accepterade judarna förslaget medan arabsidan sa blankt nej. Araberna lovade att snarast utplåna den nybildade staten. Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten. Man angreps omedelbart av arméer från de omkringliggande arabstaterna. Samma dag som Israel proklamerades sa Assam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, "Araberna planerar ett utrotningskrig och massakrer som kommer att gå till historien precis som de mongoliska massakrerna och korstågen".

Historien bakom omröstningen i FN 1947 är ganska intressant och värd att titta lite närmare på. Före omröstningen såg det ganska dystert ut för en kommande judisk stat. Det mesta tydde på att förslaget om en judisk stat skulle röstas ner. USA var egentligen för bildandet av en sådan stat (USA:s president Harry Truman var en av dem som tog initiativet till den resolution som ledde fram till omröstningen) men insåg snart att detta skulle leda till enorma politiska problem i Mellanöstern (vilket var en korrekt bedömning). Alltså beslöt de att rösta emot. När Sovjet fick reda på att USA skulle rösta emot beslöt sig Stalin att rösta för. Stalin såg också andra skäl till att rösta för bildandet av en judisk stat.

1. För att detta skulle ge Sovjetunionen bra PR.
2. Som sagt för att knäppa USA på näsan (kalla kriget hade ju precis börjat).
3. För att göra britterna ursinniga. Stalin visste att de skulle bli galna om det blev en judisk stat i Mellanöstern. De hade ju under mellankrigstiden arbetat övertid på att förhindra bildandet av en sådan stat.
4. För att en judisk stat skulle destabilisera hela Mellanöstern, som ju kontrollerades av Väst. På så sätt skulle Sovjet kunna få in en fot i detta område. Vilket de också fick.

I och med att Sovjet beslöt sig för att rösta för en judisk stat så följde hela Östblocket med (Östtyskland, Polen, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen etc, etc). Och beslutet gick igenom. Den judiska staten föddes. Jag skulle vilja kalla detta ett mirakel och jag tror att Gud hade ett finger med i spelet.

Judarna hade nästan inga tunga vapen (kanoner, stridsvagnar, jakt- och bombplan etc) när deras stat utropades 1948. Och inget land ville eller vågade sälja vapen till dem (en del av bristande sympati, andra av rädsla för att inte få köpa olja från arabstaterna). Dessutom överlämnade engelsmännen alla försvarsanläggningar och en hel del tunga vapen till arabsidan. Stalin beordrade nu Tjeckoslovakien (som hade en omfattande vapenindustri) att sälja vapen till judarna, vilket man nog kan säga räddade Israel från ett snabbt nederlag. Bl a så fick de köpa ett antal Messerschmitt 109 (ett tyskt jaktplan från WW2). Stalin gjorde inte detta för att han hyste någon sympati för judarna utan för att göra den nybildade judiska staten beroende av Sovjetunionen. Judarna insåg givetvis detta men hade inget annat val.

Några år senare ångrade sig Stalin och Sovjetunionen slutade stödja Israel och gick över till att stödja araberna. En av orsakerna var att Israel inte hade utvecklats i socialistisk riktning och inte gått in under Sovjetunionens paraply (som Stalin hade hoppats), utan lierat sig med USA. I stället för att bli en del av Östblocket blev Israel en modern, kapitalistisk stat och en del av Väst. Dessutom visade det sig att mängder av sovjetiska judar nu ville utvandra till Israel. Vilket indirekt innebar kritik mot Sovjetparadiset (ingen vettig människa skulle ju frivilligt lämna ett paradis). Vi vet idag, genom ryska arkiv som var öppna under perestrojkan, att Stalin hade planerat omfattande massakrer på judiska sovjetmedborgare 1953. Vid de s k läkarprocesserna i januari 1953 anklagades ett antal framstående, judiska, sovjetiska läkare för att ha konspirerat att mörda högt uppsatta ledare i Sovjet. De torterades att erkänna. Några dog av tortyren. Men detta var bara början på Stalins bestraffande av Sovjets judar. Lyckligtvis så dog han helt oväntat den femte mars 1953 innan dessa massakrer hann verkställas. Kanske var Gud inblandad även här?

Det fanns ett parallellt förslag till att bilda en judisk stat 1948, och det var att göra Palestinamandatet till en internationellt kontrollerad (via FN) enklav på obestämd tid. Där judar och araber skulle leva sida vid sida. I avvaktan på en slutgiltig lösning. Jordaniens kung Abdullah I försökte övertala Israels ledare Ben-Gurion att välja detta alternativ. Vare sig judar eller araber var intresserade av en sådan lösning. Och kung Abdullah I mördades sedan för att han överhuvudtaget förhandlat med Israel och att han dessutom motsatte sig att alla judar skulle fördrivas från området efter arabsidans förväntade seger. Arabsidan hade f ö planerat omfattande massakrer på judar efter att ha besegrat den nybildade judiska staten.

Du känner säkert till hur Israel, mot alla odds, och trots att engelsmännen helhjärtat stödde arabsidan, dock utan att ingripa aktivt (men man lämnade t ex de flesta försvarsanläggningarna i arabernas händer), vann en förkrossande seger och säkrade den nybildade statens fortsatta existens (här kan du läsa mer om kriget 1948-1949 utifrån ett bibliskt perspektiv). Sedan dess har arabsidan två gånger anfallit Israel (1967 och 1973) med den uttalade avsikten att totalt utplåna landet. Dessutom har landet drabbats av en oavbruten ström av terrordåd. Trots detta finns landet kvar. När det gäller Jerusalem så slutade kriget 1948-1949 med att judarna erövrade den västra delen av staden medan Jordanien lade beslag på den östra delen, inkluderande Gamla Stan med de viktigaste heliga platserna för judarna, t ex Västra Muren (Klagomuren) och Klippmoskén (där det judiska Templet en gång stod). Kriget 1967 slutade inte med Israels utplånande, utan i stället erövrade israelerna hela Jerusalem plus Golanhöjderna och Västbanken och hela Sinaihalvön. Golanhöjderna var ett viktigt strategiskt mål, eftersom syrierna med jämna mellanrum bombarderat judiska kibbutzer från dessa svårintagliga höjder.

En intressant sak att notera är, att så länge som Jordanien härskade över Östra Jerusalem hade FN inga invändningar mot att staden inte blev den FN-enklav som planerats. I varje fall finns mig veterligt inte en enda resolution som kritiserar Jordanien för dess annektering av halva staden. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom jordanierna inte tillät judar att besöka sina heliga platser i Gamla Stan, och då framför allt Västra Muren. Inte nog med det, området framför Västra Muren, en av judarnas heligaste platser, blev soptipp och latrin. När Israel, efter att ha blivit angripet 1967, intog hela Jerusalem, började FN:resolutionerna plötsligt hagla. Jerusalem skulle omedelbart överlämnas till FN! Man undrar vad FN (och svenska massmedia) skulle sagt om judarna gjort om Klippmoskén till soptipp och latrin!

Västra muren med Klippmoskén i bakgrunden

Och här ser man också skillnaden mellan Bibelns Gud och Allah. När Moshe Dayan, Israels överbefälhavare, tågade in i Jerusalem 1967 fick han se en judisk soldat som höll på att sätta upp en israelisk flagga på Klippmoskén. Han beordrade omedelbart ned soldaten, med kommentaren att man skall respektera andras tro. Sedan Israel tog över Jerusalem har alla de tre religioner, som betraktar Jerusalem som en helig stad — judendom, kristendom och islam — haft fritt tillträde till sina heliga platser! Det är ingen tvekan om att Israel uppvisat betydligt större förmåga att förvalta den heliga staden än vad Jordanien någonsin gjorde.

Tillbaka till "Israel — älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Judarna har ingen rätt till landet Israel. eller...?

---

[1] Den som vill veta mer rekommenderas att läsa A History of the Jews av historikern Paul Johnson, utgiven på HarperPerennial 1987. "Eretz" betyder för övrigt "land".